En resehandbok om Kungliga Bohusläns Regemente

Minnesstenen över slaget i Svensksund, ursprungligen rest på Backamo. Kungliga Bohusläns Regemente var med i detta sjöslag. (Skärgårdsflottans fartyg bemannades delvis av härens manskap.) Foto: Lars Gahrn.

På Bohusläns försvarsmuseum tillhandahålls en utmärkt skrift, som jag inte kan eller bör låta bli att berätta om och rekommendera till flitig läsning, nämligen Ingvar Rodéns bok ”Kunglig Bohusläns regemente och dess hembygd: Minnesstenar och andra minnesmärken: En historisk reseguide” (2018, 68 sidor, omslaget inräknat). Här förtecknas minnesstenar, minnestavlor, inristningar och liknande, men även tre sånger och musikstycken tas med, nämligen Beväringsvals från Backamo (även känd som ”Tjo uppå Backamo”), Bohus bataljon och Halta Lottas krog. Denna krog låg i Göteborg. Anknytningen till Kungliga Bohusläns Regemente är därför lös. Det uppges, att visan brukade sjungas vid regementet, men den sjöngs ju även på många andra ställen och översattes för övrigt till latin av lektorn och docenten Harry Armini i Göteborg. Denna översättning finns inte med i Rodéns bok, och så fullständig måste ju inte en sådan bok som denna vara.

Ett minnesmärke saknas

En karolin står staty utanför Bohusläns regementes byggnader.

Minnesmärkena återfinns huvudsakligen inom landskapet Bohuslän, men några av dem finns i Norge och angränsande delar av Västergötland. Skriften uppvisar en rikedom av vältagna färgbilder i utmärkt tryckåtergivning. Texterna är kortfattade och innehåller alla väsentliga uppgifter. I ett fall finns en redogörelse för ett minnesmärke, som icke finns, men som borde ha funnits. Författaren redogör för Carlstens fästning och berättar om Älgöolyckan 1845. År 1845 skulle en arbetsstyrka segla från Carlsten till Tjuvkil för att marschera vidare hem. En av båtarna kantrade på Älgöfjorden. Alla ombordvarande, inalles 19 man, drunknade. Minnessten och minnestavla saknas. Vem ordnar till något sådant? I ett fall berättar man om en minnestavla, som har försvunnit.

Resehandboken leder oss in i historien

En minnestavla omtalar, när regementsbyggnaderna uppfördes.

Denna skrift är en mycket användbar och givande reseguide för den, som färdas i Bohuslän och angränsande delar av Västergötland. (I ett fall är som sagt sydöstra Norge med.) Många av minnesmärkena är varken skyltade eller framträdande. En resehandbok som denna behövs och berikar din resa i Bohuslän. Man har all anledning att framföra ett varmt tack till författaren och till Stiftelsen Bohusläns försvarsmuseum för denna utmärkta skrift. Historien kan på många sätt kännas mycket avlägsen. Därför är det värdefullt, att den förankras i nutiden genom minnesmärken av olika slag. De är mer eller mindre förtjusande barn av sin tid och är därför i sig väl värda en ingående och uppmärksam granskning. Minnesmärkena leder oss in i historien, och Rodéns bok leder oss till minnesmärkena.

Lars Gahrn

Bohusläns försvarshistoriska museum

Uddevalla har många sevärdheter. På Bohusläns regementes gamla område finns en hel museimiljö, som är mycket omväxlande och har vuxit fram under lång tid. Den gör ett mycket tilltalande intryck.

Ståtliga regementsbyggnader

En av de stilfulla regementsbyggnaderna.

Regementets kaserner och andra fastigheter är välbyggda och arkitektoniskt genomtänkta. En minnestavla i sten berättar, att de uppfördes 1909-1913 under konung Gustaf V:s regering. Redan minnestavlan visar ett historiskt sinne. Här som på andra håll är regementsbyggnaderna uppförda på en höjd för att de skulle kringfläktas av friska vindar, så att regementsområdet skulle vara hälsosamt för beväringar och befäl. Följden har blivit, att man härifrån har utsikt över staden. Högst upp låg ”paviljongen på Musikberget”. Själva taket är borta, men den upphöjda platsen är kvar. Härifrån skulle musikkåren spela, och då hördes musiken ut över omgivningarna. Musikkåren kallades ”Bohus bataljon” och leddes av den kände militärmusikern Birger Jarl, icke att förväxla med jarlen på 1200-talet, fader till konungarna Valdemar och Magnus Ladulås. Flera inspelningar finns av Bohus bataljon.

Minnesstenarna och regementsparken

Trumpetargosse från regementets musikkår.

Bohusläns regemente har en lång historia. Det räknar sina anor från 1661, men mötesplatsen här i Uddevalla är inte gammal. Ursprungligen var Backamo mötesplats, men 1909-1913 byggdes alltså kasernerna strax utanför Uddevalla. Under det århundrade, som sedan dess har förflutit, har Uddevalla vuxit och omringat regementsområdet. Vid uppfarten till regementet står några minnesstenar, som visar, att man tidigt har vinnlagt sig om sin historia. Där finns en minnessten över slaget vid Landskrona och en annan över sjöslaget i Svensksund. Regementet deltog i båda dessa strider. Dessutom finns en minnessten över själva regementet och en staty, som föreställer en karolin. År 1992 lades regementet tyvärr ned, men historien finns kvar och bevarad i Bohusläns försvarshistoriska museum, en byggnad som ligger i Regementsparken. Denna är en gammal nöjespark för de värnpliktiga, och den ligger mycket naturskönt vid Bäveån, som här slingrar sig och har höga strandbankar. Här finns en friluftsteater och en rotunda för dans. Många träd växer i parken, och marken är kuperad. Ett gammalt soldattorp tjänstgör som kafé, och så har vi museet, ett förhållandevis nybyggt suterränghus.

