Vikingatidens Kungahälla (Kungälv) återfunnet

Århundradets arkeologiska upptäckt i Västsverige:
Vikingatidens Kungahälla (Kungälv) återfunnet

År 1993 är ett märkesår i historieskrivningen kring Kungälv och Västsverige. I februari detta år framlade Kristina Bengtsson sin trebetygsuppsats vid Arkeologiska institutionen vid Göteborgs Universitet. Den hette: ”Hälla – Kungahälla, Där konungarna möttes: Uppsats kring problem om Kungahällas ursprung”. Kristina Bengtsson började med en rik uppsättning av gamla ”problem”. 48 sidor senare hade hon löst dem. Om hon hade rätt, innebar uppsatsen en sensation inom nordisk vikingatidsforskning.

 Hon var angelägen att höra vad andra forskare ansåg om hennes uppsats. Arkeologen Lou Schmidt gav mig ett exemplar av uppsatsen och bad mig om ett utlåtande. Efter att ha tröskat igenom hela Sveriges äldsta historia var jag utled på lösa gissningar och obevisade antaganden. Mina förväntningar var lågt ställda, men när jag hade börjat läsningen, insåg jag, att detta var något helt annat.

 Kristina Bengtsson byggde på goda källor. Hennes slutsatser var bindande och ofrånkomliga. Genom Lou Schmidt framförde jag mina lyckönskningar till Kristina Bengtsson. Hon hade utfört en forskningsbragd. Hon hade kunnat peka ut platsen för det vikingatida Kungälv. Det hade ingen annan kunnat göra, åtminstone inte under de senaste fem århundradena.

 Det stora bekymret var följande: Enligt de isländska sagorna var Kungahälla en viktig ort och ett viktigt kungasäte för de norska vikingakungarna redan under vikingatiden. Arkeologerna hade förgäves sökt efter detta Kungahälla. De hade grävt båda här och var utan att finna vikingatida fynd. Framförallt hade de grävt vid Kastellegården vid Nordre älv (väster om den nuvarande tätorten Kungälv). Här vid Kastellegården hade köpstaden Kungahälla legat fram till 1612. Man hade dock inte funnit några fynd, som var äldre än 1100-talet. Man hade börjat misströsta och fråga sig: Har Kungahälla över huvud taget funnits till redan på vikingatiden?

 Nu kom emellertid Kristina Bengtsson och påvisade, att namnet Kungahälla hade varit knutet till Kungälvs Ytterby ett par kilometer nordväst om Kastellegården. Här finns ett av Bohusläns största gravfält och hällar, som kunde ha givit namn åt orten. (Några sådana hade man inte funnit vid Kastellegården.) Kristina Bengtsson hävdade, att Kungahälla ursprungligen hade varit en kungsgård vid det stora gravfältet i Ytterby. (Hennes sakskäl är utförligast återgivna och lättast tillgängliga i boken Kring Göta älv: Studier i en dalgång, 1993.)

 För forskare, som är vana vid att läsa avhandlingar och bedöma vetenskapliga skäl, var det uppenbart, att hon hade rätt, men det krävdes arkeologiska fynd för att få den slutgiltiga bekräftelsen och kunna övertyga den stora allmänheten. Att få fram pengar är inte det lättaste, och trögheten är stor. Att jag skulle komma med litet grand även i detta arbete hade jag inte en tanke på, men historikern Lars Linge, docent vid Göteborgs Universitet och bosatt i Kungälv, arbetade för föreningen Kungälvs musei vänner. Han bad mig att recensera föreningens böcker. Det gjorde jag gärna, och då hade jag tillfälle att dra en lans för Kristina Bengtssons stora upptäckt och yrka på utgrävning. Äntligen kom större utgrävningar igång 2008 och gav – som man kunde vänta – omedelbart rika fynd, men tröghetens lagar gäller alltjämt, och därför lägger jag ut några av mina gamla recensioner och artiklar på min blogg. Mitt budskap till alla berörda är: Försumma inte detta tillfälle att lyfta fram Västsverige! I detta fall är sparsamhet enbart av ondo. Varje satsad krona kommer att ge rik återbäring åt Kungälv och hela Västsverige.

Tisdagen den 24 augusti 2010 hölls ett seminarium i Nordiska Folkhögskolan i Kungälv, och detta vill jag gärna berätta om. Här fick Kungahällaprojektets företrädare många goda råd och starkt stöd av sakkunniga från övriga Sverige och det övriga Norden.

Karl Johan bestämde kursen

Kungaätten Bernadottes 200-årsjubileum

 I år har 200 år förflutit sedan den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk tronföljare. Han kom att i viktiga avseenden styra utvecklingen. De i huvudsak goda följderna av hans politik fortsätter in i våra dagar. Därför finns det många anledningar att behandla både honom och 200-årsjubileet.

Kejsar Napoleon av Frankrike var under 1800-talets första årtionde den starkaste härskaren i Västeuropa och Mellaneuropa. Han ändrade gränser och tillsatte konungar som han ville. Han var enväldig härskare i Frankrike och drev en ren och rå maktpolitik gentemot andra länder. På grund av ockupation, väpnat hot och krig kunde han driva igenom sin vilja. Napoleon besegrades emellertid vid Leipzig 1813 och Waterloo 1815. Han miste sin kejsarkrona och all makt. De av honom tillsatta kungarna och ämbetsmännen förlorade sina ämbeten och sin makt. De måste i allmänhet gå i landsflykt. Själv dog han som statsfånge på en enslig ö ute i Atlanten. Under en – mycket kort – övergångstid hade den nye franske kungen två av Napoleons befattningshavare i ledande ställning. Talleyrand var utrikesminister och Fouché polisminister, men snart var även de borta.

