Utsatta och tvingade kvinnor

Metoo-rörelsen gav tidningarna många skandaler att skriva om och många inblickar i både det ena och det andra. Om man ser till huvuddragen, har vi däremot inte fått veta något nytt. Så här har det gått till sedan urminnes tider.

Gustav Adam Banér anklagad

Målningen visar Sara, Hagar och Abraham. Sara ger sin tjänstekvinna Hagar till Abraham.
Målningen visar Sara, Hagar och Abraham. Sara ger sin tjänstekvinna Hagar till Abraham.

Då och då får allmänheten vissa inblickar. Med hjälp av dem är det lätt att föreställa sig resten. Det nya var själva revolten eller rättare sagt dess styrka. Åtskilligt har dock hänt även dessförinnan. Våldtäkt var i lag förbjuden. Detta innebar att våldtäktsmän kunde stämmas inför rätta och dömas. År 1659 uppehöll sig greve Gustav Adam Banér i Trelleborg. Han var officer i kronans tjänst. Natten mellan den 29 och 30 juni hade han kommit samman med pigan Kristina Svensdotter. Hennes matmor påträffade pigan, som grät efteråt. Pigan fick hjälp att sätta upp en anklagelseskrift, som sändes till konung Carl X Gustaf. Målet rann­sakades utförligt. Greven nekade till våldtäkt och förnekade till att börja med att han ens hade haft med pigan att göra. Han utpekade henne som ”en beryktat lättfärdig människa”. Denna anklagelse måste han dock ta tillbaka. Inte heller kunde han vidhålla, att han inte hade haft med henne att skaffa. Han påpekade dock, att våldtäkt inte kunde bevisas. Pigan tog tillbaka denna anklagelse. För henne tycks ett skadestånd ha varit viktigast. Nils Sylvan har dragit fram detta mål ur domböckerna. Men han synes inte ha fått veta utgången. (Nils Sylvan, Jag Gustav Adam Banér, Carmina 1988, s. 60, 65-67 och 72.) Allt detta känns igen från våra dagar. Mannen nekar till allt, och domstolen kan inte finna bevisning. Det intressanta är dock, att en piga från Trelleborg kunde få en greve och kunglig officer ställd inför rätta. Möjligen har han blivit tvungen att betala henne något slags skadestånd.

Faderskapsmål

Hagar går nerböjd och ser inte lycklig ut.
Hagar går nerböjd och ser inte lycklig ut.

Ett annat sätt att revoltera var att dra män inför rätta i faderskapsmål. Många kvinnor, som hade utomäktenskapliga förbindelser med män, blev havande. Mycket vanligt var det, att männen nekade till allt. Ofta blev följden, att kvinnorna stämde männen inför rätta och krävde barnuppfostringshjälp. Svårigheten för domstolarna var, att man på den tiden inte hade något säkert sätt att fastslå vem som var fader till ett barn. Männen hade möjlighet att ”svära sig fria”, det vill säga att gå ed på att de inte var fader till barnet i fråga. Selma Lagerlöf har skrivit om ett sådant fall i kortromanen ”Tösen från Stormyrtorpet” (1908). (Den ingick ursprungligen i ”En saga om en saga och andra sagor”.) Ämnet brukar dock vara välkänt för släktforskare. Faderskapsmål var mycket vanliga vid domstolarna. Givetvis kunde dock många män undandra sig sitt ansvar utan att hamna inför rätta. Alla kvinnor vågade inte stämma barnafäderna. Somliga unga män utvandrade eller tog arbete på annan ort och var därmed försvunna.

Hagar och Abraham

Jupiter och Io.
Jupiter och Io.

Bildframställningar av utnyttjade och tvingade kvinnor är ovanliga. Marknaden för sådana bilder var inte stor. I Göteborgs konstmuseum finns dock två målningar, som är av intresse. Den ena föreställer Sara, Abraham och Hagar. Den har målats av nederländaren Matthias Stomer under 1600-talets första hälft och inköptes till konstmuseet 1957. Berättelsen finner vi i Första Mosebok. Abraham och hans hustru var båda gamla. Hon räknade inte med att kunna bli havande. Därför gav hon sin man sin egyptiska tjänstekvinna Hagar till hustru, för att Hagar skulle föda barn åt Abraham. (Han ville ha en son.) Eftersom Hagar var Saras tjänste­kvinna, skulle Sara kunna räkna barnet som sitt barn, Så kunde man göra på den tiden. Hagar var alltså en kvinna, som andra bestämde över utan att hon själv hade någon talan. På målningen ser vi hur Sara föser fram Hagar till Abraham som ligger i sängen. Hagar är naken och kan endast nödtorftigt skyla sig med händerna och en klädnad. Hon är nedböjd och ser undergiven ut. Blicken är osäker, kanske orolig eller ledsen. Så kunde en tvingad kvinna se ut, när hon fann sig i sitt öde.

Jupiter och Io

Ansiktsuttrycket är hårt, vredgat och frånvarande.
Ansiktsuttrycket är hårt, vredgat och frånvarande.

Den andra målningen föreställer den grekiske överguden Jupiter och Io, en av de många kvinnor, som han gjorde med barn. Den är målad på 1550-talet av Paris Bordone (1500-1571) och skänktes till konstmuseet av Gustaf Werner, den store textilfabrikören och donatorn, år 1922. Historien om Jupiter och Io kan man läsa i diktverket Metamorfoserna av den romerske skalden Ovidius. De grekisk-romerska gudarna upptändes ofta av begär till jordiska kvinnor och tvingade sig på dem. Tyvärr är det så med dessa gudasagor, att de speglar en jordisk verksamhet och verklighet. Flickor och kvinnor var lovligt byte för högt uppsatta män, om kvinnorna själva inte hade hög rang. Bordones oljemålning visar Jupiter och Io. Hennes ansikte är livlöst. Blicken är hård, vredgad och frånvarande. Hon är dock lugn och vet att motstånd eller vädjanden inte lönar mödan. Ansiktet är mycket levande och talande. Så såg en tvingad kvinna ut.

Lars Gahrn

Annonser

Ljudaborg levandegör Shakespeare

Komedin ”Förvillelser” av William Shakespeare är ett av författarens verkligt lättviktiga teaterstycken. Ljudaborg Kulturförening hade valt detta lustspel för årets föreställningar på Ljudaborgs teater vid Lödöse Museum. Skulle det bli platt fall? Ljudaborg Kulturförening har dock förmågan att göra obetydliga pjäser stora, att få fram väsentligheterna i dem eller fylla dem med väsentligheter. Man lyckades även 2018.

