Ljudaborg lyfter Ronja Rövardotter

Ronja Rövardotter – hur skulle denna berättelse kunna omvandlas till teater? Astrid Lindgrens berättelse är avsedd för barn och följaktligen enkel till sin uppläggning och handling. Två rövarband håller till i den stora skogen. De är fiender inbördes. Ronja är dotter till den ene rövarhövdingen. Birk är son till den andre. De båda ungdomarna (eller barnen) träffas och blir goda vänner. Följden blir, att de båda rövarbanden försonas och går samman.

Romeo och Julia förebilder

Ronja – en stark och självsäker ung kvinna. Foto: Lars Gahrn.

Ronja – en stark och självsäker ung kvinna. Foto: Lars Gahrn.

Själva uppläggningen är känd tack vare Shakespeares skådespel Romeo och Julia (1595) och har på svensk botten återanvänts av F. A. Dahlgren i Värmlänningarna (1846). Dahlgren gav sitt skådespel ett lyckligt slut, och så gör även Astrid Lindgren (1981). Den historiska förankringen är svag. Något svenskt rövarband, som har haft en riddarborg, är inte känt från historien, än mindre två – inbördes fientliga – rövarskaror, som innehar var sin del av samma borg. Astrid Lindgrens berättelse är ett sagospel eller en ”rövarhistoria”. Hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter? Hur skulle man kunna få djup i en grund berättelse? Hur skulle man kunna få något slags historisk trovärdighet i ett sagospel? Ja, hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter?

Ljudaborg klarar allt

Birk, Skalle-Per och Ronja, tre framstående skådespelare med bra samspel. Foto: Lars Gahrn.

Birk, Skalle-Per och Ronja, tre framstående skådespelare med bra samspel. Foto: Lars Gahrn.

Man hade all anledning att ställa sådana frågor, men jag var aldrig det minsta orolig, endast nyfiken. Ljudaborg kulturförening lyckas med allt. Med utmärkta skådespelare, god regi, bra dräkter, sång, dans och lyriska dikter lyckas Ljudaborg lyfta Ronja Rövardotter. Själva skådeplatsen är bästa tänkbara. Friluftsteatern Ljudaborg ligger bakom Lödöse museum och alldeles intill bergsfoten. Själva sluttningen är rikt bevuxen med ekar och annan växtlighet. Naturen är en del av skådeplatsen. Grönskan ger en stark verklighetskänsla. Skådespelarna förstärker denna känsla av verklighet genom utmärkt spel. De talar väl och tydligt. Dessutom har de lärt sig ansiktsuttryck och kroppsspråk. Även bifigurerna spelar med tack vare ansiktsuttryck och kroppsspråk. Detta skapar en mycket livaktig scenbild.

Besjälad natur

Ett av de många naturväsendena i skådespelet.

Ett av de många naturväsendena i skådespelet.

Dräkterna är utmärkta. Ljudaborg har i många år spelat teaterstycken med medeltida ämne. Föreningen eller medlemmarna har därför många medeltidsdräkter. Ronja Rövardotter har spelats in som film. Jag har endast sett några få filmsekvenser, men jag minns ännu med obehag de ohistoriska och osannolika dräkterna. Här på Ljudaborg känns allt (eller nästan allt) historiskt riktigt. Alla dräkter är dessutom vackra. När Astrid Lindgren (1907-2002) växte upp var naturen ännu, åtminstone bland ”de gamle”, besjälad, fylld av övernaturliga väsen. I sitt sagospel har hon tagit med sådana väsen: vildvittror, rumpnissar, grådvärgar, småvittror och skogsväsen (besjälade träd). I folktron var dessa väsen oberäkneliga, lättstötta och ibland farliga. De speglar naturens farlighet. Vi moderna människor, som lever vid sidan av naturen och ser den mer som ett antal vykortsbilder, har en romantisk och idylliserad natursyn, men människor, som lever i och av naturen, ser annorlunda på sin omgivning. De ser även farorna och grymheten.

Naturväsen gestaltas åskådligt

Att åskådliggöra dessa farliga väsen på teaterns skådebana är inte det lättaste, men Ljudaborg lyckas med allt. Dräkterna är uttrycksfulla. Genom sitt uppträdande lyckas dessa väsen förmedla en känsla av fientlighet och farlighet. Ljudaborg lyckades mycket bra åskådliggöra hur dimma i skogen omger Ronja och Birk, förvirrar dem och bringar dem i fara att komma vilse. Skogsväsendena håller upp vita lakan och tränger sig in på Ronja och Birk från alla sidor. Ibland dansar flickor i dräkter, som påminner om skator, in på scenen. Svart och vitt i svepande rörelser och påträngande danser efterbildar skators otrevliga och halvt hotfulla uppträdande.

Mänskligt djup i rolltolkningarna

Ett par slag på gong-gongen blir ett skådespel av det mindre slaget. Foto: Lars Gahrn.

Ett par slag på gong-gongen blir ett skådespel av det mindre slaget. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare sina skådespelarbegåvningar lyckas Ljudaborg ge mänskligt djup åt Astrid Lindgrens personer. Ingvar Henriksson är ålderman i sällskapet och ger en lysande gestaltning av Skalle-Per med eftertryck i replikerna, livliga ansiktsuttryck och väl avpassat kroppsspråk. I Astrid Lindgrens bok är Ronja och Birk två barn, men på Ljudaborg är de en ung kvinna och en ung man, gestaltade av Elin Jansson och Andreas Hallor. Ljudaborgs uppläggning är bättre. Endast ungdomar eller yngre vuxna kan visa sådan självständighet gentemot sina föräldrar som Ronja och Birk. Ronjas föräldrar heter Mattis och Lovis. De spelas mycket trovärdigt av Mikael Jakobsson och Anna Karlsson. Den sistnämnda lyckas mycket bra med att ge oss bilden av en hustru, som på många sätt är hövding över rövarhövdingen. Birks föräldrar, Borka och Undis, spelas av Jonny Sandström och Sorayah Hellberg. Bägge har skinn på näsan och sting i replikerna. Ungefär så bör man nog vara för att kunna bli och kunna förbli ett hövdingapar i ett rövarband.

