Skimret över Oscars dagar i Marstrand

Konung Oscar II må ha avlidit redan 1907, men i Marstrand är han ändå överallt och alltid närvarande, särskilt under sekelskiftesdagarna i augusti. Vare sig man befinner sig på stadens gator, i fästningen eller i kyrkan, stöter man på minnen från Oscar II:s dagar.

En kyrka med sevärdheter

Programmet var rikt, men en programpunkt fanns inte med i sekelskiftesdagarnas tryckta program, nämligen högmässan. Den pålystes på ett lika ålderdomligt som verksamt och trevligt sätt. Jag anlände till staden strax efter halv tio för att kunna vara med från början, med påföljd att jag kom till en död stad. (Sekelskiftesdagarna skulle börja klockan tio.) Kvart i tio började kyrkklockorna ringa, och vem kan motstå deras maning? Sekelskiftessöndagen började med högmässa för min del. Jag visste sedan förut att kyrkan också har många sevärdheter: målningar som visar ”hjärtats historia”, en statyett av en skeppsgosse, Fredrik Bagges och hans makas epitafium, konung Oscars stol och så vidare. När ryktet spred sig, att konung Oscar skulle bevista gudstjänsten, fylldes kyrkan, berättar kammarherre Magnus Lagerberg. Konung Oscars kyrkogång ledde till en mycket större kyrksamhet bland badgästerna.

En storhetstid för Marstrand

Konung Oscars stol i Marstrands kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Konung Oscars stol i Marstrands kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Varför firar man sekelskiftesdagar på detta sätt? Så undrar kanske någon. Förra sekelskiftet var onekligen på många sätt en storhetstid för Marstrand. Staden utvecklades. Badgästerna strömmade till, mycket tack vare kung Oscar. Han drog inte bara folk till kyrkan utan även fler badgäster till staden. Tiden präglades också av en stark framtidstro: Utvecklingen gick på alla områden mot det bättre, trodde man, och i många avseenden – men inte alla – var det också så, i stort sett. Så här i efterhand sticker många Grönköpingsmässiga tidsdrag i ögonen, och även dem kan arrangörerna vara intresserade av att göra något av. Oscar II var i vissa avseenden överskattad av sin samtid, men han hade också många utmärkta egenskaper, som gjorde honom omtyckt, och som har efterverkan in i vår tid. Politiskt förde han en mittenpolitik och försökte utjämna motsättningarna. Varken förr eller senare hade det varit så lugnt i Sveriges riksdag. Det berodde mycket på tidsandan men även i någon mån på kungen. Utrikespolitiskt strävade han efter att med vänlighet och charm skapa ett gott förhållande till stormakterna. Samtidigt förde han en försiktig neutralitetspolitik med bibehållen fred som mål. Motsättningarna mellan Sverige och Norge förvärrades, men konungen gjorde sitt bästa att även här utjämna motsättningarna.

Konung Oscar ville inte tillgripa våld

Konung Oscar, spelad av Anders Arnell. Foto: Jan-Arne Björkman.

Konung Oscar, spelad av Anders Arnell. Foto: Jan-Arne Björkman.

Framför allt viktigt var, att både han och kronprins Gustaf (senare kung Gustaf V) förespråkade en fredlig lösning på unionstvisterna. Forskningen har kunnat belägga denna fredskärlek på många sätt. Under den allvarliga unionskrisen 1895 uppmanade den tyske kejsaren kung Oscar att gå hårt fram mot norrmännen. Oscar avböjde dock bestämt: ”Förutom att vålds undvikande i det längsta alltid bör vara en samvetssak för varje monark, så utsår oftast dess användande – historien bär vittnesbörd därom – frön till faror för framtiden.” År 1903 meddelade kronprins Gustaf den tyske ambassadören, att ett krig mot Norge vore ”frånstötande för var och en av oss” (ein solcher Krieg hat überhaupt etwas Abstossendes für Jeden von uns). (Folke Lindberg, Kunglig utrikespolitik: Studier och essayer från Oskar II:s tid, Sthlm 1950, s. 163 och186.)

