Hensbackakulturen i Mölndals kommun

Tidig bosättning blir äldre

Den tidigaste stenålderskulturen på Västkusten, den så kallade Hensbacka­kulturen, är företrädd även inom vår kommun genom ett fynd vid Hultet i Kållered och Skogstunaboplatsen i Lindome. Ny forskning gör dessa äldsta boplatser ännu litet äldre. Dessutom tidigareläggs den fasta bosättningen i våra trakter.

Tvärvetenskapligt

Västsvensk arkeologisk forskning har företrädesvis handlat om stenåldern, och givetvis har de äldsta fynden varit mest intressanta. Det finns dock åtskilligt att tillägga, om ämnet behandlas tvärvetenskapligt. Lou Schmitt, amerikan, fotograf och arkeolog, utgrävningsledare på Gunnebo och deltagare i utgrävningar i Bohuslän, har tillsammans med andra forskare lämnat intressanta bidrag till tolkningen av Hensbackakulturen. Jag har tidigare skrivit om hans insatser (MP 3/5 och 7/6 1995, 21/2 och 4/7 2007), och nu har ytterligare en tankeväckande artikel skrivits av Schmitt och hans vänner.

De, som har lärt känna Lou Schmitt, vet att han är vänlig, trevlig och alltid öppen för ett förutsättningslöst meningsutbyte. Sådan bör man vara, om man skall kunna få till stånd ett tvärvetenskapligt samarbete mellan flera olika vetenskapsmän, och om man skall kunna föra det i hamn. Nu har han och andra skrivit ett nytt inlägg i den ansedda engelskspråkiga tidskriften Oxford Journal of Archaeology (Lou Schmitt, Stephan Larsson, Jan Burdukiewicz, John Ziker, Krister Svedhage, Jeannette Zamon and Holger Steffen, “Chronological insights, cultural change, and resource exploitation on the west coast of Sweden during the late palaeolithic/early mesolithic transition”, Oxford Journal of Archaeology 2009).

Tidig bosättning

Redan uppsatsens titel är – som ni märker – något svårtillgänglig, och värre blir det i fortsättningen. Om sju experter skriver en uppsats tillsammans, blir innehållet med naturnödvändighet svårtillgängligare än en läsebok för lågstadiet. En uppsats i en engelskspråkig vetenskaplig tidskrift kan lätt gå även fackmännen förbi. Jag skall därför här behandla de viktigaste slutsatserna. Likheterna mellan Hensbackakulturen i Västsverige och Ahrensburgkulturen i Nordtyskland är så stora, att man nu allmänt hävdar, att det rör sig om en och samma stenålderskultur. (Lou Schmitt var år 1994 först med att hävda, att det rörde sig om samma kultur och samma stenåldersmänniskor.)

Sommartid har dessa människor – hävdar man – med sina kajaker tagit sig upp till Bohuslän, där de har fiskat och jagat säl. På hösten återvände man ner till Tyskland. Trots landhöjningen har tidvis mera land kommit att stå under vatten, därför att havsytan (av andra orsaker) har höjt sig snabbare. En sådan höjning har kunnat studeras både vid den kända stenåldersboplatsen Nösund i Bohuslän och vid Kolamossen på Risveden. Tack vare fynd och iakttagelser från dessa platser har arkeologer och geologer i båda fallen kunnat fastslå, att denna höjning av vattenytan skedde för 12 000 år sedan. Redan då fanns alltså stenåldersmänniskor häruppe. Genom att undersöka boplatsernas läge i förhållande till havsytan kan arkeologerna fastslå, att så mycket som 40 procent av Hensbacka-boplatserna tillhör det tidiga skedet.

Fisk och säl

Arkeologerna har tidigare velat tidfästa dessa boplatser till mellersta stenåldern, eftersom bland fynden finns flintavslag av en viss typ. Dessa avslag kallas på engelska ”microburins” och är ett slags smärre flintbitar, som har blivit över vid tillverkning av flintredskap. Med hjälp av ett stort uppbåd av internationella undersökningar kan författarna dock visa, att dylika avslag förekom även under äldre stenåldern, fastän avslagen blev vanligast under mellersta stenåldern.

Författarna understryker återigen, att den tidens människor måste ha varit inriktade på att fiska och att jaga säl. Boplatserna ligger nämligen vid vattnet, nära fiskarnas lek- och yngelplatser. Sälarna brukade uppsöka även dessa grunda vatten, när fiskarna drogs dit för att yngla av sig. Hensbackakulturens bosättare måste alltså ha varit inriktade på fiske (av torsk, sill och lodda) och säljakt. Under vintrarna har de sannolikt bytt fisk, sälkött och sältran mot renkött, när de har träffat renjägarna nere i Nordtyskland. Sådana stora samlingar av folk under vintern ger ofta upphov till motsättningar och stridigheter. (Författarna hänvisar då och då till etnografisk forskning. Så även i detta fall.) Dylika motsättningar i vinterlägren kan ha lett till att en del av Hensbackakulturens människor tidigt bosatte sig stadigvarande häruppe på Västkusten. Genom avtappning av den baltiska issjön och genom fortsatt landhöjning försvann både Öresund och Bälten tillfälligt för omkring 11 600 år sedan, och båtfärder mellan Västkusten och Nordtyskland försvårades därför. Eftersom antalet tidiga boplatser är många, drar författarna slutsatsen, att Västkusten fick en bofast befolkning för omkring 11 000 år sedan.

Internationell diskussion

Käll- och litteraturanvisningarna kräver fem sidor och en halv med liten stil. Detta är mycket djuplodande forskning, stödd av sakkunskap från skilda ämnen. Jag kan inte självständigt bedöma uppsatsen, och detsamma torde gälla även flertalet arkeologer. Jag har dock velat sprida kunskapen om detta intressanta inlägg genom att återge huvudtankarna. Den huvudsakliga slutsatsen är, att Hensbackakulturen torde vara äldre än man tidigare har föreställt sig, och att Västkusten fick fast bosättning tidigare än man förut har menat. Viktigt är att Hensbackakulturen nu har dragits in i den internationella forskningen. Stenålderns människor var inte begränsade av långt senare uppdragna riksgränser. Då bör inte heller forskningen vara det.

Förteckning över artiklar och kapitel rörande Mölndals historia

På uppdrag av Mölndals Hembygdsförening har jag utarbetat denna förteckning över artiklar och kapitel rörande Mölndals historia i årsskrifter, tidsskrifter och böcker. Förteckningen är ett mellanting mellan en bibliografi och ett register. I stället för att förteckna artiklar och kapitel efter författarens efternamn har jag förtecknat dem efter ämne och nyckelord, allt detta för att underlätta sökning inom ett visst ämne. Ofta finns flera kapitel eller artiklar under samma nyckelord. I dessa fall har jag valt att räkna upp dem i tidsföljd, eftersom de yngre artiklarna och kapitlen till stor del bygger på de äldre. Artikelns eller bokens titel ger inte alltid klara besked vad artikeln eller boken handlar om. Därför har jag ofta varit tvungen att inflika förklaringar inom parentes.

Förteckningen är ett pdf-dokument och finns här. Innehållet är sökbart med pdf-läsarens sökfunktion.

Förteckning över artiklar och kapitel rörande Mölndals historia

Rubriker i urval:

Arkeologi
Brott, rättskipning och rättshistoria
Gårdar, byar och stadsdelar: A-Kråketorp
Gårdar, byar, stadsdelar: Kyrkan-Mölndal
Gårdar, byar, stadsdelar: Mölndals by – Ö
Industri och hantverk
Kvarnbyn
Lantbruk och trädgårdsodling
Mölndal, allmän historia
Natur
Ortnamn
Pappersbruk och papperstillverkning
Personhistoria

Mölndals målarskola

Mölndals målarskola


– som blev Hovedskous målarskola

Mölndalskonstnären Eric Ottenstam (1911-1988) hade ett och annat att berätta om Mölndals målarskola, som finns kvar än i dag men under namnet Hovedskous målarskola. Tack vare dessa uppgifter kunde Lars Gahrn sammanställa följande skildring. Trots små tillgångar lyckades skolan ge fart åt konstlivet i Mölndal och ge många mölndalsbor ett rikare liv. Den är intressant även såsom ännu ett exempel på hur Göteborg har sugit åt sig lyckade verksamheter, som har startats i Mölndal.

