Med ånglok till medeltida riddarspel

”Riddartåg” – finns verkligen sådana? Ja, åtminstone har jag åkt med ett ”riddartåg” på Anten-Gräfsnäs Järnväg. Söndagen den 29 juni 2014 anordnades riddarspel inom Gräfsnäs slottsruin, och då kunde man åka riddartåg dit på museijärnvägen från Antens station.

Tågmöten och mycket folk

Ett ånglok och en rälsbuss på Gräfsnäs station. Foto: Lars Gahrn.
Ett ånglok och en rälsbuss på Gräfsnäs station. Foto: Lars Gahrn.

Med på tåget fanns tre riddare, som gick igenom vagnarna och talade med resenärerna. De visade också upp sina vapen för barnen, som ibland var mer storögda och mer försagda än om självaste jultomten hade uppenbarat sig. Tack vare riddarspelen hade man fler tågsätt och tätare turer än vanliga söndagar, och även i Kvarnabo var stationen bemannad. Vi fick vara med om tågmöten i Kvarnabo, och på stationen i Gräfsnäs stod två tåg inne några minuter innan det var dags för det ena att gå tillbaka mot Anten. På söndagen kom och gick tågen, och där kryllade av både resenärer och järnvägspersonal. Två ånglok och en rälsbuss gick i skytteltrafik denna dag.

Stationerna är viktiga mötesplatser

Kvarnabo station.
Kvarnabo station.

Man kände sig tillbakaflyttad till de flydda dagar, då alla järnvägsstationer var bemannade, och då stationerna var viktiga mötesplatser för bygdens folk. Jag har varit med om järnvägens nedgångstid på 1960- och 1970-talen, då järnvägspersonalen drogs in, stationsbyggnaderna stängdes, resandeströmmen sinade och stationsområdena stegvis blev övergivna och ödsliga platser, där man inte önskade vara utan kände ett visst obehag. Här i Anten, Kvarnabo och Gräfsnäs har vi folklivet, gemytet, järnvägspersonalen och sist men inte minst de gamla tågen. Här känner man sig som hemma. Här råkar man alltid på några bekanta, och sist men inte minst känner järnvägspersonalen – alldeles som förr – igen sina stamkunder.

Vänlig och trevlig personal

Gräfsnäs svarta riddare, Kerstin Stråhlesköld, fångar upp ringar på svärdet. Foto: Anna Lynx.
Gräfsnäs svarta riddare, Kerstin Stråhlesköld, fångar upp ringar på svärdet. Foto: Anna Lynx.

Här är allt som i gamla tider – med ett viktigt undantag. Järnvägspersonalen på Anten-Gräfsnäs museijärnväg är vänlig, trevlig, hjälpsam och tillmötesgående, men sådan var SJ:s personal ingalunda alltid i min barndom och ungdom. Alltför många var arga och besvärliga gentemot allmänheten. Man levde kvar i det gamla överhets-Sverige. På senare år upplevde man en strömkantring: Alltfler konduktörer och stationsanställda blev vänliga och mindre besvärliga. David Kopp, en stor järnvägsvän och järnvägskännare, sammanfattade utvecklingen med orden: ”Förr krånglade konduktörerna vid minsta fel på biljetten, men nu skulle man mycket väl kunna sträcka fram visitkortet och få det klippt i stället för biljetten.”

Fortsätt att vara vänliga!

Jag vill bestämt understryka, att jag med dessa påpekanden icke vill klandra personalen på museibanan, och att jag inte önskar att den måtte bli avog och besvärlig mot oss resenärer för att i alla avseenden efterlikna sina föregångare. I vissa avseenden har utvecklingen gått mot det bättre. Må personalen fortsätta att vara vänlig, trevlig, hjälpsam och tillmötesgående. Vissa avsteg från det historiskt riktiga kan ju rentav vara önskvärda.

Verklighetens riddarspel

Tre ringar på svärdet! Foto: Anna Lynx.
Tre ringar på svärdet! Foto: Anna Lynx.

I Gräfsnäs fanns ”Munkens medeltidsmarknad”, och på borggården anordnades riddarspel. De beridna riddarna skulle fånga upphängda ringar på sin lans. De skulle spetsa en liggande kudde på lansen, slå sönder en påse havregryn med sin stridsklubba, klyva ett upplagt äpple med sitt svärd och ta fem ringar på lansspetsen och så vidare. Riddarna har nu lång vana att framträda och gav åskådarna en omväxlande föreställning med två mellanspel (två fotknektar som slogs och en eldjonglör). Mycket skämt bjöds också men inte alltför mycket. Man höll en klok balans. Nytt för i år var en beriden bågskytt, kallad ”Widowmaker” (Änkemakaren), från Texas. Riddarspelen är på sitt sätt en befriande upplevelse, ty riddarna misslyckas ofta med att ta ringarna, klyva äpplen, krossa havrepåsar eller annat. I Hollywoodfilmer klarar hjältarna som bekant däremot de allra svåraste övningar. I själva verket säger dock blotta eftertanken, att det kan vara svårt att klyva ett äpple, när man sitter på en galopperande häst. På grund av rustningens tyngd kunde riddarna inte böja sig alltför djupt ner åt sidan. När man såg dylika misslyckanden, kände man, att man befann sig i verkligheten och inte i någon film eller sagovärld. Det kändes befriande. Trots att årtalet var 2014 fick man känna en fläkt av en förgången verklighet. Man hade gjort en tidsresa med riddartåget och kommit tillbaka till medeltiden.

 Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s