Lieslåtter på Kolebacka i Kungälv

Fredagen den 31 juli, på kvällen, låg jag och tog igen mig. Då kom ett sms på mobilen. Niklas Krantz hade sett en affisch, som meddelade, att Naturskyddsföreningen i Kungälv skulle ordna slåttergille på gården Kolebacken på Fontin dagen därpå eller lördagen den 1 augusti. Niklas Krantz undrade, om jag ville vara med. Mitt svar blev: ”När skall vi ses?”

Lieslåtter är svårt

Johan Hjerpe med sin lie. Foto: Lars Gahrn.

En gång i tiden slogs både slåtterängar och sädesfält med lie. Jag visste endast, att det var både arbetsamt och svårt att vara lieman eller slåtterkarl. Man måste ha känsla för hur man går till väga. Många var mindre skickliga slåtterkarlar, och jag utgick från att även jag saknade anlag. Det kunde dock vara intressant att pröva på. Innan jordbruket mekaniserades och medan allt ännu sköttes med handkraft krävdes väldigt mycket arbetskraft inom jordbruket. Ännu vid förra sekelskiftet sysslade större delen av Sveriges befolkning med jordbruk. Att de flesta av våra förfäder då och då slog med lie är välkänt.

Ängsmark viktig för mångfalden

Till slåtter behövdes mycket folk förr, och så var det även nu.

Jordbruket förändras hela tiden. De flesta ängsmarker har försvunnit. På ängarna växte ett mycket omväxlande bestånd av växter. Höet blev alltså näringsrikt. I våra dagar värnar naturvårdarna om naturens mångfald. Många naturskyddsföreningar tar sig därför an ängar och försöker att sköta dem på gammaldags sätt. Naturskyddsföreningen i Kungälv har anordnat en endags liekurs under ledning av ”liepedagogen” Mats Rosengren, även kallad ”Lie-Mats”. Kursen hölls den 20 juli 2019. Flera av medlemmarna hade alltså hållit i en lie åtminstone ett år tidigare. Föreningens vice ordförande Johan Hjerpe var riktigt duktig och hjälpte oss andra till rätta.

Mycket blev kvar

Ett spelmanslag piggade upp stämningen med vacker musik.

Vi fick höra allsköns goda råd. Bland annat skall man inte lyfta lien från marken. Viktigast är nog att skära snabbt och kraftfullt och inte bara sakta dra lien genom gräset. Skär man inte med kraft, lägger sig det grova och saftiga gräset under lien och reser sig på nytt, när den dras vidare. En oerfaren och oskicklig slåtterkarl lämnar alltså tuvig mark efter sig. Så gick det givetvis för mig. Vissa delar av ängen var jag tvungen att slå flera gånger. En man, som hade varit med förut, sade, att även när man skulle hässja höet på måndagen, borde man ha lien med sig. Under det slagna höet, fanns säkerligen åtskilliga tuvor kvar, sade han. På ängen växte åtskilliga bestånd av Johannisört, som har grova stjälkar med många blad. De var betydligt lättare att slå än grovt gräs. Dels kunde de inte lika lätt böja sig. Dels fick lien lättare tag i stjälken, eftersom den inte gled utefter en kal stängel. På samma sätt var det lättare att slå av torra växter än friskt och grovt gräs. De torra växterna var inte lika böjliga som de friska och fuktiga. Det gäller att hitta den rätta ”skårsvängen”, så att man skär av gräset (inte slår av det). Det är därför liebladet skall följa marken genom hela draget och aldrig behöver lyftas.

Lien skall vara vass

Det är mycket viktigt, att lien hela tiden är så vass som möjligt. Några hade ett bryne, som användes till att då och då skärpa lien. Två slags liar finns, berättade Johan Hjerpe, dels knackliar, dels slipliar. Både slipliar och knackliar är smidda. Knackliarna består av tunnare (mer plåtlikt) material, medan slipliarna är lite tjockare i materialet. Stålet är också lite mjukare i en knackelie än i en sliplie. Knackeliarna skärps genom att man knackar (kallsmider) ut eggen med hammare mot ett litet städ. Mellan knackningarna bryner man eggen med ett stenbryne för att jämna ut ojämnheter som uppstår och behålla skärpan. Slipliarna slipades däremot på en slipsten.

Hamlade träd

Förr var det vanligt, att man även skar av lövrika grenar från träd. Man ”hamlade” träden. Så hette det då. På ängen hade man planterat en lind, ty lindar och askar brukade hamlas. Linden på Kolebackas äng var omgärdad med taggtråd, för att den skulle skyddas mot vilda djur.

Många ängar borde slås

Till att börja med behöver linden skyddas.

Mångfalden är hotad, och det krävs givetvis stora insatser för att göra skillnad. Jag minns, att Gunnar Arnborg under sina föredrag föreslog, att olika föreningar skulle sköta en äng var. Idrottsföreningen skulle slå en äng, hembygdsförening en annan och så vidare. Jag tror att hans förslag förklingade utan större verkan. Idrottsföreningen skall ju ägna sig åt idrott och hembygdsföreningen åt hembygdens historia och så vidare. Att slå med lie är ett tungt arbete, som inte passar seniorer, och dessa bär ju upp stora delar av föreningslivet. Desto mer glädjande är det därför att naturskyddsföreningar håller igång.

