Husesyn i Kronhuset

Tack vare Kronhuset kommer man nära Göteborgs 1600-tal. Byggnaden uppfördes 1640-1654 som tyghus eller arsenal åt fästningsstaden Göteborg. Sedan dess har förändringarna varit få. Byggnaden har aldrig eldhärjats. Innanmätet (bjälkar och golv) är välbevarade. Inte ens den hemska stadsbranden 1746 gick igenom byggnadens tak. (Sotsvärtade plankor lär dock finnas.)

Hängande bjälkar

Kronhuset – monumentalt genom sin enkla och slagkraftiga arkitektur.
Kronhuset – monumentalt genom sin enkla och slagkraftiga arkitektur.

Sommaren 2017 anordnades visningar av detta anrika hus. ”Per Skrivare” eller Per Persson, klädd i karolinsk skrivareuniform, lotsade oss besökare runt i byggnaden och berättade dess historia. Dessutom fick vi veta åtskilligt annat ur 1600- och 1700-talens historia. Bottenvåningen bestod av en enda stor sal utan pelare. Innertaket bärs upp av kraftiga bjälkar i furuträ från Tiveden. Inte ens uppe i dessa urskogar fanns dock så långa furor att de nådde från vägg till vägg i detta vidsträckta, både långa och breda rum. Därför är takbjälkarna skarvade. Som var och en kan förstå ger skarvade bjälkar dålig bärighet. Bjälkarna bärs därför upp av ”järnhängslen”, som i sin tur är fästa i stående bjälkar i övervåningen. Dessa stående bjälkar är i sin tur fästa i takstolarna. Detta är en mycket djärv konstruktion. Under 1900-talet, inemot tre århundranden efter husets uppförande, förstärkte man därför några takbjälkar med stålbalkar (som dock har dolts).

Bottenvåning utan pelare

Per Skrivare eller Per Persson, vår kunnige och livfulle guide. Foto: Lars Gahrn.
Per Skrivare eller Per Persson, vår kunnige och livfulle guide. Foto: Lars Gahrn.

Varför var man då så noga med att undvika pelare i bottenvåningen, medan sådana utan vidare gick för sig i andra våningen och i våningarna ovanför? Svaret är, att här i bottenvåningen skulle man köra eller rulla in kanonerna. Man behövde fritt svängrum och ville inte bli hindrad eller låst av pelare, som stod i vägen. Här i trähusens stad byggde man en arsenal av holländskt tegel, bästa tänkbara tegel, som skulle kunna stå emot stadsbränder. Under kriget mot Danmark 1643-1645 avbröts dock handeln med Nederländerna. I stället använde man då tegel från Göteborgs eget tegelbruk vid Mölndalsån. Strax ovanför första våningens fönster ser man gränsen mellan holländskt och svenskt tegel. Det holländska teglet är något finare. Detta stora hus med ett tungt tak åstadkommer ett hårt tryck mot ytterväggarna. Därför förekommer utvändigt strävpelare både på gavlarna och på långsidorna.

Furuvirke

Foajé Karl XI på andra våning.
Foajé Karl XI på andra våning.

Huset är mycket gediget byggt. Bjälkarna är furustammar från Tiveden, men i och med att man valde fur, har man inte valt det starkaste träslaget, nämligen ek. Skansen Kronan, som skulle kunna motstå belägringar, har bjälklag av ek, men Kronhuset var inte tänkt som en befästning, och då nöjde man sig med furuträ. (Även krigsfartyg byggdes för övrigt av ek.) Vad gäller de övre våningarna kan man slå fast att pelarna är många. Takhöjden i de översta våningarna är låg. I andra våningen är dock ännu försvarligt högt i tak. Här finns ett inrett rum, ”Foajé Karl XI”. Som bekant hyllades Karl XI som kung i våningen under år 1660. I denna foajé kan man samlas före konserterna och i mellanakterna. Här i foajén är pelarna inklädda. I övriga huset har pelarna inte klätts in. De står där som grovt tillyxade bjälkar. Ovanför foajén finns en våning med utrymmen för Göteborg Wind Orchestra. Här ser man bjälkarna, men mellan dem har man byggt upp lådor, så kallade moduler, som tjänsterum eller övningsrum åt musikerna.

Vindspel och hängare

Kraftiga bjälkar och pelare i de övre våningarna. Foto: Lars Gahrn.
Kraftiga bjälkar och pelare i de övre våningarna. Foto: Lars Gahrn.

I översta våningen finns ett vindspel. Med hjälp av detta kunde man hissa upp tunga saker till de övre våningarna. Här som i andra magasin förvarades de tyngsta sakerna längst ned och de lättare längre upp. Detta innebar som sagt att kanonerna fanns på bottenvåningen. Lättare föremål som vapen, uniformspersedlar och spannmål fanns i våningarna ovanför. Här och var sågs klädhängare eller kanske skall vi försiktigtvis skriva hängare, det vill säga träbräder med insatta utstående pinnar. I litteraturen kan man läsa åtskilligt om vad som har hänt i Kronhuset, men om Kronhuset som byggnad finns inte mycket skrivet. En småskrift, som skildrar huset våning för våning, ungefär så som Per Persson berättar, skulle vara ett värdefullt tillskott till litteraturen om Göteborg.

Spökvåningen

Kronhuset – gammal vykortsbild.
Kronhuset – gammal vykortsbild.

