Svensk sjöfart betalade Marstrands lösen i 140 år

Har ni hört talas om ”Marstrands lösen”, som Sverige betalade för att återfå Karlstens fästning och Marstrands stad i Bohuslän? ”Älvsborgs lösen” har de flesta historieintresserade hört talas om, men Marstrands lösen känner de inte till, eftersom jag myntade uttrycket, när jag skulle skriva dessa rader.

Norrmännen går till anfall

Marstrands fästning var väl befäst, men vad hjälpte det, när garnisonen saknade försvarsvilja? Foto: Lars Gahrn.

Begreppet har dock lika väl som Älvsborgs lösen ett nog så påtagligt sakinnehåll, men låt oss ta allt från början. Danmark (med Norge) grep på nytt in i det stora nordiska kriget år 1709, men den danska hären besegrades i slaget vid Helsingborg 1710 och måste utrymma Skåne. Karl XII svarade med två stort upplagda anfall mot Norge 1716 och 1718, samt Armfelts tåg mot Tröndelag samma år (1718). Konungen stupade vid Fredrikstens fästning, och därefter svängde krigslyckan återigen. Norrmännen ryckte in i norra Bohuslän men drog sig snart tillbaka, fastän svenskarna inte besvärade dem. Värre var dock, att Tordenskiold på nytt gick till anfall.

Karlsten på Marstrand erövras

Tordenskiold tågar in i Marstrands fästning och frågar vresigt, varför man sölar med kapitulationen? Teckning: Otto Bache.

För denne amiral i danska flottan var Marstrands utmärkta hamn i södra Bohuslän ett lockande krigsmål. I Marstrand fanns dock Karlstens fästning, som skulle vara mycket svår att erövra, om garnisonen gjorde sin plikt. Garnisonens lust att strida var dock högst tvivelaktig, eftersom de flesta försvararna var sachsiska krigsfångar. Tordenskiold satte igång en våldsam beskjutning med påföljd att kommendanten, överste Danckwardt, gav upp och överlämnade fästningen till Tordenskiold. (Danckwardt blev senare av svensk domstol dömd till döden för denna kapitulation och avrättad.) Hela detta händelseförlopp är utbroderat med allsköns skrönor, som jag dock går förbi denna gång. I juli månad år 1719 tog Tordenskiold över Marstrand och Karlsten.

Hårda fredsvillkor

Tordenskiolds staty i Oslo.

Några månader senare (den 27 oktober 1719) slöts stillestånd mellan Sverige och Danmark. Den 22 juni året därpå slöts fred. Sverige återfick Karlsten och Marstrand, men svenskarna måste avstå från tullfriheten i Öresund, betalade 600 000 riksdaler till Danmark och lovade att inte bistå hertigen av Holstein-Gottorp mot Danmark. Fredsvillkoren måste sägas vara hårda. Öresundstullen var en av Danmarks viktigaste inkomster. Svensk sjöfart måste nu betala Öresundstull år för år ända fram till 1857, då tullen äntligen – tack vare stormakternas påtryckningar – avskaffades. Norrmännen hade före vapenstilleståndet utrymt Bohuslän. Karlsten på Marstrand var deras enda trumf på hand, men den var mycket viktig. Hade de behållit Karlsten, skulle de ha haft en utmärkt örlogshamn norr om Göteborg. Om vinden var gynnsam, kunde man nå Göteborg på bara några timmar. Kanske fanns förhoppningen hos danskarna, att de skulle kunna behålla Karlsten. När jag vandrade omkring i Örlogsmuseet i Köpenhamn, uppmärksammade jag en enkel modell över Karlsten och Marstrand. Fästningen kallades på denna modell för Christianstein (Kristiansten), inte Karlsten. Man hade alltså bytt namn på fästet. Konung över Danmark och Norge var vid denna tid Fredrik IV, men man kunde inte kalla fästningen för Fredriksten. Så hette ju fästningen, där Karl XII stupade. Namnbytet tyder på att man ville behålla Marstrand.

Från Marstrand till Älvsborg

Tordenskiolds adelsvapen på statyns sockel.

Hade Tordenskiold lyckats erövra Nya Älvsborg (och kanske även Göteborg), skulle danskarna mycket väl ha kunnat kräva att få behålla Bohuslän mot att de lämnade tillbaka Älvsborg och Göteborg. Tordenskiold gick som bekant vidare och började beskjuta Älvsborgs fästning. Danska flottan höll på att skjuta sönder denna fästning, men å andra sidan blev också flottan illa tilltygad. När svenskarna hade fått upp ett batteri på Arendal, blev den svenska eldkraften alltför stark, och flottan seglade bort. (Tordenskiold var dock inte med, när beslutet om reträtt togs. Han befann sig i Marstrand för att visa den danske kungen den erövrade fästningen, men kungen kom aldrig.) Danskarna kunde inte behålla Karlsten, men de drev igenom hårda fredsvillkor.

Dristighet gav utdelning

På denna modell i danska Örlogsmuseet kallas Karlstens fästning för Kristiansten (Christianstein).

Etthundra år tidigare hade en miljon riksdaler varit en väldig summa, men 1720 var 600 000 riksdaler ett överkomligt belopp. När Sverige betalade en miljon riksdaler i Älvsborgs lösen 1613–1619, var denna lösensumma nära nog mer än Sverige klarade av, men 1720 kunde man trots tjugo års krig och skuldsättning utan större svårigheter betala 600 000 riksdaler. Penningvärdet föll även på den tiden. Däremot var Öresundstullen en betydligt värre pålaga, och den skulle betalas av svensk sjöfart för all framtid, var det tänkt. År 1857 tog det slut, eftersom stormakterna hade tröttnat och hävdade, att Öresund var internationellt vatten och inte Danmarks farvatten. Under nästan 140 år betalade svenska skepp, som seglade genom Öresund, Marstrands lösen. Danmark hade mycket att tacka Tordenskiold för, men märkligt nog har man inte uppmärksammat hans viktiga insats för Danmarks och Norges statsfinanser. Utan hans erövring av Karlsten hade förmodligen tullfriheten för svenska skepp varit kvar. De övriga amiralerna nöjde sig med att upprätthålla handelsblockader och jaga svenska kapare. De tog inte några risker och gick inte med sina krigsfartyg in i trånga fjordar och vikar. De satte aldrig sina dyrbara fartyg och människoliven ombord på spel. Därför vann de heller inte någonting. Tordenskiold var däremot djärv och ibland dumdristig. Visst drabbades han ibland av motgångar, men de var aldrig riktigt allvarliga, och å andra sidan kunde han också vinna. Han avslutade kriget så, att Danmark var i överläge. Freden blev dyr för Sverige, men å andra sidan… När man tar del av fastighetspriserna i Bohuslän, där bara priset på ett fallfärdigt ruckel, kallat sjöbod, närmar sig eller överstiger priset för Älvsborgs lösen, börjar man ana, att danskarna gjorde en dålig affär 1720, av allt att döma mycket dålig.

Lars Gahrn

Johan Runius – en framstående visförfattare

Vi är musikaliska analfabeter, nästan alla av oss. Vi kan skriva ner ord men inte toner. Notskriften behärskar vi inte. Därför har vi många nedskrivna vistexter men få nedskrivna melodier. Melodin höll man i minnet, men när vissångarna dog, försvann också melodierna med dem. En hel musikalisk värld har gått i graven och sjunkit in i glömska.

Bagge – en framstående forskare

Johan Runius enligt den enda kända porträttbilden.

