Striden vid Brobacka – ett 450-årsminne

Striden vid Brobacka utanför Alingsås blir under år 2016 ett 450-årsminne. Den 9 augusti år 1566 tillfogade den svenska hären under befäl av Charles de Mornay danskarna en kännbar förlust och erövrade hela deras tross. En minnesplatta inom Brobacka naturreservat erinrar om striden och segern.

Danskarnas tross erövrades

Knektar från nordiska sjuårskrigets dagar.

Knektar från nordiska sjuårskrigets dagar.

Mellan åren 1563 och 1570 utkämpades nordiska sjuårskriget mellan Sverige och Danmark. Svenskarna var i allmänhet segerrika i sjöstriderna, medan danskarna i regel var överlägsna till lands. Under året 1566 företog den danske fältherren Daniel Rantzau ett härjningståg genom Västergötland. Charles de Mornay förde befäl på den svenska sidan, men hans stridskrafter var underlägsna. Han måste därför inskränka sig till skärmytslingar eller med andra ord smärre strider. I juli månad var han dock så stark, att han – om terrängen var gynnsam – kunde våga sig på en allvarligare attack. Charles de Mornay, hans soldater och uppbådad allmoge hade byggt bråtar och gick till anfall, när danskarna kom. Man erövrade den danska trossen. Danskarna lämnade den i sticket och fortsatte västerut ner mot Gullberg (i nuvarande Göteborg).

Charles de Mornay – befälhavaren

Jan Skoglöw är den, som har lyft fram denna händelse ur glömskan. Även den svenske befälhavaren Charles de Mornays levnadsöde har han skildrat. Skoglöws böcker är många. De viktigaste är ”Slaget vid Brobacka 1566” (1987, 96 rikt illustrerade sidor) och ”Charles de Mornay: Förrådd hjälte” (1989, 152 rikt illustrerade sidor). Man kan säga, att Skoglöw återupptäckte striden och gjorde den till en angelägenhet för alingsåsarna. Föregångare fanns dock. Redan 1874 hade Peter von Möller på ett utmärkt sätt skrivit de Mornays historia (Peter von Möller, Bidrag till Hallands historia I, Lund 1874, s. 225-257 och 335-342).

Väl vald plats för överfall

Jan Skoglöw återkom gång på gång till Charles de Mornays levnadsöde. Denna bok utgavs 2008. På omslaget ses författaren själv med Bohus fästning i bakgrunden. Bilden togs av Kungälvs-Postens chefredaktör Sven Arne Hag.

Jan Skoglöw återkom gång på gång till Charles de Mornays levnadsöde. Denna bok utgavs 2008. På omslaget ses författaren själv med Bohus fästning i bakgrunden. Bilden togs av Kungälvs-Postens chefredaktör Sven Arne Hag.

När Skoglöw lyfte fram slaget eller striden ur glömskan, ifrågasatte några av hans motståndare, att just Brobacka skulle ha varit rätt ställe. Det bör därför påpekas, att redan von Möller utan tvekan utpekar detta ställe. Har man sett landskapsbilden med berg, sluttningar och skog, förstår man, att Brobacka var ett mycket lämpligt ställe för en svensk här med huvudsakligen fotfolk att överfalla en dansk här med starka ryttarförband. På detta ställe hade danskarna inte någon större nytta av sitt rytteri. Från svensk sida handlade man klokt. Man visste hur man skulle förhålla sig gentemot en överlägsen fiende. Över vägen hade man byggt flera bråtar. När fienden kom tågande, höll man sig dock i bakgrunden. Huvudstyrkan fick tåga förbi, men när trossvagnarna kom, anföll man och plundrade man den långa karavanen. Hästarna eller åtminstonen en del av dem hasades, så att de inte kunde dra vagnarna vidare. Dessutom försvårades vidare färd av bråtarna. Många fällda träd låg rimligen kvar på eller invid vägen. Efter överfallet drog sig svenskarna tillbaka igen. Danska källor uppger, att svenskarna lät även den danska eftertruppen passera utan strid, men här kan man sätta ett frågetecken i kanten. Danskarna förlorade så mycket folk, att man har svårt att tänka sig, att eftertruppen inte skulle ha invecklats i strid. Klart är dock, att eftertruppen eller åtminstone huvuddelen av den tog sig igenom. Trossvagnarna måste de dock lämna i sticket.

de Mornay avrättades för sammansvärjningar

Jan Skoglöw och Alingsås fornminnesförening lyfte på alla sätt fram slaget. Årligen firades länge Brobackadagen. På konditori Orion serverades Charles de Mornay-bakelser och så vidare. Invigningen av minnesplattan 1986 var en stor händelse i bygdens historia. Befälhavaren på den svenska sidan, Charles de Mornay, var en fransk invandrare, som kom att tjäna tre svenska kungar: Gustaf Wasa, Erik XIV och Johan III. Han var en äventyrare, duglig till allehanda och mycket anpassningsbar. Under dessa oroliga tider kunde det emellertid vara svårt att veta vilken häst, som man skulle satsa på. Erik XIV avsattes av sina bröder och efterträddes av sin bror Johan III. Den nye konungen möttes av mycket missnöje. Olyckligtvis invecklade sig Charles de Mornay i en sammansvärjning mot Johan III. De sammansvurna blev angivna. Charles de Mornay blev infångad och avrättades 1574. Jan Skoglöw ägnade även detta levnadsöde stor uppmärksamhet.

Jägmästare, begravd i Riddarholmskyrkan

Johan de Mornays epitafium i Riddarholmskyrkan. (Bildkälla: Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar III, 1878.)

Johan de Mornays epitafium i Riddarholmskyrkan. (Bildkälla: Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar III, 1878.)

Läser man historisk litteratur, stöter man då och då på namnet Charles de Mornay. Jag fann vid något tillfälle, att han utnämndes till jägmästare den 22 oktober 1573. Hans insatser på detta område kan dock inte ha varit stora, ty han dömdes till döden redan den 4 september året därpå. (Hugo Samzelius, Kongl. skogs- och jägeristaten: Biografiska studier 1539-1898, Sthlm 1898-1899, s. 143.) Jag skyndade mig att vidarebefordra dessa uppgifter till Jan Skoglöw, vars arbete jag uppskattade mycket. Han fick även von Möllers redogörelse. Gladast blev Skoglöw dock, då jag hittade uppgifter om Charles de Mornays grav och sonens epitafium i Riddarholmskyrkan. Enligt uppgifter i litteraturen skulle Charles de Mornay ligga begraven i Gråmunkekyrkan, det vill säga Riddarholmskyrkan. Vi vet, att hans son Johan de Mornay hade en grav här, och att sonens epitafium fortfarande hänger kvar i kyrkan. Enligt gamla uppgifter ligger far och son i samma grav. De båda har dock fått sällskap. I efterhand har andra tagit över graven. Man har lagt benen efter de Mornays åt sidan och satt ner andra kistor i graven. Över dessa kistor har man ännu senare lagt innehållet från andra gravar (Martin Olsson, Riddarholmskyrkan: II Fast inredning, inventarier och gravminnen, Sthlm 1937, s. 677-680). Nya storheter tränger undan gamla. Så går det till i levande livet, i historieskrivningen och även i gravarna. Desto värdefullare är det därför, att Jan Skoglöw på nytt lyfte fram Charles de Mornay, segraren från Brobacka.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s