Finländska flaggor i Marstrand

Finlands väg till en egen flagga var lika lång och svår som Finlands väg till självständighet. Under 2017 hissades på Marstrand den finländska flaggan, jämte de flesta av dess föregångare med anledning av att Finland firade 100 år som självständig nation. Till slut fladdrade tio (10) finländska flaggor för vinden. De utgjorde en praktfull syn. Här i Marstrand fladdrade en finländsk fana redan 1862. Marstrand är därför – historiskt sett – en mycket lämplig plats att fira Finlands flagga.

Flaggmuseum i Skansen Lejonet

Marstrandsflaggan från 1862 fladdrar överst på bilden och därunder Lejonfanan. Foto: Pether Ribbefors.

Marstrandsflaggan från 1862 fladdrar överst på bilden och därunder Lejonfanan. Foto: Pether Ribbefors.

Hade det inte varit för att ryssarna styrde Finland, hade alltsammans antagligen gått mycket lätt, men finländarna var tvungna att ta hänsyn till vad ryssarna tyckte och tänkte. I Marstrand söndagen den 20 augusti 2017 berättade Pether Ribbefors sakkunnigt och lättsamt om flaggornas historia. Han sköter flaggmuseet i Skansen Lejonet i Göteborg och är således sakkunnig. Dessutom visar han allt som oftast detta museums flaggor för allmänheten och har således lärt sig att framställa historien lättfattligt och trevligt. Alla finländska flaggor var inte med. På flaggmuseet hade Ribbefors en gulröd korsflagga (med gult kors i rött fält). Denna flagga blev tyvärr stulen vid något tillfälle, och Ribbefors valde att låta den likaledes gulröda lejonflaggan representera det gul-röda temat. Han tvingades göra ett urval och suckar: ”Men nog hade man kunnat ha med Svenskfinlands flagga – om stängerna hade räckt! Dessutom tror jag att en gul-röd vimpel är det allra vanligaste.” Samtliga flaggor är nytillverkade hos Flaggfabriken National, utom Nyländska Jaktklubbens, som Ribbefors hade fått av klubben.

Lejonfanan förbjöds

Finländsk färgprakt på Marstrand 2017. Foto: Pether Ribbefors.

Finländsk färgprakt på Marstrand 2017. Foto: Pether Ribbefors.

Hade ryssarna inte styrt och bestämt i Finland, skulle alltsammans ha varit enkelt. Finlands vapen består av ett gyllene lejon med svärd i ena tassen och i ett rött fält. Finlands flagga borde med andra ord ha varit röd och gul. En lejonflagga skapades, men redan här börjar besvärligheterna. Professor Matti Klinge har rett ut finländarnas olika överväganden och hänsynstaganden. Jag följer hans framställning. Lejonflaggan var nära att bli Finlands nationsflagga, men rött var inte lämplig färg i ett land, där ryssarna styrde. Ryssarna såg sig som kristendomens försvarare gentemot turkarna. Ryssarnas mål var att befria Konstantinopel (Istanbul), som hade erövrats av turkarna 1453. Ryssarna såg sig också som den bestående samhällsordningens försvarare mot alla slags revolutionärer och vänstermän (det vill säga liberaler, nationalister, demokrater, socialister och kommunister). Röda var vänstermännens fanor. Röda var turkarnas fanor. Rött var inte rätt i Ryssland och dess underlydande länder. Lejonfanan förbjöds av ryssarna 1860.

Flaggan i Marstrand

Pether Ribbefors hedrade Finland och Finlands fanor genom att klä upp sig i frack. Foto: Lars Gahrn.

Pether Ribbefors hedrade Finland och Finlands fanor genom att klä upp sig i frack. Foto: Lars Gahrn.

Skalden Zacharias Topelius var finländsk nationalist. Samtidigt var han lojalist och ville så långt som det var möjligt vara lydig och lojal mot sin lagliga överhet. Han kom på en annan lösning. I en berättelse för barn, ”Fästningen Finlands värn”, från 1854 berättar han om ett snöbollskrig kring en snöfästning. Barnen har prytt sin fästning med en röd halsduk som flagga, men deras anförare förkastar denna flagga: ”Jag säger er att vitt och blått är de finska färgerna – vitt för våra vintrars snö och blått för våra blåa sjöar.” Tänkte Topelius så mycket på snö och vatten, att han därför stannade för blått och vitt, eller fick han uppslaget från annat håll? Matti Klinge, som har skrivit en bok om Finlands färger, misstänker på goda grunder, att Topelius hämtade färgerna från den ryska örlogsflaggan. År 1862 befann sig Topelius i Marstrand. Finländarna där ville tävla i segling och behövde en flagga till sin båt. Topelius skapade en flagga åt dem. Den bestod av två fält: det nedre var blått och det övre var vitt. I övre vänstra hörnet fanns Finlands vapen. Fanan var icke en korsfana utan en randig fana med två fält, som gick vägrätt.

Segelsällskapen hade blåvita korsflaggor

Peter Jitzmark, klädd i seglarkläder, hissade Finlands flaggor med värdighet och stor säkerhet. Foto: Lars Gahrn.