Vi har dock här i Västsverige en musikforskare, som har återuppväckt viktiga delar av vårt musikaliska arv. Han heter Martin Bagge och är en uppskattad trubadur. Hans repertoar är mycket bra. Han sjunger Bellman och Taube, men han vill inte nöja sig med denna standardrepertoar utan har intresserat sig för tiden före Bellman. Vad sjöng man då? Hur lät visorna? Sångtexterna är oftast bevarade men melodierna så gott som aldrig. Ibland anges att visan sjungs på samma melodi som en annan visa, men om inte heller denna visas melodi är känd, är man inte mycket hjälpt med en sådan melodiangivelse. Visornas versmått ger ibland vägledning. Vi vet, eller kan få reda på, vilka melodier som passar ihop med de olika versmåtten. Helt omöjligt är det heller inte att – kanske med hjälp av forskarvänner – leta fram några av de melodier som anges i uppteckningarna. Musikuppteckningar finns här och var i arkiven, och kanske är de rentav tryckta i gamla och sällsynta skrifter. Man måste dock vara detektiv med gott spårsinne. Man måste ofta be om hjälp, och man måste ha tur för att få framgång.

Dalin, Lucidor, Wivallius och Runius

Martin Bagge sjunger och musicerar tillsammans med sina vänner. Foto: Lars Gahrn.

Martin Bagge har med kunskaper, ihärdighet och tur kommit långt. Det hela började med Bellmans ungdomssånger och fortsatte med Olof von Dalin. Flera av denne författares dikter sjöngs som visor. Med den skicklige musikforskaren James Massengale som mentor, fortsatte han arbetet med att lyckas spåra somliga melodier, och finna användbara melodier till andra. En cd-skiva gavs ut år 1999. Därmed hade Olof von Dalin återuppstått som visdiktare. Bagge gick vidare med Lasse Lucidor. En bok med vistexter och noter samt en cd-skiva gavs ut, den ena 2004, den andra 2005. Därefter var turen kommen till Lars Wivallius. En bok med vistexter och noter samt en cd-skiva gavs ut, den ena år 2011, den andra 2012. I detta fall utförde Jan Olof Rudén den viktigaste forskningsinsatsen. År 2019 väcktes Johan Runius’ visdiktning på nytt till liv. Då utkom boken: Andelige Blommor & Werldzlige Lillior: Johan Runius psalmer och visor, sammanställda och rekonstruerade av Martin Bagge med bistånd av Mikael Paulsson, Anders Dillmar och Eva Helenius samt utgivna av Bo Ejeby Förlag (Gbg 2019, 173 sidor med en cd på bakre pärmens insida). Som läsarna märker har Bagge blivit påverkad av barocktidens innehållsrika och ibland ytterst omfångsrika boktitlar.

Fångad av barocken

När bok och skiva släpptes ut till allmänheten måndagen den 25 mars 2019, berättade han – inte helt oväntat – att han fängslades också av tidens mustiga och kraftfulla språk samt av dess växlande och uttrycksfulla stavning. Bagge är helt klart fängslad av barocken. Boken och skivan lades fram hos Bo Ejeby Förlag vid Heurlins plats 1A. Adressen säger väl de flesta inte någonting, och därför bör man nämna, att förlaget hör hemma i Göteborgs lagerhus vid Pustervik, en anrik byggnad, som är en del av stadens historia. Bagge och några av hans musikaliska vänner framförde Runius’ sånger, rättare sagt några av dem med sång och musik. Martin Bagge är en framstående scenpersonlighet, som lever upp och blommar ut med åhörare framför sig. Sången och musiken fyller honom med kraft och glädje. Han är glad över att till åhörarna kunna ge vidare en del av vad han får. Martin Bagge ger av allt att döma en bra uppfattning om hur en trubadur från 1600- eller 1700-talet sjöng. Man hade inte högtalare på den tiden. Trubaduren måste därför sjunga högt, uttala orden tydligt och sjunga snarare långsamt en snabbt. Bagge begriper hur man skall gå till väga. Han är på alla sätt en framstående sångare med lång vana att sjunga och tala inför åhörare.

Svårbegripliga dikter

Flera gånger påpekade han – något bekymrat – att vistexterna inte alltid är lätta att begripa, i all synnerhet inte första gången. Han, Gunnar D. Hansson och väl även andra hade tillsammans gått igenom och dryftat vistexterna för att begripa innebörden. Stina Hansson har givit oss rådet, att man skall läsa texterna högt för att begripa dem. Detta är ett gott råd, men det hjälper trots allt inte varje gång. Runius skrev ibland dikter till sina vänner om gemensamma upplevelser och äventyr. Då behövde han inte skriva vare sig tydligt eller utförligt. De begrep ändå vad han menade. En av Runius’ visor, Blomsterdröm, har kommit med i Gula visboken (Urval och redigering: Tage Nilsson och Klas Ralf, Bokförlaget Forum 1953). Martin Bagge var mycket fundersam över innehållet. Vad menar karln egentligen? Tydligen arbetar han med antydningar och bildspråk. Innebörden i alltsammans måste sägas vara outredd och obegriplig, men sången har ändå blivit omtyckt tack vare gräs, blomster, näktergalar, kärleksgudinnan Freja och hennes följe samt skaldens kärlekslängtan. Stämningen och de poetiska orden i sången räcker. Man behöver inte förstå vad skalden menar.

Psalmerna förhållandevis lättbegripliga

Martin Bagge berättade vad sångerna handlade om innan han sjöng dem eller rättare sagt några strofer ur dem. (De flesta är alltför långa för vår tids jäktade åhörare.) Man begrep mer när han högläste än när han sjöng. De andliga sångerna begrep man mycket bättre än de världsliga visorna. Psalmernas tankeinnehåll, språk och uttryckssätt har levt vidare genom århundradena, medan de världsliga visornas språk, innehåll och bilder på ett helt annat sätt har förändrats eller växlat om. Bagge föreslog att vi skulle ägna oss åt allsång och delade ut en av Runius’ psalmer: ”Ingen kan två herrar tjäna”. Psalmsången på Pustervik blev väsentligen sämre än i kyrkan, men jag kände igen melodin. Ingen av de andra melodierna hade jag hört förut. Runius använde fransk musik, berättade Bagge, och ibland kom man att tänka på fransk opera från den tiden. Av allt att döma har psalmerna de största förutsättningar att tala till nutiden. Bagge skulle mycket väl kunna göra turnéer i kyrkor och församlingshem runtom i riket. Alla skalder skrev psalmer, även Bellman. Först på hans tid kunde man försörja sig genom världslig diktning, så att man kunde låta bli att dikta psalmer, om man inte hade håg och fallenhet för denna diktning (vilket Bellman överraskande nog hade). Många psalmer och andliga sånger från 1500-, 1600- och 1700-talen har levt vidare i psalmböckerna, men redan i början av 1800-talet ansågs denna diktning föråldrad till språk, uttryckssätt och grammatik. Psalmerna bearbetades och förbättrades (ibland ganska hårdhänt) innan de togs in i 1819 års psalmbok.

Föråldrad eller icke?

Den gustavianske smakdomaren Carl Gustaf af Leopold dömde ut Runius år 1799. Inte desto mindre lever skaldens verk 2019, 220 år efter af Leopolds förkastelsedom, men af Leopold kan ha rätt i att Runius är svårtillgänglig och därför inte läses eller sjunges av den stora allmänheten.