En enkel studiecirkel i början

År 1943 eller 1944 träffades några mölndalsbor på gatan. De var Gösta Andersson, Axel Eriksson, Ebbe Gustafsson, Egon Olsson och Eric Ottenstam. Alla var intresserade av teckning och målning, och de beslöt att samlas och arbeta tillsammans, så att de kunde lära av varandra. Det var så Mölndals målarskola började. Den instiftades i ordnade former 1946, men redan 1943 eller 1944 kom verksamheten alltså i gång så smått.

En av deltagarna kände konstnärinnan Saga Walli, och hon ställde upp som lärare mot ett ganska blygsamt arvode. Penslar, färg och duk, papper och pennor höll deltagarna sig med själva, och så lade de några kronor per man. Den avgiften räckte, ty lokaler uppläts gratis, och dessutom fick föreningen bidrag av ABF.

Först höll man till i en ABF-lokal i samma byggnad som gamla biblioteket vid Samuel Norbergsgatan. På den tiden hade barnkullarna blivit mindre, och skolorna hade därför lokaler till övers, och följaktligen kunde Mölndals målarskola flytta över till Toltorpsskolan. Målarna måste själva göra rent efter sig, och det var väldigt noga med rengöringen. Därifrån flyttade man till Kvarnbyskolan. I ett rum intill gavs pianolektioner. En kväll kom pianoläraren som vanligt gående med noter under armen, men av misstag öppnade han dörren in till målarskolan. Framför honom satt en nakenmodell. I sin förskräckelse tappade gubben noterna och sprang sin väg. Efter en stund stack han in huvudet igen, för att se om han verkligen hade sett rätt – och det var ju inte det minst roliga.

Konstnärer undervisade

I genomsnitt var 25 – 30 stycken målare och tecknare igång, och som mest räknade skolan ett 60-tal elever. Då måste man anordna en parallellkurs. Ebbe Gustafsson var en eldsjäl, som arbetade hårt för skolan. Arne Lidqvist hade likaledes mycket att bestyra. Eric Ottenstam var sekreterare och efterträddes i sinom tid av Åke Wingrot. Saga Walli undervisade, och en tid biträddes hon av en man vid namn Lydmark. Han hade studerat vid Konstakademien och kunde det där med perspektiv. Han undervisade ganska grundligt om perspektivlära och färgharmoni. Hans lektioner var givande, fastän de blev få. Man fick ut mycket av dem.

Börge Hovedskou tog över

Saga Walli efterträddes av Börge Hovedskou. Han var dansk och hade flytt undan nazisterna. Saga Wallis ateljé fick han övertaga, och han blev även hennes efterträdare som lärare för Mölndals målarskola. Hans ateljé låg inne vid Haga Nygata, och efter ett tag blev det så, att eleverna kom till läraren och tog namnet med sig. Börge Hovedskou var ju läraren och ledaren, och när någon tid hade gått, ändrade han namnet till Hovedskous målarskola. Den skolan finns kvar än idag med detta namn, även om Hovedskou själv är död sedan många år tillbaka.

Skolan betydde åtskilligt för konstlivet

Mölndals målarskola betydde en hel del för Mölndal. Många blev smått intresserade av måleri. En och annan kom själv igång och började måla. Ett par stycken elever blev etablerade konstnärer, till exempel Gösta Andersson, Axel Eriksson och Arne Lidqvist.

Sjutton år i Göteborg

Denna skildring av målarskolan har tidigare publicerats i Mölndals-Posten 27/1 1983. Framställningen har godkänts av Eric Ottenstam själv. En kortfattad historik över Hovedskous målarskola finns i boken, ”Hovedskous målarskola 1945-95: En annorlunda konstbok om drömmar och minnen, om undervisning och seende” (Redaktör Mårten Castenfors, 1995). Mölndals målarskola lyser här i stort sett med sin frånvaro. På ett ställe finner vi dock orden: ”Mölndals målarskola ville omgående ha tillbaka sina utlånade stafflier” (s. 13). Orsaken till denna tystnad är, att både Saga Walli och Hovedskou även hade andra konstelever, som undervisades inne i Göteborg. Därför har man från Göteborgs synvinkel betraktat Saga Walli och Börge Hovedskou som upphovet till konstskolan och inte verksamheten i Mölndal eller rättare sagt eleverna från Mölndal. Dessutom lyckades Mölndals målarskola på något sätt undgå att helt uppslukas. Många år senare återvände nämligen denna skola till Mölndal. Den flyttade till Göteborg 1951 (MP 30/8 1951) och återvände till hemstaden efter 17 år. Föreståndaren Ebbe Gustafsson kunde i början av 1969 hälsa eleverna välkomna till den nya lokalen på Tempelgatan 5A i Mölndal (Mölndals målarskola är äntligen i Mölndal, Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 13/1 1969). Sedan dess har man hållit till på hemorten. Skolan har fortsatt, men då var inte Eric Ottenstam med längre.

Lindomes författare i förskingringen

Kring 1970 såg man ofta den unge Lindomebon Bo Göran Carlsson i tidningarna, men så försvann han. I en nyutkommen bok berättar han vad som hände sedan. Han blev lärare och har haft tjänst på olika ställen. I berättelserna från hans år som lärare finns mycket att hämta även för en mölndalsbo.

Dunsereds skola

Barndomens intryck kan betyda mycket. Om sitt år i Dunsereds skola har Bo Göran Carlsson skrivit mycket i sin skildring av barndomens Lindome. (Denna bok med titeln ”Bilder från Lindome 1947-1972” anmäldes av mig i MP 8/11 2008.) I sin nya bok ”24 år på Alströmer (Rapport från min båge)” skildrar han vad som hände sedan. Boken inleds med skoltiden i Dunsered:

”Det var nog i B1-skolan i Dunsered i Lindome som jag första gången funderade på att bli lärare. Jag hade en oerhört sympatisk folkskollärarinna där, fortfarande pigga och alerta Ingrid Aronsson. Jag hade haft henne i tredje klass i nuvarande Församlingshemmet också, och efter året i Dunsered följde hon mig tillbaka till Kyrkskolan i femte. I Dunsered rådde rena Sörgårdsidyllen.” Bo Göran Carlsson föddes 1943, och Sörgårdsidyllen i Dunsered bör alltså i tiden ligga strax före mitten av 1950-talet, närmare bestämt 1953-1954.

Lång lärartjänst

Liten blev stor, men Bo Göran läste vidare. På sitt uddiga och oefterhärmliga sätt skriver han: ”Sommaren 1972 fick jag besked om att jag blivit antagen (eller var det möjligen intagen!?) på Lärarhögskolan i Göteborg.” Han genomgick (eller bör man möjligen skriva genomled!?) denna utbildning, och därmed var han tyvärr förlorad för Lindome och Mölndal. Lärare är ett rörligt släkte, som måste söka sig dit, där tjänsterna är lediga. Få lärare får tjänst på hemorten.

Bo Göran Carlsson hamnade först på Teknis (nuvarande Sven Eriksonskolan) i Borås, där han undervisade i tolv år. År 1985 bytte han skola och blev lektor i Alströmerskolan (numera Alströmergymnasiet) i Alingsås. Där blev han kvar i 24 år fram till sin pensionering. Om åren i Alströmergymnasiet handlar den nya boken. Bo Göran Carlsson har inte trivts med skolpolitiken, ständiga förändringar och tilltagande ringaktning av lärdom och kunskapsinhämtning, men han har trivts med att undervisa och att umgås med (huvuddelen av) sina lärarkolleger.

