Till kamp för välfärdspolitiken!

Välfärden bar inte skulden för Sveriges ekonomiska kriser. Tvärtom var den en förutsättning för att Sverige skulle gå bra rent ekonomiskt. Detta är ett av journalisten och filosofie magistern i historia Oskar Brandts viktigaste påpekanden. Istället instämmer han i nationalekonomen Sven Grassmans slutsats: 70-talets höjda oljepriser ledde till de ekonomiska kriserna under 70-talet och därefter.

Välfärden behövs för god ekonomisk utveckling

Oskar Brandts bok.

Välfärden är en förutsättning för god ekonomi. Högerkrafterna eller de nyliberala skyllde dock på välfärden och krävde, att välfärden, det vill säga de sociala förmånerna och lönekostnaderna skulle minskas. Som bekant hade de framgång. Följden blev att folk hade mindre pengar att röra sig med, och att köpkraften i Sverige minskade. Minskad köpkraft ledde till kraftigt ökad belåning av folkets flertal. Den ökade belåningen vållade ekonomiska kriser eller förvärrade de ekonomiska kriserna; medellivslängden sjönk för arbetare (dock ej akademiker), och klassklyftorna ökade. Jämlikheten är i själva verket bra för det mesta. Folk blir lyckligare; medellivslängden ökar, och ekonomin går bättre.

 Boksläpp i Majorna

Oskar Brandt framförde dessa tankar och många andra vid sin bokrelease på Crippas Café vid Kusttorget i gamla Majorna torsdagen den 8 oktober 2020. Bokens titel är: Oskar Brandt: Överlevnad för samhället och människorna (BoD – Books on Demand, Sthlm, 153 sidor). Rummet längst in till vänster var fyllt av vänner och bekanta, som hälsade författarens slutsatser med bifall, trivdes och hade trevligt. Stämningen var god, och många dröjde kvar efteråt.

Utbildning är viktig

Oskar Brandt läser högt ur sin bok. Foto: Lars Gahrn.

Oskar Brandt berättade inledningsvis om sin bok och om sig själv. Han läste valda delar av debattboken högt och svarade sedan på frågor. Han kan sitt ämne. Att ställa en fråga är som att trycka på en knapp: sakuppgifter och slutsatser kommer genast i en strid ström från författaren. Man upplevde lite av stämningen från arbetarrörelsens barndom. Förtroendevalda och deras väljare tog då del av föredrag i ekonomiska och ekonomisk-politiska frågor. Många studiecirklar behandlade på den tiden dessa allt annat än publikfriande frågor. Man förstod, att om de anställda skulle förhandla med arbetsgivarna, måste de vara väl pålästa och väl insatta i ekonomiska frågor.

Kunskap krävs, om folk skall lyssna

Något liknande hade Oskar Brandt upplevt redan i skolan. Själv bodde han med sin mor i en hyreslägenhet i Kobbegården i Askim. Många av hans kamrater bodde i ett villaområde ovanför Kobbegården. Både bokstavligt och bildligt såg dessa villaägarbarn ned på barnen från Kobbegården. Lärarna lyssnade mer på villaägarnas barn än på barnen från Kobbegården. Där i skolan lärde sig Oskar, att man måste kunna sitt ämne och vara väl påläst i sakfrågan, om man skall få andra människor att lyssna.

Överskrifter sammanfattar budskapet

Oskar Brandts föräldrar, Christer Brandt och Ann Lindblad var med på bokreleasen.

Oskar Brandts bok är innehållsrik, och mycket pedagogiskt sammanfattar han ofta kapitlets budskap i kapitelöverskrifterna: Stora problem med evig åtstramning, Den järnhårda lönelagen leder till arbetarens mardröm, Lånedrivna privathushåll skapar ständiga samhällshot, Euron designad för att krossa Europas staters självständighet, Låglönejobb inte bra bas för rikt välfärdssamhälle, Trygghet och tolerans hänger ihop, Marknadshyror en mardröm för folket, Privat sjukvård riskerar att utförsäkra fattiga, Vinstfri skola ger bättre skolresultat, och så vidare.

