Årsskrift om Pixbo

Ett järnvägsspår och en hållplatsstuga är det första läsaren ser, när han eller hon får Råda Hembygdsförenings årsskrift i handen. Denna skrift handlar om samhället Pixbo, som aldrig hade blivit vad det är idag, om inte Boråsbanan hade dragits fram över detta hemmans ägor.

Järnvägen gav upphov till samhället

Pixbo herrgård i våra dagar. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare järnvägen kunde man bo i Pixbo och arbeta i Göteborg, Mölndal, Borås eller vilken annan ort som helst efter Boråsbanan. Tack vare de snabba och bekväma förbindelserna med järnvägen blev Pixbo ett villasamhälle – eller som man gärna sade på den tiden – en ”villastad”. Som typexempel är Pixbo av allmänt intresse för den, som är intresserad av sekelskiftets och det begynnande 1900-talets historia. Jag skall därför ägna några ord åt samhällets historia och åt den som vanligt förträffliga årsskriften. Hösten 2018 genomförde Råda Hembygdsförening en hembygdsvandring under ledning av Anette Eiserman-Wickström och Monica Odmyr genom Pixbo. Jag var med tillsammans med ett 60-tal andra intresserade, och mitt deltagande väckte viss förvåning: ”Är du med här?!” Mitt svar blev: ”Varför skulle jag inte vara med? Jag är intresserad av Råda, och en del av Pixbo tillhör ju Mölndals stad.” Ja, så är det. Pixbo ligger i Råda församling, som ingår i Härryda kommun. Pixbo gränsar till Gunnebos ägor, som hör till Mölndals stad. Under några årtionden av 1900-talet tillhörde både Gunnebo och Pixbo samma ägarinna, nämligen friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Hon sålde tomter i Pixbo och även några närbelägna tomter på Gunnebos sida av gränsen. Också dessa Gunnebotomter kom att räknas till Pixbo.

Gunnebo och Pixbo

Pixbo anhalt och banvaktsstugan. (Tack till Roger Jannesson.)

När Mölndals Hembygdsförening ägnade en årsskrift åt Gunnebo, kom följaktligen även Pixbo med där. Leif Jenemalm skrev om ”Gunnebofastigheter vid Herrgårdsvägen i Pixbo” (i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1995, s. 27–28). Dessa fastigheter låg långt från Gunnebos gårdsbyggnader och räknades alltifrån början helt naturligt till Pixbo. Nu har Råda Hembygdsförening gett oss en utförlig historik om det egentliga Pixbo: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2018: Pixbo (52 sidor, rikt illustrerade, av vilka 31 handlar om Pixbo). Råda Hembygdsförening fortsätter med denna årsskrift att skildra by för by och område för område inom Råda socken (på senare år Mölnlycke kommun och nu kommundelen Mölnlycke). Sådana temanummer tilldrar sig stort intresse och säljer bra i efterhand. Tyvärr är åtskilliga kommuninnevånare inte intresserade av hela sin hembygd (alltså mestadels församlingen eller socknen), men väldigt många är intresserade av åtminstone den egna stadsdelen eller byn. På så vis har sådana temanummer goda förutsättningar att vara efterfrågade långt efter tryckåret.

Många författare

Pixbo brygga och det dåtida badhuset. Foto: Charles Mattsson.

Detta temanummer tillhör de mer omväxlande både vad gäller ämnen och författare. Till denna skrift har Anette Eiserman-Wickström, Kristian Appelberg, Sune Mentor, Ulla Johansson, Eva Palmroth, K-G Jadesjö, Ann-Margreth Wiberg och Ingvar Bragd bidragit. Ann-Margreth Wiberg är redaktör och bidrar som vanligt med tydliga och klargörande kartskisser, utan vilka läsaren snart skulle ha tappat orienteringen och svävat i ovisshet om vilka byggnader som åsyftas. Hon skriver också om bland annat Pixbo hållplats och banvaktsstuga. Före järnvägen fanns en gård i Pixbo. På 1860-talet byggdes den ut till en mindre herrgård. Tillfartsvägen för denna gård var nuvarande Pixbovägen–Mölndalsvägen (som ej skall förväxlas med Mölndalsvägen i Göteborg). Den som i likhet med mig ofta har cyklat denna backiga väg begriper lätt, att det skulle ha dröjt mycket länge innan folk började bygga egnahem och villor här i Pixbo, om inte järnvägen hade kommit och erbjudit snabba förbindelser med omvärlden. Från Mölndals kvarnby består vägen av idel backar och ett längre motlut. Från Mölnlycke räknat består vägen av många backar och egentligen bara en sträckning över plan mark. På senare år har man sprängt bort de värsta bergshöjderna på vägen mellan Mölnlycke och Pixbo, men den är ännu en utpräglad berg-och-dalbana. Vi befinner oss ovanför Mölndals Kråka och har alltså hamnat i sydsvenska höglandet.

Vem känner Heyman?

Fru Fridh, hållplatsföreståndarinna på Pixbo hållplats. (Tack till Roger Jannesson.)