Björn Sandmark

Somliga lärare får sina fiskar varma, ty författaren är inte rädd att säga sin mening, men de uppskattande personporträtten är utan jämförelse flest. Där finns en mycket stark mänsklig värme. Uppenbarligen har Bo Göran Carlsson velat hedra sina bröder och systrar inom lärarskrået genom att bevara några minnesglimtar av dem åt eftervärlden.

En av dessa är Björn Sandmark, känd från Mölndal: ”Björn Sandmark var bara två år på Alströmergymnasiet, han hade föga erfarenhet av att leda en stor skola, men i detta var honom Bo Lundahl behjälplig. Hans inhopp livade modet på skolans kuvade akademiker och kom som en vitamininjektion i verksamheten. Men efter bara två år hoppade han alltså av, blev utbildningschef i Mölndals kommun och gick sedan vidare till en ännu mera passande uppgift, nämligen att bli chef för Göteborgs kommuns kulturförvaltning.” Verkligt framstående personer får man alltså inte behålla i vare sig Alingsås eller Mölndal.

Hilliges och Runefeldt

Även en Kålleredsbo dyker upp i lärarkåren, nämligen ”Claes Hilliges, långsmal och superskärpt ämneslärare i matematik och musik, som lämnade Alströmer för folkhögskolan och kontorskarriär i kyrkan. Han kunde redogöra för sambandet mellan musiken och matematiken på ett sätt som var begripligt också för en humanist. Claes är från Kållered, där jag, när han gick i småskolan, körde lastmoped för Lindgrens lanthandel.”

En annan medlem av lärarkåren är Solveig Runefeldt, som likaså får mycket gott betyg. Hon var adjunkt i engelska och franska och ”bor sommartid i Hällesåker i min gamla hemkommun Lindome”. Många kända namn passerar på detta sätt revy. I Dunsereds skola kände Bo Göran verkligen, att han trivdes med lärare, läsning, kamrater, ja, skolans värld i dess helhet. Denna trivsel har bestått trots en i många avseenden olycklig skolpolitik och åtskilliga medlöpare inom lärarkåren.

Berikande böcker

Författaren nöjer sig inte med att skriva memoarer. År 2008 kom en bok om ”Asaguden Balder i källorna och forskningen”. Samma år utgav han även en bok om den tyske teologen Adolf von Harnack. Carlsson har även översatt skrifter från norska: 2008 en bok om Kjeåsen i Eidfjord, 2009 en bok om målaren Nikolai Astrup och en annan om slaget vid Kringen och skottetåget 1612. I sina memoarer skriver Carlsson: ”Jag har flytt verkligheten i skolans värld genom att plugga.” Här är Bo Göran Carlsson grovt orättvis mot sig själv. Han har icke flytt. I 36 år har snillet från Lindome arbetat som lärare med goda vitsord från både rektor och elever. Den ofta grå och torftiga vardagen har han berikat med nya kunskaper. Allt detta har kommit hans elever till godo, och nu får också hans läsare ta del av hans kunskaper och insikter. Vi hoppas, att Lindomes författare i förskingringen ger ut fler böcker.

Eric Ottenstam

– en mölndalsmålare och berättare om gamla Mölndal

Eric Ottenstam (1911 – 1988) var arbetarsonen, som kom att skildra gamla Mölndal i både bild och berättelser. Han föddes 1911 i Roten G 13, som låg ovanför nuvarande Störtfjällsgatan. Hela detta kvarter är numera försvunnet, men tack vare Eric har vi både bilder och berättelser. Hans minne var närmast fotografiskt, och på äldre dagar kunde han noggrant skildra sitt barndomshem möbel för möbel. Han kom att bli den viktigaste källan, när Mölndals museum rekonstruerade ett arbetarhem från 1930-talet. Blandade minnen från barndomshemmet och barndomens upplevelser kan du ta del av i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2008.

Teckningar och akvareller

Eric var intresserad av att rita och måla. Någon gång 1943 – 1944 var han med om att bilda Mölndals målarskola. Några intresserade mölndalsbor möttes på gatan. Alla var intresserade av att teckna och måla. De beslöt därför att samlas och arbeta tillsammans. Av denna krets blev en förening 1946, och den lever vidare ännu idag. Eric har berättat om de första åren. Måleriet var dock enbart en fritidssyssla. Hans förvärvsarbete hade helt annan inriktning. Han arbetade på Göteborgs-Posten och som lagerchef inom konfektionsföretag. När han pensionerades på 1970-talet, fick han återigen tid med måleriet. Han ägnade sig framför allt åt att måla vyer från gamla Mölndal. Han har berättat åtskilligt både om sitt måleri och om sina arbeten.

Barndomsminnen och folkmålsord

När Eric tänkte tillbaka på sitt liv, kretsade tankarna i första hand kring barndomen. Han berättade mycket om lekar och nöjen. När han tänkte tillbaka, kom han också ihåg gamla ord och uttryck, som användes i hans barndom. Själv använde han dem inte längre, ty när han svarade i telefon på konfektionsföretag, gick det inte an att tala mölndälska eller göteborgska. På äldre dagar skrev han ner sin barndoms folkmålsord. Att syssla med den gamla mölndälskan var ett sätt för honom, att återuppleva flydda dagar.

Eric Ottenstam

–        skildrare av gamla Mölndal i ord och bild

En kort levnadsteckning, sammanställd av Lars Gahrn

Eric Ottenstam (1911 – 1988) målade och tecknade av sin barndoms och ungdoms Mölndal. Hans minnen från barndomshemmet och övriga kvarnbyn var både många och detaljerade. Efter sin pensionering inledde han ett samarbete med Lars Gahrn, som upptecknade Ottenstams berättelser och sammanställde dem till artiklar i Mölndals-Posten. Åtskilligt förblev opublicerat och kommer för första gången med här.

Född i Störtfjällets sluttning

Eric Ottenstam föddes den 20 maj 1911 i Roten G 13, som låg i Störtfjällets sluttning i Mölndals kvarnby. (Nuvarande gatuadress är Störtfjällsgatan.) Norr om huset fanns en oländig brink (det vill säga brant sluttning), där det växte syrener. När Eric var född, bröt hyresvärden, Murare-Alfred, av några syrenkvistar och uppvaktade den nyblivna modern med en syrenbukett. Syrendoft var den första doft, som mötte Eric Ottenstam här i livet.

Av gammal kvarnägarsläkt

Eric härstammade från en gammal kvarnägarsläkt, ”Lia-släkten”. Eric berättade i början av 1980-talet några minnen om Liasläkten:

”Farfarsfar kallades Lång-Olle. När hästen inte orkade dra lasset uppför liden, bar han själv en spannmålssäck under vardera armen. Han var lång och synnerligen stark. Farfar kallades Lång-Olles Karl, och pappa fick heta Lång-Olles Otto. Än idag finns det folk, som kommer fram till mig och kallar mig ’Lång-Olle’.

Min farfar – Lång-Olles Karl – ägde kvarnfallet 25, först ensam och sedan tillsammans med Lars – men namnet ’Lars i Kvarna’ är mycket äldre. Farfar blev emellertid sjuk, och så fick han anställning på Papyrus. Han hade nämligen en del att säga till om vad det gällde strömmen. 43 år gammal dog han. Hans syskon och hans barn skulle ha sin del i kvarnen. Även farmor skulle ha sin av dödsboet. Kvarnen såldes därför, och arvslotterna blev små. Det var slut med släktens rikedom. En gång ville min mor, som tjänade som piga hos Bussa-Johans, ge sin blivande svärmor lite lut, som hon ändå skulle hälla ut.

– Jag har ingen lut att ge storfolket, sade fru Svensson (Bussa-Johans fru) då.”

Fadern – pappersarbetare och brandsoldat

Fadern hette Otto Olsson och var pappersbruksarbetare vid pappersbruket Papyrus. Han var en skötsam familjeförsörjare, en snäll make och far. Otto Olsson tillhörde borgarbrandkåren, vilket var mycket spännande för Eric och hans bröder. Fadern blev på detta sätt litet av en hjälte för sina söner. Eric berättade: ”Pappa var alltid mycket djärv när det brann. Han var ’oförvägen’, sade man. Han kastade sig in i lågorna.” Så hörde Eric sägas av många.