Privat egendom

”Privat egendom ingen mänsklig rättighet”, är en annan sats bland överskrifterna. Den kan behöva förklaras. Oskar Brandt motsätter sig inte privat äganderätt, men han menar, att samhället måste reglera äganderätten likaväl som så mycket annat, för att samhället skall kunna fungera på bästa sätt för alla medborgare. Även samhälleligt ägande är nödvändigt i en välfärdsstat.

Offentlig sektor behövs visst

En av överskrifterna har den trotsiga lydelsen: ”Offentlig sektor behövs visst”. På många samhällsdebattörer låter det som om den offentliga sektorn helt enkelt kan slopas, men Oskar Brandt påvisar, att så är det inte. Den offentliga sektorn gör ofantlig nytta och är en förutsättning för näringslivets framgångar. Den offentliga sektorn utbildar barn, ungdomar och vuxna. Den vårdar de sjuka och förebygger ohälsa. Den tar hand om handikappade och gamla. Den anlägger och sköter vägar, järnvägar, hamnar och sjöleder. Och så vidare.

Självklarheter bestrids

Oskar Brandt skriver klart och övertygande. Ibland frågar sig läsaren kanske: Är det verkligen nödvändigt att framhålla självklarheter? Svaret är ett obetingat ja, ty dessa självklarheter bestrids och utmanas ständigt. Många kan nämligen bereda sig själva vinning, om delar av den offentliga sektorn kan avskaffas eller privatiseras. Givetvis är även kritikernas synpunkter ibland helt eller delvis berättigade. Den offentliga sektorn kan ibland vara ineffektiv och sysslar för mycket med sådant, som hade kunnat besparas allmänheten. Sådant gäller dock enskildheter. Som helhet måste kritiken mot våra offentliga sektor sägas vara både oberättigad och förfelad.

Studieplan önskas

Oskar Brandt talar på Crippas Café i gamla Majorna.

Oskar Brandt kan sitt ämne, och han kan även skriva lättfattligt och fängslande, så att läsekretsen kan hänga med också i de svårare kapitlen. Boken är på många sätt angelägen. Socialdemokraterna har inte lika lätt som borgerligheten att få ut sitt budskap och de ekonomiska överväganden som ligger bakom. Den socialdemokratiska dagspressen tillhör – med några undantag – historien. De flesta tankesmedjorna drivs av borgerliga företrädare. Ofta är det svårt att intressera löntagarna för ekonomi och politik. Utbudet av lättsam underhållning är mycket stort och lockar bort människorna från viktiga frågor. På grund av den svenska samförståndspolitiken kan viktiga kursändringar genomföras utan någon öppen debatt av större betydelse: skattesänkningar, nedskärningar inom socialvården, privatiseringar, bolagiseringar, nedrustning av försvaret, omläggning av skolpolitiken och mycket annat. I ett sådant samhälle behövs Oskar Brandts bok. Man skulle gärna se, att en studieplan utarbetades, så att den kunde användas som kursbok.

Lars Gahrn

2020-11-19

Mer eller mindre bortglömda kvinnor

Stefan Högberg har på nytt författat en intressant och välskriven bok om kvinnor, som är bortglömda, eller rättare sagt: som anses vara bortglömda, om bara ett fåtal historieintresserade känner till dem. Högberg förklarar vad han menar: ”Som i förra boken anses en ’glömd’ kvinna här vara en kvinna som få historieintresserade svenskar känner till.”

Alltför ivrig maktutövning

Omslaget visar ett fantasiporträtt av drottning Filippa, utfört av bildhuggaren H. W. Bissen på 1800-talet. Av de åtta kvinnorna har vi porträtt av endast tre.

