Greggereds historia av Kajsa Karlsson

Söndagen den 1 mars 2020 var Greggereds kapell fullsatt. Equmeniaförsamlingen i Lindome har ett kapell i Greggered, byggt 1906. Här anordnas omtyckta cafékvällar med en salig blandning av gamla eller nya läsarsånger, predikan, föredrag och bildvisning samt kaffe, smörgåsar och kakor.

Fattig by med många binäringar

Kajsa Karlsson med sin bok. Foto: Lars Gahrn.

Kajsa Karlsson bor i gården Ivers i grannbyn Knipered. För 60 år sedan flyttade hon till Lindome, men helt och fullt räknas hon nog inte som äkta Lindomebo ändå, sade hon med glimten i ögat. Fem hembygdsböcker har hon skrivit och tagit en by åt gången. Nu hade turen kommit till Greggered. Kajsa Karlsson har som vanligt gått grundligt till väga och samlat in allt möjligt källmaterial. Hallands landsbeskrivning från 1729 är även denna gång en viktig källa. I denna beskrivning gör Greggered – liksom för övrigt Lindomes andra byar – ett fattigt intryck. Gårdarna var små, och mycket av jorden var mager. Bergen och backarna var skoglösa och kala. Byborna var beroende av bisysslor, framför allt möbelsnickeriet, som i vissa fall snarare var huvudnäringen. Kajsa Karlsson har gått igenom skifteshandlingarna och kan förklara hur gårdar har flyttats ut från bykärnan. På detta sätt får man veta, hur den nuvarande bebyggelsebilden har uppstått. Åhörarna var med på noterna och följde noga med på kartorna. Tack vare kyrkböckerna kunde Kajsa Karlsson likaså redogöra för vilka, som bodde på dessa små gårdar, och hur de har flyttat, till exempel i samband med giftermål. Ett bekymmer för Kajsa Karlsson har varit, att samma namn förekommer gång på gång. ”Om kvinnorna inte hette Anna-Britta, så hette de Anna-Christina.”

Hemmadöttrar tog ofta över gårdarna

Altartavlan med Jesu tomma kors, predikstolen och altaret med Thorvaldsens Kristus. Greggereds kapell är en stilfull kapellmiljö, som ger en glimt från forna väckelsetider.

Även denna gång har Kajsa gjort iakttagelsen att Lindomeborna fann sin make eller sin maka inom socknen och ofta inom hembyn. Vi föreställer oss kanske i allmänhet att äldste sonen blev kvar på gården och tog över gårdsbruket. Minst lika vanligt är, att en dotter blir kvar på gården, och att hennes man flyttar hem till henne. När Kajsa Karlsson hade kommit så långt i sin genomgång, ropade en dam i kyrksalen: ”YES!!!” med stort eftertryck. Även i våra dagar är det tydligen så, att en dotter ofta blir kvar på hemgården. Från gamla Lindomebor hade Kajsa Karlsson fått låna fotografier från Greggered. Dessa återfinns i boken och tilldrog sig mycket stort intresse från de församlade. Bokens titel är: Kajsa Karlsson, Greggereds by genom drygt två sekel (2020, 148 sidor). Författarinnan sålde många böcker under aftonen, och det blev sent. Många dröjde sig kvar och ville tala både med författarinnan och med varandra. Kapellet surrade som en bikupa. Kvällen var en stor framgång för både Kajsa Karlsson och Greggereds kapell.

Lars Gahrn

Kristen tro i målade och målande bilder

Ord och budskap blir åskådligare, lättare att ta till sig och lättare att minnas, om de återges i bild. I Uppenbarelseboken i Bibeln återges ett omfattande, sinnrikt och lysande symbolspråk i målande och åskådliga beskrivningar, som har blivit förebilder för kyrkomåleriet.

Kyrklig konst från Kinnekulle

Bokens omslag pryds av Fadern och Sonen, en takmålning från Fullösa kyrka.