Trimmer ersatte

Jag hade inte slagit med lie själv, men jag har sett liar i arbete. I min barndom var jag med om gammaldags slåtter med slåttermaskin. Längs fältens kanter kom dock slåttermaskinen inte åt överallt. Då kom lien fram. Till vår tomt (Roten K 27) i Mölndals kvarnby hör stora gräsmattor, som min far slog med gräsklippare. Utanför tomten fanns så att säga överbliven mark mellan oss och grannarna i Roten M 13 och mellan oss och berget. För att dessa markremsor inte skulle växa igen och förvildas, slog min far Lennart Gahrn (1928-2012) dem med lie. Han var dock inte någon skicklig liekarl utan spände sig och kunde få känningar i ryggen efteråt. Dessutom spände han sig av oro för att slå lien i någon av de många stenarna i denna stenbundna mark. På senare år användes en maskindriven trimmer i stället för lie.

Blåklockor stod kvar

En, som däremot var en skicklig slåtterkarl, var Matteus Bengtsson i Roten K 26. Utanför husets tomt fanns en äng, som man inte ville se växa igen och förvildas. Matteus slog denna äng med sin lie. Hans lie smög fram efter den stenbundna och ojämna marken. När han slog, gick han förbi alla blåsippor, som alltså fick stå kvar. Min mor erinrade sig ofta under sina sista levnadsår denna slåtter och berättade om den som ett vackert minne av hantverksskicklighet och känsla för naturen.

Lars Gahrn

Pixbo – en värdefull krönika

Pixbo herrgårds storhetstid under Eric Heymans tid hade efterlämnat många brokiga och angenäma minnen hos trädgårdsmästarens son Algot Stockvall. När jag intervjuade honom på 1980-talet, levde han upp och blev både glad och meddelsam. Han hade vuxit upp på Pixbo under 1900-talets första årtionden.

Glädje och stolthet över Pixbo

Marie Hurtig utanför sitt hem i Pixbo herrgård. Foto: Lars Gahrn.

För en pigg och påhittig pojke var Pixbo en omväxlande och fängslande värld med stor trädgård, en ladugård med många djur och lantbruksredskap, sex dammar och eget kraftverk, egen badstrand, egen brygga och båtar på Rådasjön. Algot Stockvalls minnen räckte till en artikelserie i Mölndal-Posten (1985-1986). Som så många andra kände Algot Stockvall stor glädje över sina barndomsminnen. Dessutom kände han en stor stolthet över sin barndomsvärld, som verkligen var välordnad, påkostad och stilfull. Allt detta är så påtagligt att hans skildring har ingivit även andra glädje och stolthet. Skildringen har blivit både läst och använd som källa av andra författare och forskare.

Marie Hurtigs krönika

Åtskilligt har skrivits om Pixbo sedan dess. Den stora krönikan om herrgården och villasamhället har dock inte skrivits förrän nu. Pixbo herrgård är numera indelad till flera bostadslägenheter. Sedan många år tillbaka bor Marie Hurtig i den förra matsalen. Under sådana förhållanden är det kanske svårt att inte bli intresserad av Pixbos historia. Hon tog sig an uppgiften att sammanställa all kunskap, som redan var tillgänglig, och forska fram mer. Hon har hållit på i många år. Under 2020 färdigställdes hennes krönika. Den har nu gått i tryck. Titeln är: Pixbo herrgård och framväxten av Pixbo villasamhälle: En sammanställning av Marie Hurtig.

Järnvägen gav upphov till villasamhället

Pixbo herrgård – en mer än 200 år gammal prydnad i kulturlandskapet.

Den nya tiden för Pixbos vidkommande började 1894. Då invigdes järnvägen mellan Göteborg och Borås. Pixbo fick en egen anhalt men endast tack vare många påtryckningar och stark övertalning. I Pixbo fanns då bara folket på herrgården, och de var inte så många, att det var självklart att ge området en anhalt med stationshus och stins. Över Rådasjön kom dock ibland folk från Råda säteri roende. Kammarherre Magnus Lagerberg på Råda säteri och Josef Heyman på Pixbo herrgård hade arbetat på att få en anhalt till Pixbo. De lyckades. Satsningen visade sig vara riktig, ty resandeströmmen ökade hela tiden. I och med att Pixbo hade järnvägsförbindelser uppstod ett villasamhälle i området. De äldsta villorna byggdes närmast stationen. Eric Heyman började sälja enstaka tomter, men försäljningen tog fart, när Sparrarna på Gunnebo hade förvärvat Pixbo.

De tidigaste villorna beskrivna

På stenen står: PIXBO 1866. Detta var ett märkesår i egendomens historia. Då förvärvade Josef Heyman egendomen, och dess storhetstid började då.

Om allt detta skriver Marie Hurtig kunnigt och välformulerat med gott omdöme. Hennes krönika är en blandning av känt och okänt. Herrgårdens historia är i huvudsak en sammanställning av kända uppgifter men i fråga om enskildheter och om själva villasamhället har hon mycket nytt att meddela. Pixbo utvecklades starkt under 1900-talet och blev ett stort villasamhälle. Att dokumentera villasamhällets historia kan lätt utvecklas till att bli en livsuppgift. Marie Hurtig begränsar sig – klokt nog – till den äldsta historien. Roger Jannesson har hjälpt henne med åtskilliga uppgifter. Tack vare nätet och vindsröjning hos gamla Pixbobor kan mycket nytt komma i dagen. Roger Jannesson har gott spårsinne och är mycket intresserad och uthållig. Pixbos senare historia är omfattande. Många kända personer har bott där antingen som sommargäster eller som åretruntboende. Tack vare Marie Hurtig har Pixbo nu fått en utförlig, välskriven och väl underbyggd krönika. Den kommer att skapa mer intresse kring detta bostadsområde, som är ett av de mest omväxlande och natursköna i denna del av Västsverige. Förhoppningsvis kommer Algot Stockvalls hänförelse för Pixbo att få följdverkningar långt in i framtiden.

Lars Gahrn