Johan Runius – en framstående visförfattare

Vi är musikaliska analfabeter, nästan alla av oss. Vi kan skriva ner ord men inte toner. Notskriften behärskar vi inte. Därför har vi många nedskrivna vistexter men få nedskrivna melodier. Melodin höll man i minnet, men när vissångarna dog, försvann också melodierna med dem. En hel musikalisk värld har gått i graven och sjunkit in i glömska.

Bagge – en framstående forskare

Johan Runius enligt den enda kända porträttbilden.

Vi har dock här i Västsverige en musikforskare, som har återuppväckt viktiga delar av vårt musikaliska arv. Han heter Martin Bagge och är en uppskattad trubadur. Hans repertoar är mycket bra. Han sjunger Bellman och Taube, men han vill inte nöja sig med denna standardrepertoar utan har intresserat sig för tiden före Bellman. Vad sjöng man då? Hur lät visorna? Sångtexterna är oftast bevarade men melodierna så gott som aldrig. Ibland anges att visan sjungs på samma melodi som en annan visa, men om inte heller denna visas melodi är känd, är man inte mycket hjälpt med en sådan melodiangivelse. Visornas versmått ger ibland vägledning. Vi vet, eller kan få reda på, vilka melodier som passar ihop med de olika versmåtten. Helt omöjligt är det heller inte att – kanske med hjälp av forskarvänner – leta fram några av de melodier som anges i uppteckningarna. Musikuppteckningar finns här och var i arkiven, och kanske är de rentav tryckta i gamla och sällsynta skrifter. Man måste dock vara detektiv med gott spårsinne. Man måste ofta be om hjälp, och man måste ha tur för att få framgång.

Dalin, Lucidor, Wivallius och Runius

Martin Bagge sjunger och musicerar tillsammans med sina vänner. Foto: Lars Gahrn.

Martin Bagge har med kunskaper, ihärdighet och tur kommit långt. Det hela började med Bellmans ungdomssånger och fortsatte med Olof von Dalin. Flera av denne författares dikter sjöngs som visor. Med den skicklige musikforskaren James Massengale som mentor, fortsatte han arbetet med att lyckas spåra somliga melodier, och finna användbara melodier till andra. En cd-skiva gavs ut år 1999. Därmed hade Olof von Dalin återuppstått som visdiktare. Bagge gick vidare med Lasse Lucidor. En bok med vistexter och noter samt en cd-skiva gavs ut, den ena 2004, den andra 2005. Därefter var turen kommen till Lars Wivallius. En bok med vistexter och noter samt en cd-skiva gavs ut, den ena år 2011, den andra 2012. I detta fall utförde Jan Olof Rudén den viktigaste forskningsinsatsen. År 2019 väcktes Johan Runius’ visdiktning på nytt till liv. Då utkom boken: Andelige Blommor & Werldzlige Lillior: Johan Runius psalmer och visor, sammanställda och rekonstruerade av Martin Bagge med bistånd av Mikael Paulsson, Anders Dillmar och Eva Helenius samt utgivna av Bo Ejeby Förlag (Gbg 2019, 173 sidor med en cd på bakre pärmens insida). Som läsarna märker har Bagge blivit påverkad av barocktidens innehållsrika och ibland ytterst omfångsrika boktitlar.

Fångad av barocken

När bok och skiva släpptes ut till allmänheten måndagen den 25 mars 2019, berättade han – inte helt oväntat – att han fängslades också av tidens mustiga och kraftfulla språk samt av dess växlande och uttrycksfulla stavning. Bagge är helt klart fängslad av barocken. Boken och skivan lades fram hos Bo Ejeby Förlag vid Heurlins plats 1A. Adressen säger väl de flesta inte någonting, och därför bör man nämna, att förlaget hör hemma i Göteborgs lagerhus vid Pustervik, en anrik byggnad, som är en del av stadens historia. Bagge och några av hans musikaliska vänner framförde Runius’ sånger, rättare sagt några av dem med sång och musik. Martin Bagge är en framstående scenpersonlighet, som lever upp och blommar ut med åhörare framför sig. Sången och musiken fyller honom med kraft och glädje. Han är glad över att till åhörarna kunna ge vidare en del av vad han får. Martin Bagge ger av allt att döma en bra uppfattning om hur en trubadur från 1600- eller 1700-talet sjöng. Man hade inte högtalare på den tiden. Trubaduren måste därför sjunga högt, uttala orden tydligt och sjunga snarare långsamt en snabbt. Bagge begriper hur man skall gå till väga. Han är på alla sätt en framstående sångare med lång vana att sjunga och tala inför åhörare.