Två par tvillingbröder

En man, som råkar befinna sig på fel sida av gränsen, kommer att bli avrättad, om han inte kan friköpa sig. Foto: Lars Gahrn.
En man, som råkar befinna sig på fel sida av gränsen, kommer att bli avrättad, om han inte kan friköpa sig. Foto: Lars Gahrn.

Shakespeares lustspel ”Förvillelser” skrevs i början av 1590-talet. Den tidigaste kända föreställningen ägde rum i december 1594. Man kan dock säga, att lustspelet är äldre än så. Handlingen är hämtad från romaren Plautus’ latinska lustspel Menaechmi. Man kan misstänka att Plautus i sin tur byggde på någon grekisk förlaga. I vilket fall som helst var handlingen eller intrigen i stycket inemot 1800 år redan, när Shakespeare skrev. Man måste säga, att något, som liknar lustspelets handling, omöjligen kan ha hänt. Två tvillingbröder blev åtskilda i barndomen. De hade två tvillingbröder som tjänare. Även dessa blev åtskilda samtidigt. Båda tvillingbröderna hade en tvillingbroder som tjänare. Den ene tvillingbrodern kom att bosätta sig i Syrakusa (i Kungahälla i Ljudaborgs uppsättning), den andre i Efesus (i Lödöse i Ljudaborgs uppsättning). Av en händelse kommer brodern från Kungahälla till Lödöse med sin tjänare. De båda bröderna och deras tjänare förväxlas givetvis av alla i alla sammanhang. Själva begriper de ingenting. Själva förväxlar de sina tjänare, och tjänarna förväxlar sina herrar. Slutligen dyker båda tvillingparen upp på scenen samtidigt, och alla begriper hur allt har kunnat trassla till sig.

Vitsar och ädelbuskis

Många förtjusande kvinnor ute på sta’n kan bringa de äkta männen på fall.
Många förtjusande kvinnor ute på sta’n kan bringa de äkta männen på fall.

Många blir arga på varandra under handlingens gång. Den ene brodern pucklar på den andres tjänare och omvänt, när tjänarna har utfört den andre broderns befallningar. Många vreda ord växlas. Dessutom förekommer många ordlekar och vitsar. Aron Jonason må ha skapat Göteborgsvitsen, men han hade föregångare. Shakespeare var igång med massproduktion av vitsar och ordlekar redan tre århundraden före Aron Jonason. Dessa engelska ordlekar och vitsar är givetvis svåröversättliga och ibland omöjliga att översätta, men en ordkonstnär som Åke Ohlmarks lyckas översätta dem eller omvandla vitsarna till något snarlikt. I Ljudaborgs uppsättning har Nina Pontén tagit med några skämt i sin översättning. Vad, som var roligt i slutet av 1500-talet, visar sig vara roligt även drygt 400 år senare. Ljudaborg regissör Martin Rossing kallar lustspelet träffande för ”god ädelbuskis”. Man frestas också att använda benämningen ”folklustspel”. Buskis och folklustspel har sina trogna publik, som skrattat gott, men de har inte något högre anseende.

En försummad hustru

Den övergivna hustrun blir förtvivlad, när hon tror att maken och familjeförsörjaren har mist minne och förstånd.
Den övergivna hustrun blir förtvivlad, när hon tror att maken och familjeförsörjaren har mist minne och förstånd.

Shakespeare vore dock inte Shakespeare, om han inte hade förmått att ge även denna pjäs ett tänkvärt och gripande innehåll. Ljudaborg lyfter på ett utmärkt sätt fram denna del av innehållet. Shakespeare målar upp en gripande bild av en försummad eller övergiven hustru. Tyvärr hade hon många olyckssystrar. Detta är en värdefull och gripande bild ur kvinnohistorien. Tvillingbrodern, som bor i Lödöse (eller Efesus enligt Shakespeare) är gift. Som köpman har han många ärenden på stan. Hemma sitter hustrun och sänder bud efter honom, att han skall komma hem och äta middag. Eva Larsson gör en utmärkt rolltolkning av denna hustru, och Martina Björnsvik spelar med bravur hennes syster. Kvinnorna var på ett annat sätt än männen hänvisade till hemmet och rörde sig inte på samma sätt fritt utanför hemmets väggar. Hustrun är orolig för att maken uppvaktar en sköka. Mycket riktigt äter han ibland middag hos en kurtisan (i pjäsen värdshusvärdinnan). Hustrurna hade all anledning att vara oroliga, när männen åt middag på krogar eller värdshus. Uppasserskorna tjänstgjorde nämligen ofta även som glädjeflickor. Den stackars hustrun klagar över, att hon har blivit ful, och att mannen därför tappat intresset för henne. Hon är rädd för att mannen genom sin otrohet skall få någon könssjukdom och sedan överföra den på sin stackars hustru. Vad har hon då för någon tröst av sin syster? Hennes syster tycks dela manssamhällets värderingar. Mannen har makten över skapelsen och även över kvinnan, som inte bör vara svartsjuk. Sin svåger förmanar hon att hyckla kärlek till sin hustru, även om hans glöd skulle ha falnat. Hon förmanar honom att dölja sin otrohet för hustrun, om han skulle vara otrogen. Hennes krav är alltså inte högt ställda.

Kvinnans beroendeställning

De två tvillingparen stöter samman, och missförstånden reds upp.
De två tvillingparen stöter samman, och missförstånden reds upp.

I detta fall nöjde sig den äkta mannen med att äta middag hos den lättfotade värdshusvärdinnan, men i verkligheten nöjde sig männen inte alltid med att spisa middag och dricka på tvivelaktiga ställen. Mannens ställning var stark i det gamla manssamhället och kvinnans svag. Då kunde han göra som han ville. De snälla och hederliga äktamännen var trogna mot sina fruar, men de andra gick till glädjeflickor, om de ville. Kvinnorna var tvungna att finna sig i detta. Skilsmässa var i stort sett otänkbar på denna tid. Möjligen kunde de flytta hemifrån, men hur gick det då med deras försörjning? Shakespeares drama är som sagt en komedi eller ett lustspel. Därför är upplösningen i detta fall lyckosam. Så var den ofta inte i verkligheten.

