Slättbygder med dragningskraft och kraftfält

Kungariket Västergötland började till slut skymta fram för arkeologen John Kraft. Ämnet för hans forskning var visserligen ”Svearnas land”, men när han hade följt de tydliga arkeologiska mönstren i Mälardalen, fick han upp ögonen för motsvarande, icke fullt så tydliga, mönster i Västergötland. Då framträdde för hans blickar konungariket Västergötland. Boken, som jag talar om är: John Kraft, Svearnas land: Bosättning och samhällsorganisation i Mälardalen under yngre järnåldern (Badelunda Hembygdsförening, Västerås, genom P O Flodbergs förlag, Västerås, 2015, 351 sidor). Jag har skrivit om den i en föregående artikel. Nu är det dags att gå vidare med riksbildningens orsaker. Varför kom kungariket Västergötland att bilda ett gemensamt rike med östgötar och svear? Först bör dock understrykas, att Krafts arkeologiska slutsatser om götiska kungar kan bestyrkas genom berättande källor.

Götiska kungar

Roddfarkost i medeltida laghandskrift. John Kraft påpekar, att större riksbildningar uppstod i Norden samtidigt som man började använda segelfartyg, som bör ha underlättat långväga förbindelser.

Roddfarkost i medeltida laghandskrift. John Kraft påpekar, att större riksbildningar uppstod i Norden samtidigt som man började använda segelfartyg, som bör ha underlättat långväga förbindelser.

Kraft anar västgötska kungar, när han lägger samman uppgifterna om kungsgårdar och storhögar i Västergötland. Har vi några källor, som uttryckligen berättar om kungar i Götaland? På 500-talet berättar den bysantinske historieskrivaren Prokopios, att tretton mycket folkrika stammar fanns på ön Thule, och att var och en hade en konung. Av dessa tretton stammar omnämns götarna, herulerna och skridfinnarna. Från samma tid finns en goterkrönika av den gotiske historieskrivaren Jordanes. Han berättar om 28 folkstammar på ön Scandza. Två av dem torde vara omnämnda två gånger, vilket ger 26 folkstammar. Tre olika götiska folk omnämns: Vagoth, Gautigoth och Ostrogothae. Stammarna förde krig emot varandra, vilket tyder på, att de har varit självständiga enheter. En nordisk kung vid namn Roduulf besökte goterkonungen Teoderik i Italien. Utifrån Jordanes är det troligt, att götiska kungar har funnits. Utifrån Prokopios är det ofrånkomligt, att dra slutsatsen, att götiska kungar har funnits. Kraft åberopar isländska sagor, som nämner kungar i Västergötland. Dessa sagor är emellertid sena och i det mesta uppdiktade. De innehåller dock korn av sanning. Föreställningen om kungar i Västergötland kan vara ett sådant korn av sanning. Några omnämnanden är dock av större intresse. I Landnamabok omtalas Sölvar götakonung och i Hervararsagan en Gissur, som hade styrt gautarna. (Lars Gahrn, Svearna i källor och historieskrivning, 1988, s. 25-26, 78 och 155.) Tack vare John Kraft får dessa historiska och litterära belägg ett arkeologiskt bestyrkande. Kungadömet Västergötland är tvärvetenskapligt bestyrkt.

Flera regioner med kärnbygder

Segelfartygen var en förutsättning för vikingatiden. John Kraft hävdar med goda skäl att de var en förutsättning även för större riksbildningar i Norden. Bild från Snorres kungasagor.

Segelfartygen var en förutsättning för vikingatiden. John Kraft hävdar med goda skäl att de var en förutsättning även för större riksbildningar i Norden. Bild från Snorres kungasagor.

Mälardalen blev kärnan i riket tack vare sin storlek och styrka. Ingen annanstans fanns en tätbefolkad och väl sammanhållen enhet av samma storlek och styrka. Mälardalen blev ett slags magnet som drog till sig landskapen runtomkring. Ungefär så menar John Kraft, att det har gått till. Sannolikheten i hans tolkning blir mer övertygande, om vi betänker, att riket hade flera sådana tätbefolkade och väl sammanhängande enheter, som knöt kringliggande bygder till sig. Stiftsindelningen är mycket belysande. Uppsala ärkestift bestod av landskapet Uppland och därutöver alla de norrländska landskapen (även Jämtland). Till Västerås stift hörde då som nu utöver Västmanland även Dalarna. Strängnäs stift omfattade Södermanland och Närke. Linköpings stift hade Östergötland som kärna och därutöver Småland (utom Värend) samt dessutom Öland och Gotland. Skara stift hade sin kärna i Skaraborg, men därutöver omfattade stiftet de avlägsna bygderna i södra och sydvästra Västergötland samt dessutom Dalsland och Värmland. Tre slättbygder: Uppland, Östergötland och Skaraborg utgjorde alltså kärnor i omfattande imperier eller kraftfält.

Det svenska riket var ett försvars- och anfallsförbund

Stormannen håller visserligen sin hand på svärdet, men han har inte dragit det. Vikingatidens och medeltidens människor kunde även förhandla vid ting och kungamöten. Stenarbete från Heda kyrka i Östergötland. (Bildkälla: Hans Hildebrand, Sveriges medeltid.)

Stormannen håller visserligen sin hand på svärdet, men han har inte dragit det. Vikingatidens och medeltidens människor kunde även förhandla vid ting och kungamöten. Stenarbete från Heda kyrka i Östergötland. (Bildkälla: Hans Hildebrand, Sveriges medeltid.)

Det är därför högst sannolikt, att den största regionen inom Sverige skulle samla kringliggande landskap omkring sig på ett liknande sätt. Den största regionen har varit viktig på grund av militär styrka, ekonomisk kraft och därav följande anseende i största allmänhet. Tidigare har man menat, att militär styrka har lett till erövringsförsök och erövring, men detta är inte säkert. Åtminstone behöver inte detta vara den viktigaste anledningen till ett rikes utvidgning. Ett militärt starkt område kunde man vara angelägen om att knyta an till och ansluta sig till, eftersom man behövde bundsförvanter eller helt enkelt skydd. Riket kan mycket väl ha uppstått som ett slags försvarsförbund eller anfallsförbund. Det svenska riket var i alla händelser ett försvars- och anfallsförbund, när det börjar skymta i de historiska källorna från medeltidens gryning. Fördelarna med detta var en av anledningarna till att de olika bygderna höll samman. Det vore därför mycket underligt, om dessa fördelar inte hade varit viktiga orsaker till riksbildningen.

Dylika tankar framskymtar här och var hos Kraft. Av allt att döma behövde många finska stammar bundsförvanter och skydd. Detta var en viktig anledning till att Finland blev svenskt.

Västergötland – en lokal stormakt

När Västergötland knöts till det svenska riket, kunde västgötarna mer ostört ägna sig åt att ta del i krig i Norge och Danmark. Götarna kunde också mer ostört ägna sig åt sitt västsvenska imperium. Västergötland eller rättare sagt Skaraborg bör betraktas som en lokal stormakt på Västkusten eller i Västsverige (för att använda nutida benämning). Särskilt götarnas inblandning i de norska striderna mellan olika kungsämnen är upplysande. Jag har skrivit mycket om dem i andra sammanhang. Vad de hittade på under de danska inbördesstriderna är inte lika känt, men även i dessa fall finns uppgifter av värde.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s