År 1818 fanns egentligen bara en av Napoleons befattningshavare kvar i ledande ställning, nämligen före detta marskalken Jean Baptiste Bernadotte. Efter att framgångsrikt ha styrt Sverige och Norge som kronprins blev han år 1818 konung av Sverige och Norge under namnet Karl XIV Johan. Hans hustru Desirée Clary blev drottning av Sverige och Norge. Avundsjukan bland deras franska vänner och bekanta var enastående. Napoleon hade fört en rå maktpolitik och egentligen inte brytt sig om något annat än sin egen vilja. Därför hade han lyckats med konststycket att få Europas samtliga stormakter att samarbeta mot honom. Karl Johan var dock hela tiden angelägen om att föra en politik, som gagnade medborgarnas intressen och önskemål. Bland annat därför blev hans levnadsöde ett helt annat.

Karl Johan hade tillhört de många fransmän, som var starkt kritiska till Napoleons envåldsmakt och krigspolitik. Som svensk kronprins anslöt han sig till Napoleons fiender. Sverige deltog i kampen mot Napoleon 1813, och Karl Johan stod bakom fälttågsplanen, som ledde till Napoleons nederlag. Dessa beslut vållade Karl Johan stor vånda, men han visste, att varken Frankrike eller andra europeiska länder skulle få leva i lugn, så länge Napoleon härskade.

Tack vare Napoleons nederlag fick Sverige och övriga Europa en långvarig fred. Detta var ett av Karl Johans mål. Han har efterlämnat ett bevingat ord: ”Freden är det enda ärorika målet för en vis och upplyst regering.” Orden är mycket märkliga, om vi betänker, att en dåtida yrkesmilitär har yttrat dem. Ännu märkligare är de, därför att Karl Johan menade vad han sade. Napoleon har inte lämnat sådana ord efter sig, och hans regering visade, att Napoleon inte var beredd till några som helst uppoffringar för fredens skull. Karl Johan hade däremot freden som mål. Han kunde inleda vår snart 200-åriga fred.

I svensk historieskrivning har man ofta framhävt Karl Johan som en konservativ självhärskare. För att bilden skall bli fullständig, måste dock påpekas, att han även var ett barn av den franska revolutionen. Han var i många avseenden frihetsvänlig, och denna lyhördhet för folkens önskningar om inflytande och medbestämmande bidrog till den fredliga samhällsutvecklingen i Sverige och Norge efter 1809.

År 1809 avsattes Gustaf IV Adolf genom en statskupp. Den starka kungamakten försvann. Sverige fick en ny författning, och riksdagen återfick sin starka ställning. Karl Johan kom från det enväldigt styrda Frankrike men fann sig i de nya förhållandena. På senare år fick han mycket besvär med en stark opposition i riksdagen, men han gjorde aldrig några försök att inskränka riksdagens makt och tycks inte ens ha haft några tankar åt det hållet. Utvecklingen var som bekant en helt annan i Frankrike, där försöken att inskränka folkrepresentationens befogenheter ledde till revolutionerna 1830 och 1848.

Ännu mer uppseendeväckande är Karl Johans tillmötesgående i fråga om norrmännens frihetssträvanden. Karl Johan hade besegrat även Danmark, som var Napoleons bundsförvant. Han tvingade danskarna att till Sverige avträda Norge. Norrmännen fanns sig inte i detta utan förklarade sig självständiga, antog en egen författning och valde en egen konung. Karl Johan ryckte då in i Norge med den svenska hären. De svaga norska styrkorna drog sig tillbaka, och deras nyvalde kung tvingades att lämna landet. Karl Johan hade kunnat driva igenom vilka villkor som helst. Till stor besvikelse för många svenskar nöjde han sig dock med att genomdriva unionen mellan Sverige och Norge. Däremot fann han sig i att Norge skulle vara ett eget kungarike med egen folkrepresentation, och han godkände den revolutionära norska författningen. Unionen blev härigenom visserligen svag, men å andra sidan fann sig norrmännen utan större knot i föreningen med Sverige under de första 50 åren. Norges fria författning gav norrmännen goda möjligheter att arbeta parlamentariskt och fredligt för Norges fulla oavhängighet. I vår tid är vi vana vid väpnade frihetsrörelser, attentat och terrorism. Ingenting av detta förekom under Norges frihetskamp. Inte ett skott avlossades. Under denna kamp förekom inga dödsoffer, inga attentat, inga martyrer, inga kravaller. En av orsakerna var att norrmännen – tack vare sin författning – hade alla möjligheter att arbeta fredligt och parlamentariskt genom Stortinget. Som bekant frigjorde sig norrmännen fullständigt 1905, men Karl Johans ryttarstaty står kvar i Oslo, och stadens paradgata heter fortfarande ”Karl Johans gate”, populärt kallad ”Karl Johan”. Konungen hade tagit stora hänsyn till norrmännen, och de återgäldade vänligheterna med att hedra hans minne. Minnesmärkena över Napoleon överlevde däremot inte hans fall. I både Sverige och Norge erkände Karl Johan alltså folkrepresentationens rättigheter. Detta ledde i båda fallen till en fredlig samhällsutveckling.