Grosshandlare Josef Heyman (1823–1898) köpte Pixbo som sommarnöje. Han byggde ut detta hemman till en stor herrgård med en omfattande trädgård, växthus och dammanläggningar. Ingvar Bragd berättar om honom och herrgården, men tyvärr kvarstår gåtan varifrån Heyman kom och hur han hade förtjänat den förmögenhet, som kom till användning i Pixbo. Åke Magnusson hävdar, att han ”drev firman H. J. Heyman & Co i Göteborg, en grosshandel med textilprodukter och så kallade korta varor”. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 72.) Detta tycks märkligt nog inte stämma. En företagshistorik över denna firma föreligger (H. J. Heyman & Co. Göteborg 1826–1926: Minnesskrift, Göteborg 1926). Den är utförlig men har ingenting att berätta om någon Josef Heyman. Jag har även talat med sentida medlammar av släkten Heyman, men de känner inte till någon Josef Heyman i Pixbo. Härmed efterlyses därför Josef Heymans förhistoria. Jag har också stött på en uppgift att Josefs son Erik skulle ha varit halvbror med Göteborgs legendariske revypappa Axel Engdahl, som för övrigt semestrade i Råda och har fått ”Axel Engdahls väg” uppkallad efter sig. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 38–39) De skulle ha varit halvbröder på fädernet. Onekligen finns forskningsuppgifter kvar. Ulf Lundberg Andersson började genast söka på nätet och kunde snart berätta, att Heyman son Erik var utomäktenskaplig men erkänd av fadern. Även Axel Engdahl var ”oäkta”, men det framgick inte vem, som var pappa till honom. Josef Heyman är väl värd att lära känna närmare. I Pixbo finns herrgårdsbyggnaden, dammarna och anlagda vägar i skogen som bestående minnen från hans tid. Heymans umgicks med Sparrarna på Gunnebo. Intressant nog finner man bokar och lärkträd utmed skogsvägarna mellan Gunnebo och Pixbo. Dessa träd är finare parkträd, och de äldsta bör ha planterats vid denna tid. Skogsområdena mellan Gunnebo och Pixbo skulle (åtminstone utefter skogsvägarna) göras mera parklika och förvandlas till en naturpark.

Järnvägen skapade Pixbo

En av Pixbo dammar, kallad Torsdammen. Foto: Lars Gahrn.

År 1894 kom järnvägen. Pixbo fick en hållplats eller anhalt. Detta var inte självklart. Ingen bebyggelse fanns i närheten utöver herrgården. Josef Heyman och kammarherre Magnus Lagerberg på Råda säteri ville dock ha en anhalt i Pixbo, och då blev det så. Kammarherren tog sig med båt över Rådasjön, när han skulle åka till Göteborg. Han lär ha sagt: ”Nu kan vi sälja våra vagnshästar”. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 128–129). Beslutet att anlägga en anhalt i Pixbo visade sig vara framsynt. Nu började man bygga villor i Pixbo. Heyman sålde tomter till vänner och bekanta. Den ena högreståndsvillan efter den andra byggdes. Järnvägen innebär början till vår tids villasamhälle. Inte helt oväntat kom de äldsta och finaste villorna att ligga närmast hållplatsen. Ann-Margreth Wiberg skriver om villorna vid Banvägen. Alltifrån 1921 hade Pixbo och Gunnebo samma ägare. Från och med 1922 hette hon Hilda Sparre. Hon tjänade pengar bland annat genom att sälja tomter. Pixbo var tack vare järnvägen och hållplatsen det klart bästa området för tomtförsäljning. Dessutom ville Sparrarna inte ha villabebyggelse kring Gunnebo, där de själva bodde.

Station för många

Pixbo kom att bli station även för Sparrarna på Gunnebo. År 1898 byggde friherrinnan Sparres föräldrar Slottsviken på Gunnebos ägor. Järnvägen var en förutsättning för detta nybygge, som fick postadressen Pixbo (fastän herrgården låg på Gunnebos marker). Sparrarnas jaktstuga Furubacken var den av Gunnebos fastigheter, som låg närmast Pixbo och stationen. Invånarna i Furubacken sågs ofta vid Pixbo station. Här i stationen kunde man hämta sin post. Vägarna förbättrades, liksom bussarna och bilarna, men järnvägen erbjöd likafullt den snabbaste resan in till Göteborg. Utvecklingen av tågtrafiken på Boråsbanan är dock en sorglig historia, som är helt otidsenlig och olämplig för en bana, som går fram mellan växande tätorter. Tågen blev allt färre, och 1978 stannade det sista tåget i Pixbo. Även Mölndals övre järnvägsstation är nedlagd och riven. Mirakulöst nog stannar tåg fortfarande i Mölnlycke. När man ser de utmärkta bilderna från Pixbo station, önskar man sig tillbaka i tiden. Både stationen och banvaktsstugan är nu jämnade med marken, och som vanligt på gamla stationsområden frodas slyet. Man blir beklämd, när man i våra dagar står på denna plats.

Utveckling mot sovstad

Pixbo fortsatte dock att växa som bostadsområde och gör så än, men det kan inte undvikas, att man blir nedstämd, då man jämför nu och då. Pixbo var förr ett samhälle med eget liv och egen verksamhet. Här fanns en station, post, affärer, skola, ett värdshus (Pixbo Värdshus) och ett blomstrande föreningsliv. Det mesta av allt detta är nu borta. Våra stadsdelar och mindre tätorter utvecklas här som på andra håll till alltmer renodlade bostadsområden eller ”sovstäder” som man brukade säga för några årtionden sedan. Allt färre arbetar inom den stadsdel där de bor. Allt färre umgås och samarbetar med människorna i grannskapet. Stadsdelens eget liv förtvinar. Tyvärr har vi anledning att befara att intresset för hembygden kommer att bli mindre som en följd av detta. Ett av de områden, som trots allt kommer att klara sig bra, är Pixbo. Vid hembygdsvandringen genom Pixbo söndagen den 2 september 2018 var vi ett sextiotal personer. Endast om en stadsdel betyder mycket för många, kan man samla så många deltagare. Råda Hembygdsförening har satsat på en trevlig och omtyckt kommundel i sin senaste årsskrift.

Lars Gahrn

Ett vikingatida långhus byggs i Mark

Nu börjar man se, hur långhuset i Mariebergsparken i Kinna kommer att se ut. Huset grundlades under 2016, men Rom byggdes inte på en dag. Detta gäller även långhuset i Kinna. Väldigt mycket arbete har utförts utan att besökarna anar det.

Omsorgsfullt grundarbete

Långhuset i Mariebergsparken kommer att bäras upp av kraftiga stolpar. Foto: Lars Gahrn.

Grunden är mycket viktig, och Marks Fornminnesförening går grundligare (!) tillväga än sina föregångare under vikingatiden. Man vill undvika sättningsskador. Då gäller det att utestänga fukt från husets stomme. Området under huset har schaktats ut och fyllts med lager av makadam och sand. Där lär även finnas ett frigolitlager för att hindra fukt från att stiga upp till husets stomme. Frigolit fanns förvisso inte under vikingatiden, men man tar sig vissa friheter under förutsättning att de inte syns.