Svårbegripliga dikter

Flera gånger påpekade han – något bekymrat – att vistexterna inte alltid är lätta att begripa, i all synnerhet inte första gången. Han, Gunnar D. Hansson och väl även andra hade tillsammans gått igenom och dryftat vistexterna för att begripa innebörden. Stina Hansson har givit oss rådet, att man skall läsa texterna högt för att begripa dem. Detta är ett gott råd, men det hjälper trots allt inte varje gång. Runius skrev ibland dikter till sina vänner om gemensamma upplevelser och äventyr. Då behövde han inte skriva vare sig tydligt eller utförligt. De begrep ändå vad han menade. En av Runius’ visor, Blomsterdröm, har kommit med i Gula visboken (Urval och redigering: Tage Nilsson och Klas Ralf, Bokförlaget Forum 1953). Martin Bagge var mycket fundersam över innehållet. Vad menar karln egentligen? Tydligen arbetar han med antydningar och bildspråk. Innebörden i alltsammans måste sägas vara outredd och obegriplig, men sången har ändå blivit omtyckt tack vare gräs, blomster, näktergalar, kärleksgudinnan Freja och hennes följe samt skaldens kärlekslängtan. Stämningen och de poetiska orden i sången räcker. Man behöver inte förstå vad skalden menar.

Psalmerna förhållandevis lättbegripliga

Martin Bagge berättade vad sångerna handlade om innan han sjöng dem eller rättare sagt några strofer ur dem. (De flesta är alltför långa för vår tids jäktade åhörare.) Man begrep mer när han högläste än när han sjöng. De andliga sångerna begrep man mycket bättre än de världsliga visorna. Psalmernas tankeinnehåll, språk och uttryckssätt har levt vidare genom århundradena, medan de världsliga visornas språk, innehåll och bilder på ett helt annat sätt har förändrats eller växlat om. Bagge föreslog att vi skulle ägna oss åt allsång och delade ut en av Runius’ psalmer: ”Ingen kan två herrar tjäna”. Psalmsången på Pustervik blev väsentligen sämre än i kyrkan, men jag kände igen melodin. Ingen av de andra melodierna hade jag hört förut. Runius använde fransk musik, berättade Bagge, och ibland kom man att tänka på fransk opera från den tiden. Av allt att döma har psalmerna de största förutsättningar att tala till nutiden. Bagge skulle mycket väl kunna göra turnéer i kyrkor och församlingshem runtom i riket. Alla skalder skrev psalmer, även Bellman. Först på hans tid kunde man försörja sig genom världslig diktning, så att man kunde låta bli att dikta psalmer, om man inte hade håg och fallenhet för denna diktning (vilket Bellman överraskande nog hade). Många psalmer och andliga sånger från 1500-, 1600- och 1700-talen har levt vidare i psalmböckerna, men redan i början av 1800-talet ansågs denna diktning föråldrad till språk, uttryckssätt och grammatik. Psalmerna bearbetades och förbättrades (ibland ganska hårdhänt) innan de togs in i 1819 års psalmbok.

Föråldrad eller icke?

Den gustavianske smakdomaren Carl Gustaf af Leopold dömde ut Runius år 1799. Inte desto mindre lever skaldens verk 2019, 220 år efter af Leopolds förkastelsedom, men af Leopold kan ha rätt i att Runius är svårtillgänglig och därför inte läses eller sjunges av den stora allmänheten.