Brännvinsskåp och reservproviant

Handgenerator, som vevades av beväringar.

Museet innehåller modeller, bilder och föremål. Där finns, som sig bör, en modell över Backamo-området. Där finns en modell över en skansanläggning från andra världskrigets dagar. Från äldre tider finns avmålade regementsfanor och kompanifanor. Utefter en vägg står ett ”brännvinsskåp”, ett stort skåp med många fack och låsbara luckor. I dessa fack kunde befälen förvara en del av sina tillhörigheter, men givetvis misstänkte folk, att mycket brännvin fanns innanför de låsbara luckorna. Med tanke på regementets musikaliska traditioner har man ställt upp en uniformerad skyltdocka med trumpet. Där ses också en utmärkt målning, som visar en trumpetargosse vid ett gammaldags militärtält. En måltidspollett och en marketenteripollett är inramade och kan ses på väggen. I samlingarna finns en mindre kartonglåda med påskriften: ”Kartong för reservproviant (kex och choklad)”. Denna reservproviant fick förtäras enbart i yttersta nöd. Föll man för frestelsen att i oträngt mål mumsa i sig chokladen, hamnade man i buren.

Många hästar

Soldat i snödräkt.

Sällsynt måste ”Munksjö prima 500 blad”, det vill säga toalettpapper, vara. När man ser dessa tunna och små blad, förstår man att utvecklingen verkligen har gått framåt vad gäller toalettpapper. För att skaffa elström ute i skogen, långt från elledningar, hade man en handgenerator. Vi ser en soldat i ”snödräkt” och en lotta i lottauniform. Regementet var förr i världen ett kavalleriregemente. Vi ser flera ryttare med sina hästar, alla i full storlek. Hästar användes inom försvarsmakten som dragdjur ända fram till 1968. ”De var pålitligare än motorfordon i vinterkylan”, heter det. Museibutiken är välutrustad med litteratur om regementets olika kompanier under indelningsverkets dagar. Museet är till stor del ett regementsmuseum, vilket med tanke på läget och andra förhållanden är självklart och utmärkt. Bohuslän hade dock även ett par båtsmanskompanier. Man önskar, att även denna historia i framtiden kommer att speglas i Bohusläns försvarshistoriska museum.

Jag tillhör inte samlingarna

Huvuddelen av samlingarna finns i undervåningen. Där rådde behaglig svalka denna varma högsommardag. Jag fann mig väl till rätta och blev kvar länge. När nya besökare kom nedför trappan, förklarade jag för säkerhets skull, att jag inte ingick i samlingarna, men jag vet inte om de trodde mig.

Lars Gahrn

Emigranthistoria på omväxlande kulturdagar

Från Göteborgs centralstation ledde ett rep fram till Sillgatan (nuvarande Postgatan), för att emigranterna skulle veta vart de skulle ta vägen. Postgatan, som då kallades Sillgatan, var Göteborgs emigrantgata.

Emigranternas gata

Konstnären Lars Gillis har skildrat Postgatans emigranthistoria i bild. Foto: Lars Gahrn.

Här fanns emigrantagenturerna, här fanns emigranthärbärgena, klädaffärer, livsmedelsaffärer och mycket annat, som emigranterna behövde. Numera minner ingenting om denna omfattande verksamhet mer än en stor väggmålning i en portgång. Konstnären Lars Gillis har i sen tid här målat scener ur gatans emigranthistoria. Skall man komma in i denna portgång, måste man dock låsa upp en gallergrind. Postgatans emigranthistoria känns både bokstavligen och bildligt avlägsen. Kommer man in i portgången, får man dock veta mycket. Lars Gillis har fångat det mesta på bild. Här finns också åtskilligt av beskrivande text. I portgången finns Göteborgs emigranthistoria i ett nötskal.

Skådespel i det fria

En livfull företrädare för Hvita Stjernlinien (Anette Sundqvist).

Historieverket, som arbetar för att lyfta fram Västsveriges kulturhistoria, arbetar dock för att lyfta fram även denna historia. Man samarbetar nära med Higab, som är med i spelet med sina fastigheter och med sina andra resurser. Under fyra dagar, 22-25 augusti 2019, visades kultur av olika slag under samlingsnamnet: ”En brokig historia”, Kulturdagar i Västra Nordstan. Dit hörde även emigranternas historia. Tre skådespelare berättade livfullt om ett par emigrantöden, som de åskådliggjorde under sitt samspel eller sina tal till åskådarna. De bärande rollerna spelades av Anette Sundqvist och Franck Olofsson. För regin stod Isabel Lagos. Skådespelets namn var: ”Emigranternas Väg – Mari och Gilbert”. Man speglade emigranthistorien genom två emigrantöden. Gilbert reser först, medan Mari är kvar i Göteborg som agent för Hvita Stjernlinjen.

