Starka kvinnor på medeltiden

Sveriges och Nordens mest kända invånare från medeltiden är en kvinna, nämligen Sankta Birgitta eller Heliga Birgitta, mycket känd och omtalad inom sitt hemland och ännu mer uppmärksammad utomlands, i Europas katolska länder. Nordens mest framgångsrika och mäktigaste regent under medeltiden var en kvinna, nämligen drottning Margareta, som var härskarinna över Danmark, Sverige (med Finland) och Norge (med Island, Färöarna och Grönland).

Kvinnor sända av Gud

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Den mycket krigiska medeltidens mest kända krigare var en ung flicka, nämligen Jeanne d’Arc, även känd som ”jungfrun av Orleans”. Manssamhället var ännu inte ifrågasatt och skulle sitta i ”orubbat bo” ännu några århundraden. Därför får sådana levnadsöden den eftertänksamme att fundera över kvinnans möjligheter under medeltiden och hennes förmåga att bryta ner de skrankor, som var satta för hennes möjlighet att verka. Alltsammans blir mer invecklat och svårbedömbart därigenom, att två av dessa storheter åberopade gudomliga ingripanden. Sankta Birgitta gjorde gällande att hon fick uppenbarelser från Gud. Jeanne d’Arc hävdade att Gud hade sänt henne för att befria Frankrike från engelsmännen. Gudomliga röster talade om för henne vad hon skulle göra. Omgivningen var i bägge fallen tveksam eller tvivlande, men alltfler blev övertygade. Hur mycket av framgången skall vi tillskriva Guds ingripande, och hur mycket kvinnornas duglighet? Ja, nog har vi mycket att fundera över och forska i, ty dessa storheter var långt ifrån ensamma om att vara bemärkta kvinnor i medeltidens manssamhälle.

Drottning Margareta – mycket framgångsrik

Omslaget på Stefan Högbergs första bok pryds av en medeltida bild, som föreställer Jeanne d’Arc.
Omslaget på Stefan Högbergs första bok pryds av en medeltida bild, som föreställer Jeanne d’Arc.

Stefan Högberg har tagit sig an detta ämne och berättar för oss om en förbluffande stor mängd kvinnor, som har övertagit manliga verksamheter under medeltiden. Hans verk har titeln: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater. (Boken är utgiven av Historieporten, Göteborg, 2017, och omfattar 292 sidor.) Omslaget pryds av en bild före­ställande Jeanne d’Arc. Däremot lyser drottning Margareta märkligt nog med sin frånvaro. Har Högberg kanske funnit ämnet vara alltför stort, eller tycker han att drottningen kan vara värd en egen bok? Margareta Valdemarsdotter står i historien som helt enastående. Hon lyckades samla Nordens tre riken under ett starkt kungligt styre, som varade även efter hennes död. Det välde som hon byggde upp varade mellan 30 och 40 år. Hennes efterföljare lyckades mycket dåligt. Kristoffer av Bayern, Kristian I, Hans och Kristian II lyckades visserligen vinna även Sverige men mycket kortvarigt. Ingen av dem regerade ens i tio år.

Sköldmör och andra vikingakvinnor

Jeanne d’Arc – enligt en sentida historiemålning.
Jeanne d’Arc – enligt en sentida historiemålning.

Stefan Högberg är väl insatt i sitt ämne. Han skriver både lärt och lättfattligt. Tankegångarna om berättelsernas källvärde och tillförlitlighet är kloka och välgrundade. Han bygger i första hand på anglosaxisk litteratur med påföljd att exemplen mestadels hör hemma utanför Norden. Det är utmärkt att på detta sätt fästa den svenska läsekretsens uppmärksamhet på denna litteratur. Även från Norden finns åtskilligt att uppmärksamma. Enligt de så kallade fornaldarsagorna skulle sköldmör eller sköldemör, kvinnliga och ogifta krigare, ha funnits i Norden under vikingatiden. Källorna är de mest sagoaktiga och de minst trovärdiga av de isländska sagorna, men sköldmörna speglar inte desto mindre en förfluten verklighet. På senare år har man nämligen funnit beväpnade kvinnor i några av den tidens gravar. Högberg berör sköldmörna i förbigående på sidan 177, men ämnet skulle vara värt en ingående behandling. Söker man efter ”starka kvinnor”, och sådana vill man ju gärna finna nu för tiden, behöver man inte leta länge i de isländska släktsagorna. De är visserligen ett slags historiska romaner, men även sådana speglar ju verkligheten eller de ideal, som med större eller mindre framgång förverkligades. Thyra Danabot, Sigrid Storråda och drottning Gunhild må vara mycket sagoaktiga gestalter, men vad som skrivs om dem i tidigmedeltida källor är av stort intresse. Birgit Sawyer (som då hette Birgit Strand) skrev sin doktorsavhandling om kvinnosynen hos den gamle krönikören Saxo Grammaticus. (Birgit Strand, Kvinnor och män i Gesta Danorum, avhandling, Historiska institutionen, Göteborgs universitet, Göteborg, 1980.) Birgit Sawyer undersöker utifrån Saxos kvinnoskildringar, vilken kvinnosyn han hade, och hur han tyckte att en kvinna skulle vara eller inte vara. Detta är inte svårt, ty gamle Saxo är mycket tydlig i sina omdömen, antingen vältaligt berömmande eller lika vältaligt fördömande. Både det ena och det andra är mycket intressant för kvinnohistorien.

