Djupedalsäng – från äng till kvarter

Djupedalsäng eller Ödegärdet var ursprungligen en äng, som hörde till Lilla Kullbäckstorp. När Djupedalsäng fick egen bebyggelse och blev egen gård framgår inte av källorna, men 1748 nämns Djupedalsäng som ett torp. Strax därefter skall detta torp ha legat öde i 30 år, därav namnet Ödegärdet. Denna inledning visar, att Djupedalsäng inte var något större ställe. Ändå blev denna äng eller gärde en by med sex (!) gårdar och med tiden en stadsdel.

Bisysslor behövdes

En bild av Djupedalsäng 1916 pryder omslaget till årsskriften.

Djupedalsäng är ämnet för Råda Hembygdsförenings årsskrift 2019 (Redaktör: Ann-Margreth Wiberg, 2019, 50 sidor). Sex gårdar på en äng kan betyda bara en sak: månskensbönder med bisysslor eller andra sysslor som huvudsaklig inkomstkälla. Stenhuggeri var en viktig sådan syssla. Häruppe bland bergen fanns mer berg än odlingsbar mark. En annan av invånarna tömde utedassen vid Mölnlycke fabriker och arbetarbostäder. Han körde hem latrinen på en öppen kärra och lade denna gödsel på sina åkrar. Under färden spreds en allt annat än angenäm stank. Folk lär ha utbrustit: ”Fy farao!” Latrinköraren fick därför heta ”Farao”, ”och ravinen där en del av Djupedalsängsvägen nu går, kallades ända in på 1950-talet Faraos dal.” Så berättar Eva Palmroth i en av årsskriftens artiklar.

Många författare

Många författare har hjälpts åt att lägga det mosaikpussel av små minnesbitar, som utgör Djupesalsängs historia. Eva Palmroth, Ingvar Bragd, Ann-Margreth Wiberg, Leif Svensson, Ingrid Runevik och K-G Jadesjö har författat de olika artiklarna om Djupedalsäng. Kristian Appelberg och Gunnar Feuk har dessutom lämnat bidrag till hembygdsföreningens årsberättelse.

En trumpetares vedermödor

I våra dagar möts betraktaren av en helt annan vy.

Årsskriften innehåller många artiklar med värdefulla upplysningar. K-G Jadesjö står för det mest roande. Hans artikel är ett bidrag till Mölnlycke Blåsorkesters historia. I skolan fick pojkar lära sig att spela på blåsinstrument. K-G ville bli trumpetare. För hans inre öga framträdde han redan – i drömmarnas värld – som Mölnlyckes motsvarighet till Louis Armstrong. Verklighetens värld är dock full av besvikelser. Läraren, militärmusikern Yngve Moberg, tittade noga på skolpojkarnas läppar och bedömde utifrån dem vilka instrument som var lämpligast. K-G fick inte sin trumpet utan en gammal esskornett. Besvikelsen var stor, men att lära sig spela instrument är svårt, mycket svårt. En pojke slutade och lämnade in sin trumpet. K-G frågade, om han kunde få ta över den. Det fick han, och så var K-G äntligen och trots allt trumpetare. Han hörde till de intresserade men inte till de bästa. Hur som helst skulle hela blåsorkesten spela på examensdagen 1952. Man övade, övade och övade. Yngve Moberg var hela tiden bekymrad och aldrig nöjd.

Mitt emellan succé och flopp

Förhoppningsfulla musikanter.

Som avslutning på denna skolavslutning skulle blåsorkestern spela ”I denna ljuva sommartid”. Tyvärr hade de unga musikanterna solljuset i ansiktet. Följden blev att de inte kunde läsa noterna. Några kunde spela stycket utan noter, men de andra ”satt och tutade och blåste var för sig i tron att man var med i matchen”. Spelningen blev inte någon succé, men tack vare dem som kunde spela utan noter blev den inte heller någon flopp. Jadesjö hörde inte till de senare men fortsatte ändå att spela ett par år ”och hade funderingar på att gå med i Mölnlycke Musikkår under ledning av ingen mindre än just Yngve Moberg – snacka om rundgång”, men han slutade ”och någon ny Louis Armstrong blev det inte”. K-G Jadesjö är en både skämtsamt och skicklig berättare, som alltid skriver läsvärt. Berättelsen får oss också att rätt värdera våra orkestrar. Varje bra musiker har år och år av svett, tårar och svordomar bakom sig. Några förhoppningsfulla musikelever bli bra musiker, men här som annars gäller regeln: ”Många äro kallade men få utvalda”. Varje orkester består av dem, som har begåvning och som inte har gett upp under långa övningar. Man har all anledning att vara tacksam över våra orkestrar. Vi kan inte leva av gamla inspelningar. Var tid har sin tolkning av musikstyckena. Dessutom komponeras hela tiden ny musik, och gammal musik nyupptäcks ständigt. Jag är mycket tacksam för Mölnlycke Blåsorkester och för Råda Hembygdsförening.

Lars Gahrn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s