Marstrand var först med mycket

Man känner igen sig under sekelskiftesdagarna i Marstrand, men hela tiden förnyar arrangörerna dessa dagar med nya programpunkter och gör förändringar i de gamla. Nytt för i år var, att missionskyrkan öppnade sina dörrar och visade en utställning med gamla bibelplanscher.

Bibelplanscher visades

Missionskyrkan visades för allmänheten. Foto: Lars Gahrn.

Många, som kommer in i missionskyrkan, tycker att detta rum är rofyllt och stilrent. Jag var där och instämmer. Det är något särskilt med kyrkorum. Söndagsskolans bibelplanscher hade ofta engelskt ursprung och var noggrant målade både vad gäller kläder och byggnader. Under denna bildfattiga tid hade planscherna stor betydelse för att öppna ett fönster mot omvärlden och lära barnen ett och annat om levandsförhållanden i främmade länder och förflutna tider. Underlaget för föreningsverksamhet på Marstrand är inte stort. Marstrand var en gång i tiden en tätbefolkad stad, men nu har Marstrandsön färre än 300 åretruntboende. Å andra sidan har befolkningen på Koön ökat i antal. Sedan 1971 har den sammanlagda befolkningen på de båda öarna ökat från strax under 1000 invånare till 1 200. (Ett tack till Göran Kristensson för dessa siffror!) I tider av väckelse räcker en så stor befolkning som underlag för både Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan, men i tider av sekularisering och vikande intresse blir det kärvt för bägge. Det finns dock ljuspunkter. På Koön bygger man mycket, och tanken är att befolkningen på de båda öarna skall öka även i framtiden. Equmeniakyrkan har beslutat sig för att satsa på utökad verksamhet. Dess medverkan i sekelskiftesdagarna är ett led i dessa satsningar.

Först med högertrafik

Göran Kristensson visar runt och berättar.

Göran Kristensson, ordförande i Marstrands hembygdsförening, visade runt och berättade i sin barndoms kvarter. Han är mycket stolt över sin stad. Här var man först med elektrisk gatubelysning, tennis och högertrafik. Man hade elektrisk belysning på kajen, för att folk skulle kunna arbeta med sillen även kvällstid. Vid badhuset fanns en ångmaskin och en generator. Ångmaskinen drev generatorn, och denna alstrade elström. Uppe på fästningen fanns en tennisbana, där konung Oscar spelade tennis. På Särö hävdar man visserligen, att Särö var först i riket med tennis, men Göran Kristensson håller bestämt på Marstrand. Med högertrafiken ligger det till på det viset, att Marstrand år 1967 hade två bilar. Göteborgs-Tidningen ville visa sina läsare, hur det skulle se ut med högertrafik. Man skickade en reporter och en fotograf till Marstrand. Man bad bilarnas chaufförer att hålla till höger och köra så, att bilarna mötte varandra på vissa ställen, där de fotograferades. På så vis fick GT:s läsare på förhand se hur det skulle se ut med högertrafik. När GT-folket gick ombord på färjan till Koön, återgick de två bilarna på Marstrandsön till att köra vänstertrafik (om de överhuvudtaget råkade möta varandra). Denna fråga var nog inte någon stor fråga på Marstrand, eftersom fordonen i vanliga fall kunde köra mitt på gatan.

En trappa åt drottningen

Grand Hotell med de två trapptornen, ett för Oscar II och ett för drottning Sofia, berättas det.

Göran suckade återigen djupt, när han kom in på skrönorna om Oscar II. Konungen besökte Marstrand på somrarna under åren 1887-1907 med undantag för två år. Människor, som inbillar sig vara välunderrättade (enligt Göran förmodligen inte Marstrandsbor), meddelar, att drottning Sofia just dessa år hade uttalat sin vilja att följa med till Marstrand. Konungen fann då för gott att inställa resan. Han var rädd för att drottningen i Marstrand skulle få nys om alla kungsflundror (kungliga älskarinnor), som fanns här ute i skärsgården. Göran Kristensson suckade djupt och påpekade, att drottningen inte brukade följa med på kungens resor, och att hon aldrig besökte Marstrand. Hon var sjuklig och svag. Äktenskapet var på senare år dött. Vid en tidigare rundvandring hade Göran Kristensson under djupa suckar berättat, att man på Grand Hotell bestämt påstår, att detta hotell har två trapptorn, därför att konungen skulle ha ett torn och drottningen ett annat. Man ville inte, att drottningen skulle möta alla kungsflundror, som vandrade uppför eller nedför trappan på väg till eller från konungens våning. Göran framhöll även denna gång, att drottningen aldrig hade besökt Marstrand, och att konungen aldrig bodde på hotell. Han bodde och övernattade på Drott, sitt fartyg. Endast en gång skulle han ha övernattat i land, och då bodde han i villa Aruga, berättas det. Skrönan om de båda trapptornen tillkom så sent som på 1970-talet. Skrönorna om kung Oscar och hans kungsflundror har inte mycket med verkligheten att göra. De avspeglar nog snarare historieberättarnas önskedrömmar om ett liv i sus och dus bland många sköna kvinnor, fjärran från svartsjuka hustrurs övervakande blickar.

Kungsplan, om jag får be!

I denna byggnad på kajen höll Oscar II konselj på Marstrand.

Dock fick vi höra en sann historia om Oscar II i Marstrand. Den är mycket beskedlig och oförarglig. På den tiden hade Marstrand en egen bokhandel med både ägarinna och expedit. Konung Oscar brukade vandra runt i staden. Vid ett tillfälle gick han in i bokhandeln för att köpa något. Just då hade ägarinnan gått på dass. Han betjänades därför av expediten. När ägarinnan kom tillbaka, hade konungen betalat och gått. Ägarinnan blev djupt besviken och förargad. Resten av dagen (och kanske även resten av veckan) var förstörd för henne. Göran brukar kalla den stora öppna platsen vid badhuset och konungens byst för Badhusplan. Han har dock funnit, att stadsfullmäktige på 1930-talet beslöt, att platsen skulle heta Kungsplan. Detta meddelas härmed för vederbörlig efterföljd.

Marstrand först med apartheid?

Marstrandsborna klär upp sig i sekelskifteskläder. I mitten ses herr badhusdirektören, omgiven av damer ur den högsta societeten.

Onekligen var denna plan vid varmbadshuset och societetshuset den finaste i staden. Sofforna här lär ha haft en skylt med meddelandet: Endast för inskrivna badgäster. Marstrand skulle alltså ha föregripit Sydafrikas apartheid. Göran Kristensson har på senare år blivit något betänksam. Han har inte sett skyltarna vare sig i verkligheten eller på foto. Är även denna uppgift en av Marstrands otaliga skrönor? Otvivelaktigt var det dock så, att man skilde mellan folk och folk. Det fina folket bodde i första hand i de norra kvarteren, närmast societetshuset, varmbadhuset och Kungsplan. Många sommargäster bodde emellertid enkelt. Många hyrde bara en säng och kunde då inte själva laga mat åt sig. I närheten av societetshuset låg Alphyddan, som på sin tid var Sveriges största restaurang, hävdar Göran. Detta är inte en skröna, säger han bestämt. Jag tror på honom, åtminstone tills vidare. Även här i Marstrand, skrönornas drivhus, måste ju något av allt som berättas vara sant, och Göran brukar ha väl reda på sig. Följ med på någon av hans vandringar! Ni kommer att få veta mycket, och underhållande blir berättelserna.

