Uppiggande gökotta i vårmörkret

Göken satt och ruvade i någon trädkrona och lät inte höra av sig, men Mölnlycke Blåsorkester var vaken och hade infunnit sig till gökottan på Kristi Himmelfärdsdag 2019. Mellan 25 och 30 musiker stod vid sidan av den runda dammen i Råda säteris trädgård.

50 år i blåsorkestern

Himlen var grå. Dessutom var det blåsigt, kyligt och rått, men trots allt kom inte något regn, och gökottan kunde genomföras. Blåsorkestens konsert avkortades emellertid med några musikstycken. Jenny Björkqvist dirigerade denna morgon, som inleddes med Kungliga Södermanlands Regementes marsch. Den är bra, om man vill pigga upp en samling åhörare. Denna morgon behövdes den bättre än någonsin. ’’O hur härligt majsol ler’’ skall givetvis vara med, fastän majsolen denna morgon tyvärr lyste enbart med sin frånvaro. ’’Sköna maj, välkommen’’ är ett annat obligatoriskt slagnummer. Till den nyare repertoaren hör ”Edenstrand” av Jerker Johansson. Den komponerades för att hedra Åke Edenstrand, ett levande lexikon rörande militärmusiken. Därefter var det dags för det mest obligatoriska av alla obligatoriska musikstycken under en gökotta, nämligen gökvalsen. Jenny Björkqvist passade på att före denna låt hedra Gösta Emelius, som firade 50 år i blåsorkestern. När han började spela, lär man ännu ha burit kortbyxor. Hamnar man i blåsorkestern, blir man lätt kvar där så länge hälsa och krafter står bi.

Jerker igen

Jenny Björkqvist under den kalla gökottan.

Roger Nordman, kommunfullmäktige ordförande, skulle hålla vårtalet, men med tanke på vädret kortade man av sitt tal till minsta möjliga. Han erinrade dock om att Härryda kommun nu satsar mycket på Råda säteri. Kaféet är redan igång, och restaurangen skall också öppna på nytt. I år firar gökottan 40 år här på säteriet. Mölnlycke Blåsorkester har hållit igång sedan 1888. Nordman var mycket glad över att kommunen har denna orkester. Det var synd att Nordman kortade av sitt tal. Han kan tala, och han har alltid något att säga. I snålblåsten och kylan var det dock klokt gjort. Vi hoppas, att han får fler tillfällen att komma till tals. Efter vårtalet spelade musikkåren ’’Sol över Hälsö’’, skriven av samme Jerker Johansson för att hedra en annan framstående gestalt inom blåsmusiken, nämligen Åke Edefors, som bodde på Hälsö. Han blev känd som musiklärare i Mölndal och dirigent för Mölndals stadsmusikkår (som bytte namn till Göteborgs musikkår). ’’Sol över Hälsö’’ är ett av Mölnlycke blåsorkesters favoritstycken. Musiken ljuder milt och närmast smeksamt. Därefter följde ’’Bruremarsj’’ (norsk brudmarsch) och Kungliga Vaxholms Kustartilleriregementes marsch.

Vatten orsakade missljud

Dan van Ginhoven under midsommarfirandet i Wendelsbergsparken 2018.

Utomhuskonserter är vanskliga att genomföra. Konferencierer brukar säga, att musikerna är aktsamma om sina dyrbara instrument. Efteråt frågade jag Dan van Ginhoven, hur det förhöll sig med detta? Instrumenten tar inte skada av fukt, svarade han. När man blåser, kommer mycket fukt genom andedräkten in i instrumenten. Då regnet kommer, kan vatten däremot lägga sig över instrumentens ventiler, så att tonerna kan låta annorlunda än vad de brukar göra. Träblåsarna är känsligare än i mässinginstrumenten. Musikerna vill inte ha missljud, och därför avbryts konserten ofta, då regndropparna börja falla tätt.

En tapper insats

Lyckligtvis behövde denna friluftskonsert inte avbrytas. De glada tonerna behövdes mer än väl i blåsten och morgonkylan. Morgonen därpå skickade jag över mina fotografier och tackade för musiken med några verser:

’’Kung Karl den unge hjälte, han stod i rök och damm.’’
Och ni stod kvar vid dammen och ena trädets stam.
Ni spelade så vackert, fast där var vått och kallt.
Ni spelade med glädje. Jag tackar er för allt.

Lars Gahrn

Karl XII:s häst fick en minnessten vid Engsö slott.

Vid Engsö slott, som ligger på en ö i Västmanland, står ett tidigt minnesmärke över Karl XII och hans tid. Märkligt nog är stenen rest till minne, inte av konungen själv, utan över hans häst. Där står: ”Konvng Carl XII:s sista häst stört anno 1740”, allt skrivet med versaler. Vad i hela fridens namn är detta?

Här störtade Karl XII:s häst

Minnesstenen över Karl XII:s sista häst. Foto: Lars Gahrn.