Längst uppe under taket, som är högt och brant, finns ytterligare en liten våning, mindre än de andra i och med att den inte går fram till väggarna. Hitupp leder en trappa, men hit fick vi inte lov att gå. Häruppe höll spökena till, fick vi veta. Man hörde ibland ”underliga ljud” i huset, fick vi veta. Underliga ljud är nog inte tillräckliga bevis i ett hus, där många arbetar. Kanske bör man vänta med att utropa Kronhuset till spökhus, men svensk standard kräver numera, att ett museum i ett hus med hög ålder har spöken. Standardiseringen håller på att utsträckas till alla gamla hus. Läser man i programmet ”Göteborg Wind Orchestra: Hösten 2017”, finner man att Kronhuset redan har utropats till spökhus. Konserten den 30 september heter ”Det spökar i Kronhuset …”. Åhörarna utlovas att få möta ”spöken, fladdermöss, spindlar och skelett”. Spindlarna och fladdermössen betvivlar jag inte, men till resten ställer jag mig en smula avvaktande. För att övertyga läsarna berättar man: ”Vi som arbetar i Kronhuset kan ibland höra steg uppe från vindsvåningarna… Ibland tänds en lampa utan att någon vet varför eller så stängs en dörr helt av sig själv…”. Även jag bor i ett gammalt hus och svär ve och förbannelse över dörrar, som stänger sig själva. Detta beror hemma på att dörrposterna inte är helt raka. Antalet helt raka dörrposter i ett gammalt hus som Kronhuset är nog inte stort. Att lampor slocknar oförklarligt är inte ovanligt, men däremot har jag inte någon förklaring till hur de kan tända sig utan mänsklig medverkan. Spökena i Kronhuset hör trots detta till de osäkra sevärdheterna. Värst är att de tyvärr inte uppenbarar sig på kommando. Detta gäller dock inte vår kunnige ciceron, Per Skrivare eller Per Persson, som flera gånger hävdade, att han var ett spöke (300 gammalt). Möjligen är hälsotillståndet även för spöken bättre i dagens välfärdssamhälle än i det gamla Fattig-Sverige, men jag tycker ändå, att Per Skrivare var alltför rödblommig och full av liv för att övertyga som spöke. Med stor sannolikhet torde man kunna återfinna honom i mantalslängder över nu levande göteborgare. Lyckligtvis är Kronhuset så sevärt i sig självt, att det strängt taget inte behöver några spöken, även om vi givetvis har all anledning att med tacksamhet välkomna de spöken, som kanske i framtiden skulle vilja utse Kronhuset som boning åt sig. Lyckligtvis finns där som sagt mycket annat.

 

Annonser

Mölndalsbo på medeltidsmarknad

Den första mölndalsbon på bild eller möjligen Mölndals förste besökare på bild finns med på en bild av Mölndalsfallen från 1693. Inte desto mindre stod han framför mig på Lödöse medeltidsdagar den 3 och 4 juni 2017. Rättare sagt stod där en man i samma slags kläder eller åtminstone i kläder, som till det yttre liknade 1693 års man. Alltsammans visade sig – som så ofta annars – vara mer invecklat vid närmare undersökning.

Ett slags shorts från 1693?

Man med kärra, avbildad i närheten av Forsebron år 1693. Del av större bild.
Man med kärra, avbildad i närheten av Forsebron år 1693. Del av större bild.

På denna gamla bild från 1693 ser man Mölndalsfallen rakt framifrån. Man ser Kråkeberget långt upp i fallen och Forsebron långt ner i fallen. Norr om Forsebron ses en man, som går till fots och kör en häst med kärra. På kärran ses några spannmålssäckar med säd, som skall malas i någon av kvarnbyns kvarnar. Mannen har en bredbrättig hatt på huvudet, en rock med pälskrage och med ärmar på överkroppen och ett par byxor, som är breda, långa och liksom tvärt avskurna nedtill. Man kommer att tänka på ett slags breda och långa shorts. Detta begrepp fanns inte på den tiden, men i vissa folkdräkter finns så kallade holkbyxor, vilket är ungefär detsamma. Mycket finns skrivet om dräkter. I detta sammanhang hänvisar jag i första hand till boken: Erik Dahlberg, Teckningarna till Svecia antiqua et hodierna, IV Götaland och Finland, Sthlm 1970, (bilderna 2144-2148). I denna bok finns teckningen från 1693 återgiven. Redan för länge sedan uppmärksammade jag mannen vid Forsebron och skrev om honom i Mölndals-Posten (En forkarl i holkbyxor, MP 28/7 1983). Att jag skulle möta en sådan man öga mot öga kunde jag inte då föreställa mig. Mer än trettio år skulle förgå, innan så skedde, och innan jag fick anledning att ta upp ämnet på nytt.

Mellanting mellan shorts och knäbyxor

Mannen med de breda byxorna och kärran, avbildade 1693 och återgivna av Lars Gahrn. Avteckning.
Mannen med de breda byxorna och kärran, avbildade 1693 och återgivna av Lars Gahrn. Avteckning.

Mannen i Lödöse hade dock ett slags knäbyxor, som satt åt nedanför knäet. Byxorna bestod av så mycket tyg, att tyget föll ner ett bra stycke nedanför knäet. Vi hade alltså ett slags mellanting mellan knäbyxor och shorts. Tyget var mycket tunt. Hade vår man från 1693 samma slags byxor eller ett slags byxor, som till det yttre liknade dessa? Det vet vi inte. Alltsammans visade sig alltså – som så ofta annars – vara mer invecklat vid närmare undersökning. Det är inte lätt att återskapa dräkter från förflutna dagar. På medeltidsdagarna fanns mycket att beskåda och mycket att inhandla. Inte minst givande var att titta över åhörare och åskådare. Många av dem hade medeltida dräkter av olika slag. Här fanns mycket, som man gärna tittade närmare på. Kläder är sevärdheter. Det är en anledning till att vi lägger mycket tid och mycken omsorg på dem. Som synes blir mycket skrivet också.