Den kristna kyrkan har i alla tider varit angelägen om att föra fram sitt budskap i bild. Våra kyrkor har gott om målningar, och somliga rentav överflödar av takmålningar, väggmålningar, skulpturer samt altaruppsatser med både skulpturer och målningar. Att lyfta fram och tillgängliggöra detta kulturarv och denna bildernas predikan är en viktig uppgift. Kyrkoherde Markus Hagberg har – helt i beställarnas och konstnärernas anda – lyft fram både konsten och trosinnehållet i sin bok: ”Bilder av tron: Trosbekännelserna kommenterade och speglade i kyrkorna på Kinnekulle” (Skara 2019, Skara stifthistoriska sällskaps skriftserie: 97, 127 rikt illustrerade sidor). Kyrkoherde Hagberg lägger fram den nicenska trosbekännelsens ord jämte den apostoliska trosbekännelsens ord, förklarar dem eller fördjupar förståelsen av dem med djuplodande utläggningar och illustrerar dem med bilder från kyrkokonsten i Kinnekulles kyrkor.

Gemensam troslära

Författaren med en av sina många böcker.

Markus Hagberg behärskar sitt ämne och har tänkt igenom det. Enkelt, kortfattat och lättförståeligt förklarar han trosinnehållet och fördjupar förståelsen av trosbekännelserna. Antalet kyrkor och samfund är mycket stort. Dessutom finns många riktningar inom de olika samfunden, men inför trosbekännelserna är vi alla kristna. Trosbekännelserna är gemensamma för alla kristna kyrkor, åtminstone för de stora och gamla kyrkorna. Det viktigaste trosinnehållet har alltså alla, eller åtminstone de flesta, kristna gemensamt. Att Markus Hagberg hör hemma inom högkyrkliga strömningar framgår egentligen bara av att han talar mycket om kyrkan. Detta är dock både viktigt och nödvändigt i dessa privatreligiositetens dagar, då man har en benägenhet att glömma, att allt trosliv leder till gudstjänster med samvaro och samverkan människor emellan. Samvaro och samverkan leder till samfundsbildning. Den kristna kyrkan, uppdelad i flera, är Europas äldsta organisation, så gammal, att den är omnämnd redan i den apostoliska trosbekännelsen. Det finns många skäl till att tala om kyrkan. I en bok om bland annat den apostoliska trosbekännelsen är det ofrånkomligt att komma in på den kristna kyrkan.

Kinnekulle – ett namn med klang

Det heliga Gudsnamnet, takmålning i Västerplana kyrka.

Trosläran illustreras med bilder från kyrkorna på Kinnekulle. Det finns många anledningar att inrikta sig på Kinnekulle, som har en särställning vad gäller historien, naturen och utsikterna. Här finns ett flertal kyrkor med konsthistoriskt värdefullt innehåll. Det ena såväl som det andra har lett till att pilgrimsleder finns inom området. Kinnekulle är numera namnet på ett pastorat. Namnet Kinnekulle är av många anledningar känt långt utanför Västergötlands gränser. I folkskolans läsebok stod förr den kända dikten: ”Det ringer till bön uti Husaby”. Den bidrog till att ge namnet Husaby en poetisk klang.

Digitala andaktsrum önskas

Kristi uppståndelse har vi sett avbildad på detta sätt i flera andra kyrkor, men takmålningen i Västerplana är en mycket bra återgivning av den gemensamma förlagan.

Värdefull kyrkokonst finns dock över hela vårt land. Antalet böcker i ämnet är stort. Man har alla anledningar att hoppas på fler. I våra dagar finns möjlighet att gå vidare även på andra sätt. Många av de värdefullaste kyrkorna ligger långt från allfarvägarna, och på grund av alla kyrkostölder blir det allt svårare för turister att komma in i kyrkorna. Församlingarna vågar – förståeligt nog – inte ha kyrkorna öppna för allmänheten annat än i samband med gudstjänster. I detta läge skulle det vara värdefullt, om all kyrklig konst avfotograferades och lades ut på nätet som ett slags digitala andaktsrum eller digitala konstmuseer. Många gamla hamnar på äldreboenden eller sjukhus och kommer sällan eller aldrig till kyrkor. Tack vare digitala andaktsrum skulle man ändå kunna känna sig förflyttad till helgade rum med ett annat bildspråk än torftiga sjukhuskorridorer med den ena vita ytan efter den andra.

