50 framgångsrika år med Anten-Gräfsnäs järnväg

Den stora museihallen hade byggts till inte mindre än arton meter sedan sist. Med högt ställda förväntningar trädde jag in i den stora salen, men jag studsade genast till: hallen är ju nästan tom! De tre stora dubbeldörrarna ut mot bangården stod vidöppna, och hallen var nästan tom.

Stort järnvägsmuseum

Nu finns det kvinnor även på lokomotiven. Foto: Lars Gahrn.
Nu finns det kvinnor även på lokomotiven. Foto: Lars Gahrn.

Denna upplevelse fick jag vid Antens station lördagen den 4 juli 2015. Jag hade åkt upp till Anten-Gräfsnäs Järnväg för att åka ångtåg till Gräfsnäs. Järnvägen kallas museijärnväg, men man har nu så många vagnar, lok och föremål av alla slag, att den stora vagnhallen eller det stora lokstallet kan kallas järnvägsmuseum. Man har en museijärnväg med ett järnvägsmuseum, men denna dag var museet nästan tomt. De flesta vagnarna och loken befann sig ute på stationsområdet. Få museer har sina föremål igång, och vilket museum har fler föremål igång än detta livaktiga järnvägssällskap?

Flera krönikor

Litteratur och minnessaker förvaras i en tidstypisk resväska.
Litteratur och minnessaker förvaras i en tidstypisk resväska.

Järnvägen har nu en lång historia. SJ räknar 1856 som sitt startår, men även Anten-Gräfsnäs järnväg har hållit igång länge. Redan 1965 startade föreningen. Den firade alltså 50-årsjubileum 2015. Tre upplysande krönikor med många intressanta och vackra bilder finns:

Smalspåriga järnvägsmiljöer i Västergötland: Fotografier från en sekellång epok, kommenterade av Kent Johansson; Teckningar och kåserier kring Västgötabanan av Nils Boström: Utgiven av museiföreningen Anten-Gräfsnäs Järnväg (Sthlm 1979, 50 sidor jämte omslag).

15 år med järnväg som hobby – en bildberättelse om Anten-Gräfsnäs Järnväg 1965-1980, sammanställd av Stig Lundin (Nr 6 i Jernvägsnytts skriftserie, Sthlm 1980, 112 sidor jämte omslag).

Museiföreningen Anten-Gräfsnäs Järnväg: En resa i tiden. Redaktörer: Lennart Klerdal & Pierre Enbert (2014, 40 sidor).

Rikt illustrerade krönikor

Läskunnighet är en fördel, när man skall ta del av dessa skrifter, men den är inte nödvändig. Dessa skrifter är så ”slösande rikt” illustrerade, att man har stor behållning av dem ändå. Här får man järnvägshistoria sammanställd av män, som har kunnat välja de allra bästa bilderna ur en näst intill ändlöst stor bildskatt. Deras vetande är lika ändlöst stort. Medlemmarna i järnvägssällskapen drivs av ett mycket starkt intresse. Då blir kunskaperna också mycket stora.

Kvinnor i alla befattningar

Förr skulle resgods lastas ombord på tågen. Vagnar med tidstypiskt resgods finns alltid med vid Antens station.
Förr skulle resgods lastas ombord på tågen. Vagnar med tidstypiskt resgods finns alltid med vid Antens station.

Dessa skrifter kan vara bra att ha, när snön hopar sig över växlar och spår, men sommartid gör man bäst i att uppleva denna järnvägshistoria i verkligheten, den del av verkligheten, som heter Anten-Gräfsnäs Järnväg. Föreningen har lyckats utmärkt i sin strävan att bevara och återskapa vår järnvägshistoria. Ett och annat visar ändå, att vi befinner oss i 2000-talet. Så till exempel finns många flickor och kvinnor bland järnvägspersonalen. Så rara konduktörer, eldare och lokförare fanns inte under ånglokens slutskede hos SJ. Jag vet, ty under min barndom fanns ännu ånglok på några av SJ:s banor. Om JÄMO skulle åka med Anten-Gräfsnäs Järnväg, och det tycker jag verkligen att hon bör göra, skulle hon med stor tillfredställelse finna kvinnor i alla befattningar. Trevlig är järnvägspersonalen också, och sådana var de järnvägsanställda långt ifrån alltid under min barndom. Antalet bistra och kitsliga konduktörer var då mycket stort.

Stora arbetsinsatser

Vid läsningen av krönikorna blir man alltmer mörkrädd, ty man får samtidigt många inblickar i det oerhörda arbete, som har lagts ner på banan, stationsbyggnaderna, vagnarna och loken. Mycket var skingrat, när entusiasterna satte igång, men djupt inne i skogarna har medlemmarna letat upp försålda järnvägsvagnar, som hade förvandlats till sommarstugor, hönshus eller andra ovärdiga ändamål. Man häpnar över, att så många har utfört så mycket arbete, fullt frivilligt. Förklaringen kan endast vara ett brinnande intresse. Är man starkt intresserad, kan även det tyngsta och största arbete vara nöjsamt och angenämt. Järnvägsminnen ger glädje åt många. När jag började fylla mina pappersark med dessa enkla skriverier, som endast ger en blek återspegling av verkligheten, var jag lätt nedstämd. När jag hade kommit till hälften, var jag snarast upprymd. Järnvägsminnen ger glädje åt många. Gör det till en god vana att besöka Anten-Gräfsnäs Järnväg minst en gång om året.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

One thought on “50 framgångsrika år med Anten-Gräfsnäs järnväg”

  1. Ja, vilken effekt den lilla hårda biljetten ger i form av stark nostalgi och jag förflyttas 50 – 60 år tillbaka i tiden. Herrarnas strikta klädsel; kostym, slips, hatt och doften av med skokräm nyputsade skor. Kvinnornas/ mammornas propra kläder, dräkter, – nästan alltid i dova färger, och, så gamla de vuxna såg ut! Otrolig tanke att vuxna med tiden skulle klä sig i ´samma´ kläder som deras barn/barnbarn!
    – Ungdomar som, vad jag minns, alltid reste på sig för att ge sin plats till en inkommande vuxen i kupén. Tack Lars för detta trevliga besök i minnenas arkiv! Väl mött Ulla Enalid Thomsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s