Gå vidare!

Stefan Högberg har gjort en viktig insats genom att sammanfatta intressant kvinnohistoria, men många arbetsuppgifter återstår. Eftersom han är en bra historiker och skicklig författare har man all anledning att önska, att just han tar upp dessa frågor till behandling. I sin bok visar han hur kvinnor på område efter område kunde göra insatser, som vanligtvis utfördes av män. I ett manssamhälle blir det ju så att mannen blir den beundrade förebilden, som även kvinnor vill efterlikna. Om även kvinnan skulle haft en någorlunda stark ställning, skulle man däremot kunna vänta sig att vissa män gjorde försök att efterlikna kvinnan och tränga in på hennes verksamhetsområden. Finns några exempel på detta?

Lars Gahrn

Dragspelet – ett instrument för Mölndals stad

Sveriges dragspelshistoria blev ett standardverk i (hittills) tre delar. Under 2017 fullbordade Bo Nyberg sitt livsverk med den tredje boken, som går fram till 1999. Skildringen börjar år 1960 och omfattar alltså 40 händelserika år. Där hittar man mycket av intresse från västsvensk synvinkel.

Slut på dragspelstillverkningen

Dragspelshistorikern Bo Nyberg har utfört ett storverk med sin dragspelshistoria i tre band. Foto: Privat.
Dragspelshistorikern Bo Nyberg har utfört ett storverk med sin dragspelshistoria i tre band. Foto: Privat.

Bokens titel är: Bo Nyberg, Det svenska dragspelet: Del 3, 1960–1999 (NM Förlag 2017, 208 sidor, rikt illustrerade, jämte en cd). Boken är rikstäckande, men Västsverige dyker ofta upp i krönikan, som är av stort intresse för västsvensk musikhistoria. Sverige har haft många dragspelsfabriker eller verkstäder för tillverkning av dragspel. Det rörde sig om ett mellanting mellan industri och hantverk. Under 1900-talets senare hälft steg dock lönekostnaderna. Dragspelsfabrikerna upphörde därför med tillverkningen och beställde dragspel (med de svenska dragspelsfabrikernas namn och märken) i Italien. Som bekant gjorde många andra industrier (till exempel konfektions­industrin och väskindustrin) på samma sätt. Tillverkare blev importörer och grossister. Hagström i Älvdalen (i Dalarna) slutade tillverka dragspel 1970. Därmed var historien om det svensktillverkade dragspelet slut (med undantag för en kortvarig dragspelstillverkning i Munkfors i Värmland 1988). De gamla dragspelstillverkarna beställde dock dragspel av egna modeller i Italien. Bo Nyberg har mycket att skildra och redogöra för. Så här i efterhand har han fått fram åtskilligt, som rätteligen borde ha varit med i de föregående delarna, men bättre sent än aldrig. Dessa uppgifter kommer med i denna del.

En nedgångstid

Mölndals Dragspelsklubb spelar i Åbybergsparken. Foto: Lars Gahrn.
Mölndals Dragspelsklubb spelar i Åbybergsparken. Foto: Lars Gahrn.

Från västsvensk synvinkel finns åtskilligt av intresse: Musikvaruhuset Muskantor & Co, Albin i Hyssna (en viktig underleverantör), Dragspels-Skandia Dise AB i Göteborg, Elme i Borås, Karlssons Musik i Fjärås (med dragspelsmuseum) och Rämjes Musik i Trollhättan, Strömstad, Vänersborg och Väne Ryr. Läser man Nybergs bok, får man bilden av stor livaktighet och omfattande verksamhet. Man skulle nog inte ha uppfattat, att 1960-talet var en stor nedgångstid för dragspelarna och deras musik, men så var det. I tv-rutan förekom dessutom Sten Broman, dragspelets ärkefiende, som vräkte ur sig förfärliga tirader: ”Det ruskigaste och mest idiotiska som är uppfunnet i hela världshistoriens tidsrymd av flera millioner år, det lägsta som mänsklig hjärna kunnat fundera ut – det är dragspelet!” En man som gör sig skyldig till så våldsamma överdrifter, kan man inte gärna ta på allvar. Hans enda sakkritik är dessutom felaktig. Han påstod, att dragspelet ”praktiskt taget saknar övertoner” och därför har ”en påver, torftig klang”. Mätningar av dragspelets klanger har dock visat, att dragspelet har fler övertoner än de flesta andra instrument. Han hade helt enkelt fel men gjorde ändå lycka inför allmänheten, eftersom han vågade föra fram sina uppfattningar på ett så tillspetsat, hånfullt och kraftfullt sätt, att hans utgjutelser fick ett slags underhållningsvärde. Sten Broman hade åsikter om allt: uttal av ortnamn, matlagning, ölsorter och så vidare. Om han hade rätt eller fel, ansågs av många vara av mindre betydelse.

