Mölndals målarskola

Mölndals målarskola


– som blev Hovedskous målarskola

Mölndalskonstnären Eric Ottenstam (1911-1988) hade ett och annat att berätta om Mölndals målarskola, som finns kvar än i dag men under namnet Hovedskous målarskola. Tack vare dessa uppgifter kunde Lars Gahrn sammanställa följande skildring. Trots små tillgångar lyckades skolan ge fart åt konstlivet i Mölndal och ge många mölndalsbor ett rikare liv. Den är intressant även såsom ännu ett exempel på hur Göteborg har sugit åt sig lyckade verksamheter, som har startats i Mölndal.

En enkel studiecirkel i början

År 1943 eller 1944 träffades några mölndalsbor på gatan. De var Gösta Andersson, Axel Eriksson, Ebbe Gustafsson, Egon Olsson och Eric Ottenstam. Alla var intresserade av teckning och målning, och de beslöt att samlas och arbeta tillsammans, så att de kunde lära av varandra. Det var så Mölndals målarskola började. Den instiftades i ordnade former 1946, men redan 1943 eller 1944 kom verksamheten alltså i gång så smått.

En av deltagarna kände konstnärinnan Saga Walli, och hon ställde upp som lärare mot ett ganska blygsamt arvode. Penslar, färg och duk, papper och pennor höll deltagarna sig med själva, och så lade de några kronor per man. Den avgiften räckte, ty lokaler uppläts gratis, och dessutom fick föreningen bidrag av ABF.

Först höll man till i en ABF-lokal i samma byggnad som gamla biblioteket vid Samuel Norbergsgatan. På den tiden hade barnkullarna blivit mindre, och skolorna hade därför lokaler till övers, och följaktligen kunde Mölndals målarskola flytta över till Toltorpsskolan. Målarna måste själva göra rent efter sig, och det var väldigt noga med rengöringen. Därifrån flyttade man till Kvarnbyskolan. I ett rum intill gavs pianolektioner. En kväll kom pianoläraren som vanligt gående med noter under armen, men av misstag öppnade han dörren in till målarskolan. Framför honom satt en nakenmodell. I sin förskräckelse tappade gubben noterna och sprang sin väg. Efter en stund stack han in huvudet igen, för att se om han verkligen hade sett rätt – och det var ju inte det minst roliga.

Konstnärer undervisade

I genomsnitt var 25 – 30 stycken målare och tecknare igång, och som mest räknade skolan ett 60-tal elever. Då måste man anordna en parallellkurs. Ebbe Gustafsson var en eldsjäl, som arbetade hårt för skolan. Arne Lidqvist hade likaledes mycket att bestyra. Eric Ottenstam var sekreterare och efterträddes i sinom tid av Åke Wingrot. Saga Walli undervisade, och en tid biträddes hon av en man vid namn Lydmark. Han hade studerat vid Konstakademien och kunde det där med perspektiv. Han undervisade ganska grundligt om perspektivlära och färgharmoni. Hans lektioner var givande, fastän de blev få. Man fick ut mycket av dem.

Börge Hovedskou tog över

Saga Walli efterträddes av Börge Hovedskou. Han var dansk och hade flytt undan nazisterna. Saga Wallis ateljé fick han övertaga, och han blev även hennes efterträdare som lärare för Mölndals målarskola. Hans ateljé låg inne vid Haga Nygata, och efter ett tag blev det så, att eleverna kom till läraren och tog namnet med sig. Börge Hovedskou var ju läraren och ledaren, och när någon tid hade gått, ändrade han namnet till Hovedskous målarskola. Den skolan finns kvar än idag med detta namn, även om Hovedskou själv är död sedan många år tillbaka.

Skolan betydde åtskilligt för konstlivet

Mölndals målarskola betydde en hel del för Mölndal. Många blev smått intresserade av måleri. En och annan kom själv igång och började måla. Ett par stycken elever blev etablerade konstnärer, till exempel Gösta Andersson, Axel Eriksson och Arne Lidqvist.

Sjutton år i Göteborg

Denna skildring av målarskolan har tidigare publicerats i Mölndals-Posten 27/1 1983. Framställningen har godkänts av Eric Ottenstam själv. En kortfattad historik över Hovedskous målarskola finns i boken, ”Hovedskous målarskola 1945-95: En annorlunda konstbok om drömmar och minnen, om undervisning och seende” (Redaktör Mårten Castenfors, 1995). Mölndals målarskola lyser här i stort sett med sin frånvaro. På ett ställe finner vi dock orden: ”Mölndals målarskola ville omgående ha tillbaka sina utlånade stafflier” (s. 13). Orsaken till denna tystnad är, att både Saga Walli och Hovedskou även hade andra konstelever, som undervisades inne i Göteborg. Därför har man från Göteborgs synvinkel betraktat Saga Walli och Börge Hovedskou som upphovet till konstskolan och inte verksamheten i Mölndal eller rättare sagt eleverna från Mölndal. Dessutom lyckades Mölndals målarskola på något sätt undgå att helt uppslukas. Många år senare återvände nämligen denna skola till Mölndal. Den flyttade till Göteborg 1951 (MP 30/8 1951) och återvände till hemstaden efter 17 år. Föreståndaren Ebbe Gustafsson kunde i början av 1969 hälsa eleverna välkomna till den nya lokalen på Tempelgatan 5A i Mölndal (Mölndals målarskola är äntligen i Mölndal, Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 13/1 1969). Sedan dess har man hållit till på hemorten. Skolan har fortsatt, men då var inte Eric Ottenstam med längre.

Lindomes författare i förskingringen

Kring 1970 såg man ofta den unge Lindomebon Bo Göran Carlsson i tidningarna, men så försvann han. I en nyutkommen bok berättar han vad som hände sedan. Han blev lärare och har haft tjänst på olika ställen. I berättelserna från hans år som lärare finns mycket att hämta även för en mölndalsbo.

Dunsereds skola

Barndomens intryck kan betyda mycket. Om sitt år i Dunsereds skola har Bo Göran Carlsson skrivit mycket i sin skildring av barndomens Lindome. (Denna bok med titeln ”Bilder från Lindome 1947-1972” anmäldes av mig i MP 8/11 2008.) I sin nya bok ”24 år på Alströmer (Rapport från min båge)” skildrar han vad som hände sedan. Boken inleds med skoltiden i Dunsered:

”Det var nog i B1-skolan i Dunsered i Lindome som jag första gången funderade på att bli lärare. Jag hade en oerhört sympatisk folkskollärarinna där, fortfarande pigga och alerta Ingrid Aronsson. Jag hade haft henne i tredje klass i nuvarande Församlingshemmet också, och efter året i Dunsered följde hon mig tillbaka till Kyrkskolan i femte. I Dunsered rådde rena Sörgårdsidyllen.” Bo Göran Carlsson föddes 1943, och Sörgårdsidyllen i Dunsered bör alltså i tiden ligga strax före mitten av 1950-talet, närmare bestämt 1953-1954.

Lång lärartjänst

Liten blev stor, men Bo Göran läste vidare. På sitt uddiga och oefterhärmliga sätt skriver han: ”Sommaren 1972 fick jag besked om att jag blivit antagen (eller var det möjligen intagen!?) på Lärarhögskolan i Göteborg.” Han genomgick (eller bör man möjligen skriva genomled!?) denna utbildning, och därmed var han tyvärr förlorad för Lindome och Mölndal. Lärare är ett rörligt släkte, som måste söka sig dit, där tjänsterna är lediga. Få lärare får tjänst på hemorten.

Bo Göran Carlsson hamnade först på Teknis (nuvarande Sven Eriksonskolan) i Borås, där han undervisade i tolv år. År 1985 bytte han skola och blev lektor i Alströmerskolan (numera Alströmergymnasiet) i Alingsås. Där blev han kvar i 24 år fram till sin pensionering. Om åren i Alströmergymnasiet handlar den nya boken. Bo Göran Carlsson har inte trivts med skolpolitiken, ständiga förändringar och tilltagande ringaktning av lärdom och kunskapsinhämtning, men han har trivts med att undervisa och att umgås med (huvuddelen av) sina lärarkolleger.

Björn Sandmark

Somliga lärare får sina fiskar varma, ty författaren är inte rädd att säga sin mening, men de uppskattande personporträtten är utan jämförelse flest. Där finns en mycket stark mänsklig värme. Uppenbarligen har Bo Göran Carlsson velat hedra sina bröder och systrar inom lärarskrået genom att bevara några minnesglimtar av dem åt eftervärlden.

En av dessa är Björn Sandmark, känd från Mölndal: ”Björn Sandmark var bara två år på Alströmergymnasiet, han hade föga erfarenhet av att leda en stor skola, men i detta var honom Bo Lundahl behjälplig. Hans inhopp livade modet på skolans kuvade akademiker och kom som en vitamininjektion i verksamheten. Men efter bara två år hoppade han alltså av, blev utbildningschef i Mölndals kommun och gick sedan vidare till en ännu mera passande uppgift, nämligen att bli chef för Göteborgs kommuns kulturförvaltning.” Verkligt framstående personer får man alltså inte behålla i vare sig Alingsås eller Mölndal.

Hilliges och Runefeldt

Även en Kålleredsbo dyker upp i lärarkåren, nämligen ”Claes Hilliges, långsmal och superskärpt ämneslärare i matematik och musik, som lämnade Alströmer för folkhögskolan och kontorskarriär i kyrkan. Han kunde redogöra för sambandet mellan musiken och matematiken på ett sätt som var begripligt också för en humanist. Claes är från Kållered, där jag, när han gick i småskolan, körde lastmoped för Lindgrens lanthandel.”

En annan medlem av lärarkåren är Solveig Runefeldt, som likaså får mycket gott betyg. Hon var adjunkt i engelska och franska och ”bor sommartid i Hällesåker i min gamla hemkommun Lindome”. Många kända namn passerar på detta sätt revy. I Dunsereds skola kände Bo Göran verkligen, att han trivdes med lärare, läsning, kamrater, ja, skolans värld i dess helhet. Denna trivsel har bestått trots en i många avseenden olycklig skolpolitik och åtskilliga medlöpare inom lärarkåren.

Berikande böcker

Författaren nöjer sig inte med att skriva memoarer. År 2008 kom en bok om ”Asaguden Balder i källorna och forskningen”. Samma år utgav han även en bok om den tyske teologen Adolf von Harnack. Carlsson har även översatt skrifter från norska: 2008 en bok om Kjeåsen i Eidfjord, 2009 en bok om målaren Nikolai Astrup och en annan om slaget vid Kringen och skottetåget 1612. I sina memoarer skriver Carlsson: ”Jag har flytt verkligheten i skolans värld genom att plugga.” Här är Bo Göran Carlsson grovt orättvis mot sig själv. Han har icke flytt. I 36 år har snillet från Lindome arbetat som lärare med goda vitsord från både rektor och elever. Den ofta grå och torftiga vardagen har han berikat med nya kunskaper. Allt detta har kommit hans elever till godo, och nu får också hans läsare ta del av hans kunskaper och insikter. Vi hoppas, att Lindomes författare i förskingringen ger ut fler böcker.