Friherrinnan Hilda Sparre i helfigur

Skyddsomslaget visar Gunnebo från söder, vitsippsmattor och friherrinnan Hilda Sparre, brudklädd.

Friherrinnan Hilda Sparre (1868-1948) på Gunnebo har liksom tidigare John Hall den yngre fått en roman skriven om sig. Förmodligen kommer också Christina Hall (1749-1825) på Gunnebo att få en roman skriven om sig. Dessa tre av Gunnebofolket har gjort betydande insatser, var och en på sitt vis, och blivit mycket omtalade. Sophie Elkans roman: ”John Hall: En historia från det gamla Götheborg” (1899) skrevs tyvärr innan man hade forskat om den galne Hallen och skrivit en levnadsteckning om honom. Inslagen av ren diktning gäller även viktiga saker. Romanen har därför utövat ett oförmånligt inflytande på vanligt folks och även forskarnas uppfattning om John Hall.

Hilda Sparre gjorde Gunnebo känt

Hanna Lans sålde sin roman om friherrinnan under Jul i Kvarnbyn 2021 och fick redan då mycket uppskattning. Foto: Lars Gahrn.

I fråga om Hilda Sparre kom levnadsteckningen först: Lasse Larsson, Sparrarna på Gunnebo: en familjekrönika, (2000). Hanna Lans, som skrev romanen ungefär 20 år senare, kunde därför i allt väsentligt bygga på väl bestyrkta historiska fakta. Hennes roman ”Inget älskar jag mer” (Berghem Förlag 2021, 309 sidor) kommer att föra ut den historiska bilden av friherrinnan Hilda Sparre till den läsande allmänheten. Friherrinnan gjorde under sitt långa liv många och viktiga insatser, och det är närmast rörande att finna hur folk har vördat hennes minne och visat tacksamhet. Hon var enda barnet till järnvaruhandlaren Wilhelm Denninghoff och hans maka Jeanna, född Levien. Föräldrarna var stormrika, och dottern skulle ha ett herresäte att bo på, när hon gifte sig med friherre Carl Sixtensson Sparre. Föräldrarna inköpte familjen Halls sommarvilla Gunnebo, nu kallad slott. Carl och Hilda Sparre insåg Gunnebos värde, vårdade denna nyklassicistiska herrgård, började restaureringsarbetena och visade gärna sitt hem för vänner, vetenskapsmän, föreningar, kulturpersonligheter och andra intresserade. De uppmuntrade och stödde vetenskapsmän, musiker, skådespelare och andra kulturarbetare. Sparrarna var vänliga och gästfria. Deras hem var öppet för alla och envar.  Mölndals föreningar fick lov att anordna friluftsverksamheter inom Gunnebo-området. Mölndalsborna kom att betrakta Gunnebo som ett slags stadspark, och detta fick stor betydelse för framtiden. När Gunnebo sent omsider utbjöds till försäljning, slog Mölndals stad till och köpte in egendomen, fastän staden egentligen inte hade råd med så stora utgifter. Tack vare Sparrarna blev Gunnebo känt och uppskattat i vida kretsar. Utan dem hade det mycket väl kunnat glömmas bort.

Romanen bygger på fakta

Hilda och hennes far, Wilhelm Denninghoff.

Nu har friherrinnan alltså fått sitt liv skildrat i en roman. Hanna Lans kan skriva inlevelsefullt och skapa levande skildringar Hon är skicklig på att skildra friherrinnans inre tankar eller så att säga samtal med sig själv. Hon har läst på bra. Utöver Lasse Larssons familjekrönika finns i Mölndals stadsmuseum ett minnesalbum om friherrinnan liv, i vilket hon har klistrat in visitkort, brev, fotografier och tidningsurklipp från sitt liv och sin verksamhet. Där finns även en faktapärm med uppgifter om Sparrarna. Jag har samlat ihop uppgifterna i denna faktapärm, och givetvis fick Lasse Larsson ta del av dessa uppgifter. Han har även läst igenom friherrinnans minnesalbum, som på den tiden ännu förvarades på Gunnebo hos Lasses vän, intendenten på Gunnebo, Sten G. Svensson. Lasse Larsson har tillgodogjort sig alla dessa uppgifter och har tagit med de flesta i sin krönika. Hanna Lans å sin sida har tillgodo gjort sig både krönikan och övriga källor. Dessutom har hon gästat Lasse och Gunvor Larsson samt vandrat runt inne i Gunnebo herrgård, så att hon har lärt sig hur rummen ligger i förhållande till varandra. Hanna Lans berättar om sina forskningar: ”Även jag har fått fri tillgång till Hildas minnesalbum! Jag fick sitta på stadsmuseet med bomullsvantar och bläddra försiktigt. Det var fantastiskt! Även dina album med folks minnesanteckningar med mera har jag granskat noggrant.”