I en berömd uppsats, Svenska Vitterhetens Historia, från 1799 hävdar skalden och filosofen Carl Gustaf af Leopold, att den svenska litteraturen börjar med Olof von Dalin. Allt som hade skrivits före honom var föråldrat och av föga värde. (Även Runius döms ut i omilda ordalag.) Uppsatsen ger vid handen, att somliga i af Leopolds samtid fann även von Dalin föråldrad och att af Leopold själv i vissa avseenden hade samma uppfattning. (Olle Holmberg, Leopold under Gustaf IV Adolf 1796–1809, Sthlm 1962, s. 143–147. Carl Gustaf af Leopolds Samlade Skrifter 5, Sthlm 1833, s. 426–460.) Domen över den äldre vitterheten är hård, alldeles för hård – och dessutom föråldrad. Romantiken stod för dörren, och romantikerna skulle på ett helt annat sätt än gustavianerna se värdena i den äldre diktningen. Ändå har af Leopold i vissa avseenden rätt. Den äldre vitterheten är svårtillgänglig på grund av gammaldags ord, gammaldags uttryck och grammatiska brister. Fler tyckte som af Leopold. Johan Olof Wallin och hans medhjälpare bearbetade grundligt de psalmer, som de övertog från 1695 års psalmbok och införde i 1819 års psalmbok. Denna psalmbok visar, att den svenska skaldekonsten hade gjort stora framsteg mellan 1695 och 1819. I början av 1800-talet är psalmerna föredömligt klara och lättbegripliga.

Värdefulla insatser

Börjar den svenska litteraturen med Olof von Dalin? Ja, så ansåg gustavianerna.

En dikt kan dock förmedla stämningar och känslor, även om tankeinnehållet inte är begripligt för läsaren. Gunnar D. Hansson har genom vetenskapliga undersökningar klart påvisat att folk har utbyte av dikter, även om de inte förstår allt. Diktens verkan blir givetvis ännu större om den framförs såsom sång eller visa. Dessutom kan trubaduren – som Martin Bagge brukar göra – berätta om sångens innehåll innan han börjar sjunga. Bagge gör på alla dessa områden viktiga insatser. Han arbetar för mångfald inom visornas värld. Att lyssna till honom, när han sjunger en visa av Runius, är en helt annan upplevelse än att höra sentida sånger.

Runius’ psalmer och visor i Mölndal

Vi har ett vittnesbörd om att Runius var känd även i Mölndal. År 1774 gjordes bouppteckning efter Anna Palmstedt på Åby Skomakaregården. I detta rika bo fanns även några böcker, nämligen en stor bibel, en gammal postilla, fem böneböcker (det vill säga bönböcker), övriga böcker av ”åtskillige slag” samt ”Runii Dudaim”. (Jag tackar Asta Lindson, som har låtit mig ta del av denna bouppteckning.) Där på Åby Skomakaregården har man alltså läst eller kanske sjungit dikter av Runius. Det skulle vara intressant att få veta, hur mycket man begrep av dikterna, men därom ger bouppteckningen tyvärr inte besked.

Böcker och cd-skivor

Carl Gustaf af Leopold som ung gustavian innan han ännu hade blivit sträng smakdomare och anspråksfull smakdomare inom vitterheten.

Kom fria sinnen hit! 1708–1763: Olof von Dalin – en nyupptäckt viskonstnär – tolkad av Martin Bagge & Mikael Paulsson (cd, Proprius förlag AB, Sthlm 1999, BRCD 9166).

Wärldslige & Andelige Wisor av Lars Johansson Lucidor den olycklige med melodier från hans egen tid, funna och sammanställda av Martin Bagge (Bo Ejeby Förlag, Gbg 2004, 79 s.).

Wärldslige & Andelige Wisor av Lars Johanson Lucidor den olycklige, framförda av Martin Bagge, Mikael Paulsson och Corona Artis på tidstrogna instrument (cd, Footprint Records AB, FRCD 018, 2005).

Ack, Libertas! Wisor av Lars Wivallius med melodier från hans egen tid, funna och sammanställda av Jan Olof Rudén med bistånd av Martin Bagge och Mikael Paulsson (Bo Ejeby Förlag, Gbg 2011, 102 sidor).

Songs from the 17th century with lyrics by Lars Wivallius: Ack Libertas! Wisor av Lars Wivallius, Martin Bagge – vocals, Mikael Paulsson – theorbo and archlute, Ensemble Mare Balticum (cd, Footprint Records AB, FRCD 066, 2012).

Andelige Blommor & Werldzlige Lillior: Johan Runius psalmer och visor, sammanställda och rekonstruerade av Martin Bagge med bistånd av Mikael Paulsson, Anders Dillmar och Eva Helenius samt utgivna av Bo Ejeby Förlag (Gbg 2019, 173 sidor med en cd på bakre pärmens insida).

Lars Gahrn

Utsatta och tvingade kvinnor

Metoo-rörelsen gav tidningarna många skandaler att skriva om och många inblickar i både det ena och det andra. Om man ser till huvuddragen, har vi däremot inte fått veta något nytt. Så här har det gått till sedan urminnes tider.

