Vikingarna i Mark bygger långhus

Mycket arbete och litet järn – så gick det till, när man framställde järn under vikingatiden och medeltiden. Så går det också i våra dagar, när man visar, hur vikingarna tillverkade järn. Marks fornminnesförening har en järnugn i Mariebergsparken i Kinna. Söndagen den 28 augusti 2016 hade fornminnesföreningen och Kinna hembygdsförening en hembygdsdag i Mariebergsparken.

Två små järnklumpar

En viking drar blåsbälgen. Foto: Lars Gahrn.

En viking drar blåsbälgen. Foto: Lars Gahrn.

Redan på lördagen hade man satt fyr i järnugnen. Rödjord skulle förädlas till järn. Denna konst är svår. Man lyckas inte varje gång, och på somliga ställen lyckas man inte alls. Marks fornminnesförening har dock lång erfarenhet och behärskar nu denna svåra konst väl. Vid slutet av dagen hade man två järnklumpar att visa upp. De var så stora att de rymdes i en knuten näve. När man såg dessa små järnklumpar, som skulle vidareförädlas, förstår man klarare än annars, varför järn förr var mycket värdefullt. Ännu i början av 1900-talet rätade man gamla spikar och tog till vara allt järnskrot, som vidarebefordrades till skrothandlaren. Man kunde även få några ören, om man lämnade in några järnklumpar.

Blåsbälg och smedja

För att få upp värmen, måste man hela tiden stå och pumpa in syre med hjälp av en blåsbälg. På bälgens ovansida finns för övrigt en runinskrift. Rör man sig i sådana kretsar, inser man snart, att runskriften har många användare även i våra dagar. Intill järnugnen finns en smedja. Här har en gammal källare legat, och denna har byggts om till en smedja. Då och då hördes klang från städet.

Växtfärgning

Blir det järn i hyttan denna gång?

Blir det järn i hyttan denna gång?

Av rödjord kan man inte bara framställa järn utan även färga garner. Ann-Sofie Pettersson sysslade med växtfärgning. Rödlök kokades, och med hjälp av denna brygd kunde man få en rödaktig nyans. Krapp kokades också. Tack vare lummer kan textilfibrerna öppna sig, så att garnet kan suga åt sig färgerna. Lummer är numera fridlyst i Sverige men kan köpas från Östeuropa. Krapp odlades en gång i tiden här i Sverige men kan likaså inköpas utrikes ifrån. De färgade garnerna fick inte några grälla och bjärta färger utan dämpade och jordnära nyanser. På den gamla tiden var även ofärgat ylle vanligt. De flesta människor var grå, därför att de gick omkring i ofärgade vadmalskläder. Ann-Sofie Pettersson ger oss några fler uppgifter: ”Lummer använde man för länge sen. Nu har man för det mesta alun när man betar garnet. Och rödlöken fanns ju inte direkt på vikingatiden. (Den är ett modernare påfund.) Fina färger får man. Tänkte på människornas kläder förr; de var grå, men nu har man kommit på, att plaggen var mer färgglada än man har trott.”

Långhus skall byggas

Ann-Sofie Pettersson växtfärgar.

Ann-Sofie Pettersson växtfärgar.

Medlemmarna i Marks fornminnesförening har tillverkat tält åt sig, och dem kan de slå upp på de platser, som man besöker. Mariebergsparken i Kinna är dock så att säga hemmahamn för medlemmarna, och denna söndag, den 28 augusti 2016, tog man första spadtaget till ett långhus i denna hembygdspark. Detta hus skall bli femton meter långt och åtta meter brett. Sponsorer eller donatorer efterlystes. Man behöver allt från reda pengar till timmer och annat byggnadsmaterial. Mariebergsparken innehåller redan flera äldre byggnader från 1700- och 1800-talen, men nu kommer parken att få ett tillskott från äldsta tider. Medlemmarna har tittat sig omkring och ingående granskat andra långhus, särskilt det, som finns i Ekehagens forntidsby. Nu känner man sig redo att själv bygga.

Stridskonsten

Tre vikingar med stora sköldar. Två sköldar har samma färger som Västergötlands landskapsvapen och fotbollslaget Elfsborg.

Tre vikingar med stora sköldar. Två sköldar har samma färger som Västergötlands landskapsvapen och fotbollslaget Elfsborg.

 

 

Marks fornminnesförening har 80-100 medlemmar. Glädjande nog har man haft lätt att få in ungdomar i arbetet. Fyra av dessa visade oss hur vikingatida strid gick till eller kunde gå till. Man skilde bestämt mellan krigare och kämpar. De sistnämnda stred på egen hand och kunde kämpa utanför fylkingen eller förbandet. De utsatte sig för stora faror och stupade i många fall omgående. Krigarna stred på linje i en fylking. De samarbetade med varandra och gick till anfall tillsammans. De hade lärt sig stridskonsten. De fyra unga männen visade hur detta kunde gå till. Den, som först fick in en träff på den andre, hade vunnit. Denna uppvisning var inte någonting för folk, som ville se våld. Den var en förevisning av elegant stridsteknik. Tornerspel med riddare, häst och lans lär komma att bli OS-gren, berättade de unga vikingarna. Man talar som bekant om ”kampsporter”, och även vikingatida kamp kan betecknas som ett slags idrott. Att vikingatida kamp skulle bli OS-gren kunde de däremot inte ställa i utsikt, men vem vet? Vikingatiden är helt uppenbart på frammarsch, åtminstone i Marks härad.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s