Dragspelarna återhämtar sig

Sjöman spelar dragspel. Målning av Esaias Thorén 1929.
Sjöman spelar dragspel. Målning av Esaias Thorén 1929.

1960-talet var popmusikens årtionde. Det mest kända och spelade instrumentet var elgitarren. Drag­spelarna var dock många, och deras musik uppskattades i vida kretsar. De arbetade vidare och organiserade sig 1968 i Sveriges Dragspelares Riksförbund (SDR), som året därpå började ge ut tidskriften Dragspelsnytt. Dragspelsfestivaler anordnades årligen från och med 1969. Radion sände dragspelsprogram. Ute i landet bildades dragspelsklubbar, och så vidare. Bo Nyberg redogör sakkunnigt för både det ena och det andra. Han skriver bra och låter både dragspelsmärken och dragspelsartister passera revy. Allt detta är av stort värde även från Mölndals synvinkel.

Dragspelet – Mölndals instrument

Gammalt dragspel i Mölndals Hembygdsmuseums samlingar. Foto: Lars Gahrn.
Gammalt dragspel i Mölndals Hembygdsmuseums samlingar. Foto: Lars Gahrn.

När jag har utforskat Mölndals musikhistoria, har nämligen den insikten vuxit fram, att dragspelet var det vanligaste instrumentet i Mölndal innan Musikskolan (grundad 1945) ökade musiklivets bredd. Möjligen kan dragspelet ännu vara ett av de vanligaste och mest spelade instrumenten, men sådant är svårt att mäta sedan även andra instrument blivit mycket vanliga, i all synnerhet gitarren. I Folkets park på Kikås anordnades dragspelstävlingar med många musiker och stor publik. Musikaffären var en av Hagströms många affärer, som alltså var inriktad på i första hand dragspel. Den övertogs av föreståndaren Tage Westerdahl, som anordnade musikskola för sina kunder. De flesta av eleverna lärde sig spela dragspel. Mölndal hade på 1950-talet en dragspelsfabrik, som drevs av bröderna Sjöholm. Under någon tid fanns den i Kållered. Mölndal har också en livaktig dragspelsklubb, som spelar med stor skicklighet och spelglädje. Bo Nyberg har tyvärr inte lyckats få fram uppgifter om den, men andra dragspelsklubbar presenteras som typexempel. Mölndals dragspelsklubb återstår att beskriva. Dragspelets lokalhistoria återstår att skriva här som på andra orter, men den övergripande historien har Bo Nyberg på ett mycket förtjänstfullt sätt skrivit.

Lars Gahrn

Färd i svart T-Ford

En svart T-Ford från 1923 stod i Tomas och Ing-Britt Lundgrens hem i Floda. För första gången i mitt liv skulle jag åka i en T-Ford. Hur skulle det kännas? Vad hade förändrats under de gångna åren, snart ett århundrade?

Sufflett gav begränsat skydd

Tomas Lundgren vid sin T-Ford. Foto: Lars Gahrn.
Tomas Lundgren vid sin T-Ford. Foto: Lars Gahrn.

Bilen blev fullsatt. Tomas Lundgren hade haft vänligheten att inbjuda Lars Hedberg från Stenkullen och Peter A. Lansenfeldt från Ekereds Herrgård jämte mig till denna åktur. Lars Hedberg var född och uppvuxen på Katrineberg i Mölndal. Jag kände både honom och Lansenfeldt från tidigare. Vi fyra hade mycket gemensamt. Samtalet under färden kunde antagas bli livligt. Så blev också fallet. Första frågan som skulle avgöras var, om suffletten skulle vara uppfälld, eller om den skulle fällas ihop. Dagen var solig och mycket varm. Vi kom fram till, att suffletten nog kunde behövas som solskydd. T-Fordarna är i likhet med andra tidiga bilar öppna vagnar. De hästdragna vagnarna var i allmänhet öppna. Täckta vagnar förekom, men de var mindre vanliga. Bilarna blev likadana. Suffletten gav ett visst skydd mot solen, liksom visst skydd mot regn. Om regnet öser ned, är skyddet dock inte mycket värt. Regnet slår in från sidorna. Förare och passagerare blir snart sjöblöta. Tomas Lundgren vet. Hans son Hans använde bilen vid en studentuppvaktning. Då regnade det kraftigt. De som åkte i den gamla T-Forden fick sig en ordentlig dusch.