Fadern hade även andra gåvor: ”Pappa var skicklig att teckna. Om vi satt och pratade om någon människa, och om någon i sällskapet inte visste vem som åsyftades, sade han: ’Vet du inte vem det är!’ Och så tecknade han av den omtalade ur minnet.”

Modern – inflyttad till Mölndal för att få arbete

Erics far var alltså infödd mölndalsbo, men modern Emmy Olsson, född Melén, tillhörde de många, som flyttade till Mölndal för att få arbete. Eric berättade: ”Morfar och mormor hade ett hemman utanför Falköping. Mamma arbetade på Rantens hotell och kom senare till Göteborg. Där träffade hon min faster, som rådde henne att ta tjänst hos ’Osten’ (Bussa-Johan eller egentligen Johan Svensson) i Mölndal.

– Han är rik, och där får du bra betalt, sade min faster.

Mamma fick anställning där, och hon kunde både arbeta och behandla gubben (det vill säga Bussa-Johan) rätt. Ville hon ha mer betalt, hotade hon med att gå sin väg, och då blev det som hon ville.

Hon hade fyra systrar, och hon tog ned dem alla fyra hit. Alla fyra blev gifta här i Göteborgstrakten. I Falköpingstrakten skulle alla åka till Göteborg och arbeta, liksom dalfolket sökte sig till Stockholm. Mamma hade en bror, som blev kvar hemma. Han lämnade barn efter sig, och jag har kusiner uppe i Falköpingstrakten. Morfar pratade äkta västgötska, och pappa höll på att skratta sig fördärvad åt honom.”

Här måste vi förklara, att ”Osten” egentligen hette Johan Svensson och ägde hästomnibussarna, som körde passagerare mellan Mölndal och Göteborg. Han kallades ”Bussa-Johan” eller ”Osten”, eftersom han var rund som en ost.

I Mölndal lärde Emmy känna Otto Olsson, och de två blev fästfolk. Även han kunde ta Bussa-Johan rätt. Otto lyfte på mössan åt Bussa-Johan och hälsade artigt: ”God dag, nämndeman!” Då blev Bussa-Johan på gott humör. Han älskade nämligen titeln ”nämndeman”, och då gick det bra, att Otto besökte sin fästmö och blev bjuden på både kaffe och dopp.

En duktig husmor

Otto och Emmy gifte sig och fick tre söner: Ragnar (född 1908), Eric (född 1911) och Åke (född 1917). Med den tidens mått mätt var detta inte någon stor familj. Eric berättade: ”Vi var pappa, mamma och tre pojkar i vår familj. Folk var nästan avundsjuka över att vi var så få.

Jag tyckte inte om att vår yngste bror föddes:

– Vad skall vi med den skrikhalsen till, sade jag.

Han föddes under första världskriget 1917, och därför fick vi extra tilldelning. Vi fick mannagryn. Mamma lagade mannagrynsvälling, och efter vår yngste bror kallade vi den för Åkevälling.”

På äldre dagar berättade Eric gång på gång om sin mor. Han berömde henne mycket. Hon kunde göra det och det och det: ”Mamma kunde ta vara på allting. Hur skulle vi ha kunnat skaffa hus på pappas inkomst, om inte hon hade kunnat ta vara på allting, sy, pyssla och knåpa?”

Högerhanden skadas i pumpen

Hemmet var en lägenhet i Roten G 13. Vatten och avlopp saknades. Nedanför huset och strax norr om nuvarande Kvarnbyskolan låg gamla Trädgårdsskolan, och där kunde man hämta vatten. Eric berättade: ”I Trädgårdsskolans källarvåning fanns en källa, och där kunde man pumpa upp vatten. Pumpen var litet ovanlig. Det fanns stora kugghjul på den. När jag var tre år, följde jag med mamma och en annan kvinna till pumpen. De pratade och vevade. Rätt som det var fick jag in högerhanden emellan kugghjulen. Ett finger klipptes av. Det andra skadades svårt och måste amputeras. Doktor Belfrage opererade. Detta hände 1914. Jag måste i fortsättningen klara mig utan tredje och fjärde fingret på högerhanden.” Ja, så var det. Vi, som kommer ihåg Eric Ottenstam, minns att han helst ville hälsa med vänsterhanden.

En hård örfil i skolan

Så småningom var det dags för skolgång. Eric berättade: ”Jag var inte bråkig i skolan, och därför fick jag sitta längst ned i salen. Bråkstakarna brukade man sätta främst. Jag hade länge gått med en öroninflammation och hörde illa Dessutom hade jag nyss blivit opererad. Man hade stuckit hål på trumhinnan och släppt ut var. Ett och annat lyckades jag snappa upp av det som sades, men ibland svarade jag fel, eftersom jag inte hörde frågan.

En gång när jag svarat fel, började barnen omkring mig fnissa. Läraren trodde, att det var fråga om någon komplott. Han blev arg och gav mig en örfil, så att varet flöt ut ur örat. Jag berättade hemma vad som hade hänt. Mamma gick ned till skolan och gav läraren en uppsträckning. Han blev hårdare mot mig efter den dagen och ville småhämnas på mig. Jag måste plugga hårt, när jag var för mig själv, eftersom jag inte hörde så mycket under lektionerna.

Lärarna höll noga reda på vilka hem barnen kom ifrån. Det var mycket fint, om pappan var polis eller satt i stadsfullmäktige. Då fjäskades det för barnen. Kristendom behöver vi ha, men barnen var tvungna att lära sig alldeles för många psalmverser utantill på den tiden. Krigen var jag inte särdeles intresserad av. Det var alldeles för mycket om krig i historieundervisningen. Många tog inte studierna på allvar. Det enda de tänkte på var, att de skulle komma ut i förvärvslivet och tjäna pengar, så att de kunde försörja sig. Varje vecka måste man betala hemma för maten.”

Eric hörde dåligt på ena örat livet ut, särskilt när många människor pratade runtomkring. Hur mycket av hörselskadan som berodde på örfilen och hur mycket som berodde på öroninflammationen är det dock ingen som vet.

Eget hus på Kikås

Familjen hade ett rum och kök, vilket var det vanliga för en arbetarfamilj vid den tiden, men föräldrarna ville ha ett eget hus med större utrymme och trädgård. Eric berättade: ”Pappa köpte mark av trädgårdsmästare Hedberg på Katrineberg. Hedberg ägde nämligen marken häruppe. Han höll på med att bygga huset i fem år, och 1923 var huset inflyttningsklart. ’Ska ni flytta långt upp i de hemska bergen’, sade folk, när vi flyttade dit upp från Trädgården. Kikås ansågs ligga långt borta då.”

Adressen blev Nybyggaregatan 37, och huset ligger kvar än idag (2007). Här hade familjen det bra på alla sätt, men märkligt nog berättade Eric inte mycket om åren på Kikås. Liksom för många andra var det den tidiga barndomen, som var viktigast. Han berättade mycket om den tidiga barndomen i Trädgården men ytterst litet om den senare barndomen på Kikås.

Tidningspojke blir lagerchef

För sonen till en papyrusarbetare var det stora målet att bli anställd på pappersbruket, ”gruvan” eller ”guldgruvan”. Detta framtidsmål tycks aldrig ha föresvävat Erik. Han var inriktad på kontorsarbete, och så blev det också. Han berättade:

”Jag gick med tidningar i min ungdom. Jag gick runt i husen och sålde. Till slut frågade jag, om jag inte fick börja arbeta på Göteborgs-Posten. Det fick jag. Lönen var emellertid dålig, bara 30 kronor i veckan. (En papyrusarbetare tjänade däremot omkring 45 kronor i veckan.) På GP hjälpte jag som så många andra unga pojkar till med både det ena och det andra.

