Total mobilisering på Bohus fästning

Aldrig tidigare hade jag hört så många glada rop och sett så många livfulla barn på Bohus fästning. Detta kända utflyktsmål vid Nordre älv har fått nya herrar, och dessa har satsat på verksamheter för barn. Denna inriktning är mycket framgångsrik. Barnen har givetvis sina föräldrar och syskon med sig eller farföräldrar eller morföräldrar. Satsar man på barn och ungdomar, får man alla åldrar till fästningen. Däremot är det inte lika lätt att få dit barn och ungdomar, om man satsar i första hand på de vuxna.

Bejaka dina drömmar, och lek!

I denna silhuett av tornet Fars hatt kan man kasta in bollar genom öppningarna. Foto: Lars Gahrn.

Ulf Karmark, känd ägare till Mariebergs gård och ordförande för Bohus Elfsborghs Caroliner, har tagit över den gamla borgen tillsammans med fastighetsmäklaren Jan Erik Axelsson, även känd som konung över Locks rike (i Kungälvs Ytterby). Här har han byggt en villa i borgstil. Hans bror Mats Axelsson byggde en riddarborg på berget ovanför sitt hem i Dotorp i Kärna. Ett viktigt budskap från bröderna Axelsson är, att man skall bejaka sina drömmar och leka, oavsett om man är vuxen eller inte. Detta är så sant som det är sagt. Här på fästningen får både barn och vuxna släppa sitt allvar och släppa fram sin lekfullhet. Vad möter då besökarna på slottet? Vid uppfartsvägen finns ett plank med två medeltida människor avbildade. Vid platsen för ansiktena finns två ovala hål. Besökare kan stå på baksidan och sätta ansiktena i hålet. Därefter kan de fotograferas som äkta medeltidsmänniskor. Föredrar de äkta kläder framför målade, kan man låna medeltidskläder i tornet Fars hatt.

Många lekmöjligheter

Denna klippa har blivit en utmärkt rastplats.

I borgen finns också en uppblåst hoppborg. Där finns bågar, pilar och måltavlor, så att man kan ägna sig åt bågskytte. Man kan ägna sig åt hopptävlingar med käpphästar. Åt käpphästarna finns ett uppbyggt tak. Därunder förvaras dessa kusar, så att de inte behöver bli blöta vid regnoväder. Barnen kan vidare åka på en häst, som rullar på räls. Med en lans skall de träffa en uppsatt sköld eller andra mål. Man kan ägna sig åt dragkamp, pussel och olika slags spel. Man kan gå på styltor och försöka hålla balansen på en bräda, som är lagd över en rulle.

Färja och kanoner

Äntligen är Bohus fästning återigen bestyckad.

Redan innan Axelsson och Karmark tog över hade en linfärja byggts för att trafikera dammen. Man står på en flotte och drar i en tross, som är fäst i motsatta stranden. På detta sätt drar man färjan över dammen. Jag var snabb med att skynda ned till dammen. Jag färjade mig över några gånger. När fler besökare dök upp, erbjöd jag dem ”Västsveriges ofarligaste sjöresa”. (Dammen är nämligen både liten och grund.) Jag färjade över sju eller åtta sällskap på detta sätt. Äntligen fick jag en liten sjöresa denna sommar! Bohus Elfsborghs Caroliner har som bekant en mycket uppskattad och ofta anlitad artilleriavdelning. Tack vare Karmark och hans karoliner har fästningen äntligen återigen blivit bestyckad. Karmark skall själv få beskriva bestyckningen: ”Vi har faktiskt tre kanoner just nu: två stycken sexpundskanoner, en på hjullavett vid yttre borggården och en fast vid spiraltrappan. Dessutom har vi en tvåpundskanon, som vi skjuter svensk lösen med varje lördag och söndag klockan 12.00.”

Avrättningar

Färjan över dammen är en trevlig farkost, som erbjuder ”Västsveriges ofarligaste sjöresa”.

I ett utrymme av fästningen visar man olika sätt att avrätta brottslingar. Där finns både bödelsyxa och galge. Klokt nog hade man bundit upp galgens snara så högt, att ingen kunde komma åt den. Ibland kan det vara farligt att leka, och man bör inte ta några risker. En silhuett föreställer tornet Fars hatt. Man skall kasta till måls mot denna silhuett och försöka träffa öppningarna i kulissen.

Troner och riddarsal

Kungen skulle ha en högre trongavel än drottningen. Jämlikhet var ännu inte uppfunnen.