Omsorg på detaljerna

Som en av åskådarna kan man bara ana allt arbete, som ligger bakom en sådan uppsättning och varje föreställning. Här har givits mycken och god regi. Regissören heter Martin Rossing, och han har gjort ett bra arbete. Även smärre scener har ägnats omsorg. Efter mellanakten skulle två rövare ge signal att teaterstycket skulle återupptas. Den ene höll en gonggong. Den andre skulle slå på gonggongen med en klubba. Denna signalgivning visade sig bli ett mindre komiskt skådespel, alltsammans givetvis noga förberett och instuderat. Ljudaborg lägger omsorg även på detaljerna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kejsarens löfte förevigades i Borgå

Borgå lantdag 1809 var Finlands första egna riksdag. Borgå är därför för Finland ungefär vad Eidsvoll är för Norge. Sedan långt tillbaka hade finländare haft sina platser i Sveriges riksdag, men fastän man på den tiden höll riksdag i olika svenska städer, hade aldrig någon riksdag hållits inom storfurstendömet Finland. Som en hyllning av Finland med anledning av dess 100-årsjubileum som självständig nation vill jag fortsätta mina iakttagelser om Borgå lantdag.

Lantdagens hus finns kvar

Tsar Alexanders staty i Borgå domkyrka. Foto: Lars Gahrn.

Tsar Alexanders staty i Borgå domkyrka. Foto: Lars Gahrn.

År 1809 var tiden kommen för Finlands första riksdag. Ryssarna hade erövrat Finland och tänkte inte lämna tillbaka denna erövring. I mars månad 1809 hade tsar Alexander I sammankallat en lantdag till Borgå. Kommer man till Borgå, märker man snart, att denna lantdag är ett högst levande minne. Alla byggnader av större betydelse finns kvar. De framhålls i turistbroschyrer och med skyltar på husen. Tsar Alexander bodde i ”Borgå slott”, ett större boningshus vid Ågatan. För tsaren ”byggde man en trottoar från huset till domkyrkan. På så sätt kunde kejsaren komma fram torrskodd.” Även Gustaf III har övernattat i detta ”slott”. Adels- och borgarstånden höll sina överläggningar i gamla rådhuset vid torget. Prästeståndet samlades i Borgå gymnasium uppe vid domkyrkan. (Nu är denna byggnad domkapitel.) Bondeståndet samlades i lagman Orreaus hus på andra sidan domkyrkan. Tsaren höll sitt öppningstal i gymnasiebyggnaden. Kvällen efter talet hölls lantdagsbal i stora salen på övervåningen.

Tsarens staty i domkyrkan

Tsar Alexanders bön, översatt och inramad, i Borgå domkyrka.

Tsar Alexanders bön, översatt och inramad, i Borgå domkyrka.

Tsaren, som var mycket förtjust i vackra flickor, dansade två danser med den unga Ulla Möllersvärd. Hon tappade sin solfjäder under balen. Tsaren plockade upp solfjädern, stack in den under sin rock och återsände den till den unga flickan dagen därpå, berättas det. Även de mest obetydliga småsaker har man således lagt på minnet. Ulla Möllersvärd blev tack vare dessa två danser med tsaren en berömdhet, vars liv i minsta enskildhet är kartlagt och återberättat i Borgås historia. Även domkyrkan hade sin uppgift under lantdagen, som öppnades och avslutades i detta helgade rum. Här inne i kyrkan står också tsarens staty, utförd av Borgås egen son, bildhuggaren Walter Runeberg (son till skalden Johan Ludvig Runeberg). Den ställdes här till etthundraårsminnet av Borgå lantdag. Året var 1909. Ursprungligen ställdes statyn vid den pelare, där tsarens tron hade stått. Den erinrar om, att kejsaren erkände Finland som en nation ”bland nationernas antal”.

Tsarens löfte inramat

Bredvid bildstoden har man satt upp tsarens bekräftelse av Finlands lagar och privilegier. Bekräftelsen är tryckt och inramad. Den lyder:

”WI ALEXANDER I. med Guds Nåde, Kejsare och Sjelfherrskare öfwer hela Ryssland etc. etc. etc. Stor-Furste till Finland etc. etc. Göte weterligt: Att sedan WI, efter Försynens skickelse, tagit Stor-Furstendömet Finland i besittning, hafwe WI härmedelst welat bekräfta och stadfästa Landets Religion och grundlagar samt de priwilegier och rättigheter hwart och ett Stånd inom berörde Stor-Furstendöme i synnerhet, och alla dess Inbyggare i gemen, så högre som lägre, hittills, enligt Constitution, åtnjutit: Lofwandes att bibehålla alla dessa förmåner och författningar fasta och oförryckte i sin fulla kraft. Till yttermera wisso hafwe Wi teknat denne Försäkrings-Act med WÅR egenhändiga underskrift. Gifwit i Borgå, den 13/29 Martii 1809.

Originalet är högst egenhändigt undertecknadt

ALEXANDER.

Öfwersättningens rigtighet bestyrkes.

På Nådigste befallning.

ROB. H. REHBINDER

Tjenstgörande hos H. M. Kejsarens Person

wid Finska Ärendena.”

En annan tavla innehåller tsarens avslutande bön till Gud. Jag återkommer till den.

Skulle friheten upphöra?

Suomis dotter (Finland) med Finlands lejon och lagen (Lex) som sköld.

Suomis dotter (Finland) med Finlands lejon och lagen (Lex) som sköld.