I en berömd uppsats, Svenska Vitterhetens Historia, från 1799 hävdar skalden och filosofen Carl Gustaf af Leopold, att den svenska litteraturen börjar med Olof von Dalin. Allt som hade skrivits före honom var föråldrat och av föga värde. (Även Runius döms ut i omilda ordalag.) Uppsatsen ger vid handen, att somliga i af Leopolds samtid fann även von Dalin föråldrad och att af Leopold själv i vissa avseenden hade samma uppfattning. (Olle Holmberg, Leopold under Gustaf IV Adolf 1796–1809, Sthlm 1962, s. 143–147. Carl Gustaf af Leopolds Samlade Skrifter 5, Sthlm 1833, s. 426–460.) Domen över den äldre vitterheten är hård, alldeles för hård – och dessutom föråldrad. Romantiken stod för dörren, och romantikerna skulle på ett helt annat sätt än gustavianerna se värdena i den äldre diktningen. Ändå har af Leopold i vissa avseenden rätt. Den äldre vitterheten är svårtillgänglig på grund av gammaldags ord, gammaldags uttryck och grammatiska brister. Fler tyckte som af Leopold. Johan Olof Wallin och hans medhjälpare bearbetade grundligt de psalmer, som de övertog från 1695 års psalmbok och införde i 1819 års psalmbok. Denna psalmbok visar, att den svenska skaldekonsten hade gjort stora framsteg mellan 1695 och 1819. I början av 1800-talet är psalmerna föredömligt klara och lättbegripliga.

Värdefulla insatser

Börjar den svenska litteraturen med Olof von Dalin? Ja, så ansåg gustavianerna.

En dikt kan dock förmedla stämningar och känslor, även om tankeinnehållet inte är begripligt för läsaren. Gunnar D. Hansson har genom vetenskapliga undersökningar klart påvisat att folk har utbyte av dikter, även om de inte förstår allt. Diktens verkan blir givetvis ännu större om den framförs såsom sång eller visa. Dessutom kan trubaduren – som Martin Bagge brukar göra – berätta om sångens innehåll innan han börjar sjunga. Bagge gör på alla dessa områden viktiga insatser. Han arbetar för mångfald inom visornas värld. Att lyssna till honom, när han sjunger en visa av Runius, är en helt annan upplevelse än att höra sentida sånger.

Runius’ psalmer och visor i Mölndal

Vi har ett vittnesbörd om att Runius var känd även i Mölndal. År 1774 gjordes bouppteckning efter Anna Palmstedt på Åby Skomakaregården. I detta rika bo fanns även några böcker, nämligen en stor bibel, en gammal postilla, fem böneböcker (det vill säga bönböcker), övriga böcker av ”åtskillige slag” samt ”Runii Dudaim”. (Jag tackar Asta Lindson, som har låtit mig ta del av denna bouppteckning.) Där på Åby Skomakaregården har man alltså läst eller kanske sjungit dikter av Runius. Det skulle vara intressant att få veta, hur mycket man begrep av dikterna, men därom ger bouppteckningen tyvärr inte besked.

Böcker och cd-skivor

Carl Gustaf af Leopold som ung gustavian innan han ännu hade blivit sträng smakdomare och anspråksfull smakdomare inom vitterheten.

Kom fria sinnen hit! 1708–1763: Olof von Dalin – en nyupptäckt viskonstnär – tolkad av Martin Bagge & Mikael Paulsson (cd, Proprius förlag AB, Sthlm 1999, BRCD 9166).

Wärldslige & Andelige Wisor av Lars Johansson Lucidor den olycklige med melodier från hans egen tid, funna och sammanställda av Martin Bagge (Bo Ejeby Förlag, Gbg 2004, 79 s.).

Wärldslige & Andelige Wisor av Lars Johanson Lucidor den olycklige, framförda av Martin Bagge, Mikael Paulsson och Corona Artis på tidstrogna instrument (cd, Footprint Records AB, FRCD 018, 2005).

Ack, Libertas! Wisor av Lars Wivallius med melodier från hans egen tid, funna och sammanställda av Jan Olof Rudén med bistånd av Martin Bagge och Mikael Paulsson (Bo Ejeby Förlag, Gbg 2011, 102 sidor).

Songs from the 17th century with lyrics by Lars Wivallius: Ack Libertas! Wisor av Lars Wivallius, Martin Bagge – vocals, Mikael Paulsson – theorbo and archlute, Ensemble Mare Balticum (cd, Footprint Records AB, FRCD 066, 2012).

Andelige Blommor & Werldzlige Lillior: Johan Runius psalmer och visor, sammanställda och rekonstruerade av Martin Bagge med bistånd av Mikael Paulsson, Anders Dillmar och Eva Helenius samt utgivna av Bo Ejeby Förlag (Gbg 2019, 173 sidor med en cd på bakre pärmens insida).

Lars Gahrn

Årsskrift om Pixbo

Ett järnvägsspår och en hållplatsstuga är det första läsaren ser, när han eller hon får Råda Hembygdsförenings årsskrift i handen. Denna skrift handlar om samhället Pixbo, som aldrig hade blivit vad det är idag, om inte Boråsbanan hade dragits fram över detta hemmans ägor.

Järnvägen gav upphov till samhället

Pixbo herrgård i våra dagar. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare järnvägen kunde man bo i Pixbo och arbeta i Göteborg, Mölndal, Borås eller vilken annan ort som helst efter Boråsbanan. Tack vare de snabba och bekväma förbindelserna med järnvägen blev Pixbo ett villasamhälle – eller som man gärna sade på den tiden – en ”villastad”. Som typexempel är Pixbo av allmänt intresse för den, som är intresserad av sekelskiftets och det begynnande 1900-talets historia. Jag skall därför ägna några ord åt samhällets historia och åt den som vanligt förträffliga årsskriften. Hösten 2018 genomförde Råda Hembygdsförening en hembygdsvandring under ledning av Anette Eiserman-Wickström och Monica Odmyr genom Pixbo. Jag var med tillsammans med ett 60-tal andra intresserade, och mitt deltagande väckte viss förvåning: ”Är du med här?!” Mitt svar blev: ”Varför skulle jag inte vara med? Jag är intresserad av Råda, och en del av Pixbo tillhör ju Mölndals stad.” Ja, så är det. Pixbo ligger i Råda församling, som ingår i Härryda kommun. Pixbo gränsar till Gunnebos ägor, som hör till Mölndals stad. Under några årtionden av 1900-talet tillhörde både Gunnebo och Pixbo samma ägarinna, nämligen friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Hon sålde tomter i Pixbo och även några närbelägna tomter på Gunnebos sida av gränsen. Också dessa Gunnebotomter kom att räknas till Pixbo.

Gunnebo och Pixbo

Pixbo anhalt och banvaktsstugan. (Tack till Roger Jannesson.)

När Mölndals Hembygdsförening ägnade en årsskrift åt Gunnebo, kom följaktligen även Pixbo med där. Leif Jenemalm skrev om ”Gunnebofastigheter vid Herrgårdsvägen i Pixbo” (i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1995, s. 27–28). Dessa fastigheter låg långt från Gunnebos gårdsbyggnader och räknades alltifrån början helt naturligt till Pixbo. Nu har Råda Hembygdsförening gett oss en utförlig historik om det egentliga Pixbo: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2018: Pixbo (52 sidor, rikt illustrerade, av vilka 31 handlar om Pixbo). Råda Hembygdsförening fortsätter med denna årsskrift att skildra by för by och område för område inom Råda socken (på senare år Mölnlycke kommun och nu kommundelen Mölnlycke). Sådana temanummer tilldrar sig stort intresse och säljer bra i efterhand. Tyvärr är åtskilliga kommuninnevånare inte intresserade av hela sin hembygd (alltså mestadels församlingen eller socknen), men väldigt många är intresserade av åtminstone den egna stadsdelen eller byn. På så vis har sådana temanummer goda förutsättningar att vara efterfrågade långt efter tryckåret.

Många författare

Pixbo brygga och det dåtida badhuset. Foto: Charles Mattsson.