Stolpar i marken

Mellan långhusets stolpar finns flätverk, som skall hålla upp lerklining.

I vikingatida långhus är de stående stolparna nedslagna i marken. Det har dock visat sig, att stolparna då snart ruttnar. (Man brukade bränna eller sveda den del, som skulle slås ner i jorden, men i längden hjälpte inte heller detta.) I Kinna skall man inte slå ner stolparna i marken utan ställa dem på plattor, som ligger i marknivå. Plattorna och det översta makadamlagret kommer att täckas av ett tunt lerlager. Ingen kommer att märka denna avvikelse. Under vikingatiden stod ett långhus kanske 20-30 år, men i Kinna har man tänkt sig, att långhuset skulle kunna vara kvar i etthundra år.

Ekvirke och lerväggar

En färgglad dräkt, som efterbildar landsknektars brokiga klädsel. Så kunde man vara klädd på 1500-talet.

Stolparna är ekstolpar från virke, som har huggits i kommunens skogar. Marks kommun stöder detta bygge på alla sätt. Marks Fornminnesförening hade mycket gott att säga om Kerstin Furth, som är trädgårdstekniker och ordnar fram virke åt föreningen. Man behöver dessutom många hasselgrenar för att fläta en stomme till väggarna. Mellan de stående stolparna har man flätade väggar, som skall tätas på så sätt, att lera trycks dit från båda sidor. Leran skall vara blålera blandad med sand, halm och linolja. Man blandar i linolja för att väggarna lättare skall kunna stå emot väta. Än så länge har man klarat sig utan spik. Man använder enbart dymlingar av trä för att hålla ihop stolpar och bjälkar.

Torvtak på näver

Vackra damer i eleganta dräkter från fordom.

Långhuset är 15 meter långt samt sju och en halv meter brett på mitten. Mot kortsidorna är byggnaden smalare. Långhusen är alltid närmast båtformade. Arkeologerna har givetvis frågat sig varför, men de har inte något svar. Inom Marks Fornminnesförening finns likaså många medlemmar, som grubblar över gåtan utan att – hittills – ha funnit något svar. Taket skall bli ett torvtak, har man tänkt sig. Under torven skall man ha sju lager björknäver, om vätan skall kunna hållas ute, men det är svårt att få tag i tillräckligt mycket näver. Marks Fornminnesförening tänker nöja sig med tre lager näver och ett lager fiberduk. Den sistnämnda kommer att anbringas så, att den inte syns. Överst kommer man att ha två lager torv. Det första läggs med gräset neråt, och det andra läggs med gräset uppåt.

Industrispionage

Denna gång fick man mycket slagg men inget järn.

Marks Fornminnesförening vet hur den vill ha sitt långhus. Skämtsamt berättar man, att några medlemmar har ägnat sig åt ”industrispionage”. De har med andra ord åkt runt att tittat efter, hur man har gjort på andra platser, främst Ekehagens forntidsby. Även Äskhult nämndes i detta sammanhang. Vad jag förstår har andra forntidsbyggare gärna delat med sig av sina erfarenheter, men ordet ”studiebesök” är ju inte lika roligt som industrispionage. Föreningen har omkring ett hundra medlemmar, men alla är ju inte byggnadsarbetare. Ungefär fyra-fem man brukar ses arbeta på huset, men ibland kanske de inte är fler än en eller två. Klokt nog har man inte fastställt någon dag eller ens något år, då huset skulle vara färdigt. Man räknar med, att bygget kommer att ta ytterligare ett par år. Huset är inte färdigt än, men redan har folk visat intresse för att hyra byggnaden. Giftaslystna par tycker, att ett vikingatida långhus kan vara lämpligt för vigsel. De har tänkt sig att gifta sig i långhuset och sedan ha själva bröllopsfesten i logen, en stor föreningslokal, som Kinna hembygdsförening har låtit uppföra några hundra meter längre bort. Dessutom blir det lärorikt för skolklasser att komma till långhuset, där de kan få sova över och få ett begrepp om hur man levde på vikingatiden. Tack vare långhuset kan man i framtiden steg för steg uppleva boningshusens utveckling från äldsta tider fram till våra dagar.

Vackra kläder och järnframställning

Slagg och ingenting annat.

Mycket annat hände i Mariebergsparken denna familjedag, söndagen den 26 augusti 2018. Här bjöds på sång och musik. Servering och lotterier förekom. Fornminnesföreningens medlemmar har sytt upp vikingatida kläder åt sig, men man har inte stannat i vikingatiden. Ett par damer spatserade omkring i vackra klänningar av 1800-talssnitt. En tredje dam hade satt ihop en dräkt med ledning av hur tyska landsknektar var klädda under 1500-talet. Fornminnesföreningen hade igång en järnugn av äldsta slag. I en sådan framställde man järn av rödjord. Rödjord finns närmast i Hajom. Jorden består till 17-20 procent av järn. Vid järnframställning får man med andra ord mycket slagg. Sju och ett halvt kilo rödjord hade man hällt ner i ugnen. Man kunde alltså förvänta sig en eller ett par större järnklumpar. Timme efter timme löste männen av varandra vid blåsbälgen, som pustade in syre på elden för att öka hettan.

Inget järn denna gång

Järnugnen är mycket enkelt uppbyggd.

På slutet stod en man uppe på ugnen och spettade ner i hålet för att få loss järnklumpar. Genom den vågräta öppningen rakade man ut klump efter klump, men de innehöll bara slagg. Den sista klumpen var ovanligt stor. Den kyldes ner i en hink vatten. Där bubblade och fräste det. Därefter knackades klumpen sönder, men man fick bara ut slagg av den, ingenting annat. Järnmakarna var besvikna och nedslagna. Många timmars arbete hade varit förgäves. Så kan det gå. Att framställa järn på detta sätt är en svår konst. Man måste räkna med misslyckanden. Marks järnmakare har lång erfarenhet och är erkänt skickliga. Det är inte fel på dem utan på själva framställningssättet, som är enkelt och mycket osäkert. Så här gick det ibland även på vikingatiden. Den, som får vara med om ett misslyckande, får vara med om verkligheten. Man undrar vad de gamla vikingarna sade, när de rakade ut enbart slagg ur ugnen. Vid andra tillfällen har dock järnmakarna från Mark fått fram järn. Som de gamla marborna är även dessa sega och uthålliga; de kommer igen. Förhoppningsvis kommer även jag igen med både långhus och järn. Från Mark och Mariebergsparken finns mycket att meddela.