Man har velat framhålla en viktig händelse i Borgås historia, men detta räcker inte som förklaring till detta enträgna framhållande av tsaren och hans löften. Man har varit mycket angelägen om att erinra om tsarens löften, eftersom man med all rätt fruktade, att tsarerna skulle glömma av dessa löften eller kanske rentav ta tillbaka dem. Under de första femtio åren var faran stor, att tsaren skulle glömma bort löftena. Under de sista trettio åren var faran överhängande, att ryssarna skulle dra in alla Finlands rättigheter och privilegier. Alltifrån 1889 och särskilt efter februarimanifestet 1899 hårdnade det ryska greppet över Finland. All frihet var satt i fara. Ett av finländarnas motdrag var att erinra om givna löften. Man gör som synes allt för att understryka löftenas äkthet. I den tryckta texten försäkrar man att tsarens underskrift är ”högst egenhändigt” skriven. Robert H. Rehbinder har dessutom intygat, att översättningen är riktig. Stavningen vittnar om att tavlans text trycktes tidigt. Man har vidare med statyn i domkyrkan velat föreviga ögonblicket, då tsaren gav sina löften, just på den plats, där de gavs. Man har även på annat sätt förevigat detta ögonblick. Två målningar visar tsar Alexander på Borgå lantdag. År 1813 utförde konstnären Emanuel Thelning denna målning, som hängdes i domkapitlets högtidssal i Borgå. Här i huset hade lantdagen samlats år 1809. Denna plats var den första, som fick ett minne av den betydelsefulla lantdagen. Senare fick konstnären Robert Wilhelm Ekman i uppdrag att måla av Thelnings konstverk. Denna nya och stora målning hänger idag i regeringsbyggnaden, det gamla senatshuset i Helsingfors. (Stig Ramel, Göran Magnus Sprengtporten: Förrädaren och patrioten, 2003, s. 224-225.) Thelnings målning har varit förebilden inte bara för Ekmans kopia utan även för Walter Runebergs staty, som tillkom nästan ett århundrande efter Thelnings verk. På allt sätt har man alltså velat påminna om tsarens löften på Borgå lantdag.

Hur skall tsarens bön översättas?

Tsar Alexander II på Senatstorget i Helsingfors.

Tsar Alexander II på Senatstorget i Helsingfors.

Tsaren avslutade sitt tal vid hyllningen i Borgå domkyrka med en bön: ”Jag beder den Allsmäktige Guden gifva mig styrka och vishet att styra detta aktningsvärda folk efter dess lagar och den eviga rättvisans oryggliga ordning.” Tsaren yttrade dessa ord på franska, och i ett avseende är översättningen högst osäker. Där står ”d’apres ses loix” (efter sina lagar), men gäller det Guds lagar eller det finländska folkets lagar? Eftersom Alexander vänder sig till Gud, ligger det närmast till hands att tänka på Guds lagar, men översättaren menar, att det finländska folkets lagar åsyftas. En sådan översättning förvandlar även denna bön till ett löfte att följa Finlands lagar, men den är som sagt osäker. Det är dock betecknande, att finländarna har valt just denna tolkningsmöjlighet. De ville ha så många löften som möjligt. Avslutningens översättning är snarare en omtolkning av innebörden. Där står: ”d’apres … sa justice divine”, vilket ordagrant betyder ”enligt … hans (Guds) gudomliga rättvisa”. Man har dock översatt med ”enligt… den eviga rättvisans oryggliga ordning”. Tre ord, nämligen eviga, oryggliga och ordning, saknar motsvarighet i den ursprungliga texten. Icke heller framgår av översättningen, att det rör sig om ”hans”, det vill säga Guds, rättvisa. Alla dessa missvisande förändringar av bönen har dock ett syfte. Man kan få intrycket, att Finlands lagar var detsamma som ”den eviga rättvisans oryggliga ordning”. Likaså fick man intrycket, att tsaren erkände att lagarna överensstämde med ”den eviga rättvisans oryggliga ordning”, och att de således inte borde ändras. Man kunde få det till att tsaren erkände, att Finlands lagar var rättvisa, och att de inte borde eller kunde ändras just därför. Man var helt enkelt rädd, att tsarerna skulle ta tillbaka sina löften eller glömma av dem. Just detta var hela tiden nära att ske, och Finlands sista trettio år under rysk överhöghet kännetecknades av förtryck och löftesbrott. Under denna tid av hårdnande förtryck skaffar man fram tsarens staty till Borgå domkyrka. År 1909 var tsar Alexander I:s löften till Finlands folk det sista, som ryssarna ville bli påminda om. Just därför påminde finländarna dem om dessa löften och utfästelser. Finländarna visste hur de skulle göra.

Två tsarstatyer

Den mest iögonenfallande av de två tsarstatyerna i Finland står dock på Senatstorget i Helsingfors. Där står Walter Runebergs staty av Alexander II, avtäckt år 1894, några år efter att ryssarna hade skärpt förtrycket. Vad hade då tsar Alexander II uträttat? Jo, han hade inkallat Finlands andra lantdag år 1863, femtiofyra (54) år efter Borgå lantdag. Framför statyns sockel står statygrupper. Rakt fram med det mest iögonenfallande läget står Suomis dotter (Finland) med svärdet i höger hand och en sköld i vänster hand. På skölden står ordet Lex (lag). Lagen och författningen är Finlands värn, vill man säga, och tsaren hade alltså följt givna löften och lagar. Finländarna erinrade redan 1894 om allt vad ryssarna inte ville bli påminda om. Mycket bra arbetat! Så skall konsten användas. Finländarnas åsikt, att höga befattningshavare bör minnas sina löften och leva upp till dem, är lika viktig i våra dagar, även om finländarna nu lyckligtvis inte behöver oroa sig för ryska tsarer och deras ämbetsmän. Vad gäller tsar Alexander II bör vidare tilläggas, att han avskaffade livegenskapen, och att han utfärdade ett dekret, varigenom en rysk duma (riksdag) instiftades. Samma dag som dekretet utfärdades föll han beklagligtvis offer för ett bombattentat. Hans son och efterträdare brydde sig inte om faderns dekret. Så mycket större framstår därigenom Alexander II. Finländarna hedrar en högt förtjänt tsar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Borgå lantdag 1809 – spirande folkmakt i sibirisk vinterkyla

Borgå lantdag öppnades och avslutades i Borgå domkyrka. Foto: Lars Gahrn.

Borgå lantdag öppnades och avslutades i Borgå domkyrka. Foto: Lars Gahrn.

