Dicksons och Anna Jolfors gjorde succé i Göteborgs Stadsmuseum

Folk stod och köade i Göteborgs stadsmuseum för att komma in i Wallenstamsalen, där Anna Jolfors skulle föreläsa om släkten Dickson, i första hand Oscar och Marika Dickson. Själv blev jag mycket häpen. Kunde Dicksons verkligen dra så mycket folk, fastän de nästan utan undantag hade skött sig och vållat mycket få skandaler? Ja, tydligen var det så. Göteborgs Hembygdsförbund hade en lyckad afton innan den ännu hade börjat. Pengarna strömmade in i biljettkassan. Tänka sig, folk var rentav beredda att betala för att få höra om Dicksons!

Guide i Dicksonska palatset

Baron Oscar Dickson var den siste svensken som baroniserades (i Sverige). Hans byst finns i Dicksonska palatset på Heden i Göteborg. Foto: Anna Jolfors.

Baron Oscar Dickson var den siste svensken som baroniserades (i Sverige). Hans byst finns i Dicksonska palatset på Heden i Göteborg. Foto: Anna Jolfors.

För Anna Jolfors började bekantskapen med Dicksons i och med, att hon blev guide i Dicksonska palatset på Parkgatan 2 vid Heden i Göteborg. Hon ville ha något att berätta men upptäckte snart, att uppgifterna var få och allt annat än djupgående. Då började hon forska själv. Hon följde Oscar och Marika Dickson i spåren och känner nu alla fastigheter, där de har bott och verkat, ända fram till 1862, då de kunde flytta in i sitt eget nybyggda palats på Heden. Tidigare hade en annan i Göteborgs hävder omtalad byggnad legat där, nämligen ”Halliska baracken”. Denna korsvirkesbyggnad hade John Hall junior låtit bygga åt folk, som hade blivit hemlösa i den hemska stadsbranden 1802. Oscar och Marika Dicksons favoritställe var dock Bokedalen i Jonsered, ett lantställe några mil utanför staden. Oscar hade också en ”jaktstuga”, närmast ett mindre palats, i Åre. Dicksons tjänade pengar, mycket pengar, på handel med järn och trä. Då gjorde det inte så mycket, att Oscar Dickson förlorade mycket pengar i konkursen efter Göteborgs Handelskompani. Kungen av Mölndal, David Otto Francke, hade lockat många göteborgare att satsa pengar i detta spekulationsgalna investmentföretag. Dicksons kunde bära förlusten.

Framgångsrika och skötsamma Dicksöner

Anna Jolfors guidar runt i Dicksonska palatset, och därför började hon forska om släkten Dickson. Nu kan hon släktträdet bättre än släktmedlemmarna själva. Foto: Lars Gahrn.

Anna Jolfors guidar runt i Dicksonska palatset, och därför började hon forska om släkten Dickson. Nu kan hon släktträdet bättre än släktmedlemmarna själva. Foto: Lars Gahrn.

Oscar Dickson blev adlad 1886 och fick friherrlig rang. Han var den siste i Sverige, som blev baroniserad. Möjligen är hans adliga rang anledningen till att hans och Marikas boning på platsen, där Halliska baracken hade legat, kom att kallas palats och inte villa. Anna Jolfors berättade sakkunnigt och trevligt om både Dicksons på Heden och andra Dicksöner. Släktmedlemmarna är många, och alldeles för många av dem hette James (ibland James i förening med något annat förnamn). Följaktligen är det svårt att hålla reda på dem, men Anna Jolfors kan. I hela världen är hon nog den enda människa, som på rak arm kan redogöra för deras släktskap och levnadsöden. Några äventyr finns däremot egentligen inte att förtälja. Dicksönerna skötte sina affärer, tjänade mycket pengar, undvek att göra skandaler och donerade medel till allsköns välgörande och kulturella ändamål. All denna fadda präktighet och bleka färglöshet skulle kunna tråka ut även den allra tålmodigaste. Ämnet är icke tacksamt att föreläsa om. Visst ägnade sig några Dicksöner åt Baggböleri i de stora Norrlandsskogarna, men denna verksamhet skedde så långt bort i världen, att den egentligen inte räknas (från Göteborgs horisont; i Norrland är det annorlunda).