Lars Gahrn

Polletterna speglar vår historia

Polletterna speglar vår historia. De har använts i alla sammanhang. Ibland är polletterna de enda föremålen, som har blivit kvar efter på sin tid både stora och uppmärksammade verksamheter. Bo Gustavsson har efter många års forskarmödor fullbordat sitt storverk, boken Göteborgspolletter.

Ett storverk

Denna stora bok av Bo Gustavsson heter: Göteborgspolletter: Polletter för krogar, nöjen och sjöfart från början fram till i dag (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 31, 2018). När man väger denna stora och tunga bok i handen, undrar man om den verkligen bör räknas in i en serie med ”småskrifter”. Boken omfattar 400 sidor i A4-format. Hur stor bör en bok vara för att Göteborgs Numismatiska Förening skall räkna den som en skrift och inte som en småskrift? Hur som helst kan nog alla hålla med om att boken är ett storverk, fastän den ingår i en småskriftserie.

Diplom på Göteborgsbokens dag

Bo Gustavsson har under 2018 fullbordat sitt storverk om Göteborgspolletter. Åtskilliga uppgifter berikar även Mölndals historia. Foto: Lars Gahrn.

Polletterna är – kan man säga – Göteborgs egna mynt. Göteborgs Numismatiska Förening har under årens lopp uppmärksammat polletterna. Föreningens store pollettforskare är Bo Gustavsson, som under 2018 sammanfattade sina forskningar om Göteborgs polletter. Boken har blivit ett kulturhistoriskt kalejdoskop, som gör den mycket givande för de flesta forskare med inriktning på Göteborg. Boken har dessutom blivit en mycket vacker presentbok. Under Göteborgsbokens dag lördagen den 13 april 2019 var pollettboken en av de två böcker, som fick diplom och hedersomnämnande. Årets vackraste göteborgsbok blev en skrift om stadsingenjören Albert Lilienberg. Det är dock svårt att göra jämförelser. Kvalitetsskillnaderna mellan de tre belönade böckerna är små. Dessutom är nog var och en bäst på något sätt. Pollettboken hade mycket väl kunnat få förstapriset. Den har mycket att ge till flesta.

Polletterna speglar Göteborgs historia

Sjöfarten till Mölndal gick genom slussen vid Drottningtorget, men man måste betala för att färdas med båt mellan Mölndal och Göteborg. Foto: Lars Gahrn.

Polletterna speglar Göteborgs historia. De har använts i alla sammanhang. På bokens sidor passerar de därför revy: näringsgrenar, affärer, krogar, samfärdsel och nöjesliv. Även danspolletter finns i samlingen. De har använts på Liseberg och finns med i en sång av Lasse Dahlquist. Bo Gustavsson vill gärna kunna berätta litet grand om de företag, vilkas namn återfinns på polletterna. Därför har han forskat fram upplysningar ur allsköns källor. Upplysningarna är i många fall de enda, som hittills står till buds i tryck. När man läser bok, återuppstår för en stund en rik och brokig värld med verksamheter, som sedan länge tillhör minnenas värld. Uppgifternas värde för forskningen ökas av att Gustavsson är noga med att lämna källhänvisningar. Man kan alltså komma vidare. I fråga om vissa polletter går även han bet. Forskningsuppgifter kvarstår för kommande forskare.

Vackra polletter

Slusspolletterna var högst olika för att de båda valörerna inte skulle förväxlas.

Uppmärksamheten kring polletterna har inte varit lika stor som uppmärksamheten kring mynt och medaljer. En man griper dock om alla tre grupperna, nämligen kammarherre Magnus Lagerberg. Han lät prägla så kallade spelpenningar med sitt namn på och med namnet Göteborg. Kammarherren bodde som bekant på Råda säteri, alltså en bra bit utanför Göteborg, men i de fall, då spelpenningarna är försedda med årtal, har de tillkommit medan kammarherren ännu bodde i Göteborg och innan han hade inköpt Råda säteri. (Gunnar Holst, Spelpenningar avsedda för kortspel, 1977, sidan 76-77.) Holst meddelar årtalet 1874. På en annan spelpenning, som jag har sett, står årtalet 1872. Åtminstone tre olika finns, vilket måste ses som ännu ett tecken på Lagerbergs starka intresse för mynt och medaljer. Kammarherren hade stilkänsla. Hans spelpenningar är vackra skapelser. Detsamma kan sägas om väldigt många andra polletter. Man kunde det där med formgivning eller design under polletternas storhetstid.

Slusspolletter

Omnibussbiljetten.

Där finns som ett och annat av intresse även för Mölndal. De pråmar, som förde varor – i första hand kol – mellan hamnarna i Göteborg och Mölndal, måste passera slussen vid Drottning­torget. Slussavgift måste erläggas, och åtminstone på senare år fanns polletter, som under­lättade betalningen. Slussen kallades ”Göteborgs Sluss”. (Det fanns inte någon annan i närheten. Närmaste sluss ligger i Lilla Edet.) Taxan fastställdes av Kunglig Majestät 1875 och gällde fram till 1921. Som bekant låg penningvärdet länge fast, men på grund av första världs­kriget drabbades vi av både inflation och deflation. Alltnog, Kunglig Majestät höjde taxan 1921. Polletternas valörer överensstämmer med valörerna i 1921 års taxa, som för övrigt gällde fram till 1956, då sjöfartens tid var förbi på Mölndalsån. Bo Gustavsson har dessutom fått fram att Sporrong tillverkade polletterna 1930. (I vilket fall som helst utfärdades räkningen i april 1930.)