Sverige fick en ny tryckfrihetsförordning 1810. Den inskränktes genom indragningsmakten 1812. Regeringen fick rätt att dra in misshagliga tidningar. I detta avseende inskränktes allmänhetens fri- och rättigheter. Karl Johan har blivit hårt dömd av eftervärlden för dessa inskränkningar. Vad gäller tryckfriheten var han inte framsynt. Det är beklagligt men inte överraskande, att han delade sin samtids misstro mot tryckfriheten. Den var ny och oprövad. Under frihetstiden, som omfattade drygt 50 år (1719-1772), hade Sverige tryckfrihet under enbart ungefär sex år (1766-1772). I Frankrike hade synnerligen råa och hätska utgjutelser i tryck lett till svårartade uppträden under revolutionen. I Sverige var tidningspressen delvis ansvarig för att pöbeln mördade riksmarskalken Axel von Fersen 1810. Indragningsmakten kom som en följd av sådana övertramp, men den blev själv ett ännu värre övertramp.

Karl Johan var fransman och vid valet till tronföljare 1810 inemot 50 år gammal. Hans omdöme var moget, och han kunde betrakta Sverige fördomsfritt. Till skillnad från svenskarna insåg han, att Sverige var en småstat, som borde föra en småstats försiktiga utrikespolitik. Svenskarna var däremot fångna i det förgångna och levde på minnen från ”fornstora dar”, då Sverige hade varit något av en stormakt i Nordeuropa. Endast som bundsförvant till mäktiga stormakter borde Sverige våga sig in i krig, och helst skulle det helt avstå från krigiska äventyr, föra en neutralitetspolitik och hålla sig väl med stormakterna i sitt grannskap. Detta var Karl Johans åsikt och målsättning. När Sverige under Karl Johans ledning ingrep i befrielsekriget mot Napoleon, hade Sverige Ryssland, Preussen, Österrike och England som bundsförvanter. Med så många och mäktiga bundsförvanter var kriget ganska riskfritt för Sveriges del. Freden var dock Karl Johans övergripande mål. Därför var han noga med att Sverige skulle hålla sig väl med Ryssland. Hans ryssvänlighet var allt annat än omtyckt i Sverige. Så sent som 1808 hade ryssarna erövrat Finland. Många svenskar drömde om att i förbund med Frankrike återerövra Finland. Karl Johan begrep emellertid, att det var bättre att stå väl med Ryssland, en angränsande stormakt, än att sluta förbund med Frankrike, en avlägsen stormakt, som hade gjort alla andra stormakter till sina fiender.

Karl Johans anpassnings- och undfallenhetspolitik gentemot Ryssland blev stilbildande för svensk utrikespolitik. På samma sätt har Sverige uppträtt gentemot Tyskland och västmakterna. Denna politik har dock sällan varit omtyckt. Särskilt Sveriges eftergifter gentemot Tyskland under andra världskriget har klandrats. Mindre känt är, att Sverige beredvilligt gick även västmakterna tillhanda under krigets slutskede. Undfallenhetspolitiken hade ingenting med politiska sympatier att göra. Karl XIV Johan, som värdesatte både författningar och folkrepresentationer, hade givetvis inte något till övers för det frihetsfientliga, enväldigt styrda Ryssland. En son av franska revolutionen kunde inte älska livegenskapens Ryssland. Däremot underlättades Karl Johans ryska inriktning av, att han blev vän med tsar Alexander I, som var en artig, tillmötesgående och – i viss mån – frihetsvänlig man. På samma sätt har hans efterföljare ofta fört en utrikespolitik, som de visserligen fann nödvändig men kanske egentligen innerst inne ogillade. Så var det inte minst under andra världskriget. Karl Johans anpassnings- och undfallenhetspolitik gentemot stormakterna är en lämplig och ibland livsnödvändig politik för en småstat, men varken då eder senare har den varit omtyckt.

Det bör därför tilläggas, att denna politik balanserades av svensk neutralitet. Karl Johan införde den svenska neutraliteten. Han deltog visserligen i fälttågen mot Napoleon 1813, men då Napoleon återkom till makten 1815, förklarade sig Sverige neutralt och har så – med få undantag – förblivit sedan dess. Neutraliteten har ibland varit mera ord än verklighet. Viktigare har varit att Sverige har varit alliansfritt. Omfattande samarbete med främmande makter har förekommit, men alltifrån Karl Johans tid var man angelägen om att inte ikläda sig några utrikespolitiska förpliktelser gentemot främmande makt. Undantagen är endast novembertraktaten 1855 och det svenska stödet till Danmark 1848.

Redan under hans första tid i Sverige begrep man, att Karl Johan skulle räknas till Sveriges största statsmän, som har gjort en insats i hela Europas historia. Man skrev ned sina minnen av konungen. Otroligt mycket har skrivits om honom, och många har forskat. Mycket ny kunskap har framkommit, men huvuddragen var välkända redan från början. Omvärderingarna har lyst med sin frånvaro. Störst intresse har ägnats åt hans krig och hans utrikespolitik, de fyra åren 1810-1814. I själva verket var han dock Sveriges styresman ända fram till sin död 1844, men dessa år, fyllda av vardagsarbete och stridigheter med riksdagsoppositionen har intresserat mindre. Föga uppmärksamhet har ägnats åt ett storverk, som han uträttade i det tysta: Han fick ordning på de svenska statsfinanserna. Under hela 1700-talet och några år in på 1800-talet hade Sverige varit en småstat, som hade försökt ägna sig åt stormaktspolitik med aktiv utrikespolitik och krig. Följden blev ökade utgifter, budgetunderskott och statsskuld. Karl Johan övergick till fredlig småstatspolitik och ägnade stort intresse åt både rikets finanser och sin privatekonomi. Han fick ordning på bägge. Statens finanser var och förblev i balans en bra bit in på 1900-talet.