Borgå är en liten stad med stora historiska minnen. Skalden Johan Ludvig Runeberg bodde där och är Borgås största namn. Hans hem är sedan länge museum. Den största händelsen i stadens historia är dock Borgå lantdag 1809. Den är en milstolpe i de nordiska ländernas utveckling mot folkstyre och i förlängningen demokrati. Finländarna har fått kämpa hårt för sin frihet. Den väpnade kampen under 1900-talet har givetvis uppmärksammats mycket, men även författningsstriden mot tsarerna är värd all uppmärksamhet och uppskattning. I två artiklar vill jag uppmärksamma Finlands 100-årsjubileum som fri stat med en redogörelse för riksdagens ursprung.

Finland erövrades

Tsar Alexander och lantdagens riksdagsmän, samlade i domkyrkan.

Tsar Alexander och lantdagens riksdagsmän, samlade i domkyrkan.

I februari månad år 1808 anföll ryssarna Finland. På grund av vintern var förbindelserna mellan Sverige och Finland på det stora hela taget brutna. Svenska förband kunde inte komma finländarna till hjälp förrän till våren eller sommaren. Detta ingick i ryssarnas uträkningar. De finländska förbanden drog sig tillbaka, och ryssarna besatte snabbt större delen av landet. Avgörande för kriget blev att kommendanten på Sveaborg genom landsförräderi överlämnade fästningen till ryssarna utan strid. Den, som innehade Sveaborg, innehade Finland. Den svenska hären utrymde Finland i november. Möjligheten att svenskarna skulle kunna komma tillbaka var försvinnande liten.

Riksdag sammankallades till Borgå

Fred var ännu icke sluten, men ingen räknade med att svenskarna skulle kunna ta tillbaka Finland. Ryssarna ansåg saken vara klar, och så var det också. Finland hade hamnat under rysk överhöghet, och där skulle Finland mycket riktigt förbli under överskådlig framtid. I mars 1809 sammankallade tsar Alexander I en finsk lantdag eller med andra ord en finsk riksdag till Borgå stad. Denna lilla stad ligger på Finlands sydkust några mil öster om Helsingfors och långt öster om Åbo, som på den tiden var Finlands huvudstad. Tsaren ville möta sina nya undersåtar i en ort, som låg närmare den ryska gränsen än Åbo. Här skulle tsaren ta emot sina nya undersåtars hyllning och trohetsed. Eftersom fred ännu inte var sluten och Sverige ännu inte hade avträtt Finland till Ryssland, var finländarna inte lösta från sin trohetsed till den svenske kungen, men man bekymrade sig inte om sådana formaliteter. Tillmätte man över huvud taget trohetseden någon större betydelse?

Kejsaren avgav en konungaförsäkran

Däremot var det tydligt, att ryssarna, i synnerhet deras vänlige och tillmötesgående tsar Alexander I, ville vinna finländarna genom vänlighet och eftergifter. Själv var han envåldshärskare, men till många ryssars förvåning och förargelse erkände han Finlands grundlagar. Det ville säga, att den svenska grundlagen skulle fortsätta att gälla i Finland. I Borgå domkyrka uppläste han följande konungaförsäkran eller regentförsäkran:

”Vi Alexander den förste, genom Guds Nåde, alla Ryssars Kejsare etc. etc. etc. Storfurste till Finland etc. etc., göre veterligt: Att sedan Vi, efter Försynens skickelse, tagit Storfurstendömet Finland i besittning, hava vi härmedelst velat bekräfta och stadfästa Landets Religion och Grundlagar samt de Privilegier och rättigheter vart och ett Stånd inom berörda Storfurstendöme i synnerhet och alla dess inbyggare i gemen såväl högre som lägre, hittills, enligt Konstitution, åtnjutit, lovande att bibehålla alla dessa förmåner och författningar fasta och oförryckta i sin fulla kraft.”

(Stig Ramel, Göran Magnus Sprengtporten: Förrädaren och patrioten, Sthlm 2003, s. 224.) Jag skall återkomma till denna regentförsäkran i nästa artikel. Denna gång skall bara det viktigaste uppmärksammas.

1789 års författning skulle gälla

I Borgå gymnasium (nu domkapitel) hölls flera sammankomster under lantdagen. Foto: Lars Gahrn.

I Borgå gymnasium (nu domkapitel) hölls flera sammankomster under lantdagen. Foto: Lars Gahrn.

Denna konungaförsäkran innebar, att Finland icke skulle styras enväldigt. Där skulle i fortsättningen finnas en riksdag med viktiga maktbefogenheter. Den finländske överlöparen och landsförrädaren Göran Magnus Sprengtporten hade talat för denna lösning, och kejsaren själv var en förhållandevis liberal monark, som hade tagit intryck av tidens idéer om folkmakt och konungamakt i samverkan. Vilka var då Sveriges grundlagar i början av 1809? De var 1789 års grundlagar, antagna eller stadfästa efter Gustaf III:s andra statsvälvning, som enligt vad de historiskt intresserade tror sig veta gjorde kungen enväldig. Så var det emellertid inte. Professor Sten Carlsson skriver: ”Trots den kungliga maktutvidgningen medförde 1789 års reformer ingen diktatur; ’det gustavianska enväldet’ har aldrig existerat. Ständerna behöll en del av sin lagstiftningsmakt, och deras statsfinansiella befogenheter blev rent av utvidgade.” (Sten Carlsson/ Jerker Rosén, Svensk historia 2: Tiden efter 1718 av Sten Carlsson, Tredje upplagan 1970, s. 195-196.) Något envälde infördes icke, men detta hindrade ändå inte, att många svenskar tyckte, att konungen hade fått alldeles för stor makt. När Gustaf IV Adolf störtade riket i fara och fördärv, sammansvor sig ett antal officerare och ämbetsmän. Den 13 mars 1809, strax innan lantdagen i Borgå sammanträdde, fängslade de sin konung. Detta kom att innebära, att Sverige fick nya grundlagar, som gav mycket större makt åt riksdagen.

Reaktionär författning ansågs vara revolutionär

Tsar (eller kejsar) Alexander I, storfurste av Finland.

Tsar (eller kejsar) Alexander I, storfurste av Finland.