Familjesplittring

Även på annat sätt känner man, att detta teaterstycke har ett budskap till vår samtid. Det handlar om en familj, som har splittrats. Hur många splittrade familjer har vi inte fått besked om under 2000-talets många flyktingvågor? På slutet återförenas alla: man, hustru, tvillingsöner och tjänare. Detta är ju som sagt ett lustspel. Familjefadern (från Kongahälla) har under sitt sökande efter familjemedlemmarna hamnat i Lödöse, där han fängslas och döms till döden, eftersom han kommer från en fientlig stad. Hur många människor har inte under 2000-talets många krig och inbördesstrider avrättats på grund av sin härkomst, sin religion eller sin rikstillhörighet? I Shakespeares lustspel återförenas dock familjen, och den ene sonen betalar lösesumman för sin far. Allt reder upp sig.

Ljudaborg levandegör

Jag läste detta teaterstycke första gången omkring 1970. Sedan dess har jag inte haft en tanke på att läsa om det. Jag fann dramat visserligen fyndigt sammansatt men osannolikt, pratigt och inte särskilt roligt. Efter Ljudaborgs föreställning går jag hem med nyväckta tankar och känslor. Jag plockade fram Shakespearefolianten i fråga och var ivrig att åter läsa hans lustspel. Ljudaborg hade levandegjort Shakespeare och lyft fram väsentligheter, som talar till vår egen tid.

Lars Gahrn

Nya Lödöse och Mölndal

För Mölndal var Göteborgs grundande 1621 en mycket viktig händelse. Tack vare ömsesidigt samspel växte och utvecklades båda samhällena kraftigt. Frågan är dock om det viktigaste årtalet för Mölndals vidkommande trots allt inte var 1473, då Nya Lödöse (nuvarande Gamlestaden i Göteborg) grundades.

Liknande stadsplaner

Nya Lödöse ses på denna förenklade modell. Staden genomdras av Säveån och har Mölndalsån strax intill (men tyvärr utanför bild). De bägge åarna har rimligen varit en av anledningarna till att staden anlades just här, skriver Lars Gahrn i dagens artikel.
Nya Lödöse ses på denna förenklade modell. Staden genomdras av Säveån och har Mölndalsån strax intill (men tyvärr utanför bild). De bägge åarna har rimligen varit en av anledningarna till att staden anlades just här, skriver Lars Gahrn i dagens artikel.

Staden grundades 1473 och skulle heta Götaholm, var det tänkt. Staden befolkades dock huvudsakligen av borgare från Lödöse, och de ville ta detta namn med sig. Namnet blev Nya Lödöse eller Nylöse eller Nylös. Förutsättningarna för att Nylöse skulle ha haft likartad betydelse för Mölndal är att likheterna mellan städerna Nylöse och Göteborg är stora. De är mycket riktigt mycket stora. Harald Wideen har påpekat likheterna mellan Lödöse och Nya Lödöse rent stadsplanemässigt. Båda städerna genomdrogs av en å och omgavs av en grävd vallgrav eller två åarmar. (Norra delen av Lödöse hade dock inte detta skydd.) Fler likheter finns. När man ser Nya Lödöses stadsplan, kommer man dock på sig med att säga: Ja, men denna stadsplan finns ännu idag, nämligen i Göteborg. Bägge städerna omgavs av en grävd vallgrav och skyddades av jordvallar.

Mölndalsån – samfärdsled för två städer

På 1530-talet malde kvarnarna i Mölndal mjöl åt Älvsborgs lott. Detta är ett mycket intressant vittnesbörd om att Mölndals kvarnby redan då malde för folk långt utanför socknens gränser.
På 1530-talet malde kvarnarna i Mölndal mjöl åt Älvsborgs lott. Detta är ett mycket intressant vittnesbörd om att Mölndals kvarnby redan då malde för folk långt utanför socknens gränser.

Det finns vidare likheter mellan Lödöse, Nya Lödöse och Göteborg. Lödöse genomdrogs av Ljudaån och Nylöse av Säveån. Göteborg har Stora hamnkanalen som motsvarighet. Denna kanal är dock grävd och inte en naturlig å. Det visade sig emellertid snart, att inte heller Göteborg kunde klara sig utan en å med rinnande vatten. Redan på 1640-talet grävdes en kanal från Mölndalsån fram till vallgraven och Stora hamnkanalen. Den kallades då Mölndalskanalen, men den får nu som regel heta Fattighusån. Rinnande vatten behövdes för att tillföra dricksvatten, spola undan avfall och hindra igenslamning. Det viktiga för oss mölndalsbor är, att Säveån och Mölndalsån går samman ungefär där Nylöse låg. Mölndalsån var en god samfärdsled mellan staden Nya Lödöse och Mölndal. Man har sedan länge varit övertygad om, att Säveån är en av förutsättningarna för att staden anlades just här. Vi har all anledning att tro, att Mölndalsån var en annan anledning. När Göteborg så småningom anlades, måste göteborgarna skicka ut sina pråmar på älven, om de ville fara till Mölndal. Pråmarna färdades ett kort stycke uppströms och girade sedan styrbord in på Säveån och Mölndalsån. Så kunde man ju göra, men behovet av Mölndalsån var således så stort, att man grävde en kanal från vårt vattendrag rakt fram till staden Göteborg.

Grundgrävning i leran

Det finns alltså likheter mellan de tre städerna, och man kan säga, att Göteborg har anor ett årtusende tillbaka i tiden. Lödöse som stad uppstod nämligen redan på 1000-talet. Förtätning är ett ledande begrepp inom nuvarande stadsplanering eller ”stadsbyggnad”. I Gamlestaden skall man riva många gamla landshövdingehus och bygga större, högre och tyngre hus i stället. Därför krävs bättre och djupare grunder. (Alla tre städerna har även det gemensamt, att de har byggts på sumpig lermark, som är allt annat än lämplig för tyngre byggnader.) Gräver man djupt, stöter man på kulturlagren, som tack vare lera och fuktighet är mycket bra bevarade. Här kan man finna mycket. Grävningarna har visat sig vara mycket givande. Utgrävningarna i Nya Lödöse på senare år är Västsveriges största arkeologiska projekt.