Betraktar man kungens insatser vad gäller de stora dragen, blir bilden övervägande fördelaktig. Går man honom in på livet, hittar man däremot snart åtskilligt att hänga upp sig på. Konungen gjorde oftast ett mycket gott intryck på dem, som gjorde hans bekantskap. Han var vänlig, frikostig, erkännsam, ädelmodig och vältalig. Lärde man känna honom närmare, fann man dock, att han kunde vara även härsklysten, häftig, misstänksam, envis och hård i nyporna. Karl Johans stora välvilja och enastående förmåga att vinna människor överbryggade hans mindre tilltalande egenskaper – men inte i längden för dem som hade mycket med honom att göra. De som var lättstötta kunde lätt bli hans fiender. Han var klarsyntare än de flesta i sin samtid, men givetvis gjorde även han felbedömningar. Så här i efterhand är det lätt att se, att han missbedömde värdet av unionen med Norge och dess livskraft. Unionen hade främst psykologisk betydelse. Den var en tröst för förlusten av Finland. Så länge Sverige och Norge var förenade, var Sverige något litet mer än en småstat.

Redan under sina första år i Sverige hade han på ett tillfredsställande sätt lyckats lösa alla stora frågor. Mänskligt att döma borde han ha kunnat få en lugn och bekymmerslös ålderdom. Det blev inte riktigt så. Hans regering förbittrades av stridigheter kring frågor, som så här i efterhand ter sig förhållandevis små.

I år kan ätten Bernadotte fira 200-årsjubileum som svensk kungaätt. Ingen annan svensk kungaätt har innehaft kungadömet lika länge. (Möjligen kan den vikingatida ynglingaätten ha styrt längre, men uppgifterna om denna är få och osäkra.) En anledning till detta långvariga troninnehav är, att stamfadern Karl Johan genom klok och framsynt politik skapade förutsättningar för fred och lugn samhällsutveckling.

Kungstenen i Stensjön

Karl Johan högg inte i sten

– det gjorde Mölndalsborna.

 I Stensjöns strandkant, nära Strandpromenaden och åns utlopp ur sjön, finns en tavla, som berättar om sevärdheter. Bredvid tavlan finns en liggande sten med inristning. Vad är detta?

År 1819 gjorde lantmätaren Carl Wetterström en uppmätning av Mölndalsfallen. Kvarnfallens olika fallhöjd och gränser bestämdes noga. Den fasta utgångspunkten för uppmätningen var denna sten. För att utmärka stenen försåg man den med inskrift: C XIV J 1819. Detta år regerade Carl XIV Johan över Sverige och Norge. Det är anledningen till, att hans initialer är med. Med anledning av konungens initialer kom stenen att kallas ”Kungsstenen.” Just bokstaven X i XIV skall vara den fasta punkten, som man utgick ifrån, när fallen uppmättes. Mölndalsborna lät rista stenen. Däremot har kungen själv inte vare sig skrivit på stenen eller ristat.

Enligt uppgift skall man även ha använt Kungsstenen som vattenmärke. Stensjöns vatten fick inte dämmas upp, så att det steg över Kungsstenen. Just där Mölndalsån börjar rinna ut ur Stensjön, ligger en stor kupig sten mitt i fåran. Den kallas ”Röa mössa” och är likaså ett känt vattenmärke, som användes tillsammans med Kungsstenen. När vattnet har dämts upp, så att ”Röa mössa” är täckt av vatten och endast en liten strömvirvel visar var stenen finns, är Kungsstenen ännu inte täckt. Vattnet måste stiga ytterligare några centimeter innan även Kungsstenen blir överfluten.

År 2010 firar ätten Bernadotte 200-årsjubileum som svenskt kungahus. I en längre essä skall jag teckna stamfaderns livsgärning, som var betydelsefull och har följdverkningar ända in i vår tid. Vem var kungen som har fått ett så ovanligt minnesmärke i Mölndal?

John Kraft och Mölndal

Kultplatser i Mölndal och Västra Frölunda

Var ägnade sig de gamla hedningarna åt sin gudsdyrkan? Var fanns offerplatserna, och vilka gudar dyrkades? Dessa frågor intresserar bland andra John Kraft, som i motsats till flertalet forskare även kan ge både utförliga och väl underbyggda svar. Den ena frågan leder över till den andra. Kraft har hittills skrivit tre utförliga och mycket intressanta böcker. Jag har recenserat dem, och här återges de två recensionerna, den ena tryckt i Historisk Tidskrift (4/2002), den andra i Fornvännen (3/2006).