I Sverige ansåg man, att 1789 års författning gav alldeles för mycket makt åt regenten, men i Ryssland ansåg man att samma författning gav alldeles för litet makt åt regenten. Den författning, som i Sverige ansågs vara bakåtsträvande och reaktionär, ansågs i Ryssland vara ytterst liberal och snudd på revolutionär. Tsarens rådgivare var betänksamma, och många av dem ogillade, att denna liberala författning skulle gälla också framdeles i storfurstendömet Finland. Utsatt för påverkan av rådgivare med helt olika synsätt, vacklade tsaren fram och tillbaka. I krigets inledningsskede hade han lovat att sammankalla en finsk riksdag. Senare var han böjd att icke infria detta löfte, men trots allt sammankallades en lantdag i Borgå 1809. Efter löftena i Borgå väntade sig finländarna, att finska lantdagar ungefär som skedde med svenska riksdagar skulle inkallas med jämna mellanrum, men så skedde inte. Tsar Alexander I inkallade aldrig återigen den finländska lantdagen. Icke heller hans bror och efterträdare Nikolaj I inkallade någon lantdag. Det skulle dröja mer än femtio (50) år innan lantdagen återigen inkallades. Först Alexanders brorson tsar Alexander II inkallade på nytt Finlands lantdag. Året var 1863. Icke mindre än 54 år hade förflutit efter Borgå lantdag. Tsar Alexander I hade vid närmare eftertanke kommit fram till åsikten, att han hade varit alldeles för eftergiven och frihetsvänlig år 1809. Borgå lantdag var spirande folkmakt inom det ryska väldet, men denna spirande lantdagsmakt var mycket nära att frysa till döds i den sibiriska vinterkylan, som mötte all folkmakt inom tsarens Ryssland, där endast ”alla ryssars självhärskare” och hans ämbetsmän ansågs böra ha makt. Därför var Borgå lantdag ytterst betydelsefull för Finland. Detta framgår på många sätt inom Borgå stad. Jag återkommer till detta.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Nationaldag i Landvetter med allt åt alla

Nationaldagsfirandet i Landvetter har Svenska kyrkan tagit hand om med stor klokhet och uppfinningsrikedom. Den, som vill ha tips om hur man skall göra, bör ta del av denna min bloggartikel, som skall förmedla det viktigaste i firandet.

Nationaldagsgudstjänst

Processionen inleddes med två svenska fanor, som senare fick smycka scenen. Foto: Lars Gahrn.

Processionen inleddes med två svenska fanor, som senare fick smycka scenen. Foto: Lars Gahrn.

Vår nationalsång ”Du gamla du fria” innehåller en hyllning till Sveriges natur: ”din sol, din himmel, dina ängder gröna”. Naturupplevelsen är viktig för oss alla. Att stå och sjunga sådana rader på ett asfalterat torg passar inte alls. I Landvetter har man en plats av bästa slag, nämligen ”ängarna vid Gröen” (eller Landvettersjön). Mellan Landvetters kyrka och kyrkogård å ena sidan och sjön Gröen å den andra finns strandängar med vacker utsikt över sjön. Bättre plats för nationaldagsfirande kan inte tänkas. Givetvis kan det ligga nära till hands att utvidga kyrkogården åt detta håll, men kyrkoherde Peter Bratthammar ser värdet i att spara denna mark åt friluftsgudstjänster och nationaldagsfirande. På nationaldagen den 6 juni 2017 hade man båda dessa verksamheter. Klockan tolv inleddes firandet med klockklang från kyrkklockorna. Ned till den uppbyggda scenen skred en procession med två fanbärare främst. Därefter följde Linda Skogholm, som spelade nyckelharpa, och en korsbärare. Så kom de två diakonerna Gunilla Gjöthlén och Marcus Bengtsson. Sist kom kyrkoherde Peter Bratthammar. (Enligt gammal sed skall en herde gå efter sin hjord för att ha full uppsikt över den.)

Kärlekens evangelium förändrade världen

Processionen avslutades av församlingens kyrkoherde.

Processionen avslutades av församlingens kyrkoherde.

Processionen skred fram till den uppbyggda scenen. Sedan följde en regelrätt friluftsgudstjänst med böner, psalmer, textläsning, betraktelse eller predikan och välsignelsen. Denna Nationaldagsgudstjänst var starkt genomsyrad av dagens ämne. Finns det någon rättvisa i vår värld? frågade kyrkoherden och gav svaret: Antagligen inte. Han ställde vår pastorala idyll mot terrordåd och förföljelser av kristna i andra länder. I denna värld är det en stor förmån att få leva i frihet. Vi måste framhålla det sunda och det goda. Friheten är inte självklar. Demokratin vilar på kristendomens fundament. Kyrkoherden pekade på att vi har en möjlighet till förändring. Efter Jesu himmelsfärd stod hans tolv apostlar inför en till synes omöjlig uppgift. Genom den helige Andes kraft kunde de dock gå ut och förändra världen med kärlekens evangelium. De led martyrdöden, men andra trädde fram i deras ställe. Kunde tolv män förändra världen kan väl också vi göra en viktig insats.

Hoppborgar och sjörövarskepp

Kors på fanorna och kors på scenen under nationaldagsgudstjänsten.

Kors på fanorna och kors på scenen under nationaldagsgudstjänsten.

Firandet vände sig till alla. Därför fanns något för alla, inte minst för barnen: ponnyridning, två hoppborgar, tre stora studsbollar och ett sjörövarskepp, som gled runt kring kyrkan med hotfulla kanonportar. Franciskanerna i Jonsereds kloster har ett sådant skepp, som de kör runt med vid större folkfester. Köerna av föräldrar och barn, som ville åka tillsammans med de mycket snälla sjörövarna var hela tiden lång. Om barnen var mer förväntansfulla än föräldrarna, kom jag inte underfund med. Klart är bara att stor förväntan fanns på båda sidor. Icke heller vet jag, hur denna till sjörövarskepp ombyggda bil kunde ta sig från Jonsered till Landvetter. Jag har svårt att tänka mig, att den skulle kunna susa fram på motorvägen. Här fanns vidare marknadsstånd med lotter, mat och dryck, bra klädesplagg, ballonger och annat. Lions gjorde en viktig insats även denna dag.