Lars Gahrn

Mariestad lagbok från 1597

Ingen landshövding finns längre på Marieholm i Mariestad, men högt uppsatta och bemärkta personer sågs likafullt i länsresidensets stilfulla salonger lördagen den 14 september 2019. Där sågs hans högvördighet biskopen i Skara stift, Åke Bonnier. Där sågs kommunfullmäktiges ordförande i Mariestad, Jan Wahn. Där sågs museichefen i Vadsbo museum, Linda Svensson.

Flitig stiftelse

Professor Per-Axel Wiktorsson har genomfört ännu ett viktigt utgivningsarbete. Foto: Lars Gahrn.

Där sågs riddaren och kommendören av allsköns förnämligare ordnar, ordföranden i stiftelsen Skaramissalet, Skara stiftshistoriska sällskap och Föreningen för Västgötalitteratur, prosten Johnny Hagberg, skattmästaren Sven-Olof Ask liksom många andra, för mig okända, storheter. Vad var då på gång denna lördagseftermiddag i september 2019? Denna eftermiddag framlades Mariestads egen lagbok från 1597, tryckt i en mönstergill och vacker upplaga. Efter att ha funnits enbart som handskrift i drygt 420 år var det under 2019 dags att befordra boken till trycket. Alltsedan 1734 är den inte längre giltig som lag, men dess värde som källa är betydande. Stiftelsen Skaramissalet har för länge sedan givit ut detta missale av trycket. (Johnny Hagberg är som sagt ordförande i stiftelsen, och han brukar ordna utgivningar både snabbt och bra.) Den arbetslösa stiftelsen gav ut ytterligare två värdefulla skrifter och såg sig därefter om efter nya arbetsuppgifter. Denna gång fann man Mariestads lagbok. Hagberg ringde upp professor Per-Axel Wiktorsson och behövde – enligt egen utsago – endast fyra minuter för att förmå Wiktorsson att åtaga sig denna arbetsuppgift. Någon skulle också tyda lagbokens många bokstäver och skriva ut texten. Det tog – fortfarande enligt egen utsago – endast tre minuter för Hagberg att förmå filosofie kandidat Anita Eldblad att åtaga sig detta arbete. Både Wiktorsson och Eldblad befann sig på plats i Marieholms salonger och avtackades av kommunstyrelsens ordförande.

Som en medeltida handskrift

Filosofie kandidat Anita Eldblad har tytt texten och skrivit ut lagboken.

Professor Wiktorsson höll ett klargörande föredrag om lagboken, dess innehåll och dess värde. Föredraget gav oss en fläkt från ”fornstora dar” även så till vida, att han – liksom tidigare museichefen – använde sig av en overheadapparat. Tydligen finns sådana alltjämt i bruk. Även jag har dem i kärt minne. De var betydligt mer driftsäkra och lättskötta än sina efterträdare projektorerna (eller ”kanonerna”), som kopplas ihop med datorer. Utgåvan återger själva laghandskriften i utsökt faksimil. Här kan man se vackert ritade och bemålade begynnelsebokstäver till de olika balkarna. Handskriften är en avskrift av Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Avskrivaren tog efter sina medeltida förlagor. Hans avskrift blev därför i allt väsentligt lik en medeltida handskrift. Man ser dock att texten är av 1500-talstyp, även om skillnaderna mellan denna och medeltida text inte är stora. Titeln är: Magnus Erikssons stadslag enligt Mariestads-handskriften (KB, B 129) med inledning av Per-Axel Wiktorsson och transkribering av Anita Eldblad (Missalestiftelsen, Skara 2019, 474 sidor). På pärmen och ryggen står: Mariestads lagbok 1597.

Skeppsbild av stort värde

Fartyget i lagboken är Mariestads motsvarighet till den flygande holländaren.

Magnus Erikssons stadslag utgavs för länge sedan av Carl Johan Schlyter. Mariestads lagbok är en av de många handskrifter, som han begagnade sig av. Vilka fördelar har det att ge ut en av de många handskrifterna? Schlyter var inriktad på texten, men i åtskilliga handskrifter finns åtskilliga bilder inflätade i texten. Mariestads lagbok har uttrycksfulla begynnelsebokstäver och dessutom några bilder. Känd och omskriven är den skeppsbild, som till allmän förvåning dyker upp i början av Köpmålabalken och har kastat ankar en bra bit in i texten. Antalet skeppsbilder från 1500-talet är inte stort. Denna bild är en viktig källa. För att förvåna eftervärlden ännu mer är fartyget ett kungligt krigsfartyg, men sådana har aldrig seglat på Vänern. Mariestad är en hamnstad av stor betydelse för Vänersjöfarten, men just sådana skepp har aldrig lagt till vid kajen eller ankrat på redden. Åke Möller, Mariestads framstående historieskrivare, har skrivit en artikel, som delvis handlar om denna skeppsbild. Den anses föreställa en karack. (Åke Möller, Mariestads lagbok, artikel i Föreningen för Västgötalitteratur, meddelande 2/2019).

Ansikte på bild

Ett uttrycksfullt ansikte i lagboken.

Mysteriet tätnar med andra ord. Varför avbildade skrivaren just ett sådant skepp? Skeppsbilden i lagboken är Mariestads motsvarighet till den flygande holländaren, som visar sig för de sjöfarande utan att någon vet varifrån fartyget kommer eller vart det är på väg. I lagboken finns också ett ansikte målat. På senare år har man inför den gamla konstens många namnlösa ansikten funderat mycket över vilka historiska gestalter, som har avbildats. Dessa funderingar är mycket osäkra. Redan tanken, att dessa ansikten skulle vara porträtt, är ett obevisat och osäkert antagande. Lyckligtvis saknas sådana funderingar i professor Wiktorssons text. Han håller sig till det vetbara.

Språk av intresse

Bilderna och begynnelsebokstäverna är en fördel med den nya utgåvan. En annan är själva texten, som visserligen är känd genom Schlyters utgåva men har ett och annat att ge ändå. Jag föreställer mig, att man kan göra åtskilliga iakttagelser rörande stavning och skrivarens förmåga eller kanske oförmåga att uppfatta och återge en lag, som på hans tid var ungefär 250 år gammal, alltså en fjärdedels årtusende. Finns några västgötska ord eller vändningar i texten? När jag bläddrar i boken, uppmärksammar jag formen ”söttonde” (det vill säga sjuttonde). Detta ord förekommer på så många ställen, att det är svårt att missa (s. 205, 249, 278, 362, 381 och 405). Som bekant säger man i vissa delar av Västergötland ”sutton” istället för sjutton. När jag meddelade Johnny Hagberg min iakttagelse om ordet söttonde, svarade han: ”Bara detta gjorde att det var viktigt att ge ut volymen!!! Johnny”. Man kan dock inte förvänta sig att finna många sådana former, framhåller professor Wiktorsson. Skrivarna följde sina förlagor mycket noga. Ja, så är det, men desto intressantare bör de avvikelser som finns därför vara. Det skulle vara intressant att ord för ord jämföra Schlyters utgåva av 1300-talstexten med 1500-talstexten i Mariestads lagbok.

Förordningar rörande staden

Till lagboken har fogats avskrifter av stadens privilegier och kungliga brev med bestämmelser i frågor, som rör Mariestad. I detta fall talar man numera inte om lagar utan om förordningar. Den tiden använde ordet privilegier. Dessa avslutande sidor har givetvis mycket stort värde för Mariestads historia. Förutom stadens privilegier från 1583 finns där sex andra kungliga brev rörande staden, alla källor av stort intresse.