En efterlysning

För att återvända till Mölndal är samspelet mellan Göteborg och Mölndal mycket väl känt tack vare ett överflöd av källor, men århundradena före Göteborgs grundande är mycket källknappa. Rimligtvis borde man dock kunna finna antydningar i de källor, som trots allt står till buds. Tack vare grävningarna vänder man dessutom på varje sten; man undersöker med andra ord alla slags källor. Därför skickar jag ut en efterlysning: Kan man finna uppgifter om Mölndal i de skriftliga källorna om Nya Lödöse? Närmast till hands ligger att tänka sig, att kvarnarna i Mölndal har malt mjöl att invånarna i Nya Lödöse. Vi vet, att i början av 1530-talet malde en mjölnare i Mölndal mjöl åt Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg). (Uppgiften är lättillgängligast i boken: ”Mölndal, Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling”, 1993, s. 35.) Med den tidens samfärdsel på Mölndalsån låg Nylöse betydligt närmare Mölndal än vad slottet gjorde. Som sagt, uppgifter efterlyses. Peter Funke erinrar om uppgiften, att under 1530-talet åtminstone smörräntan från Bosgården uppbars av borgmästaren i Nya Lödöse, Anund Esbjörnsson. (Uppgifterna finns i boken: Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län III, Gbg 1932, s. 57.) Denna uppgift ligger bakom namnet Smörräntegatan. Fler upplysningar önskas.

Lars Gahrn

Stifts- och landsbiblioteket i Skara – en skattkammare med stora utvecklingsmöjligheter

Skulle staden Skara ha funnits utan Skara domkyrka? Så här i efterhand är det svårt att urskilja andra orsaker till stadsbildningen än domkyrkan, dess prästerskap och andra anställda, även om andra orsaker måste ha funnits.

Domkyrkan skapade kultur

Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.
Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.

Än i dag står domkyrkan mitt i byn eller mitt i staden. På södra sidan av domkyrkan ligger Djäkneskolan eller gymnasiet, som på senare tid blev högstadium och i skrivande stund skall byggas om till kommunhus. På norra sidan av kyrkan finns Stifts- och landsbiblioteket. Båda dessa har domkyrkan att tacka för sin tillkomst. Svenskt skolväsen har Svenska kyrkan som sitt ursprung. Biblioteket tog hand om gymnasiets och domkyrkans böcker, som drar till sig åtskilliga ”pilgrimer”, även från ”Utlanden”. Fredagen den 27 oktober 2017 besökte Niklas Krantz och jag Stifts- och landsbiblioteket. Biblioteksassistenten Sven-Olof Ask är också skattmästare i Föreningen för Västgötalitteratur. Niklas Krantz är en flitig styrelseledamot i denna förening. De två har ett ingående och omfattande samarbete. Denna fredag hade Ask lovat Krantz att visa oss omkring bakom de låsta dörrarna. Här i Skara har funnits en domkyrka och en skola sedan urminnes tider. Därför har biblioteket Sveriges äldsta bok.

Sveriges äldsta bok

Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.
Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.

I en väl skyddad monter ligger Skaramissalet från omkring 1150. Detta är en mässbok eller kyrkohandbok med de liturgiska texter, som användes av prästen under gudstjänsterna. Många sidor fattas, men de återstående har bundits in i två band. Det ena är utställt i biblioteket, det andra i Västergötlands museum några hundra meter längre bort. (Detta har visat sig vålla viss förvirring. Somliga påstår att missalet finns i biblioteket. Andra påstår att missalet finns i museet. I värsta fall kan tvist uppstå, men båda sidor har alltså rätt.) Boken är visserligen 850 år gammal, men den tillhör inte desto mindre den levande litteraturen, som läses och studeras. Den är utgiven både i faksimil och med vanliga tryckbokstäver. Dessutom har flera forskare förklarat texten och skrivit om handskriften. Utgåvan är både stor och tjock, en riktig ”kaffebordsbok”. Detta är den största dyrgripen, men där finns fler, exempelvis Hemsjömanualet, en annan kyrkohandbok. För några år sedan gick man igenom samlingarna och hittade då många okända rariteter, bland annat en handskrift om gamla runinskrifter. Skolan i Skara är mycket äldre än Sveriges alla universitet. Följaktligen finns här många gamla böcker, som saknas i de flesta andra biblioteks samlingar.

Biblioteket – ett romanskt palats

Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.
Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.

Inte bara böckerna är av stort värde. Själva biblioteksbyggnaden är ett palats, byggt 1858-1860 i medeltida stil för att passa ihop med domkyrkan. I biblioteksbyggnaden härskar den romanska rundbågestilen. När detta palats uppfördes, hade nygotiken ännu inte slagit igenom. Rundbågen härskade i kyrkorna, och ännu hade man inte bestämt sig för att göra en gotisk katedral av Skara domkyrka. Skillnaderna mellan biblioteket och domkyrkan har alltså blivit större efter Zettervalls restaurering av domkyrkan 1886-1894. (Denna innebar som bekant, att man renodlade domkyrkans gotiska stildrag.) Man måste dock säga, att byggnaderna går mycket bra ihop trots skillnaderna, och att dessa snarare ökar än minskar de båda byggnadernas värde. Var och en har sin särprägel och lockar till ingående granskning. I denna byggnad härbärgerades en gång biskopen, biblioteket och fornminnesföreningens samlingar. Huset var biskopspalats, bibliotek och museum, allt på en gång.

Högtidligt bibliotek – nästan kyrka

Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.
Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.

I nedervåningen finns i våra dagar Skaras turistbyrå och utställningslokaler för bibliotekets samlingar. Här kan vi beskåda Skaramissalet bakom pansarglas. I andra våningen har vi biblioteket. Man tror sig nästan vara i en kyrka. Här är högt i tak. Överallt finns rundbågiga valv och fönster. I läsesalen finns ett bord och skinnklädda stolar från Skara tingshus. Här har vi en läsesal, som är en del av Skaras historia. Var finner man dess like? Vid vårt besök träffade vi Åke Möller i läsesalen. Han skriver Mariestads historia och anmäler sin ankomst i förväg, så att Ask kan leta fram de böcker, som han önskar denna gång. Här i Stifts- och landsbiblioteket lär Ask känna sina låntagare. Han visade sig vara mycket imponerad av Möllers insatser. ”Han är amatörforskare, men stryk ordet amatör!” Längst bort till vänster, omstrålad av fönstrets ljus, står en byst av Karl XIV Johan. ”Sådana byster skänktes år 1823 till alla läroverk”, berättade Ask. Så var det, men här i Skara står bysten kvar. Hur många andra byster har överlevt de två århundranden, som snart har gått?

Skattkammare med utvecklingsmöjligheter

I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.
I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.