Efter Karl XII:s död i Norge 1718 fördes hans ridhäst till Engsö, dit den bör ha anlänt i början av 2019, alltså för 300 år sedan. Där ägnades den ”all den vård och omsorg, som bara kunde komma en kunglig häst till del.” En natt hade en stallknekt hängt sig i stallet. Hästen blev skrämd och slet sig. När stallfolket öppnade stalldörrarna på morgonen, skenade hästen ut, bländades av dagsljuset och rusade in i muren, som avskiljer slottsområdet från stall och ladugård. Hästen störtade och dog. På dödsplatsen restes denna minnessten. Så berättar grevinnan Hedvig Piper. (Hedvig Piper, Engsö från medeltid till nutid, 2003, s. 65.) Detta hände alltså 1740. Hästen hade överlevt sin konung med drygt tjugo år.

”Sagan om Hästen”

Engsö slott hyser många historiska minnen och är ett mycket sägenomsusat herresäte.

Detta år, alltså 1740, utgavs Olof von Dalins berömda berättelse ”Sagan om Hästen”. Sverige uppträder här som en häst, och kungarna framställs som hästens ryttare. Nu börjar det bli riktigt intressant. Olof von Dalin var Karl XII-kultens överstepräst och skrev dikter till årsdagen av kungens död. Dessa upplästes i det fosterländska sällskapet ”Awazu och Wallasis”. Dessutom var von Dalin god vän med greven och grevinnan Piper på Engsö, där han bodde långa tider som högt ärad gäst. Författaren har åtminstone hört talas om den ”kungliga hästen”, kanske även både sett den och klappat den. Enligt egen utsago skulle von Dalin ha sett sagans häst, men jag återkommer till detta.

Fick författaren uppslaget från Engsö?

Brandklipparen enligt en målning av Ehrenstrahl.

Har han härifrån Engsö fått uppslaget till ”Sagan om Hästen”? Det är givetvis mycket möjligt. Jag vill framhålla några viktiga omständigheter. Författaren framställer kungarna som ryttare, men efter Karl XII:s död fick hästen – enligt sagan – inte någon ny ryttare. Detta är märkligt, eftersom Karl XII:s efterträdare, konung Fredrik I, var en skicklig kavalleriofficer och en god ryttare. Efter Karl XII:s död fick ”Grållen”, så heter hästen, stå i stallet vid krubban. Ett gott hjonelag (äkta par) lagade om honom. Ibland spändes han för en kärra (en karriol), som han fick dra. ”I det ståndet var han nu, då jag sist såg honom”, skriver von Dalin. Författaren påstår alltså att han då och då såg ”Grållen”, som hade fått lindrigare tjänstgöring efter Karl XII:s död och inte längre användes som ridhäst. Likheterna mellan Grållen i sagan och Karl XII:s sista häst på Engsö är således påfallande. Mycket talar för att uppslaget till ”Sagan om Hästen” kommer från Engsö, och att bakgrunden till sagan är mer verklighetsförankrad än vad vi föreställer oss.

Karl XII hade många hästar.

Uno Modin skrev en ungdomsbok om Brandklipparen.

Vem, som kom upp med tanken att resa en minnessten på platsen, där hästen hade störtat, vet vi inte. Det skulle vara intressant att få veta. Olof von Dalin hör dock till de misstänkta. Däremot kan vi snart slå fast, att stenen har ett visst källvärde. Karl XII:s häst hette som bekant Brandklipparen och blev liksom sin ryttare mycket sägenomsusad. I sin dikt ”Brandklipparen”, som ingår i samlingen ”Svenska bilder”, har Carl Snoilsky sammanfattat vad som berättades om Brandklipparen. Karl XI skulle ha fått hästen under slaget vid Lund 1676. Konungen red sedan denna häst under hela sitt återstående liv. Karl XII red på Brandklipparen redan som barn. Sedan följde hästen med på fälttågen ända till Lund 1718, kort före kungens död. Där störtade den mer än 40-åriga hästen. Man har menat, att denna häst måste ha varit för gammal för att vara med så länge. Man har menat, att Karl XI och Karl XII sannolikt har haft flera hästar med det gemensamma namnet Brandklipparen. Exempelvis Yngve Kernell gör sig till tolk för denna uppfattning i nyutgåvan av Carl Grimbergs historieverk Svenska folkets underbara öden (del 5, 1962, s. 107). Minnesstenen visar, att denna uppfattning är riktig. Talar man om ”Carl XII:s sista häst”, förutsätter man, att konungen har haft många hästar, den ena efter den andra. En djärv och outtröttlig ryttare som Karl XII förbrukade rimligtvis många hästar. Tanken att Karl XII skulle ha medfört en mer än trettioårig häst till Ryssland och Turkiet är närmast befängd. Han behövde unga, snabba och starka hästar. Att döma av den sista hästens långa livslängd, var Karl XII:s ”sista häst” en unghäst under fälttåget i Norge 1718. Gammal blev den först under sin långa vilotid på Engsö.