En fredsfurste

Kungälvs drillflickor och musikkår föregick konungens vagn. Foto: Jan-Arne Björkman.

Kungälvs drillflickor och musikkår föregick konungens vagn. Foto: Jan-Arne Björkman.

Sådana uttalanden kan man finna i arkiven, men redan samtiden visste mycket väl hur det låg till. Till konungens 25-årsjubileum som svensk och norsk konung år 1897 skrev Josef Linck en levnadsteckning. Boken skrevs åtta år före unionsupplösningen, men alla förstod, att fler prövningar skulle komma, och att även en väpnad uppgörelse inte var utesluten. Linck tvekade dock inte över hur Oscar II skulle ställa sig i ett sådant läge: ”Visst är, att konung OSCAR, i hvad på honom beror, aldrig skall tillåta blodsutgjutelse mellan brödrafolken, och att, om en sådan blir oundviklig, tyglarna då fallit ur hans händer.” (Josef Linck, Konung Oscar II: Biografisk skildring, Sthlm 1897, s. 402.) Linck har fattat saken rätt. År 1905 var både konungen och regeringen för en fredlig unionsupplösning. I detta läge bar sig den svenska riksdagen oklokt åt. Man revolterade mot konung och regering. Hela regeringen avgick i detta läge. Tyglarna höll på att falla ur kungens händer, och läget hade kunnat bli allvarligt. I detta läge var både kungen och kronprinsen kloka nog att inte ta strid mot riksdagen. I stället väntade man ut riksdagsförhandlingarna i hopp om att riksdagsmännen skulle besinna sig. Så skedde även, och utgången var nog förutsägbar – åtminstone för kungen och kronprinsen, som var väl insatta i det politiska spelet. Dessbättre begrep alltså riksdagen och den nya regeringen vid närmare eftertanke, att en fredlig unionsupplösning trots allt var den enda lämpliga lösningen. Konungens fredsvänliga inställning var alltså allmänt känd. Den gjorde honom omtyckt bland folkets breda lager. Jag minns, att min fars moster Anna Mattsson med stor inlevelse berättade om unionsupplösningen. Konungen skulle ha talat klarspråk och bestämt förklarat: ”Inget blod på min kungakrona!” Hon strålade, när hon återgav detta yttrande. Unionsupplösningen är nu så väl genomforskad, att vi vågar påstå, att konungen aldrig har sagt så, men otvivelaktigt var det så han ville ha det. (Han tycks ha undvikit att göra hårda och tillspetsade uttalanden, som skulle ha skärpt motsättningarna.) Han betraktades redan före unionsbrottet som en fredsfurste, och som en sådan framstår han i historien. Folk hade alltså många orsaker att se upp till sin kung, även om man överskattade hans makt och inflytande.

Ett skimmer över Oscars dagar

I vimlet sågs även kommendanten på Carlsten. Foto: Jan-Arne Björkman.

I vimlet sågs även kommendanten på Carlsten. Foto: Jan-Arne Björkman.

Redan på den tiden hade kungadömet mer och mer blivit hänvisat åt sina representativa plikter, som samtidigt hela tiden fick större betydelse i 1800-talets samhälle med dess riksdagar, kongresser, lantbruksutställningar och andra större möten, allt speglat i en allt större flora av tidningar, tidskrifter och andra trycksaker. Oscar II var en ypperlig företrädare för Sverige och kungahuset. Han uppträdde med kunglig värdighet, charmerade hög och låg med sin älskvärdhet och bildning och ryckte med sig åhörarna tack vare sin vältalighet. Oscar II:s tid var en storhetstid inte bara för Marstrand utan även för det svenska kungadömet. Man har lätt att förstå, att det låg ett skimmer inte bara över ”Gustafs dagar” utan även över Oscars dagar. Arrangörerna av sekelskiftesdagarna i Marstrand lyckas återskapa litet av detta skimmer. En vänlig och bekymmerslös sommarstämning vilar över den anrika och idylliska staden.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s