I tornet Fars hatt finns sedan länge en utställning om fästningens historia med en välgjord modell, som visar hur slottet såg ut på 1600-talet. Här finns två tronstolar med gotiska, alltså upptill spetsiga, gavlar. Den ena är betydligt högre än den andra. Konungen skulle med andra ord ha en tronstol, som stack upp högre än drottningens. Ojämlikheten skulle markeras med stolens höjd. En våning upp i tornet finns en riddarsal med två rustningar och därutöver två hjälmar och en huva. Hela tiden spelas medeltidsmusik här i tornet för att skapa rätt stämning. Christian IV lär ha eldat med apelsinträ i borgen, för att sprida behagliga dofter vid högtidliga tillfällen. Kanske skulle man på sikt även kunna sprida aromatiska dofter här i Fars hatt?

98 procent kött

Av mycken lek blir människan hungrig. Man blir hungrig också av att följa livliga barn i spåren. Mariebergs gård har som bekant en gårdsbutik, där man kan köpa kött. Tillagat kött (liksom glass) kunde inhandlas i en försäljningsbod, som på något sätt hade körts upp till borggården. Här fann jag självaste Ulf Karmark och hans hustru Annelie, som serverade allmänheten. Bägge är arbetsmänniskor. Karmark har förklarat, att alla som är anställda på fästningen, skall arbeta. Ingen skall vara enbart administratör och ha enbart skrivbordsarbete. Detta är mycket klokt. Om alla har med kunder och besökare att göra, får man en helt annan känsla för verksamheten. Man begriper vilka behov som finns; man har lättare att begripa vad som skall främjas och utvecklas. Ulf och Annelie Karmark lever alltså som de lär. Själv åt jag en korv med 98 procent kött. Nar jag hade gjort så, insåg jag, att jag aldrig förut hade ätit en korv med så mycket kött. Korven smakade kött. ”Sådana korvar mättar”, sade Annelie Karmark. Hon hade rätt. Jag åt med andakt och blev mätt.

Fästningsholmens alvar

Utanför fästningen kan man lätt upptäcka flera gamla stenbrott.

Karmarks satsar på djurhållning. De har får som betar rent här och var i Kungälv och gör en viktig insats genom att förhindra igenbuskning. På Fästningsholmen har fåren gjort en viktig insats genom att återskapa det öppna landskapet. Fästningsverken upptar endast mindre delen av denna klippiga ö. Borgens försvarare har i äldre tid på alla sätt hindrat beskogning och igenbuskning på holmen. Angripare skulle inte finna skydd eller snår att gömma sig i. Tack vare betesgången är det öppna bergslandskapet tillbaka. På södra sidan av ön får man snarast en förnimmelse av Ölands alvar. Det är en upplevelse att vandra fram på berghällarna här. Fåren vet vad de skall äta och vad de skall gå förbi. Kungsljus är giftiga och lämnas därför kvar. Det är en stor upplevelse att gå på Fästningsholmens alvar och se de gula Kungsljusen sticka upp som höga spiror. Givetvis har man inte tagit bort alla träd. Här finns många tallar men även ett och annat lövträd. Stenen är rödaktig. Tack vare betesgången kan man tydligt se, att stenhuggare har brutit sten här och var på holmen. Ett av fästningens torn kallades Röde torn, eftersom det är byggt av rödaktig sten. Man hade inte gått långt för att finna denna sten.

Total mobilisering för fästningen

Axelsson och Karmark har med andra ord genomfört ”total mobilisering” på och för Bohus fästning. Alla anställda skall arbeta på fästningen, även fåren.

Lars Gahrn

Mariestads lagbok från 1597

Ingen landshövding finns längre på Marieholm i Mariestad, men högt uppsatta och bemärkta personer sågs likafullt i länsresidensets stilfulla salonger lördagen den 14 september 2019. Där sågs hans högvördighet biskopen i Skara stift, Åke Bonnier. Där sågs kommunfullmäktiges ordförande i Mariestad, Jan Wahn. Där sågs museichefen i Vadsbo museum, Linda Svensson.

Flitig stiftelse

Professor Per-Axel Wiktorsson har genomfört ännu ett viktigt utgivningsarbete. Foto: Lars Gahrn.