En vägvisare in i framtiden

Kristus som världsdomaren, takmålning i Fullösa kyrka.

Den kristna kyrkan har en stor tillgång i sina konstskatter, som i ett genomtänkt symbolspråk eller bildspråk ger uttryck för alla delar i trosläran. Markus Hagberg har med sin bok dels lyft fram en (mycket liten) del av stiftets kyrkokonst, dels visat hur den kan användas i undervisning och förkunnelse. I vår tid med dess stora bildbehov och vana att tänka i bilder är detta viktigare än någonsin. Böcker utan illustrationer blir allt ovanligare. För att ett budskap skall fastna krävs i de flesta fall, att det kan förankras i bilder. Man hoppas, att Markus Hagbergs bok kan bli en vägvisare in i framtiden.

Lars Gahrn

Bergums lapidarium

Vad kan man lära sig av att resa till Bergums kyrka? Alla kyrkor har sitt, och i Bergum blir man glatt överraskad redan på kyrkogården. Där står ”Bergums lapidarium”. Vad är då detta?

Uppställningsplats för gravstenar

I Bergums lapidarium är gravstenarna både skyddade och bra utställda. Foto: Lars Gahrn.

Få gravar blir kvar genom århundradena. Gravplatserna återanvänds, och gravstenarna tas undan. Många gravstenar förstörs eller används till helt andra ändamål på helt andra platser. På Bergums kyrkogård har man byggt en vägg med ett regntak över. Mot denna vägg står på båda sidor gamla gravstenar lutade. Här är de skyddade mot regn och snö. Framför allt har varje gravvård sin egen plats, på ett ställe, som är avsett för gravvårdar. Detta innebär, att man har gott hopp om att gravstenarna skall bli kvar på denna plats och inte slängas undan för att förkomma. Stenarna är välvårdade. De inhuggna bokstäverna är ifyllda med färg. Välvårdade stenar vittnar om, att man är angelägen om dem. Även detta leder till att också andra behandlar stenarna med hänsyn och aktning. Detta lapidarium borde andra församlingar ta efter. Lapidarier finns på många ställen utomlands, men de är sällsynta i Sverige. Både Svenska Akademiens Ordbok och Svensk Ordbok saknar detta ord.

Vindflöjel

Bergums kyrka är mycket välskött och ger besökaren en förnimmelse av 1600-tal.

Bergums kyrka har mycket att visa utöver lapidariet. Kyrkan har aldrig fått något torn utan har i stället en klockstapel. Den ger alltså ett ålderdomligt intryck, som förstärks av väderflöjeln på taket. Väderflöjlar är i vårt land belagda alltifrån vikingatiden, då man i vissa fall hade väderflöjlar i stället för en flagga på skeppsmasten. När man byggde kyrkor, satte man väderflöjlar på kyrktaken. De satt där som prydnader, men kanske hade även bönderna och inte bara sjöfararna glädje och nytta av att se vartåt vinden blåste. På senare år brydde man sig inte om att sätta väderflöjlar på nybyggda kyrkor, men sedvänjor är sega. Var man van att se en vindflöjel på kyrktaket, så satte man upp en ny, när den gamla hade rostat sönder och blåst ner.

Många målningar

Predikstolen i rokokostil är en verklig praktpjäs.

Invändigt har kyrkan förändrats mycket. Den hade stora och vackra kalkmålningar. Tyvärr kalkades de över, och när de på 1900-talet skulle knackas fram igen, kunde inte mycket räddas. Den bäst bevarade målningen visar den sovande patriarken Jakob och Jakobsstegen med änglar, som vandrar upp och ner. Några vackra blomsterrankor finns här och var. Av de tre vise männen finns bara en del av texten. Den förlorade sonen är tyvärr förlorad, och kvar finns bara svinen. Altaruppsatsen är praktfull såsom det brukar vara, men altartavlan är inte målad på duk utan på bräder. Det är en billighetslösning. Dessutom har konstnären inte hört till de främsta i sitt fack. Den verkliga praktpjäsen är predikstolen, utförd i rokokostil och av hög konstnärlig kvalitet. Predikstolar tillhörde de viktigaste inredningsföremålen. Man skaffade dem så tidigt som möjligt. Många är utförda i barockstil. När rokokon kom, hade de flesta kyrkor fullt ståndsmässiga predikstolar. Därför tillkom få predikstolar i rokokostil. Bergums predikstol är både ovanlig och sevärd.