En anledning till att jag sätter Kraft högt som forskare är, att vi oberoende av varandra har kommit till samma slutsats om gudsdyrkan i vårt härad, nämligen Askims härad. Kraft har färre sakskäl, och jag, som länge har forskat om bygdens äldre öden, har betydligt fler. Ändå hamnar vi inom samma område: västra delen av Fässbergsdalen med angränsande delar av Askim och Frölunda. Kraft har framfört sina slutsatser i sin bok ”Hednagudar och hövdingadömen i det gamla Skandinavien” (1999, s. 101-107). Han har också intressanta uppgifter om ”Fjäreriket”, det vill säga norra Halland (s. 96-98), men den ger ingenting vad gäller Lindome, som låg i utkanten av detta område. Jag har framfört mina uppfattningar i Mölndals-Posten (Kyrka och kultplats, MP 30/4 1982; Huvudbygden i Askims härad, MP 21/7 1999; Sjöfart gav välstånd i Fässbergsdalen, MP 28/7 1999).

Därute i Fässbergsdalen finns Brudberget. Detta ortnamn har många motsvarigheter på andra håll i Sverige och i övriga Norden. Jag har samlat uppgifter om andra ortnamn med Brud- som förled, men snart fann jag, att uppgiften var för stor för mig. Skulle inte John Kraft kunna ta över den? Forskarna är ju eniga om, att bruden är någon gudinna. År 2006 gjorde jag ett försök att övertala honom och översände en tjock packe med avtryck. Olyckligtvis hade Björn Ambrosiani ännu intressantare uppgifter att locka med, och så blev det ingenting den gången. Förhoppningsvis skall Kraft dock fullborda sina nuvarande forskningar och kunna gå över till brudarna i framtiden.

John Kraft om Ledung

John Kraft, Ledung och sockenbildning. Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut. Västerås 2005. 256 s. ill. ISBN 91-88076-26-1.

 John Kraft har tidigare skrivit böckerna Hednagudar och hövdingadömen i det gamla Skandinavien (1999) och Tidiga spår av Sveariket (2001). Han har också flitigt medarbetat i kulturhistoriska årsböcker och vetenskapliga tidskrifter. Med föreliggande bok avslutar han sitt stora forskningsprogram. Han har samlat in ett omfattande faktaunderlag från hela Sverige. Bredden i underlaget och överblicken gör, att Kraft ser eller anar sammanhang, som andra forskare inte har uppmärksammat, och att Kraft hela tiden kan underbygga sina antaganden eller slutsatser med beaktansvärda sannolikhetsskäl eller liknande förhållanden i liknande sammanhang. Författaren arbetar i mycket stor utsträckning med antaganden, men dessa är alltid underbyggda, i vissa fall väl underbyggda. Han kallar dem visserligen för ”gissningar”, men denna benämning är överdrivet anspråkslös. Det rör sig om underbyggda antaganden. Forskningen är invecklad och rör sig med mångledade sannolikhetsöverväganden. Dessutom bygger många slutsatser på kartgranskning och noggranna iakttagelser i landskapet. Forskningen är så avancerad, att man måste säga att åtskilliga slutsatser eller antaganden fullt ut kan bedömas av en enda svensk forskare, nämligen John Kraft själv.

Genom noggranna undersökningar följer Kraft ledungsindelningen. Han drar slutsatsen, att hundarena ursprungligen har varit skeppslag och utrustat skepp med 24 besättningsmän. I ett senare skede har hundarena delats i skeppslag, två skeppslag med tolv hamnor vardera i varje hundare. Varje skeppslag utrustade ett skepp med tolv besättningmän. Kraft räknar med 200 skepp och allt som allt 2400 mans besättning. Nytt i förhållande till föregångarna är att han räknar med smärre skepp än de danska och norska samt ett ledungsuppbåd, som var betydligt fåtaligare än danernas och norrmännens. Den svenska ledungens små skepp var mycket lämpliga för färder på de ryska floderna men olämpliga för strider mot daner och norrmän. Vi vet dock att svearna har kämpat mot daner och norrmän till sjöss, i Öresund år 1000, vid Helgeås mynning år 1027 och vid andra tillfällen. I Östgötalagen omtalas stormän, som har stallare, stekare och fyrtio bänkkamrater på egen bekostnad (Dråpsbalken 14:3). Rimligtvis betyder detta, att stormannen har haft ett skepp med tjugo årpar. Kraft delar denna tolkning men påpekar, att ledungen inte omtalas på detta ställe. Det är dock sannolikt, att andra forskare kommer att vidhålla sin uppfattning, att större skepp har förekommit, och att åtminstone vissa hamnor tidvis kan ha rustat fler än en roddare. Man kan ta indelningsverket som exempel. Knappt var det infört förrän kronan drev igenom ökade rustningsbördor för rotarna: femmänningar, fyrmänningar, tremänningar och vargering. Givetvis försökte allmogen senare få till stånd en återgång. Utvecklingen gick fram och tillbaka. Dessutom kan man tänka sig, att konungar och stormän hade större skepp åt sina hirder, och att dessa inte ingick i ledungen. Kraft har själv varit inne på denna tanke.

Meningsutbytet kommer att gå vidare, men Krafts framställning är värdefull som forskningsöversikt, som omdömesgill och kritisk genomgång av föregångarnas inlägg och som presentation av hans egna, välunderbyggda slutsatser. Detta gäller inte minst hans genomgång av sockenbildningen. Han visar, att många forskare har haft rätt i sina uppfattningar, att sockenindelningen har följt ledungsindelningen, men att det finns många mönster, och att sockenbildningen ibland har varit helt fri från ledungsindelningens påverkan. Hans bild av utvecklingen är nyanserad och mångskiftande.