Där sågs riddaren och kommendören av allsköns förnämligare ordnar, ordföranden i stiftelsen Skaramissalet, Skara stiftshistoriska sällskap och Föreningen för Västgötalitteratur, prosten Johnny Hagberg, skattmästaren Sven-Olof Ask liksom många andra, för mig okända, storheter. Vad var då på gång denna lördagseftermiddag i september 2019? Denna eftermiddag framlades Mariestads egen lagbok från 1597, tryckt i en mönstergill och vacker upplaga. Efter att ha funnits enbart som handskrift i drygt 420 år var det under 2019 dags att befordra boken till trycket. Alltsedan 1734 är den inte längre giltig som lag, men dess värde som källa är betydande. Stiftelsen Skaramissalet har för länge sedan givit ut detta missale av trycket. (Johnny Hagberg är som sagt ordförande i stiftelsen, och han brukar ordna utgivningar både snabbt och bra.) Den arbetslösa stiftelsen gav ut ytterligare två värdefulla skrifter och såg sig därefter om efter nya arbetsuppgifter. Denna gång fann man Mariestads lagbok. Hagberg ringde upp professor Per-Axel Wiktorsson och behövde – enligt egen utsago – endast fyra minuter för att förmå Wiktorsson att åtaga sig denna arbetsuppgift. Någon skulle också tyda lagbokens många bokstäver och skriva ut texten. Det tog – fortfarande enligt egen utsago – endast tre minuter för Hagberg att förmå filosofie kandidat Anita Eldblad att åtaga sig detta arbete. Både Wiktorsson och Eldblad befann sig på plats i Marieholms salonger och avtackades av kommunstyrelsens ordförande.

Som en medeltida handskrift

Filosofie kandidat Anita Eldblad har tytt texten och skrivit ut lagboken.

Professor Wiktorsson höll ett klargörande föredrag om lagboken, dess innehåll och dess värde. Föredraget gav oss en fläkt från ”fornstora dar” även så till vida, att han – liksom tidigare museichefen – använde sig av en overheadapparat. Tydligen finns sådana alltjämt i bruk. Även jag har dem i kärt minne. De var betydligt mer driftsäkra och lättskötta än sina efterträdare projektorerna (eller ”kanonerna”), som kopplas ihop med datorer. Utgåvan återger själva laghandskriften i utsökt faksimil. Här kan man se vackert ritade och bemålade begynnelsebokstäver till de olika balkarna. Handskriften är en avskrift av Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Avskrivaren tog efter sina medeltida förlagor. Hans avskrift blev därför i allt väsentligt lik en medeltida handskrift. Man ser dock att texten är av 1500-talstyp, även om skillnaderna mellan denna och medeltida text inte är stora. Titeln är: Magnus Erikssons stadslag enligt Mariestads-handskriften (KB, B 129) med inledning av Per-Axel Wiktorsson och transkribering av Anita Eldblad (Missalestiftelsen, Skara 2019, 474 sidor). På pärmen och ryggen står: Mariestads lagbok 1597.

Skeppsbild av stort värde

Fartyget i lagboken är Mariestads motsvarighet till den flygande holländaren.

Magnus Erikssons stadslag utgavs för länge sedan av Carl Johan Schlyter. Mariestads lagbok är en av de många handskrifter, som han begagnade sig av. Vilka fördelar har det att ge ut en av de många handskrifterna? Schlyter var inriktad på texten, men i åtskilliga handskrifter finns åtskilliga bilder inflätade i texten. Mariestads lagbok har uttrycksfulla begynnelsebokstäver och dessutom några bilder. Känd och omskriven är den skeppsbild, som till allmän förvåning dyker upp i början av Köpmålabalken och har kastat ankar en bra bit in i texten. Antalet skeppsbilder från 1500-talet är inte stort. Denna bild är en viktig källa. För att förvåna eftervärlden ännu mer är fartyget ett kungligt krigsfartyg, men sådana har aldrig seglat på Vänern. Mariestad är en hamnstad av stor betydelse för Vänersjöfarten, men just sådana skepp har aldrig lagt till vid kajen eller ankrat på redden. Åke Möller, Mariestads framstående historieskrivare, har skrivit en artikel, som delvis handlar om denna skeppsbild. Den anses föreställa en karack. (Åke Möller, Mariestads lagbok, artikel i Föreningen för Västgötalitteratur, Meddelande 2/2019).

Ansikte på bild

Ett uttrycksfullt ansikte i lagboken.

Mysteriet tätnar med andra ord. Varför avbildade skrivaren just ett sådant skepp? Skeppsbilden i lagboken är Mariestads motsvarighet till den flygande holländaren, som visar sig för de sjöfarande utan att någon vet varifrån fartyget kommer eller vart det är på väg. I lagboken finns också ett ansikte målat. På senare år har man inför den gamla konstens många namnlösa ansikten funderat mycket över vilka historiska gestalter, som har avbildats. Dessa funderingar är mycket osäkra. Redan tanken, att dessa ansikten skulle vara porträtt, är ett obevisat och osäkert antagande. Lyckligtvis saknas sådana funderingar i professor Wiktorssons text. Han håller sig till det vetbara.

