Museispårvagnarna i centrala Göteborg

Somliga spårvagnar ser ut som om de vore alldeles nya. De riktigt skiner och lyser vackert blå. Men vagnarna är inte nya. Tvärtom är dessa vagnar spårvägens äldsta bevarade, och togs ur bruk för mycket längesedan. Spårvägssällskapet Ringlinien har hand om dem och sköter dem så väl, att de ser ut som nya.

Museispårvagnar i trafik

Sommartid kör spårvägssällskapets medlemmar de gamla museispårvagnarna i centrala Göteborg. Spårvagnarna stannar vid de vanliga hållplatserna. Vem som vill får gärna stiga på, men här gäller särskild taxa och kontantbetalning. Före avgång står vagnarna en stund på Drottningtorget som en välkommen och välbehövlig prydnad på detta splittrade och mindre tilltalande torg.

Ringlinje genom centrala Göteborg

Veteranspårvagnen är en prydnad för Drottningtorget. Foto: Lars Gahrn.
Veteranspårvagnen är en prydnad för Drottningtorget. Foto: Lars Gahrn.

Vagnarna går från Drottningtorget utefter Norra Hamngatan, svänger in på Östra Hamngatan, kör uppför Kungsportsavenyen, svänger in på Berzeliigatan, svänger på nytt, denna gång in på Södra Vägen, går fram till Korsvägen och går uppför Örgrytevägen till Sankt Sigfrids Plan, där det finns en vändslinga. Här vänder spårvagnen och går samma väg tillbaka. Den avslutar med ett varv runt hotell Eggers, och så står den på nytt en stund på Drottningtorget som en verklig prydnad för detta torg.

Skyltar med gammaldags budskap

Sveriges blågula flagga och Göteborgs blåvita ses på spårvagnens tak.
Sveriges blågula flagga och Göteborgs blåvita ses på spårvagnens tak.

Under dagens lopp kan två eller tre olika veteranspårvagnar sättas in i trafik. Jag åkte några turer måndagen den 1 augusti 2016. Den andra spårvagnen var en veteran från 1920. Den hade skyltar med uppmaningar, som inte längre kändes angelägna: ”Varnas för på- och afstigning, då vagnen är i gång.” Förr, under hästspårvagnarnas tid, steg man av och på medan vagnarna gick. (Ofta saktade vagnarna dock in under på- och avstigning.) När de elektriska spårvagnarna kom, fortsatte man i vissa fall med detta. (Sådant lär ha skett även på Mölndalslinjen.) En annan skylt meddelar: ”Spottning på golfvet är förbjuden”. Förr i tiden, när männen snusade mer än i våra dagar, spottade man ofta och urskiljningslöst, ibland även på golven. På golven fanns därför ofta spottkoppar. De fanns i tågkupéer och i väntsalar. Däremot har jag inte hört sägas, att de skulle ha funnits på spårvagnar. Spårvagnarna har även flaggor på taket, två fram och två bak. De är tvåfärgade, den ena gul och blå, den andra blå och vit. Den förstnämnda är en svensk flagga (dock utan kors), den andra är Göteborgs flagga. Stadens vapen har färgerna blått och vitt. Det är tur att nutida spårvagnar inte har blå-vita flaggor. Anhängare av fotbollslaget ”blå-vitt” (kamraterna, Göteborgs AIK) skulle kanske förhäva sig, och de andra fotbollslagens supportrar skulle kanske ta illa upp. Både Öis-flaggor och ”makrillflaggor” finns ju numera.

Gamla vagnar känns nya

Skylten behövdes en gång i tiden.
Skylten behövdes en gång i tiden.

Det är en upplevelse att träda in i dessa spårvagnar. De är så upprustade och putsade, att man tycker sig vara i en alldeles ny vagn. Fönstren är så välputsade, att man aldrig kan se så klart på staden Göteborg som genom rutorna på Ringliniens vagnar. Det känns som att komma ut i solskenet med nyligen utprovade glasögon. Visst sköter spårvägen sina vagnar, men de används mycket och ofta. Då blir de lätt slitna. Ringlinien har dessutom både förare och konduktör. Då blir tillsynen bättre än i en spårvagn, som har enbart förare. Få museer har sina inventarier i bruk, men Spårvägsmuseet i Göteborg har sina vagnar och bussar igång (eller under upprustning). Spårvägssällskapet Ringlinien är mycket bra på att levandegöra historien.

Läs vidare

Göteborgs Spårvägar 1879 24/9 1929: Utgiven av Styrelsen över Göteborgs Spårvägar, Gbg 1929 (115 rikt illustrerade sidor och tre utvikningskartor).

Göteborgarnas Spårvägar: Hundra år 1979: Idé och redaktion Björn Olson och Curt Svensson (Gbg 1979, 96 rikt illustrerade sidor).

Stig Hammarson, Zeppelinare, Limpor och Mustanger: Spårvägen i Göteborg 100 år (Malmö 1979, 344 rikt illustrerade sidor).

Ingemar Håvik, Ringsläp till dagens slut (112 rikt illustrerade sidor).

Spårvägens trafikpersonal 1915-1965: Svenska Kommunalarbetareförbundet avdelning 53 – Göteborg (Gbg 1965, 231 rikt illustrerade sidor).

Svenska kommunalarbetareförbundets avdelning 53 Minnesskrift 1915-1925 (Gbg 1925, 64 rikt illustrerade sidor).

Anders Forsberg, Mölndalslinjen: Linje 4 och 8 (Trafik-nostalgiska Förlaget, Spårvägarna i Göteborg: häfte nr 5, 2009, 72 rikt illustrerade sidor).

Det stora intresset för veteranspårvagnar och spårvägshistoria avspeglas alltså i en riklig litteratur. Ändå är denna förteckning bara toppen av ett isberg. Numera finns särskilda böcker om de flesta spårvägslinjerna i Storgöteborg. Sällskapet Ringlinien ger dessutom ut en tidskrift, som heter just Ringlinien. Den innehåller sakkunniga, välskrivna och välillustrerade artiklar om spårvägen i Storgöteborg och på andra platser i Sverige och världen. Som regel räcker det att fråga Ringliniens spårvägsförare. Då får man veta allt man behöver veta och mer därtill. Medlemmarna är mycket kunniga och väl pålästa.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s