Cyklar, mopeder och motorcyklar

Göteborgs cykelhistoria började med ett plagiat för i år 150 år sedan. År 1868 beställde Alexander Keiller två höghjulingar från Paris till Göteborgs Mekaniska Verkstäder, där han genast började tillverka likadana. Göteborg hade fått sina första cyklar och sin första cykeltillverkning. Snart fick även Mölndal en rik cykelhistoria. Om både det ena och det andra skriver Claes Rydholm i en nyutkommen bok.

En hel bok

Claes Rydholm med sin bok. Foto: Lars Gahrn.
Claes Rydholm med sin bok. Foto: Lars Gahrn.

De första cyklarna var inte många, men snart blev de många. Claes Rydholm har ägnat sig åt detta ämne och fann snart, att det ena gav det andra, så att han till slut fick ihop en stor bok: Göteborg på två hjul: Cyklar, mopeder och motorcyklar 1868–2018, (Trafik-Nostalgiska Förlaget 2018, 224 rikt illustrerade sidor). Lördagen den 24 november 2018 höll han ett välbesökt föredrag i Mölndals Stadsmuseum. I början vållade cyklister viss uppståndelse. År 1891 dök en lärarinna från Helsingborg upp i Göteborg. Hon hade cyklat hela väggen, iklädd långbyxor, och väckte stor uppmärksamhet, när hon cyklade fram på Östra Hamngatan. Det skulle visserligen dröja innan långbyxorna slog igenom, men kvinnor på cyklar blev snart en alldaglig syn. Cykeln betydde ett och annat för kvinnans frigörelse, berättade Claes Rydholm.

Oduglig plastcykel

Höghjulingen försvann snart efter ungefär tio år. Den var svår att komma på och svår att komma av, dessutom trögtrampad i motlut. Den avlöstes av ”fempunktscykeln” med kedje­drift och utväxling. Variationerna var små vad gällde cyklarna, om man frånräknar plast­cykeln Itera, tillverkad i Vilhelmina av ett företag inom Statsföretag. Ungefär 18 000 – 20 000 sådana cyklar tillverkades, men de blev inte någon framgång. Plastcyklarna vägde dubbelt så mycket som en vanlig cykel. De var tio gånger vekare och en halv gång dyrare. De kan dock fortfarande köpas på nätet. Man kan köpa oanvända cyklar som inte har packats upp. Det bästa med cykeln lär ha varit hjulen, som har återanvänts på exempelvis sulkier. Mycket är skrivet om cyklar men ännu mer om motorcyklar.

Mölndals Cykelklubb

Motorcykelhistorikern Lars Eriksson från Kikås i Mölndal har lämnat viktiga upplysningar till Claes Rydholm och blir avtackad i boken. Här ser vi Eriksson i yngre år, fotograferad vid Stensjön i Mölndal.
Motorcykelhistorikern Lars Eriksson från Kikås i Mölndal har lämnat viktiga upplysningar till Claes Rydholm och blir avtackad i boken. Här ser vi Eriksson i yngre år, fotograferad vid Stensjön i Mölndal.

Boken handlar om Göteborg, men författaren behandlar i själva verket en stor del av Väst­sverige, från Kungsbacka i söder till Kungälv i norr, från Göteborg i väster till Ale och Lerum i öster. Han har mycket att berätta om Mölndals Cykelklubb, som grundades 1922. Den tillhörde inte de första cykelklubbarna, men den blev snart en av de största. Spaltutrymmet, som vår cykelklubb får, är 11,2 centimeter eller 24 textrader. Den enda cykelklubb, som får mer utrymme, är Hisingens Cykelklubb med 13,2 centimeter eller 28 textrader. Närmast under dessa två ledande cykelklubbar kommer Majornas Cykelklubb med 9,2 centimeter eller 20 textrader. Att mäta en klubbs betydelse efter antalet textrader eller spaltcentimeter i en bok är givetvis ett högst ungefärligt sätt att skaffa sig ett begrepp om en förenings betydelse, men en hel del har detta ändå att säga.

Lättviktaren

Väldigt mycket utrymme ägnas åt motorcyklar och andra motordrivna tvåhjulingar. År 1931 kom lättviktaren, som blev en stor framgång. Man behövde endast vara 16 fyllda för att köra lättviktare. Bara i Sverige fanns under 1930-talet 50–60 tillverkare. Under detta årtionde såldes 75 000–80 0000 lättviktare. Detta fordon öppnade vidare vyer för ägarna. Skämtsamt sade man att lättviktaren ”gjorde slut på inaveln på den svenska landsbygden”. År 1939 infördes körkort för lättviktare, och då dog försäljningen.

Mopeden

En annan stor försäljningsframgång blev mopeden, som kom 1952. Man behövde inte ha körkort för att åka moped. Allt som krävdes var att man hade fyllt femton år. De nya två­hjulingarna blir, anser Claes Rydholm, elcykeln och elmotorcykeln. Han var dock bekymrad över att en elektrisk motorcykel inte kommer att ge ifrån sig motorljud. ”Hur kul vore det, om Harley Davidson inte låter? Halva upplevelsen är ljudet.”

Mustadsskotern

Även de små och udda märkena fängslar dock författaren. Har ni hört talas om Mustads­skotern? Mustadskoncernen hade en margarinfabrik i Mölndal, men skotern tillverkades på annan ort. En skoter av detta märke finns i Göteborgs stadsmuseum. Getingen var en liten vespa, som tillverkades i tio exemplar år 1950. Fastän man fick landshövdingen att sätta sig i Getingen fick man inte någon fart på försäljningen. Ett enda exemplar är bevarat. Boken myllrar av intressanta och märkliga uppgifter. Rydholm har givetvis frågat ut många sakkunniga. En av dem är motorcykelkrönikören Lars Eriksson på Kikås. Han får ett tack i boken. Lars och jag har ett nära samarbete, som har utvecklats till ett längre motorcykelmanuskript. Mölndals-Postens läsare skall få ta del av detta framöver. Claes Rydholm skriver lättsamt och lärt på samma gång. Hans sakkunskap är stor. Bilderna är många och av hög kvalitet. Detta är både en uppslagsbok och en presentbok för alla som intresserar sig för tvåhjulingar. Rydholm har åstadkommit ett standardverk.

Lars Gahrn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s