Kammarherre Magnus Lagerberg och Svenska Numismatiska Föreningens bildande

Kammarherre Magnus Lagerberg på Råda säteri har drabbats av det hårda olycksödet att få en oförstående och dömande levnadstecknare. Var och en har sina värderingar, men när domsluten bygger på missuppfattningar, bör andra fatta pennan och klarlägga hur det ligger till. Jag skall här granska kammarherrens insats vid Svenska Numismatiska Föreningens bildande 1872.

Initiativtagare eller verksam deltagare?

Erik Gamby har fällt en hård dom över kammarherrens egen redogörelse för förloppet: ”I brev och anteckningar från 1870-talet finns ingen antydan från Magnus Lagerberg om att han skulle vara initiativtagare till Svenska numismatiska föreningen. Stiernstedt nämner honom i sin korrespondens såsom ´den ene verksamme deltagaren i föreningens bildande´. Först efter att de verkligt initierade, nämligen Stiernstedt och Snoilsky, var döda gav Lagerberg spridning åt uppgiften att han ensam var föreningens upphovsman. Det låg helt i linje med Lagerbergs strävan att förgylla den roll han spelade i livet.” (Erik Gamby, Magnus Lagerberg: Museiman, numismatiker, kammarherre, Göteborgs numismatiska förenings småskrifter Nr. 22, December 1991, s. 600.)

Lagerberg påstod sig aldrig ha varit initiativtagare

Kammarherre Magnus Lagerberg på en minnespenning.

Kammarherre Magnus Lagerberg på en minnespenning.

Så vitt jag kan finna har kammarherren aldrig överdrivit sin betydelse. Framför allt har han inte framställt sig som initiativtagare till föreningen. Han har framställt sig som verksam deltagare i föreningens bildande. En sådan var han också enligt baron Stiernstedt, föreningens förste ordförande. Kammarherren berättar, helt riktigt, att han verkade för föreningens bildande. Detta behöver givetvis inte alls betyda, att han skulle vara initiativtagaren eller ens den ende, som arbetade för föreningens bildande. Vem, som först kom upp med förslaget, visste kanske varken han eller någon annan år 1908, då kammarherren skrev ner sin skildring. Gamby har påvisat, att man redan år 1866 hade dryftat frågan, men att ingenting blev gjort. Kammarherren berättar, att de äldre herrarna hade många betänkligheter. Då satte han in sin ungdomliga iver och sin berömda övertalningsförmåga. Läser man ordentligt, finner man, att han inte hävdar mer än att han har varit med.

Obefogade anklagelser

Lagerberg nämner i sin skildring två middagar under vilka föreningens bildande dryftades. Gamby påvisar, att Lagerberg inte var med på någon av dem. Det är sant, men att Lagerberg berättar, att frågan dryftades på ett par middagar, innebär inte, att han påstår, att han skulle ha varit med på dessa middagar. Även Lagerbergs minnesanteckningar innehåller rimligtvis både vad han själv har varit med om och vad han har hört berättas av andra. Lagerberg hävdar, att J. O. Wedberg hjälpt till att författa föreningens stadgar. Gamby påpekar, att friherre Stiernstedt utarbetade de slutliga stadgarna. Gamby hävdar därför, att Lagerbergs uppgift är felaktig. Ingenting hindrar dock, att även Wedberg kan ha varit inblandad. Gamby drar hela tiden alltför långtgående slutsatser. Helt gripen ur luften är Gambys tanke, att kammarherren skulle ha väntat med att sprida felaktiga uppgifter om sin egen betydelse till dess att de, som visste hur det hade gått till, nämligen Stiernstedt och Snoilsky, var döda och inte längre kunde bemöta honom. För det första innehåller kammarherrens berättelse som sagt ingenting, som är osant.

Lagerberg ville bevara minnet av bildandet

Kammarherre Magnus Lagerberg på äldre dagar enligt en medaljbild, avtecknad av Lars Gahrn.

Kammarherre Magnus Lagerberg på äldre dagar enligt en medaljbild, avtecknad av Lars Gahrn.

För det andra har han själv meddelat, varför han skrev ner sina minnesanteckningar: ”Då, med undantag av f.d. justitierådet J. O. Wedberg, ingen av de ursprungliga stiftarne finnes kvar i livet mer än jag, kan det ju hava sitt intresse, att för vår tids numismatici i korthet skildra huru Numismatiska föreningen kom till.” Om man skriver mera rakt på sak, blir det: Eftersom alla stiftarna, utom Wedberg och jag, är döda, vill jag berätta, för att vår tids myntsamlare skall få veta litet grand om hur det gick till. Eftersom endast han och Wedberg var kvar, har han känt det som en skyldighet att skriva ner sina minnen. Anledningen till att Lagerberg skrev sent i sitt liv var vidare, att han helt enkelt hade gott om tid efter konkursen 1896, och att han dessutom behövde varje författararvode, som han kunde få. Även hans värdefulla minnesböcker tillkom ungefär samtidigt eller något senare.