Två sorters polletter

Vad kostade det då att bli slussad i Göteborgs Sluss? Att slussa virke kostade 2:50. För ångbåt eller motorbåt betalade man likaså 2:50. Samma taxa gällde för lastad pråm, medan man betalade endast en krona för en tom pråm. En mindre farkost kom undan med femtio öre. Polletter fanns för en krona och för två kronor och femtio öre. För att de inte skulle sammanblandas var de senare rektangulära och de förra trekantiga. Under tiden 1875–1920 behövde man bara betala halva avgiften i alla de omnämnda fallen. Några polletter från detta tidsskede är inte kända.

Bomavgift

Bomstugan med dumbommen uppfälld. Foto från Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.

Mellan 1865 och 1899 måste de som färdades på Mölndalsvägen–Göteborgsvägen mellan Göteborg och Mölndal betala bomavgift eller vägavgift vid vägbommen i Getebergsäng. Man kunde betala med zinkpolletter. Även i detta fall fastställde Kunglig Majestät taxan. Stackars kungar, vad många handlingar de har varit tvungna att underteckna! Förhoppningsvis kunde dock sådana ärenden delegeras till underordnade ämbetsmän. För varje kreatur, som hade spänts för ett åkdon, betalades åtta öre. (Om vagnen drogs av två hästar, betalade man alltså 16 öre, men om man bara hade en häst för kärran, kostade resan åtta öre.) För lös häst eller lös oxe betalades fyra öre, för kalv, får, svin eller andra mindre kreatur två öre. Mot slutet av århundradet dök en och annan bil upp på vägarna. Fritz Stenström berättar: ”en och annan bil passerade gratis de senaste åren av oktrojen, då Kunglig Majestäts befallningshavande av lätt förklarliga skäl icke varit nog förutseende att stipulera avgift för sådana ’djur’.” (Fritz Stenström, Örgryte genom tiderna I, 1920, s. 121.) Polletterna kunde inhandlas hos C. B. Wedbergs Enka, Kungsgatan 30, berättar Bo Gustavsson. De kostade åtta öre styck. Ett stort antal polletter finns i Mölndals Hembygdsmuseum. På dem är versaler (stora bokstäver) stämplade. Dessa är hittills inte tolkade. Alla polletterna är stämplade med H. Denna instämplade bokstav har tillkommit i efterhand. De andra bokstäverna på polletterna är nämligen delvis fyllda med smuts och utfällningar, vilket H-bokstäverna inte är. Kan H stå för fabrikör Hasselgren vid Grevedämmet? Han ägde dem och skänkte dem i sinom tid till Mölndals Hembygdsförening. Vilket syfte kan i så fall denna märkning ha haft?

Omnibussar

Bompolletter, som har tillhört fabrikör Hasselgren vid Grevedämmet, skänkta till Mölndals Hembygdsförening. Foto: Lars Gahrn.

År 1865 startade Charles Nissen och J. Andersson omnibusslinjer mellan Göteborg å ena sidan och Mölndal, Klippan och Gamlestaden å andra sidan. Biljetter i blå papp finns bevarade. På dem står tryckt 30 öre, men siffrorna är på den bevarade biljetten överstrukna och i stället har man med bläck skrivit 12 ½. Taxan var år 1865 50 öre till Mölndal, 30 öre till Gamlestaden, 25 öre till Galgkrogarna, 25 öre till Nya Kyrkogården och 15 öre till Svingeln. Med ledning av dessa uppgifter skulle man kanske förledas att tro att biljetten (eller polletten) inte hade använts för resor i Mölndal. I själva verket har man sänkt taxan, ovisst när. Axel Möndell berättar, att en omnibussresa kostade 18 skilling (36 öre) och 12 skilling (25 öre). (Axel Möndell, Från det gamla Mölndal, 1935, s. 8.) En skilling motsvarade två öre, men för enkelhetens skull kallade man en tjugofemöring för en tolvskilling. Noga räknat utgjorde 25 öre dock tolv och en halv skilling. På omnibussbiljetten står just 12 ½. Den kan alltså mycket väl ha använts även för resor till Mölndal. Av samtida tidningsartiklar framgår, att man kunde åka från Göteborg till Galgkrogarna för 25 öre och till Mölndals by för 35 öre. Vid köp av 50 biljetter fick man 20 procents rabatt. (Här är alltså biljetterna omnämnda.) En annan uppgift meddelar, att man kunde fara till ”Bommen” (vägbommen vid Getebergsäng) för 25 öre och till Mölndal för 37 ½ öre. (Harald Lignell, David Otto Francke, 2002, s. 267 och 270.) Uppgifterna gäller för 1866 och 1873. Från senare år saknas upplysningar. Biljettpriserna har alltså växlat. Med hjälp av rabatter blev prisfloran ännu mer vildvuxen. Bo Gustavssons bok gör sitt till för att spegla en omväxlande och rörig prissättning.

Polletter finns kvar

Inte minst har polletterna sitt värde på så vis, att de är ett påtagligt minne från en förgången verklighet. Hästomnibussar och pråmar har skattat åt förgängelsen, men kvar finns åtminstone några polletter. Om inte det förgångna skall te sig overkligt och främmande, behöver vi sådana påtagliga minnen från det förflutna.

Lars Gahrn

Skrönorna blomstrar på Marstrand

Oscar II lever i högönsklig välmåga i Marstrandsbornas föreställningsvärld. Hans sommar­vistelser i Marstrand 1887 – 1907 gjorde denna småstad riksbekant och inledde en storhetstid, som ännu varar. Man berättar ständigt om gamle kung Oscar. Följden blir givetvis att skrönorna blomstrar.

Kungliga hårstrån såldes

Göran Kristensson – en uppskattad ciceron på Marstrand. Foto: Lars Gahrn.