Gustav Adam Banér anklagad

Målningen visar Sara, Hagar och Abraham. Sara ger sin tjänstekvinna Hagar till Abraham.
Målningen visar Sara, Hagar och Abraham. Sara ger sin tjänstekvinna Hagar till Abraham.

Då och då får allmänheten vissa inblickar. Med hjälp av dem är det lätt att föreställa sig resten. Det nya var själva revolten eller rättare sagt dess styrka. Åtskilligt har dock hänt även dessförinnan. Våldtäkt var i lag förbjuden. Detta innebar att våldtäktsmän kunde stämmas inför rätta och dömas. År 1659 uppehöll sig greve Gustav Adam Banér i Trelleborg. Han var officer i kronans tjänst. Natten mellan den 29 och 30 juni hade han kommit samman med pigan Kristina Svensdotter. Hennes matmor påträffade pigan, som grät efteråt. Pigan fick hjälp att sätta upp en anklagelseskrift, som sändes till konung Carl X Gustaf. Målet rann­sakades utförligt. Greven nekade till våldtäkt och förnekade till att börja med att han ens hade haft med pigan att göra. Han utpekade henne som ”en beryktat lättfärdig människa”. Denna anklagelse måste han dock ta tillbaka. Inte heller kunde han vidhålla, att han inte hade haft med henne att skaffa. Han påpekade dock, att våldtäkt inte kunde bevisas. Pigan tog tillbaka denna anklagelse. För henne tycks ett skadestånd ha varit viktigast. Nils Sylvan har dragit fram detta mål ur domböckerna. Men han synes inte ha fått veta utgången. (Nils Sylvan, Jag Gustav Adam Banér, Carmina 1988, s. 60, 65-67 och 72.) Allt detta känns igen från våra dagar. Mannen nekar till allt, och domstolen kan inte finna bevisning. Det intressanta är dock, att en piga från Trelleborg kunde få en greve och kunglig officer ställd inför rätta. Möjligen har han blivit tvungen att betala henne något slags skadestånd.

Faderskapsmål

Hagar går nerböjd och ser inte lycklig ut.
Hagar går nerböjd och ser inte lycklig ut.

Ett annat sätt att revoltera var att dra män inför rätta i faderskapsmål. Många kvinnor, som hade utomäktenskapliga förbindelser med män, blev havande. Mycket vanligt var det, att männen nekade till allt. Ofta blev följden, att kvinnorna stämde männen inför rätta och krävde barnuppfostringshjälp. Svårigheten för domstolarna var, att man på den tiden inte hade något säkert sätt att fastslå vem som var fader till ett barn. Männen hade möjlighet att ”svära sig fria”, det vill säga att gå ed på att de inte var fader till barnet i fråga. Selma Lagerlöf har skrivit om ett sådant fall i kortromanen ”Tösen från Stormyrtorpet” (1908). (Den ingick ursprungligen i ”En saga om en saga och andra sagor”.) Ämnet brukar dock vara välkänt för släktforskare. Faderskapsmål var mycket vanliga vid domstolarna. Givetvis kunde dock många män undandra sig sitt ansvar utan att hamna inför rätta. Alla kvinnor vågade inte stämma barnafäderna. Somliga unga män utvandrade eller tog arbete på annan ort och var därmed försvunna.

Hagar och Abraham

Jupiter och Io.
Jupiter och Io.

Bildframställningar av utnyttjade och tvingade kvinnor är ovanliga. Marknaden för sådana bilder var inte stor. I Göteborgs konstmuseum finns dock två målningar, som är av intresse. Den ena föreställer Sara, Abraham och Hagar. Den har målats av nederländaren Matthias Stomer under 1600-talets första hälft och inköptes till konstmuseet 1957. Berättelsen finner vi i Första Mosebok. Abraham och hans hustru var båda gamla. Hon räknade inte med att kunna bli havande. Därför gav hon sin man sin egyptiska tjänstekvinna Hagar till hustru, för att Hagar skulle föda barn åt Abraham. (Han ville ha en son.) Eftersom Hagar var Saras tjänste­kvinna, skulle Sara kunna räkna barnet som sitt barn, Så kunde man göra på den tiden. Hagar var alltså en kvinna, som andra bestämde över utan att hon själv hade någon talan. På målningen ser vi hur Sara föser fram Hagar till Abraham som ligger i sängen. Hagar är naken och kan endast nödtorftigt skyla sig med händerna och en klädnad. Hon är nedböjd och ser undergiven ut. Blicken är osäker, kanske orolig eller ledsen. Så kunde en tvingad kvinna se ut, när hon fann sig i sitt öde.