Avvärjningsrörelser utlärdes

Mannen med de breda byxorna på Lödöse medeltidsdagar. Foto: Lars Gahrn.
Mannen med de breda byxorna på Lödöse medeltidsdagar. Foto: Lars Gahrn.

Compagnie Torpum visade och berättade om medeltida stridskonst med stor skicklighet och sakkunskap. Framför allt lärde de ut allehanda avvärjningsrörelser, lämpliga att använda, om man blir utsatt för anfall. Sådana avvärjningsrörelser kan ju vara bra att öva in i våra dagar, då rån och överfall är vanliga. Påfallande var det lugn och den behärskning Torpum Compagnies medlemmar visade under stridsövningarna. Håller man på med sådana övningar, kan man bli alltför ivrig, så att övningarna kan övergå i allvar. Av sådant märktes inte ett spår hos dessa lugna och trygga uppvisningskrigare, som hade lärt självbehärskningens svåra konst. Ibland fick även besökarna hålla i ett svärd och långsamt rikta ett hugg eller stick mot läraren, som visade hur man slår bort det. I strid var stick att föredraga framför hugg, berättade lärarna. Man kunde nämligen inte hugga sönder en rustning. På sin höjd kunde man åstadkomma bucklor och repor. Däremot kunde man skada eller döda motståndaren med stick.

Många marknadsstånd

Gycklarkonster på hög nivå.
Gycklarkonster på hög nivå.

Gycklargruppen Mareld framträdde med konster, som roade och fängslade både stora och små. Man jonglerade ibland en i taget, ibland två eller rentav tre tillsammans. Antalet bollar, som hanterades, var som mest sju. Gruppen Infensus bjöd på tornerspel, som följdes med stort intresse av oss åskådare. Ibland talade de uppträdande till åhörarna utan mikrofon. Fastän de ansträngde rösten till det yttersta, kunde de bara delvis göra sig hörda. Man fick en uppfattning av hur det kunde vara på medeltiden. Att hålla tal till en större åhörarskara måste ha varit mycket otacksamt. Mycket måste ha gått åhörarna förbi, eftersom det helt enkelt inte hördes. Utrymmet bakom Lödöse museum upptogs av tornerspelsbanan, ett marknadstorg, där Mareld framträdde, och många stånd med varor av alla slag. Här fanns mycket att se, höra och köpa. Liksom tidigare gick ingången till medeltidsdagarnas område genom Lödöse museum. Museets reception och butik var själva ingången. På detta sätt var museet inlemmat i verksamheten. Museipersonalen visade runt i museet och spred på sitt sätt kunskaper om denna tidsålder.

 

Göta älv – en farled utan motstycke

Vid en viktig farled eller väg kan man finna det mesta. Sällan har denna sats varit så sann som i fråga om Göta älv. Här har vikingarna seglat med sina knarrar och sina långskepp. Här har hanseaterna seglat med sina koggar. Här har Göta kanals ångbåtar gått uppför och nedför älven.

Erfaren författare

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.
Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Tack vare de goda förutsättningarna för varuforsling uppstod alla slags verksamheter utefter älven. Bo Björklund bor i Älvängen, som har ett Repslagarmuseum. Som historieintresserad lärare har han inte kunnat undgå att känna historiens vingslag. Tillsammans med Karl Eric Andersson har han tidigare skrivit tre böcker om Risveden. Han har på egen hand skrivit en bok om Kilanda säteri. Under 2016 har han fullbordat och utgivit en bok om Göta älv från mynningen i Älvsborgsfjorden ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar.  Huvudvikten i boken ligger på området från Göteborgs tidigare gräns vid Lärjeholm ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar. Han förklarar själv, varför han inte behandlar den nedersta delen av älven lika utförligt: ”Platser och verksamheter som finns beskrivna i andra böcker ganska sent har fått liten eller ingen plats. Sådana är Göteborg, Surte och Älvängen. Agnesberg, Nol, Alafors, Göta och Lilla Edet har det däremot inte skrivits något om eller inte skrivits om på väldigt länge. Där har jag lagt lite mera krut. Göteborgs hamn sträckte sig förr till Lärjeholm. Där fanns i älven ett vitmålat fat med en nyckel målad på fatet. Det vita fatet kallades ”Nyckelbojen”, berättade Rolf A Johansson i Trollhättan. Hur det är i dag vet jag inte. Det kan vara så att Trollhätte kanal här har sin ena ändpunkt.”

Långvarigt arbete

Bo Björklund har åstadkommit en bred och omfattande krönika, men klokt nog har han hållit sig till bygden vid älven och räknat bort upplandet. I annat fall hade han sannolikt aldrig blivit färdig. Det stora verket ”Med Dalälven från källorna till havet” av Karl Erik Forsslund hade en mycket bred uppläggning och blev följaktligen aldrig färdigt. Detta hindrar inte att även Björklund har hållit på länge. Hans förra bok, som handlade om Kilanda säteri, kom ut 2010. Dessutom har han givetvis samlat uppgifter om Göta älv redan dessförinnan, medan han sysslade med Risveden och Kilanda.

Museerna vid älven

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.
Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Områdets historiska betydelse kan avläsas i antalet museer utefter älven. Göteborgs museer är många, och flera av dem speglar områdets historia. I Surte finns ett glasbruksmuseum. I Älvängen finns ett Repslagarmuseum. Lödöse har ett medeltidsmuseum med en varvshistorisk avdelning, Trollhättan har ett kanalmuseum, Trollhättans Museum, Saabs Bilmuseum och en hembygdsgård. I Vänersborg finns Vänersborgs museum och Kulturlagret. Strax utanför älvens mynning finns Älvsborgs fästning. Vid mynningen är Oscar II:s fort insprängt i berget. Vid Nordre älv ligger Ragnhildsholmens ruin. Bohus fästning ligger där älven delar sig i sina två armar. Utöver dessa museimiljöer finns mycket annat, som är lika eller nästan lika sevärt, framför allt slussarna längst uppe i älven. Bo Björklund har alltså mycket att skriva om.