Göran Kristensson, ordförande i Marstrands Hembygdsförening, suckar över alla lösa fantasier, som berättas, tros och växer vidare. Det stora intresset för Oscar II har också lett till att mycken kunskap om konungens liv och leverne på Marstrand lever vidare. Jag besökte Marstrands sekelskiftesdagar söndagen den 19 augusti 2018. Göran Kristensson ledde en stadsvandring, som började vid Rådhuset. Där vid torget fanns på Oscars tid en frisör, som hette Gerber. Konungen gick till honom, då hår och skägg behövde ansas. Marstrandsborna kände till hur det förhöll sig, och damer bad Gerber om lockar från kungens hår och skägg. Efterfrågan fanns och var större än tillgången till kungliga hårstrån och skäggstrån. Gerber började därför ta till vara hårstrån från andra gråhåriga män och saluförde även dessa som kungliga hårstrån och skäggstrån, berättade Göran Kristensson.

Skämtsamt antagande?

Konung Oscar II:s byst framför societetshuset på Marstrand. Konungens hår och skägg var alltid väl ansade, men var hamnade hans avklippta skäggstrån och hårstrån?

Man känner mycket av detta från tidens kulturhistoria. Det var vanligt att romantiskt lagda unga män ville ha lockar från sin älskades hår. Man samlade på minnessaker av både det ena och det andra. Lockar från kända människor var en eftersökt minnessak. Samtidigt blir man dock betänksam. Hur kunde Marstrandsborna veta, att Gerber sålde hår och skägg från andra gråhårsmän? Rimligtvis har han inte berättat om detta själv. I så fall hade han framställt sig själv som en bedragare och förstört sin marknad. Kan det vara så, att påståendet från början är ett skämtsamt antagande? ”Äh, den där Gerber, han tar nog hårstrån och skäggstrån från andra gråhåriga.” Har man sagt så till att börja med?

Skröna med sanningskärna

Konungen har landstigit.

Jag frågade Göran Kristensson, om Marstrands Hembygdsförening hade någon hårlock från kungen, eller om Kristensson hade sett någon lock i någon enskild samling? Svaret var, i båda fallen, nej. Under sådana förhållanden frågar man sig, om mer än någon enstaka dam efter­frågade kungens hår? Har en enstaka faktauppgift utvecklats till en roande skröna? Ja, vem vet? Efteråt kan det vara mycket svårt att skilja en sanningskärna från alla utväxter. Många skrönor är ett tecken på att historien är en levande verklighet för många. Så länge alla ansvarsfulla forskare och historieförmedlare kan skilja mellan fakta och skrönor, är skrönorna snarare en tillgång än en belastning.

Kung med rätt att fabulera

Konungen och hans adjutant före uppstigandet på kajen.

Både Göran Kristensson och Anders Arnell gör sitt bästa för att avföra de vildvuxna historierna om kungens kärleksliv på Marstrand ur historien. Som skådespelare med uppdrag att på ett verklighetsnära och roande sätt gestalta konungen har dock Arnell givetvis rätt att fabulera. Klädd som Oscar II och med sin adjutant, överhovjägmästaren Victor Ankarcrona (Claes Milde), vid sin sida ledde Arnell en hembygdsvandring. Arnell har sedan många år restaurang på kajen (Arnell på kajen) och kan sitt Marstrand. För att roa oss åhörare serverade han skrönor, av allt att döma rykande färska, av hög kvalitet. En höjdpunkt var berättelsen om byte av taktegel på en före detta affärsfastighet. På ett sätt, som jag inte längre kan återge, var ett dryckeslag, en salutkanon, glaserat tegel, ägarbyten, svindlande affärer, och fastigheter i Solberga socken inblandade i denna härva.

Hemligstämplad skokartong

Drillflickorna samlar sig med Bohuslän i bakgrunden. De färgglada dräkterna lyser upp den gråa kajen.

Sedan Arnell hade redogjort för Marstrands kyrka berättade han om en mystisk vigsel i kyrkan, förbjuden av de kyrkliga myndigheterna men genomförd av konung Oscar. Vittnesbörd om denna uppseendeväckande vigsel är en inskrift, inhuggen under dopfuntens fot, med ett klart budskap till eftervärlden, att denna vigsel aldrig har ägt rum. Mot slutet av vandringen berättade han om ett par skor, förvarade i en hemligstämplad skokartong, som ingen ansvarig Marstrandbo vill kännas vid att den finns till. Arnell frågade mig, om jag någonsin hade hört talas om denna hemligstämplade kartong? Jag intygade då, att jag aldrig hade hört så mycket som ett knyst om den. Detta bevisade – enligt Arnell – att skokartongen tillhör Marstrands omsorgsfullt dolda hemligheter. Varför skorna är hemligstämplade minns jag inte längre, och kanske uppfattade jag inte orsaken ens där och då. Arnell uttryckte sig hemlighetsfullt och något dunkelt.

Rika skördar av skrönor

Konung Oscar och hans tålmodige adjutant.

Sällan har jag varit med om en så underhållande hembygdsvandring! Anders Arnell är en stor humoristisk begåvning, som skulle ha kunnat gå hur långt som helst inom underhållningsbranschen. Under sekelskiftesdagarna fick vi veta, att Arnell har en bok om Marstrand och Oscar II på gång. Stadens historia är utförligt och föredömligt skriven, men nu kommer Arnell att placera Marstrand på den humoristiska kartan. Jag har läst vad han tidigare skrivit. Mina förväntningar är stora. Baron Hieronymus von Münchhausen har fått en like eller överman på Marstrand. Skrönorna är en stor tillgång för gamla Marstrand. Trädgårdarna på den karga Marstrandsön är små och föga givande. Glädjande nog växer skrönorna betydligt bättre än frukter, blommor och bär. Även denna skörd kommer Marstrand till godo. Hummerfisket är inte vad det har varit, men Marstrand kan tack vare Arnell, Kristensson och andra exportera humor i stället för hummer.

Lars Gahrn

Vackra sekelskifteskläder på Marstrand

Kajen är en stor öppen yta i dagens Marstrand. Själva staden är sammanpackad, backig och trång, men kajen är lång, bred och öppen. Här finns en stor yta för offentliga föreställningar. Under sekelsskiftesdagarna fylls den med liv, rörelse och skådespel.