Lars Gahrn

Kanonkulorna kom som Guds straff

Älvsborgs fästning på den svallande Älvsborgsfjorden. Vykortsbild.

År 1719 höll Tordenskiolds dansk-norska flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Många fruktade att fästningen skulle falla, men tack vare garnisonens tapperhet och uthållighet gav fienden upp. Älvsborg var räddat. Därmed hade även Göteborg klarat sig. Man var stolt över denna bedrift och lät därför fiendens kanonkulor sitta kvar i kanontornets murar. Där sitter de än i dag. De skall erinra om garnisonens tapperhet och mana andra att på samma sätt vara tappra och uthålliga.

Kortspel på läktaren

Kanontornet på Älvsborgs fästning. På väggen sitter ännu kanonkulor kvar sedan belägringen 1719. Foto: Lars Gahrn.

Det kunde emellertid inte hjälpas, att folk i allmänhet ofta tolkade kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad som var avsett. Människorna på den tiden var vana att tolka alla slags hemsökelser och olyckor som Guds straff över människornas synder. Vilka synder kunde då fästningens tappra försvarare tänkas ha begått? Kanonkulan i fästningskyrkans vägg har tilldragit sig stor uppmärksamhet: ”En sägen berättar att några soldater satt på läktaren och spelade kort. Kulan skulle ha slagit av benet på en av mannarna. Detta tog prästen som ett strafftecken för det då rådande ofoget att spela kort i kyrkan.” (Kanonkulan i kyrkväggen, artikel i Göteborgs-Posten 4/7 1984.) Jag betvivlar, att några soldater satt och spelade kort under pågående beskjutning av fästningen. De hade nog fullt upp med att betjäna kanonerna. Däremot kan man mycket väl tänka sig, att soldater har spelat kort här uppe på läktaren under gudstjänsten. Prästen såg dem inte nerifrån altaret, och befälen hade förmodligen de bättre platserna nere i kyrkan. De bakre platserna på läktaren var ståplatser, och då kunde det nog vara frestande att obemärkt sätta sig på golvet och dra fram kortleken.

Kungaporträttet satt över krucifixet

Satt mannarna kanske och spelade kort häruppe på kyrkläktaren? I varje fall gjorde de nog inte så under själva belägringen.

Vad gäller kanonkulorna i ytterväggen har arkivarien och filosofie licentiaten J.B.L.D. Strömberg hört en märklig förklaring: ”Mina associationer om Nya Älvsborg är annars mest knutna till att Karl XII var ofin nog att hänga sitt eget porträtt ovanför krucifixet, vilket enligt någon guidad beskrivning skulle ha uppväckt vrede uppifrån himlahöjden, så att fästningens vägg blev tapetserad med fastnaglade kanonkulor.” Karl XII:s porträtt hänger ovanför altaruppsatsen, som innehåller en bild av Kristus på korset. Många har under årens lopp uppmärksammat, att kungens porträtt sitter högre upp än altaret, men hopkopplingen av konungens porträtt med kanonkulorna måste sägas vara mycket säregen. Altaret och krucifixet sitter lagom högt upp för att gudstjänstdeltagarna skall ha dem för ögonen, men konungens målning undgår nog många. Den sitter helt enkelt alltför högt upp. Trots allt har nog Frälsaren en bättre plats än kungen, men å andra sidan är det ju inte riktigt passande, att kungen är högre uppsatt än Frälsaren. Många har under årens lopp anmärkt på detta. Folket på läktaren såg dock konungens bild bättre, under förutsättning att mannarna inte hade satt sig ned på golvet för att spela kort i skydd av läktarbarriären! Som sagt, kulturminnen kan användas till mycket. De har använts som maning att inte sätta människor högre än Gud, och de har använts som varning mot kortspel. Har inte kanonkulorna någon nutida sedelärande innebörd? Fler uppmanas att höra av sig!

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Lars Gahrn

På Nya Älvsborg vårdas krigsskadorna omsorgsfullt

”Dessa kanonkulor måste ha murats fast i fasaden!” Den slutsatsen drog Niklas Krantz inför kanontornet på Älvsborgs fästning. Fasaden mot nordväst är fullprickad av kanonkulor från det danska anfallet och belägringen 1719. ”Ja, det är tydligt, att man har fäst kanonkulorna med murbruk, för att de skall sitta säkert och inte ramla ut”, svarade jag.

Svartmålade kulor i skär fasad

Tornets vägg är prickig av kanonkulor, som sitter kvar sedan 1719. Foto: Lars Gahrn.