En kärlekens dag

Ett sjörövarskepp, bemannat med munkar.

Ett sjörövarskepp, bemannat med munkar.

Från scenen bjöds på sång och musik. Klockan tre var det dags för gymnasierektorn från Hulebäcksgymnasiet, Egil Gry, att hålla högtidstalet. Han hade mycket klokt att säga. Mellan hans tal och kyrkoherde Bratthammars betraktelse fanns en viktig och grundläggande överensstämmelse. Båda betonade kärleken som det grundläggande för en bättre framtid. Egil Gry avslutade sitt tal med uppmaningen: Låt oss göra nationaldagen till en kärlekens dag! Vi bör visa kärlek till vårt land, till våra demokratiska rättigheter, till varandra och inte minst till våra nya invånare och medborgare samt till vår ljusnande framtid.

Strandpromenad

Dagen var varm med många solglimtar. Allt eftersom tiden gick fylldes strandängarna med folk. Tack vare strövstigar och en bro över Mölndalsån hade man möjlighet att vandra utefter Gröens strand, där även ett par badställen fanns. Man fick förnimmelsen av att vara med om en medeltida helg, som innebar en blandning av det mesta: gudstjänst, underhållning, marknad, folkmöte, utspisning. Här fanns allt för alla.

Klicka här för denna artikel som pdf

Mångsidig verksamhet i Musikhuset

Björn Asplind berättade åtskilligt om tillkomsten av musikhuset i den gamla strumpfabriken i Mölndals Kråka. Jag har här tecknat ner en del av hans intressanta redogörelse. Jag har även fått ta del anteckningar från honom. På 1970-talet övade många popgrupper i Gårda, men vid denna tid började rivningarna där. Strumpfabriken i Mölndal hade gått i konkurs. Här kunde man få hyra lokaler billigt. Marcello Manci som ägde Vivaldi studios och hans samarbetspartner byggde upp verksamheten på egen hand.

TBV drogs med i arbetet

Marcello Manci, Björn Asplind och Roger Petersson (från TBV) vid en modell av Musikhuset. (Björn Asplinds fotosamling.)

Marcello Manci, Björn Asplind och Roger Petersson (från TBV) vid en modell av Musikhuset. (Björn Asplinds fotosamling.)

Man fick inte några bidrag från Mölndals kommun. Man begrep dock, att ett studieförbund kunde vara en bra samarbetspartner. Därför bjöd man in olika studieförbund att titta på verksamheten. Personkemin stämde bra med TBV:s representant. Därför beslöt man att samarbeta med TBV. Detta studieförbund skötte administrationen av repetitionslokalerna och studiecirklarna.

Man hade stor framgång. TBV hade i runda tal 7 000 studiotimmar i Mölndal, men Musikhuset kom upp i omkring 13 000. Man var rädd för att Skolöverstyrelsen skulle komma på inspektion. Därför beslöt man att ta tjuren vid hornen. Man inbjöd Skolöverstyrelsen. Ett par byråkrater från Stockholm kom och tittade runt. Vid kaffet efteråt sade inspektörerna, att verksamheten var imponerande, men att utbildningsmaterial behövdes. Följaktligen satte sig Björn Asplind och hans medarbetare ned och skrev utbildningsmaterial eller läroböcker.

Musikcafé

I entréplanet fanns ett musikcafé (samma ställe som nuvarande café). Där fanns även en scen. Ganska regelbundet skapades där möjligheter för grupperna i huset att uppträda. Där framfördes även musicalföreställningar, som producerades genom TBV:s studiecirklar. Cafélokalen användes dessutom som en videostudio.

En av Sveriges mest erkända ljudtekniker

After Shave’s volkswagenbuss kommer till Musikhuset.

Övningsspelning i Musikhuset.

I början av 80-talet genomförde Vivaldi Studios en 10-dagars fortbildning för ljudtekniker. (Det finns en artikel om detta. Ämnet uppmärksammades.) Det var den första i privat regi i Sverige. Det var bara Sveriges Radio (internt) och Dramatiska Institutet (4 platser) som utbildade ljudtekniker. En av deltagarna på kursen var Bernard Löhr, som anställdes av Marcello på Vivaldi Studios.

I mitten av 80-talet flyttade Bernard till Stockholm. Han har genom åren blivit en av våra mest internationellt kända tekniker. Bernard har arbetat med bland andra: Celine Dion, Backstreet Boys, Britney Spears, Westlife, Ace of Base, Galenskaparna/After Shave, Lisa Nilsson, Niklas Strömstedt, The Hives, Lena Philipson, Malena Ernman med flera. Löhr är en av Sveriges mest erkända ljudtekniker, och han startade sin yrkesbana i Vivaldi Studios i Mölndal.

Sedan slutet av 80-talet började Bernard arbeta tillsammans med Björn & Benny. Han har spelat in och mixat i princip de flesta av deras produktioner såsom Kristina från Dufvemåla, Benny Anderssons Orkester och inte minst Mamma Mia Movie.  Idag arbetar Bernard som konsult åt Benny Andersson. De driver två studios i Stockholm: Mono Music Studio och Riksmixningsverket.

Begreppet LLB och fackböcker

Övningsspelning i Musikhuset.

After Shave’s volkswagenbuss kommer till Musikhuset.

Begreppet LLB myntades i Musikhuset. LLB står för ljud, ljus och bild. De ingick i de första bokproduktionerna, som TBV startade för målgruppen. LLB är idag namnet på branschorganisationen för Ljud, Ljus och Bild och har årligen en Mässa i Stockholm. Detta följdes upp med ”Rockens Ryggrad”, ett läromedel som behandlade rytmisk frasering i olika moderna musikgenrer. De flesta av grupperna i huset hade dåliga kunskaper i musikteori och kunde inte läsa noter. Boken lärde ut ett tabelatursystem som gjorde, att musikerna fick ett gemensamt ”språk” att kommunicera med i sitt musikskapande. Även sångteknik var vid denna tidpunkt ett eftersatt utbildningsområde för Rock- & Popmusiker. Därför producerades ett läromedel i detta ämne.  Böckernas författare var tekniker och musiker, som var verksamma i huset. Flera fackböcker producerades alltså i Musikhuset.