Bokens titel är: Stefan Högberg, Svenska kvinnor historien glömde (Historieporten, Göteborg, 2019, 190 sidor, många av dem illustrerade). Med viss tillfredsställelse kunde jag slå fast, att bara en av de åtta behandlade kvinnorna var okänd för mig, och att bara en var halvglömd. Maria Christina Bruhn var okänd för mig. (Hon hade på sin tid förbättrat Kungliga Artilleriets krutladdningar.) Sophie Sagers levnadsöde erinrade jag först, när jag läste Högbergs skildring. I fallet hertiginnan Ingeborg måste man nog säga, att glömskan är självförvållad. År 1319 hade hon alla möjligheter att behålla sin maktställning länge. De andra kungliga makthavarna hade dött en naturlig död (ja, verkligen!), jagats i landsflykt eller tagit livet av varandra. I Norge och Sverige var hon och hennes son Magnus Eriksson ensamma kvar. Sonen valdes till konung men var endast tre år. Modern hade – mänskligt att döma – ett långvarigt maktinnehav framför sig. Tyvärr förbigick hon stormännen och beslöt att på egen hand och med lånade pengar erövra Skåne tillsammans med den mest opålitlige bundsförvant man kunde tänka sig. Följden blev ett fullständigt misslyckande, allvarlig skuldsättning och revolt bland stormännen. Hennes maktställning blev – i motsats till drottning Margaretas – mycket kortvarig. Den, som gapar över mycket, mister ofta hela stycket.

Bilder bevarar minnet

Stefan Högberg har dragit fram många intressanta kvinnoöden ur glömskan. Foto: Lars Gahrn 2020.

De bortglömda kvinnorna skulle ha varit mer glömda än vad som nu är fallet, om inte vissa tillfälligheter hade spelat in. Hertiginnan Ingeborg har efterlämnat ett praktfullt sigill med en bild i helfigur av henne själv. Denna bild har alltsedan 1800-talets senare hälft gjort sitt segertåg genom svenska historieböcker. För medeltiden är personbilder mycket sällsynta. Man kan helt enkelt inte undvara hertiginnan Ingeborgs bild! Av drottning Filippa har vi visserligen inte något sigill med hennes bild bevarat, men i Vadstena, där hon ligger begraven, finns hennes gravsten med en vältecknad bild av Jesus på korset. Denna gravsten har på samma sätt gjort sitt segertåg genom den historiska litteraturen. Först ut med att avbilda den var greve Erik Dahlberg under 1600-talets senare hälft. I min barndom har jag suttit och tecknat av denna bild av frälsaren på korset, klistrat upp bilden på plywood och lövsågat ut den korsfäste ur träplattan. Vårt behov av bilder leder till många märkliga handlingar.

Dikt om Dickson

Vad gäller Eva Dickson, kan man knappast glömma en kvinna, som har blivit besjungen av ingen mindre än Nils Hasselskog:

I en salong i Stockholms bördskvarter
kring five-o’clocket satt en kvinnoskara,
då samtalsämnet, såsom stundom sker,
gled hän och man kom in sig å Sahara.

Tack vare sin sigillbild hör hertiginnan Ingeborg till de mindre glömda.

Har man läst en hel dikt med så minnesvärda strofer, kan man inte gärna glömma den besjungna kvinnan. (Sång till Fru Eva Dickson är tryckt i: Nils Hasselskog, Grönköping dikter sammanställda av Göran B Nilsson och Martin Kylhammar, 1987.) Tyvärr har nog inte så många som önskvärt vore läst denna dikt. Fru Eva Dickson, som på sin tid genom långa och farliga bilfärder och andra vilda upptåg var ett allmänt samtalsämne, hör därför i våra dagar tyvärr till de bortglömda, om än till de mindre bortglömda.

Svårt för Bruhn att få sin ersättning

Drottning Filippas gravsten har gjort henne till en av de mindre glömda. Utan den hade hon av allt att döma hört till de mer glömda.

Stefan Högberg skriver som vanligt trevligt, insiktsfullt och medryckande. Skildringen är välskriven, lättläst och väl underbyggd. Utöver de redan nämnda kvinnorna skildrar han Emerentia Pauli, Ingela Gathenhielm och Ulrika Eleonora Stålhammar. Utförliga käll- och litteraturförteckningar hjälper dem, som vill läsa vidare. Med undantag för Sophie Sager är ingen av dem kvinnosakskvinna. Deras levnadsöden ger dock självklart många inblickar i kvinnornas levnadsvillkor. Framför allt väcker Högbergs skildringar många tankar. Ifråga om Maria Christina Bruhn redovisar Högberg på ett tankeväckande sätt hur svårt mamsellen hade att få ut ersättning för sin uppfinning, medan män i samma bransch utan större svårigheter på ett bedrägligt sätt fick stora summor. Det var inte lätt att vara kvinna inom ett område, där männen var så gott som ensamma och helt tongivande.

Lars Gahrn

2020-11-12