Detta temanummer tillhör de mer omväxlande både vad gäller ämnen och författare. Till denna skrift har Anette Eiserman-Wickström, Kristian Appelberg, Sune Mentor, Ulla Johansson, Eva Palmroth, K-G Jadesjö, Ann-Margreth Wiberg och Ingvar Bragd bidragit. Ann-Margreth Wiberg är redaktör och bidrar som vanligt med tydliga och klargörande kartskisser, utan vilka läsaren snart skulle ha tappat orienteringen och svävat i ovisshet om vilka byggnader som åsyftas. Hon skriver också om bland annat Pixbo hållplats och banvaktsstuga. Före järnvägen fanns en gård i Pixbo. På 1860-talet byggdes den ut till en mindre herrgård. Tillfartsvägen för denna gård var nuvarande Pixbovägen–Mölndalsvägen (som ej skall förväxlas med Mölndalsvägen i Göteborg). Den som i likhet med mig ofta har cyklat denna backiga väg begriper lätt, att det skulle ha dröjt mycket länge innan folk började bygga egnahem och villor här i Pixbo, om inte järnvägen hade kommit och erbjudit snabba förbindelser med omvärlden. Från Mölndals kvarnby består vägen av idel backar och ett längre motlut. Från Mölnlycke räknat består vägen av många backar och egentligen bara en sträckning över plan mark. På senare år har man sprängt bort de värsta bergshöjderna på vägen mellan Mölnlycke och Pixbo, men den är ännu en utpräglad berg-och-dalbana. Vi befinner oss ovanför Mölndals Kråka och har alltså hamnat i sydsvenska höglandet.

Vem känner Heyman?

Fru Fridh, hållplatsföreståndarinna på Pixbo hållplats. (Tack till Roger Jannesson.)

Grosshandlare Josef Heyman (1823–1898) köpte Pixbo som sommarnöje. Han byggde ut detta hemman till en stor herrgård med en omfattande trädgård, växthus och dammanläggningar. Ingvar Bragd berättar om honom och herrgården, men tyvärr kvarstår gåtan varifrån Heyman kom och hur han hade förtjänat den förmögenhet, som kom till användning i Pixbo. Åke Magnusson hävdar, att han ”drev firman H. J. Heyman & Co i Göteborg, en grosshandel med textilprodukter och så kallade korta varor”. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 72.) Detta tycks märkligt nog inte stämma. En företagshistorik över denna firma föreligger (H. J. Heyman & Co. Göteborg 1826–1926: Minnesskrift, Göteborg 1926). Den är utförlig men har ingenting att berätta om någon Josef Heyman. Jag har även talat med sentida medlammar av släkten Heyman, men de känner inte till någon Josef Heyman i Pixbo. Härmed efterlyses därför Josef Heymans förhistoria. Jag har också stött på en uppgift att Josefs son Erik skulle ha varit halvbror med Göteborgs legendariske revypappa Axel Engdahl, som för övrigt semestrade i Råda och har fått ”Axel Engdahls väg” uppkallad efter sig. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 38–39) De skulle ha varit halvbröder på fädernet. Onekligen finns forskningsuppgifter kvar. Ulf Lundberg Andersson började genast söka på nätet och kunde snart berätta, att Heyman son Erik var utomäktenskaplig men erkänd av fadern. Även Axel Engdahl var ”oäkta”, men det framgick inte vem, som var pappa till honom. Josef Heyman är väl värd att lära känna närmare. I Pixbo finns herrgårdsbyggnaden, dammarna och anlagda vägar i skogen som bestående minnen från hans tid. Heymans umgicks med Sparrarna på Gunnebo. Intressant nog finner man bokar och lärkträd utmed skogsvägarna mellan Gunnebo och Pixbo. Dessa träd är finare parkträd, och de äldsta bör ha planterats vid denna tid. Skogsområdena mellan Gunnebo och Pixbo skulle (åtminstone utefter skogsvägarna) göras mera parklika och förvandlas till en naturpark.

Järnvägen skapade Pixbo

En av Pixbo dammar, kallad Torsdammen. Foto: Lars Gahrn.

År 1894 kom järnvägen. Pixbo fick en hållplats eller anhalt. Detta var inte självklart. Ingen bebyggelse fanns i närheten utöver herrgården. Josef Heyman och kammarherre Magnus Lagerberg på Råda säteri ville dock ha en anhalt i Pixbo, och då blev det så. Kammarherren tog sig med båt över Rådasjön, när han skulle åka till Göteborg. Han lär ha sagt: ”Nu kan vi sälja våra vagnshästar”. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 128–129). Beslutet att anlägga en anhalt i Pixbo visade sig vara framsynt. Nu började man bygga villor i Pixbo. Heyman sålde tomter till vänner och bekanta. Den ena högreståndsvillan efter den andra byggdes. Järnvägen innebär början till vår tids villasamhälle. Inte helt oväntat kom de äldsta och finaste villorna att ligga närmast hållplatsen. Ann-Margreth Wiberg skriver om villorna vid Banvägen. Alltifrån 1921 hade Pixbo och Gunnebo samma ägare. Från och med 1922 hette hon Hilda Sparre. Hon tjänade pengar bland annat genom att sälja tomter. Pixbo var tack vare järnvägen och hållplatsen det klart bästa området för tomtförsäljning. Dessutom ville Sparrarna inte ha villabebyggelse kring Gunnebo, där de själva bodde.

Station för många

Pixbo kom att bli station även för Sparrarna på Gunnebo. År 1898 byggde friherrinnan Sparres föräldrar Slottsviken på Gunnebos ägor. Järnvägen var en förutsättning för detta nybygge, som fick postadressen Pixbo (fastän herrgården låg på Gunnebos marker). Sparrarnas jaktstuga Furubacken var den av Gunnebos fastigheter, som låg närmast Pixbo och stationen. Invånarna i Furubacken sågs ofta vid Pixbo station. Här i stationen kunde man hämta sin post. Vägarna förbättrades, liksom bussarna och bilarna, men järnvägen erbjöd likafullt den snabbaste resan in till Göteborg. Utvecklingen av tågtrafiken på Boråsbanan är dock en sorglig historia, som är helt otidsenlig och olämplig för en bana, som går fram mellan växande tätorter. Tågen blev allt färre, och 1978 stannade det sista tåget i Pixbo. Även Mölndals övre järnvägsstation är nedlagd och riven. Mirakulöst nog stannar tåg fortfarande i Mölnlycke. När man ser de utmärkta bilderna från Pixbo station, önskar man sig tillbaka i tiden. Både stationen och banvaktsstugan är nu jämnade med marken, och som vanligt på gamla stationsområden frodas slyet. Man blir beklämd, när man i våra dagar står på denna plats.

Utveckling mot sovstad

Pixbo fortsatte dock att växa som bostadsområde och gör så än, men det kan inte undvikas, att man blir nedstämd, då man jämför nu och då. Pixbo var förr ett samhälle med eget liv och egen verksamhet. Här fanns en station, post, affärer, skola, ett värdshus (Pixbo Värdshus) och ett blomstrande föreningsliv. Det mesta av allt detta är nu borta. Våra stadsdelar och mindre tätorter utvecklas här som på andra håll till alltmer renodlade bostadsområden eller ”sovstäder” som man brukade säga för några årtionden sedan. Allt färre arbetar inom den stadsdel där de bor. Allt färre umgås och samarbetar med människorna i grannskapet. Stadsdelens eget liv förtvinar. Tyvärr har vi anledning att befara att intresset för hembygden kommer att bli mindre som en följd av detta. Ett av de områden, som trots allt kommer att klara sig bra, är Pixbo. Vid hembygdsvandringen genom Pixbo söndagen den 2 september 2018 var vi ett sextiotal personer. Endast om en stadsdel betyder mycket för många, kan man samla så många deltagare. Råda Hembygdsförening har satsat på en trevlig och omtyckt kommundel i sin senaste årsskrift.

