Bland storasystrar i Nya testamentet

Kvinnorna i Nya testamentet i Bibeln räknar Anna Sophia Bonde som sina ”bibliska storasystrar”. Som präst har hon ofta med dem att göra. Nu har hon skrivit en bok om några av dem: Anna Sophia Bonde, Mina bibliska storasystrar II: Glimtar från Nya testamentet (2021, Artos & Norma bokförlag, 156 sidor). De flesta av dessa storasystrar (åtta av tolv) ingår i evangelietexter, som hon då och då skall predika över. Så har även hennes ämbetsbröder och ämbetssystrar gjort alltifrån Jesu tid. Finns det verkligen något nytt att tillfoga om dessa välkända kvinnor?

Marias storhet framhävs

Omslaget visar en iakttagande och allvarlig kvinna, som i sitt iakttagande och allvar för tankarna till Anna Sophia Bonde själv.

Man får svaret på denna fråga redan i första kapitlet, som handlar om den kändaste, nämligen jungfru Maria. Med sin ärlighet och sin psykologiska skarpblick lyckas Anna Sophia Bonde både urskilja Marias storhet och understryka den genom att jämföra den med författarinnans egen ofullkomlighet, som är allas vår ofullkomlighet: ”Jag har själv i alla år … haft svårt för Maria. Eller rättare sagt: med den där fromma attityden som man förknippar med henne. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med det löftesrika som möter i hennes lovsång. Jag har misstänkt att i den mån jag själv skulle våga instämma i hennes ’Må det ske med mig som du har sagt’ så skulle det inte vara riktigt sant. Det ligger för mycket jox i vägen. Men vad är det då för jox? Är det tvivel på att den tro jag bekänner mig till inte riktigt bär? Att hon påminner mig om ett kvinnligt ideal som verkar ouppnåeligt? Ett som jag kanske inte ens själv, handen på hjärtat, känner mig lockad av? Hennes till synes spontana, helhjärtade ’ja’ får mig att misstänka att min fromhet, likt den som Herren anklagar Efraim och Juda för hos profeten Hosea, är som ’morgondimman, dagg som snabbt försvinner’, att jag är långt ifrån så överlåten som jag själv, i mina bästa stunder, tror att jag är.”

Maria ställs mot författarinnan

Anna Sophia Bonde i augusti 2019. Foto: Stefan Risenfors.

Litet längre fram följer en skämtsam och träffande liknelse: ”I Marias sällskap känner jag mig lite som en förläst soffpotatis inför maratonlöparen: jag kan till nöds se upp till henne, men distansen mellan oss är så stor att eventuell vänskap verkar osannolik.” Lovprisningarna av jungfru Maria har varit både många och långa under kyrkohistorien. Tyvärr förtjänar de ofta det omdöme, som Johan Olof Wallin har använt i ett annat sammanhang, nämligen ”rökverk utan mening”. Anna Sophia Bonde lyckas däremot både framhäva och upphöja Maria, på sin egen bekostnad. Det är en känd sanning, att de, som framför självanklagelser, är de, som förtjänar dem minst. Så är det också i detta fall. Anna Sophia Bonde är präst till 100 procent. Allt hon sysslar med tycks ha anknytning till kyrka, kristendom och kristen tankevärld. När hon läser skönlitteratur, ägnar hon sig åt böcker med religiöst djup. När hon jagar konst på nätet, söker hon efter konst med kristna ämnen. Och så vidare.

Allvarlig och undersökande blick

Därför är det förvånande att bokens omslagsbild inte föreställer någon av hennes bibliska storasystrar. I stället ser vi ett självporträtt, utfört omkring 1940 och föreställande konstnärinnan Charlotte Salomon, som föddes alltför sent för att bli biblisk storasyster. Konstnärinnans väl fångade allvarsamma och undersökande blick förklarar dock bildvalet. Detta är en bild också av bokens författarinna. Med allvarlig och undersökande blick betraktar hon sina bibliska storasystrar och tränger in i deras känslor och deras tankevärld. Anna Sophia Bonde berättar: ”Jag kan bara tillägga, att Charlotte Salomon dog i Auschwitz 1943. Dels är det förstås som du säger, att jag verkligen identifierar mig med blicken på hennes självporträtt; dessutom tycker jag det är fint, att det är en kristen prinsessa på utsidan av boken om kvinnor i Gamla testamentet och en judinna på omslaget till boken om de nytestamentliga kvinnorna.”

 Ibland kan man bara stå bredvid

Vad gäller Maria anar Anna Sophia Bonde något av hennes känslor vid Jesu kors: ”Jag tror att den scenen säger något viktigt om moderskapet som är jobbigt att höra och som jag helst skulle vilja slå dövörat till för. Att det kan komma till en punkt då allt är lidande och det enda man som mamma kan göra är att finnas där, bredvid. Tiden för att säga något är förbi. Man måste bara stå där och härbärgera den stora smärtan. Det kan inte uteslutas att de romerska katolikerna och de ortodoxa genom sin innerliga kärlek till Maria har lärt sig något om den smärtan som jag själv helst vill slippa lära mig.”

Lars Gahrn

2021-05-13

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s