Jag åkte spårvagn till Göteborg – men inte hela vägen. Det gällde att se på slantarna. Det kostade 20 öre att åka till Getebergsäng. Skulle man åka vidare in till sta’n, måste man lägga till 15 öre. När jag arbetade på GP, steg jag av vid Getebergsäng och gick in till Lilla Bommen för att spara 15 öre. Det gjorde jag varje dag. Ibland hände dock, att jag gick in till Getebergsäng och åkte spårvagn därifrån in till min arbetsplats.

Göteborgs-Posten gick emellertid knackigt på den tiden, och efter en tid sade jag upp mig. Jag hjälpte sedermera Eric Östlund ibland och skrev i Ny Tid, men egentligen hade jag ingen utbildning för att skriva.

Jag arbetade inte vidare inom tidningsvärlden utan hamnade i en helt annan bransch. På senare år arbetade jag som lagerchef inom olika konfektionsfirmor: Dress, Westerlind, Wallengren. Jag gick över från den ena till den andra allt eftersom de betalade bra. Jag skötte även en del planering och pluggade bokföring på kvällarna.”

Måleri var den stora hobbyn

Eric hade även fritidsintressen. Han berättade: ”Jag arbetade mycket övertid, och så läste jag ju bokföring på kvällarna, men någon hobby måste man ha vid sidan om, och jag samlade frimärken. Dessutom hade jag måleriet.”

År 1943 eller 1944 var han med om att bilda Mölndals målarskola, som stadgade sig i mera ordnade former 1946. Från början liknade den mer en studiecirkel. En av lärarna hette Börje Hovedskou. På grund av lokalbrist flyttades verksamheten i början av 1950-talet till Göteborg, och Mölndals målarskola blev ”Hovedskous målarskola”, som finns kvar än idag (i Göteborg). Under någon tid var Eric Ottenstam sekreterare inom Mölndals målarskola.

Otto Olssons son blir Eric Ottenstam

Namnet Eric Olsson är inte ovanligt, och detta kan ha sina olägenheter, om man är verksam på en stor arbetsplats. Eric berättade: ” På jobbet var vi fyra som hette Olsson, och två av oss hette Erik Olsson. En dag kallade chefen på Erik Olsson, och jag infann mig.

– Det var faktiskt inte Er jag ville tala med utan er namne. Ni får ta och byta namn. Det är ju så populärt nu.

– Ja, men det är ett stort motstånd mot det också, svarade jag. I Mölndal räknas det som högfärd att byta namn.

– Då får ni dra lott om saken.

Vi två drog lott, och jag förlorade, och så tog jag namnet Ottenstam. Min pappa hette ju Otto, och därifrån kommer ’Otten’.”

Eric lär sig av med att tala mölndälska

Eric Ottenstam hade minnet fullt av gamla folkmålsord, och själv lärde han sig givetvis i sin barndom att tala äkta mölndälska. Det förvånade mig dock, att just han satt inne med ett så omfattande språkligt vetande. Vi hade känt varandra i många år, och jag hade aldrig upptäckt tillstymmelsen till västsvensk satsrytmik eller mölndälskt uttal hos honom. Detta förhållande har sin förklaring, och han skall själv få förklara: ”Jag har arbetat i flera konfektionsfirmor, och ofta har jag fått ta emot order i telefon. Därför var det nödvändigt att slipa av alla särmärken i mitt tal, och på det viset har det mesta av mölndälskan försvunnit.”

Ja, så har det varit, och så är det för många. Man är tvungen att arbeta bort sitt egentliga modersmål antingen man vill eller inte.

Måleriet återupptas, när Eric blir pensionär

Eric blev inte kvar inom yrkeslivet fram till pensionsåldern. Han hade nämligen en nedärvd svaghet: han hade lätt att få hjärtinfarkter. Efter ett par sådana prövningar blev han förtidspensionär. Nu hade han tid att ägna sig åt sitt måleri, och vid denna tid, på 1970-talet, började gamla Mölndal komma i ropet. Eric berättade: ”År 1975 anordnades en utställning i Stadshushallen med fotografier från gamla Mölndal. Där fanns ett foto på Roten M 36. Jag hade gjort en teckning från samma vinkel och tog den med mig. När jag stod där och jämförde foto och teckning med varandra, kom kommunalrådet Östen Pellmer och ekonomichef Berthold Wiklund bakom mig. När Pellmer fick se teckningen, sade han:

– Har du fler teckningar?

Jag svarade ja.

– Dem skall du väl visa, sade han då, och så kom det sig, att samma år anordnades en utställning med mina teckningar.”

Flera utställningar anordnades. Eric ställde ut teckningar och målningar i exempelvis: stadshushallen (1975), Mölndals lasarett (1977) och Mölndals Hembygdsmuseum (1981). Mölndals kulturnämnd anslog pengar till tryckning av en del teckningar. Eric berättade: ”Jag fick 5000 kronor av kulturnämnden för tryckning av mapparna. I gengäld fick de överta 25- 30 av mina originalteckningar. Tre pärmar trycktes, vardera pärmen i 100 exemplar. Allt som allt trycktes 300 pärmar. De såldes för 40:- styck, och mellanhanden tog 10:- i vinst, medan jag fick 30 kronor.”

Många mölndalsbor beställde tavlor av honom. Eric berättade: ”Jag har dock inte sålt annat än till sådana, som hade någon sorts anknytning till de avbildade husen.”

Artikelserier i Mölndals-Posten

I sitt måleri sysslade Eric med gamla Mölndal. Därför sökte han sig till Mölndals Hembygdsmuseum, där han träffade mig. Jag lyssnade gärna till Erics berättelser och även skrev ner dem. Med tiden sammanställde jag uppteckningarna till artiklar, som trycktes i Mölndals-Posten. Artiklarna handlade om Erics föräldrahem i Störtfjällets sluttning, barnens vilda lekar i Erics barndom, julfirande i äldre tider, Mölndals målarskola och sist men inte minst gamla ord. Eric hade varit tvungen att arbeta bort mölndälskan och välja riksspråkliga ord istället för de gamla folkmålsorden, men han kom utmärkt väl ihåg dem. Nu på gamla dagar skrev han ned dem samt förklarade deras innebörd och användning. En del av dessa uppgifter kan du ta del av på annan plats i denna databas.

Uppmärksamhet och uppskattning

Erics tid som pensionär var på många sätt en lycklig tid i hans liv. Tillsammans med sin maka Astrid bodde han i en välordnad och trivsam lägenhet på Pomonagatan 4. Astrid stödde hans arbete och uppskattade det. Runtom bland mölndalsborna blev han uppmärksammad och uppskattad. Han återknöt på äldre dagar bekantskapen med många vänner och bekanta från barndomen och ungdomen.

Eric och Sven Johnson umgicks flitigt, talades vid om gamla Mölndal och pratade om konst. Sven skjutsade Eric runt i Mölndal. Tack vare artiklarna i Mölndals-Posten nådde han ut till fler människor än någonsin. Folk hejdade honom på gatan och började tala om gamla Mölndal. På förslag av Mölndals Hembygdsförening tilldelade Riksförbundet för hembygdsvård honom år 1979 sin hedersnål med lagerkrans. Den satte han stort värde på.

Eric var dock aldrig stark. Hösten 1988 fick han på nytt en hjärtinfarkt, och efter någon tid avled han, 77 år gammal.

Eric Ottenstam hade gott minne, ibland nästan fotografiskt. Han berättade åskådligt och livfullt. Berättelser och minnen från gamla tider gjorde honom glad, snabb i talet och allmänt livfull. Han hade ett väl utvecklat sinne för humor, men han skämtade alltid vänligt. Mot andra var han artig, erkännsam och vänlig. Han hade fint sätt, uppträdde belevat och uttryckte sig vårdat. Han var alltid välklädd och välfriserad. Han var i alla avseenden en gentleman men glömde aldrig sitt ursprung och sina barndomsvänner. Gamla Mölndal, barndomshemmet och gamla mölndalsbor betydde mycket för honom under hela hans liv. Tack vare honom har mycket av denna förgångna värld bevarats i bild och skrift.