Lockande layout

Han är en skicklig författare och förstår även värdet i anförda stycken ur samtida tidningar och äldre litteratur. Framför allt är bilderna många och av mycket god kvalitet. Sidorna är stora, och Björklund har lagt ner mycket arbete på layout. Varje uppslag lockar läsaren med intressanta bilder och rubriker. Börjar man bläddra i boken, blir man snart fast.

En kör av många röster

Björklunds storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Björklund är – till skillnad mot många andra författare – klar över värdet i att låta också andra röster komma till tals i boken. Ofta förekommer anförda stycken ur den lokalhistoriska litteraturen, tidningar, tidskrifter, lagar och förordningar. Framställningen blir på detta sätt mer omväxlande och får samtidigt ibland direktkontakt med dåtiden. En kör av många röster möter läsaren.

Omväxlande och många ämnen

Ämnena i sig är omväxlande. Kapitlen handlar om: Det medeltida Lödöse, det medeltida Kungälv, Nordens oroliga hörn, Borgar och befästningar i gränsområdet, Göta älv, fallen, slussarna, kraftverken, Flottningen på Göta älv och Vänern, Sjöfart från vikingatiden till ångbåtsepoken, Trafiken över Göta älv, broar, färjor överroddare, Olyckor och tillbud på Göta älv, Varven vid Göta älv, Tegelbruken vid Göta älv och i Vänersborg, Göteborg och dess föregångare vid Göta älvs mynning, Det sentida Kungälv – den svenska staden, Trollhättan – industristaden vid forsarna, Vänersborg – hamn- och sjöfartsstaden, Andra platser i Göta älvdalen, Järnvägar i Göta älvdalen. Ämnena är både många och omväxlande samt – i viss mån – uttömmande, om man ser till huvuddragen.

Fisket – förr betydelsefullt

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.
Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Helt uttömmande kan dock inte ens en så noggrann och flitig forskare som Bo Björklund vara. I vissa fall kan det nämligen vara mycket svårt att få fram uppgifter. Under läsningen slog det mig, att fisket inte hade fått något eget kapitel. I det femte kapitlet finns visserligen ett mycket värdefullt avsnitt om ”Laxfisket i Lilla Edet”, men om det övriga fisket finns enbart smärre anteckningar här och var. Tack vare Göta älv kunde fattigt folk få gratis sovel till potäterna, om bara fiskelyckan var något så när. Givetvis måste pojkar, män och kanske även fruntimmer med metspön ha funnits överallt för några mansåldrar sedan, före den stora välståndsutvecklingen. Sådant fiske sätter dock som regel inte några spår i urkunderna, allra helst som dessa husbehovsfiskare nog föredrog att smyga med sin verksamhet. Deras fiskerätt var i många fall högst tvivelaktig. Fiskerätten tillhörde strandägarna, men till dem hörde inte glasbruksarbetarna i Surte eller pappersbruksarbetarna i Göta. Utvecklingen vad gäller insjöfiske gick under 1900-talet på de flesta ställen dithän, att markägarna inte brydde sig om sin fiskerätt utan lät folk fiska som de ville. Hade man inte fiskerätt, gjorde man dock klokt i att inte skylta med fisk och metspö och inte heller berätta alltför mycket om sina bravader som storfiskare. Ett och annat har Björklund dock funnit. Jag har stannat för ett avsnitt, som är belysande.

Fiskande flottningskarlar

På älven förekom flottning. Stockarna buntades ihop till stora buntar, så kallade ”moser”. Flottningskarlarna följde med dessa moser och bodde på dem som på ett slags farkoster. Björklund har funnit en intressant skildring, skriven av Stig Hallberg: ”Mosekarlarna var utrustade med roddbåt, en presenning, som riggades upp som skydd för väder och vind och där man lagade mat. På vägen fiskade man och sålde en del av fisken till bönder vid älvstranden och köpte kanske mjölk och potatis av dem. En del fisk åt man upp på resan, som ofta tog ganska lång tid om strömmen var svag. Man sålde också fisk i Göteborg.” Fisk från älven användes således till mycket. Hallbergs beskrivning visar också, att man gjorde som man ville. Flottningskarlarna saknade avgjort allt slags fiskerätt, men de fiskade ändå och bjöd ut sin fångst till salu. Flottningskarlarna levde både bokstavligt och bildligt av älven. Det finns mycket att säga i ämnet, och jag återkommer i en följande artikel.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Båtsman Börje Ankare återvänder

Båtsmännen var många i våra socknar. I stället för att utrusta soldater eller ryttare skulle folket i våra bygder utrusta båtsmän till Kungliga Flottan under indelningsverkets dagar, alltså fram till 1901. Gamla båtsmansnamn som Slätt, Yhr och Netterblad förekommer ännu som efternamn.

Westgiötha Gustavianer levandegör historien

Jackans knappar är oknäppta! Det är helt enkelt alltför varmt i Hulebäcksgymnasiet för att man skall gå omkring med knäppt vadmalsjacka. Foto: Lars Gahrn.
Jackans knappar är oknäppta! Det är helt enkelt alltför varmt i Hulebäcksgymnasiet för att man skall gå omkring med knäppt vadmalsjacka. Foto: Lars Gahrn.

