Soldaterna vägrade slåss – om de inte fick lön

Åren 1644 och 1645 var oroliga för invånarna i Kållered och Mölndal. När som helst kunde plundrande danskar dyka upp. Iver Krabbe, den danske guvernören på Varbergs fästning, gjorde under kriget 1643-1645 tre framstötar norrut. Nu skall jag berätta om den tredje framstöten, som på nytt berörde Kållered och Mölndal.

Två misslyckade framstötar

Musketerare och pikenerare sida vid sida. Så såg fotfolket ut under 1643 -1645 års krig. Soldaterna på bilden tillhör Gustav II Adolfs fotfänika. Foto: Lars Gahrn.

Musketerare och pikenerare sida vid sida. Så såg fotfolket ut under 1643 -1645 års krig. Soldaterna på bilden tillhör Gustav II Adolfs fotfänika. Foto: Lars Gahrn.

År 1644 plundrade Iver Krabbes män i Askims härad, och särskilt Mölndal (kvarnbyn) lär ha blivit illa utplundrat. Han blev dock tillbakaslagen i slaget vid Askims kyrka. År 1645 kom han tillbaka. Denna gång tog han en omväg österut, men i slaget i Landvetter den 27 maj blev han besegrad. Några danska officerare och meniga hade stupat i slaget vid Landvetter, och några hade blivit tillfångatagna. Förlusterna på bägge sidor tycks ha varit måttliga. Detta tyder på vad man kallar ”lågintensiv krigföring”. På nytt drog han sig tillbaka. Hans här var visserligen tillbakaslagen men inte utslagen. Efter nederlaget drog sig Krabbe inte längre tillbaka än till Kungsbacka. Här utgjorde hans styrka ett hot mot våra bygder under resten av kriget. Några dagar efter återtåget tågade hans kår norrut till Fjärås och slog läger där. Det visade sig emellertid, att danskarna inte var farliga. Pengarna var slut, och soldaterna vägrade att tåga mot svenskarna, om de inte fick sin avlöning. Befälhavaren på Bohus skickade pengar, men dessa föll i svenskarnas händer. Danskarna förblev därefter stående i Kungsbacka, dit de tydligen hade dragit sig tillbaka.

Över Mölndal mot Gamlestaden

Först i mitten av augusti, två och en halv månad efter slaget i Landvetter, tågade Krabbe för tredje gången norrut. Hans styrka marscherade över Mölndal mot Gullberg (Skansen Lejonet). Vid Gamlestaden stötte han på svenska ryttare och dragoner. Han skärmytslade med svenskarna men drog sig snart tillbaka igen. Danskarna kunde inte heller denna gång förena sig med norrmännen vid Bohus. Krabbe drog sig tillbaka för tredje gången. Strax därefter slöts freden. (C. O. Munthe, Hannibalsfejden 1644-1645. Den norske haers bloddåb, Kristiania 1901, s. 51-52, 179-182, 199-200, 226-227.)

Nötkreatur – ett begärligt byte

Den danska styrkan i norra Halland hade alltså tre gånger tågat norrut. Mölndal (och givetvis även Kållered) hade berörts av två av dessa krigståg. Vid bägge tillfällena tågade danskarna igenom våra bygder, och åtminstone vid det första tillfället plundrade danskarna grundligt i Mölndal (och givetvis i fler orter). Huruvida de hann med någon plundring under den tredje framstöten, framgår inte av källorna. Under 1645 anlades en skans i Mölndal, och den kan vara värd en egen artikel. Danskarna inriktade sig på att ta nötkreatur. Detta slag av matvaror var behändigt för den tidens härar. Dels förblev matvarorna färska till dess de slaktades. Dels behövde de inte forslas i dåliga vagnar på urusla vägar. Korna och oxarna vandrade själva dit man drev dem. Efter den stora plundringen 1644 har båsen stått tomma i många ladugårdar i vår socken.

Krabbe band svenska styrkor

Under detta krig besparades Gamla Älvsborg en belägring. Däremot belägrade svenskarna Bohus fästning under krigets slutskede. Sentida bild av fästningen och staden Kungälv på Fästningsholmen.

Under detta krig besparades Gamla Älvsborg en belägring. Däremot belägrade svenskarna Bohus fästning under krigets slutskede. Sentida bild av fästningen och staden Kungälv på Fästningsholmen.

Ivar Krabbe var alltså inte segerrik. Två gånger blev han tillbakaslagen. Den tredje gången drog han sig tillbaka efter obetydliga strider. Trots allt gjorde han en insats genom sin försiktiga krigföring. Hans styrka blev aldrig utslagen och utgjorde ständigt ett hot mot svenskarna i norr. De svenska garnisonerna i Göteborg och Älvsborgs slott hade Iver Krabbe i Halland i söder. I norr hade de ståthållaren Hannibal Sehested på Bohus fästning. De var tvungna att utkämpa ett tvåfrontskrig. Svenskarna kunde inte gå till angrepp mot vare sig norr eller söder utan att befara anfall i ryggen. Först i krigets slutskede kände de sig så starka, att de tågade mot Bohus och började belägra fästningen. Strax därefter slöts freden i Brömsebro. Bohus fästning var räddad för den gången. Tack vare bland annat Iver Krabbe och hans styrka från Varberg hade det svenska anfallet mot Bohus kommit för sent.

Gränserna flyttades fram

Sverige fick i freden bland annat Halland (på 30 år). Mölndal och Kållered upphörde därmed att vara gränssocknar. Våra bygder har därefter inte berörts av krigshandlingar på 370 år. Tack vare freden för 370 år sedan förändrades vårt läge från att ha varit mycket utsatt till att vara mycket skyddat. Detsamma gäller hela sydvästra Västergötland och västra Småland. Den största förbättringen kom dock några år senare, nämligen 1658, då Sverige fick även Bohuslän, Skåne och Blekinge. Nu var hela Västergötland och hela Småland skyddade. Dessa två gränslandskap hade under århundraden varit utsatta för fientliga anfall och härjningar. Nu var de väl skyddade. Glädjande är att se, att Danmark icke blev mera utsatt för anfall härefter. Skagerack, Kattegatt och Öresund visade sig vara vallgravar, som gav gott skydd. I försvarshänseende hade de nordiska länderna fått sina naturliga gränser.

 Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s