Herdestav och får

Herdestaven har Guds lamm vid sin fot och små lamm i en ring upptill.

Dopfunten är huggen så sent som 1689 och är ett mellanting mellan medeltida dopfunt, grov och grovhuggen i sten, och en sentida dopfunt med smal fot och en bred skål. Takmålningarna är uttrycksfulla och lätt naiva. Uttrycksfullast är en ängel med ett flammade svärd. Den ser ut som om den vore hämtad ur en barockopera. Färgprakten är stark. Kyrkan var viktig och försågs med vad som behövdes så snart man kunde. När 1900-talet gick in, hade man vad man behövde. Vår tid har därför lämnat få spår. Där finns dock ett föremål, som fler församlingar borde skaffa sig, nämligen en stående herdestav med ett får vid sin fot. Runt staven finns en ring och på denna hänger man silhuettbilder av små får. På dem har man skrivit namnen på de barn, som har döpts in i församlingen under året.

Lars Gahrn

Änglarnas kyrka i Lerum

Lerums kyrka är änglarnas kyrka. Änglar finns överallt: i taket, på läktarbarriären och på andra ställen. Kyrkan har takmålningar. Taket föreställer himlen, och vad skall finnas i himlen, om inte änglar?

Änglar i taket

Kyrkan är ovanlig till sin yttre gestalt och mycket stilfull. Foto: Lars Gahrn.

Otaliga gånger har jag sett kyrkan och dess ovanliga kyrktorn från tåget. Då och då har jag stött på uppgifter om inventarier från Lerums kyrka, och de har ökat min nyfikenhet. Till slut kände jag, att måste resa dit och bese kyrkan. Kyrkor är på grund av stöldrisken sällan öppna nu för tiden, men man kan åka dit före gudstjänsttid, titta på kyrkan och vara med om gudstjänsten. Sommaren 2019 åkte jag till Lerum. Kyrkan har förändrats mycket under tidens lopp. Den byggdes 1681 och ombyggdes år 1899 till en korskyrka (under Oscar II:s tjugosjunde regeringsår). Kyrkan hade då änglar i taket, och då skulle de två nya korsarmarna också ha änglar i taket. Konstnär 1899 var Reinhold Callmander, som dels målade änglar i taket på de nya korsarmarna, dels gav de redan målade änglarna en (förmodligen välbehövlig) ansiktslyftning. Hans föregångare var inte en lika framstående målare. Callmander höjde kvaliteten i Lerums kyrka.

Symmetriska basunänglar

Basunängeln har en helt symmetrisk like.

Några av 1600-talets änglar är basunänglar, som blåser i basun inför yttersta domen. De båda änglarna är strängt symmetriska. Den ena är en spegelbild av den andra. I taket finns även evangelistsymboler och det himmelska Jerusalem (längst fram i koret), allt enligt uppenbarelseboken. Det himmelska Jerusalem har varit övermålat och ersatt med en annan målning, ett kors med strålar. På läktarbarriären finns målningar av änglar med musikinstrument.

Slagverkare tycks förekomma även i den himmelska orkestern.

Några änglar sjunger i stället. Även i dessa fall har Callmander målat. Han har granskat äldre förebilder med stor flit. När församlingen ville veta, vilka instrument änglarna spelar, var man tvungen att anlita musikforskaren Sven Berger som sakkunnig. Han lyckades lura ut, vilka instrument, som tydligen spelas i de himmelska rymderna. I mitten av läktarbarriären finns en sentida ikon, som visar Maria med barnet. I denna förnämliga kyrka är denna ikon ett av ytterst få nutida inslag. Denna kyrka har fått alla sina viktigare inventarier under föregående århundraden. Därför har man inte behövt anskaffa annat än smärre föremål i vår tid.

Äldre stilar efterbildas

Även om fadern gick klädd i pansar, hade väl inte småpojkarna pansar på sig, när de var ute och lekte?