Språk av intresse

Bilderna och begynnelsebokstäverna är en fördel med den nya utgåvan. En annan är själva texten, som visserligen är känd genom Schlyters utgåva men har ett och annat att ge ändå. Jag föreställer mig, att man kan göra åtskilliga iakttagelser rörande stavning och skrivarens förmåga eller kanske oförmåga att uppfatta och återge en lag, som på hans tid var ungefär 250 år gammal, alltså en fjärdedels årtusende. Finns några västgötska ord eller vändningar i texten? När jag bläddrar i boken, uppmärksammar jag formen ”söttonde” (det vill säga sjuttonde). Detta ord förekommer på så många ställen, att det är svårt att missa (s. 205, 249, 278, 362, 381 och 405). Som bekant säger man i vissa delar av Västergötland ”sutton” istället för sjutton. När jag meddelade Johnny Hagberg min iakttagelse om ordet söttonde, svarade han: ”Bara detta gjorde att det var viktigt att ge ut volymen!!! Johnny”. Man kan dock inte förvänta sig att finna många sådana former, framhåller professor Wiktorsson. Skrivarna följde sina förlagor mycket noga. Ja, så är det, men desto intressantare bör de avvikelser som finns därför vara. Det skulle vara intressant att ord för ord jämföra Schlyters utgåva av 1300-talstexten med 1500-talstexten i Mariestads lagbok.

Förordningar rörande staden

Till lagboken har fogats avskrifter av stadens privilegier och kungliga brev med bestämmelser i frågor, som rör Mariestad. I detta fall talar man numera inte om lagar utan om förordningar. Den tiden använde ordet privilegier. Dessa avslutande sidor har givetvis mycket stort värde för Mariestads historia. Förutom stadens privilegier från 1583 finns där sex andra kungliga brev rörande staden, alla källor av stort intresse.

Källutgåvor från Västergötland

Västgötalitteraturen har berikats med en viktig källutgåva. I denna tid, då populärvetenskapliga skrifter överflödar men källutgåvor blir allt sällsyntare, går Föreningen för Västgötalitteratur, Stiftelsen Skaramissalet och Skara stiftshistoriska sällskap mot strömmen och lägger fram den ena källutgåvan värdefullare än den andra. I och med att stiftelsen Skaramissalet hade utgivit missalet (2006) var dess arbetsuppgift fullföljd, och stiftelsen kunde egentligen ta det lugnt och syssla enbart med marknadsföring och försäljning av denna utgåva. Detta var tydligen alldeles för lite för denna flitiga och ivriga stiftelses ledamöter. Mariestads lagbok är stiftelsens fjärde källutgåva. Känner jag stiftelsen rätt, kan vi förvänta oss fler.

Presentation och marknadsföring

Bibliotekarie Kerstin Ask visade upp Mariestads inkunabel.

Stiftelsen följer lyhört och skickligt med sin tid. Presskonferenser tillhör historien i sådana sammanhang, eftersom antalet tidningar har minskat. I stället ordnade man en presentation av den nya utgåvan. Tack vare denna eftermiddag på Marieholm får alla en klar bild av vad boken innehåller och kan ge läsaren, och de får denna bild redan innan de har börjat läsa. Givetvis blir fler benägna att komma, när presentationen anordnas i en herrgård som Marieholm, där man har möjlighet att möta kunniga och intresserade människor, som man gärna vill träffa och underhandla med av andra helt andra anledningar. Att få se denna förnämliga herrgård inifrån utgjorde givetvis också en stark lockelse. Själva laghandskriften fanns i tryggt förvar i Kungliga Biblioteket i Stockholm, men på plats i Marieholms salonger förevisades en inkunabel, tryckt i Köln år 1470 och övervakad av en trevlig bibliotekarie (Kerstin Ask) från Mariestads stadsbibliotek, som äger denna raritet. Titeln är: Gaufredus de Trano, Summa super titulis decretalium. Professor Wiktorsson kände till det mesta om denna inkunabel, eftersom den är försedd med intressanta anteckningar av gammalt datum. Han har åtskilligt att berätta. Eftermiddagen på Marieholm var en trevlig träff för bokvänner och en bra början på marknadsföringen.

Lars Gahrn