Lagerberg hade kunnat berätta mer

Lagerbergs berättelse innehåller varken överdrifter eller osanningar. Däremot innehåller den inte allt, som Lagerberg hade kunnat berätta. Han berättar inte, att Stiernstedt underkände hans förslag till stadgar. Han berättar inte, att Stiernstedt gav honom en överhalning för en nyhetsnotis, som Lagerberg hade sänt till en utländsk facktidskrift. Den innehöll några felaktigheter om föreningens stadgar. Att kammarherren förbigick sådana otrevligheter kan man förstå. De var otrevliga för honom, och de skulle kunna uppfattas som ett försök att nedsätta baron Stiernstedts minne. Stiernstedt tycks ha varit hård, fordrande och rå mot Lagerberg. Man förstår varför kammarherren höll sig borta från årsmötena. Gamby lägger skulden före uteblivandena helt på Lagerberg och inte på Stiernstedt, vilket är mer än lovligt ensidigt.

Varför uppstod en motsättning?

Gamby påtalar ”den motsättning till Stiernstedt och de ledande numismatikerna i styrelsen som stundom framskymtar i Lagerbergs korrespondens.” Han kannstöper helt fritt om vilka orsakerna kan ha varit och tänker sig allsköns för Lagerbergs minne nedsättande anledningar. I hans egen framställning framskymtar dock en tänkbar orsak, som varje van föreningsmänniska känner igen. Gamby skriver, att Lagerberg ”bombarderade” föreningens ordförande med ”förslag av olika slag”. Sådana ivriga föreningsmänniskor, med många förslag och krav på mer verksamhet, anses av de flesta vara ”besvärliga” eller ”jobbiga” och blir lätt utstötta. Själva kan dessa ivriga föreningsmänniskor till slut bli besvikna och kallsinniga gentemot den förening, som de ursprungligen hade ivrat för. Lagerbergs iver var nödvändig för SNF:s bildande, men i längden kan den ha blivit alltför påfrestande för de andra styrelseledamöterna.

Lagerberg ivrade för präglande av minnesmedaljer

En av kammarherrens minnespenningar med hans adliga vapen och hans valspråk: Cviqve svvm (Åt var och en sitt, Var och en skall ha vad honom tillkommer).

En av kammarherrens minnespenningar med hans adliga vapen och hans valspråk: Cviqve svvm (Åt var och en sitt, Var och en skall ha vad honom tillkommer).

Ett av förslagen från Lagerberg återges i Gambys levnadsteckning. Kammarherren ivrade för att Svenska Numismatiska Föreningen skulle prägla medaljer över framstående svenska män och kvinnor. ”Det var hans idé att Svenska numismatiska föreningen skulle prägla en medalj om året i anslutning till årsmötet.” Lagerberg hade med andra ord klar blick för bildens betydelse för historien, i synnerhet porträttets betydelse. Stiernstedt var dock mera kallsinnig och talade nedsättande om kammarherrens ”medaljdille”. Många medaljer blev trots allt präglade på Lagerbergs förslag eller till och med även på hans bekostnad. Medaljerna håller mycket hög klass och är ett värdefullt tillskott till vårt historiska porträttgalleri. Eftervärlden har all anledning att tacka kammarherren och ställa sig undrande inför Stiernstedts kallsinnighet.

Felet ligger hos läsaren – icke hos författaren

Gamby har rätt i, att den, som läser Lagerbergs skildring, kan få en överdriven uppfattning om kammarherrens insatser. Så kan det bli, eftersom Lagerberg berättar mest om sina egna insatser och betydligt mindre om andras insatser, som han antingen inte kände till eller kände ofullständigt. Så är det så gott som genomgående med minnesanteckningar. De måste därför (liksom alla andra källor) läsas med urskiljning och eftertanke, eftersom de kan ge bara en del av sanningen. Felet ligger med andra ord i detta fall hos läsaren och inte hos författaren. Minnesanteckningar ger oss alltid bara en del av sanningen. För att få en någorlunda rättvisande helhetsbild måste man plocka samman alla tillgängliga källor och sammanställa deras uppgifter. Ett annat sätt är att läsa minnesanteckningar med eftertanke. Gör man så, begriper man snart, att de andra personerna i skildringen mycket väl kan ha haft stor betydelse, fastän deras insatser omnämns i korthet eller antydande. En författare, som skriver ner minnesanteckningar, har inte skyldighet att skriva ner något annat än sina egna minnen. I Lagerbergs skildring finns alla de andra stiftarna omnämnda och deras insatser omnämnda, om än kortfattat. Vi har inte någon som helst anledning att klandra hans skildring av Svenska Numismatiska Föreningens bildande. Även i detta fall har Lagerberg räddat värdefulla uppgifter åt eftervärlden.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s