Dessa kanonkulor hade mycket väl kunnat plockas ut ur fasaden. De hade kanske kunnat återanvändas. I varje fall hade järnet kunnat tas till vara och smältas ned på nytt. I stället har man låtit dem sitta kvar och fäst dem med murbruk i väggen. För att framhäva kanonkulorna har man målat dem svarta, vilket innebär, att de framträder mycket tydligt mot den skära fasaden. Man har tydligen varit mycket angelägen om att bevara och framhäva minnena från den danska belägringen 1719. Om vi går in genom porten till fästningskyrkan, som finns inne i tornet, får vi fler belägg för att man ömt och omsorgsfullt har vårdat krigsskadorna från 1719.

Kanonhål i läktaren

En kula har gjort ett hål i läktarbröstningen.

Går man in i kyrkan i kanontornet, märker man ännu tydligare detsamma. Danskarna fick in en verklig lyckträff. En kanonkula gick in genom en av kanongluggarna i kanontornet. Kulan gick igenom läktarbarriären och satte sig i en av tornets innerväggar, ovanför den ena av ingångsdörrarna. Kulan sitter kvar i väggen, omgiven och fäst av murbruk. Hålet i läktarbarriären har aldrig blivit lagat. Ännu efter snart 300 år ser man i kanonhålet det omålade virket. Dåtidens kanoner var allt annat än pricksäkra och träffsäkra. Denna kanonkula, som gick in genom en kanonglugg, var ett slumpskott eller en lyckträff. Kanske var detta den enda kanonkulan, som hade lämnat spår inomhus. Även den och alla dess spår har man varit ytterst angelägen om att bevara.

Minnen av ett tappert försvar

Kanonkulan sitter ännu kvar inne i fästningskyrkan.

Få av våra fästningar har bevarade märken efter strid, och de flesta av dem, i synnerhet de sentida, har aldrig någonsin varit i strid. Detta är en av anledningarna till, att man har varit angelägen om att bevara minnena från den danska belägringen 1719. En annan anledning är, att försvaret av fästningen sköttes både tappert och framgångsrikt. Tordenskiolds danska flotta hade överlägsen eldkraft och höll på att lägga fästningen i ruiner. Dessutom hade man några batterier på den lilla ön Aspholmen, omedelbart väster om fästningen. På Älvsborg hade man dock några fördelar. Stenfästningen gav förhållandevis gott skydd åt fästningens försvarare, men de danska flottisterna hade egentligen inte något skydd i sina örlogsskepp. Kanonkulorna från fästningen gick rakt igenom skeppssidorna. Träffsäkerheten blev större, när Älvsborgs försvarare sköt med kanon, eftersom kanonerna stod på fast mark. Flottans kanoner drabbades däremot av sjögång.

En pyramid av troféer på Bohus

Nya Älvsborg, så som Tordenskiold och hans fartygsbesättningar såg fästningen från sina skepp.

Även Bohus fästning i Kungälv försvarades framgångsrikt under en hård belägring i förhållandevis sen tid. Året var 1678. På borggårdens sydvästra del finns en ensamstående klippa. På denna fanns länge en hopsatt pyramid, som bestod av åtskilliga troféer, såsom kanoner, bomber och harnesk. ”Allt detta blev dock sålt för kronans räkning till barlast i fartyg”, berättar Adolf Tell, fästningens framstående restaurerare och historieskrivare. Det, som är fastmurat i väggarna, är mera svåråtkomligt, och dessutom har Nya Älvsborg – i motsats till Bohus fästning – aldrig övergivits och förvandlats till stenbrott. Det är beklagligt, att denna pyramid inte finns bevarad. På Bohus vårdade man alltså – liksom på Nya Älvsborg – omsorgsfullt minnena från belägringar och framgångsrika försvar.

Manande och efterföljansvärda exempel

Man såg dessa framgångsrika försvar som manande och efterföljansvärda exempel. De bevarade minnena blev ett slags tingens predikan. Kulturminnena kan ha många uppgifter. Många kom dock att tolka kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad man hade avsett. Jag skall berätta vidare om detta i nästa artikel.

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Adolf Tell, Bohus: Vägledning för besökande, Tredje utökade upplagan. Gbg 1951. (Pyramiden omtalas på sidan 49.)

Lars Gahrn

Drakdödaren i Masthuggskyrkan

Vad har drakdödaren att göra i Masthuggskyrkan? Har drakdödare och drakar med kyrka och kristendom att göra? Svaret är att draken och hans motståndare är en kristen bild, som från bibeln har spritts ut i folkdiktningen. Masthuggskyrkans arkitekt har återerövrat den till kyrkans värld.

Romanska reliefer

Masthuggskyrkan innehåller bland annat förnämliga stenhuggeriarbeten. Foto: Lars Gahrn.

Låt oss dock ta allt i rätt ordning! Masthuggskyrkan ligger på södra älvstranden i Göteborg och invigdes 1914. Den är byggd i nationalromantisk stil. Man efterbildade alltså äldre inhemska stilarter. Själva tornet, som har blivit ett landmärke och igenkänningstecken för Göteborg, påminner om tornet på Strängnäs domkyrka, som på liknande sätt ses långt utifrån Mälaren. Bland annat har man tagit efter romanska stenhuggeriarbeten. Här och var i kyrkan finns reliefer, som till stilen påminner om de kända romanska relieferna i Skara domkyrka. På utsidan av Masthuggskyrkan ser man en relief, som föreställer en skäggig man i medeltida kolt. I händerna håller han en dubbelyxa, som han höjer över sitt huvud för att slå mot en trehövdad drake. Ett av huvudena har blödande fallit till marken. Detta huvud är avhugget.

Gud skall döda ormar och drakar

Drakdödaren på en av Masthuggskyrkans reliefer.

Var och en begriper lätt, att detta är en bild av det godas kamp mot det onda. Djävulen liknas ju vid en orm, och Masthuggets drake är snarast en trehövdad orm. Varifrån har konstnären hämtat förebilderna? Detta är dock svårare att reda ut. Klart är att draken omnämns i Bibeln. Profeten Jesaja säger: ”På den tiden skall Herren med sitt svärd, det hårda, det stora och starka, hemsöka Leviatan, den snabba ormen, och Leviatan, den ringlande ormen, och skall dräpa draken, som ligger i havet.” (Jes. 27:1.) Detta är en bild av Guds kamp mot de onda makterna och hans fullständiga överlägsenhet. De onda makterna kan varken såra eller besegra honom. De dödas av hans svärd. Vapnet som nämns är alltså ett svärd och inte en dubbelyxa. Masthuggskyrkans bildhuggare bygger alltså inte på Jesaja.

Draken och vilddjuren i Uppenbarelseboken

Tors fiskafänge, avbildat på Altunastenen i Uppland. Tor har fått Midgårdsormen på Kroken.

I Uppenbarelseboken förekommer en drake, som kämpar mot Mikael och hans änglar. Här sägs uttryckligen, att draken är ”den gamle ormen”, … , han som kallas Djävul och Satan” (Upp. 12:9). Även om draken alltså har tre namn sägs aldrig, att han har mer än ett huvud. Inte heller sägs, att Mikael skulle ha kämpat med yxa. Drakdödaren i Masthugget saknar dessutom änglavingar och ser allt annat än änglalik ut. Masthuggskyrkans bildhuggare har inte velat skildra Mikaels kamp mot draken. I Uppenbarelseboken omtalas även två vilddjur. Det ena hade ”tio horn och sju huvuden”. Ett av dess huvuden var ”likasom sårat till döds, men dess dödssår blev läkt”. Vilddjuret ”liknade en panter, men det hade fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon.” (Upp. 13:1-3.) Även här saknas likheter vad gäller det mesta, men vi har ett vilddjur med många huvuden (dock inte tre), av vilka ett hade blivit sårat. Här finns alltså två likheter.

Herkules och den lerneiska hydran

Vi måste därför gå utanför bibeln i vår jakt efter förebilder. I de grekiska hjältesagorna berättas om Herakles eller Herkules och hans kamp mot den lerneiska hydran, som hade nio huvuden och var ”en ofantlig vattenorm”. Herkules avskar huvudena med ”en gyllene skära”. (Grekiska fornsagor efter F. Carl och H. Mehl, bearbetade av Axel Stridsberg, Sthlm 1880, s. 26-27.) Också här är det mesta olikt, men vi finner dock en vattenorm med många huvuden. Denna likhet är intressant.

Sigurd Fafnesbane på en stavkyrka

Sigurd Fafnesbane i Hylestad.

Går vi över till nordiska hjältesagor, är Sigurd Fafnesbane den store drakdödaren. Med sitt svärd Gram dödade han ormen Fafner. Här finner vi alltså återigen en drake, som snarast är en orm. Denna likhet är intressant, men den är också den enda. Händelser ur denna saga är avbildade på dörrstolparna till Hylestads stavkyrka i Setesdal i Norge (Anders Baeksted, Gudar och hjältar i Norden, 1970, s. 250-253). På medeltiden kunde man alltså på en norsk kyrka använda denna hedniska hjältesaga såsom en bild av det godas kamp och seger mot det onda. Därför kunde Masthuggskyrkans bildhuggare göra på samma sätt, när han efterbildade gamla motiv i sitt kyrkobygge.

Tors fiskafänge

Ytterligare en nordisk saga, berättelsen om Tors fiskafänge, är intressant. Snorre Sturlasson berättar, att Tor och jätten Hymer rodde ut på havet för att fiska. Tor agnade med ett huvud och fick Midgårdsormen på kroken. När han halade in detta odjur, blev Hymer rädd och skar av reven. Tor kastade sin hammare mot Midgårdsormen, och man menade att han slog huvudet av odjuret (Anders Baeksted, Gudar och hjältar i Norden, 1970, s. 95-97). Här finns vissa likheter, nämligen en orm (dock inte med tre huvuden), en hammare, som visserligen inte är en dubbelyxa men dock liknar yxan mer än de andra drakdödarnas vapen gör, och slutligen en drakdödare, som liknar Tor. Masthuggskyrkans drakdödare saknar dock Tors styrkebälte.

Allt begriper vi inte

Vi finner alltså likheter här och var men inte någon fullständig eller ens långtgående överensstämmelse mellan reliefen på kyrkan och de olika berättelserna. Bildhuggaren har hämtat drag ur berättelserna, men han vill inte att drakdödaren skall uppfattas som Herkules, Tor eller Sigurd Fafnesbane. Han har anknutit till förebilder men samtidigt varit självständig. Kanske finns en djupare beräkning bakom denna självständighet. I våra gamla kyrkor finns åtskilliga bilder och skulpturer, som anspelar på glömda folksagor och legender. Vi fattar dem nu bara delvis. Varför är jätten Finn avbildad i Lunds domkyrkas krypta? Är detta över huvud taget en jätte? Avbildas kanske Simson? Vem kan med säkerhet nu besvara dessa frågor? Här vid Masthuggskyrkan begriper vi vad bildhuggaren menar, men samtidigt får vi ett och annat att grubbla över. Mycket bra arbetat!

Lars Gahrn

Gotisk vagga i Masthuggskyrkan

En gotisk vagga var en av alla de sevärdheter, som Masthuggskyrkan hade att bjuda. Aldrig för ett ögonblick hade jag räknat med att finna en vagga i spetsbågestil, men där på en pelare fanns en relief, som visade Maria och barnet. Jesusbarnet låg i en gotisk vagga. Äntligen fick jag belägg för att sådana vaggor hade funnits till eller åtminstone hade avbildats innan jag gjorde det.

Jag ritade gotisk vagga 2006

Gotisk vagga, ritad av Lars Gahrn 2006.

Som museiman får man frågor av alla slag. En av de mera märkliga fick jag år 2006. En mölndalsbo undrade, om jag hade ritningar till en gotisk vagga. Det hade jag inte, och jag kunde inte erinra mig att jag någonsin hade sett en sådan. För säkerhets skull slog jag i tillgängliga handböcker. Till årsböckerna Fataburen och Kulturen finns register, som jag slog i. Jag fick se många vaggor, men i den mån de pryddes av bågar, rörde det sig om rundbågar. Jag kunde alltså inte meddela vare sig ritningar till eller bilder av gotiska vaggor. Jag hade inte ens något belägg för att sådana hade funnits. Vad gör man i ett sådant läge? I vissa fall har jag blivit klandrad för att jag skulle vara alltför tjänstvillig gentemot allmänheten. Åtminstone vad gäller vaggor finns nog visst fog för dessa förebråelser. Jag satte mig nämligen ner och ritade en gotisk vagga. Den hade givetvis spetsiga gavelöverstycken, icke raka eller rundade, och dessutom ritade jag spetsbågiga nischer eller insänkningar på vaggans långsidor och gavlar. Sådana finns på kyrkdörrar och allmogeskåp, men där är de alltid rundbågade upptill. Jag skickade iväg ritningen, och sedan hörde jag inte någonting. Huruvida något litet barn från Mölndal har vaggats i en gotisk vagga, vet jag inte.

Gotisk vagga i en relief

Jungfru Maria vid en gotisk vagga.

Tolv år senare på Apostladagen eller söndagen den 1 juli 2018 besökte jag Masthuggskyrkan, som har flera reliefer i romansk stil. En av dem visade Maria och barnet. Jesusbarnet låg i en gotisk vagga! Gaveln vid huvudändan var högre än gaveln vid fotändan. Hitre gaveln visade sig ha ett omfattande streckmönster. Om man betraktar mönstret noga, framträder en ängel på gaveln. Som bekant hade man ofta bilder på skyddsänglar vid barnens sängar. Här hade konstnären anbringat bilden av ängeln på själva vaggan. Även vaggans långsida har ett streckmönster, men man ser inte mycket av det, eftersom Maria sitter bredvid med ena foten på vaggans främre mede. Likheterna mellan denna vagga och den, som jag hade ritat, är inte många, men bägge är gotiska, och bägge har spetsiga gavlar. Inte heller denna vagga är strängt taget något bevis för att gotiska vaggor har funnits, men bilden visar åtminstone att någon ritat en gotisk vagga minst 92 år innan jag gjorde detta.

Gotiska vaggor från 1800-talet

Gotisk vagga från nätet.

Ännu kan vi alltså inte visa upp någon riktig vagga i gotisk stil. Jag vill därför ta tillfället i akt att efterlysa fler bilder av gotiska vaggor. Helst ser jag givetvis bevis för att gotiska vaggor har funnits i verkligheten. Finns någonstans en gotisk vagga från gotisk tid? Min vädjan om tips angående gotiska vaggor förklingade inte ohörd. Artikeln renskrevs på dator av Ulf Lundberg Andersson, som genast blev intresserad och började googla. Han hittade omgående gotiska vaggor på nätet. Intresset för gotisk stil var störst i Storbritannien under 1800-talets så kallade Gothic Revival (återfödelse av den gotiska stilen). Vaggorna hade tillverkats under detta tidsskede. En såg snarast ut som en krubba eller foderhäck. En annan var försedd med spetsiga stolpar runtom och såg närmast farlig ut. Löpte inte barnen risk att bli spetsade på denna spetsgård? Gotiska möbler tillverkades även i Sverige, men intresset tycks ha varit störst i England. Ännu så länge har vi inte funnit några vaggor från det gotiska skedet under medeltiden, men rimligtvis finns vaggor från detta tidsskede avbildade. Den, som får veta något, ombeds att höra av sig. Utvecklingen går snabbt. År 2006, när jag satt och slog i registren, hade jag nog ännu inte tillgång till nätet. I alla händelser fanns inte särskilt mycket utlagt. År 2018 kunde Ulf Lundberg Andersson på 10 minuter få fram ett flertal gotiska vaggor.

Gotisk vagga från nätet.

Lars Gahrn

Wadman och Wadmans gjorde succé på Gunnebo

Sällan har åhörarna applåderat så ofta, så länge och så hjärtligt som när sång- och musikgruppen Wadmans framförde sånger av Johan Anders Wadman (1777-1837) på Gunnebo slott söndagen den 5 maj 2019. Stora salongen var i stort sett fullsatt. Detta var dessutom den andra av två konserter. Även den första var utsåld.

Göteborgs Bellman

Johan Anders Wadman enligt en känd porträttbild, som återgavs i hans samlade dikter.

Två av gruppens medlemmar, Tom Raspertin och Steve Eriksson, hade uppmärksammat Johan Anders Wadmans sånger och dikter och tyckte, att han hade åstadkommit ”härliga texter”. Tom Raspertin hade kommit på tanken, att Göteborg måste ha haft någon motsvarighet till Bellman. Han hade hört sig för och fått namnet Wadman som svar. För de flesta har Bellman blivit inte bara det största namnet under 1700-talet utan även det enda. Så var det givetvis inte i verkligheten. Antalet skalder och sångförfattare var stort. Det är mycket bra, att forskare på detta sätt uppmärksammar de mindre stjärnorna.

Nya melodier

I Wadmans dikter finns en musikbilaga med melodier till en del dikter. De båda forskarna fann dock dessa melodier alltför ”tråkiga” och komponerade nya melodier till de sånger, som de fastnat för. De fann, att de nya melodierna kom att likna de gamla. Melodierna var nya, men de passar bra ihop med Wadmans texter. Nya melodier till gamla texter kan lätt bli en stilblandning eller stilbrytning, men så är det inte här. De nya melodierna är emellertid något svängigare och livfullare än de gamla. Musiken har blivit snabbare och uttrycksfullare med åren.

Sällskapsbroder och protestsångare

Wadman, bild utförd med ledning av en teckning, som visar den döde skalden.

Vem var då Johan Anders Wadman? Han var en ämbetsman, som inte kom långt i karriären, huvudsakligen därför att han inte ansträngde sig. Liksom Bellman hade han vänner och beskyddare, som ordnade en eller annan befattning åt skalden. Wadman nöjde sig dock med det minsta. Det viktigaste för honom var att få ha det trevligt med sina vänner, vilket innebar att dricka och sjunga. Han hade en stark dragning till flickor, men i några dikter förklarar han, att flaskan har förtur framför flickan. (Wadman blev mycket riktigt aldrig gift.) Hans dryckenskap bör inte övervärderas. Han räknades inte som fyllerist, även om han ibland kunde vara överlastad, och han uppnådde den då höga åldern av 60 år. Han var snäll och godmodig mot sina vänner, men i vissa dikter framträder han snarast som protestsångare. Prästerna och andra misshagliga befattningshavare fick sina snärtar. (Klokt nog trycktes dessa dikter eller sånger inte under hans livstid.) Tom Raspertin brukar träffande jämföra Bellman med Taube och Wadman med Cornelis Vreeswijk.

Har Wadman besökt Gunnebo?

Wadmans byst, för närvarande uppställd i Vasaparken. Foto: Lars Gahrn.

Mycket från den tiden behöver förklaras, och mycket finns att berätta. Som historisk kommentator uppträdde museimannen Per Persson, klädd i gustaviansk uniform från Göteborgs yngre garnisonsregemente. Hans insatser var mycket uppskattade. Applåderna var långa och ihållande efter hans inhopp som gustaviansk gubben i lådan. Avslutningsvis tog han plats bland sångarna och förstärkte sången i slutrefrängerna. Konserten fick en kraftfull final. En fråga, som många ställde, var denna: Har kanske Johan Anders Wadman själv stått här i stora salongen under slutet av familjen Halls tid som ägare? Det vet vi tyvärr inte, men Christina Hall, frun i huset, var intresserad av sång och musik. Hon skrev ner roliga visor i en visbok, som jag med hjälp av många vänner har givit ut 2016. Det är mycket sannolikt, att hon både har hört talas om Wadman och har träffat den omtalade skalden och sångaren. Hon var mycket intresserad av sällskapsliv och samlade på bekantskaper.

Wadman kom sent

Wadmans, förstärkta med Per Persson, under finalen i stora salongen på Gunnebo.

Däremot är det högst ovisst, om de har träffats på Gunnebo. Detta lantställe byggdes på 1780- och 1790-talen och hade sin korta storhetstid under åren 1796-1807. Det sistnämnda året gick John Hall den yngre i konkurs. Christina Hall, hans mor, hade sin förmögenhet i behåll, men även hon kom i trångmål, eftersom hon inte kunde förvalta sina pengar och var alltför godgiven. Utan sonens pengar förföll Gunnebo snabbt. Wadman bosatte sig i Göteborg 1814 (men kan ha bott i staden även någon kortare tid dessförinnan). Han kom alltså in i bilden väl sent för att uppleva Gunnebo i dess glans. Däremot hade han många möjligheter att träffa Christina Hall i Göteborg.

En cd-skiva

Tom Raspertin sjunger.

Fler än åhörarna i Gunnebos salong har möjlighet att ta del av Wadmans sång och musik. Gruppen har givit ut en cd-skiva: Wadmans: Bland enkla och tarfliga seder: Tom Raspertin, Steve Eriksson (Timber Sound 2019). Allt som allt får vi höra 14 sånger. Steve Eriksson har skrivit musiken till elva av dem, och Tom Raspertin har skrivit musik till de övriga tre. Vi får höra glad och lagom svängig musik. Den passar utmärkt till Wadmans sånger. Befann han sig bland vänner med glaset i hand, trivdes han och gladdes. Wadman var en glad man, men även han kunde ha mörkare stunder. Allt detta kommer fram, men glädjen överväger. På Gunnebo höjde Wadmans hela tiden stämningen. Åhörarna blev upprymda och rentav glada. De sjöng med i avslutningsrefrängerna, när Wadmans och gustavianen Per Persson klämde i med ”Hej och hå, hej och hå, hej och hå!” Gruppen Wadmans består av mycket skickliga musiker. Tom Raspertin spelar trummor och vid behov även munspel och sked. Tidigare hade han spelat med hornskedar, men dem lär han ha spräckt under något livligt musikstycke, och nu har han metallskedar från senare tider. Steve Eriksson spelar akustisk gitarr. Bengt Nestor har basfiol och Dan Helgesen keyboard. När alla spelar ut och klämmer i, stiger stämningen. Ljudet blir kraftfullt, och åhörarna rycks med. Nackdelen är, att Wadmans texter kan vara svåra att uppfatta ibland. De lär dock vara utlagda på nätet, vilket innebär att åhörarna kan ha dem framför sig i sina mobiler, om så önskas. Den möjligheten förelåg inte på Wadmans tid.

Wadman – en självständig man

Per Persson i Göteborgs yngre garnisonsregementes uniform.

Visst har Wadman mycket att ge oss, som lever två århundraden senare. Vem behöver inte glädje? Dessutom hade han modet att vara sig själv. Tidsströmningarna betydde mycket litet för honom. Han levde under romantiken men blev aldrig någon romantiker. Hans sentida skaldebröder skrev om själarnas himmelska kärlek. Wadman diktade om kropparnas jordiska lustar. Hans samtida var helt eller halvt andliga. Somliga var prästvigda. Wadman ägnade sig åt ett ständigt krypskytte mot kyrka och prästerskap. Gud trodde han på, men med detta var det nog. Romantikerna ägnade sig åt natursvärmerier, men Wadman trivdes bäst i staden bland glada dryckesbröder. Wadman är alltid självständig. Därför känns hans dikter alltid äkta.

Många visor

När man bläddrar i Wadmans dikter, undrar man: Hur många av dessa sjöngs? Wadman själv var sångare. Jag skulle därför tro, att väldigt många sjöngs till kända melodier. Lars Wivallius, Lasse Lucidor och Johan Runius skrev många visor, men melodierna gick förlorade. Först i vår tid har Martin Bagge och hans medhjälpare lyckats spåra melodierna eller finna användbara melodier åt dikterna. Något liknande torde ha hänt även med Wadmans visskatt. Innan skivor, grammofoner och radio fanns, sjöng man mycket inom sällskapslivet. Musik- och sånggruppen Wadmans låter oss med andra ord uppleva Wadmans dikter så som de skulle upplevas: framförda med sång och musik.

Lars Gahrn