Osborn Dickson – upptågsmakaren

Anna Jolfors skulle trots ett trevligt framställningssätt och många vältagna bilder förmodligen aldrig ha lyckats fängsla sina åhörare, om inte mitt i denna präktighet och mitt bland alla dessa skötsamma Jamesar baron Osborn Dickson hade kommit som en räddande ängel med en frisk fläkt av fylleri, försök till osedlighet och vilda ritter på Heden. Som onykter gäst på Trädgårdsföreningen kastade han vid något tillfälle sockerbitar på restaurangens andra gäster. Han försökte också krypa genom ett grovt vattenledningsrör men fastnade. Helt klart behövde Göteborg denne egensinnige upptågsmakare. Helt utan skandaler kan vi inte överleva med bevarad sinnesspänst och uppmärksamhet mot omgivningen. För Dicksonska familjekrönikan är han oumbärlig. Vem vill läsa om idel skötsamma människor? Dessutom ter sig hans upptåg, om de mäts med 2000-talets måttstock, mestadels omgivna av det oskyldighetens skimmer, som (åtminstone i efterhand) kringstrålar vår barndoms pojkstreck. En annan upptågsmakare, som har piffat upp historien, är ”Dulle-Banéren”, fältmarskalken Johan Banérs son Gustaf Adam, som likt gubben i lådan då och då dök upp i 1600-talets svenska historia, alltid tillställande oro eller förargelse, ibland bägge på en gång. Nils Sylwan har skrivit en mycket läsvärd och roande levnadsteckning om honom (Nils Sylwan, Jag Gustav Adam Banér, 1988). I rättvisans namn bör påpekas, att baron Osborn hade en kusin, nämligen James Fredrik Dickson, som också han var en upptågsmakare och hjälpte baron Oscar att ge göteborgarna något att tala om.

Det Anna berättar är sant

Dicksonska palatset är ett ståtligt palats i renässansstil. Foto: Lars Gahrn.

Dicksonska palatset är ett ståtligt palats i renässansstil. Foto: Lars Gahrn.

Anna Jolfors söker i arkiven och i gamla tidningsårgångar. Hon får ständigt fram nya uppgifter om släkten. Dessutom finner hon allsköns andra bortglömda nyheter, som hon frikostigt delar med sig av till andra forskare. Så småningom kommer detta att bli en släktkrönika, som tack vare Osborn har allt. Dicksonska släktföreningen är imponerad av Annas kunskaper. Ordföranden lär ha sagt till sina släktingar:

”Lyssna till Anna! Det hon berättar är sant”.

I en släkt blir man så lätt uppfödd på skrönor. Då behövs riktig forskning som motvikt.

Baron Osborn minns vi

Medan Anna Jolfors föreläser, lyckas jag hjälpligt hålla isär alla dessa hederliga Jamesar, aktningsvärda företrädare för den strävsamma, välskötta och hedervärda staden Göteborg, men redan när jag går ut ur Wallenstamsalen börjar de flyta ihop igen. Vissa saker har jag dock lärt mig: Dicksonska palatset byggdes av baron Osborns föräldrar Oscar och Marika Dickson. Osborn kastade sockerbitar på Trädgårdsföreningens besökare och försökte krypa genom ett grövre vattenledningsrör. Honom kommer jag ihåg. Eftersom Osborns far baroniserades, blev även Osborn baron. Låter inte ”baron Osborn” märkligt i ett västsvenskt öra! (Kal och Osborn har ju blivit namnen på verkliga urgöteborgare, medan urgöteborgskor får heta Ada. Deras framtoning är långt ifrån adlig. Kal och Osborn brukar framställas som ett slags hamnbusar eller verkliga grovisar.) Baron Osborn är på alla sätt en tillgång för släktkrönikan och Anna Jolfors. Vi ser fram emot vidare forskningar i ämnet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

One thought on “Dicksons och Anna Jolfors gjorde succé i Göteborgs Stadsmuseum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s