Här finns mycket att fördjupa sig i, bland annat akademiska avhandlingar från 1700- och 1800-talen. De innehåller många värdefulla uppgifter, om de läses med urskiljning. Likaså finns här handskrifter av stort värde, bland andra västgötska sockenbeskrivningar, som likaledes kan visa sig vara mycket givande, om de läses med urskiljning. Med dagens teknik kan sådana källor och sådana avhandlingar skannas av och läggas ut på nätet. Så arbetar man utomlands och – i viss mån – även här hemma i Sverige. Avhandlingarna är skrivna på latin och följaktligen icke läsbara för det stora flertalet av dagens forskare. De borde översättas till svenska. Föreningen för Västgötalitteratur ger ut en och annan sådan äldre skrift i översättning. Man har rentav översatt samtliga topografiska avhandlingar, som handlar om Västergötland, men vi har ju även det övriga riket! Vilken förening tar hand om denna arbetsuppgift? Föreningens insatser manar till efterföljd. Stifts- och landsbiblioteket är fullt av arbetsuppgifter och utvecklingsmöjligheter. Jag hoppas verkligen, att de styrande inser, att Skaras lärdomshistoria kan bli en viktig del av dess framtid, om man bibehåller denna kulturinstitution och satsar lite mer på den.

Vilken härlig stad!

Domkyrkan gav upphov till skolan. Domkyrka och skola gav upphov till biblioteket. Skolan gav upphov till museet. Domkyrkan har varit en kulturskapare av stora mått. Präster och lärare har satt sin prägel på staden. Det är stil över den gamla stadskärnan. När Niklas Krantz körde in i stadskärnan, skymtade vi på kort tid allt det väsentliga: allén, domkyrkan, Djäkneskolan, Krönikebrunnen, Stifts- och landsbiblioteket. Här återsåg jag domkyrkostaden, och jag utbrast: ”Vilken härlig stad!” Skara är inte stort, men det har stil och kvalitet. Från domkyrkan gick jag till biblioteket. Därifrån gick vi till museet. När detta stängde, gick vi tillbaka till biblioteket. När Ask skulle stänga för dagen, gick vi till domkyrkan, som hade öppet en timme längre. Där blev jag kvar till stängningsdags. (Skara stiftshistoriska sällskap hade lagt ur sina nyutgivna skrifter i kyrkan.) Klockan 18.00 på fredagskvällen var allt stängt, och då for vi hem. Ingenstans hade man behövt kasta ut oss, men vi hade varit kvar till de sista minuterna. Man har all anledning att dröja sig kvar i Skara.

 

Mölndalsbo på medeltidsmarknad

Den första mölndalsbon på bild eller möjligen Mölndals förste besökare på bild finns med på en bild av Mölndalsfallen från 1693. Inte desto mindre stod han framför mig på Lödöse medeltidsdagar den 3 och 4 juni 2017. Rättare sagt stod där en man i samma slags kläder eller åtminstone i kläder, som till det yttre liknade 1693 års man. Alltsammans visade sig – som så ofta annars – vara mer invecklat vid närmare undersökning.

Ett slags shorts från 1693?

Man med kärra, avbildad i närheten av Forsebron år 1693. Del av större bild.
Man med kärra, avbildad i närheten av Forsebron år 1693. Del av större bild.

På denna gamla bild från 1693 ser man Mölndalsfallen rakt framifrån. Man ser Kråkeberget långt upp i fallen och Forsebron långt ner i fallen. Norr om Forsebron ses en man, som går till fots och kör en häst med kärra. På kärran ses några spannmålssäckar med säd, som skall malas i någon av kvarnbyns kvarnar. Mannen har en bredbrättig hatt på huvudet, en rock med pälskrage och med ärmar på överkroppen och ett par byxor, som är breda, långa och liksom tvärt avskurna nedtill. Man kommer att tänka på ett slags breda och långa shorts. Detta begrepp fanns inte på den tiden, men i vissa folkdräkter finns så kallade holkbyxor, vilket är ungefär detsamma. Mycket finns skrivet om dräkter. I detta sammanhang hänvisar jag i första hand till boken: Erik Dahlberg, Teckningarna till Svecia antiqua et hodierna, IV Götaland och Finland, Sthlm 1970, (bilderna 2144-2148). I denna bok finns teckningen från 1693 återgiven. Redan för länge sedan uppmärksammade jag mannen vid Forsebron och skrev om honom i Mölndals-Posten (En forkarl i holkbyxor, MP 28/7 1983). Att jag skulle möta en sådan man öga mot öga kunde jag inte då föreställa mig. Mer än trettio år skulle förgå, innan så skedde, och innan jag fick anledning att ta upp ämnet på nytt.

Mellanting mellan shorts och knäbyxor

Mannen med de breda byxorna och kärran, avbildade 1693 och återgivna av Lars Gahrn. Avteckning.
Mannen med de breda byxorna och kärran, avbildade 1693 och återgivna av Lars Gahrn. Avteckning.

Mannen i Lödöse hade dock ett slags knäbyxor, som satt åt nedanför knäet. Byxorna bestod av så mycket tyg, att tyget föll ner ett bra stycke nedanför knäet. Vi hade alltså ett slags mellanting mellan knäbyxor och shorts. Tyget var mycket tunt. Hade vår man från 1693 samma slags byxor eller ett slags byxor, som till det yttre liknade dessa? Det vet vi inte. Alltsammans visade sig alltså – som så ofta annars – vara mer invecklat vid närmare undersökning. Det är inte lätt att återskapa dräkter från förflutna dagar. På medeltidsdagarna fanns mycket att beskåda och mycket att inhandla. Inte minst givande var att titta över åhörare och åskådare. Många av dem hade medeltida dräkter av olika slag. Här fanns mycket, som man gärna tittade närmare på. Kläder är sevärdheter. Det är en anledning till att vi lägger mycket tid och mycken omsorg på dem. Som synes blir mycket skrivet också.

Avvärjningsrörelser utlärdes

Mannen med de breda byxorna på Lödöse medeltidsdagar. Foto: Lars Gahrn.
Mannen med de breda byxorna på Lödöse medeltidsdagar. Foto: Lars Gahrn.

