Riddarspelen i Gräfsnäs ger insikter

Häst och riddare uppträder som ett väsen. När indianerna i Mexiko för första gången i livet fick se spanjorernas ryttare till häst, trodde de, att man och ryttare var en enda varelse. Lång övning krävs innan man når så långt, att häst och ryttare kan uppfattas som en enda varelse. Man måste öva timme för timme, dag efter dag. Vid uppvisningar får vi se och beundra ryttarens och hästens skicklighet. Allt föregående arbete kan vi bara ana.

Skämt och allvar

Gräfsnäs svarta riddare, Kerstin Stråhlesköld, på stridshästen Harley.

Gräfsnäs svarta riddare, Kerstin Stråhlesköld, på stridshästen Harley.

Lördagen den 4 och söndagen den 5 juni 2015 anordnades på nytt riddarspel i Gräfsnäs. Riddarna tävlade i olika grenar. Man skulle pricka en sköld med en lans, spetsa en kudde på lansen, hugga ett äpple med svärdet, fånga fem ringar på svärdet, rycka till sig en fana, slå till en påse fylld av havregryn med ett stridsgissel och rida mot varandra med lansar. Som vanligt bjöds på mycket skämt. Två gycklare gjorde allt emellanåt inhopp på skådebanan. Två fotsoldater (icke beridna knektar) kämpade i halvlek på ett sätt som nog var mer skämtsamt än allvarligt menat. Allt emellanåt skällde de på varandra, och även gräl kan som bekant vara nöjsamma (för andra än de inblandade). Denna del av föreställningen fick åskådarna att ana, att ”uppgjorda matcher” inte är någon nyhet. Sådana har nog förekommit redan under medeltidens torneringar.

Ståtlig stridshäst

Många hästar – många flickor, säger ordspråket. Flera av riddarna tillhörde det täcka könet, däribland den svarta riddaren, Gräfsnäs beskyddare, Kerstin Stråhlesköld. Sedan förra riddarspelet har hon blivit hårt prövad. Hennes far, hennes häst och hennes hund har alla gått hädan. Hon hade dock lyckats förvärva en ny häst, hög och stor och makalöst grann. Som bekant skulle riddarnas hästar vara stora och höga för att ha största möjliga tyngd och kraft i striden och för att orka bära riddaren, riddarens rustning och vapen samt det egna schabraket eller pansaret. Under medeltiden skulle Kerstin Stråhleskölds nya häst Harley ha betingat ett högt pris, många marker lödigt silver.

Fager sagohäst

Helst skulle hästen också vara fager att skåda. Harley uppfyller högt ställda fordringar. Hästen är omväxlande vit och svart. Manen är lång och ljus. Hovskäggen är buskiga, stora och ljusa. Inte ens John Bauer hade kunnat teckna och måla en ståtligare och fagrare sagohäst. Rent färgmässigt passar han utmärkt ihop med den svarta riddaren, som kläder sig och sin häst i svart med bårder av silver.

Harley blev orolig

Kerstin Stråhlesköld talar lugnande till Harley. Foto: Lars Gahrn.

Kerstin Stråhlesköld talar lugnande till Harley. Foto: Lars Gahrn.

Fem dagar före spelen lade Kerstin Stråhlesköld ut en förfrågan på Facebook. Hon undrade, om någon kunde låna henne en ridhäst. Hon fick erbjudande att låna bland andra erfarna riddarhästar, men hon valde den oerfarne Harley, eftersom han i alla avseenden ser ut som en stridshäst skall göra. Innan spelen började hade Kerstin Stråhlesköld ridit sin nya stridshäst endast en timme. En tävlingsgren hade hon övat med honom. Hon var nöjd med övningarna och såg fram emot riddarspelen med tillförsikt. Harley hade emellertid aldrig sett en fana, aldrig en lans eller ett svärd. Han hade inte ens varit på en bana med stor publik. När hästen befann sig på borggården i Gräfsnäs med fullt av folk på vallarna och mycket folk även nere på borggården, blev Harley orolig och kunde inte stå stilla. Hästen började dansa runt. Den svarta riddaren höll honom i tygeln och talade lugnande till honom. Hon var tvungen att avstå från några tävlingsgrenar. Slutligen hade hästen lugnat sig så pass, att hon kunde sätta upp och genomföra ett par tävlingsgrenar med framgång. Trots att hästen var hög lyckades hon plocka upp flera ringar med sitt svärd. Dagen därpå gick det ändå bättre. Denna gång kunde Harley genomföra alla tävlingsgrenar så när som på två. Samspelet mellan häst och ryttare var mycket gott. Harley hade visat sig vara mycket läraktig och snabb att lära.