Jupiter och Io

Ansiktsuttrycket är hårt, vredgat och frånvarande.
Ansiktsuttrycket är hårt, vredgat och frånvarande.

Den andra målningen föreställer den grekiske överguden Jupiter och Io, en av de många kvinnor, som han gjorde med barn. Den är målad på 1550-talet av Paris Bordone (1500-1571) och skänktes till konstmuseet av Gustaf Werner, den store textilfabrikören och donatorn, år 1922. Historien om Jupiter och Io kan man läsa i diktverket Metamorfoserna av den romerske skalden Ovidius. De grekisk-romerska gudarna upptändes ofta av begär till jordiska kvinnor och tvingade sig på dem. Tyvärr är det så med dessa gudasagor, att de speglar en jordisk verksamhet och verklighet. Flickor och kvinnor var lovligt byte för högt uppsatta män, om kvinnorna själva inte hade hög rang. Bordones oljemålning visar Jupiter och Io. Hennes ansikte är livlöst. Blicken är hård, vredgad och frånvarande. Hon är dock lugn och vet att motstånd eller vädjanden inte lönar mödan. Ansiktet är mycket levande och talande. Så såg en tvingad kvinna ut.

Lars Gahrn

Ljudaborg levandegör Shakespeare

Komedin ”Förvillelser” av William Shakespeare är ett av författarens verkligt lättviktiga teaterstycken. Ljudaborg Kulturförening hade valt detta lustspel för årets föreställningar på Ljudaborgs teater vid Lödöse Museum. Skulle det bli platt fall? Ljudaborg Kulturförening har dock förmågan att göra obetydliga pjäser stora, att få fram väsentligheterna i dem eller fylla dem med väsentligheter. Man lyckades även 2018.

Två par tvillingbröder

En man, som råkar befinna sig på fel sida av gränsen, kommer att bli avrättad, om han inte kan friköpa sig. Foto: Lars Gahrn.
En man, som råkar befinna sig på fel sida av gränsen, kommer att bli avrättad, om han inte kan friköpa sig. Foto: Lars Gahrn.

Shakespeares lustspel ”Förvillelser” skrevs i början av 1590-talet. Den tidigaste kända föreställningen ägde rum i december 1594. Man kan dock säga, att lustspelet är äldre än så. Handlingen är hämtad från romaren Plautus’ latinska lustspel Menaechmi. Man kan misstänka att Plautus i sin tur byggde på någon grekisk förlaga. I vilket fall som helst var handlingen eller intrigen i stycket inemot 1800 år redan, när Shakespeare skrev. Man måste säga, att något, som liknar lustspelets handling, omöjligen kan ha hänt. Två tvillingbröder blev åtskilda i barndomen. De hade två tvillingbröder som tjänare. Även dessa blev åtskilda samtidigt. Båda tvillingbröderna hade en tvillingbroder som tjänare. Den ene tvillingbrodern kom att bosätta sig i Syrakusa (i Kungahälla i Ljudaborgs uppsättning), den andre i Efesus (i Lödöse i Ljudaborgs uppsättning). Av en händelse kommer brodern från Kungahälla till Lödöse med sin tjänare. De båda bröderna och deras tjänare förväxlas givetvis av alla i alla sammanhang. Själva begriper de ingenting. Själva förväxlar de sina tjänare, och tjänarna förväxlar sina herrar. Slutligen dyker båda tvillingparen upp på scenen samtidigt, och alla begriper hur allt har kunnat trassla till sig.

Vitsar och ädelbuskis

Många förtjusande kvinnor ute på sta’n kan bringa de äkta männen på fall.
Många förtjusande kvinnor ute på sta’n kan bringa de äkta männen på fall.