Källutgåvor från Västergötland

Västgötalitteraturen har berikats med en viktig källutgåva. I denna tid, då populärvetenskapliga skrifter överflödar men källutgåvor blir allt sällsyntare, går Föreningen för Västgötalitteratur, Stiftelsen Skaramissalet och Skara stiftshistoriska sällskap mot strömmen och lägger fram den ena källutgåvan värdefullare än den andra. I och med att stiftelsen Skaramissalet hade utgivit missalet (2006) var dess arbetsuppgift fullföljd, och stiftelsen kunde egentligen ta det lugnt och syssla enbart med marknadsföring och försäljning av denna utgåva. Detta var tydligen alldeles för lite för denna flitiga och ivriga stiftelses ledamöter. Mariestads lagbok är stiftelsens fjärde källutgåva. Känner jag stiftelsen rätt, kan vi förvänta oss fler.

Presentation och marknadsföring

Bibliotekarie Kerstin Ask visade upp Mariestads inkunabel.

Stiftelsen följer lyhört och skickligt med sin tid. Presskonferenser tillhör historien i sådana sammanhang, eftersom antalet tidningar har minskat. I stället ordnade man en presentation av den nya utgåvan. Tack vare denna eftermiddag på Marieholm får alla en klar bild av vad boken innehåller och kan ge läsaren, och de får denna bild redan innan de har börjat läsa. Givetvis blir fler benägna att komma, när presentationen anordnas i en herrgård som Marieholm, där man har möjlighet att möta kunniga och intresserade människor, som man gärna vill träffa och underhandla med av andra helt andra anledningar. Att få se denna förnämliga herrgård inifrån utgjorde givetvis också en stark lockelse. Själva laghandskriften fanns i tryggt förvar i Kungliga Biblioteket i Stockholm, men på plats i Marieholms salonger förevisades en inkunabel, tryckt i Köln år 1470 och övervakad av en trevlig bibliotekarie (Kerstin Ask) från Mariestads stadsbibliotek, som äger denna raritet. Titeln är: Gaufredus de Trano, Summa super titulis decretalium. Professor Wiktorsson kände till det mesta om denna inkunabel, eftersom den är försedd med intressanta anteckningar av gammalt datum. Han har åtskilligt att berätta. Eftermiddagen på Marieholm var en trevlig träff för bokvänner och en bra början på marknadsföringen.

Lars Gahrn

Munkedals järnväg levandegör bygdens historia

En finländsk sjöman blev skjuten i Munkedals hamn under andra världskriget. Även de mest idylliska platser visar sig ha våldsamma inslag i sin historia, om man går ned på djupet. Denna händelse lyftes fram under 2019 års perrongteater, som Munkedals järnväg anordnade under sina järnvägsresor mellan Munkedals nedre och Munkedals hamn.

Farliga hjälppoliser

Munkedals Perrongteater ger värdefulla inblickar i bygdens historia. Foto: Lars Gahrn.

Munkedals hamn var en viktig utskeppningshamn och införselhamn under andra världskriget. Den förklarades som militärt skyddsområde. Hamnen övervakades av hjälppoliser, som kanske inte alla gånger var lämpliga för uppgiften. De hade i vissa fall ”blivit över”. De hade inte fått arbete, när industrin kom igång igen i slutet av 1930-talet. De hade inte blivit uttagna till beredskapstjänst, när krigsmakten införde hög beredskap. Deras utbildning var högst ofullständig, men tjänstepistoler fick de inte desto mindre. Regeln var att utländska sjömän inte fick gå iland i Munkedals hamn. Man var rädd för att de utländska sjömännen kunde göra iakttagelser, som de skulle vidarebefordra till främmande makt. Sjömännen ville dock inte vara kvar på sina båtar, när hamnen lockade med sitt nöjesliv, som bestod av ”radio och kaffe”. Hade de haft med sig kaffe på båten, var detta som regel slut, när de nådde Munkedal.

Skjuten sjöman

Pistolen är dragen. Nu kan det bli farligt.

Sjömännen gick i land vare sig de var svenskar eller utlänningar. Hjälppoliserna brukade se mellan fingrarna med denna trafik. Det fanns dock sådana, som ansåg, att ”regler är till för att följas”. En sådan hjälppolis dök upp, när en finländsk sjöman hade gått iland. Sjömannen lydde inte polisen, ty han var finne och förstod inte svenska. Polisen sköt och träffade sjömannen i magen. Finländaren fördes till sjukhuset, där han senare dog. Järnvägens arkivchef, Björn Jacobson, har lyft fram detta levnadsöde och tagit fram underlag om händelsen. Med ledning av dessa uppgifter har pjäsen sedan skrivits av teatergruppens medlemmar själva. Fyra ungdomar spelar upp denna scen nere vid hamnen med inlevelse och livlighet. De tar vara på dramatiken. En berättare förklarar, och skådespelarna upprepar berättelsen i handling. Alltsammans har stor pedagogisk verkan.

”Övergångsinspektörer”

Tåget har stannat vid Munkedals Nedre. Det är dags att titta på järnvägsmuseet.

Under varje resa stannar tåget vid Munkedals Nedre, där föreningen har sitt järnvägsmuseum i det gamla, nu ombyggda magasinet. Här arbetar man mycket. Utställningarna förnyas fortlöpande. Varje år får man veta och se något nytt. Tack vare järnvägsarkivet, som man har fått ta över, har man många uppgifter att lyfta fram. Man visar till exempel en ritning till en vaktkur. Innan järnvägsbommarna fälldes automatiskt tack vare elektriska ledningar, hade man vakter vid de viktigaste järnvägsövergångarna. Vaktkuren på ritningen stod vid Sohlbergs strax ovanför Munkedals nedre station (alltså i närheten av järnvägsmuseet). Här fanns grindar som stängdes, så att landsvägstrafiken stoppades, när tåget skulle korsa landsvägen. Vakten hade enkel möblering i sin kur: bord, bänk och kamin. Lönen var nog inte mycket att tala om, men titeln var desto bättre. Vakten bar den storståtliga titeln ”övergångsinspektör”. Tjänstgöringstiden var lång, ”betydligt mer än våra dagars åttatimmars arbetsdag”.

Fast i kuren

I en sådan vaktkur skulle övergångsinspektören tillbringa en stor del av dygnet.

Värst var att övergångsinspektören inte kunde lämna sin vaktkur – eller ska vi säga övergångsinspektörsexpedition? – förrän järnvägstrafiken hade upphört för dagen. Den mest kände av inspektörerna hette Wald. Om honom berättades, att hans barn brukade bära mat och kaffe till honom, ”då han själv inte fick lämna sin tjänst”. Övergångsinspektören var helt enkelt fast i sin kur. På vintern frös han, och på sommaren svettades han. Dessa kurer tillhör de många byggnader, som har försvunnit, förmodligen ganska tidigt. Finns någon av dem kvar någonstans? Desto värdefullare är därför, att järnvägsarkivet har bevarat ritningarna till dessa vaktkurer. Genom automatiseringen har lyckligtvis många hårda arbeten försvunnit.

Bromsare

Bromsare finns på Munkedals Jernväg.