Lekar och nöjen

Barndomen var kort förr i världen, ty snart nog måste man börja arbeta. Leksakerna var få och enkla. Ändå var lekarna många, och uppfinningsrikedomen var det inget fel på, när det gällde att hitta på fler. Mölndalskonstnären Eric Ottenstam (1911-1988) berättade åtskilligt om sin barndoms lekar, och Lars Gahrn skrev ner följande skildring:

Biograffilmerna inspirerade lekarna

Filmen var en ny konstart under min barndom på 1910- och 1920-talen, och givetvis påverkade filmerna våra lekar. Ibland fick jag följa med mamma till Sveabiografen, Mölndals första biograf, i gamla Rådhuset, Kvarnbygatan 29. Där visades stumfilm, men musik fattades inte. Man hade både fiol och piano, och musikanterna spelade hela tiden samma entoniga melodi. För många av gummorna var en stumfilm med till exempel Gloria Swanson en stor upplevelse, och de kunde tjata i fjorton da’r om en film, som jag ansåg vara rena bagatellen. Vi var även och såg på film i ”Mölndals biografteater”, som var inrymd i Gamla stadshuset (Kvarnbygatan 43), och så har man ju givetvis varit i Apollobiografen, senare kallad Röda kvarn. När indian- och cowboyfilmer visades, var det inget tvivel om att barnen levde med i handlingen. Tveklöst höll man på de vita i alla väder, och när något rödskinn lömskt smög sig fram, ropade barnen till cowboyen: ”Se dej för! Nu kommer han!” Att se Gösta Ekman spela Karl XII var också en stor upplevelse, som satte fart på krigslekarna.

Vilda krigslekar

Nu lekte man karoliner runt omkring kvarteren och bergknallarna. Alla ville givetvis vara Karl XII. Själv tyckte jag, att jag med min profil borde spela krigarkungen. Leken övergick mycket lätt i allvar, och det kunde bli riktigt otäckt, när stenarna ven i luften. Även stora pojkar om 17–18 år var ofta med. De rev loss brädor ur staketen, och med staketspjälor och andra påkar i högsta hugg slogs de och jagade de motståndarna på flykten. Även jag var med och sprang och gapade. Ibland kunde pojkarna bli som galna. Dessbättre tror jag inte, att någon svårare olycka inträffade, men nog låg det snubblande nära, då stenkastningen var som värst. En och annan kunde få en bula i huvudet och blåmärken både här och där. Jag förstår inte att det gick som det gick.

Flickornas stillsamma ringlekar

Flickornas lekar var stillsamma och ofarliga, men givetvis fick en gosse inte lov att leka med flickor. En sådan ansågs vara en riktig mes. Flickorna lekte bland annat ringlekar på den tiden, men sådana lekar ser man aldrig numera, och det är en stor brist, tycker jag. Det fanns mening i den leken, ty den var en inkörsport till folkdansen. De flickor, som lekte ringlekar, fick nämligen lära sig många turer, som återkom i folkdanserna. Det skulle glädja många, om kunniga lekledare kunde ta upp de gamla ringlekarna igen.

En lek som påminde om dessa lekar var ”Dra sladden”. Barnen höll varandra i händerna, och så drog de främsta iväg med raden runt hus, kors och tvärs, fram och tillbaka. Leken blev vildare och vildare, och den, som befann sig längst bak, hade det värst. Han eller hon flög som en vante hit och dit och måste springa av alla krafter för att hinna med. En annan lek var ”Springa gatlopp”. På något sätt – jag har glömt hur – utsågs den som skulle springa gatlopp. Han måste förbi alla de andra, som slog honom med handflatorna men ej gärna med knytnävarna, fastän även det förekom. ”Gömme” är en gammal lek, och under min barndom kallades den ofta ”yppare och tagare”. Ofta var det svårt för ”tagarna” att hitta de gömda barnen. Då brukade de, som låg gömda, ropa: ”Ypp, här är jag”, för att ge tagarna en ledtråd. Kanske blev det i längden långtråkigt att ligga där gömd och vänta.

”Att hänga bak” – en farlig lek

I min barndom på 1910- och 1920-talen fanns det nästan bara hästkärror på gatorna. Ett vanligt ofog på den tiden var ”att hänga bak”. Man fattade tag bak i vagnens eller kärrans flak och sprang med, när hästen satte fart. Det var roligt, tyckte vi, men det visade sig många gånger vara ett farligt nöje, ty det hände ju att hästen kunde springa betydligt snabbare än barnen, och då kunde barnens ben inte följa med i hastigheten. Elaka kuskar piskade ibland på hästen mer än vanligt, när de märkte, att en pojke ”hängde bak”. Det slutade med att pojken släppte taget och rullade runt några varv. Ibland kunde han bli ganska illa skrapad. Själv tyckte jag om att hänga bak och gjorde det ofta. Mina föräldrar var oroliga för mig, och pappa sade: ”Du har inte fått stryk förr, men det är bättre, att du får stryk än att du slår ihjäl dig”. Även kuskarna var medvetna om farorna, och ibland riktade de ett svidande piskslag bakåt, om de upptäckte att någon hängde bak. Slaget kunde svida duktigt, men det vållade ingen större skada. Värre gick det kanske för den, som tjallade genom att ropa till kusken: ”Hänger bak”. Han låg mycket illa till efteråt.

Stora blodfläckar i snön

Vintertid var kälkåkning ett kärt nöje, och Mölndals många backar utnyttjades flitigt. En för barnen mycket förhatlig herre var den man, som hade skickats ut för att sanda i liden hemma i Trädgården. Han kom med sin häst och en så kallad kubikkärra och förstörde vår kälkbacke. Men folk skulle ju faktiskt gå där i liden, och för de äldre, som skulle gå i den halkiga backen var han välkommen, ty han behövdes så väl. Det visar inte minst följande händelse. En dag var vår kälkbacke nedblodad. I snön sågs stora blodfläckar. Något hemskt måste ha hänt. Fantasin sattes i rörelse, och snart var de mest fantastiska rykten i omlopp.

Den verkliga händelsen var dock långt mera odramatisk. En husmor hade varit i C. B. Olssons charkuteri och köpt en flaska blod. Hon råkade halka i backen med påföljd att blodet slogs ut såväl på hennes kläder som på snön. Fastän flaskan inte innehöll mer än en liter, såg det ut som om en större olycka skett, ty blodet åstadkom fantastiska effekter i den vita snön.

Olyckan i kälkbacken

Om man åkte med barnen på kälken nedför backen, behövde man inte befara att man skulle halka, men å andra sidan kunde annat hända. En gång åkte min bror Åke kälke i backen ovanför Trädgårdsskolan. Nere i backen gjorde han en sväng så att han åkte en bit på Trädgårdsgatan. När han skulle åka iväg nedåt, kom en stor, tjock kvinna gående, ja hon var verkligen ovanligt stor. ”Det var bra. Då åker jag med dig nedför”, sade hon och satte sig på kälken bakom Åke. Med hennes tyngd på kälken gick det verkligen undan, och bror min kunde inte styra detta tunga lass. Med sin lilla fot kunde han omöjligen få kälken att svänga nere vid gatan. Kälken for rakt över Trädgårdsgatan in i C. B. Olssons hagtornshäck, och kvinnan for igenom häcken. Bror min sprang, och där i häcken kunde man se kvinnans lösfläta sitta och fladdra.

Denna skildring av lekar i gamla Mölndal publicerades, uppdelad på två artiklar, i Mölndals-Posten 30/12 1982 och 13/1 1983. Framställningen har godkänts av Eric Ottenstam själv, som dock då inte ville ha med sitt påpekande, att han själv liknade Karl XII. Han var rädd, att han skulle få höra skämt om detta. År 2007, när detta återigen publiceras, är han dock sedan länge i säkerhet.