Högt uppsatta passagerare

En T-Ford är hög i förhållande till en nutida bil. Skillnaden blev särskilt påtaglig, när Peter A. Lansenfeldt efteråt hade vänligheten att skjutsa mig ner till stationen i sin Cadillac, årgång 1997. I denna bil satt man mycket lågt. Om man sitter lågt i en bil, kan man köra snabbt utan att befara att bilen välter. Därför är sportbilar och tävlingsbilar låga. Ju högre upp tyngdpunkten ligger, desto större är faran för att bilen skall välta. Man sitter högt i en T-Ford. Följaktligen har man god utsikt. Man känner sig högt uppsatt och blir upprymd. Under bilturen var vi alla vid mycket gott lynne. För dem som inte är vana vid sådana bilar, kan det dock kännas något obehagligt i nedförsbackar. När det bär av nedför, lutar bilen framåt. I kurvor lutar man åt sidan. Ju högre upp man sitter, desto mer lever man med i bilens rörelser och svängar.

Bilen darrade

Detta var på sin tid en mycket avancerad motor. Nu framstår den som mycket enkel.
Detta var på sin tid en mycket avancerad motor. Nu framstår den som mycket enkel.

Man satt påfallande bekvämt i T-Forden. Både ryggstöd och säten var stoppade som i nutida bilar. Dessutom satt man rakt och bra. Bilen gick förhållandevis mjukt, när den gick på tvåans växel. Ibland tvangs Tomas Lundgren att gå ner på ettan. Då darrade och mullrade Forden som ett tröskverk. Följaktligen ville han ogärna gå ner på ettan. Så har bilen dock inte låtit från början. Darrningarna och mullret lär ha orsakats av förslitning genom årens lopp. T-Forden har en trästomme, som har klätts med plåt. Stommen är därför mera rörlig än på en nutida bil. Som mest kan T-Forden komma upp i en hastighet av 60 kilometer i timmen. Så mycket mer kunde man nog inte köra på den tidens gropiga, smala och krokiga vägar. För det mesta tvangs man antagligen att köra betydligt långsammare för att bilen inte skulle hamna i diket eller välta. På väg till Mjörn körde vi delvis på den gamla landsvägen till Alingsås. Den var betydligt backigare och krokigare än våra dagars motorväg. Vi var dock även tvungna att ett stycke följa motorvägen. T-Forden gick mycket bra på motorvägen men blev givetvis omkörd av alla och envar.

En annan instrumentpanel

Det är inte lätt att köra en T-Ford. Spakarna och pedalerna sitter nämligen på andra ställen och i annan ordning än i nutida bilar. I vissa delstater i USA krävdes därför ett särskilt körkort för T-Ford, berättade Tomas Lundgren, som ständigt måste påminna sig, att han rattade en T-Ford och inte körde en vanlig bil. ”Det är ovant i början, men ju mer man kör, desto säkrare blir man”, berättade han. Bilen väckte uppmärksamhet. Flera fotgängare vinkade åt oss. Framme vid Mjörn upptäckte markägaren oss och bad att barn och barnbarn skulle få åka en tur till Ingared och tillbaka. Tomas Lundgren ställde gärna upp som chaufför, och även denna tur blev mycket uppskattad.

Karlfeldt överdriver

Två nöjda passagerare: Lars Hedberg och Peter A. Lansenfeldt.
Två nöjda passagerare: Lars Hedberg och Peter A. Lansenfeldt.

Vi kände oss tillbakaflyttade till den tid, då en biltur ännu var ett stort äventyr, som väckte stor uppmärksamhet vida omkring. En sådan bilfärd har gått till litteraturhistorien, nämligen den bilfärd som prins Wilhelm, Anders Zorn och Erik Axel Karlfeldt företog 1919. Karlfeldt skrev en dikt, ”Kyrkosångarne” (i samlingen Hösthorn från 1927), och prins Wilhelm har utförligt skildrat kyrkfärden och herrarnas övriga mellanhavanden. Utförligt, och kanske med viss överdrift, beskriver prinsen i efterhand fordonet: ”Enligt nutida begrepp var fordonet ett utstuderat monstrum: högt, brett, vräkigt och klumpigt, ljust till färgen och med en sufflett som kunde fällas in i den mastodontlika karossen… Motorn under huven dånade som ett valsverk och man kunde med lätthet ytterligare öka oväsendet genom att köra med öppen ljuddämpare. Då blev det något av Tors åskvagn över ekipaget…” (Prins Wilhelm, Blick tillbaka, Sthlm 1952, s. 148). På midsommardagen 1919 for de tre herrarna till Orsa kyrka. Menigheten betraktade med stor förundran bilen. Även Karlfeldt behagar arbeta med överdrifter:

”Det stod en vagn utan hästar vid porten,
en sådan var aldrig skådad i orten.

Ett moln slog upp kring den frustande kärran,
och folket sade: De fara till Herran.”