Bondfångare och ficktjuvar

Gilbert (Franck Olofsson) emigrerade före sin fästmö.

Hon hade rest till Göteborg med reskassa på fickan, men där hade ficktjuvar tagit hennes pengar. Antalet bondfångare, som drogs till emigranterna, var stort. För att få ihop en ny reskassa arbetar hon nu som agent för Hvita Stjernlinjen. Slutligen har hon nått sitt mål och tar på sig finkläder, beredd att stiga ombord på ett Amerikafartyg vid Skeppsbron. Skådespelet består av olika scener, som utspelar sig under en vandring från Östra Hamngatan utefter hela Postgatan ända fram till Skeppsbron vid älven. Hela Östra Nordstan har rivits och ersatts med ett köpcentrum. Västra Nordstan har klarat sig bättre, men under en sådan vandring märker man snart, att det är långt emellan de hus, som var med på emigranternas tid. Vi hoppas, att man är varsammare i framtiden än hittills. De båda människoödena är uppdiktade, men i denna friluftsteater lyckades man på ett lättillgängligt och medryckande sätt spegla viktiga delar av svensk emigrationshistoria.

Tornvandring

Mari är redo att gå ombord på emigrantångaren.

Mycket annat hände under kulturdagarna. Anna Jolfors visade runt och berättade i Gunnar Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus. Tyska kyrkan eller Kristine kyrka var öppen, och besökarna hade möjlighet att komma upp i det 59 meter höga tornet. Denna möjlighet drog så mycket folk, att den snälle och vänlige prästen, som var ciceron under tornvandringen, såg en smula bekymrad ut, när grupperna på något sätt svällde i antal och blev så stora, att han inte kunde ta med alla upp i tornet. Domkyrkoförsamlingen har tidigare anordnat visningar i domkyrkans torn, och nu var tiden kommen för Kristine kyrka. Att döma av framgången bör man fortsätta med dessa tornbestigningar. Andra församlingar ute i stiftet har all anledning att ta efter.

Karolinerna tågar fram

Karolinerna arbetar med laddstakarna. Lägg märke till de minsta karolinerna i bakgrunden!

Göteborg var före 1807 en starkt befäst stad med ett eget garnisonsregemente. Man såg ofta marscherande trupper i staden. Detta kunde man återigen uppleva under kulturdagarna tack vare Kungliga Elfsborgs Regementes Caroliner, som hade med sig fältkanoner och sköt salut över Stora Hamnkanalen vid Lejonbron. Karolinerna visade upp tidsenlig exercis på Kronhusgården. Själv kunde jag inte vara med överallt. Jag missade tyvärr en clownföreställning med den argentinska artisten Caracola och hisnande lindans på Kronhusgården med Campagnia Autoportante. Man kunde också vara med om en musikalisk vandring med sånger ur Mozarts opera Trollflöjten. Vandringen gick fram på Nedre Kvarnbergsgatan och Postgatan. Man kan alltså inte klaga över brist på omväxling!

”Livemåleri”

De yngsta karolinerna var mycket unga.

På samma gator bjöds gatuteater med titeln ”Bröd och skådespel!” Teatervagnen gav gatuteater utanför ”Comediehuset” från 1780-talet på Postgatan 10A. Anette Sundqvist och Isabel Lagos hade skissat fram detta framträdande. På Kämpebron ägnade sig konstnärerna Teto Lagos och Eva Wirén åt ”livemåleri”. Alla intresserade kunde se deras konstverk växa fram. Slutligen stod även karolinerna för viss teater. ”Per skrivare” (även känd som Per Persson) framträdde som sårad soldat med armen i band. Han berättade för en annan karolin om hur Älvsborgs fästning hade belägrats av den danske amiralen Tordenskiold men trots allt hade lyckats avslå den danska flottans anfall. Själv hade han blivit sårad i striden och gick nu med armen i band. Efter föreställningen sade han skämtande, att han hade varit konvalescent i 300 år. Tre århundraden har nämligen förflutit sedan den danska flottans anfall. Värre än så var det inte med konvalescensen.

Lars Gahrn

Fjordbrass Lavik i Mölnlycke

Blåsorkestrar hör ihop och samarbetar. Det gemensamma intresset binder samman musiker i skilda länder. Lördagen den 19 oktober 2019 hade Mölnlycke Blåsorkester besök av Fjordbrass Lavik från Sogn på Vestlandet i Norge. Vi svenskar fick vara med om nya melodier och nya klanger. Detsamma gäller givetvis våra norska gäster.

Brittiskt inflytande

Fjordbrass Lavik håller fanan högt. Bild från musikkårens hemsida.

Redan de gamla norska vikingarna gav sig iväg över Nordsjön till Storbritannien. Även rent musikaliskt har norrmännen hämtat mycket från de brittiska öarna. Fjordbrass Lavik har rentav en engelsk dirigent. Han heter Jason Burn, har rötter i Frälsningsarmen (en utmärkt skola för blåsmusiker) och har vistats i USA, där han har tagit starka intryck av amerikansk musik. Jason Burn är en skicklig, livfull, glad och skämtsam dirigent, som fann det både märkligt och lustigt, att en engelsk dirigent stod i Sverige och talade norska till sina åhörare. Vi förstod emellertid bra vad han menade. För att göra Norge-aftonen fullständig höll Mölnlycke Blåsorkesters konferencier, Jörgen Friman, under publikens jubel ett hälsningsanförande på norska. Han berättade litet om Lavik, en grön bygd mellan fjord och fjäll i det naturfagra Sogn. Inte långt därifrån ligger staden Bergen, som har världens äldsta filharmoniska orkester (från 1765). Betydligt senare, för 22 år sedan, fick Lavik sin brassorkester.