Ett uppdiktat kungabesök

Friherrinnan Hilda Sparre visar prins Eugen runt på Gunnebo under utställningsåret 1923. Här har de blivit fotograferade vid Kejsareterrassen.

Även i denna roman förekommer dock diktade inslag. Så till exempel kan man läsa om ett besök, som konung Oscar II skulle ha gjort på Gunnebo. Sparrarna skulle rentav ha ordnat spökerier, för att konungen och övriga gäster skulle bära med sig dramatiska minnen från Gunnebo. Varje herresäte med självaktning skall som bekant ha egna spöken, för att det skall vara något att räkna med. Visserligen har konung Oscars söner, konung Gustaf V och prins Eugen, samt sonsonen kronprins Gustaf Adolf (senare konung Gustaf VI Adolf) besökt Gunnebo under Sparrarnas tid, men själv har konung Oscar aldrig satt sin fot i dessa gemak. Kanske hade Carl och Hilda Sparre ännu inte slagit igenom tillräckligt starkt inom Göteborgs finare kretsar, för att de skulle kunna komma ifråga som värdfolk. Frågan är väl också, om de skulle ha vågat att spöka för Hans Majestät, som på den tiden betraktades närmast som ett högre väsen, vartill kom att Oscar II själv genom värdighet, kunskaper och stor förmåga att uppträda på bästa sätt kunde ytterligare förstärka allmänhetens redan överdrivna bild av Hans Majestät Konungens upphöjdhet över vanliga dödliga.

Spökerier för gästerna

Spökeriavsnittet är dock så bra berättat och åskådligt, att många läsare säkerligen blir övertygade om dess sanning genom författarinnans berättarförmåga. Dessutom förekom, att Sparrarna på ”gårdarna runt sjön” ordnade till uppiggande spökerier för sina gäster. Så berättar Birgit Th. Sparre i sin bok: Solen och sjön: Minnesskisser från min uppväxttid därhemma på gårdarna (1961). I kapitlet ”Klädkistorna på Sjöredsvinden” berättar hon, att gamla klädesplagg från vinden återanvändes för nattliga spökerier. Även när Hanna Lans diktar, bygger hon alltså på fakta! Vad gäller de nattliga spökerierna på Gunnebo under konungens besök bygger hon på Ragnar Stenfelts berättelse om Poltergeist-fenomen på Gunnebo (Ragnar Stenfelt, Friherrinnan Hilda Sparres Gunnebo, Gbg 1955, s. 40-41). Stenfelt ifrågasätter inte att dessa skulle vara riktiga Poltergeist-fenomen, Hanna Lans skildrar dem som iscensatta av människor. Så kan det ju också ha varit, om Sparrarna tog efter sina släktingar på gårdarna runt sjön. Även de diktade avsnitten ger alltså läsarna både kunskaper och tankeställare. Mer finns att skriva om Hanna Lans’ väl underbyggda och insiktsfulla roman. Jag återkommer med ytterligare en bloggartikel i ämnet.

Lars Gahrn

2022-01-01

Göteborgsbokens dag och Föreningen för Västgötalitteratur

Föreningen för Västgötalitteratur får in även en del Göteborgslitteratur. Lämpligaste platsen för avyttring av dessa böcker är givetvis Göteborg. Under Göteborgsbokens dag lördagen den 4 december 2021 var Niklas Krantz där med ett par tunga boklådor.

Bokmässa i stadsmuseet

Robert Berggren med dagens stora nyhet: boken om Göteborgskartor i 400 år. Foto: Lars Gahrn.

Lätt bekymrad slog han fast, att han nog bör skaffa sig en rymligare bil för sådana transporter. Bokmässan hölls i Göteborgs stadsmuseum, närmare bestämt i den avdelning som kallas Urbanum, känd för sina vackra valv från 1700-talet. Nu, när corona-pandemin förhoppningsvis är halvt om halvt överstånden, har man börjat på nytt i mindre omfattning. Inte desto mindre var där så mycket folk och så tätt mellan människorna, att Anders Tegnell nog skulle ha sett bekymrad ut, om han hade varit närvarande. Ljud från livliga samtal ekade allt högre under valven.