Hästar är vaksamma

Efter ett tag blev Harley emellertid orolig på nytt. Kerstin Stråhlesköld blev tvungen att sitta av och på nytt försöka lugna honom. Om man tänker på hästens medfödda anlag, förstår man allt bättre. En häst är född vaksam för att inte falla offer för rovdjur. Vid minsta fara vill den därför galoppera iväg, bort från faran. Ridövningar innebär därför bland annat, att man lär hästen att övervinna sin medfödda försiktighet och benägenhet att fly undan. Även mycket övade hästar kan ibland bli oroliga. Jag minns Svenska Flaggans Dag på Götaplatsen 1981 i närvaro av Hans Majestät Konungen. Firandet av nationaldagen är ju i Sverige en mycket lugn och lågmäld begivenhet. Det enda störande inslaget var en av polishästarna, som inte kunde stå still utan började dansa omkring. Polishästar är mycket omsorgsfullt övade, men även sådana kan alltså bli oroliga.

Kavallerihästar övas

Kavallerihästarna övades länge och flitigt. Alf Åberg och Göte Göransson redovisar en del sådana övningar i sin bok ”Karoliner” i både ord och bild. Hästarna vandes vid pistolskott, trummor, eld, vajande fanor och flammande eldar med stark rök. (Alf Åberg och Göte Göransson, Karoliner, 1976, s. 36-37.) En icke övad kavallerihäst kunde göra större skada än nytta. Den finländske skalden Bertel Gripenberg berättar om en finländsk parad med en kavalleriavdelning, som hade oövade hästar. När hornmusikkåren började spela, blev hästarna skrämda och fick panik. Kavalleriavdelningen drabbades av fullständig förvirring. Det dröjde länge innan ordningen återställdes. (Bertel Gripenberg, Det var de tiderna, Helsingfors 1943, s. 302-303.)

Häst och ryttare – en varelse

Harleys man blandas med riddarens blonda hår. I sådana ögonblick är det lätt att missuppfatta häst och ryttarinna som en enda varelse. Foto: Anna Lynx.

Harleys man blandas med riddarens blonda hår. I sådana ögonblick är det lätt att missuppfatta häst och ryttarinna som en enda varelse. Foto: Anna Lynx.

Mycken övning krävs innan häst och ryttare blir helt samspelta, men till slut kan de bli mycket samordnade. Indianerna i Mexiko ”uppfattade hästarna som övernaturliga varelser och trodde först att häst och ryttare var ett enda djur, ett gudavidunder som hade kommit för att förgöra dem.” (Maurice Collis, Cortés och Montezuma: Mexikos erövring, Sthlm 1969, s. 29.) Under årets riddarspel i Gräfsnäs kunde man se åtminstone så mycket, att Stråhlesköld och Harley har kommit långt. När Harley hade övervunnit sin rädsla, var häst och ryttarinna som en varelse. Hade några mexikanska indianer befunnit sig bland åskådarna, hade de mycket väl kunnat tro, att de såg en enda varelse, ett slags kentaur. Kerstin Stråhlesköld kan rida och hennes uppmärksamhet på uppgiften är fullständig. Fram till nästa års riddarspel har hon ett år av övningar och tävlingar på sig. Gräfsnäs’ svarta riddare och hennes stridshäst kommer att ta revansch.

Inblickar i ryttarnas verklighet

Årets spel fick oss åskådare att ana, hur mycket övning och inskolning, som krävs för att häst och ryttare skall bli ett. Spelen gav oss en inblick i ryttarnas verklighet. Hade detta varit en Hollywoodfilm, skulle detta inslag ha varit bortklippt eller bortredigerat. Till skillnad från tillrättalagda filmer ger riddarspelen på Gräfsnäs insikter i verkligheten. Drömfabrikens filmer i all ära, men drömmarna får inte lov att ta över. Vi behöver många inblickar i verkligheten. Välkomna tillbaka nästa år!

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

One thought on “Riddarspelen i Gräfsnäs ger insikter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s