Peter Jitzmark, klädd i seglarkläder, hissade Finlands flaggor med värdighet och stor säkerhet. Foto: Lars Gahrn.

När Topelius skapade denna flagga i Marstrand, var dock den blåvita korsflaggan redan färdig utan hans påverkan. Fler än han och hans vänner i Marstrand behövde nämligen flaggor till sina båtar. År 1861 bildades Nyländska Jaktklubben med den ryske tsarens nådiga tillstånd och stöd. (Jakt är i detta fall ett slags båt.) Som flagga fick man använda Kejserliga Flodsegelsällskapets flagga. Detta sällskap hörde hemma i Sankt Petersburg och använde sig av den ryska örlogsflaggan. (Segelsällskapen var ett slags frivilliga försvarsorganisationer, vilket förklarar ryssarnas välvilja.) I denna flagga såg man det blåa Andreaskorset på vit botten. Finländarna bytte ut detta kors mot ett latinskt kors, som likaså var blått. Därmed hade man 1861 skapat den flagga, som skulle bli inte bara Jaktklubbens flagga utan även hela Finlands.

Flaggor förbjöds

Finlands rödgula korsfana sammanfaller med Skånes. Så här kunde Finlands flagga ha sett ut, om inte rött av flera anledningar hade varit en olämplig färg. Foto: Lars Gahrn.

Finlands rödgula korsfana sammanfaller med Skånes. Så här kunde Finlands flagga ha sett ut, om inte rött av flera anledningar hade varit en olämplig färg. Foto: Lars Gahrn.

Vägen dit var emellertid lång. Ingenting var givet på förhand. Åren 1862 och 1863 var meningsutbytet om en flagga för Finland livligt. Även under kommande år var intresset stort. Slutligen förbjöd den ryske tsaren bruket av organisationsfanor. Endast militären fick härefter ha flaggor. Segelsällskapen betraktades dock som ett slags försvarsorganisationer och fick fortsätta att flagga. När förbudet kom, hade man redan många flaggor att välja emellan. Finländarna bidade sin tid. Under första världskrigets prövningar föll det ryska väldet sönder. I Finland utkämpades ett inbördeskrig mellan vita och röda. De vita hade vita eller med andra ord blåvita fanor. De röda hade som väntat röda fanor. Som bekant vann de vita. Inte helt oväntat innebar detta att den blåvita fanan segrade. Lejonfanan hade dock haft en stark ställning. Då de vita hade segrat, hissades den rödgula lejonfanan på Sveaborg. Finländska lantdagen beslöt dock, att den blåvita korsfanan skulle vara Finlands flagga. Man bytte i tysthet flagga på Sveaborg. Detta är i mycket korta drag berättelsen om Finlands flagga. Professor Matti Klinge har som sagt skrivit en bok i ämnet. (Matti Klinge, Finlands blåvita färger, Keru 1988, 96 sidor med många illustrationer. Jag tackar Niklas Krantz, som har fäst min uppmärksamhet på denna skrift.) Jag hänvisar till Klinges väl underbyggda framställning.

Marstrand – en viktig plats i flaggans historia

Denna genomgång visar, att Marstrand tyvärr inte var den finländska flaggans vagga. Den blåvita korsfanan hade skapats i Finland året innan. Bestämmande för flaggans utseende var inte Zacharias Topelius barnsaga från 1854 utan Rysslands blåvita örlogsflagga med Andreaskorset. Topelius, som var en framstående skald, fann dock en slående och nationalromantisk tolkning av flaggans färger. Den är vit som vinterns snö och blå som Finlands tusen sjöar. På detta sätt gjorde han de ryska färgerna finländska. Marstrand var inte platsen, där man först flaggade blåvitt, men Marstrand var en av de platser, där Finlands färger först fladdrade för vinden. Topelius påpekade, att hans Marstrandsfana var ”den första finska flagg som någonsin vajat på Atlantiska oceanen”. Pether Ribbefors understryker, att flagganvändningen i Marstrand 1862 ”verkar vara första gången som en blåvit flagga användes i internationella sammanhang för att symbolisera just Finland. Vad jag förstår blev sedan ’Marstrandsflaggan’ en referenspunkt (bland många) i den långa flaggdebatten som följde.” Ribbefors gör ytterligare ett viktigt påpekande: ”Intressant är att Finlands vapen fanns på flaggan, vilket antyder en strävan mot nationalsymbol jämfört med de övriga segelsällskapen från samma tid, vars flaggor snarare var lokala.” Marstrand är således en viktig plats i finländska flaggans utveckling.

Flagghissning på rätt ställe

Därför passade det utmärkt att fira Finlands flagga i Marstrand. Här fick man ta del av en slösande flaggprakt i sommarsolen. Man har all anledning att önska, att denna programpunkt återkommer. Alla de tio flaggorna är både vackra och intressanta. Var och en har sin egen historia, som på ena eller andra sättet speglar vårt broderlands händelserika öden. Finländarna är kända för sin stilkänsla. Den återspeglas även i deras flaggor.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Annonser

One thought on “Finländska flaggor i Marstrand

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s