Lavik – mitt i brassbältet

Jason Burn leder Fjordbrass Lavik och har kanaliserat anglosaxisk musik till Norge. Foto: Lars Gahrn.

Här i Vestlandet finns ett ”brassbälte”, där var och varannan ort har en egen mässingsorkester. I Norge finns inte färre än omkring 40 000 män och kvinnor, som spelar med i blåsorkestrar. 24 av dem finns i Lavik. Från annat håll har jag hört, att 17 maj i Bergen skall vara en alldeles enastående upplevelse på grund av alla musikkårer, som högtidlighåller denna stora bemärkelsedag. Överallt i staden hör man orkestrar, flera av dem barn- och ungdomsorkestrar. Att Jason Burn brinner för blåsmusiken var inte att ta miste på. Han berättade, att Gud efter att ha skapat världen på sex dagar vilade på den sjunde och var mycket nöjd med sitt verk. Detta berättas i Bibeln och är inte någon nyhet. Nytt var däremot det, som Jason Burn kunde tillägga: Vid närmare eftertanke fann Gud, att en sak fattades, för att skapelsen skulle vara fullkomlig, nämligen trombonen. På den första måndagen gjorde Gud trombonen, och därmed var allt fulländat.

Burn och trombonen

Mölnlycke Blåsorkester spelar. Jenny Björkqvist dirigerar. Längst till vänster ses Christina Lundin med flöjt.

Jag behöver kanske inte upplysa er om, att Burn själv spelar trombon, när han inte dirigerar. Trombonen passar bra till hans ”stora käft”, påstår han. (Käft betyder mun på norska och låter nog inte så illa på norska som det låter på svenska.) Tyvärr fick vi inte höra honom spela trombon, men Malene Oppedal spelade ett vackert solo på flygelhorn. Från Mölnlycke Blåsorkesters sida framträdde Roy Ljungqvist vid ett tillfälle som solist på trumpet. Burn har som sagt varit över i USA, och därifrån kom Appalachian suit. Det bästa han visste var ”Big band-music” (storbandsmusik). Norrmännen spelade vidare musikstycket Jupiter av den tyske tonsättaren Gustav Holst, som dock hade flyttat över till Storbritannien och blivit ”adopterad” av Burn och hans landsmän.

Fjordviks musikval

Jenny Björkqvist i Råda säteris trädgård 2017.

Fjordvik Brass bjöd på mycket, som sällan eller aldrig spelas i Sverige. Från Mölnlycke Blåsorkester har jag fått en lista över norrmännens musik. De spelade följande stycken:

  • Jupiter Hymn – Gustav Holst, arrangerad av Ingebjørg Vilhelmssen
  • Gøta – Peder Karlsson, arrangerad av Tina Kvamme
  • Bad. Bad. Leroy Brown – Jim Croce, arrangerad av Andy Norman
  • Ro ro til Siraland – trad, arrangerad av Frode Rydland
  • Bånsull fra Hitra – Hans Ole Rian
  •  Appalachian Mountain Folk Song Suite – James Curnow
  • A Georgian Miniature – Ernest Tomlinson, arrangerad av Jacob Wilhelm Larsen
  • The two Imps – Kenneth J. Alford
  • Three Swedish Folk Dances – trad, arrangerade av Tom Brevik
  • Storbystev – John Philip Hannevik
  • Sladburn – William Rimmer
  • Broadway – A. C. van Leeywen

Inbjudan till Norge

Christina Lundin i Råda säteris trädgård 2017.

Konserten ägde rum i Råda Rum eller Råda församlingshem, som mycket riktigt har många rum och även rymliga sådana. I konsertavdelningen satt Mölnlycke Blåsorkester till vänster och Fjordbrass Lavik till höger. Orkestrarna spelade växelvis. Mölnlycke blåsorkester leddes omväxlande av sina båda dirigenter Jenny Björkqvist och Christina Lundin. Blåsorkestern spelade bland annat marschen Överste Sjökvist av Albert Löfgren, Olympisk marsch, Pasodoble, tillägnad Lola Flores, och filmmusik av Charlie Chaplin. Norrmännen spelade för att hedra sina värdar en svensk melodi, nämligen den bekanta danslåten ”Flickan, hon går i ringen”. De båda orkestrarna avslutade med ett gemensamt extranummer. Jason Burn dirigerade de båda orkestrarna i den amerikanska marschen Broadway. Dessförinnan hade en av de kvinnliga musikerna i Fjordbrass Lavik tackat sina värdar för inbjudningen till Sverige och Mölnlycke. Hon överlämnade en bok om sin hembygd och inbjöd Mölnlycke Blåsorkester till Norge. De flesta svenskar känner till att Norge är ett mycket vackert land, men kanske blir man ännu mera angelägen att fara dit, om man får en bok med vackra bilder.