Indelningsverket ligger nu mer än ett århundrade tillbaka i tiden, men på Råda Hembygdsförenings höstmöte onsdagen den 21 oktober 2015 fick medlemmarna icke desto mindre se en livs levande båtsman på väg till Karlskrona, nämligen båtsman Börje Ankare från Båtsmanstorpet i Råda. Torpet låg i Råda, men båtsmannen var gemensam för Hyltan, Lahall, Kullbäckstorp och Pixbo i Råda, Gunnebo i Fässberg och Tulebo Nordgård i Kållered. Båtsmannen Börje Ankare har givetvis samlats till sina fäder mycket långt tillbaka i tiden, men Christer Johansson, en av de ledande krafterna inom föreningen Westgiötha Gustavianer, håller föredrag om båtsmännen och klär sig då i sjömanskläder. Hans förening åskådliggör historien på många sätt, bland annat därigenom att medlemmarna syr upp klädesplagg från den tiden. Iklädda tidstypiska kläder exercerar man, dansar man eller lever man lägerliv ungefär så som det kan ha gått till under flydda tider.

Byxor av segelduk

Nu har både jacka och mössa tagits av. Foto: Lars Gahrn.
Nu har både jacka och mössa tagits av. Foto: Lars Gahrn.

Christer Johansson hade mycket att berätta och många bilder att visa. Åhörarna följde noga med, men frågan är om inte hans kläder tilldrog sig störst intresse. Efteråt kom damerna fram och ställde frågor. Några kände på tygerna. Långbyxor kom att bli utmärkande för båtsmännens klädsel. I våra dagar går ju alla – även damerna – klädda i långbyxor, men då var knäbyxor det vanliga. Båtsmännens byxor var sydda av buldanstyg eller med andra ord segelduk. Christer Johansson berättade, att han hade sytt byxorna själv. Därmed steg han ytterligare några grader i damernas aktning. ”Man får en helt annan känsla för ett plagg, om man klipper till delarna själv och själv syr plagget”, berättade Christer Johansson. Även detta är alltså ett sätt att leva sig in i historien. Att få tag i buldanstyg i våra dagar hör inte till de lättaste uppgifterna, men gustavianerna har gott spårsinne. De hade upptäckt att försvarsmaktens gamla madrasser är sydda av segelduk. Alltså förvärvade man några sådana och började sy sjömansbyxor av dem.

Varma kläder

Christer Johanssons skjorta består av lintyg. Jackan är dubbelknäppt och består av vadmalstyg. Han gick omkring utan att ha en enda knapp ordentligt knäppt. När jag skulle fotografera honom, bad jag honom att knäppa alla knapparna. (Att gå med oknäppta knappar räknas som en dödssynd inom Kungliga Flottan.) ”Nej, det kan jag inte, då dör jag av värmen”, svarade Christer Johansson. Vadmalstyg värmer, och det var skönt att höra att forna dagars båtsmän hade värmande plagg. Han tog snart av sig sin varma rock. Till båtsmansdräkten hörde en sydd mössa. Även den var varm och åkte snart av huvudet inne i det varma Hulebäcksgymnasiet.

”Kalven” och vapnen

 Båtsmän och soldater hade väskor, som hängde i ett band på axeln. De var tillverkade av kalvskinn med håret kvar, för att väskan skulle avleda regnvattnet så bra som möjligt. Väskan kallades för enkelhetens skull för ”kalven”. Klädesplaggen användes länge och de slets helt enkelt ut. När de var gamla och slitna, användes de som ”släpkläder”, det vill säga arbetskläder för grovarbete ute på åker och äng eller inne i fähuset. Christer Johansson hade också med sig vapen: en musköt och två värjor. Även dessa blev mycket beundrade. Man fick vara med om ett möte med en båtsman från gamla tider.

Resan till Västindien

Christer Johansson i sjömanskläder och halmhatt på Saint-Barthélemy. Klädseln är betydligt tunnare och lättare än för en båtsman på nordligare farvatten.
Christer Johansson i sjömanskläder och halmhatt på Saint-Barthélemy. Klädseln är betydligt tunnare och lättare än för en båtsman på nordligare farvatten.

I sin ungdom brukade båtsmän eller blivande båtsmän göra långresor till sjöss för att skaffa sig erfarenhet av sjölivet, så att de kunde få båtsmänstjänst. Även soldater kunde få göra långresor. År 1794 skickade Göteborgs garnisonsregemente iväg 24 stycken soldater till Sveriges koloni i Västindien, Saint-Barthélemy. Man valde ut de värsta knektarna, som man helst ville bli av med. De skickades iväg med jakten Activité, som långt om länge kom fram. Inom några år var alla knektarna lika fullt döda på grund av dryckenskap och liderlighet. Westgiötha Gustavianer vill levandegöra minnet av Göteborgs yngre garnisonsregemente. Några pojkar och flickor från föreningen gjorde en resa till Saint-Barthélemy. De hade inte tålamod och tid att göra som sina föregångare. De åkte inte båt. De flög till Saint-Barthélemy. Deras vadmalsuniformer var dock alltför varma för Västindien. Därför hade de sjömansbyxor av ”buldanstyg” här i Västindien.

Svensktiden – en bra tid

Resan till Västindien var på många sätt en stor upplevelse. Gustavianerna från Västsverige blev mottagna med öppna famnen i Västindien. För invånarna på Saint-Barthélemy var svensktiden en bra tid. De liderliga och supiga garnisonssoldaterna från Göteborg tycks man inte ha hängt upp sig på. (Detta leverne var mycket vanligt i Västindien.) Mer än 130 år senare är knektarna hur som helst glömda. Någon stor koloni var detta emellertid inte. Gustaf III fick den av Frankrikes konung. Gustaf III hade velat ha en stor ö med stora sockerplantager, men han måste nöja sig med denna klippö utan plantager och utan vattenkällor. Gustaf III:s gengåva var inte heller den särskilt furstlig. Fransmännen fick ett sumpigt och låglänt strandområde i Göteborg. Kasinot ligger nu på denna tomt, som förr kallades ”Franska tomten”.