Ett av dessa arbeten var bromsarens. På några vagnar i tågsättet satt bromsare, som drog åt bromsen i kraftiga nedförsbackar för att tågsättet inte skulle trycka på loket för mycket. På Munkedals järnväg kan man se en sådan bromsare i verksamhet. Det är utmärkt att Munkedals järnväg lyfter fram sådana hårda, lågavlönade yrken, som nu lyckligtvis har försvunnit. Tack vare sitt arkiv och medlemmarnas djupa förankring i bygden får järnvägsfolket fram hela historien och inte bara huvuddragen. Här lär man sig mycket om järnvägshistoria.

Välförsedd järnvägsbutik

Stationen är välskött och har vackra planteringar.

Jag har varit i Munkedal och åkt med Munkedals järnväg flera år i följd. Där är så trevligt, att man gärna kommer tillbaka. Allt är välskött och inbjudande. När jag kom in i biljettexpeditionen och järnvägsbutiken, fann jag dock att jag redan hade inhandlat järnvägskrönikor, vykort och annat, ja, till och med pepparkaksformar. Dessa pepparkaksformar ger pepparkakor i form av ett ånglok och en passagerarvagn. Jag kommer väl knappast att baka pepparkakor, men jag har funnit ut, att man kan binda fast en ögla av rött garn i pepparkaksformarna och använda dem som julgransprydnader. Allt var således inhandlat, men den vänliga damen i biljettluckan kunde hitta på: ”Du är väl medlem?” ”Nej, det är jag faktiskt inte. Jag har aldrig sett några uppgifter om att man kan bli medlem.” ”Men då skall du väl bli medlem?” Följden blev att jag lämnade Munkedal som medlem i Munkedals Jernväg. Det är visserligen långt mellan Mölndal och Munkedal, men om man åker järnväg dit genom det vackra bohuslänska landskapet, är även denna resa en upplevelse.

Järnvägsrosen

Kom man till en järnvägsstation förr, då kom man till en välskött och ståtlig byggnad med välskötta planteringar. Så är det inte längre, men åtminstone här i Munkedal kommer man till ett mycket välskött stationsområde med vackra planteringar. Man känner sig som hemma och trivs. Från 1850-talet och framåt hade Statens Järnvägar en särskild trädgårdsorganisation för att rita och sköta järnvägarnas parker och planteringar. På 1960-talet började den som så mycket annat att avvecklas. År 1973 lades den slutgiltigt ner. Järnvägsmiljöerna förslummades. Istället kom slyet och de hemska klottrarna. Här i Munkedal satsar man dock på vackra planteringar och sköter dem mönstergillt. Bland växterna finns en ros som kallas ”Järnvägaren” eller ”Järnvägsrosen”. Den hittades första gång i Södermanland ”på en plats där det tidigare hade legat en banvaktsstuga”. I Munkedal blommar och doftar Järnvägsrosen för dig. Många upplevelser väntar vid Munkedals järnväg.

Lars Gahrn

En omtalad rådhustillbyggnad

En funktionalistisk byggnadskropp vid Göteborgs förnämaste torg var något förfärligt år 1936. Detta år var Gunnar Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus klar. Stridens vågor gick höga. Huset väcker både avsmak och avsky ännu i våra dagar, fastän Asplund på senare år har blivit geniförklarad.

Funkis utmanar

Gamla rådhuset ses i bakgrunden till vänster och Asplunds tillbyggnad till höger. För att i någon mån mildra anblicken av den sistnämnda byggnadskroppen har jag valt en bild med Hemvärnets musikkår i förgrunden. Foto: Lars Gahrn.

Själv växlar jag mellan avsmak och avsky, allt efter sinnesstämningen och dagsformen, fastän jag tyvärr är van vid funkis. På detta ställe har man emellertid byggt funkislådan mellan två klassicistiska byggnader av äldre märke. Funkislådan passar inte alls in i omgivningen. Den ser ut att vara byggd enbart för att väcka uppmärksamhet, bryta av mot omgivningen och närmast ta avstånd från äldre byggnadsstilar. Man kommer inte ifrån misstanken, att arkitekten har velat störa, utmana och reta. Onekligen har han lyckats med både det ena och det andra. År 1982 blev denna funkislåda byggnadsminne, och inte ens här i Göteborg, där alla byggnader förr eller senare rivs eller åtminstone länge hotas av rivning, kan vi därför hoppas, att någon barmhärtig rivningsfirma befriar oss från denna åsyn.

Historieverket öppnar kulturbyggnader

Anna Jolfors, en kunnig och trevlig ciceron.

Asplunds rådhustillbyggnad har – inte minst tack vare avståndstagandena – blivit känd, omtalad och även uppskattad. Företaget Historieverket tillgängliggör historiska byggnader i Västsverige och visar dem för allmänheten. Historieverket gör en stor insats genom att på detta sätt lyfta fram västsvenska byggnader. Man ordnar visningar även inne i Asplunds rådhustillbyggnad. Fredagen den 2 augusti stod jag där. Invändigt har huset nämligen åtskilliga kvaliteter, som inte ens jag kan förneka, och om man är inne i byggnaden, ser man ju inte fasaden mot Gustav Adolfs Torg. Guide för dagen var Anna Jolfors, som ofta dyker upp i sådana sammanhang.

Anna Jolfors guidar

Hallen i Asplunds tillbyggnad är ljus och luftig.

Hon är intresserad av västsvensk historia, har en omfattande allmänbildning inom kulturhistoria och västsvensk lokalhistoria, forskar kring släkten Dickson och har ett omfattande nätverk inom både kulturvärlden och andra världar. Hon kan därför förväntas dyka upp här och var, väl påläst, mycket allmänbildad. Är hon ciceron för dagen, får man helt enkelt en bra visning. Inne i rådhuset känner man igen sig, även om man inte har varit där förut. Asplunds stil har blivit efterbildad av andra, och givetvis har han i sin tur tagit efter andra arkitekter. Rådhuset i Århus (invigt 1941) är på många sätt likt tillbyggnaden i Göteborg. Detta hus nämns ofta av besökare och sakkunniga. Själv slogs jag av likheterna mellan Asplunds rådhustillbyggnad och Mölndals stadshus (färdigt 1960-1961). I detta fall har Göteborg varit först, och Mölndal har följt efter. Det mest påfallande draget är i båda fallen en väldig hall, som går genom alla våningar (utom källaren), från markplanet och upp till taket. Tack vare denna stora hall kommer mycket ljus in i byggnaden. Detta gäller i synnerhet rådhustillbyggnaden i Göteborg. Gamla och nya rådhuset består av fyra sammanhängande byggnadslängor kring en öppen gård. Hallens vägg mot denna gård är en stor glasvägg, som låter solljuset flöda in och ger hallen ett ljust och luftigt uttryck.

En ljus och luftig hall

För att inte ta bort mer ljus än nödvändigt finns bara golv men inte väggar åt glasväggen till.

Till detta bidrar väggbeklädnaden av ljust askträ. Med åren har träet blivit mörkare, men här är inte desto mindre mycket ljust. Golvbeläggningen både i hallen och på den öppna gården består av Ekebergsmarmor i plattor. Marmorn, som ligger under öppen himmel, har med åren blivit mörkare än de plattor, som ligger inomhus i hallen. Åt glasväggen till finns grova järnbalkar som pelare. De har klätts med Alpanmarmor, ett slags konstmassa, som också den ger ett ljust intryck. Framför glasväggen mot gården saknas tjänsterum med väggar, som skulle ha tagit bort ljus. Dock finns på andra våning ett golv med balustrader mot hallen till. Häruppe fanns en restaurang tidigare. Anna Jolfors har själv ätit där någon gång kring 2001. Upp till denna plattform i andra våning leder en bred trappa med många låga och mycket djupa trappsteg. Den är lätt att gå i, men om man går och bär på pärmar och allsköns handlingar, kan man lätt trampa fel och snubbla, berättar Anna Jolfors.