Ikonen är sentida och ser även ut att vara sentida. När kyrkan byggdes ut 1899, var man angelägen om, att även de nya delarna av kyrkorummet skulle se gamla ut. Man byggde två stenportaler, som pryder utsidan. Stilen är renässans eller barock eller någonting däremellan. Inuti byggnaden finns en dopfunt från 1800-talet. Cuppan eller skålen är huggen i vit sten och vilar på tre pelare av mindre storlek. I detta fall har man snarast efterbildat medeltida stil. Till sevärdheterna hör även en välbevarad gravsten från 1600-talet. Man ser Bengt Bryntesson Lillie, hans hustru Marina Kil och deras barn. Den är väl värd en ingående granskning och har mycket att berätta för betraktaren.

Gravsten av högt värde

De två stenhalvorna har satts fast i en järnställning.

Detta är en herremansfamilj, man, hustru och deras barn, uthuggna i lågrelief. Stenen är så välbevarad och tydlig (ända ner i minsta enskildhet), att den är en sevärdhet, som bör skyddas från nötning. Den har därför satts upp på väggen i södra korsarmen. Sönerna är klädda som fadern och döttrarna som modern. Barnen var på den tiden ofta klädda som föräldrarna, men ändå blir man litet betänksam, när man betraktar gravhällen. Fadern är klädd i pansar, och även de minderåriga sönerna är klädda i pansar, fastän de var alldeles för små för att göra krigstjänst. Möjligen har stenhuggaren velat understryka släktskapen genom att avbilda alla av manligt kön på samma sätt, eller har han gjort det lätt för sig genom att avbilda alla på samma sätt. Lerums kyrka innehåller många sevärdheter och är väl värd ett besök. När man träder in i kyrkorummet överraskas man av kyrkans vidd och höjd, även om höjden delvis består av en målad himmel. ”Åh, vilken vacker kyrka!” säger eller tänker man. Den är väl värd ett besök och har även fått en utförlig och välillustrerad kyrkobeskrivning: Lerums kyrka – en skrift i ord och bild. Text: Daniel Sandén (2013, 56 sidor).

Väl omhändertagna gravstenar

Så ser ställningen ut bakifrån.

Där finns sådant, som andra församlingar gör klokt i att ta efter. Många församlingar har gamla gravstenar. Själva gravarna är som regel sedan länge återanvända. Stenarna har lyfts undan till någon vrå och slängs ibland undan hit och dit. De kan lätt bli skadade, och ibland försvinner de. I Lerum har man dock tagit hand om sina gamla gravstenar på ett föredömligt sätt. Man har låtit tillverka järnställningar och satt fast stenarna i dem. De två delarna från en sprucken gravsten hålls på plats av järnställningen och hålls samman av denna ställning. Ställningen har en fot, som skjuts djupt ner i jorden, så att stenen står fast rotad på sin plats. Området vid klockstapeln har blivit uppställningsplats för dessa kulturminnesmärken. Åk till Lerum och studera församlingens sätt att ta hand om gamla gravstenar! Gör sedan på samma sätt i din egen hemförsamling.

Lars Gahrn

Upplevelser i Stora Lundby

”Var ligger Stora Lundby?” Denna fråga dök upp, när jag på en second hand-marknad fann en cd-skiva med titeln ”Jul i Stora Lundby”. Omslaget pryddes av en kyrka och en klockstapel i månsken. Julskivor hittar man jämt och ständigt, men denna innehöll så många för mig okända sånger, att jag beslöt att köpa den.