Program för hela Västsverige

Härens uniformer skiftade från regemente till regemente, men båtsmännens klädsel var ungefär densamma över hela riket. Så här såg båtsmännen ut i Mölndal, Kållered, Lindome, Råda och så vidare. Westgiötha Gustavianer har med andra ord ett båtsmansprogram, som kan användas över hela Västsverige.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Klippan-dagarna blev ”fantastiska”

Hur skulle det gå med Klippandagarna efter Ann Jönssons frånfälle? Ann Jönsson var ordförande i föreningen Bevara södra älvstranden. I årtionden hade hon kämpat för att bevara den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen på Göta älvs södra strand i Göteborgs stad. I början av 2015 gick Ann Jönsson, som under Klippandagarna förvandlades till Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, ur tiden. Hur skulle det gå nu?

Riksänkedrottningens arvtagare

Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika exercerar i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.
Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika exercerar i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Detta år inföll Klippan-dagarna lördagen den 29 och söndagen den 30 augusti. Allt var sig likt. Även litet av förnyelse kunde spåras. Riksänkedrottningen hade nämligen lätt att samarbeta med andra och få dem med sig. De tre militärhistoriska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer hade blivit som hennes pojkar och flickor. Hon uppskattade dem mycket, och de besvarade hennes uppskattning. Hon hade förberett dem på att de måste ta över Klippan-dagarna. De var beredda, och nu hade de tagit över. På något sätt hade hon blivit ”regementets moder”. Hennes pojkar hade varit rörande omtänksamma och tillmötesgående gentemot henne. Givetvis innebär det en lockelse för dem att framträda i de kvarter, där ruinerna efter Älvsborgs slott eller Gamla Älvsborg finns, här längst ut i stadsdelen Majorna, där Klippan med den gamla Kungsladugården har blivit kulturreservat.

Gudstjänst och musikstunder

Högst på gamla Skinnareklippan tronar Sankta Birgittas kapell, dock inte uppkallat efter så östliga storheter som Sveriges, läs Östsveriges, Sankta Birgitta. I stället har den irländska Sankta Birgitta gett namn åt kapellet. Vi befinner oss ju i Göteborg eller Lilla London, där man hämtade det mesta från Storbritannien. Här i kapellet firades gudstjänst klockan 11.00 på söndagen. Jag var där och beundrade orgeln, som fyllde kapellet med sina kraftfulla klanger. Senare under dagen anordnades i kapellet ”Musik på Klippan”, musikstunder med vacker musik och sång.

Bellman på kinesiska

Flottans män sjunger.
Flottans män sjunger.

I Kungsladugårdens trädgård hade Carolinerna och Gustavianerna som vanligt sina tältläger. Där fanns också plats för sång och musik. Flottans män sjöng sina sjömanssånger – flera från Storbritannien – med kläm och bravur. Här framträdde även trubaduren Martin Bagge, som sjöng Bellman och Taube. Tack vare ostindiefararen Götheborg hade han konserterat även långt borta i Kanton. Han kunde därför sjunga Bellmans kända sång ”Fjäriln vingad syns på Haga” även på kinesiska (!). Dessutom drog han av bara farten några strofer på engelska och några på tyska. Vår ostindiefarare har verkligen lett till omfattande internationellt utbyte. Bellman själv hade knappast kunnat drömma om att han skulle sjungas på kinesiska i Kina. Bagge inser fullt ut värdet av vår ostindiefarare och talade varmt för, att vi borde göra allt för att behålla henne kvar i Göteborgs hamn, där hon på alla sätt hör hemma.

Desertör på Färjan 4

Desertören fängslas ombord på Färjan 4.
Desertören fängslas ombord på Färjan 4.

De tre militärhistoriska föreningarna spelade upp slaget i Landvetter 1645. Jag skall skriva om denna uppvisning i en annan bloggartikel. Färjan 4 gjorde sina hamnturer. Nytt för i år var att slaget flätades ihop med färjans hamnturer. Omedelbart efter slaget deserterade nämligen en karolin. Hon flydde ombord på Färjan 4, där hon fängslades med hand- och fotfängsel. Hela tiden munhöggs hon och de andra soldaterna till passagerarnas förnöjelse. Det var vanligt att desertörer och brottslingar rymde till sjöss. Ibland tog de hyra och arbetade som sjömän på främmande hav. Ibland utvandrade de. På grund av äldre århundradens bristfälliga folkbokföring var de då utom räckhåll för rättvisans på den tiden ganska korta arm.

Många skepp på ingång

Under Färjan 4:s korta hamntur mötte vi en av Stenafärjorna på ingång. Färjan 4 kändes liten gentemot den skyhöga Stenafärjans väldiga skeppssida. Vi mötte vidare båtarna Nya Skärgården, Walona och Carl Michael Bellman. Göteborgs hamn har mycket att visa upp ännu, fastän lastfartygen lägger till ute vid Arendal i Skandiahamnen. En av passagerarna på Färjan 4 blev så överväldigad av upplevelserna under hamnturen, att hon med stort eftertryck sade ”Fantastiskt!” jag vet inte hur många gånger. Kanske sade Riksänkedrottningen något liknande i sin himmel. Hur som helst hade hon all anledning att vara stolt över sina pojkar och flickor. Till och med hennes väderlycka hade de lyckats ta över.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kongelfs Gästabud – med linfärja till historien

Kungälvs medeltidsdagar minns jag med glädje. Under dem kunde jag köpa alla slags medeltidskläder till låga priser. Mycket annat fanns också att se och höra. Den 14-16 augusti 2015 kom en efterföljare, nämligen Kongelfs Gästabud. Lördagen den 15 augusti var jag där. Nu skall jag berätta om mina upplevelser på detta gästabud.