Hall för syns skull

Trappan upp till andra våning är behaglig att gå i och kan användas även för skidåkning (som dock torde vara förbjuden).

Den stora hallen är till för att ge ljus och rymd, men man har inte någon nytta av den. På 1950-talet kom förslaget upp, att man skulle bygga ett hus inuti huset, alltså inuti hallen, och på detta sätt utnyttja utrymmet bättre. ”I våra dagar är vi tacksamma för att detta förslag inte förverkligades”, tillade Anna Jolfors. Stadshushallen i Mölndal byggdes för att kunna tjäna som konsertlokal, men här i rådhuset har man aldrig konserterat. Däremot kan man ha mottagningar och avtackningar här. Annelie Hulthén blev avtackad här i hallen. Två telefonkiosker har lyckats överleva i hallen, kanske därför att även de är ritade av den geniförklarade Asplund. Ibland avhandlade tingsrätten kändismål, som bevakades av journalister. Då kunde tidningsfolket stå i kö för att ringa in sina artiklar till sina tidningar.

Skidåkning i trappan

Hissen skulle ge fullständig insyn, men damerna protesterade, och hisskorgens nederdel stängdes av för insyn.

Rådhuset har tre våningar och försågs därför med något så modernt som hiss. Hissen går i ett glasschakt, som ger full insyn. Även hisskorgen skulle ha varit inglasad uppifrån och ned, men tingsrättens damer tyckte inte, att det var lämpligt att folk skulle kunna se in under deras kjolar, när damerna hade kommit upp i vädret med hisskorgen. Därför är hisskorgen inklädd med trä längst ned. Inför tingsrättens damer måste även den store Asplund böja sig. Från andra våning leder ”Luciatrappan” upp till tredje våning. Tingsrättens Lucia kom nämligen ned från tredje våningen i denna trappa. Mera anmärkningsvärt är däremot, att man har sett skidåkare i den redan omtalade trappan mellan första och andra våningen. De låga och djupa trappstegen gjorde trappan lämplig för utförsåkning under glada och kanske något vilda personalfester.

Bibeln låg framme

I domssalen skulle de anklagade sitta lågt och obekvämt på en bänk utan ryggstöd.

Under rundvandringen kom vi också in i några rum, framför allt tingssalen. Här hade Asplund ritat en låg bänk utan ryggstöd åt den åklagade eller de åklagade. Rättens ledamöter satt dock högre i bekväma stolar, liksom åskådarna. Framför domarens plats finns en uppfälld klaff, där Bibeln skulle ligga. År 1976 beslöt man, att Bibeln skulle tas bort ur Sveriges domstolar. Därför har Sven Hagnell, Historieverkets huvudman, tagit dit sin familjebibel. I väggen bakom stolarna för rättens ledamöter finns en dörr, som leder in i en korridor, där man kan komma in i ett tvättrum. Liksom fordom Pontus Pilatus kan domaren här ”två” (det vill säga tvätta) sina händer före och kanske ännu hellre efter sittningen. Toalettstol saknas däremot. Rättens ledamöter förutsattes tydligen inte ha några naturbehov, åtminstone inte i rådhuset.

Många gifter sig i huset

Sittande flicka av Gerhard Henning är ett vackert konstverk, men vad gör hon i ett rådhus? I denna artikel får du tänkbara svar.

Vi fick komma in även i Sjöfartssalen, där sjörätten sammanträdde. Här finns en skeppsmodell av ett segelfartyg. Väggarna har blivit klädda med Hondurasmahogny, ett mörkt träslag, som har ljusnat med åren. Anna Jolfors fällde ner en klaff i väggen, och bakom denna klaff var mahognyn betydligt mörkare. Ljuset har blekt träet. Allt detta är nu historia. År 2010 flyttade tingsrätten till nybyggda lokaler vid polishuset och Ullevi. Här ägnar man sig åt stordrift i fråga om ordningsmakt och rättskipning. Detta område kallas vitsigt ”målområdet”. År 2014 flyttade kommunstyrelsen in i rådhuset. Fortfarande kan man dock gifta sig borgerligt i byggnaden. Anna Jolfors arbetar som värdinna vid dessa vigslar, som expedieras snabbt i den gamla tingssalen. De anklagades låga bänk passar bra för barnen att sitta på. Man brukar inte upplysa brudparet om att brottslingar tidigare dömts i denna sal. Sådana underrättelser skulle kanske grumla den uppsluppna stämningen. Ett förhållande är dock likadant nu som förr: alla infinner sig inte i salen. Många åklagade fann för gott att hålla sig undan, och varje gång man viger folk här uteblir åtminstone något brudpar. Ingen får veta varför brudparen inte kommer. De bara uteblir.

”Sittande flicka”

Nej, den store Asplund har inte designat denna brevlåda, fastän han har ritat möbler och annan inredning i huset. Någon har skämtat med den store Asplunds stora storhet.

Förr vigdes brudparen i den gamla delen av rådhuset, där en korridor kallas för ”brudgången”, men nu har de flyttats över till Asplunds modernare skapelse. Verksamheterna förändras, men huset är kvar. Den stora gården pryds av en damm, som givetvis är fyrkantig i denna funktionalistiska omgivning. Där finns också ett springvatten. Invid dammen finns en skulptur av Gerhard Henning. Den kallas ”sittande flicka” och visar en kraftigt byggd och helt naken kvinna, som sitter på marken. Vad har nu denna skulptur med en rådhusrätt att göra? Så har man frågat sig, och enligt Anna Jolfors har man givetvis vitsat. Man har sagt, att flickan avbildar ”sittande rätt”. Själv skulle jag vilja påstå, att hon föreställer ”den nakna sanningen”, som ju rätten skall ta fram. Numera finns rätten som sagt inom ”målområdet”, men brudpar vigs fortfarande i huset. Mot denna bakgrund vågar man kanske föreslå, att den sittande flickan vid dammen får föreställa en brud före eller efter brudbadet. Enligt gammal sed skall en brud bada före vigseln. Detsamma lär gälla även brudgummen. Skulpturen är tyvärr gjuten i betong eller någon annan billigare konstmassa. Den har därför börjat vittra, fastän man brukar sätta ett litet tak över henne under vintern. Kanske skulle man därför kunna säga, att hon är en ”vittra”, men ett skogsrå passar inte särskilt bra här mitt inne i rikets andra stad. Bättre vits efterlyses och skall nog komma, då denna blogg har många ”vittra läsare”.

Skämt med brevlåda

Däremot har Asplund ritat dessa ljusa och lätta korgstolar. Så ville han att möbler skulle se ut.

Jag är inte ensam om att skämta. Vid receptionen finns en brevlåda, där man skall lämna tillbaka sina besökarbrickor. På den står: Design G Asplund. ”Det där stämmer nog inte”, sade Anna Jolfors. ”Det är nog vaktmästaren som har skojat lite grann.” Någon hade skämtat litet med den store Asplunds stora storhet. I Sverige har arkitekter svårt att bli stora namn, men han har lyckats, dels genom att rita i modern och god stil, dels genom att utmana. Det gäller att utmana förlorarna, om man skall lyckas. Funktionalismens företrädare och inte klassicismens hade framtiden för sig. Asplund hade satsat på rätt häst och kom därför att hyllas som en stor föregångsman. Att han var en stor arkitekt med stilkänsla erkänner även jag, men vid Gustav Adolfs Torg passar hans funktionalism helt enkelt inte in. Stilbrytningen är förfärlig.