Compagnie Torpum visade och berättade om medeltida stridskonst med stor skicklighet och sakkunskap. Framför allt lärde de ut allehanda avvärjningsrörelser, lämpliga att använda, om man blir utsatt för anfall. Sådana avvärjningsrörelser kan ju vara bra att öva in i våra dagar, då rån och överfall är vanliga. Påfallande var det lugn och den behärskning Torpum Compagnies medlemmar visade under stridsövningarna. Håller man på med sådana övningar, kan man bli alltför ivrig, så att övningarna kan övergå i allvar. Av sådant märktes inte ett spår hos dessa lugna och trygga uppvisningskrigare, som hade lärt självbehärskningens svåra konst. Ibland fick även besökarna hålla i ett svärd och långsamt rikta ett hugg eller stick mot läraren, som visade hur man slår bort det. I strid var stick att föredraga framför hugg, berättade lärarna. Man kunde nämligen inte hugga sönder en rustning. På sin höjd kunde man åstadkomma bucklor och repor. Däremot kunde man skada eller döda motståndaren med stick.

Många marknadsstånd

Gycklarkonster på hög nivå.
Gycklarkonster på hög nivå.

Gycklargruppen Mareld framträdde med konster, som roade och fängslade både stora och små. Man jonglerade ibland en i taget, ibland två eller rentav tre tillsammans. Antalet bollar, som hanterades, var som mest sju. Gruppen Infensus bjöd på tornerspel, som följdes med stort intresse av oss åskådare. Ibland talade de uppträdande till åhörarna utan mikrofon. Fastän de ansträngde rösten till det yttersta, kunde de bara delvis göra sig hörda. Man fick en uppfattning av hur det kunde vara på medeltiden. Att hålla tal till en större åhörarskara måste ha varit mycket otacksamt. Mycket måste ha gått åhörarna förbi, eftersom det helt enkelt inte hördes. Utrymmet bakom Lödöse museum upptogs av tornerspelsbanan, ett marknadstorg, där Mareld framträdde, och många stånd med varor av alla slag. Här fanns mycket att se, höra och köpa. Liksom tidigare gick ingången till medeltidsdagarnas område genom Lödöse museum. Museets reception och butik var själva ingången. På detta sätt var museet inlemmat i verksamheten. Museipersonalen visade runt i museet och spred på sitt sätt kunskaper om denna tidsålder.

 

Gustaf Wasas sägenomsusade frieri

I Torpa stenhus kan man åter se Katarina Stenbock, Gustaf Wasas tredje drottning, som bodde här under sin korta ungmötid. Där kan man även se hennes kunglige make, som bevisligen har besökt Torpa. Stenhuset har nämligen i dessa yttersta tider befolkats av vaxdockor.

Frieri på annan ort

Torpa stenhus. Foto: Lars Gahrn.
Torpa stenhus. Foto: Lars Gahrn.

Sedan gammalt har man inte bara berättat, att konungen har besökt Torpa, utan man har även berättat, att kungen kom till Torpa för att fria. Berättelsen återges av Anders Fryxell, som gav den vidare till 1800-talets stora historieintresserade allmänhet. Den återges därför av alla slags skriftställare och journalister, fastän den bevisligen inte stämmer. Gustaf Wasa har aldrig friat till Katarina Stenbock på Torpa, ty han har inte ens uppehållit sig inom Västergötland under den tid, då frieriet måste ha försiggått. Detta har varit känt sedan länge, men sådana insikter har – i motsats till roliga sägner – svårt att slå igenom. Vi vet var kungen befann sig, ty överallt utfärdade han brev. Om man sammanställer brevuppgifterna, kan man följa honom på hans resor runt riket. Så har JBLD Strömberg gjort. Jag erinrar om hans bok: ”De svenska resande kungarna – och maktens centrum” (Uppsala 2013). Fortsättningsvis bygger jag på hans värdefulla genomgång av kungarnas vistelseorter.

Kungen besökte inte Västergötland

Gustaf Wasa på Torpa.
Gustaf Wasa på Torpa.

Drottning Margareta Leijonhufvud avled den 26 augusti 1551. När sorgeåret nästan hade gått till ända, gifte kungen om sig med den endast 16- eller 17-åriga Katarina Stenbock den 22 augusti 1552. Inom denna tidsram bör frieriet ha försiggått. Vid Margareta Leijonhufvuds död var Tynnelsö slott i Södermanland kung Gustafs residens, enligt dateringen i hans brev. Under resten av 1551 befann sig kungen fortfarande i Mälardalen, framför allt i Stockholm. Där uppehöll han sig också under 1552 med undantag för en avstickare till Närke fram till dess att han utfärdar brev i Vadstena den 23 juni. Här skriver han brev – med undantag av en avstickare till Norrby i samma landskap – fram till och med den 21 september. (Bröllopet firades i Vadstena, och här försiggick alltså även smekmånaden.) Torpa kom han inte ens i närheten av. Tydligen har Katarina och hennes föräldrar infunnit sig vid hovet. Frieriet måste ha försiggått där och inte på Torpa. JBLD Strömberg har fått läsa mina slutsatser på förhand och instämmer: ”Huvudintrycket av kungarnas itinerarier kan anses tillförlitligt, även om något enstaka brev ibland har felaktig datering. (Erik XIV påstods t.ex. i registraturet ej ha funnits närvarande i Uppsala under dagen då sturemorden begicks, sidan 401, vilket inte kan stämma.) Eftersom kung Gustaf i detta fall inte alls uppges ha besökt Västergötland under den aktuella tiden, bör ett frieri på Torpa helt kunna uteslutas; ifall han någorlunda kort tid dessförinnan eller därefter hade varit i landskapet vore saken däremot något mer osäker.”

Två besök på Torpa tidigare

Katarina Stenbock på Torpa.
Katarina Stenbock på Torpa.

Däremot har Gustaf Wasa gästat Torpa tidigare. Det är alltså helt riktigt att ha en vaxdocka, som föreställer honom, i stenhuset. Han gästade Torpa både 1545 (brev utfärdades från och med den 10 till och med den 13 oktober) och 1550 (brev utfärdades från och med den 3 till och med den 6 februari). Katarina Stenbock föddes den 22 juli 1535 eller 1536. Gustaf Wasa kan mycket väl ha sett Katarina vid sina besök. Hon var då vid första besöket nio eller tio år, vid andra besöket tretton eller fjorton år. Fadern, Gustaf Olofsson Stenbock till Torpa, var en av konungens betrodda män och blev riksråd 1534. År 1540 blev han ståthållare i Västergötland. Han var betrodd som få. Märkligt är att se, att konungen aldrig reste till Västergötland efter sitt giftermål 1552. (Konungen levde fram till 1560 och fortsatte att resa flitigt i sitt rike. Han for till exempel över till Finland.)