En färja på fästningen

Linfärjan inbjuder till en kort sjöresa på grunda och stormfria farvatten. Foto: Lars Gahrn.
Linfärjan inbjuder till en kort sjöresa på grunda och stormfria farvatten. Foto: Lars Gahrn.

Bohus fästning är ett historiskt reservat mitt i en brusande nutid. Fästningen är en utmärkt plats för marknader. Som vid många andra tillfällen fanns här många marknadsstånd med mycket sevärt. Jag dök dock genast på en nyhet för året. Inom fästningsverken finns en stor damm. Ingen har haft någon nytta eller glädje av denna damm förrän nu. I dammen fanns nu en linfärja. Man kunde färja över sig från den ena stranden till den andra genom att dra i en lina, vars ena ända var fäst i den ena stranden, och vars andra ända var fäst i den andra. Själv har jag läst och forskat mycket kring samfärdsel i äldre tid. För mig var det mycket lockande att pröva på denna färja. Klokt nog var färjan det första, som jag ägnade mig åt. Senare under dagen var den ständigt upptagen.

Färjan på Österdalälven

Färjan var desto intressantare som jag från min barndom något dunkelt mindes en sådan färja från Österdalälven. Vi semestrade då i Ullvi by i Leksands socken. Där fanns en linfärja, med vars hjälp man kunde färja sig över älven. Tiden var 1950- och 1960-talen. Man var dock inte säker på att kunna komma över älven. På den tiden flottade man ännu timmer. När det låg timmer ute i farleden, måste färjan bli kvar vid stranden. Min far hade dragit i stålvajern här på Dalälven, men nu fick jag, femtio år senare, själv pröva på en sådan färja, låt vara betydligt mindre. För säkerhets skull hade man hängt på en räddningskrans. Att döma av vattendjupet hade man dock mycket väl kunnat vada över. Fästningens linfärja hör inte till de farliga leksakerna, men den kan lära besökarna litet grand om forna tiders samfärdsel.

Lädersulor på kullersten

Färjan hade hela tiden intresserade sjöfarare ombord.
Färjan hade hela tiden intresserade sjöfarare ombord.

Bohus Elfsborghs Caroliner och Gustav II Adolfs fotfänika hade ett fältläger inom fästningen. De övade nedanför fästningen vid Roddklubbens byggnader inför kvällens uppvisning inne i Göteborg på Jussi Björlings plats vid Operan. Här hade det danska Tordenskioldssällskapet slagit läger. Uppfartsvägen till fästningen är stensatt med kullerstenar, som under århundradenas lopp har blivit blankslitna. Soldaterna vandrade mycket försiktigt, när de tågade ner. Lädersulor på blanksliten kullersten medför att man lätt slinter. När hästarna med hästskor av järn vandrade uppför, gick de mycket försiktigt och gled ibland något. Både människor och hästar hade mycket svårare att gå stadigt och säkert förr.

Penningbälte till salu

Rid försiktigt! Kullerstenen och hästskorna är hala.
Rid försiktigt! Kullerstenen och hästskorna är hala.

Från en sådan marknad är det svårt att gå tomhänt hem. Sadelmakaren Mikael Lindgren (nu bosatt i Höganäs) hade ett stånd med lädervaror, däribland ett penningbälte. Bältet bestod av dubbla läderremmar. Inåt finns ett blixtlås, som kan öppnas, så att man kan fylla bältet med sedlar. Detta är onekligen ett mycket säkert sätt att förvara pengar under resor. Jag talade med honom och frågade varifrån förebilden kom. ”Sådant har man nog hållit på med sedan Jesu tid”, svarade han. I evangelierna omtalas nämligen guld i bältet och penningar i bältet (Matt. 10:9 och Mark. 6:8). Under 1920- och 1930-talet var man rädd för ryska agenter ”med rubler i bältet”. Från August Bondesons roman ”Skollärare John Chronschoughs memoarer” erinrar jag mig slutkapitlet, där Sven Jönsson kommer hem. Han löste av sig ”sin svångrem, som utgjordes av ett tjockt, brett, dubbelt läderbälte, tungt av myntat guld, öppnade det mekaniska låset och lät en lång orm av glimmande och klingande pund sterling slingra sig ut på bordet”. Andra delen av dessa memoarer utkom 1904. Då var tydligen sådana bälten välkända. Varken skollärare Chronschoughs samtida eller Jesu apostlar hade dock blixtlås i sina penningbälten. Var tid har sitt. Jag kunde inte motstå frestelsen att köpa ett bälte. Nu vet jag hur jag skall förvärva mina pengar säkrare under nästa semester.

Pirater sjöng och spelade

Mycket annat borde berättas, men utrymmet räcker inte till för allt, och min tid räckte inte till för att vara med om allt. Ett piratband sjöng och spelade med glädje och kläm. De gjorde en stark och uppskattad insats – liksom många andra. Folk strömmade till hela dagen, men tyvärr sammanföll Kongelfs Gästabud med Kulturkalaset i Göteborg. I annat fall skulle rimligen tillströmningen på Bohus fästning ha varit större.

Klicka här för denna artikel som pdf

Soldaterna vägrade slåss – om de inte fick lön

Åren 1644 och 1645 var oroliga för invånarna i Kållered och Mölndal. När som helst kunde plundrande danskar dyka upp. Iver Krabbe, den danske guvernören på Varbergs fästning, gjorde under kriget 1643-1645 tre framstötar norrut. Nu skall jag berätta om den tredje framstöten, som på nytt berörde Kållered och Mölndal.