Lars Gahrn

Ett vikingatida långhus byggs i Mark

Nu börjar man se, hur långhuset i Mariebergsparken i Kinna kommer att se ut. Huset grundlades under 2016, men Rom byggdes inte på en dag. Detta gäller även långhuset i Kinna. Väldigt mycket arbete har utförts utan att besökarna anar det.

Omsorgsfullt grundarbete

Långhuset i Mariebergsparken kommer att bäras upp av kraftiga stolpar. Foto: Lars Gahrn.

Grunden är mycket viktig, och Marks Fornminnesförening går grundligare (!) tillväga än sina föregångare under vikingatiden. Man vill undvika sättningsskador. Då gäller det att utestänga fukt från husets stomme. Området under huset har schaktats ut och fyllts med lager av makadam och sand. Där lär även finnas ett frigolitlager för att hindra fukt från att stiga upp till husets stomme. Frigolit fanns förvisso inte under vikingatiden, men man tar sig vissa friheter under förutsättning att de inte syns.

Stolpar i marken

Mellan långhusets stolpar finns flätverk, som skall hålla upp lerklining.

I vikingatida långhus är de stående stolparna nedslagna i marken. Det har dock visat sig, att stolparna då snart ruttnar. (Man brukade bränna eller sveda den del, som skulle slås ner i jorden, men i längden hjälpte inte heller detta.) I Kinna skall man inte slå ner stolparna i marken utan ställa dem på plattor, som ligger i marknivå. Plattorna och det översta makadamlagret kommer att täckas av ett tunt lerlager. Ingen kommer att märka denna avvikelse. Under vikingatiden stod ett långhus kanske 20-30 år, men i Kinna har man tänkt sig, att långhuset skulle kunna vara kvar i etthundra år.

Ekvirke och lerväggar

En färgglad dräkt, som efterbildar landsknektars brokiga klädsel. Så kunde man vara klädd på 1500-talet.

Stolparna är ekstolpar från virke, som har huggits i kommunens skogar. Marks kommun stöder detta bygge på alla sätt. Marks Fornminnesförening hade mycket gott att säga om Kerstin Furth, som är trädgårdstekniker och ordnar fram virke åt föreningen. Man behöver dessutom många hasselgrenar för att fläta en stomme till väggarna. Mellan de stående stolparna har man flätade väggar, som skall tätas på så sätt, att lera trycks dit från båda sidor. Leran skall vara blålera blandad med sand, halm och linolja. Man blandar i linolja för att väggarna lättare skall kunna stå emot väta. Än så länge har man klarat sig utan spik. Man använder enbart dymlingar av trä för att hålla ihop stolpar och bjälkar.

Torvtak på näver

Vackra damer i eleganta dräkter från fordom.

Långhuset är 15 meter långt samt sju och en halv meter brett på mitten. Mot kortsidorna är byggnaden smalare. Långhusen är alltid närmast båtformade. Arkeologerna har givetvis frågat sig varför, men de har inte något svar. Inom Marks Fornminnesförening finns likaså många medlemmar, som grubblar över gåtan utan att – hittills – ha funnit något svar. Taket skall bli ett torvtak, har man tänkt sig. Under torven skall man ha sju lager björknäver, om vätan skall kunna hållas ute, men det är svårt att få tag i tillräckligt mycket näver. Marks Fornminnesförening tänker nöja sig med tre lager näver och ett lager fiberduk. Den sistnämnda kommer att anbringas så, att den inte syns. Överst kommer man att ha två lager torv. Det första läggs med gräset neråt, och det andra läggs med gräset uppåt.

Industrispionage

Denna gång fick man mycket slagg men inget järn.

Marks Fornminnesförening vet hur den vill ha sitt långhus. Skämtsamt berättar man, att några medlemmar har ägnat sig åt ”industrispionage”. De har med andra ord åkt runt att tittat efter, hur man har gjort på andra platser, främst Ekehagens forntidsby. Även Äskhult nämndes i detta sammanhang. Vad jag förstår har andra forntidsbyggare gärna delat med sig av sina erfarenheter, men ordet ”studiebesök” är ju inte lika roligt som industrispionage. Föreningen har omkring ett hundra medlemmar, men alla är ju inte byggnadsarbetare. Ungefär fyra-fem man brukar ses arbeta på huset, men ibland kanske de inte är fler än en eller två. Klokt nog har man inte fastställt någon dag eller ens något år, då huset skulle vara färdigt. Man räknar med, att bygget kommer att ta ytterligare ett par år. Huset är inte färdigt än, men redan har folk visat intresse för att hyra byggnaden. Giftaslystna par tycker, att ett vikingatida långhus kan vara lämpligt för vigsel. De har tänkt sig att gifta sig i långhuset och sedan ha själva bröllopsfesten i logen, en stor föreningslokal, som Kinna hembygdsförening har låtit uppföra några hundra meter längre bort. Dessutom blir det lärorikt för skolklasser att komma till långhuset, där de kan få sova över och få ett begrepp om hur man levde på vikingatiden. Tack vare långhuset kan man i framtiden steg för steg uppleva boningshusens utveckling från äldsta tider fram till våra dagar.

Vackra kläder och järnframställning

Slagg och ingenting annat.

Mycket annat hände i Mariebergsparken denna familjedag, söndagen den 26 augusti 2018. Här bjöds på sång och musik. Servering och lotterier förekom. Fornminnesföreningens medlemmar har sytt upp vikingatida kläder åt sig, men man har inte stannat i vikingatiden. Ett par damer spatserade omkring i vackra klänningar av 1800-talssnitt. En tredje dam hade satt ihop en dräkt med ledning av hur tyska landsknektar var klädda under 1500-talet. Fornminnesföreningen hade igång en järnugn av äldsta slag. I en sådan framställde man järn av rödjord. Rödjord finns närmast i Hajom. Jorden består till 17-20 procent av järn. Vid järnframställning får man med andra ord mycket slagg. Sju och ett halvt kilo rödjord hade man hällt ner i ugnen. Man kunde alltså förvänta sig en eller ett par större järnklumpar. Timme efter timme löste männen av varandra vid blåsbälgen, som pustade in syre på elden för att öka hettan.

Inget järn denna gång

Järnugnen är mycket enkelt uppbyggd.

På slutet stod en man uppe på ugnen och spettade ner i hålet för att få loss järnklumpar. Genom den vågräta öppningen rakade man ut klump efter klump, men de innehöll bara slagg. Den sista klumpen var ovanligt stor. Den kyldes ner i en hink vatten. Där bubblade och fräste det. Därefter knackades klumpen sönder, men man fick bara ut slagg av den, ingenting annat. Järnmakarna var besvikna och nedslagna. Många timmars arbete hade varit förgäves. Så kan det gå. Att framställa järn på detta sätt är en svår konst. Man måste räkna med misslyckanden. Marks järnmakare har lång erfarenhet och är erkänt skickliga. Det är inte fel på dem utan på själva framställningssättet, som är enkelt och mycket osäkert. Så här gick det ibland även på vikingatiden. Den, som får vara med om ett misslyckande, får vara med om verkligheten. Man undrar vad de gamla vikingarna sade, när de rakade ut enbart slagg ur ugnen. Vid andra tillfällen har dock järnmakarna från Mark fått fram järn. Som de gamla marborna är även dessa sega och uthålliga; de kommer igen. Förhoppningsvis kommer även jag igen med både långhus och järn. Från Mark och Mariebergsparken finns mycket att meddela.

Lars Gahrn

Polletterna speglar vår historia

Polletterna speglar vår historia. De har använts i alla sammanhang. Ibland är polletterna de enda föremålen, som har blivit kvar efter på sin tid både stora och uppmärksammade verksamheter. Bo Gustavsson har efter många års forskarmödor fullbordat sitt storverk, boken Göteborgspolletter.