Många blir arga på varandra under handlingens gång. Den ene brodern pucklar på den andres tjänare och omvänt, när tjänarna har utfört den andre broderns befallningar. Många vreda ord växlas. Dessutom förekommer många ordlekar och vitsar. Aron Jonason må ha skapat Göteborgsvitsen, men han hade föregångare. Shakespeare var igång med massproduktion av vitsar och ordlekar redan tre århundraden före Aron Jonason. Dessa engelska ordlekar och vitsar är givetvis svåröversättliga och ibland omöjliga att översätta, men en ordkonstnär som Åke Ohlmarks lyckas översätta dem eller omvandla vitsarna till något snarlikt. I Ljudaborgs uppsättning har Nina Pontén tagit med några skämt i sin översättning. Vad, som var roligt i slutet av 1500-talet, visar sig vara roligt även drygt 400 år senare. Ljudaborg regissör Martin Rossing kallar lustspelet träffande för ”god ädelbuskis”. Man frestas också att använda benämningen ”folklustspel”. Buskis och folklustspel har sina trogna publik, som skrattat gott, men de har inte något högre anseende.

En försummad hustru

Den övergivna hustrun blir förtvivlad, när hon tror att maken och familjeförsörjaren har mist minne och förstånd.
Den övergivna hustrun blir förtvivlad, när hon tror att maken och familjeförsörjaren har mist minne och förstånd.

Shakespeare vore dock inte Shakespeare, om han inte hade förmått att ge även denna pjäs ett tänkvärt och gripande innehåll. Ljudaborg lyfter på ett utmärkt sätt fram denna del av innehållet. Shakespeare målar upp en gripande bild av en försummad eller övergiven hustru. Tyvärr hade hon många olyckssystrar. Detta är en värdefull och gripande bild ur kvinnohistorien. Tvillingbrodern, som bor i Lödöse (eller Efesus enligt Shakespeare) är gift. Som köpman har han många ärenden på stan. Hemma sitter hustrun och sänder bud efter honom, att han skall komma hem och äta middag. Eva Larsson gör en utmärkt rolltolkning av denna hustru, och Martina Björnsvik spelar med bravur hennes syster. Kvinnorna var på ett annat sätt än männen hänvisade till hemmet och rörde sig inte på samma sätt fritt utanför hemmets väggar. Hustrun är orolig för att maken uppvaktar en sköka. Mycket riktigt äter han ibland middag hos en kurtisan (i pjäsen värdshusvärdinnan). Hustrurna hade all anledning att vara oroliga, när männen åt middag på krogar eller värdshus. Uppasserskorna tjänstgjorde nämligen ofta även som glädjeflickor. Den stackars hustrun klagar över, att hon har blivit ful, och att mannen därför tappat intresset för henne. Hon är rädd för att mannen genom sin otrohet skall få någon könssjukdom och sedan överföra den på sin stackars hustru. Vad har hon då för någon tröst av sin syster? Hennes syster tycks dela manssamhällets värderingar. Mannen har makten över skapelsen och även över kvinnan, som inte bör vara svartsjuk. Sin svåger förmanar hon att hyckla kärlek till sin hustru, även om hans glöd skulle ha falnat. Hon förmanar honom att dölja sin otrohet för hustrun, om han skulle vara otrogen. Hennes krav är alltså inte högt ställda.

Kvinnans beroendeställning

De två tvillingparen stöter samman, och missförstånden reds upp.
De två tvillingparen stöter samman, och missförstånden reds upp.

I detta fall nöjde sig den äkta mannen med att äta middag hos den lättfotade värdshusvärdinnan, men i verkligheten nöjde sig männen inte alltid med att spisa middag och dricka på tvivelaktiga ställen. Mannens ställning var stark i det gamla manssamhället och kvinnans svag. Då kunde han göra som han ville. De snälla och hederliga äktamännen var trogna mot sina fruar, men de andra gick till glädjeflickor, om de ville. Kvinnorna var tvungna att finna sig i detta. Skilsmässa var i stort sett otänkbar på denna tid. Möjligen kunde de flytta hemifrån, men hur gick det då med deras försörjning? Shakespeares drama är som sagt en komedi eller ett lustspel. Därför är upplösningen i detta fall lyckosam. Så var den ofta inte i verkligheten.