Två misslyckade framstötar

Musketerare och pikenerare sida vid sida. Så såg fotfolket ut under 1643 -1645 års krig. Soldaterna på bilden tillhör Gustav II Adolfs fotfänika. Foto: Lars Gahrn.
Musketerare och pikenerare sida vid sida. Så såg fotfolket ut under 1643 -1645 års krig. Soldaterna på bilden tillhör Gustav II Adolfs fotfänika. Foto: Lars Gahrn.

År 1644 plundrade Iver Krabbes män i Askims härad, och särskilt Mölndal (kvarnbyn) lär ha blivit illa utplundrat. Han blev dock tillbakaslagen i slaget vid Askims kyrka. År 1645 kom han tillbaka. Denna gång tog han en omväg österut, men i slaget i Landvetter den 27 maj blev han besegrad. Några danska officerare och meniga hade stupat i slaget vid Landvetter, och några hade blivit tillfångatagna. Förlusterna på bägge sidor tycks ha varit måttliga. Detta tyder på vad man kallar ”lågintensiv krigföring”. På nytt drog han sig tillbaka. Hans här var visserligen tillbakaslagen men inte utslagen. Efter nederlaget drog sig Krabbe inte längre tillbaka än till Kungsbacka. Här utgjorde hans styrka ett hot mot våra bygder under resten av kriget. Några dagar efter återtåget tågade hans kår norrut till Fjärås och slog läger där. Det visade sig emellertid, att danskarna inte var farliga. Pengarna var slut, och soldaterna vägrade att tåga mot svenskarna, om de inte fick sin avlöning. Befälhavaren på Bohus skickade pengar, men dessa föll i svenskarnas händer. Danskarna förblev därefter stående i Kungsbacka, dit de tydligen hade dragit sig tillbaka.

Över Mölndal mot Gamlestaden

Först i mitten av augusti, två och en halv månad efter slaget i Landvetter, tågade Krabbe för tredje gången norrut. Hans styrka marscherade över Mölndal mot Gullberg (Skansen Lejonet). Vid Gamlestaden stötte han på svenska ryttare och dragoner. Han skärmytslade med svenskarna men drog sig snart tillbaka igen. Danskarna kunde inte heller denna gång förena sig med norrmännen vid Bohus. Krabbe drog sig tillbaka för tredje gången. Strax därefter slöts freden. (C. O. Munthe, Hannibalsfejden 1644-1645. Den norske haers bloddåb, Kristiania 1901, s. 51-52, 179-182, 199-200, 226-227.)

Nötkreatur – ett begärligt byte

Den danska styrkan i norra Halland hade alltså tre gånger tågat norrut. Mölndal (och givetvis även Kållered) hade berörts av två av dessa krigståg. Vid bägge tillfällena tågade danskarna igenom våra bygder, och åtminstone vid det första tillfället plundrade danskarna grundligt i Mölndal (och givetvis i fler orter). Huruvida de hann med någon plundring under den tredje framstöten, framgår inte av källorna. Under 1645 anlades en skans i Mölndal, och den kan vara värd en egen artikel. Danskarna inriktade sig på att ta nötkreatur. Detta slag av matvaror var behändigt för den tidens härar. Dels förblev matvarorna färska till dess de slaktades. Dels behövde de inte forslas i dåliga vagnar på urusla vägar. Korna och oxarna vandrade själva dit man drev dem. Efter den stora plundringen 1644 har båsen stått tomma i många ladugårdar i vår socken.

Krabbe band svenska styrkor

Under detta krig besparades Gamla Älvsborg en belägring. Däremot belägrade svenskarna Bohus fästning under krigets slutskede. Sentida bild av fästningen och staden Kungälv på Fästningsholmen.
Under detta krig besparades Gamla Älvsborg en belägring. Däremot belägrade svenskarna Bohus fästning under krigets slutskede. Sentida bild av fästningen och staden Kungälv på Fästningsholmen.

Ivar Krabbe var alltså inte segerrik. Två gånger blev han tillbakaslagen. Den tredje gången drog han sig tillbaka efter obetydliga strider. Trots allt gjorde han en insats genom sin försiktiga krigföring. Hans styrka blev aldrig utslagen och utgjorde ständigt ett hot mot svenskarna i norr. De svenska garnisonerna i Göteborg och Älvsborgs slott hade Iver Krabbe i Halland i söder. I norr hade de ståthållaren Hannibal Sehested på Bohus fästning. De var tvungna att utkämpa ett tvåfrontskrig. Svenskarna kunde inte gå till angrepp mot vare sig norr eller söder utan att befara anfall i ryggen. Först i krigets slutskede kände de sig så starka, att de tågade mot Bohus och började belägra fästningen. Strax därefter slöts freden i Brömsebro. Bohus fästning var räddad för den gången. Tack vare bland annat Iver Krabbe och hans styrka från Varberg hade det svenska anfallet mot Bohus kommit för sent.

Gränserna flyttades fram

Sverige fick i freden bland annat Halland (på 30 år). Mölndal och Kållered upphörde därmed att vara gränssocknar. Våra bygder har därefter inte berörts av krigshandlingar på 370 år. Tack vare freden för 370 år sedan förändrades vårt läge från att ha varit mycket utsatt till att vara mycket skyddat. Detsamma gäller hela sydvästra Västergötland och västra Småland. Den största förbättringen kom dock några år senare, nämligen 1658, då Sverige fick även Bohuslän, Skåne och Blekinge. Nu var hela Västergötland och hela Småland skyddade. Dessa två gränslandskap hade under århundraden varit utsatta för fientliga anfall och härjningar. Nu var de väl skyddade. Glädjande är att se, att Danmark icke blev mera utsatt för anfall härefter. Skagerack, Kattegatt och Öresund visade sig vara vallgravar, som gav gott skydd. I försvarshänseende hade de nordiska länderna fått sina naturliga gränser.

 Klicka här för denna artikel som pdf