Läs vidare

En utförlig redogörelse för denna byggnad finns i skriften: ”Göteborgs rådhus: Om- och tillbyggnad 1935-1937: Berättelse avgiven av rådhusbyggnadskommittén år 1938.” Gbg 1939 (74 rikt illustrerade sidor). Tyvärr är alla bilder svart-vita, vilket gör att man inte får något begrepp om ljuset och luftigheten i byggnaden.

Lars Gahrn

Blåsmusiken visar sin stora bredd

Blåsmusikens dag kom med sommaren till Västsverige. Lördagen den 18 maj framträdde 222 blåsorkestrar i 63 kommuner runtom i Sverige. I Göteborg höll musikerna igång från klockan 12:00 till 20:30 (med avbrott för en vilostund mellan fem och sex).

Hemvärnets Musikkår – av högsta klass

Hemvärnets musikkår spelar på Gustav Adolfs Torg. Foto: Lars Gahrn.

Drygt sju timmar med blåsmusik var lite väl mycket även för mig, men jag var med åtminstone från klockan tre, sedan jag med viss möda och på långa omvägar hade lyckats korsa Göteborgsvarvets löparbana genom centrum av staden. Spelplatser var Kronhusgården, Gustav Adolfs Torg och rikssalen i Kronhuset. På Kronhusgården spelade kulturskolornas orkestrar, Betlehemskyrkans musikkår och Göteborgs musikkår. På Gustav Adolfs Torg musicerade Hemvärnets musikkår (från Göteborg) och Göteborgs Musikkår (som litet senare gav en ny föreställning på Kronhusgården). Nutida musikkårer är mycket aktsamma om sina instrument. Man vill under inga omständigheter ha regn på sina instrument. Börjar det regna, avbryts utomhuskonserten. För att undvika en sådan utveckling hade man uppfört ett tält över scenen på Kronhusgården. Följden blev som ni förstår, att inte en enda regndroppe föll under dagen. Sommarvärmen kom till oss, och ibland lyste även solen fram genom molnen. Det enda som föll från ovan var litet vitt från en fiskmås. Detta vita träffade en av musikerna, men det lilla missödet väckte enbart munterhet, Den, som skrattade mest, var flickan, som hade blivit träffad.

Första kvinnliga tamburmajoren

Göteborgs Musikkår spelar på Gustav Adolfs Torg. Musikern längst till vänster utsattes för flygbombardemang av en fiskmås, men genom att bara gapskratta åt detta missöde förvandlade hon det till ett roande inslag.

På Gustav Adolfs Torg spelade Hemvärnets musikkår, som har nått högsta klassen för en militär musikkår. Detta innebär, att musikkåren kan användas i statsceremoniella sammanhang och under utlandsrepresentation. Den kan gå med i högvakten. Så nära i framtiden som den 16 juni skulle musikkåren vara med i högvakten i huvudstaden. Hemvärnets musikkår var den första i Sverige med en kvinnlig tamburmajor. Året var 1978, och hon hette Isabella Tollsner. Hemvärnets musikkår hade inte något tält på Gustav Adolfs Torg. Förr i världen tycks dock musikkårerna ha spelat även i regnväder. Sousafonen, en bärbar helikontuba, formgiven av John Philip Sousa, kallades skämtsamt för ”regnsamlaren”. Benämningen avslöjade nog en bister verklighet.

Mölndals Musikkår

Göteborgs Musikkår leddes av Pia Ålund, en glad, livlig och mycket skicklig orkesterledare.

Göteborgs Musikkår hette tidigare Mölndals Musikkår och till och med Mölndals stadsmusikkår. Den bildades av Mölndals legendariske musikledare Lennart Hillman och leddes i 40 års tid av Åke Edefors. Han bodde inte i själv i Mölndal och tog in alltfler musiker utifrån. Till slut var sambandet med Mölndal så svagt, att man beslöt att kalla orkestern för Göteborgs Musikkår i stället. Detta namn hade nu använts i tio års tid. Man var dock stolt över sitt ursprung. Musikledaren och dirigenten Pia Ålund berättade, att kåren hade varit med och spelat vid ”Musik på vattnet” i Mölndal under 30 års tid. Lennart Hillmans minne levde. Man spelade ”Västkustsallad”, ett potpurri komponerat av Hillman. Konserten på Kronhusgården inleddes med Boccacciomarschen, Franz von Suppés mästerverk. En bättre inledning än dessa glada och sprittande toner är svår att tänka sig. Avslutande musikstycke skall enligt gammal god sed vara en marsch. Vi fick höra Fallskärmsjägarmarschen. Även här hade dock den nya tiden gjort sitt intåg. Dirigenten var som sagt en kvinna, Pia Ålund, livlig, glad och mycket skicklig som orkesterledare.

Vilken musik spelar orkestern?

På Kronhusgården hade man satt upp ett stort tält för att skydda musikkårerna mot regn, hagel och snö. Följden blev givetvis, att inte en regndroppe föll över musikerna eller åhörarna den dagen.

Konferencieren var likaså en kvinna, nämligen Karin Klingenstierna, kunnig, väl påläst, entusiastisk och skicklig på att föra fram väsentligheter och lyfta stämningen. Hon samtalade med både orkesterledare och musiker och lyckades locka ur dem allsköns viktiga upplysningar och påpekanden, som berikade åhörarna. Hur går det att dra folk till konserter i en tid, då man kan få höra hur mycket musik som helst genom ”streaming-tjänster”? Det visade sig, att musikerna tycker sig kunna märka ett ökande intresse för möjligheten att uppleva levande musik, att kunna träffa musikerna och att prata med de musiksakkunniga. Förr hade musikkåren den viktiga uppgiften att introducera ny musik, och kanske är det så ännu idag. Allt är tillgängligt tack vare nätet, och musiklyssnarna drunknar lätt i mängden av tillgänglig musik. Då kan det vara bra att gå till en orkester och få veta vilken musik den föredrar. Rent historiskt har blåsorkestrarna haft en mycket stor betydelse. De var de första orkestrarna med yrkesmusiker. Från dem rekryterade man musiker till operor, konserthus och musikskolor. Så var det ännu, när musikskolorna byggdes upp. Lennart Hillman och Erling Olofsson var bägge militärmusikdirektörer och blev musikledare för Mölndals musikskola. Efter blåsmusikkårernas storhetstid har en verklig musikexplosion ägt rum. Blåsorkestrarna har hamnat litet i skymundan, men det är tydligt, att man vädrar morgonluft. Under 2019 firades blåsmusikens dag för första gången. I 63 kommuner framträdde 222 orkestrar. Blåsmusikens dag är tänkt att återkomma årligen. Syftet är att ”främja, ena, bevara och utveckla blåsmusiken”.

Klädseln viktig

Karin Klingenstierna (längst till höger) har för tillfället flöjtisten Göran Marcusson som intervjuoffer.