Visst var en bil en sevärdhet ännu 1919, men automobiler fanns det redan gott om i Sverige. Dalfolket var väl hemmastadda nere i Stockholm, där de tog tillfälliga arbeten. Åtskilliga orsabor hade rimligen sett en bil förut. De goda orsaborna har knappast tolkat bilen som ett himmelskt ekipage. Karlfeldt överdriver (som vanligt) för att roa läsarna och göra dikten uttrycksfull.

Ett rullande kulturarv

Själv kan jag inte gå så långt i min skildring, men jag hoppas att läsarna ändå har förstått att en färd i en T-Ford är en stor upplevelse för en nutidsmänniska, som är van vid andra bilar. Tomas Lundgren och andra veteranbilsentusiaster gör en viktig insats genom att bevara vårt rullande kulturarv.

Lars Gahrn

Cyklar, mopeder och motorcyklar

Göteborgs cykelhistoria började med ett plagiat för i år 150 år sedan. År 1868 beställde Alexander Keiller två höghjulingar från Paris till Göteborgs Mekaniska Verkstäder, där han genast började tillverka likadana. Göteborg hade fått sina första cyklar och sin första cykeltillverkning. Snart fick även Mölndal en rik cykelhistoria. Om både det ena och det andra skriver Claes Rydholm i en nyutkommen bok.

En hel bok

Claes Rydholm med sin bok. Foto: Lars Gahrn.
Claes Rydholm med sin bok. Foto: Lars Gahrn.

De första cyklarna var inte många, men snart blev de många. Claes Rydholm har ägnat sig åt detta ämne och fann snart, att det ena gav det andra, så att han till slut fick ihop en stor bok: Göteborg på två hjul: Cyklar, mopeder och motorcyklar 1868–2018, (Trafik-Nostalgiska Förlaget 2018, 224 rikt illustrerade sidor). Lördagen den 24 november 2018 höll han ett välbesökt föredrag i Mölndals Stadsmuseum. I början vållade cyklister viss uppståndelse. År 1891 dök en lärarinna från Helsingborg upp i Göteborg. Hon hade cyklat hela väggen, iklädd långbyxor, och väckte stor uppmärksamhet, när hon cyklade fram på Östra Hamngatan. Det skulle visserligen dröja innan långbyxorna slog igenom, men kvinnor på cyklar blev snart en alldaglig syn. Cykeln betydde ett och annat för kvinnans frigörelse, berättade Claes Rydholm.

Oduglig plastcykel

Höghjulingen försvann snart efter ungefär tio år. Den var svår att komma på och svår att komma av, dessutom trögtrampad i motlut. Den avlöstes av ”fempunktscykeln” med kedje­drift och utväxling. Variationerna var små vad gällde cyklarna, om man frånräknar plast­cykeln Itera, tillverkad i Vilhelmina av ett företag inom Statsföretag. Ungefär 18 000 – 20 000 sådana cyklar tillverkades, men de blev inte någon framgång. Plastcyklarna vägde dubbelt så mycket som en vanlig cykel. De var tio gånger vekare och en halv gång dyrare. De kan dock fortfarande köpas på nätet. Man kan köpa oanvända cyklar som inte har packats upp. Det bästa med cykeln lär ha varit hjulen, som har återanvänts på exempelvis sulkier. Mycket är skrivet om cyklar men ännu mer om motorcyklar.

Mölndals Cykelklubb

Motorcykelhistorikern Lars Eriksson från Kikås i Mölndal har lämnat viktiga upplysningar till Claes Rydholm och blir avtackad i boken. Här ser vi Eriksson i yngre år, fotograferad vid Stensjön i Mölndal.
Motorcykelhistorikern Lars Eriksson från Kikås i Mölndal har lämnat viktiga upplysningar till Claes Rydholm och blir avtackad i boken. Här ser vi Eriksson i yngre år, fotograferad vid Stensjön i Mölndal.

Boken handlar om Göteborg, men författaren behandlar i själva verket en stor del av Väst­sverige, från Kungsbacka i söder till Kungälv i norr, från Göteborg i väster till Ale och Lerum i öster. Han har mycket att berätta om Mölndals Cykelklubb, som grundades 1922. Den tillhörde inte de första cykelklubbarna, men den blev snart en av de största. Spaltutrymmet, som vår cykelklubb får, är 11,2 centimeter eller 24 textrader. Den enda cykelklubb, som får mer utrymme, är Hisingens Cykelklubb med 13,2 centimeter eller 28 textrader. Närmast under dessa två ledande cykelklubbar kommer Majornas Cykelklubb med 9,2 centimeter eller 20 textrader. Att mäta en klubbs betydelse efter antalet textrader eller spaltcentimeter i en bok är givetvis ett högst ungefärligt sätt att skaffa sig ett begrepp om en förenings betydelse, men en hel del har detta ändå att säga.