Erik XIV på besök

Detta måste rimligen tolkas som att konungen litade på sin svärfar, ståthållaren av Västergötland. Konungen tycks inte ens ha tyckt, att det var nödvändigt att övervaka sin ståthållare och inspektera vad han höll på med. För svärfadern och svärmodern gick det bra att resa till hovet och besöka sin svärson och sin dotter där. Då slapp man besväret att ta emot hela hovet hemma hos sig. Då slapp man också kostnaderna för att utspisa dem alla hemma hos sig på Torpa. Som svärson har Gustaf Wasa aldrig gästat Torpa. Däremot har hans son Erik XIV besökt Torpa två gånger, dels 1561, dels 1563. Kanske borde även han få en vaxdocka i stenhuset? Lämpligtvis kunde man ställa honom inför en flammande brasa. När han besökte Torpa den 12 november 1563, bör det ha varit kallt. I ett stenhus känns kölden dessutom dubbelt svår. Den råa kylan kan man känna av även en sommardag. Man förstår att Torpas invånare övergav stenhuset och byggde ett timmerhus åt sig i stället.

Klicka här för denna artikel som pdf

Konungar och riksföreståndare besökte Älvsborg och Nya Lödöse

Gustaf Wasa har besökt Göteborg tre gånger. Detta meddelande är helt sant, fastän staden Göteborg grundades av hans sonson drygt 60 år efter konungens död. Inom Göteborgs gränser ligger nämligen Gamlestaden, som tidigare hette Nya Lödöse och grundades redan 1473. Här har Gustaf Wasa varit på besök minst tre gånger.

En dåtida storstad

Ungefär så här såg Nya Lödöse ut enligt en förenklad modell i Lödöse museum. Stadsplanen erinrar slående om Göteborgs stadsplan. Foto: Lars Gahrn.
Ungefär så här såg Nya Lödöse ut enligt en förenklad modell i Lödöse museum. Stadsplanen erinrar slående om Göteborgs stadsplan. Foto: Lars Gahrn.

Gamlestaden håller på att grävas ut. Arkeologerna är angelägna om att sätta in Nya Lödöse i ett större sammanhang. Per Cornell, professor i arkeologi, Christina Rosén, arkeolog och projektledare, och arkeologen Niklas Ytterberg sammanfattar några av rönen i häftet: Nya Lödöse, staden under Gamlestaden, 7 (2015). I jämförelse med andra europeiska städer nere på kontinenten var Nordens städer små, men i förhållande till Sveriges andra städer var Nya Lödöse både stor och tätt bebyggd. Nya Lödöse blev en av Sveriges största städer. En stad som Bogesund (nuvarande Ulricehamn) var snarare en större bondby. Den bestod av större stadsgårdar och hade mycket åkermark inom det inhägnade stadsområdet. I förhållande till Bogesund var Nylöse en både stor och tätt bebyggd stad. Det förvånar alltså inte, att konung Gustaf Wasa besökte staden tre gånger, fastän den låg i utkanten av hans rike och tillhörde ett landskap, som han mindre ofta gästade.

Besök i Lödöse och Nya Lödöse

Gustaf Wasa besökte av allt att döma Nya Lödöse fler gånger än vad som framgår av hans utfärdade skrivelser.
Gustaf Wasa besökte av allt att döma Nya Lödöse fler gånger än vad som framgår av hans utfärdade skrivelser.

Om konungens resvanor kan arkivarien och filosofie licentiaten JBLD Strömberg ge besked. Han var visserligen icke med, men han har följt den gamle landsfadern i spåren genom att sammanställa alla tillgängliga uppgifter om var och när kungen har utfärdat sina kungabrev. År 1526 kommer konungen farande över Växjö, Svenljunga och Kinna, där han utfärdar ett brev den 15 februari. Den 20 februari befinner konungen sig i Nylöses gråbrödrakloster, där han utfärdar ett brev. Besöket kan inte ha varit långvarigt, ty redan den 1 mars skriver han brev i Skara, där han stannar några dagar. Redan 1528 är han tillbaka. Han utfärdar brev i Lödöse och Nya Lödöse mellan den 10 och 28 augusti. Han kan med andra ord ha vistats här omkring tre veckor. Dock blir man minst sagt förbryllad av kungens resemönster. Från Lödöse skulle han ha åkt till Nya Lödöse och därifrån tillbaka till Lödöse. Från den gamla staden skulle han dock ha återvänt till den nya. Mellan de två städerna är det tre-fyra mils resa, vilket var ungefär en dagsresa på 1500-talet. Man ställer sig därför frågan, om kung Gustaf verkligen åkte fram och tillbaka som en pingpongboll. Kan det ha varit så, att hans skrivare ibland kallade även Nya Lödöse för enbart Lödöse?

Är vissa skrivelser feldaterade?

Jag lät denna fråga gå till Strömberg, som har brottats med den. Han svarar:

”Du återkommer till en principiellt intressant fråga två gånger:

”Kan det ha varit så, att hans skrivare ibland kallade även Nya Lödöse för enbart Lödöse?” Samt: ”Kan även Nylöse ibland ha kallats bara Lödöse?”

Ja, möjligen. Du kan f.ö. även hänvisa till Ortnamnsregistret, där även Nya Lödöse ju förekommer:

http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/phpform/_helareg1.php?socken=%25Hela+riket%25&rubrik=%25nya+l%F6d%F6se&nixrubrik=&lokal=%25&nixlokal=&sockenort=%25&haradort=%25&lanort=%25&landskap=%25&landomrade=Sverige&avdnr=0&sprak=alla&formular=+++S%F6k+++

Där finner man att allra äldsta belägget för ortnamnet Nylöse anses vara dateringen ”Giffuit i lødøse” från 24 juni 1510 (Skokl. 2:100), förekommande i ett original. Så att Nylöse möjligen övertog den gamla stadens namn oförändrat kan stämma. Dock var det inte nödvändigtvis så. En annan förklaring bör åtminstone nämnas.

När Älvsborgs slott var uppbyggt, tog Gustaf Wasa inte in i Nya Lödöse längre.
När Älvsborgs slott var uppbyggt, tog Gustaf Wasa inte in i Nya Lödöse längre.