Alla föreföll minst sagt nöjda med dagen. Göteborg Wind Orchestra spelade upp Klingenstierna-fanfaren, komponerad av Jerker Johansson, för att hedra Karin Klingenstierna, som blev mycket rörd av denna hälsning. Liksom blåsorkestrarnas medlemmar hade hon klart för sig att klädseln är viktig. Vid framträdandena utomhus var hon klädd i en kortkort röd klänning med vit tröja. Följden blev att hon syntes mycket bra, även på stort avstånd. Inne i Kronhuset hade hon en svart, glittrig och kortkort klänning, som skimrade av ljuset. Till detta gick hon i klarröda skor, högklackade sådana. Även så syntes hon tydligt som en konferencier bör göra. Hemvärnets musiker hade givetvis uniform. Göteborgs musikkår och Göteborg Wind Orchestra satsade på mörka finkläder. Här hade tydligen symfoniorkestrarnas finkläder varit förebilden. Annars är det mycket vanligt, att musikkårer är uniformerade. Förebilden var ju de uniformerade militärmusikkårerna. Civila orkestrar kunde själva sätta ihop något slags civiluniform. Man förstod att både öga och öra skulle ha sitt.

En styrkeuppvisning

Inne i Kronhuset avslutades dagen med en två timmar lång konsert. Ungefär på mitten hade man en tjugo minuter lång mellanakt. Först spelade Hemvärnets musikkår under ledning av Anders Lundin och därefter Göteborg Wind Orchestra under ledning av Jerker Johansson. Göteborg Wind Orchestra spelade bara en enda marsch. ”Det är ju litet dåligt”, sade Jerker Johansson, som utlovade fler marscher vid nästa konsert. Anledningen till att man inte tog med fler marscher och alltså inte gav sin vanliga repertoar förtur, var nog att man var angelägen om att visa upp ”hela blåsmusikens bredd och spets”. Man ville visa, att blåsorkestrar kan spela allt slags musik, och att all musik låter bra, också när den har arrangerats för blåsorkester. Spännvidden mellan musikstyckena var betydande, och allt lät bra. Blåsmusikkårerna hade visat sin styrka, sin bredd, sin mångsidiga användbarhet. Detta var en stor dag för blåsmusiken.

Lars Gahrn

Jerker Johansson – en framstående estradör och scencharmör

Jag gick till Kronhuset tisdagen den 11 juni 2019 för att höra en konsert med Göteborg Wind Orchestra. Jag väntade mig att få höra en bra konsert. En sådan fick jag också höra, men därutöver fick jag vara med om en framstående scenshow.

Sommarmusik

Göteborg Wind Orchestra med Jerker Johansson i Kronhusets stämningsfulla rikssal. Foto: Lars Gahrn.

Dirigent och presentatör för dagen var Jerker Johansson, som började spela slagverk i orkestern redan 1988 och numera är veteran i de flesta avseenden. Som scenpersonlighet uppträder han vant, avspänt och helt obesvärat. Han berättar om musikstyckena kunnigt och skämtsamt. Han trivs med att berätta och kan prata, men trots detta håller han inte på för länge. Ämnet för kvällen var ”Sommarmusik och marscher”. Orkestern har nämligen spelat in tre cd-skivor med sommarmusik, som alltså ingår i repertoaren. Konserten inleddes med den kända melodin: ”Sommar, sommar, sommar” (av Sten Carlberg). Därefter följde ”Intåg i sommarhagen” av Wilhelm Peterson Berger, som är Jerker Johanssons ”favorittonsättare”. ”Ingen kan skriva melodier som Peterson Berger”, sade han oförbehållsamt. Uttalandet visar hans stora musikaliska bredd. Denne tonsättares musik skiljer sig nämligen i mångt och mycket från musikkårernas vanligaste repertoar.

Mer sommarmusik

Jerker Johansson: slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto från GWO:s hemsida.

Sedan fick vi höra ”Så skimrande var aldrig havet” (av Evert Taube), I sommarstaden (av Per Grundström), En vänlig grönskas rika dräkt (av Waldemar Åhlén), valsen Utskärgård av Bobbie Ericsson, Torn-Eriks visa (ur: Sju dalmålningar av Nils Lindberg) och en Hälsingesägen av Curt Larsson. Den sistnämnda bygger på den kända Horgalåten, som skulle ha spelats av självaste hin håle ursprungligen. Av åtta musikstycken var bara ett enda en regelrätt marsch, nämligen ”I sommarstaden”, som komponerades till industriutställningen i Halmstad 1912. ( Sommarstaden är alltså Halmstad.) Även ”Intåg i sommarhagen” räknas visserligen som marsch, men den upplevs nog inte av de flesta som en marsch och saknar många av de typiska marschernas kännetecken. Sådan var ställningen i halvlek: 6-2 till marschernas nackdel.

Marscher och skämt

Jerker Johansson under en mellanakt. Foto: Lars Gahrn.

Jerker Johansson hade nämligen mycket skickligt komponerat konserten för att stegra åhörarnas förväntningar och förtjusning. Han vet visserligen, att blåsorkestrarnas publik är tacksamma musikaliska allätare, men att de förväntar sig marscher, älskar marscher och blir synbart uppiggade av marscher. Han hade medvetet sparat denna musik till andra halvlek för att bygga upp en storslagen final och få åhörarna att jubla. Andra halvlek inleddes med tre trumpetare främst i orkestern, och så stämde man upp Marcia Carolus Rex (Marschen Kung Karl). Trumpeterna smattrade, och orkestern klämde i för fulla krafter. ”Nu är det så varmt, att musikerna får spela i bara skjortan, men när marschen skulle spelas, skulle de ha kavajerna på. Någon ordning måste det vara”, sade Jerker Johansson (med glimten i ögat). Det skulle bli mycket mer av både marscher och skämt.

Samspråk med publiken

Flöjtisten Göran Marcusson är en skicklig musiker, som även kan berätta trevligt och föra orkesterns talan. Han fick komma till tals både på konserten denna afton och på Blåsmusikens dag. Bilden är tagen vid det senare tillfället, då Karin Klingenstierna (till höger) var konferencier. Foto: Lars Gahrn.

Stämningen blev allt gladare och alltmer uppsluppen. Jerker Johansson började samspråka med publiken. ”Kommer ni ihåg den melodin”- ”Ja!”- ”Vill ni höra en marsch?”- ”Jaaa!”- ”Hur var det radioprogrammet?”- ”Bra!” Och så vidare. Är presentatören glad och avspänd, blir även publiken sådan. Vår presentatör hade inte alltid ordning på sina papper och missminde sig någon gång. ”Det viktiga är att vi har trevligt, inte vad jag har sagt”, blev redan under första halvlek mottot för aftonen. Efter Marcia Carolus Rex med tre smattrande trumpeter dämpades stämningen med ”Gotländsk sommarnatt”, Globetrotter av Per Lundkvist och Solöga av William Seymer. Vi var ungefär mitt i andra halvlek. Nu kom Upplands regementes marsch, och så dämpades stämningen på nytt av Gammal fäbodpsalm, ett stående inslag vid begravningar. För att skapa feststämning och finalkänsla kom nu tre marscher: Bohus bataljon, Gittes brudmarsch och Svensk militärmarsch. Publiken blommade upp, applåderade livligt, klappade takten och ropade bravo. Föreställningen var slut, men extranummer skulle vi ha. Det blev I beredskap av Sam Rydberg. Valet var utmärkt. Jerker Johansson kände av stämningen och förstod, att den kunde höjas ytterligare med ett extra extranummer. Vi fick höra Under blågul fana. Stämningen var på topp, och ibland kunde man tro sig vara på en sydländsk konsert och inte bland stela svenskar.

