Marstrand i Gunnar Edmans minnen

Från andra sidan farleden hördes musikkårens toner. När färjan närmade sig Marstrandsön, kom musiken närmare. Kungälvs musikkår stod på färjan och spelade. Längst fram stod drillflickorna, redo att börja dansa. För mig och många andra var detta en stämningsfull och högtidlig inledning av sekelskiftesdagarna i Marstrand.

Skönklingande musik

Kungälvs musikkår och drillflickor gjorde en enastående skicklig insats i sommarvärmen. Foto: Lars Gahrn.

Kungälvs musikkår och drillflickor gjorde en enastående skicklig insats i sommarvärmen. Foto: Lars Gahrn.

Kungälvs musikkår gick i land och lät det ena glada musikstycket avlösa det andra. Drillflickorna lät inte sommarvärmen dämpa sin livlighet och sprittande dansglädje. Tillsammans kunde musikkåren och drillflickorna pigga upp även den allra tröttaste. Musiker och drillflickor hade kommit för att välkomna Hans Majestät Konung Oscar II och dessförinnan underhålla oss, hans undersåtar, medan vi väntade på konungens ankomst. Så småningom kom den efterlängtade stunden, då ångaren Bohuslän seglade in i hamnen. På fördäcket stod Hans Majestät Konungen och högstdensammes följe. Konungen spelas av Anders Arnell, som blir bättre och bättre i sin rolltolkning år för år. Han spelar skickligt en självsäker och något självgod person, som är bortskämd med att stå i uppmärksamhetens mitt men inte desto mindre älskar all uppmärksamhet och alla hyllningar. Eftersom han är snäll, är han därför vänligheten och välviljan personifierad. Arnell är nu så säker i sin rolltolkning, att han med stor framgång och under publikens jubel improviserar. När konungen hade börjat sitt tal till sina kära Marstrandsbor, slog kaptenen oväntat back och Bohuslän började glida ut från kajen. Arnell fann sig: ”Det var ett kort besök! Ja, hej då. Det var roligt så länge det varade. Ni behöver inte vara rädda. Kaptenen har bara 1,3 promille.”

Kungen står upp i vagnen

Konungen står upp i vagnen och hälsar på sina undersåtar.

Konungen står upp i vagnen och hälsar på sina undersåtar.

Trots allt förtöjdes Bohuslän ordentligt, och konungen steg i land. Tillsammans med sin adjutant och vackra damer satte han sig i en vagn. Föregången av drillflickorna och musikkåren for han långsamt bort mot Societetshuset. Då och då ställde han sig upp i vagnen för att synas bättre och bättre kunna besvara folkets hälsning. Just så gick det till iverkligheten. Överste kammarjunkaren greve Adam Lewenhaupt berättar om konungens 25-årsjubileum som regerande konung år 1897. Då åkte kung Oscar i kortege genom huvudstaden: ”Jag såg hur kungen ofta stod upprätt i sin fyrspända öppna viktoria (vagn), föremål för folkmassans jubel. Dagen efteråt träffade jag en äldre fröken, som med tanke på de ryska förhållandena med sin finska brytning bestämt förklarade: ’Det är då den enda monark i hela Europa, som kan stå så där som en skottavla.’” (Från gamle kungens tid: Minnen kring Oscar II under redaktion av Adam Lewenhaupt, Upsala 1939, s. 93.) Ja, Sverige var ett lugnt och tryggt land för kungligheter. Marstrand var ingenting annat än lugna gatan.

Gunnar Edmans romaner

Konungen vill ha sällskap på sin sockel.

Konungen vill ha sällskap på sin sockel.

Opassande nog hade man tillfälligt tagit bort Oscar II:s byst från platsen framför Societetshuset. Den skall renoveras och konserveras. Arnell steg dock upp på bystens sockel och ersatte på detta sätt skulpturen. ”Det är icke gott, att mannen är allena”, står det i Skriften. Arnell kallade på en av de förtjusande kvinnorna i sitt följe och lät henne stiga upp på sockeln för att göra honom sällskap. Ganska snart under vistelsen i Marstrand blev jag sjanghajad till en stadshistorisk vandring. Författaren Gunnar Edman (1915-1995) föddes i Marstrand och skrev två romaner med minnen från sin barndomsstad: ”Emil i mystiska huset” (1957) och ”Emil har något i kikarn” (1962). Författarens två söner Stefan och Thomas företog nu en stadshistorisk vandring i faderns fotspår tillsammans med Göran Kristensson, som är ordförande i Marstrands hembygdsförening. De tre berättade tillsammans. Intressant nog hade Göran Kristensson ibland en något annan uppfattning om personerna i romanerna än den, som Gunnar Edman hade gett uttryck för. Omdömena om personer skiftar som bekant från ene betraktaren till den andre.

Litterär dokumentation av Marstrand

Bröderna Stefan och Thomas Edman guidar och berättar i faderns fotspår.

Bröderna Stefan och Thomas Edman guidar och berättar i faderns fotspår.

Tydligt är dock, att det mesta hade verklighetsbakgrund. Romanerna har ett värde utöver det rent litterära. De är ett slags litterär dokumentation av det gamla Marstrand. Vandringen avslutades med att några skådespelare gestaltade ett avsnitt ur den ena boken. Stefan och Thomas Edman har nu låtit ge ut faderns första Marstrandsroman på nytt. En annan författare, som då och då omnämndes, är Claes Krantz, journalist på gamla ärevördiga Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning (Handelstidningen). Han föddes i Marstrand. Så småningom flyttade han visserligen till Göteborg, men han behöll intresset för sin födelsestad. Han har författat många välskrivna, väl underbyggda, medryckande och värdefulla kulturhistoriska krönikor, som speglar mycket, däribland Marstrand. Vi har mycket att läsa. Under sekelskiftesdagarnas strålande solsken läser man emellertid inte. Då vill man enbart ströva omkring i den gamla badorten och uppleva Marstrand med alla sinnen. Mina besök i Marstrand har varit både många och långa. Inte desto mindre längtar jag ofta tillbaka.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Annonser

One thought on “Marstrand i Gunnar Edmans minnen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s