Symfonisk inriktning

Kvällen bjöd på delvis andra klanger än sådana, som vi är vana vid. Jag dryftade detta med Ulf Ripa i mellanakten. Han förklarade: ”Svenska blåsorkestrar spelar mer symfoniskt, men norska spelar inte sällan som renodlade brassband.” Dan van Ginhoven hade letat fram en cd-skiva med musikstycken, som Mölnlycke blåsorkester hade spelat in. Den skall jag återkomma till.

Lars Gahrn

Anten-Gräfsnäs järnväg imponerar

Det är svårt att hålla sig borta från Anten-Gräfsnäs museijärnväg. Själv gör jag inte några försök att låta bli att resa dit. Jag är numera medlem i Anten-Gräfsnäs järnväg och behöver inte betala biljettpriset. Här blir järnvägshistorien levande på nytt.

Skillnad mellan befattningshavare

Har någonting hänt med någon av vagnarna? Foto: Lars Gahrn.

De arbetande medlemmarna är välunderrättade och flödar över av kunskaper. På varje ånglok har man både lokförare och eldare. De hade var sin del av förarhytten som revir, lokföraren den vänstra och eldaren den högra (i lokets färdriktning). Vid ett av mina besök (den 16 juli 2019) råkade eldaren stiga av lokomotivet på vänster sida. Han fick snart veta, att han hade gjort fel. En medlem av järnvägmuseets personal påpekade detta för honom. Eldaren hade låg status på den gamla tiden, medan lokförarens anseende var högt. Han ”skulle ha vit duk på bordet”, när det var dags för kaffe. Bromsaren brydde man sig inte om att tala med, men stinsen (stationsinspektören) var en fin karl, som gick omkring i uniform och vit skjorta hela dagen och aldrig behövde utföra något grovt eller tungt arbete. Skillnaderna mellan olika befattningshavare var stora på den gamla tiden, men den finns inte här på museijärnvägen. Folk går visserligen omkring i sina olika uniformer, men kamratskap och samhörighet har ersatt den tidigare hierarkiska uppbyggnaden.

Många timmars resa

Ånglok skall det vara på en museibana!

Tåget gick i behaglig fart mellan Göteborg och Skara. Högsta möjliga hastighet var 60 kilometer i timmen, men vanligtvis gick tåget inte snabbare än 35 kilometer. I våra dagar är medelhastigheten 40 kilometer, alltså något högre. Även om tåget blev försenat i början av sin färd, kom det alltid i tid till Skara, berättas det. När man kom upp på Västgötaslätten, hade man inte längre några allvarligare motlut. Man körde på slät mark, och lokomotivet dundrade på med full hastighet mot Skara. Banan öppnades för trafik den 1 januari år 1900. Vanligtvis invigdes Sveriges järnvägar av Hans Majestät Konungen. Ingen svensk konung har invigt så många järnvägar som Oscar II. Det må dock vara honom förlåtet, att han inte ville sitta och frysa i en järnvägsvagn timme efter timme på den långa vägen mellan Skara och Göteborg eller omvänt. Han dröjde till juli månad med invigningen, som ägde rum den 16 juli år 1900. Gråbo lär kungen dock inte ha sett mycket av, ty när han kom dit, satt han och sov i vagnen, berättas det. Antalet stationer utefter banan måste ha tett sig nära nog oändligt för den hårt prövade monarken, som höll på att bli både gammal och trött. Han var väl värd en kortare eller längre tupplur.

Ånglok skall det vara!

Lokstallet vid Antens station.

På den tiden var tågsätten långa. Ett tågsätt hade då tre gånger så många vagnar som ett nutida museitåg. Två lokomotiv krävdes för att dra alla dessa vagnar till Skara. Själv tycker jag, att museitågen är långa, och ändå är de ibland alltför korta för alla resenärer, som strömmar till och infinner sig på Antens station. Ibland kommer alla resenärer inte med tåget. Både i Anten och i Gräfsnäs är perrongerna alltför korta, om man skulle vilja köra med längre tågsätt. Resenärerna vet vad de vill ha. De vill ha ånglok. Torksommaren 2018 var därför en dålig sommar för museijärnvägen. I vanliga fall får man in 1,2 – 1,3 miljoner på ett år, men detta år fick man in enbart en miljon. På grund av torkan kunde man inte köra med ånglok mer än några enstaka söndagar, och då fick man inte lika mycket folk som vanligt.

Mycket arbete

Detta skall åter bli ett lokomotiv, men mycket arbete måste läggas ner innan dess.

Det minskade beloppet uppvägdes mer än väl av den halva miljon, som man fick för sin medverkan i en filminspelning. I många filmer behövs både tåg och stationer. Anten-Gräfsnäs järnväg kan erbjuda bägge. Filmskaparna hittar hit, och intäkterna ökar. Att driva en järnväg är ett dyrt nöje. Alla inkomster behövs, och ingenting blir över. Att hålla vagnar och framför allt lokomotiv i kördugligt skick kostar pengar, pengar, pengar och åter pengar och kräver arbete, arbete, arbete och åter arbete. Vid ett senare tillfälle samma år skulle Pierre Enbert, vår trevlige och kunnige järnvägsguide, visa verkstaden för ett mindre sällskap. Jag har börjat räknas till stampubliken. Jag anropades därför och tillfrågades, om jag ville följa med? Det enda rimliga svaret på en sådan fråga är ja. Inne i verkstaden stod ett lokomotiv, som egentligen var uttjänt men höll på att renoveras. Allting var sönderplockat och löstaget. Endast ramen och hjulen stod kvar på spåret. Vår guide ryste av fasa, när han tänkte på allt arbete, som verkstadspersonalen hade framför sig. Själv vet jag inte mycket om verkstadsarbete, men jag kan göra mig ungefärliga föreställningar. ”Lade man verkligen ned så mycket arbete på att renovera ett uttjänt ånglokomotiv förr i världen?” frågade jag. – ”Nej, det gjorde man inte.” – ”Jag förmodar, att man skrotade uttjänta lok och köpte nya istället.” – ”Ungefär så gick det till.”