Jag tänker på kapitel 5.2.2. (sidan 399 etc) i min bok. Det förekommer ofta att resande kungar flyttar över till en ny ort, men sedan plötsligt tycks ha återvänt till förutvarande residens. Förklaringen till att de skenbart ”åkte fram och tillbaka som en pingpongboll” kan ibland möjligen vara en verklig återkomst. Men eftersom fenomenet repeteras på flera stället – vanligen utan att någon orsak därtill framträder – har jag och vissa andra gissat på att breven felplacerats eller fått fel datumuppgifter. Kansliet skrev ofta ut brev som ibland fick vänta länge på utfärdandet, då hovets residentort stundom hunnit bli en annan. Sedan får man komma ihåg att riksregistraturets brev är kopior, vars ursprungliga koncept bara sporadiskt har bevarats. Den som skrev in texten (ibland långt efteråt) i registraturet kan ha gjort fel, på endera datum eller ort. Denna sorts konstigheter gör att man aldrig kan få någon detaljerat säker vetskap om var kungarna befann sig. (På sidan 401 i boken nämns t.ex. att Erik XIV enligt registraturet inte ens befann sig i Uppsala då sturemorden där begicks.) I stora drag kan kungarnas resemönster rekonstrueras genom brevens dateringar, men inte i det enskilda fallet. Vid samtal med personalen på Svenskt Diplomatarium har jag för övrigt fått intrycket att detta problem även förekommer då man försöker fastställa hur kyrkliga dignitärer ambulerade.”

Älvsborg låg öde

Vid inget av dessa tillfällen nämns Älvsborg. Det har sina orsaker. Älvsborg var före konungens regering en träfästning, som hade bränts ner av danskarna 1502. Ännu på 1520-talet hade slottet inte återuppbyggts. Gustaf nybyggde Älvsborg som ett stenslott. Man vill därför gärna tänka sig, att han vid något av sina besök, särskilt vid besöket i augusti 1528, har ridit fram till borgklippan eller färdats dit i båt för att bese det välbelägna och branta borgberget, som var lagom stort för en medeltida borg men kanske i minsta laget för en fästning under 1600-talet.

Älvsborg återuppbyggs

År 1540 är Älvsborg emellertid återuppbyggt eller åtminstone så färdigt att kungen kan bo där. Han utfärdar brev på Älvsborg från och med den 18 januari till och med den 12 mars. Kungen har med andra ord bott på borgen i omkring två månader. Den 2 april är kungen i Lödöse, men den 7 april är han i Nya Lödöse, där han utfärdar brev även den 12 och 14 april, men den 17 april är han märkligt nog återigen i Lödöse. Åtminstone för mig är detta resemönster ytterst osannolikt. Rimligtvis borde kungen ha rest från Älvsborg till Nylöse och därifrån till Lödöse. Kan även Nylöse ibland ha kallats bara Lödöse?

Älvsborg tar över som kungens vistelseort

JBLD Strömberg har följt konungar och riksföreståndare i spåren. Foto: Johannes Strömberg.
JBLD Strömberg har följt konungar och riksföreståndare i spåren. Foto: Johannes Strömberg.

Tre gånger har kungen varit i Nya Lödöse, men i själva verket har han nog varit där fler gånger. År 1545 besökte han Lödöse och Älvsborg. Han uppehöll sig på slottet några dagar. Man har svårt att tro, att han inte skulle ha besökt även Nya Lödöse, som låg bara åtta kilometer från borgen. Detsamma gäller hans långa besök på Älvsborg i februari och mars 1550. År 1560 vistas kronprins Erik på Älvsborg, där han utfärdar brev från och med den 19 september till och med den 29 i samma månad. Rimligen har även konung Erik besökt Nya Lödöse, fastän breven ingenting har att berätta om detta. När två orter låg varandra så nära som dessa gör, är det självklart att kungen föredrog att bo på slottet, där han hade kungliga gemak, gott om betjäning och bästa skydd. Av samma orsaker var slottet och inte staden bästa platsen att utfärda brev. På samma sätt uppehöll sig riksföreståndare Sten Sture den äldre på Älvsborg 1477 utan att Nya Lödöse nämns i urkunderna. Ändå är det nödvändigt att förutsätta, att Sten Sture har besökt staden. Den grundades ju 1473, och givetvis ville Sten Sture se, hur staden hade utvecklats. Man har all anledning att tänka sig, att han infann sig på Älvsborg just för att se till den nygrundade staden, styra arbetet här nere och driva på. När Älvsborg finns till, omnämns alltså inte Nya Lödöse, men när Älvsborg är ödelagt, var kungen i Nya Lödöse eller gamla Lödöse i stället.

Kungarna var ibland misstänksamma mot städerna

Strömberg tillägger: ”Du har säkerligen rätt i att kungarna undvek att residera i en köpstad (Nylöse) ifall ett slott (Älvsborg) fanns tillgängligt. Eventuellt kan du ju nämna att monarkens relation till köpstäder rentav brukade kunna bli direkt fientligt. Se t.ex. fotnot 230 i min bok (sid 87-88), där kung Gustav gav order om att bränna staden Lödöse när man inte förmådde försvara den. Även Stockholm kunde behandlas på samma sätt. Så var det likaledes beträffande t.ex. engelska kungars förhållande till London och borgerskapet därstädes: de var gärna i närheten, men undvek helst att residera i själva staden, för att undgå konflikter. Men allt detta behöver kanske inte nämnas i din artikel, slutsatsen där är ju rätt.” Vad gäller Gustaf Wasa och Nylöse erinrar Strömberg om C.R.A. Fredbergs ord: ”Omedelbart efter anläggningen (av Älvsborgsstaden) befallde han borgarne i Ny Lödöse (Gamlestaden), vilka med anledning av oordentlighet i handel och vandel väckt hans misshag och vilka han rent ut kallade ’en hoop svin’, att flytta till Älvsborg.” Hans tillmäle tillhör inte de vänliga. Även i detta fall har alltså förhållandena mellan stad och borg tidvis varit ansträngda.

Läs vidare

JBLD Strömberg, De svenska resande kungarna – och maktens centrum, Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, Serie I. Svenska skrifter 97, Uppsala 2013.

JBLD Strömbergs bok är även tillgänglig på nätet:

http://litteraturbanken.se/#!/forfattare/StrombergJBLD/titlar/ResandeKungarna/sida/1/faksimil.

Nya Lödöse, staden under Gamlestaden, 7 (2015).

Klicka här för denna artikel som pdf