Lars Gahrn

Folkmålsord, som de gamla mölndalsborna använde

Eric Ottenstam (1911-1988) var uppmärksam och vaken rörande det mesta.Vy över Mölndals kvarnby, tidigt 1900-tal. Hans minne var gott, och därför kom han ihåg även många folkmålsord, som han hade hört i sin barndom och ungdom. Han skrev ner dem på små lappar, och så berättade han vidare om orden och gamla Mölndal för Lars Gahrn, som skrev artiklar i Mölndals-Posten. Gahrn förklarade ofta orden och satte in dem i deras kulturhistoriska sammanhang. Här följer några smakprov ur artikelserierna.

Större språkskillnader förr

Eric Ottenstam berättade: ”Överhuvudtaget var språkskillnaderna större förr i tiden. I min ungdom arbetade jag på Göteborgs-Posten, och då kunde jag genast höra skillnad mellan pojkar från Olskroken och pojkar från Majorna. De pratade helt annorlunda. Även nu för tiden är kanske språkskillnaderna större än vad vi föreställer oss. Om någon, som är uppvuxen till exempel i Almedal, sitter på bussen, hör personen i fråga genast, om det är mölndalsbor med. Man känner igen dem på deras tal.”

Man bör kanske tillägga, att Ottenstam sade detta i början av 1980-talet, och att han talade om dem, som var gamla då.

Bygdemål ansågs vara lustiga

Folkmål och bygdemål var dock på tillbakagång, bland annat därför att de ansågs vara lustiga. Eric berättade:

”Min mor kom från Falköping, och fastän vi bara var barn hörde vi, att hon inte talade som andra mölndalsbor. Alltemellanåt brukade vi reta henne för detta, men i själva verket var det ju ofta så, att hon pratade riktigt och att vi pratade fel. Ett tomteansikte kallade vi skrubbansikte. Hon kallade det däremot skråpuksansikte, och detta är ju den riktiga språkformen.

Överhuvudtaget hade man ganska roligt åt bygdemål redan på den tiden. Hemma på Kikås bodde en gumma, som talade utpräglat bygdemål, och vi tyckte, att en del av hennes yttranden var så roliga, att jag kommer ihåg dem efter sextio år. När hon skulle fråga: ’Är hon allena?’, sade gumman: ’E´na ena?’ Det lät väldigt roligt. En kvinnlig släkting till mig hade satt ett sammetsband om halsen. ’Va´ ha´na de´ hunnabannet (hundhalsbandet) på sej för?’ undrade gumman. När hon skulle ställa frågan: ’Ligger ni än?’, sade hon: ’Liggen än?’ Ja, nog hade man mycket att skratta åt. Kanske var det inte så underligt om folk ville använda de fina orden istället.”

Lånorden blev ofta förvrängda

Många mölndalsbor ville ståta med fina låneord, men då kunde det ofta bli helt galet. Eric hade mycket att berätta om sådana felsägningar:

”De gamla mölndalsborna gjorde klokt i att hålla sig till sitt eget ordförråd, ty det är svårt att hantera utländska låneord, om man inte har högre utbildning. Det blir lätt fel, och det visar inte minst följande historier:

Två gubbar pratade om nutida krigsföring.

– De´ där guerillakriget e vesst någet hemst ha´ ja´ hört.

Den andre trodde, att det var fråga om gorillor och svarade:

– Jasså, de´ kan ja´ tro. Di kan vara farliga nog, då di kommer flockevis.

En gumma lär ha sagt följande:

– Min man har fått pension, så nu kan han njuta sitt ultimatum digitalis.

Hon menade otium cum dignitate. Uttrycket är klingande latin och betyder

’vila med värdighet’.

Min mor sade vid ett tillfälle:

– Han gjorde maskiner med ansiktet.

Hon menade grimaser.”

Ja, nog gjorde man bäst i att hålla sig till mera välkända och lätthanterliga ord. Det kan tilläggas, att även ”ultimatum digitalis” är latin, men det betyder ”oåterkalleligen sista anbudet med fingrarna.” Det var inte riktigt så gumman menade, och givetvis finns det inget sådant latinskt uttryck. Förresten är det felaktigt även rent grammatiskt, men annat kan man väl knappast vänta. (Rätt ordform skulle vara ultimatum digitale.)

Man lånade slangord från Stockholm

Även slangorden anses vara lustiga. De har dock en tillgång – eller vad vi skall kalla det – som inte folkmålsorden har. De är nämligen medvetet stillösa, vårdslösa och ofta vanvördiga. Om man vill vara tuff, respektlös och frigjord, kan man med fördel använda slangord. Detta är journalister, tv-reportrar och radiofolk mycket väl medvetna om, och därför har slangorden fått en oftast oförtjänt spridning. Sådant språkbruk tar folk efter.

Riksspråket är – kan man med någon förenkling säga – bildat av mälarlandskapens folkmål. ”Riksslangen” – om man så får säga – hämtar ord och uttryck ur stockholmskan. Företeelsen är gammal, och i mölndalsbornas ordförråd finns det många exempel på tidigt inflytande från stockholmsslangen. Inflytandet har inte minskat. Under min värnpliktstjänstgöring 1975 lade jag märke till att ord ur stockholmsslangen snabbt slog igenom hos pojkar från helt andra landskap.

I Eric Ottenstams förteckning finns ett utmärkt exempel på detta. Han har tagit upp pröjsa, som är ren stockholmsslang och betyder betala. Intressant är att Ottenstam inte har satt upp denna betydelse utan hävdar, att pröjsa betyder bjuda. Ordet har med andra ord drabbats av en lättförklarlig betydelseglidning. Den, som bjuder någon, betalar ju hela kalaset. Följaktligen har ett ord, som egentligen betyder betala, även fått betydelsen bjuda.

Ord med kulturhistoria

Här kommer några ord ur den gamla mölndälskan. De är nedtecknade av Eric Ottenstam och närmare förklarade av Lars Gahrn:

Kvinnor tvättar i ett, så kallat, brôgghus.När vi mölndalsbor talar om ”brôgghus”, får uppsvenskar förmodligen en felaktig uppfattning om vad som försiggår i dessa hus. Förr bryggde man eget öl i särskilda hus, som givetvis kallades brygghus. Även om folk söp förskräckligt förr, bryggde de inte riktigt för jämnan. Ibland stod brygghuset tomt, och då kunde man tvätta där. Brygghus blev på så vis ett annat ord för tvättstuga, ja, ordet kom att användas även om tvättstugor, som aldrig varit avsedda för ölbrygd. Så kan det gå.

Kalle Flood hette en på sin tid mycket omtalad mölndalsbo. Han var en rikt begåvad humorist och brukade sprida ut roliga rykten. Eftersom han såg trovärdigast ut, när han ljög som värst, kunde han lura i folk i stort sett vad som helst. Därför kallade man här i Mölndal en riktigt grov lögn för en Floodlögn.

Kring somliga företeelser uppstår det en ordflora lika rik som nässelsnåren och ogräsbestånden. Detta gäller framför allt tre ämnesområden: superi och fylla, könslivet samt naturbehoven. I fina sammanhang var det särskilt viktigt att inte nämna saker och ting vid deras rätta namn, och fint skulle det vara i skolan. När barnen måste uträtta något naturbehov, skulle de inte säga: ”Fröken får jag gå på dass?” ty dass var ett simpelt ord. Skolbarnet skulle först räcka upp handen, och när barnet fick lov att tala, skulle det säga: – Fröken, får jag gå på gården? Utedassen var nämligen belägna ute på skolgården, och då kunde man ju säga så, även om man skulle gå till dassen och inte i första hand vandra runt på skolgården.

Numera har skolorna inga utedass på gården, och uttrycket gå på gården tillhör nog de dödsdömda uttrycken. Vad det gäller liv och död är dock språket mycket oberäkneligare än människosläktet. Döda ord kan väckas till liv på nytt, och ord som är allmänt gängse kan mycket snabbt försvinna. Försiktighet är alltid nödvändig, när man skall profetera, och därför säger jag inte mer än att uttrycket ”gå på gården” antagligen tillhör de dödsdömda orden.