Rikt musikliv

Stora Lundby kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Man kunde inte undgå att bli imponerad av musiklivet i denna församling. Förteckningen över medverkande upptar en halv sida. På förstasidan sammanfattas artisterna. Endast de viktigaste anges: ”Körer från Lundby församling – Eva Thersthol, solist – Clausen-kvartetten – Johan Gustafsson, dirigent”. Sångerna inspelades 2001-2002 i Stora Lundby kyrka och församlingshem. Frågan ”Var ligger Stora Lundby?” kvarstod dock. Lundby på Hisningen var välkänt för mig, men Stora Lundby kände inte vare sig jag eller andra till, tycktes det. Snart nog skulle jag lära mig, var kyrkan fanns, och varför så få känner till namnet. Stora Lundby är ett av många församlingsnamn, som delvis har ersatts av namnet på en tätortsbildning inom församlingens gränser. När Västgötabanan invigdes år 1900, fick församlingen ett stationssamhälle, som hette Gråbo och har blivit mycket större sedan dess. Namnet Gråbo har i stort sett ersatt Stora Lundby. Västgötabanan har – dumt nog – lagts ner, men behovet av kollektivtrafik har inte försvunnit. Man kan åka ”Gråbosnabben” från Göteborg till Brobacka korsväg mellan sjöarna Mjörn och Anten. Man kan åka ”Blå express” mellan Göteborg och Gråbo. Mellan Göteborg och Gråbo kan man tack vare dessa busslinjer nå tre gamla och mycket värdefulla kyrkor: Angered, Bergum och Stora Lundby. När man kommer till Stora Lundby, är man snuddande nära Gråbo, men man befinner sig fortfarande på landsbygden.

Kvarstående stigluckor

Stigluckorna har fått vara kvar på sina ursprungliga platser, fastän kyrkogårdsmuren har flyttats ut.

När jag hade kommit underfund med dessa busslinjer, gjorde jag – som ni förstår – ett par bussresor. Den första gick till Stora Lundby. Kyrkan visade sig vara ännu vackrare än cd-skivans omslagsbild. (Oftast brukar det som bekant vara tvärtom.) Kyrkogården hade varit betydligt mindre, men den hade utvidgats. Kyrkogårdsmuren hade då flyttats ut, men stigluckorna fick stå kvar på sina ursprungliga platser. De gjorde ett närmast surrealistiskt intryck, där de stod mitt bland gravkvarteren utan synbara samband med kyrkogårdens gränser. Stigluckorna är en utmärkt och närmast konstnärlig påminnelse om församlingens historia och tillväxt. När man stiger in i kyrkorummet, finner man en ytterst välhållen kyrka, fylld av klenoder av hög kvalitet.

Gravstenar på kyrkogången

I kyrkogången ligger gamla gravstenar som golvbeläggning.

När man vandrar på kyrkogången mellan vapenhuset och altaret, finner man att kyrkogången mellan bänkkvarteren är stensatt av riktigt gamla gravstenar. Ord och siffror på stenarna är lättlästa. Eftersom stenarna ligger ner, fylls bokstävernas linjer av vitt stoft. Detta är ett utmärkt sätt att bevara gravstenar. Själva gravarna är sedan länge återanvända, och gravstenarna har givetvis då flyttats undan. Sådana gravstenar kan lätt slängas både hit och dit, skadas och slutligen försvinna. Jag brukar säga, att om man vill, att någonting skall bli kvar i ett hus, finns bara ett säkert sätt, nämligen att mura fast föremålen i väggarna. Efter att ha besökt Stora Lundby kyrka kommer jag att tillägga, att man också kan mura fast föremålen i golvet.

Återanvända delar altarringen

En del av altarringen har blivit läspulpet.

På orgelläktarens barriär mot kyrkorummet finns bilder på de fyra evangelisterna och andra gudsmän, som håller textremsor med profetior eller bekännelser om Jesus Kristus. Något sådant har jag inte tidigare sett på andra håll. Det vanliga är att man på läktarbarriären har bilder på Frälsaren och de tolv apostlarna. Altaruppsatsen, predikstolen och den medeltida dopfunten är av hög kvalitet, liksom basunängeln. Här som på andra håll har man haft en altarring, som var en halvrundel. Man har öppnat ringen men tagit till vara och återanvänt den överblivna delen av altarringen. Den har gjorts om till en läspulpet för den präst eller kyrkvärd, som sitter på en stol vid väggen till vänster om altaret. Det är utmärkt att på detta sätt återanvända en del av inredningen. Den är visserligen inte fastmurad i väggen (eller golvet), men man hyser ändå gott hopp om att också denna del av altarringen kommer att få vara kvar i kyrkan, eftersom den har en uppgift och alltså behövs.

Lars Gahrn

En resehandbok om Kungliga Bohusläns Regemente

Minnesstenen över slaget i Svensksund, ursprungligen rest på Backamo. Kungliga Bohusläns Regemente var med i detta sjöslag. (Skärgårdsflottans fartyg bemannades delvis av härens manskap.) Foto: Lars Gahrn.