Det återstår att se, hur mycket hans utredningar kommer att påverka andra forskare. Tyvärr finns det anledning att tro, att hans påverkan blir mindre än den förtjänar att vara. Det krävs nämligen stor beläsenhet, god omdömesförmåga och gott om tid till att läsa, förstå och självständigt bedöma Krafts inlägg. Många kommer att lyfta på hatten av aktning men gå förbi. Förhoppningsvis skall dock flera forskare både lyfta på hatten och ta till sig viktiga huvudtankar. Här finns många antydningar om och belägg för förhållandevis tidig samhällsorganisation. Tyvärr finns bland andra forskare många uppfattningar om rikets framväxt, vilka framförs under bortseende av alltför mycket. Mot bakgrund av Krafts genomgång ter sig dessa tankar som vilseflugna fåglar i en outforskad värld.

Lars Gahrn

John Kraft

John Kraft, Hednagudar och hövdingadömen
i det gamla Skandinavien.

‘Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, 1999, 235 s., ill. John Kraft, Tidiga spår av Sveariket. Upplands-Bro Kulturhistoriska                Forskningsinstitut, Upplands-Bro 2001, 158 s., ill.

Svensk forntidsforskning är som en vidsträckt labyrint. Det är lätt att förlora överblicken, gå fel och hamna i en återvändsgränd. John Kraft rör sig dock hemtamt i labyrinten och har anmärkningsvärt lätt att komma vidare. Hans forskning började med just labyrinter, stora stensättningar, som här i Sverige brukar kallas för Trojeborgar. Han forskade mycket i ämnet och skrev flera uppsatser till årsböcker. När Statens Historiska Museer under 1995 anordnade en utställning om labyrinter, var arkeologen Kraft med som sakkunnig och skrev huvudparten av texterna. Intresset vidgades till fornnordisk kult över huvud taget, och år 1999 sammanfattade han sina forskningar i boken Hednagudar och hövdingadömen, som huvudsakligen handlar om kultförbund. Han behandlar alltså de områden, som under hednatiden utgjorde ett slags socknar eller församlingar vad gäller hednisk gudsdyrkan.

Hans källor är dels arkeologiska lämningar som labyrinter och tingshögar, dels och framför allt ortnamnen. Hans främsta arbetsmetoder är ”upprepningshypotesen” och ”koncentrationshypotesen”. Den förra innebär, att författaren ger akt på alla ortnamn, som visar att hednisk gudsdyrkan har försiggått inom de olika områdena, och att han särskilt ger akt på om de upprepar sig. Om samma grupp av ortnamn upprepar sig inom ett annat område, kan man dra slutsatsen att detta har utgjort ett eget kultförbund. Ortnamnen upprepar sig dock inte alltid, men om man finner en koncentration av intressanta ortnamn, kan man dra slutsatsen att detta är centrum i ett kultförbund. Detta är koncentrationshypotesen. Med hjälp av dessa arbetsmetoder kan författaren skissa Skandinaviens kultförbund eller åtminstone urskilja huvudområdena hos flertalet av dem. Gränserna mellan områdena är (och förblir kanske) i många fall osäkra, och i en del områden är antalet säkra ortnamn alltför litet, för att man skulle kunna draga säkra slutsatser. I dessa fall dryftas olika tänkbara lösningar.

Flera forskare, som till exempel Elias Wessén och Jöran Sahlgren, har tidigare forskat i samma ämne. Kraft anknyter till sina föregångare och återger deras slutsatser, men han når längre än de och kan – oftast – draga betydligt säkrare slutsatser än de i och med att han behandlar hela Norden och alla ortnamn med anknytning till gudar och gudinnor. Gång på gång ser han samma mönster framträda inom olika områden, och dessa ofta upprepade mönster ger huvuddragen i hans framställning en styrka, som är sällsynt, när det gäller dessa tider och dylika ämnen.

Ämnet är svårt, men Kraft, som är tidningsman till yrket, skriver enkelt och lättfattligt på god svenska. Alla intresserade torde därför kunna följa med i framställningen. I verket dryftas dock många smärre tvistefrågor, som det är svårt att ge några säkra eller ens sannolika svar på. Framställningen skulle ha vunnit i klarhet och överskådlighet, om dessa avsnitt hade hamnat i en notapparat eller i en serie exkurser. Man har anledning att tro, att detta verk kommer att bli flitigt anlitat, ty det har mycket att säga om alla delar av Syd- och Mellansverige. Användbarheten hade ökat, om boken hade haft ett register. Utarbetandet av ett sådant hade visserligen krävt mycket arbete, men ett register hade varit av stort värde. Utan register kan man lätt missa viktiga uppgifter, när man söker dem i efterhand.

Utredningen bör inte betraktas enbart som ett religionsvetenskapligt arbete, ty under hednatiden fanns det inte något särskilt prästerskap. Hövdingarna som styrde samhället hade hand om även hednisk gudsdyrkan. Kraft betraktar därför – uppenbarligen med all rätt – kultförbunden som ett slags hövdingadömen.