Ett storverk

Denna stora bok av Bo Gustavsson heter: Göteborgspolletter: Polletter för krogar, nöjen och sjöfart från början fram till i dag (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 31, 2018). När man väger denna stora och tunga bok i handen, undrar man om den verkligen bör räknas in i en serie med ”småskrifter”. Boken omfattar 400 sidor i A4-format. Hur stor bör en bok vara för att Göteborgs Numismatiska Förening skall räkna den som en skrift och inte som en småskrift? Hur som helst kan nog alla hålla med om att boken är ett storverk, fastän den ingår i en småskriftserie.

Diplom på Göteborgsbokens dag

Bo Gustavsson har under 2018 fullbordat sitt storverk om Göteborgspolletter. Åtskilliga uppgifter berikar även Mölndals historia. Foto: Lars Gahrn.

Polletterna är – kan man säga – Göteborgs egna mynt. Göteborgs Numismatiska Förening har under årens lopp uppmärksammat polletterna. Föreningens store pollettforskare är Bo Gustavsson, som under 2018 sammanfattade sina forskningar om Göteborgs polletter. Boken har blivit ett kulturhistoriskt kalejdoskop, som gör den mycket givande för de flesta forskare med inriktning på Göteborg. Boken har dessutom blivit en mycket vacker presentbok. Under Göteborgsbokens dag lördagen den 13 april 2019 var pollettboken en av de två böcker, som fick diplom och hedersomnämnande. Årets vackraste göteborgsbok blev en skrift om stadsingenjören Albert Lilienberg. Det är dock svårt att göra jämförelser. Kvalitetsskillnaderna mellan de tre belönade böckerna är små. Dessutom är nog var och en bäst på något sätt. Pollettboken hade mycket väl kunnat få förstapriset. Den har mycket att ge till flesta.

Polletterna speglar Göteborgs historia

Sjöfarten till Mölndal gick genom slussen vid Drottningtorget, men man måste betala för att färdas med båt mellan Mölndal och Göteborg. Foto: Lars Gahrn.

Polletterna speglar Göteborgs historia. De har använts i alla sammanhang. På bokens sidor passerar de därför revy: näringsgrenar, affärer, krogar, samfärdsel och nöjesliv. Även danspolletter finns i samlingen. De har använts på Liseberg och finns med i en sång av Lasse Dahlquist. Bo Gustavsson vill gärna kunna berätta litet grand om de företag, vilkas namn återfinns på polletterna. Därför har han forskat fram upplysningar ur allsköns källor. Upplysningarna är i många fall de enda, som hittills står till buds i tryck. När man läser bok, återuppstår för en stund en rik och brokig värld med verksamheter, som sedan länge tillhör minnenas värld. Uppgifternas värde för forskningen ökas av att Gustavsson är noga med att lämna källhänvisningar. Man kan alltså komma vidare. I fråga om vissa polletter går även han bet. Forskningsuppgifter kvarstår för kommande forskare.

Vackra polletter

Slusspolletterna var högst olika för att de båda valörerna inte skulle förväxlas.

Uppmärksamheten kring polletterna har inte varit lika stor som uppmärksamheten kring mynt och medaljer. En man griper dock om alla tre grupperna, nämligen kammarherre Magnus Lagerberg. Han lät prägla så kallade spelpenningar med sitt namn på och med namnet Göteborg. Kammarherren bodde som bekant på Råda säteri, alltså en bra bit utanför Göteborg, men i de fall, då spelpenningarna är försedda med årtal, har de tillkommit medan kammarherren ännu bodde i Göteborg och innan han hade inköpt Råda säteri. (Gunnar Holst, Spelpenningar avsedda för kortspel, 1977, sidan 76-77.) Holst meddelar årtalet 1874. På en annan spelpenning, som jag har sett, står årtalet 1872. Åtminstone tre olika finns, vilket måste ses som ännu ett tecken på Lagerbergs starka intresse för mynt och medaljer. Kammarherren hade stilkänsla. Hans spelpenningar är vackra skapelser. Detsamma kan sägas om väldigt många andra polletter. Man kunde det där med formgivning eller design under polletternas storhetstid.

Slusspolletter

Omnibussbiljetten.

Där finns som ett och annat av intresse även för Mölndal. De pråmar, som förde varor – i första hand kol – mellan hamnarna i Göteborg och Mölndal, måste passera slussen vid Drottning­torget. Slussavgift måste erläggas, och åtminstone på senare år fanns polletter, som under­lättade betalningen. Slussen kallades ”Göteborgs Sluss”. (Det fanns inte någon annan i närheten. Närmaste sluss ligger i Lilla Edet.) Taxan fastställdes av Kunglig Majestät 1875 och gällde fram till 1921. Som bekant låg penningvärdet länge fast, men på grund av första världs­kriget drabbades vi av både inflation och deflation. Alltnog, Kunglig Majestät höjde taxan 1921. Polletternas valörer överensstämmer med valörerna i 1921 års taxa, som för övrigt gällde fram till 1956, då sjöfartens tid var förbi på Mölndalsån. Bo Gustavsson har dessutom fått fram att Sporrong tillverkade polletterna 1930. (I vilket fall som helst utfärdades räkningen i april 1930.)

Två sorters polletter

Vad kostade det då att bli slussad i Göteborgs Sluss? Att slussa virke kostade 2:50. För ångbåt eller motorbåt betalade man likaså 2:50. Samma taxa gällde för lastad pråm, medan man betalade endast en krona för en tom pråm. En mindre farkost kom undan med femtio öre. Polletter fanns för en krona och för två kronor och femtio öre. För att de inte skulle sammanblandas var de senare rektangulära och de förra trekantiga. Under tiden 1875–1920 behövde man bara betala halva avgiften i alla de omnämnda fallen. Några polletter från detta tidsskede är inte kända.

Bomavgift

Bomstugan med dumbommen uppfälld. Foto från Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.

Mellan 1865 och 1899 måste de som färdades på Mölndalsvägen–Göteborgsvägen mellan Göteborg och Mölndal betala bomavgift eller vägavgift vid vägbommen i Getebergsäng. Man kunde betala med zinkpolletter. Även i detta fall fastställde Kunglig Majestät taxan. Stackars kungar, vad många handlingar de har varit tvungna att underteckna! Förhoppningsvis kunde dock sådana ärenden delegeras till underordnade ämbetsmän. För varje kreatur, som hade spänts för ett åkdon, betalades åtta öre. (Om vagnen drogs av två hästar, betalade man alltså 16 öre, men om man bara hade en häst för kärran, kostade resan åtta öre.) För lös häst eller lös oxe betalades fyra öre, för kalv, får, svin eller andra mindre kreatur två öre. Mot slutet av århundradet dök en och annan bil upp på vägarna. Fritz Stenström berättar: ”en och annan bil passerade gratis de senaste åren av oktrojen, då Kunglig Majestäts befallningshavande av lätt förklarliga skäl icke varit nog förutseende att stipulera avgift för sådana ’djur’.” (Fritz Stenström, Örgryte genom tiderna I, 1920, s. 121.) Polletterna kunde inhandlas hos C. B. Wedbergs Enka, Kungsgatan 30, berättar Bo Gustavsson. De kostade åtta öre styck. Ett stort antal polletter finns i Mölndals Hembygdsmuseum. På dem är versaler (stora bokstäver) stämplade. Dessa är hittills inte tolkade. Alla polletterna är stämplade med H. Denna instämplade bokstav har tillkommit i efterhand. De andra bokstäverna på polletterna är nämligen delvis fyllda med smuts och utfällningar, vilket H-bokstäverna inte är. Kan H stå för fabrikör Hasselgren vid Grevedämmet? Han ägde dem och skänkte dem i sinom tid till Mölndals Hembygdsförening. Vilket syfte kan i så fall denna märkning ha haft?

Omnibussar

Bompolletter, som har tillhört fabrikör Hasselgren vid Grevedämmet, skänkta till Mölndals Hembygdsförening. Foto: Lars Gahrn.

År 1865 startade Charles Nissen och J. Andersson omnibusslinjer mellan Göteborg å ena sidan och Mölndal, Klippan och Gamlestaden å andra sidan. Biljetter i blå papp finns bevarade. På dem står tryckt 30 öre, men siffrorna är på den bevarade biljetten överstrukna och i stället har man med bläck skrivit 12 ½. Taxan var år 1865 50 öre till Mölndal, 30 öre till Gamlestaden, 25 öre till Galgkrogarna, 25 öre till Nya Kyrkogården och 15 öre till Svingeln. Med ledning av dessa uppgifter skulle man kanske förledas att tro att biljetten (eller polletten) inte hade använts för resor i Mölndal. I själva verket har man sänkt taxan, ovisst när. Axel Möndell berättar, att en omnibussresa kostade 18 skilling (36 öre) och 12 skilling (25 öre). (Axel Möndell, Från det gamla Mölndal, 1935, s. 8.) En skilling motsvarade två öre, men för enkelhetens skull kallade man en tjugofemöring för en tolvskilling. Noga räknat utgjorde 25 öre dock tolv och en halv skilling. På omnibussbiljetten står just 12 ½. Den kan alltså mycket väl ha använts även för resor till Mölndal. Av samtida tidningsartiklar framgår, att man kunde åka från Göteborg till Galgkrogarna för 25 öre och till Mölndals by för 35 öre. Vid köp av 50 biljetter fick man 20 procents rabatt. (Här är alltså biljetterna omnämnda.) En annan uppgift meddelar, att man kunde fara till ”Bommen” (vägbommen vid Getebergsäng) för 25 öre och till Mölndal för 37 ½ öre. (Harald Lignell, David Otto Francke, 2002, s. 267 och 270.) Uppgifterna gäller för 1866 och 1873. Från senare år saknas upplysningar. Biljettpriserna har alltså växlat. Med hjälp av rabatter blev prisfloran ännu mer vildvuxen. Bo Gustavssons bok gör sitt till för att spegla en omväxlande och rörig prissättning.

Polletter finns kvar

Inte minst har polletterna sitt värde på så vis, att de är ett påtagligt minne från en förgången verklighet. Hästomnibussar och pråmar har skattat åt förgängelsen, men kvar finns åtminstone några polletter. Om inte det förgångna skall te sig overkligt och främmande, behöver vi sådana påtagliga minnen från det förflutna.

Lars Gahrn

Skrönorna blomstrar på Marstrand

Oscar II lever i högönsklig välmåga i Marstrandsbornas föreställningsvärld. Hans sommar­vistelser i Marstrand 1887 – 1907 gjorde denna småstad riksbekant och inledde en storhetstid, som ännu varar. Man berättar ständigt om gamle kung Oscar. Följden blir givetvis att skrönorna blomstrar.

Kungliga hårstrån såldes

Göran Kristensson – en uppskattad ciceron på Marstrand. Foto: Lars Gahrn.

Göran Kristensson, ordförande i Marstrands Hembygdsförening, suckar över alla lösa fantasier, som berättas, tros och växer vidare. Det stora intresset för Oscar II har också lett till att mycken kunskap om konungens liv och leverne på Marstrand lever vidare. Jag besökte Marstrands sekelskiftesdagar söndagen den 19 augusti 2018. Göran Kristensson ledde en stadsvandring, som började vid Rådhuset. Där vid torget fanns på Oscars tid en frisör, som hette Gerber. Konungen gick till honom, då hår och skägg behövde ansas. Marstrandsborna kände till hur det förhöll sig, och damer bad Gerber om lockar från kungens hår och skägg. Efterfrågan fanns och var större än tillgången till kungliga hårstrån och skäggstrån. Gerber började därför ta till vara hårstrån från andra gråhåriga män och saluförde även dessa som kungliga hårstrån och skäggstrån, berättade Göran Kristensson.

Skämtsamt antagande?

Konung Oscar II:s byst framför societetshuset på Marstrand. Konungens hår och skägg var alltid väl ansade, men var hamnade hans avklippta skäggstrån och hårstrån?

Man känner mycket av detta från tidens kulturhistoria. Det var vanligt att romantiskt lagda unga män ville ha lockar från sin älskades hår. Man samlade på minnessaker av både det ena och det andra. Lockar från kända människor var en eftersökt minnessak. Samtidigt blir man dock betänksam. Hur kunde Marstrandsborna veta, att Gerber sålde hår och skägg från andra gråhårsmän? Rimligtvis har han inte berättat om detta själv. I så fall hade han framställt sig själv som en bedragare och förstört sin marknad. Kan det vara så, att påståendet från början är ett skämtsamt antagande? ”Äh, den där Gerber, han tar nog hårstrån och skäggstrån från andra gråhåriga.” Har man sagt så till att börja med?

Skröna med sanningskärna

Konungen har landstigit.

Jag frågade Göran Kristensson, om Marstrands Hembygdsförening hade någon hårlock från kungen, eller om Kristensson hade sett någon lock i någon enskild samling? Svaret var, i båda fallen, nej. Under sådana förhållanden frågar man sig, om mer än någon enstaka dam efter­frågade kungens hår? Har en enstaka faktauppgift utvecklats till en roande skröna? Ja, vem vet? Efteråt kan det vara mycket svårt att skilja en sanningskärna från alla utväxter. Många skrönor är ett tecken på att historien är en levande verklighet för många. Så länge alla ansvarsfulla forskare och historieförmedlare kan skilja mellan fakta och skrönor, är skrönorna snarare en tillgång än en belastning.

Kung med rätt att fabulera

Konungen och hans adjutant före uppstigandet på kajen.

Både Göran Kristensson och Anders Arnell gör sitt bästa för att avföra de vildvuxna historierna om kungens kärleksliv på Marstrand ur historien. Som skådespelare med uppdrag att på ett verklighetsnära och roande sätt gestalta konungen har dock Arnell givetvis rätt att fabulera. Klädd som Oscar II och med sin adjutant, överhovjägmästaren Victor Ankarcrona (Claes Milde), vid sin sida ledde Arnell en hembygdsvandring. Arnell har sedan många år restaurang på kajen (Arnell på kajen) och kan sitt Marstrand. För att roa oss åhörare serverade han skrönor, av allt att döma rykande färska, av hög kvalitet. En höjdpunkt var berättelsen om byte av taktegel på en före detta affärsfastighet. På ett sätt, som jag inte längre kan återge, var ett dryckeslag, en salutkanon, glaserat tegel, ägarbyten, svindlande affärer, och fastigheter i Solberga socken inblandade i denna härva.

Hemligstämplad skokartong

Drillflickorna samlar sig med Bohuslän i bakgrunden. De färgglada dräkterna lyser upp den gråa kajen.

Sedan Arnell hade redogjort för Marstrands kyrka berättade han om en mystisk vigsel i kyrkan, förbjuden av de kyrkliga myndigheterna men genomförd av konung Oscar. Vittnesbörd om denna uppseendeväckande vigsel är en inskrift, inhuggen under dopfuntens fot, med ett klart budskap till eftervärlden, att denna vigsel aldrig har ägt rum. Mot slutet av vandringen berättade han om ett par skor, förvarade i en hemligstämplad skokartong, som ingen ansvarig Marstrandbo vill kännas vid att den finns till. Arnell frågade mig, om jag någonsin hade hört talas om denna hemligstämplade kartong? Jag intygade då, att jag aldrig hade hört så mycket som ett knyst om den. Detta bevisade – enligt Arnell – att skokartongen tillhör Marstrands omsorgsfullt dolda hemligheter. Varför skorna är hemligstämplade minns jag inte längre, och kanske uppfattade jag inte orsaken ens där och då. Arnell uttryckte sig hemlighetsfullt och något dunkelt.

Rika skördar av skrönor

Konung Oscar och hans tålmodige adjutant.

Sällan har jag varit med om en så underhållande hembygdsvandring! Anders Arnell är en stor humoristisk begåvning, som skulle ha kunnat gå hur långt som helst inom underhållningsbranschen. Under sekelskiftesdagarna fick vi veta, att Arnell har en bok om Marstrand och Oscar II på gång. Stadens historia är utförligt och föredömligt skriven, men nu kommer Arnell att placera Marstrand på den humoristiska kartan. Jag har läst vad han tidigare skrivit. Mina förväntningar är stora. Baron Hieronymus von Münchhausen har fått en like eller överman på Marstrand. Skrönorna är en stor tillgång för gamla Marstrand. Trädgårdarna på den karga Marstrandsön är små och föga givande. Glädjande nog växer skrönorna betydligt bättre än frukter, blommor och bär. Även denna skörd kommer Marstrand till godo. Hummerfisket är inte vad det har varit, men Marstrand kan tack vare Arnell, Kristensson och andra exportera humor i stället för hummer.

Lars Gahrn

Vackra sekelskifteskläder på Marstrand

Kajen är en stor öppen yta i dagens Marstrand. Själva staden är sammanpackad, backig och trång, men kajen är lång, bred och öppen. Här finns en stor yta för offentliga föreställningar. Under sekelsskiftesdagarna fylls den med liv, rörelse och skådespel.

Mycket skicklig underhållning

Drillflickorna dansade med vita parasoller. Foto: Lars Gahrn.

Dagens stora händelse är konung Oscar II:s ankomst till sommarstaden. Före kungens ankomst spelar Kungälvs musikkår och ackompanjerar Kungälvs drillflickor, som dansar. Jag har flera gånger tidigare skrivit uppskattande om både musikkåren och drillflickorna. Musikkåren är mycket skicklig, och drillflickorna är enastående. Flickorna rör sig så lätt och vigt, att man nästan får intrycket, att de har upphävt tyngdlagen. Flickorna är inte bara framstående dansöser utan näst intill akrobater. De hjular behändigt och till synes utan någon ansträngning. Några nummer återkommer givetvis, men hela tiden förnyar man programmet. Under 2018 inledde de med ett nytt nummer. De dansade in på kajen klädda i luftiga sommarklänningar. Dessutom hade de vita parasoller, som spändes upp och fälldes ihop vid olika tillfällen. Parasollerna hanterades rytmiskt med överlägsen skicklighet. Hela numret förenade snabbrörlighet, harmoni, balans, lätthet och luftighet. Här har vi dans på hög nivå. Även flickornas klädedräkter (som byts ibland) bör omnämnas. Designen är genomtänkt och färgsättningen utmärkt. De blå-gula dräkterna lyser som kulblixtar, när solen har gått i moln. Färgerna är starka men balanserar varandra bra och blir aldrig grälla.

Sjungande trädgårdar

Kungälvs välspelande musikkår med ångaren Bohuslän i bakgrunden.

Under 2018 fortsatte man med ”Marstrands Sjungande Trädgårdar”. Elever från Mimers estetiska linje och elever från andra estetiska gymnasielinjer sjöng, spelade och dansade i fyra trädgårdar. Själv var jag med om en mycket väl genomförd föreställning i Villa Arugas trädgård. Ungdomarna inte bara sjöng och dansade utan uppförde ett helt litet skådespel. Sångerna hade nämligen satts in i en finstämd och ömsint ramberättelse om förhållandena människor emellan. Kvinnor förlorade sina män och barn sina fäder genom skeppsbrott. Här hade sångspelet en klar förankring i Marstrand. Utan stora åthävor skapade ungdomarna ett lågmält och rörande kammarspel. Det är dessutom mycket trevligt att få komma in i de små, väl skyddade och idylliska trädgårdarna. Marstrand vimlade av fint och förmöget folk under badsäsongen, men väldigt många av dem, som hyrde in sig i staden, bodde mycket enkelt.

Konungens ankomst

Ungdomarna i de ”sjungande trädgårdarna” kunde både sjunga och skådespela.

Konungens ankomst till Marstrand var en mycket stor händelse varje sommar. Vid detta tillfälle anlände konungen på sitt eget fartyg, som hette Drott. Vid konungens ankomst stod Drotts orkester på däcket och spelade marschen Trollhättan. Badmadamerna viftade med sina badlakan för att hälsa kungen välkommen, berättade Göran Kristensson, ordförande i Marstrands hembygdsförening, på sin stadsvandring. Borgmästaren höll tal och hälsade kungen välkommen. Kristensson kunde inte neka sig (och oss) det nöjet att läsa upp ett sådant bevarat tal. Mycket av detta återkommer under sekelskiftesdagarna. Kungälvs musikkår spelar som sagt på kajen. Drillflickorna dansar, och folket står tätt packat för att invänta Hans Majestät. Under sekelskiftesdagarna brukar konung Oscar (spelad av Anders Arnell) anlända med ångaren Bohuslän, som får föreställa konungens chefsfartyg Drott. År 2018 anlände Bohuslän på lördagen och låg vid Marstrands kaj på söndagen.

Årvalv för kungen

Sjungande ungdomar i villa Arugas trädgård framförde ett finstämt skådespel.

På söndagen måste man alltså låta kungen anlända på något annat sätt. Han roddes då fram till kajen i en ”tiohuggare”, det vill säga en roddbåt med tio åror. För att göra mottagandet mera festligt bildade ett antal roddare ett valv av åror för kungen. Arrangemanget påminde om de järnvalv, som officerare med dragna värjor bildar för brudpar vid officersbröllop. Anders Arnell, som med sina vilda vitsar ofta överträffar hovfotografen Aron Jonason, uttalade sitt höga välbehag över denna ”årgång” och tyckte, att detta var en bra ”årstid”. Konungen skulle givetvis välkomnas av vackra damer. Flera kvinnor hade klätt upp sig i sekelskifteskläder och blev nu kyssta på handen av det chevalereska Majestätet. Tillsammans med ett urval damer, närmare bestämt tre gracer, och sin tålmodige adjutant, överhovjägmästare Victor Ankarcrona steg konungen upp i Gustaf V:s jaktbil, en Buick av 1929 års modell, rattad av sin nuvarande ägare Staffan Karlsson.

Vackra sekelskifteskläder

”Årvalv” för Hans Majestät.

Den, som ville titta närmare på sekelskifteskläder (från tiden runt 1900), kunde se på ”de vackra kläderna från förr”, en utställning i Rådhusets kristallsalong. Systrarna Emelie och Hannah Kihl har som hobby att sy historiska kläder. Utställningen var en stor upplevelse. Åtskilliga plagg från äldre tider är bevarade, men de är oftast slitna, och tygerna har med åren förlorat sin lyster. Här i kristallsalongen var allt nytt och fräscht. Kläderna närmast lyste. Man fick ett helt annat intryck av gångna tiders moden än genom att titta på bevarade klädesplagg. Det var nästan så, att man önskade den tidens mode tillbaka. Sekelskiftesdagarna hade ett mycket omfattande program. Jag uppehöll mig i Marstrand omkring sex timmar på söndagen (den 19 augusti 2018) men kunde vara med om endast en mindre del av allt som hände och visades. Mycket mer hade antagligen varit väl värt ett omnämnande och ett uppskattande betyg, men jag måste göra ett urval. Jag beklagar detta, men jag hoppas återkomma nästa år.

Lars Gahrn