Familjesplittring

Även på annat sätt känner man, att detta teaterstycke har ett budskap till vår samtid. Det handlar om en familj, som har splittrats. Hur många splittrade familjer har vi inte fått besked om under 2000-talets många flyktingvågor? På slutet återförenas alla: man, hustru, tvillingsöner och tjänare. Detta är ju som sagt ett lustspel. Familjefadern (från Kongahälla) har under sitt sökande efter familjemedlemmarna hamnat i Lödöse, där han fängslas och döms till döden, eftersom han kommer från en fientlig stad. Hur många människor har inte under 2000-talets många krig och inbördesstrider avrättats på grund av sin härkomst, sin religion eller sin rikstillhörighet? I Shakespeares lustspel återförenas dock familjen, och den ene sonen betalar lösesumman för sin far. Allt reder upp sig.

Ljudaborg levandegör

Jag läste detta teaterstycke första gången omkring 1970. Sedan dess har jag inte haft en tanke på att läsa om det. Jag fann dramat visserligen fyndigt sammansatt men osannolikt, pratigt och inte särskilt roligt. Efter Ljudaborgs föreställning går jag hem med nyväckta tankar och känslor. Jag plockade fram Shakespearefolianten i fråga och var ivrig att åter läsa hans lustspel. Ljudaborg hade levandegjort Shakespeare och lyft fram väsentligheter, som talar till vår egen tid.

Lars Gahrn

Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn

Karolinska officerare värnade riksdagens makt

Karl XII:s död medförde omedelbart enväldets fall och riksdagens pånyttfödelse. Enväldet visade sig vara ett kort mellanspel i Sveriges långa historia. Enväldet tillkom under 1680- och 1690-talen på grund av den högadliga rådsregeringens misslyckanden och kravet på en stark ledning under skånska kriget. När kriget bröt ut 1674, fanns inte tillräckligt med pengar. Varken krigs­hären eller flottan var tillräckligt starka eller välutrustade.

Karl XII inkallade inte riksdagar

Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.
Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare Karl XI och hans nya rådgivare samt Frankrikes beskydd klarade sig Sverige utan landförluster. Följden blev, att riksrådet (den högadliga regeringen) miste sin makt, och att riks­dagen överlämnade de flesta av sina maktbefogenheter till kungen. Vid sin död 1697 var Karl XI i stort sett enväldig. Hans arvtagare, kronprins Karl, föddes 1682 och uppfostrades i enväldets tänkesätt. Som kung avgjorde han alla viktiga ärenden själv. Han inkallade aldrig någon riksdag. Vanan att söka stöd hos riksdagar var dock djupt rotad bland svenska makthavare. Under konungens vistelse i Turkiet inkallade rådet (den kungliga regeringen) en utskottsriksdag 1710 och en regelrätt riksdag 1713–1714. Båda riksdagarna visade en stark fredsvilja. Konungen befallde brevledes riksdagsmännen att fara hem. Så skedde också.

Befälhavarna tar inte ställning

Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.
Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.

Läget förändrades vid kungens död den 30 november 1718. Vid Fredrikstens fästning i Norge var den svenska huvudhären samlad. Vem skulle bli regent efter Karl XII, och hur skulle riket styras? Hären var rikets viktigaste maktfaktor. Den hade kunnat avgöra dessa frågor, men det gjorde den inte. Vid hären fanns överbefälhavaren, arvprinsen Fredrik av Hessen, gift med prinsessan Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster. Under återtåget från Fredriksten till Uddevalla försökte Fredrik på alla sätt förmå överstarna och andra höga befäl att erkänna hans gemål som drottning, men de vägrade på det bestämdaste. Walfrid Holst skriver: ”I själva verket voro de ledande bland befälen allt annat än benägna för att utan vidare erkänna Ulrika Eleonora som regent. De syntes endast fast beslutna att nu efter Karl XII:s död kasta enväldet över ända.” Både Fredrik och Ulrika Eleonora försäkrade, att prinsessan inte önskade någon envåldsmakt.

Ett obestämt ställningstagande

Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.
Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.

Några mil norr om Uddevalla nåddes Fredrik av brev från Stockholm. Han var så angelägen att ta del av innehållet, att han stannade upp på vägen och lät hämta ljus från en bondgård för att läsa breven. Av breven framgick, att både rådet (regeringen) och ämbetsverken erkände Ulrika Eleonora som drottning, och att de gav Fredrik titeln kunglig höghet. Nu kunde Fredrik förhandla med större framgång i Uddevalla. Krigsbefälhavarna förklarade här i Uddevalla, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men att enväldet måste avskaffas, om hon skulle kunna bli drottning. De ville dock inte svära någon trohetsed, ty i den gällande trohetseden nämndes enväldet. ”När ständerna kommit samman och hennes majestät blivit antagen, ville officerarna gärna avlägga den ed, som riksdagen komme att föreskriva.” (Walfrid Holst, Fredrik I, Stockholm 1953, s. 103–108.)