Åtskilliga böcker sålda

Roger Andersson fick ett hedersomnämnande och ett diplom att sätta upp på väggen.

Hur gick det då för Niklas som bokförsäljare? Jo tack, ganska bra. Strax efter att mässan hade öppnats för allmänheten lyckades han sälja Fredbergs standardverk ”Det gamla Göteborg 1-3” till Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund. Berggren hade redan detta bokverk men inte som förstaupplaga och inte i så vacker inbindning. För andra kunder fanns ytterligare en upplaga av Fredbergs bokverk, nämligen faksimilupplagan från 1977. Krantz saluförde samtidigt den stora boken om Christina Hall för Mölndals Hembygdsförening. Allt som allt sålde Niklas Krantz för nästan 1,600 kronor. Föreningen för Västgötalitteratur var ensam om att sälja antikvariska böcker på denna mässa. Föreningen gjorde alltså en viktig insats för att bredda utbudet. Denna möjlighet att inhandla antikvariska böcker kommer arrangörerna även i fortsättningen att uppmuntra, framhåller Robert Berggren.

Bok om konstsamlingar i Göteborg

Niklas Krantz spred ett informationsblad om en kommande bok: Privat konstmarknad 1650-1750: Konstsamlingar hos Göteborgsbor och Göteborgskonstnärer, av docenterna Björn Fredlund och Christina Dalhede. Åtskilliga mässbesökare visade intresse för denna kommande bok, som Föreningen för Västgötalitteratur ger ut. Inte minst språkligt kan boken bli banbrytande. Göteborgare har jag hört talas om mycket ofta men aldrig Göteborgsbor.

Göteborg: 400 år genom kartor

Niklas Krantz och Robert Berggren framhåller både bokstavligt och bildligt Fredbergs standardverk ”Det gamla Göteborg”.

Klockan 13.30 släppte Robert Berggren den nyaste Göteborgsboken, en stor bok om Göteborgs kartor under 400 år, utgiven av Göteborgs Hembygdsförbund med anledning av stadens 400-årsjubileum. Hembygdsförbundet utser tillsammans med Göteborgs stadsmuseum, Göteborgs stadsbibliotek och Riksarkivet Göteborg årets Göteborgsbok, men förbundet kan förmodligen inte föreslå en bok, som det självt har givit ut. Därför nominerar jag härmed denna bok, ”Göteborg: 400 år genom kartor”, som årets Göteborgsbok för 2021. Läsarna av dessa rader uppmanas att höra av sig till hembygdsförbundet och instämma i denna nominering. Boken är en påkostad och vacker volym med ett flertal värdefulla kartor publicerade. Den är både en presentbok och en källutgåva. Många av besökarna pratade om den på förhand och hade kommit dit för att se den eller köpa ett exemplar. Många exemplar såldes och signerades av redaktionskommittén.

Årets Göteborgsbok och hedersomnämnanden

Utmärkelsen ”Årets Göteborgsbok” utdelades i år för både 2019 och 2020. Priset för 2019 gick till språkvetaren Lars-Gunnar Andersson för hans bok Göteborgsgrammatik. I sitt tacktal framhöll Andersson, att den förkättrade göteborgskan trots allt är så avancerad, att den har vokativ. ”Dö” för du är nämligen vokativ. Priset för 2020 gick till Anne Brügges bok: Ingrid Wallberg: arkitekt och funktionalist. Två hedersomnämnanden kom också. Gudrun Nyberg fick ett diplom för boken om scenkonst i Göteborg. Den är nummer 9 av10 i hennes serie: 100 år i Göteborg. I sitt tacktal framhöll hon sina medförfattare och medhjälpare. Roger Andersson fick diplom för sin bok om Krokslätt i Örgryte. Även han har fler böcker bakom sig. Utgivningen av högkvalitativa böcker är således omfattande, men upplagorna är oftast små. Intresse för litteratur om Göteborg finns alltså, och uppenbarligen stimuleras intresset av dessa träffar. Folk uppskattade att träffas och få talas vid.

Lars Gahrn

2021-12-30