Lättviktaren

Väldigt mycket utrymme ägnas åt motorcyklar och andra motordrivna tvåhjulingar. År 1931 kom lättviktaren, som blev en stor framgång. Man behövde endast vara 16 fyllda för att köra lättviktare. Bara i Sverige fanns under 1930-talet 50–60 tillverkare. Under detta årtionde såldes 75 000–80 0000 lättviktare. Detta fordon öppnade vidare vyer för ägarna. Skämtsamt sade man att lättviktaren ”gjorde slut på inaveln på den svenska landsbygden”. År 1939 infördes körkort för lättviktare, och då dog försäljningen.

Mopeden

En annan stor försäljningsframgång blev mopeden, som kom 1952. Man behövde inte ha körkort för att åka moped. Allt som krävdes var att man hade fyllt femton år. De nya två­hjulingarna blir, anser Claes Rydholm, elcykeln och elmotorcykeln. Han var dock bekymrad över att en elektrisk motorcykel inte kommer att ge ifrån sig motorljud. ”Hur kul vore det, om Harley Davidson inte låter? Halva upplevelsen är ljudet.”

Mustadsskotern

Även de små och udda märkena fängslar dock författaren. Har ni hört talas om Mustads­skotern? Mustadskoncernen hade en margarinfabrik i Mölndal, men skotern tillverkades på annan ort. En skoter av detta märke finns i Göteborgs stadsmuseum. Getingen var en liten vespa, som tillverkades i tio exemplar år 1950. Fastän man fick landshövdingen att sätta sig i Getingen fick man inte någon fart på försäljningen. Ett enda exemplar är bevarat. Boken myllrar av intressanta och märkliga uppgifter. Rydholm har givetvis frågat ut många sakkunniga. En av dem är motorcykelkrönikören Lars Eriksson på Kikås. Han får ett tack i boken. Lars och jag har ett nära samarbete, som har utvecklats till ett längre motorcykelmanuskript. Mölndals-Postens läsare skall få ta del av detta framöver. Claes Rydholm skriver lättsamt och lärt på samma gång. Hans sakkunskap är stor. Bilderna är många och av hög kvalitet. Detta är både en uppslagsbok och en presentbok för alla som intresserar sig för tvåhjulingar. Rydholm har åstadkommit ett standardverk.

Lars Gahrn

Ett fyrtorn som kyrktorn i Skallsjö

Som ett fyrtorn i den mörka natten och som ett landmärke lyser Skallsjös kyrktorn. Kyrkan ligger på en kulle, och nattetid syns kyrktornets ljussken vida omkring. På väg hem från Alingsås Fornminnesförenings julfest har jag mången mörk decembernatt sett det milda ljusskenet, som väckt mitt intresse för denna kyrka. Tornet med sitt milda ljus utstrålar lugn och trygghet.

Övre delen av tornet var skadat

Skallsjös kyrktorn, som har blivit ett slags fyrtorn, reser sig på en höjd. Foto: Lars Gahrn.
Skallsjös kyrktorn, som har blivit ett slags fyrtorn, reser sig på en höjd. Foto: Lars Gahrn.

Hur kommer det sig, att man utformar ett kyrktorn som ett fyrtorn? Skallsjö nya kyrka uppfördes 1861-1863 i nygotisk stil. Tornet var ett helt vanligt kyrktorn med hög spira, nygotiska fönster och några rundfönster. Ungefär 150 år senare kunde man fastslå att tornet hade drabbats av svåra fuktskador. Man skulle bli tvungen att riva de översta delarna av tornmurarna och bygga upp tornet igen. Då beslöt man om en genomgripande förändring. Övre delen av tornet skulle få glasväggar och innesluta en jättestor kristallkrona. Tornspiran kunde däremot återanvändas. Den lyftes ner med hjälp av stora lyftkranar. Översta delen av tornet revs sten. Man kom aldrig till friskt murbruk utan måste istället grundförstärka med armerade pelare i betong. Övre delen av tornet återuppfördes med åtta betongpelare i det åttakantiga tornets hörn. Mellan dem satte man in glasväggar med spröjsverk, som bildade gotiska spetsbågar uppåt. Den stora kristallkronan bestod av 270 prismor, som var olika stora. De hade bekostats av församlingsborna, som kunde betala för valfritt antal prismor. Givarna fick sina namn ingraverade på en mässingstavla. Tornspiran lyftes på plats av stora lyftkranar den 20 december 2010. Därmed hade Skallsjö fått ett kyrktorn utan motsvarighet i vårt land. Med hjälp av ljuskronan kunde man få fram de olika liturgiska färgerna som används under kyrkoåret.

Vigslar i tornrummet

I tornet hänger en väldig ljuskrona med långa prismor.
I tornet hänger en väldig ljuskrona med långa prismor.