Flera musikföretag i Musikhuset

Under 80-talet fanns det flera musikföretag i huset: Royal Music, ett skivbolag för modern kristen musik. Det bildades av Magnus Erikson i Göteborg och hade sin storhetstid på 80- och 90-talen. Då gav man ut skivor med bland annat följande artister: Per-Erik Hallin, Salt, Edin-Ådahl, Koinonia, Jerusalem, GA Gospel, Jan Groth, Cenneth Almgren. Musiktidningen Musikermagasinet, som idag är Sveriges största musiktidning, hade sin redaktion i Musikhuset under 80-talet.

16 Musikhus byggdes upp

Musikhuset i Mölndal kom till året före Fryshuset i Stockholm. Folk däruppifrån var här nere i Mölndal och tittade på verksamheten. Björn Asplind var med om att bygga upp 16 Musikhus runtom i Sverige. Som enda musikhus i Sverige utsågs Musikhuset i Mölndal till ”the Studio of the month” i tidningen International Musician. Tidningen hade en engelsk-amerikansk och en tysk upplaga. Vivaldi Studios och Musikhuset var som enda svenska studio med i alla tre. Tar man del av ovanstående meritförteckning, förstår man uppmärksamheten och hedersbevisningarna. Vi tackar Björn Asplind för denna djupdykning i Mölndals moderna musikhistoria.

 

Musikhuset bidrog till ”musikundret”

Mölndals Musikhus i gamla strumpfabriken längst upp i Mölndals Kråka öppnade 1983 och höll igång in på 1990-talet. Här fanns övningslokaler och tre inspelningsstudior. I dagens artikel skriver Lars Gahrn om den följande verksamheten.

Musikhus redan tidigare

På byggnadens gavel åt väster eller ner mot Mölndal stod högst upp ordet Musikhuset med versaler. Ibland körde major Ingvar Leion uppför Kråkan och såg detta namn. Då smålog han. På 1940-talet bodde han i huset. Hans föräldrahem var nämligen en tjänstebostad i den gamla strumpfabriken. När strumpmaskinerna hade stannat för dagen, stod Leion i de stora salarna och övade med sin trombon. Han ingick i IOGT-orkestern och blev med tiden militärmusiker, kompositör och officer. För honom var strumpfabriken ett slags musikhus redan på 1940-talet.

Öppet hus på Kvarnbydagen

Tomma industrilokaler skulle nyinredas och bli musikhus. Marcello Manci har ett stort arbete framför sig. (Björn Asplinds fotosamling.)

Tomma industrilokaler skulle nyinredas och bli musikhus. Marcello Manci har ett stort arbete framför sig. (Björn Asplinds fotosamling.)

Många övade och gjorde inspelningar i Musikhuset, men vi som bodde i närheten hade inte något med verksamheten att göra och visste nästan ingenting. Dock kom ett rykte ut, att ABBA hade varit där och gjort en inspelning. Huruvida ryktet var sant eller falskt visste jag inte. Under Kvarnbydagen den 21 april 1991 fick allmänheten dock komma in i huset. Jag var där och fann husets studior väl använda, det vill säga ganska slitna. En studiotekniker fanns på plats och berättade om verksamheten. Han berättade att man – dock inte i Musikhuset – hade lärt en dator att sjunga så bra, att den kunde bli antagen i Operahögskolan. Jag förstod redan då, att datorerna hade en stor framtid, men varken han eller jag anade nog inte mer än en bråkdel av vad som skulle komma. Jag frågade honom, om det var sant att ABBA hade gjort en inspelning i huset, men han kunde varken bekräfta eller bestrida detta rykte.

Bruce Swedien på besök

Dock vet vi att ”världens främste ljudtekniker”, svenskättlingen Bruce Swedien (Svedin) från USA, har varit där och lärt ut ett och annat av sin rika erfarenhet. Bruce Swedien var vän med Michael Jackson, och han var ”Quincy Jones högra hand”. Besöket uppmärksammades av tidningarna (GP och GT 30/8 1985). Björn Asplind hade dock bäst insyn i verksamheten. Utan tvekan svarar han, att ryktet om ABBA:s inspelningar är falskt. Dock har ABBA:s gitarrist Janne Schaffer varit i Musikhuset. Där har vi alltså ursprunget till ryktet. Av en fjäder har blivit en höna. Av en gitarrist har blivit ett helt popband. Däremot har Galenskaparna och After Shave legat på VCM Records förlag, som var kopplat till Vivaldi Studios, och gjort inspelningar här. Även Carola var där och spelade in en skiva.

En del av musikundret

Bruce Swedien omges av andra, som var verksamma inom musikbranschen. I övre raden längst till vänster ses Marcello Manci, i nedre raden längst till höger ses Björn Asplind. (Björn Asplinds fotosamling.)

Bruce Swedien omges av andra, som var verksamma inom musikbranschen. I övre raden längst till vänster ses Marcello Manci, i nedre raden längst till höger ses Björn Asplind. (Björn Asplinds fotosamling.)

Björn Asplind var kvar i Musikhuset till 1988. Då sålde man stora studion till Royal Music. Det övriga såldes till TBV. Efter en kort storhetstid gick verksamheten tillbaka. I början av 1990-talet förföll fastigheten. Taket läckte, och vatten rann ner i repetitionslokalernas väl isolerade väggar. Följden blev att de drabbades av mögel. Några lokaler klarade sig emellertid och kunde monteras ner och flyttas till Krokslätts fabriker. Genom lokaltelefonkatalogerna har jag försökt att få en uppfattning om när verksamheten försvann från Kråkan. TBVs Musikhus, Kvarnbygatan 10, finns med i katalogen till och med 1996. År 1997 finns TBVs Musikhus med utan angivelse av adressen. År 1998 finns bara TBV med, och 1999 saknas även detta studieförbund. Musikverksamheten försvann alltså omkring 1997 efter ungefär 20 år i Mölndals Kråka. Huset hade haft stor betydelse. Björn Asplind anser med all rätt, att Musikhuset har bidragit till det svenska ”musikundret”, som innebär att musikexport blev en viktig inkomstkälla för Sverige. Musikundret är dock i motsats till andra under lättförklarligt. Musikskolorna hade även en del rock och pop i sina utbildningar. Musikhuset gav dem vidareutbildning, repetitionslokaler och förebilder.