Mycket skicklig underhållning

Drillflickorna dansade med vita parasoller. Foto: Lars Gahrn.

Dagens stora händelse är konung Oscar II:s ankomst till sommarstaden. Före kungens ankomst spelar Kungälvs musikkår och ackompanjerar Kungälvs drillflickor, som dansar. Jag har flera gånger tidigare skrivit uppskattande om både musikkåren och drillflickorna. Musikkåren är mycket skicklig, och drillflickorna är enastående. Flickorna rör sig så lätt och vigt, att man nästan får intrycket, att de har upphävt tyngdlagen. Flickorna är inte bara framstående dansöser utan näst intill akrobater. De hjular behändigt och till synes utan någon ansträngning. Några nummer återkommer givetvis, men hela tiden förnyar man programmet. Under 2018 inledde de med ett nytt nummer. De dansade in på kajen klädda i luftiga sommarklänningar. Dessutom hade de vita parasoller, som spändes upp och fälldes ihop vid olika tillfällen. Parasollerna hanterades rytmiskt med överlägsen skicklighet. Hela numret förenade snabbrörlighet, harmoni, balans, lätthet och luftighet. Här har vi dans på hög nivå. Även flickornas klädedräkter (som byts ibland) bör omnämnas. Designen är genomtänkt och färgsättningen utmärkt. De blå-gula dräkterna lyser som kulblixtar, när solen har gått i moln. Färgerna är starka men balanserar varandra bra och blir aldrig grälla.

Sjungande trädgårdar

Kungälvs välspelande musikkår med ångaren Bohuslän i bakgrunden.

Under 2018 fortsatte man med ”Marstrands Sjungande Trädgårdar”. Elever från Mimers estetiska linje och elever från andra estetiska gymnasielinjer sjöng, spelade och dansade i fyra trädgårdar. Själv var jag med om en mycket väl genomförd föreställning i Villa Arugas trädgård. Ungdomarna inte bara sjöng och dansade utan uppförde ett helt litet skådespel. Sångerna hade nämligen satts in i en finstämd och ömsint ramberättelse om förhållandena människor emellan. Kvinnor förlorade sina män och barn sina fäder genom skeppsbrott. Här hade sångspelet en klar förankring i Marstrand. Utan stora åthävor skapade ungdomarna ett lågmält och rörande kammarspel. Det är dessutom mycket trevligt att få komma in i de små, väl skyddade och idylliska trädgårdarna. Marstrand vimlade av fint och förmöget folk under badsäsongen, men väldigt många av dem, som hyrde in sig i staden, bodde mycket enkelt.

Konungens ankomst

Ungdomarna i de ”sjungande trädgårdarna” kunde både sjunga och skådespela.

Konungens ankomst till Marstrand var en mycket stor händelse varje sommar. Vid detta tillfälle anlände konungen på sitt eget fartyg, som hette Drott. Vid konungens ankomst stod Drotts orkester på däcket och spelade marschen Trollhättan. Badmadamerna viftade med sina badlakan för att hälsa kungen välkommen, berättade Göran Kristensson, ordförande i Marstrands hembygdsförening, på sin stadsvandring. Borgmästaren höll tal och hälsade kungen välkommen. Kristensson kunde inte neka sig (och oss) det nöjet att läsa upp ett sådant bevarat tal. Mycket av detta återkommer under sekelskiftesdagarna. Kungälvs musikkår spelar som sagt på kajen. Drillflickorna dansar, och folket står tätt packat för att invänta Hans Majestät. Under sekelskiftesdagarna brukar konung Oscar (spelad av Anders Arnell) anlända med ångaren Bohuslän, som får föreställa konungens chefsfartyg Drott. År 2018 anlände Bohuslän på lördagen och låg vid Marstrands kaj på söndagen.

Årvalv för kungen

Sjungande ungdomar i villa Arugas trädgård framförde ett finstämt skådespel.

På söndagen måste man alltså låta kungen anlända på något annat sätt. Han roddes då fram till kajen i en ”tiohuggare”, det vill säga en roddbåt med tio åror. För att göra mottagandet mera festligt bildade ett antal roddare ett valv av åror för kungen. Arrangemanget påminde om de järnvalv, som officerare med dragna värjor bildar för brudpar vid officersbröllop. Anders Arnell, som med sina vilda vitsar ofta överträffar hovfotografen Aron Jonason, uttalade sitt höga välbehag över denna ”årgång” och tyckte, att detta var en bra ”årstid”. Konungen skulle givetvis välkomnas av vackra damer. Flera kvinnor hade klätt upp sig i sekelskifteskläder och blev nu kyssta på handen av det chevalereska Majestätet. Tillsammans med ett urval damer, närmare bestämt tre gracer, och sin tålmodige adjutant, överhovjägmästare Victor Ankarcrona steg konungen upp i Gustaf V:s jaktbil, en Buick av 1929 års modell, rattad av sin nuvarande ägare Staffan Karlsson.

Vackra sekelskifteskläder

”Årvalv” för Hans Majestät.

Den, som ville titta närmare på sekelskifteskläder (från tiden runt 1900), kunde se på ”de vackra kläderna från förr”, en utställning i Rådhusets kristallsalong. Systrarna Emelie och Hannah Kihl har som hobby att sy historiska kläder. Utställningen var en stor upplevelse. Åtskilliga plagg från äldre tider är bevarade, men de är oftast slitna, och tygerna har med åren förlorat sin lyster. Här i kristallsalongen var allt nytt och fräscht. Kläderna närmast lyste. Man fick ett helt annat intryck av gångna tiders moden än genom att titta på bevarade klädesplagg. Det var nästan så, att man önskade den tidens mode tillbaka. Sekelskiftesdagarna hade ett mycket omfattande program. Jag uppehöll mig i Marstrand omkring sex timmar på söndagen (den 19 augusti 2018) men kunde vara med om endast en mindre del av allt som hände och visades. Mycket mer hade antagligen varit väl värt ett omnämnande och ett uppskattande betyg, men jag måste göra ett urval. Jag beklagar detta, men jag hoppas återkomma nästa år.

Lars Gahrn

Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn

Utsatta och tvingade kvinnor

Metoo-rörelsen gav tidningarna många skandaler att skriva om och många inblickar i både det ena och det andra. Om man ser till huvuddragen, har vi däremot inte fått veta något nytt. Så här har det gått till sedan urminnes tider.

Gustav Adam Banér anklagad

Målningen visar Sara, Hagar och Abraham. Sara ger sin tjänstekvinna Hagar till Abraham.
Målningen visar Sara, Hagar och Abraham. Sara ger sin tjänstekvinna Hagar till Abraham.

Då och då får allmänheten vissa inblickar. Med hjälp av dem är det lätt att föreställa sig resten. Det nya var själva revolten eller rättare sagt dess styrka. Åtskilligt har dock hänt även dessförinnan. Våldtäkt var i lag förbjuden. Detta innebar att våldtäktsmän kunde stämmas inför rätta och dömas. År 1659 uppehöll sig greve Gustav Adam Banér i Trelleborg. Han var officer i kronans tjänst. Natten mellan den 29 och 30 juni hade han kommit samman med pigan Kristina Svensdotter. Hennes matmor påträffade pigan, som grät efteråt. Pigan fick hjälp att sätta upp en anklagelseskrift, som sändes till konung Carl X Gustaf. Målet rann­sakades utförligt. Greven nekade till våldtäkt och förnekade till att börja med att han ens hade haft med pigan att göra. Han utpekade henne som ”en beryktat lättfärdig människa”. Denna anklagelse måste han dock ta tillbaka. Inte heller kunde han vidhålla, att han inte hade haft med henne att skaffa. Han påpekade dock, att våldtäkt inte kunde bevisas. Pigan tog tillbaka denna anklagelse. För henne tycks ett skadestånd ha varit viktigast. Nils Sylvan har dragit fram detta mål ur domböckerna. Men han synes inte ha fått veta utgången. (Nils Sylvan, Jag Gustav Adam Banér, Carmina 1988, s. 60, 65-67 och 72.) Allt detta känns igen från våra dagar. Mannen nekar till allt, och domstolen kan inte finna bevisning. Det intressanta är dock, att en piga från Trelleborg kunde få en greve och kunglig officer ställd inför rätta. Möjligen har han blivit tvungen att betala henne något slags skadestånd.

Faderskapsmål

Hagar går nerböjd och ser inte lycklig ut.
Hagar går nerböjd och ser inte lycklig ut.

Ett annat sätt att revoltera var att dra män inför rätta i faderskapsmål. Många kvinnor, som hade utomäktenskapliga förbindelser med män, blev havande. Mycket vanligt var det, att männen nekade till allt. Ofta blev följden, att kvinnorna stämde männen inför rätta och krävde barnuppfostringshjälp. Svårigheten för domstolarna var, att man på den tiden inte hade något säkert sätt att fastslå vem som var fader till ett barn. Männen hade möjlighet att ”svära sig fria”, det vill säga att gå ed på att de inte var fader till barnet i fråga. Selma Lagerlöf har skrivit om ett sådant fall i kortromanen ”Tösen från Stormyrtorpet” (1908). (Den ingick ursprungligen i ”En saga om en saga och andra sagor”.) Ämnet brukar dock vara välkänt för släktforskare. Faderskapsmål var mycket vanliga vid domstolarna. Givetvis kunde dock många män undandra sig sitt ansvar utan att hamna inför rätta. Alla kvinnor vågade inte stämma barnafäderna. Somliga unga män utvandrade eller tog arbete på annan ort och var därmed försvunna.

Hagar och Abraham

Jupiter och Io.
Jupiter och Io.

Bildframställningar av utnyttjade och tvingade kvinnor är ovanliga. Marknaden för sådana bilder var inte stor. I Göteborgs konstmuseum finns dock två målningar, som är av intresse. Den ena föreställer Sara, Abraham och Hagar. Den har målats av nederländaren Matthias Stomer under 1600-talets första hälft och inköptes till konstmuseet 1957. Berättelsen finner vi i Första Mosebok. Abraham och hans hustru var båda gamla. Hon räknade inte med att kunna bli havande. Därför gav hon sin man sin egyptiska tjänstekvinna Hagar till hustru, för att Hagar skulle föda barn åt Abraham. (Han ville ha en son.) Eftersom Hagar var Saras tjänste­kvinna, skulle Sara kunna räkna barnet som sitt barn, Så kunde man göra på den tiden. Hagar var alltså en kvinna, som andra bestämde över utan att hon själv hade någon talan. På målningen ser vi hur Sara föser fram Hagar till Abraham som ligger i sängen. Hagar är naken och kan endast nödtorftigt skyla sig med händerna och en klädnad. Hon är nedböjd och ser undergiven ut. Blicken är osäker, kanske orolig eller ledsen. Så kunde en tvingad kvinna se ut, när hon fann sig i sitt öde.

Jupiter och Io

Ansiktsuttrycket är hårt, vredgat och frånvarande.
Ansiktsuttrycket är hårt, vredgat och frånvarande.

Den andra målningen föreställer den grekiske överguden Jupiter och Io, en av de många kvinnor, som han gjorde med barn. Den är målad på 1550-talet av Paris Bordone (1500-1571) och skänktes till konstmuseet av Gustaf Werner, den store textilfabrikören och donatorn, år 1922. Historien om Jupiter och Io kan man läsa i diktverket Metamorfoserna av den romerske skalden Ovidius. De grekisk-romerska gudarna upptändes ofta av begär till jordiska kvinnor och tvingade sig på dem. Tyvärr är det så med dessa gudasagor, att de speglar en jordisk verksamhet och verklighet. Flickor och kvinnor var lovligt byte för högt uppsatta män, om kvinnorna själva inte hade hög rang. Bordones oljemålning visar Jupiter och Io. Hennes ansikte är livlöst. Blicken är hård, vredgad och frånvarande. Hon är dock lugn och vet att motstånd eller vädjanden inte lönar mödan. Ansiktet är mycket levande och talande. Så såg en tvingad kvinna ut.

Lars Gahrn