Frivilligt arbete

Vår kunnige och trevlige ciceron, Pierre Enbert, visar hur järnvägsfolk signalerar till varandra.

I våra dagar kan man inte köpa nya ånglokomotiv. Därför är man tvungen att reparera och renovera de gamla. Detta kräver tålamod, yrkesskicklighet, pengar och tid, arbetstimme efter arbetstimme. Heder åt den kunniga och outtröttliga verkstadspensonalen, som håller vårt rullande kulturarv i kördugligt skick! Tack vare dem kan vi återuppleva historien, som kommer oss mycket närmare med bevarade lok och vagnar än enbart med bilder och böcker. Verkstadsavdelningen är mycket välutrustad och väckte en verkstadsarbetares beundran under guidningen. Han anmälde sig på stående fot som frivillig. Vår ciceron blev förtjust och tog genast hans namn och adress. Hela sällskapet lyste upp. Tack vare otaliga frivilliga, som arbetar obemärkt i tysthet, kan Anten-Gräfsnäs järnväg hålla igång och steg för steg utöka verksamheten. Man blir så imponerad, att man återvänder gång på gång.

Lars Gahrn

Slaget vid Röda sten 2019

Sista krigsåret på Västkusten under det stora nordiska kriget blev händelserikt tack vare den norske amiralen Tordenskiold. Han intog Marstrand, utsatte Älvsborgs fästning för så skarp beskjutning, att fästningen var mycket nära sitt fall, och erövrade flera fartyg under ett nattligt anfall mot Nya Varvet. Året 1719 blev händelserikt. Tordenskiold utnyttjade tiden väl.

Tordenskiolds släkting

Lars G. Wessel Johnsen, Tordenskiolds sentida släkting, var klädd som sin släkting, den kände amiralen. Foto: Lars Gahrn.

Från svensk sida kunde en viktig framgång inräknas. Tack vare ett nattligt överraskningsanfall lyckades en svensk eskader erövra flera danska farkoster. Så många händelser kunde inte gå obemärkta förbi. Bohus Elfsborghs Caroliner ordnade till ett krigsspel ute vid Röda sten den 29 juni 2019. Norska föreningar var med. Bland de många deltagarna i krigsspelet märktes en sentida släkting till Tordenskiold, nämligen Lars G. Wessel Johnsen. Tillsammans med sin kollega Asle Norli företrädde han föreningen Academie Tordenskiold från Norge. Wessels kunskaper om sin kände släkting är stora. Han har noggrant granskat samtida bilder av Tordenskiold (som hette Wessel innan han adlades). Han har skaffat sig samma slags kläder som amiralen. Wessel har både bröstharnesk och ryggharnesk. På bröstet bär han en avgjutning av Marstrandsmedaljen. Efter Marstrands fall lät den danske kungen prägla en minnesmedalj, som visade honom själv på framsidan och Karlstens fästning på baksidan. Medaljen utdelades till alla officerare, som var med om erövringen. Lars G. Wessel Johnsen hade ordnat en avgjutning, som han bär på bröstet vid sådana tillfällen.

Strid till lands

Marstrandsmedaljen fanns på Lars G. Wessel Johnsens rock.

Krigsspelet skulle egentligen ha utspelat sig inom Nya Varvets område, men detta är numera ett bostadsområde och kontorsområde. Här får man inte skjuta. Firandet flyttades därför några hundra meter österut till Röda sten vid Älvsborgsbrons södra brofäste. Anfallet mot Nya Varvet var ett sjöburet överraskningsanfall. Egentligen skulle norrmännen ha kommit i båtar och erövrat svenska farkoster. Sådant kunde inte ordnas denna gång. Man ordnade en landstigning och strid till lands. Norrmännen samlade sig nere i strandsluttningen och ryckte fram på slätten väster om det gamla pannhuset.

Lägerliv

Soldaterna hade mycket intressant utrustning med sig.

Här möttes de av karolinskt fotfolk och karolinskt rytteri. Norrmännen bildade då karré (fyrkant) för att försvara sig mot ryttarna, som red runt norrmännens fyrkant. Detta skådespel spelades upp tre gånger under dagens lopp. Däremellan levde soldaterna lägerliv. Man kunde gå runt och bekanta sig med dessa krigsmän och granska deras utrustning. Själv tillhör jag vid det här laget stampubliken. Många kände igen mig.

Göternas medlemsvärvning

Norrmännen samlar sig till anfall nere i strandsluttningen.