Solister framhölls

Aftonen var Jerker Johanssons, men han hade samtidigt sett till, att detta inte skulle bli en enmansshow. Under aftonen lyftes flera musiker fram som solister: Robert Svensson på trombon, Peder Hansson på trumpet, Sven Fridolfsson på altsaxofon och Göran Marcusson på flöjt. Dessutom fick de tre trumpetarna stå främst under Marcia Carolus Rex. Solisterna sken av spelglädje. Varje soloframträdande lyckades bli en höjdpunkt för alla, tycktes det. Även Göran Marcusson kan prata trevligt och skämtsamt. Han berättade om Gittes brudmarsch, komponerad av Jerker Johansson och tillägnad Görans fru Gitte.

Var finns TV?

Jerker Johansson hade visat sig som en stor estradör och en trevlig scencharmör, som samtidigt framhåller sitt stora och framstående lag. Detta var en scenshow och en föreställning, som egentligen är för stor underhållning för den lilla publiken, som Kronhuset rymmer. Varför spelar inte TV in sådana föreställningar? Borde inte sådana shower spelas in på DVD-skivor? Hotad av besparingsförslag har Göteborg Wind Orchestra arbetat hårt på att bli allt bättre, att visa upp sina talanger för alltfler och att bredda sitt utbud. Orkestern lyckas gång på gång överträffa sig själv. Detta borde dokumenteras även i bild.

Lars Gahrn

Det myllrande livet i gamla Lödöse

För Ljudaborg Kulturförening har det alltid varit en viktig uppgift att spegla och återge så mycket som möjligt av det myllrande livet i medeltidsstaden Lödöse. Man började år 1994 med krönikespelet ’’Vid Ljuda Os’’. (Namnet Lödöse är en vidareutveckling av Ljuda os, som betyder Ljudaåns mynning.)

700-årsjubileum

Hertigarna Erik och Valdemar med sina gemåler, två norska prinsessor, som båda hette Ingeborg. Hertig Erik blev far till Magnus Eriksson. Foto: Lars Gahrn.

’’Vid Ljuda Os’’ (med Martin Rossing som författare) blev en verklig långkörare, som spelades år efter år. För tio år sedan gick man över till andra teaterstycken, men år 2019 var det dags igen. Oundvikligen hajar man till, då man läser spelprogrammet. Krönikespelet ges inte färre än elva gånger under tiden 1-15 juni. Endast en teaterförening med gott rykte och ett teaterstycke med många kvaliteter kan dra gott om åskådare elva gånger. Krönikespelet tas upp som ett 700-årsjubileum. År 1319 – alltså för sju århundraden sedan – valdes Magnus Eriksson till svensk kung. Magnus Eriksson är huvudperson i föreställningen. År 1371 har konungen frigivits ur sin fångenskap. Han infinner sig i Lödöse för att möta sin son, konung Håkon av Norge.

Magnus den gode hyllas

Den åldrade konung Magnus och den gamla kvinnan, som spelar upp händelser ur hans liv för honom.

Hans systerson Albrekt av Mecklenburg har tagit över det svenska riket och valts till ny kung, men Magnus har fått Västergötland, Värmland och Dalsland som förläning. Därför har kungen nu infunnit sig i Lödöse. Här möter han en äldre kvinna, som spelar upp händelser ur Lödöses historia och ur kungens eget liv för honom. (Konung Magnus dök ofta upp i Lödöse under sin långa regering.) Hela krönikespelet genomandas av en stark medkänsla med konung Magnus. Han drabbades av många olyckor och utsattes för våldsamt hat från stormännen. Så här i efterhand har man inte kunnat upptäcka några påtagliga orsaker till detta hat. Han styrde inte hårt och enväldigt, genomdrev inte några omvälvande förändringar och gjorde sig inte skyldig till några grymheter. Eftervärlden har så gott som genomgående tagit parti för konung Magnus. Här i krönikespelet kallas han ibland för Magnus den gode.

Träldomen avskaffas

Konung Magnus får se sin gemål, drottning Blanka, under yngre dagar.

Eftervärlden har givit honom beröm för att han lät avskaffa träldomen. Denna regeringshandling belystes av en av de mest dramatiska scenerna i skådespelet. En stormannakvinna vill återföra en förrymd trälfamilj. Särskilt den vackra dottern i familjen råkar i fara på grund av sin beroendeställning. En av köpmännen i staden vill köpa henne för att ha henne som frilla, men hon har en fästman, och han vill med svärd i hand försvara sin fästmö. Fästmannen och köpmannen börjar fäktas, men då dyker konung Magnus upp som en räddande ängel. Han är uppbragt och förklarar, att han redan för ett par år sedan har avskaffat träldomen. Köpmannen och stormannakvinnan faller till föga, men kvinnan visar ingen ånger. Hon talar tvärtemot om för kungen, att många av samhällets store tycker, att kungen är alltför hård mot dem.

Medeltiden återspeglas

Lödöses myntmästare och hans medhjälpare.

Scenen visar att Martin Rossing har djup inlevelse i tiden historia. Så kan det mycket väl ha gått till. Lagar och förordningar antas, men detta innebär inte nödvändigtvis, att de blir kända eller tillämpade. (Den, som har inblickar i förvaltningen, vet, att så går det till även i våra dagar.) Mycket annat speglas i detta rika krönikespel: handel, hantverk, pilgrimsfärder, myntning, brott och straff, skörlevnad, dryckenskap, sång och musik. Alltsammans avslutas med digerdöden, den svarta döden. Redan på förhand vet man, att allt detta förekommer i en medeltida stad, men Ljudaborg Kulturförening levandegör historien genom att spegla verksamheterna genom levande människor, som arbetar, tvistar, älskar, hatar, slåss, dricker och sjunger, Ljudaborgs medlemmar eller åtminstone många av dem är bra på att sjunga. De har bildat en kör, som kallas Voces vivaces (Levande röster). Sångerna är väl framförda, och de klingar medeltidsaktigt.

Glada Lödösebor sjunger.

Skådespelet avslutas med en hyllning till staden Lödöse, staden som alltid kommer tillbaka, och som finns ännu idag, större än någonsin. Göteborg är Lödöses fortsättning och arvtagare. Därmed har konung Magnus fått se historiska scener ur sitt liv och stadens historia. Den gamla kvinnan har velat glädja konungen med dessa bilder. Hon tillhör trälfamiljen, som konungen räddade för många år sedan. Konungen kunde se tillbaka på en lång regering. Han valdes till kung vid tre års ålder 1319 och förlorade makten först 1364, Med sina 45 år som kung innehade han länge ett rekord. Ingen annan kung hade innehaft detta ämbete så länge. Först på 2010-talet blev han överträffad av konung Carl XVI Gustaf. Under 2019 har vår konung under 46 år varit Sveriges ”statschef”. Man har all anledning att vara tacksam för den politiska stabiliteten i gamla Sverige. Man är tacksam för, att man har upplevt 1200- och 1300-talens inbördesstrider, motsättningar och avsättningar endast på teatern. Ljudaborg har återigen levandegjort sin tid och sin stad. Teater och historieundervisning är förvisso inte detsamma, men de fyller samma syften. Ljudaborg ger oss värdefulla historielektioner, som har lättare att stanna i minnet än föreläsningar. Man följer andäktigt föreställningarna, och tiden går fort. Man sugs in i de dramatiska händelserna och lever med i stadens öden. När man lämnar teatern, förstår man varför detta teaterstycke  har kunnat spelas så många gånger under så många år.

Lars Gahrn