Ingermanländare i Lindome

Flyktingarna från de krigshärjade länderna kom mycket lägligt för de svenska företagen. Under andra världskriget hade man svårt att fylla alla vakanser, när männen kallades ut till beredskapstjänstgöring. Under efterkrigstidens långa högkonjunktur behövdes ständigt mera arbetskraft. På den tiden uppmuntrade företagen invandring och värvade arbetskraft utomlands.

Från Ryssland till Sverige

Helmi Jönestam i sin ingermanländska folkdräkt.

Helmi Jönestam i sin ingermanländska folkdräkt.

En av de folkströmmar som märktes minst var ingermanländarna. Deras landskap hade under ungefär ett århundrade tillhört det svenska stormaktsväldet. Åren 1702-1703 erövrade ryssarna Ingermanland och anlade mitt i detta landskap med en huvudsakligen finsktalande befolkning staden Sankt Petersburg, som befolkades med ryssar. På landsbygden bodde däremot finnar. Under andra världskriget erövrades Ingermanland av tyskarna, som belägrade Sankt Petersburg. Även Finland var med i kriget. Finland behövde arbetskraft, och många ingermanländare förflyttades till Finland för att fylla vakanserna efter finländare, som var inkallade. Efter krigsslutet skulle ingermanländarna sändas hem igen, men de befarade, att de skulle hamna i Sovjetunionens arbetsläger, det vill säga i Gulag, om de återvände till sovjetiskt territorium. (Farhågorna var befogade, mycket välgrundade.) Många ingermanländare valde därför att fly över till Sverige. Om detta har Jönestam berättat i sin självbiografi: Helmi Jönestam, Rör mig inte, se mig bara (Ord & visor förlag, Skellefteå, 2010, 238 sidor).

Lantarbetare i Västergötland

Helmi Jönestams familj tog sig upp till Torneå vid svenska gränsen, men de visste att de inte kunde ta sig genom gränskontrollen. Finland hade av Sovjetunionen tvingats att lova att sända tillbaka alla ingermanländare till Sovjetunionen. Många finländare satte sig över dessa bestämmelser och hjälpte sina stamförvanter att fly vidare. Familjen fann vägvisare, som följde dem över Torneälvens isar in i Sverige. Den 1 mars 1945 gick man över isen. Föräldrarna bar sina två yngsta döttrar. Den äldsta dottern kunde själv gå. Familjen hamnade i Västergötland, där föräldrarna fick arbete på ett stort gods. Helmi Jönestam kallar detta fideikommiss för Ekliden, men enligt hennes egen uppgift heter det Stora Ek och ligger inte långt från Mariestad. Här hade man det bra. Godsägaren skildras som förstående och omtänksam. Hans bror Edgar blev vän med familjen. Han lånade eller skänkte böcker till barnen och samtalade med dem om främmande länder. Han blev en vän för livet.

Villabygge i Lindome

Författarinnans barndomshem i Ingermanland.

Författarinnans barndomshem i Ingermanland.

Han hjälpte också familjen att flytta vidare till ”Lindänge” i Göteborgstrakten. Därnere finns inte någon ort med detta namn. Lindänge är ett täcknamn för Lindome. Året var 1954. Den nya tiden hade gjort sitt intåg. Bohaget och familjemedlemmarna stuvades in i en lastbil, och så körde man den långa vägen från Skaraborg ner till Lindome. Chauffören och lastbilen var inhyrda. Hade detta hänt några årtionden tidigare, skulle både människor och bohag ha körts med tåg till bestämmelseorten. Nu, några år efter andra världskriget, hade bilismen slagit igenom, och man åkte även längre sträckor med bil. Härnere i Lindome byggde familjen en egen villa, vilket visar att man fick sin beskärda del av efterkrigstidens snabba välståndsökning. I denna storstadsregion fanns fler möjligheter för familjen. Barnen hade högre skolor på nära håll. Arbete var då lätt att få.

Gott om arbete och skolor

Ingermanlands vapen: floden Neva omgiven av befästningsmurar.

Ingermanlands vapen: floden Neva omgiven av befästningsmurar.

Familjefadern fick arbete som nattvakt på olika stora företag inne i Göteborg. Modern i familjen ”hittade i Mölndal en liten fabrik som sydde damkläder. Arbetet passade henne. Hon var van vid sömnad, hade sytt nästan alla våra kläder under åren i Ekliden. På fabriken fanns många finsktalande kvinnor, och de hjälpte henne med språket. Det var inte mycket svenska Alina hade lärt sig under åren som gått. Men nu fick hon hjälp med arbetet på sitt eget språk, samtidigt som hon fick möjlighet att lära sig svenska, som de flesta på fabriken naturligtvis talade.” Barnen hade högre skolor i både Kungsbacka och Göteborg. Boken ger alltså en inblick i Lindomes ställning som en alltmer utpräglad förortskommun till både Göteborg och Kungsbacka. Helmi Jönestam har gett oss en välskriven och fängslande skildring av ingermanländska levnadsöden. Jag återkommer till boken i en följande artikel.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s