Slaget vid Röda sten tillgick i korthet så, att norrmännen överföll karolinerna, och att karolinerna överföll mig. Jag var redan sedan flera år tillbaka stödmedlem i Bohus Elfsborghs Caroliner, men många caroliner är samtidigt medlemmar i Götiska Förbundet. Nu hade de inriktat sig på att värva mig till Götiska Förbundet. Bättre sent än aldrig var lösenordet. Jag hade varit på väg in i förbundet redan på 1980-talet. Under mina doktorandstudier vid historiska institutionen vid Göteborgs universitet lärde jag känna överstelöjtnanten Gunnar Samuelsson, som var en ivrig förbundsbroder. Jag höll föredrag för hans studiecirkel i Skansen Lejonet. Jag medarbetade med några artiklar i medlemsbladet ”Götiska Minnen”. Han försökte övertala mig att gå med som medlem. När han hade lyckats, förändrades allt, och ingenting fullföljdes. Efter flera år som änkling gifte han om sig. Hustrun bodde i Tyskland, där även han kom att uppehålla sig. Han hade inte längre tid att arbeta för Götiska Förbundet, och framför allt uppehöll han sig alltför långt från Göteborg. På senare år träffades vi aldrig. Jag kände inte någon lust att gå med i ett förbund med idel okända människor.

Ålderdomlig blankett

Karolinerna står redo att möta fiendens anfall.

Vid Röda sten dök många förbundsbröder upp runtomkring mig. Det visade sig, att många av mina vänner och bekanta inom Bohus Elfborghs Caroliner var förbundsbröder, och att de gärna såg att jag blev medlem. Därmed hade det egentligen enda skälet för mig att inte inträda som medlem bortfallit. Jag hade tydligen många vänner och bekanta inom förbundet. Dessutom var jag uppenbarligen välkommen. Drivande kraft denna gång var Johnny Okenfält, artillerist inom carolinerna. Han översände en blankett för medlemsansökan. Den var så ålderdomlig, att jag fann den mycket tilltalande. Allt kunde mycket väl ha runnit ut i sanden även denna gång, eftersom jag hade föresatt mig att inte bli medlem i ytterligare föreningar. (Ett trettiotal medlemskap borde väl räcka!) Dessutom tycker jag inte om att fylla i blanketter, särskilt inte under sommaren. Som kommunal tjänsteman har jag sedan länge lärt mig att leva upp till den kloka målsättningen: Ad libitum ad acta (Lägg till handlingarna så mycket du vill). Ansökningsblanketten kunde mycket väl trots sin tilltalande ålderdomlighet ha hamnat bland handlingarna.

Täta påminnelser

Glada norska krigare.

Johnny Okenfält tog dock den nutida tekniken till hjälp och skickade det ena mailet efter det andra som påminnelse ända till dess att jag hade fyllt i och skickat över blanketten. Föresatsen att inte gå med i ytterligare en förening bryter jag emot så ofta, att det inte gör något, om jag bryter emot den en gång till. Under året hade jag redan (efter enträgen övertalning) gått med som medlem i Munkedals järnväg och Skara stiftshistoriska sällskap. Har man inte gått med i fler än tre föreningar under ett år, har man trots allt skäl att känna sig återhållsam. Det är svårt att säga nej till föreningar. Rör man sig mycket ute i världen, blir man förvånad över, hur mycket som uträttas av föreningar med små tillgångar, och hur litet som trots stora resurser uträttas av statliga och kommunala institutioner, som kan vara förvånansvärt ineffektiva. Götiska Förbundet har hunnit med mycket under sin mer än 200-åriga historia. Bland annat drev man Götiska Förbundets skola i Mölndal. Till denna och mycket annat kan det vara skäl att återkomma.

Fotokuliss av Tordenskiold

Fotokuliss med Tordenskiold på kajen i Marstrand.

För att återvända till Tordenskiold, stötte jag på honom senare under året i Marstrand, som han erövrade för 300 år sedan. På kajen stod en målad kuliss med Tordenskiold på. Ansiktet bestod av ett hål, där man bakifrån kunde sticka in sitt eget ansikte. Var och en kunde med andra ord bli sin egen Tordenskiold och få ett roligt fotografi med sig hem. Jag skickade en bild av denna fotokuliss till Lars G. Wessel Johnsen, som svarade: ”Tusen takk for tilsendte. Dette var jo en morsom gimmick fra Marstrand.” Han behöver inte fotograferas på detta sätt. Han har äkta utrustning. Just därför drar Tordenskiolds folk och karolinerna mycket folk vid sina uppvisningar.

Lars Gahrn

Musikens makt på Lödöse medeltidsmarknad

Lödöse medeltidsdagar den 25 och 26 maj 2019 rivstartade med sång- och musikgruppen Stormfrun. Full fart från början och bästa möjliga inledning. Stormfrun nydiktar och nykomponerar piratsånger på svenska och engelska. Förebilderna är brittiska och irländska sjömanssånger.

Sjörövarsånger

Stormfrun spelade och sjöng kraftfullt och livligt. Foto: Lars Gahrn.

Sång och musik är av bästa slag. Dessutom är framförandet livfullt och utvecklar sig omedelbart till ett uttrycksfullt skådespel, raskt men inte alltför snabbt framfört. Två cd-skivor har Stormfrun givit ut, den ena på svenska, den andra på engelska. En tredje är på väg. Ett instrument av mindre vanligt slag förhöjer uttrycksfullheten och kraften i framförandet. En medlem i bandet sitter på en låda och klappar rytmiskt på denna. Lådan är alltså ett slags trumma. Instrumentet är latinamerikanskt och kallas cajon. Jag har tidigare sett det i Mölndal, där Kvarnby Singers brukar ha en sådan klanglåda. Stormfruns medlemmar är klädda i sjömanskläder eller piratkläder från 1700-talet. Lyssnar man noga till sångtexterna, finner man att låtskrivarna har tolkat sjöröveriet som ett uppror och en motrörelse mot förtryck och laglig utplundring. Så var det ofta, även om brottslighet i många fall, kanske de flesta, för brottslingarna endast är ett sätt att förvärva pengar och ägodelar.