På Bohusläns försvarsmuseum tillhandahålls en utmärkt skrift, som jag inte kan eller bör låta bli att berätta om och rekommendera till flitig läsning, nämligen Ingvar Rodéns bok ”Kunglig Bohusläns regemente och dess hembygd: Minnesstenar och andra minnesmärken: En historisk reseguide” (2018, 68 sidor, omslaget inräknat). Här förtecknas minnesstenar, minnestavlor, inristningar och liknande, men även tre sånger och musikstycken tas med, nämligen Beväringsvals från Backamo (även känd som ”Tjo uppå Backamo”), Bohus bataljon och Halta Lottas krog. Denna krog låg i Göteborg. Anknytningen till Kungliga Bohusläns Regemente är därför lös. Det uppges, att visan brukade sjungas vid regementet, men den sjöngs ju även på många andra ställen och översattes för övrigt till latin av lektorn och docenten Harry Armini i Göteborg. Denna översättning finns inte med i Rodéns bok, och så fullständig måste ju inte en sådan bok som denna vara.

Ett minnesmärke saknas

En karolin står staty utanför Bohusläns regementes byggnader.

Minnesmärkena återfinns huvudsakligen inom landskapet Bohuslän, men några av dem finns i Norge och angränsande delar av Västergötland. Skriften uppvisar en rikedom av vältagna färgbilder i utmärkt tryckåtergivning. Texterna är kortfattade och innehåller alla väsentliga uppgifter. I ett fall finns en redogörelse för ett minnesmärke, som icke finns, men som borde ha funnits. Författaren redogör för Carlstens fästning och berättar om Älgöolyckan 1845. År 1845 skulle en arbetsstyrka segla från Carlsten till Tjuvkil för att marschera vidare hem. En av båtarna kantrade på Älgöfjorden. Alla ombordvarande, inalles 19 man, drunknade. Minnessten och minnestavla saknas. Vem ordnar till något sådant? I ett fall berättar man om en minnestavla, som har försvunnit.

Resehandboken leder oss in i historien

En minnestavla omtalar, när regementsbyggnaderna uppfördes.

Denna skrift är en mycket användbar och givande reseguide för den, som färdas i Bohuslän och angränsande delar av Västergötland. (I ett fall är som sagt sydöstra Norge med.) Många av minnesmärkena är varken skyltade eller framträdande. En resehandbok som denna behövs och berikar din resa i Bohuslän. Man har all anledning att framföra ett varmt tack till författaren och till Stiftelsen Bohusläns försvarsmuseum för denna utmärkta skrift. Historien kan på många sätt kännas mycket avlägsen. Därför är det värdefullt, att den förankras i nutiden genom minnesmärken av olika slag. De är mer eller mindre förtjusande barn av sin tid och är därför i sig väl värda en ingående och uppmärksam granskning. Minnesmärkena leder oss in i historien, och Rodéns bok leder oss till minnesmärkena.

Lars Gahrn

Bohusläns försvarshistoriska museum

Uddevalla har många sevärdheter. På Bohusläns regementes gamla område finns en hel museimiljö, som är mycket omväxlande och har vuxit fram under lång tid. Den gör ett mycket tilltalande intryck.

Ståtliga regementsbyggnader

En av de stilfulla regementsbyggnaderna.

Regementets kaserner och andra fastigheter är välbyggda och arkitektoniskt genomtänkta. En minnestavla i sten berättar, att de uppfördes 1909-1913 under konung Gustaf V:s regering. Redan minnestavlan visar ett historiskt sinne. Här som på andra håll är regementsbyggnaderna uppförda på en höjd för att de skulle kringfläktas av friska vindar, så att regementsområdet skulle vara hälsosamt för beväringar och befäl. Följden har blivit, att man härifrån har utsikt över staden. Högst upp låg ”paviljongen på Musikberget”. Själva taket är borta, men den upphöjda platsen är kvar. Härifrån skulle musikkåren spela, och då hördes musiken ut över omgivningarna. Musikkåren kallades ”Bohus bataljon” och leddes av den kände militärmusikern Birger Jarl, icke att förväxla med jarlen på 1200-talet, fader till konungarna Valdemar och Magnus Ladulås. Flera inspelningar finns av Bohus bataljon.