Denna insikt har lett honom till en annan stor och viktig arbetsuppgift, nämligen till att jämföra rönen om kultförbunden med vad man har fått fram om det förkristna och tidigmedeltida Sveriges administrativa indelning. Sina iakttagelser och slutsatser har han samlat och sammanfattat i boken Tidiga spår av Sveariket. Den har stort värde redan som sammanfattning av ett långvarigt och omfattande meningsutbyte med ett otal inlägg spridda i ett otal avhandlingar, årsböcker, tidskrifter och tidningar. Därutöver kommer många egna iakttagelser från Krafts sida. Hans rön angående kultförbunden gör att han bättre än andra kan bedöma många tvistefrågor och oklarheter rörande Sveriges administrativa indelning. Ibland går han så på djupet med den administrativa indelningen att kultförbunden snarast blir en bisak. De ämnen som behandlas är: Jordanes’ redogörelse för de nordiska stammarna, storhögarna, kristnandet, tidiga städer och marknadsplatser, härads- och hundaresindelning, hundareskyrkor, husbyar och tunaorter, tingsplatser samt kyrkor och kultplatser.

Avsnittet om Jordanes är det minst givande. Hans uppgifter har ju behandlats mycket ingående, och de är svårtolkade, eftersom många stamnamn är förvanskade eller eljest okända. Kraft lyckas dock påvisa, att många av de utpekade stamområdena överensstämmer med kultförbund. Hans ställningstaganden till sina föregångares tolkningar är väl genomtänkta, i och med att han utgår från förutsättningen, att även de andra stammarnas områden bör ha varit av jämförbar storlek. Att döma av en del inlägg tycks ju åtskilliga forskare ha trott, att ett mindre byalag kunde utgöra en stam.

I fråga om storhögarna finner han tecken, som talar för en riksbildning i mälarlandskapen redan på folkvandringstiden eller dessförinnan, men det skulle föra alldeles för långt att redogöra för hans sakskäl. Kraft skissar även ett program för datering av storhögarna. Säkrare dateringar av högarna skulle ge underlag för fler och säkrare slutsatser.

Med hjälp av egna och andras rön urskiljer han många spår efter tidig organisation och tidig administrativ indelning i Sverige, framför allt i mälarlandskapen, som har ovanligt gott om både fornminnen och ortnamn från den berörda tiden. Särskilt hans utredning om tuna-orterna är klargörande. Han påvisar, att de – liksom husbyarna – av allt att döma har ingått i ett centralt uppgjort organisationsmönster.

Författarens slutord är ett inlägg i den brännande frågan om Svearikets uppkomst och är därför väl värda att anföra: ”Men den idag dominerande uppfattningen bland forskarna är att riket och kungamakten är sena företeelser. Enligt den rådande åsiktsvinden i forskarkretsar bör snarare rikets etablering och kungamaktens framväxt ses som ett resultat av främmande inflytelser i samband med kristnandet.
                 Jag ställer mig mycket tvivlande till detta synsätt.”

Författarens ordalag är på detta ställe – liksom för övrigt genomgående – mycket hovsamma, men de sakskäl, som han har framfört i sin bok, är desto kraftfullare.

Forskningen kring labyrinter förde arkeologen Kraft vidare till forskning kring hednisk kult över huvud taget. Forskningen kring kultförbund förde Kraft vidare till annan administrativ indelning. Förutsättningarna för både det ena och det andra är en analytisk förmåga långt utöver det vanliga, en förmåga som urskiljer mönster, upptäcker ledtrådar och ser samband där de flesta skulle dra förhastade slutsatser eller helt enkelt bara bli förvirrade och ge tappt.

Har Kraft nu nått fram till vägens slut? Nej, det finns många ämnen kvar, och det finns många möjligheter till fördjupning. Dessutom kommer andra forskare i framtiden att med större säkerhet kunna rita upp de gränser, som Kraft bara skissat. Kanske har han ännu inte behandlat alla ortnamn, som minner om hednisk gudsdyrkan. Runt om i landet finns nämligen ortnamn med Brud- som förled: Brudberget, Brudkällan, Brudbäcken och så vidare. Ute i bygderna berättas sägner om bergtagna brudpar och förolyckade brudar, men dessa berättelser är endast förklaringssägner utan historiskt värde. Ortnamnsforskarna anser, att bruden i fråga är en gudinna, men det enda utförliga inlägget är T. E. Karstens korta uppsats ”Brud-namnen i Finland” (i: Danske Studier 1936). John Kraft är rätt man att skriva ett grundläggande arbete om dessa namn. Han har redan utarbetat det jämförelsematerial, som kan göra ett sådant arbete extra intressant och ge underlag för mer långtgående slutsatser än enbart ortnamnen skulle tillhandahålla.

Lars Gahrn

Hyllningskväde till 

John Kraft

 2004

 Hell dig, smedernas son,
                 som lärt dig att utsmida länkar,
hårda och hållbara jämt
                 som led i bevisningens kedja.
Länkarna hänger ihop.
                 En välsmidd och rasslande kedja
lämnar omsider ditt städ
                 och ringlar ihop nedpå golvet. 

Guldsmide utför du ock.
                 Filigransarbetet är utsökt,
jämförbart med det verk,
                 som ses på Ållebergs kragar.
Svärden du smider har stål,
                 och eggen har skärpa som Tirfing,
goda vapen i strid
                 mot Götalands resar och drakar,
skarpa, flammande svärd,
                 som odjur och bergresar undflyr.

Vapen förde du själv,
                 och hövitsman blev du med tiden,
landvärnsman, som höll vakt
                 kring svears och götars provinser.
Eldvapen har du dock bytt
                 mot andens svärd, det är pennan,
numera snarast ett bord
                 för datorns alla tangenter. 

Orden du skriver går ut
                 i hela svearnas rike.
Du har sans och balans,
                 en motsats till Janne den store,
kunskapsrik, omdömesgill,
                 en man med insikt och klarsyn.
Sådana män vill vi ha
                 i stället för Janne den store.
Uppblåst är han dock mest,
                 men du är trevlig och ödmjuk.

Lev och blomstra som förr!
                 Sprid snilleblixtar runt Svitjod!
Ljus behöver vi ha
                 i dumhetens töckniga dunkel.
Där framträder du klart.
                 Ju tätare mörkret har blivit
desto klarare syns
                 och framträder tillvarons facklor.
Må du nu, full av kraft,
                 få skriva som fordomdags Kraft-fullt,
milt och behagligt i ord,
                 men Kraft-fullt i vägande sakskäl.

Mölndals spårvägshistoria

 

Mölndals spårvägshistoria
elegant sammanfattad

Spårvägslinjen till Mölndal fyllde 100 år under 2007. I år kom en jubileumsskrift med anledning av allt, som har hänt under åren. Det är en gedigen och välillustrerad spårvägshistorik, skriven av Anders Forsberg.

Många bilder

Söndagen den 18 augusti 1907 visste mölndalsbornas förtjusning och nyfikenhet inte några gränser. Redan onsdagen den 14 hade spårvägstrafiken på Mölndalslinjen startat, men på söndagen hade folk ledigt, och då ville var och varannan åka. Alla spårvagnar fylldes, fastän man satte in extravagnar, och även hela Göteborg var ”på väg att ta en tur med den nya spårvägen till Mölndal”. 7500 resenärer hade man, och dagskassan blev 1 318 kronor, en mindre förmögenhet på den tiden.

 Om detta och allt annat berättar Anders Forsberg både kunnigt och trevligt i en 72 sidor tjock skrift: ”Mölndalslinjen: Linje 4 och 8” (Trafik-nostalgiska Förlaget, Spårvägarna i Göteborg: häfte nr 5, 2009.) Där saknas inte någonting, allraminst bilder. Det är sällsynt, att någon sida saknar bild, och somliga sidor består av idel bilder. Från vår sida av stads- och taxegränsen finns inte mindre än 38 bilder, åtta från Krokslätt och trettio från övriga Mölndal. Två av de sistnämnda förekommer även på omslaget. Många kommer att köpa boken enbart för bilderna.

Stor sakkunskap

Texten är minst lika värdefull. Anders Forsberg tillhör Spårvägssällskapet Ringlinien med många medlemmar, som har imponerande kunskaper om spårväg och spårvagnar. Forsberg är en av dem, och han har haft hjälp med textgranskning av Axel Demker, Björn Johansson och Stig Hammarson. Särskilt den sistnämnde är välkänd. Hammarson har skrivit mycket om spårvägen.

Litteraturen är omfattande och tillförlitlig, men Forsbergs grundliga krönika har kunnat skrivas enbart tack vare omfattande forskning i spårvägsstyrelsens protokoll och spårvägens övriga arkivmaterial. Alla förändringar i spårvägsnät, vagnpark och hållplatsbestånd har antecknats och tagits med i boken. Särskilt på senare år har de stora förändringarna kommit tätt, och mot slutet av boken kan man känna sig lätt yr som om man har åkt karusell.

 MP – viktig källa

Spårvägen är verkligen en bransch, där mycket händer, och detsamma gäller spårvägshistorien. Ringliniens medlemmar restaurerar och kör gamla spårvagnar. Sommartid kan man åka med gamla ”tåg” inne i Göteborg och vid högtidliga tillfällen även på Mölndalslinjen. Ringliniens folk gör stora och värdefulla insatser för kulturhistorien. Även Mölndals-Posten har gjort en insats. Bland källorna finns två artikelserier ur Mölndals-Posten med spårvägsminnen, som jag har upptecknat och skrivit om. Jag har överlämnat dessa artikelserier till Forsberg.

 Trots det begränsade omfånget täcker boken många olika ämnen. Minst hälften av linjen har sedan länge gått fram genom olika delar av Göteborg. Boken kommer därför att bli en omtyckt julklappsbok även i Göteborg. Inte minst mot bakgrund av alla redovisade nysatsningar förvånas man över att Mölndalslinjen har varit nedläggningshotad. Man säger, att Mölndal kan få mer busstrafik för pengarna till spårvägen. Ja, visst kostar spår, banvallar och ledningar, men gatorna, som bussarna befar, är sannerligen inte gratis. Det är bara så, att gator och vägar betalas ur en annan kassa. Därför syns inte dessa kostnader, när man skall räkna ut om bussar eller spårvagnar är billigast.

 Behåll och bygg ut!

Om man inte slutar upp att främst tänka på ekonomin, kommer kollektivtrafiken aldrig att bli ett viktigt alternativ till biltrafiken, det alternativ som vi behöver nu, när alla trafikleder är otillräckliga i högtrafik. Vad gäller trafiksäkerhet, bekvämlighet och trivsel är spårvägen helt överlägsen. Den går på egen banvall, och banan är därför mycket rakare än bussarnas vägar med rondeller eller tvära krökar. Olyckorna blir därför färre. Åksjuka är inte lika vanlig som på bussar, som svänger i tvära krökar och rondeller samt guppar upp och ned i alla farthinder. Under högtrafik med bilköer pilar spårvagnarna snabbt förbi bilarna. Vad gäller spårvägen finns endast en vettig handlingslinje: Behåll och bygg ut! Spårvägen behövs minst ett sekel till.