Många besökare – däribland jag – vill besöka detta tornrum. Häruppifrån har man hänförande utsikt vida omkring. I kyrkans längdriktning åt öster ser man Nääs slott. Ibland anordnas vigslar häruppe. Nytillverkade allmogestolar, enkla och stilfulla, står häruppe i tornrummet. Man har också anordnat poesiaftnar. Man förstår, att vigslar och poesiaftnar gärna anordnas häruppe. I alla tider har man gärna uppfört helgedomar på berg och höjder för att man skall vara upphöjd över jordens grus och närmare himmelen. 72 trappsteg leder ditupp, men man kommer snabbt upp, ty trappstegen är behagliga att gå på. Uppgången är, till skillnad från många andra, både ren och snygg. Väggarna är vitkalkade. Uppgången är ljus. På de två undre våningarna under glasrummet finns ljusa hallar med sittmöbler, så att man kan sitta ner och vila en stund, om så önskas. I våningen under glasrummet pryds hallen av en målning av Joel Mila.

Tydlig symbolik

Enkla allmogestolar finns i översta tornrummet.
Enkla allmogestolar finns i översta tornrummet.

Ett torn, som är annorlunda utformat på detta sätt, kan inte undgå att väcka uppmärksamhet. Tornet har också en stark symbolisk betydelse. Kyrkan skall vara ett ljus i en mörk värld. Denna symbolik fattar nog alla som tänker efter. Kan man sin bibel finner man lätt hur många tillämpbara skriftord som helst: ”Herren är Gud, och han gav oss ljus” (Ps. 118:27). ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” (Ps. 119:105). ”Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus” (Ords. 6:23). ”Låtom oss vandra i Herrens ljus” (Jes. 2:5). ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus” (Jes. 9:2). ”Om jag än sitter i mörkret, är dock Herren mitt ljus” (Mik.7:8). ”Livet var människornas ljus” (Joh. 1:4). Jesus sade: ”Jag är världens ljus” (Joh. 8:12). Han sade också: ”Såsom ett ljus har jag kommit i världen” (Joh. 12:46). ”Gud är ljus” (1 Joh. 1:5). Detta är bara ett litet urval av bibelspråk. Med tanke på detta bildspråk måste man säga, att den som kom med förslaget om Skallsjös kyrktorn, hade kommit på en lysande idé.

Lars Gahrn

Två västsvenska tonsättare lyftes fram av Göteborg Wind Orchestra

Åhörarna jublade, och stämningen var vänlig och glad, när Göteborg Wind Orchestra på sin konsert onsdagen den 30 januari 2019 lyfte fram två västsvenska tonsättare, nämligen militärmusiknestorn Ingvar Leion (född 1930) och det unga stjärnskottet Martina Norén från Hemvärnets musikkår i Göteborg. De hade båda skrivit marscher, som kunde mäta sig med klassikerna.

Tonsättare från Mölndal

Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.
Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.

Leions far fick anställning vid Samuelsons Strumpfabrik i Mölndal och hade tjänstebostad i denna fastighet (Kvarnbygatan 12). När strumpmaskinerna hade stoppats för dagen, stod Ingvar och tränade på trombon i de stora maskinhallarna. Han blev medlem i IOGT-orkestern, som tränade i ordenshuset vid Grevedämmet (mitt emot Grevedämmets skola, några hundra meter från Leions barndomshem). Sin första marsch komponerade han vid sexton års ålder, närmare bestämt 1947. Den uruppfördes samma år i stads­huset vid Gamla torget (Kvarnbygatan 43) av IOGT-orkestern. Marschen var tillägnad någon av de stora gestalterna inom denna nykterhetsorganisation, men Leion kommer inte nu ihåg vem det var. Han har förlorat noterna, där namnet stod skrivet. I efterhand har han dock skrivit ner marschen på nytt så som han minns den. Originalnoterna till trion (det vill säga mellansatsen) i marschen har han dock kvar, men i övrigt kan marschen nu vara något förändrad. Han är inte säker på, att han mindes den helt rätt. Hela denna musikaliska historia är mer än vanligt intressant för mig, eftersom jag arbetar i den byggnad, där Ingvar stod och övade på trombon. (Mölndals stads­museum är nu inrymt i den gamla strumpfabriken.) Dessutom har stadsmuseet hand om gamla stadsfullmäktigesalen i gamla stadshuset. Den kallas Lorry. Där har jag själv många gånger hållit föredrag. Där uruppfördes Leions första musikstycke.

Visslingar i varuhus

Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.
Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.

Första marschen komponerades alltså 1947. Den senaste, den som uruppfördes i Kronhuset den 30 januari 2019, tillkom 2018 och var så ny, att den ännu inte hade fått något namn. Tills vidare kallas den ”Marsch i Dess/Cess”. Tillkomsten är egenartad. Leion brukar vissla, när han går i varuhus. Så småningom slogs han av tanken, att han borde skriva ner de melodier, som han på detta sätt improviserade fram. Han gjorde så, och på detta sätt fick han melodin till denna marsch. Trion hämtade han från en tolv år gammal marsch, som han hade komponerat 2007 för att högtidlighålla 50-årsjubileet av sin och sina officerskamraters officersexamina på Karlberg 1957. (Han tillhörde 1956-1957 års kurs.) Denna marsch har aldrig blivit spelad, och därför använde Leion trion även till den nya marschen, som skrevs med tanke på Göteborg Wind Orchestras instrumentuppsättning. Det är mycket svårt att få orkestrar att spela nya musikstycken, men försöka duger, och framför allt kostar det ingenting. Leion sitter och arbetar vid sin dator. Med ett tryck på datorn vidarebefordrade han noterna till orkestern. I Göteborg insåg man marschens värde och satte upp den på spellistan.