Minnesstenarna och regementsparken

Trumpetargosse från regementets musikkår.

Bohusläns regemente har en lång historia. Det räknar sina anor från 1661, men mötesplatsen här i Uddevalla är inte gammal. Ursprungligen var Backamo mötesplats, men 1909-1913 byggdes alltså kasernerna strax utanför Uddevalla. Under det århundrade, som sedan dess har förflutit, har Uddevalla vuxit och omringat regementsområdet. Vid uppfarten till regementet står några minnesstenar, som visar, att man tidigt har vinnlagt sig om sin historia. Där finns en minnessten över slaget vid Landskrona och en annan över sjöslaget i Svensksund. Regementet deltog i båda dessa strider. Dessutom finns en minnessten över själva regementet och en staty, som föreställer en karolin. År 1992 lades regementet tyvärr ned, men historien finns kvar och bevarad i Bohusläns försvarshistoriska museum, en byggnad som ligger i Regementsparken. Denna är en gammal nöjespark för de värnpliktiga, och den ligger mycket naturskönt vid Bäveån, som här slingrar sig och har höga strandbankar. Här finns en friluftsteater och en rotunda för dans. Många träd växer i parken, och marken är kuperad. Ett gammalt soldattorp tjänstgör som kafé, och så har vi museet, ett förhållandevis nybyggt suterränghus.

Brännvinsskåp och reservproviant

Handgenerator, som vevades av beväringar.

Museet innehåller modeller, bilder och föremål. Där finns, som sig bör, en modell över Backamo-området. Där finns en modell över en skansanläggning från andra världskrigets dagar. Från äldre tider finns avmålade regementsfanor och kompanifanor. Utefter en vägg står ett ”brännvinsskåp”, ett stort skåp med många fack och låsbara luckor. I dessa fack kunde befälen förvara en del av sina tillhörigheter, men givetvis misstänkte folk, att mycket brännvin fanns innanför de låsbara luckorna. Med tanke på regementets musikaliska traditioner har man ställt upp en uniformerad skyltdocka med trumpet. Där ses också en utmärkt målning, som visar en trumpetargosse vid ett gammaldags militärtält. En måltidspollett och en marketenteripollett är inramade och kan ses på väggen. I samlingarna finns en mindre kartonglåda med påskriften: ”Kartong för reservproviant (kex och choklad)”. Denna reservproviant fick förtäras enbart i yttersta nöd. Föll man för frestelsen att i oträngt mål mumsa i sig chokladen, hamnade man i buren.

Många hästar

Soldat i snödräkt.

Sällsynt måste ”Munksjö prima 500 blad”, det vill säga toalettpapper, vara. När man ser dessa tunna och små blad, förstår man att utvecklingen verkligen har gått framåt vad gäller toalettpapper. För att skaffa elström ute i skogen, långt från elledningar, hade man en handgenerator. Vi ser en soldat i ”snödräkt” och en lotta i lottauniform. Regementet var förr i världen ett kavalleriregemente. Vi ser flera ryttare med sina hästar, alla i full storlek. Hästar användes inom försvarsmakten som dragdjur ända fram till 1968. ”De var pålitligare än motorfordon i vinterkylan”, heter det. Museibutiken är välutrustad med litteratur om regementets olika kompanier under indelningsverkets dagar. Museet är till stor del ett regementsmuseum, vilket med tanke på läget och andra förhållanden är självklart och utmärkt. Bohuslän hade dock även ett par båtsmanskompanier. Man önskar, att även denna historia i framtiden kommer att speglas i Bohusläns försvarshistoriska museum.

Jag tillhör inte samlingarna

Huvuddelen av samlingarna finns i undervåningen. Där rådde behaglig svalka denna varma högsommardag. Jag fann mig väl till rätta och blev kvar länge. När nya besökare kom nedför trappan, förklarade jag för säkerhets skull, att jag inte ingick i samlingarna, men jag vet inte om de trodde mig.

Lars Gahrn