Fortsätt satsningarna!

Stora satsningar låg bakom detta under. Nu gäller det att fortsätta dessa satsningar, så att man inte en dag står där och undrar vad som har blivit med detta under.

 

Musikhuset i Mölndals Kråka

Musikhuset i Mölndal blev mycket uppmärksammat på 1980-talet, men redan på 1990-talet flyttade verksamheten. Därefter har det varit mycket svårt att få fram uppgifter om Musikhuset. Då uppenbarade sig Björn Asplind med ett rikligt källmaterial. Tack vare honom kan vi få en liten översikt av vad som har hänt.

Inspelningsstudior behövdes

Tack vare honom och hans källor kan jag nu skriva Musikhusets historia. De flesta sitter nog och undrar vilket hus jag menar. Jag åsyftar gamla Samuelsons strumpfabrik, som ligger längst upp i Mölndals Kråka och hade adressen Kvarnbygatan 10. Mölndals stadsmuseum finns nu i huset, liksom Föreningsarkivet och Riksantikvarieämbetets platskontor i väst. Det hela började med italienaren Marcello Manci, som hade varit artist i Italien. Han berättade: ”Jag fick klart för mig att skivbolag i Italien gärna skickar sina artister utomlands för att göra plattor. Det beror bland annat på att fackföreningen i Italien kräver att få välja studiomusiker åt artisterna och det är inte alltid så populärt.”

Tre studior tillkom

Gamla strumpfabriken – en gång strumpfabrik, sedan musikhus, därefter stadsmuseum.

Gamla strumpfabriken – en gång strumpfabrik, sedan musikhus, därefter stadsmuseum.

Den allmänna meningen var då, att man inte skall bygga en studio och absolut inte utanför Stockholm. Marcello Manci satte sig dock över denna uppfattning och satsade två miljoner kronor på att bygga tre studior i den gamla strumpfabriken, en för 24 kanaler, en för åtta och en för fyra. Namnet på Mancis studior blev Vivaldi Studios. Manci ville hedra minnet av sin landsman Antonio Vivaldi, vars musikstycken är både uppskattade och lätta att spela för nybörjare. Året för Musikhusets begynnelse är inte känt, men en redogörelse meddelar: ”I slutet av 70-talet byggdes Vivaldi studios 24 och 8-kanalare av Åke Eldsäter och Bo Hansén, dåvarande Stage & Studio AB i Göteborg. Åke var den mest akustiskt kunnige och Bosse var en hejare på det elektroniska. Livestudion och 4-kanalaren byggdes -82 helt i egen regi.” Till detta fanns även ett grammofonbolag och ett musikförlag: VCM Records. Givetvis vill man gärna ha ett bestämt årtal för verksamhetens början. Björn Asplind kom in i huset 1980 och är ganska säker på att Marcello Manci började året innan eller med andra ord 1979.

Repetitionslokaler tillkom

Modellen visar den gamla strumpfabriken i Mölndals Kråka. Den västligaste eller nedersta delen av fabriken blev musikhus. Foto ur Björn Asplinds samling.

Modellen visar den gamla strumpfabriken i Mölndals Kråka. Den västligaste eller nedersta delen av fabriken blev musikhus. Foto ur Björn Asplinds samling.

I slutet av 1970-talet pågick ännu strumptillverkning i huset, men den minskade i omfattning och krävde allt mindre utrymme. Andra verksamheter kunde hyra in sig. År 1982 upphörde strumptillverkningen helt och hållet. Detta år tillkom alltså Livestudion och 4-kanalaren. Snart skulle musikverksamheten dock utökas väsentligt. De olika banden behövde repetitionslokaler och undervisning om all teknik, som numera hörde till musikbranschen. Följden blev att Björn Asplind och ytterligare några beslöt att skapa ett musikhus i Mölndal. Man beslöt att koppla in ett studieförbund. Det blev TBV. Man hade hört sig för även med andra, men TBV:s företrädare var den som gick bäst ihop med Musikhusets eldsjälar. Behovet av lokaler var stort. Roger Pettersson, som var avdelningsansvarig, förklarade: ”Efter kommunala musikskolan hamnar ungdomarna antingen i källarlokaler, garage eller rivningshus, eller också lägger de av med spelandet. De flesta vuxna vill spela i grupp, det ger störst utbyte.” I den gamla strumpfabriken fanns 21 repetitionslokaler.

Undervisning i ljud- och ljusteknik

Två grupper skulle dela på en övningslokal. Grupperna organiserades som studiecirklar. Förutom övning kunde de få vidareutbildning i teknik. Björn Asplind blev studierektor inom Musikhuset. Han undervisade inom ljud- och ljusteknik. Tidigare hade han arbetat som högstadielärare i matematik och fysik. Musik och ungdomsarbete hade varit hans fritidssysslor. På detta sätt hade han kommit med i denna nya verksamhet. De olika grupperna ägde en omfattande teknisk utrustning, som var både värdefull och dyrbar. I det nya musikhuset fick varje grupp ett låsbart förvaringsutrymme för sin tekniska utrustning. Tisdagen den 19 april 1983 invigdes TBV:s musikhus i Mölndals Kråka. Tidningarna skrev mycket om det nya musikhuset. På lördagen den 23 april kom som vanligt Gits´ rebus i Göteborgs-Postens lördagsbilaga. Lösningen på denna rebus var: ”Strumpfabriken som blev musikhus”. Björn Asplind sparade artiklarna och TBV:s broschyrer och lät 2013 mig få ta del av dem. Eftersom våra kunskaper om verksamheten dessförinnan hade varit obetydliga, har jag här sammanfattat det viktigaste om starten. Nästa gång går vi vidare.