Skriv så mycket ni kan!

Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.
Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.

Den andra tonsättaren är Martina Norén, som spelar i Hemvärnets musikkår i Göteborg. Även modern och fadern spelar i denna musikkår, och de gav alltså sitt musikintresse i arv till sin dotter, som håller på att utbilda sig till musikalartist. Martina går i skrivande stund på Balettakademien här i Göteborg, och har tidigare studerat trumpet­spelandets konst vid Artisten i samma stad. Hennes bidrag till konserten, Elfsborgsmarschen, är ett beställningsverk från 2013, och var hennes förstlingsverk. Mellan Ingvar Leions och Martina Noréns första verk ligger alltså närmare 70 år. Hennes verk kändes fullgånget, melodiskt men samtidigt stundtals kraftfullt kärvt och stramt. Det kunde enligt min uppfattning jämföras med marschklassikerna. Detsamma gäller Leions marsch, som är glad, lätt och kraftfull samt givetvis väldigt melodiös. ”Vid min ålder borde man egentligen inte komponera längre”, sade han anspråkslöst före konserten, men dirigenten för aftonen, David Björkman, tänkte inte alls i de banorna. Han uppmanade avslutningsvis de båda tonsättarna: ”Skriv så mycket ni kan!”

Många marscher på programmet

Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.
Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.

David Björkman är en mycket sakkunnig bedömare. Han är dirigent och konstnärlig ledare för Livgardets dragonmusikkår, som ingår i beridna vaktparaden i Stockholm. Han om någon är sakkunnig vad gäller marscher, och han gav alltså både Ingvar Leion och Martina Norén högt betyg. Konserten hette ”Marsch, uvertyr & vals” och innehöll många marscher. Av femton nummer var tolv marscher. Denna övervikt för marscherna var ett klokt drag. Marscherna är skrivna för blåsorkestrar och är därför mer lämpade för en blåsorkester som Göteborg Wind Orchestra än många andra musikstycken. Vi fick höra marscher av de stora kompositörerna Sam Rydberg (”Under fredsfanan” och ”På post för Sverige”), Per Berg (”Hertigen av Västerbotten”), Per Grundström (”General Cederschiöld”) och Viktor Widqvist (”Mälardrottningen” och ”Norrlandsfärger”). Extranummer var ”Dragonerna komma” (Livgardets dragoners marsch av Aron Ericson). Klokt nog omväxlade man med några ovanliga stycken: ”Kungl. Sundsvalls luftvärnsregementes marsch” av Bengt Ohlsson, ”Country Band March” av Charles Ives och ”Marsch nach Motiven der Oper Moses” av Gioacchino Rossini. Därutöver fick vi höra uvertyren till ”Barberaren i Sevilla” av Gioacchino Rossini, ”Vals i E-moll” ur Opus 62 av Jakob Adolf Hägg samt ”Gold und Silber Walzerklänge” av Franz Lehár. Man tycker, att Hägg, som var romantiker, borde ha kunnat åstadkomma ett romantiskt namn på sin vals!

Tonsättare uppmuntras

Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.
Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.

Göteborg Wind Orchestra gör en viktig insats genom att lyfta fram västsvenska tonsättare som Leion och Norén. Om kompositionerna inte lämnar skrivbordslådan eller datorn, kan även den mest brinnande tonsättare förlora arbetslusten. Orkestern gör en stor insats genom att spela deras verk. Detta intresse är självklart mycket uppmuntrande och kan på sikt leda till fler värdefulla verk. Leion var vid sitt bästa lynne, när vi träffades före konserten, och Martina Norén strålade av glädje efteråt, när hon hade hört sin marsch spelas och fått möta stor uppskattning. Sådana stunder kan en tonsättare och kulturarbetare leva av länge. Orkesterns vänförening gjorde som vanligt viktiga insatser. Medlemmarna är intresserade av musiken och kan mycket. De lever med i framgångarna och skapar en vänlig och välkomnande stämning, när de tar emot besökarna. Man säljer biljetter och tar emot gästerna. Dessutom säljs cd-skivor, som orkestern har spelat in. Försäljaren är mycket omtyckt för sitt vänliga och trevliga sätt. Dessutom får han mycket uppskattning för sin ”härliga göteborgska”. När man ser hans cd-skivor blir man imponerad av orkesterns stora bredd. För att få nya intryck och uppslag har man mycket ofta gästdirigenter. David Björkman var ett mycket lämpligt val. Han vet hur en marsch skall låta, och han vet att framstående tonsättare skall uppmuntras.

Lars Gahrn

Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn