I nitton år har riddarspel anordnats i Gräfsnäs. Hur många spel och festivaler överlever så länge? Intresset för medeltiden är alltså mycket stort. Trots gassande sol och stekhet värme fyllde åskådarna slottsruinens vallar och en stor del av borggården.
Skicklig ryttaruppvisning
Söndagen den 8 juli 2018 var riddarna på plats. Där fanns Den Svarte Riddaren av Gräfsnäs (Kerstin Stråhlesköld), Silverbocken, Aldis af Silfvercrona, Hakon af Gripland (från Skåne), Svarte Korpen och Nordiska Räven. De tävlade i kända grenar. Med tung lans skulle man träffa en kvintan (en liten sköld på en svängarm). Med lans skulle man fånga upp högt hängande ringar. Med spjut skulle man spetsa en kudde på marken. Man skulle slå till en havregrynspåse, så att den gick sönder. Med svärd eller yxa skulle man klyva ett äpple. Med svärdet skulle man fånga upp fyra lågt sittande ringar. Slutligen skulle riddarna rida emot varandra och träffa den andres sköld med sin egen lans. Jag hade varit med om en sådan turnering senast söndagen den 3 juni på Lödöse medeltidsdagar. Då hade riddarna mycket ofta missat sina mål, så ofta att jag blev förvånad. På Gräfsnäs drygt en månad senare träffade de så ofta, att jag blev förvånad av den anledningen. Vad hade hänt? Hade de tränat upp sig under den månad, som hade förflutit? Jag ställde frågan till en av riddarna efteråt. ”Det är helt enkelt så, att ibland har man en bra dag och ibland en dålig”, förklarade hon. Detta måste tydligen gälla dem allesammans vid samma tillfälle!
Rolig underhållning
Skickliga var de allesammans denna dag. Dessutom är de genom långvarig vana bra på att roa åskådarna. Ibland får de (förhoppningsvis spelade) vredesutbrott. De kan börja skälla på domaren eller på någon annan riddare. Dessutom har vi gycklarna, som springer in på rännarbanan då och då, gör akrobatiska konster och kastar glåpord åt riddarna. Både gycklare och riddare är roliga och slagfärdiga, men tyvärr kan det vara svårt att göra sig hörd utomhus. Fastän riddare och gycklare höjer rösten så högt det går, hör man för det mesta inte vad de säger. Kanske skulle konferencieren kunna återberätta deras dråpliga inlägg och utgjutelser?
Svarta Riddaren – publikgunstlingen
När alla tävlingsgrenar hade avverkats, skulle dagens segrare utses. Detta tillgår på det sättet, att riddarna får spränga fram över rännarbanan en efter en under åskådarnas jubel. Den, som får högst och mest ihållande jubel, vinner. Både i Lödöse och i Gräfsnäs segrade Gräfsnäs’ svarta riddare Kerstin Stråhlesköld överlägset. När hon rider fram i sin svarta klädnad med vita bårder och med svenska flaggan i högerhanden, stiger jublet till hittills oanade höjder. Hon är inte bara känd på orten utan i hela Västsverige. Hon är mycket skicklig och sitter säkert i sadeln som om hon vore fastvuxen där. Barnen känner genast igen henne och ropar högt. Efteråt får barn och vuxna komma fram och se på hästarna och klappa dem. Givetvis står riddarna bredvid och pratar med både barn och vuxna. Många barn vill komma fram till Gräfsnäs’ svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. De beundrar henne och har henne givetvis som förebild. Vilket barn skulle inte vilja vara en skicklig ryttare och säker riddare som hon? Dessa drömmar är nog inte döda hos oss vuxna heller. Man behöver inte vara med länge förrän man begriper, att hon tycker om barn minst lika mycket som hon tycker om hästar. Sådant känner barnen snart av.
Förebild för barnen
Påfallande är, att flickorna är överlyckliga över att få komma fram till sin beundrade svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. För flickorna är hon en viktig förebild. Hon visar, att kvinnor kan – allting. Flickor kan bli skickliga ryttare och fruktade krigare. Kerstin Stråhlesköld är dessutom lärare i svetsteknik, framstående motorcykelförare och en målmedveten gymnast inom fitness. Hon har många och stora muskler. Slutligen är hon filosof och tänkare. På nätet lägger hon ut många tänkvärda sanningar (mestadels skrivna på engelska). Jag vet inte hur mycket av allt detta, som barnen har tagit del av, men med egna ögon ser de ju, att hon är en framstående riddare. Detta räcker långt.
Lars Gahrn
Lars Gahrn skriver 