Många uttryck lever kvar, fastän de myntades under tidsförhållanden, som Häst parkerad framför Kennedys speceriaffär, hörnet Frölundagatan och Göteborgsvägen, tidigt 1900-tal.nu är helt förändrade. På den tiden, då det ännu fanns hästdragna kärror och vagnar ute på gatorna, stod kärrorna och vagnarna – liksom bilarna nu för tiden – parkerade både länge och väl utanför bostadshus och handelsbodar, medan kusken lämnade varor, handlade, hälsade på bekanta eller hade något annat ärende. De stackars hästarna måste stå där ute på gatan och vänta både länge och väl. Somliga – särskilt de gamla trötta åkarkamparna – föll in i något slags halvdvala. De stod där lugna och till synes likgiltiga för allt som skedde runtomkring. Det är så man kan förklara uppkomsten av uttrycket hästesöva. Den som ”hästesöver”, är slö och ouppmärksam. Sista häståket, 1963.Uttrycket är onekligen uttrycksfullt, och fastän hästarna har försvunnit från gatorna, används det fortfarande. Jag använder det själv, men jag tillhör väl också det sista släktled, som har sett hästar på Mölndals torg.

Här på Västkusten kan även en krukväxt kallas trä´ (det vill säga träd), men det går inte för sig uppåt landet, och därför bör man passa sig, så att det inte uppstår missförstånd.

Och nu kommer vi till det underligaste ordet bland de underliga, nämligen tvärsugla. Den, som tvärsuglar, frossar på sovel (dvs. fläsk, kött, smör, ost eller korv), och på äkta möndälska heter sovel sugel. Den tvärsuglande sugelhästen äter sugel i dubbla omgångar.

Låt gå, ordet sugel begriper vi nog, säger ni, men hur kommer förleden tvär- in i sammanhanget?

Ja, det är inte lätt att lista ut, om man har bara formen tvärsugla framför sig. Sven Johnson, ledamot i Mölndals kulturnämnd och mölndalskännare av rang, kände till det gamla ordet, och hans uppgifter ger oss gåtans lösning:

”Min mor, som kom från Väne-Åsaka i Skaraborgs län, använde detta ord, och däruppe på Västgötaslätten sade man tvä-soggla. Soggla uttalades med o-ljud, och bokstaven r förekom inte i ordet. Tvä är samma ord som tve och betyder alltså två. Formen tvärsugla med r är en förvanskning.

Matrast i Kvarnbyskolan (Centralskolan).Den som tväsogglar äter två sorters sovel, och sådant frosseri räknades förr såsom en förseelse lika allvarlig som majestätsbrott. Om någon satt och åt både en ostsmörgås och en korv, fick han höra: ’Sitt inte där och tväsoggla!’ Det räckte med en sorts sovel. Hade man mer, kunde man spara detta till nästa måltid”.

Så har Sven Johnson berättat. Förleden tve- begriper nog de flesta, men förleden tvä- är mycket ålderdomlig. Under medeltiden var den vanlig (K. F. Söderwall, Ordbok öfver svenska medeltidsspråket, Lund 1884-1918), men under senare århundraden har den väl bara förekommit i folkmål. Alla begrep således inte vad tvä- betydde. Dessutom är det här i Göteborgstrakten så, att bokstaven r försvinner framför s, om folk uttalar orden slarvigt. Detta har någon skarpsinnig grubblare kommit att tänka på, när han använde ordet tväsoggla (utan r). Han trodde därför att formen var felaktig och beslöt att återställa den. Han sköt in ett r mellan ä och s, och så fick vi tvärsugla. Tvär var i motsats till tvä ett känt och begripligt ord. Visserligen passade det inte alls in i sammanhanget, men så långt tänkte vår språkförbättrare tydligen inte.

Orden är kända bland de äldre

År 2001 studerade Carina Svensson vid Institutionen för svenska språket inom Göteborgs universitet. Hon ville skriva en tvåbetygsuppsats om dialekten i Mölndal. Eric Ottenstams ord, presenterade och förklarade av Lars Gahrn i tidningsartiklar, visade sig snart vara det enda, som hade skrivits i detta ämne. Hon valde ut ett antal ord och frågade, om folk kände betydelsen av dem. Det förekom allt som oftast, att de tillfrågade inte kände till betydelsen. Vanligare var att de tillfrågade ställde tveksamma, men på det stora hela taget måste man säga, att orden ännu levde – bland de äldre. (Alla de tillfrågade var äldre än 65 år.) Hade Carina Svensson frågat yngre människor, hade hon fått andra siffror. Osäkerheten vad gäller betydelsen visar, att de gamla orden åtminstone för många hör till det ”passiva ordförrådet”, det vill säga till de ord, som man känner till men vanligtvis inte använder. Det aktiva ordförrådet har helt andra ord och uttryck. (Carina Svensson, Dialekten i Mölndal, B-uppsats 2001-06-09, Göteborgs Universitet, Institutionen för svenska språket. Handledare: Lena Rogström.)

Orden lever i uppteckningar och böcker

Artiklarna i Mölndals-Posten och Carina Svenssons uppsats är hittills det enda, som har skrivits om dialekten i Mölndal.

Vill man läsa mer, kan man dock gå till litteraturen om göteborgskan, eftersom folkmålen i Mölndal och Göteborg åtminstone numera är mycket lika. Sven Schånberg skrev 1968 ”Kals Odbok”, som har kommit ut i flera upplagor. (På göteborgska heter det ”odbok” och inte ordbok, men Schånberg var ständigt tvungen att försvara sin stavning.) Språkvetenskapligt är den viktiga utredningen Bertil Björseths skrift ”Göteborgsspråket” (Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård Nr 19, serien Svenskt riksspråk i regionala skiftningar Nr 2, Sthlm 1958). Här kommer några flera boktitlar:

Bengt Holmberg, Språket i Göteborg (1976).

Åke Andersson, Gammel go götebosska (1977).

Lars-Gunnar Andersson, Sicket mål (1986).

Lars-Gunnar Andersson och Bo Ralph, Mål på hemmaplan (1987).

I Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg finns bandupptagningar med göteborgska och även uppteckningar med ”landsmålsalfabet”. Västsvenskan kommer alltså att överleva åtminstone i arkiven och biblioteken, men som ett livstecken kan jag nämna att Lars-Gunnar Andersson fick höra många arga invändningar mot boktiteln ”Sicket mål”. Detta är nämligen närmast stockholmska. På göteborgska heter det ”Secket mål” och ingenting annat!

Slangord i tillväxt

De gamla folkmålsorden trängs tillbaka, men inom språket sker en livlig nybildning av ord och uttryck. Slangord nybildas och slår snabbt igenom. Nya böcker i ämnet blir snabbt gamla. Två är särskilt kända:

Haldo Gibson, Svensk slangordbok, 1969.

Benjamin Thorén, Bonniers slanglexikon, 1996.

Denna utveckling är både språkligt och kulturhistoriskt intressant. Många uppteckningar finns i Mölndals museums faktapärmar. Ju kraftigare nytillväxten är, och ju mer de nya orden slår igenom, desto mindre blir behovet av de gamla orden.

Har det funnits någon mölndälska?

Eric Ottenstams berättelser och ordsamling visar, att de gamla folkmålsorden i Mölndal har kommit från alla håll. Mölndal var en inflyttningsort, och språkligt blev Mölndal därför en ort med ord och uttryck från många håll. Västsvenskt inflytande var givetvis starkast, men kan man tala om ett folkmål eller en dialekt för Mölndal?

Nej, där fanns inte något språk, som avgörande skilde sig från folkmålet på grannorterna. Utvecklingen under 1900-talet har inneburit att särdragen snarare har försvagats än förstärkts. I framtiden kommer man säkerligen inte att tala mycket om mölndälska. Inte heller Eric Ottenstam använde de gamla orden annat än vid sådana tillfällen, då han talade med gamla mölndalsbor. Därför gav honom arbetet med de gamla orden återseendets glädje.