Medeltidsmusik

Livfullt och uttrycksfullt utspel av denne fribytare.

Musikaliskt hörde Stormfrun hemma efter medeltiden. Bandet Black Magic Fools hörde däremot hemma i medeltiden både vad gäller musik och klädedräkt. Även här fanns i musiken dock en snabbhet och en kraft, som rimligen är påverkad av senare tiders musikstilar. Bandets medlemmar har svarta kläder och var svartmålade runt ögonen. Senare tiders hårdrockare har nog delvis varit förebilder. Stildrag från skilda tider är ofrånkomliga och har alltid funnits. De berikar de musikaliska upplevelserna och skänker omväxling. Medeltidsdagarna anordnades av Ljudaborg Kulturförening, som har många framstående amatörskådespelare. Av sina många skönsjungande medlemmar har man bildat en sångkör, som kallas Voces Vivantes (Levande röster). Den framträdde med en mycket vacker och väl framförd konsert, som hade gjorts till ett skådespel. Körmedlemmarna tvistade om sångnummer och om kärleken, alltsammans på låtsas men trevligt och roande. Efter denna konsert skulle medeltidsdagen ha varit slut, men så blev det inte. Musiker och sångare slog sig ned vid några utomhusbord och började spela och sjunga. Den ena låten gav dem andra. Klockan fem skulle medeltidsmarknaden stänga, men när jag gick till bussen några minuter över fem höll de fortfarande igång. De bubblade av sång- och musikglädje.

Riddaren föll i marken

En cajon (klanglåda) förhöjde musikens kraft.

Dessförinnan hade mycket annat hänt. Ljudaborgs medlemmar visade medeltida dans och lät dem som ville vara med och lära sig. Man lärde ut en enklare ringdans, som de flesta kunde vara med i (även och kanske inte minst små barn). Tornering anordnades. Denna gång fick jag vara med om en riddare, som föll i marken. Riddar Silverkrona skulle böja sig åt sidan men miste balansen, gled ur sadeln och föll i marken med ena sidan före. Hon var dock snabbt på benen och satt snart i sadeln på nytt. Ingen blir som bekant en bra ryttare förrän han eller hon har blivit avkastad etthundra gånger. I detta fall berodde olyckan på ryttaren, och givetvis har ryttarna även under medeltiden fallit till marken. Man vågar inte tänka på, hur många som har blivit krymplingar på detta sätt. Den dåtida sjukvården hade inte många möjligheter att läka benbrott och krossade leder.

En orolig häst

Tord Caligari balanserade skickligt och halsbrytande.

Riddar Älgkrona hade en ståtlig och vacker häst, men stridshästen blev orolig och kunde inte lugnas. Den dansade omkring och kastade med huvudet. Riddar Älgkrona kunde inte genomföra sina övningar. Hon måste hela tiden arbeta på att hålla sin häst någorlunda lugn. Hästen är ett skyggt djur, som flyr undan så snart den märker eller befarar något farligt. När man dresserar en krigshäst, försöker man lära den att låta bli sitt medfödda beteende. Man försöker lära den att inte anse det farliga vara farligt. Helt kan man inte få hästen att övervinna sin medfödda skygghet. Ibland börjar även vana hästar bli oroliga. I värsta fall stegrar de sig och börja skena. I detta fall gick händelseutvecklingen inte längre än till oro och dans.

Svårt att göra sig hörd

Black Fools var på många sätt inspirerade av medeltiden.

Torneringarna utvecklas till ett slags teater. Riddarna grälar på varandra, drar sina svärd och vill hugga in på varandra. (Förhoppningsvis spelar de.) Tyvärr hör man dock dåligt vad de säger, fastän de höjer rösten. Varje riddare kan kanske inte ha en egen mikrofon, men konferencieren kunde kanske återge vad riddare och gycklare säger? På den gamla tiden måste det ha varit svårt att göra sina kommandoord hörda. Man förstår att befälhavarna på den tiden gav order med trumpetsignaler och trumvirvlar. Fanan var viktig. Den visade vart truppen skulle gå. Om befälhavaren försökte ropa ut sina order, skulle han ha blivit hörd endast tio eller tjugo meter bort.

Medeltidsmarknad

Riddar Älgkrona måste avbryta tävlingen för att hålla sin häst lugn.

Tord Caligari skämtade, balanserade och gjorde andra konster, skickligt, spännande och lustigt. I museet anordnades visningar. Sagor berättades i lägret. (Tyvärr hade jag inte möjlighet att lyssna till dessa medeltidssagor denna gång.) Marknaden hade gott om varor, och dessa hade hög kvalitet. Följden blev att jag gjorde slut på mycket pengar. Jag handlade saker, som kunde användas som gåvor vid framtida uppvaktningar. Våren hade varit både långdragen och kall, men dessa dagar kom med både sol och värme. Medeltidsdagarna var en utmärkt början på sommaren 2019.

Lars Gahrn