Befälhavarna ville inte bli kungamakare

En del av det karolinska kavalleriet.
En del av det karolinska kavalleriet.

Hela denna berättelse är på alla sätt anmärkningsvärd. Först och främst är det påfallande, att krigsbefälen vill ha bort enväldet. Diktaturer har ofta uppstått genom militärkupper, men så var det inte i Sverige. Det karolinska enväldet uppkom genom att riksdagen frivilligt avsade sig de flesta av sina befogenheter. Krigsbefälhavarna ville inte ens bibehålla enväldet. Vilket annat land har haft en så frihetsvänlig officerskår? Märkligt är också, att krigsbefälen bestämt avböjer att bli kungamakare. De hänvisar i stället till riksdagen. I det gamla Rom brukade pretorianerna (livgardet) utropa ny kejsare, och senare kunde även häravdelningar ute i imperiets provinser upphöja sina befälhavare till kejsare. I Ryssland blev man tsar tack vare stödet från regementena i Moskva eller Sankt Petersburg. I Uddevalla hänvisade krigshärens befälhavare till riksdagen. I Sverige var den politiska kulturen en helt annan än i Rom och Ryssland.

Riksdagsmän hade större frihet än befäl

Först sedan de hade fått veta, att rådet och ämbetsverken hade hyllat prinsessan som regerande drottning, gick befälhavarna med på att förklara, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men fortfarande hänvisade de till att riksdagen skulle utse henne till regent. Den karolinska officerskåren uppförde sig så exemplariskt författningsenligt, att uppförandet helt enkelt inte helt kan ha berott på plikt och frihetskärlek. Officerarna visste att de själva skulle sitta i riksdagen som riksdagsmän för adeln. Som riksdagsmän skulle de ha mycket större frihet att säga och rösta som de ville än här i Uddevalla under ordförandeskap av sin generalissimus (överbefälhavare) Fredrik av Hessen, som var gift med prinsessan. För dem var det bäst att frågorna slutgiltigt avgjordes i riksdagen. De ville inte binda sina händer på förhand.

Hårda villkor genomdrevs i Stockholm

Vad blir då kvar av ”Fältriksdagen i Uddevalla”? Trots allt hade det viktigaste avgjorts provisoriskt där. Fredrik av Hessen hade förklarat att prinsessan inte skulle göra anspråk på enväldet. Krigsbefälen hade uttalat sig för prinsessan. Om hon gav avkall på enväldet, hade de svårt att rygga detta uttalande. Det gjorde de inte heller. Enväldet föll, och prinsessan blev regerande drottning. I Stockholm genomdrev dock riksdagsmännen hårda bestämmelser, som på många sätt begränsade regentens makt. Det lönade sig att uppskjuta de bindande besluten till riksdagen i Stockholm. De karolinska officerarna var alltså skickliga taktiker inte bara på slagfältet utan även i politiska förhandlingar.

Lars Gahrn

Spökjakt utan framgång i Kronhuset

Higab sköter Göteborgs stads kulturfastigheter, och Historieverket visar dem, åtminstone flera av dem. I många fall har det blivit så. Arbetsfördelningen har visat sig vara utmärkt. Historieverket består av historieintresserade guider, som har erfarenhet av teater och andra större evenemang, och som vet vad man skall lyfta fram i en historisk fastighet. Julmarknaden, som anordnas i Kronhuset i december 2018, drivs av Historieverket.

Fästningsstadens arsenal

Kronhuset enligt gammalt vykort.
Kronhuset enligt gammalt vykort.

Söndagen den 12 augusti 2018 visade Anna Jolfors runt i Kronhuset och berättade om dess historia. Att vara klädd i en dräkt, som passar in i byggnadens tidsskede, är numera mycket viktigt för alla ciceroner. Anna Jolfors mötte upp i en 1700-talsklänning i blått, inhandlad på nätet. Även 1700-talsdräkter har vissa moderna bekvämligheter som exempelvis ett blixtlås i ryggen. Helt kan man inte utestänga nutida bekvämligheter, men man kan alltså vända dem ryggen. Kronhuset byggdes som arsenal för fästningsstaden Göteborg. I fredstid, när ingen fiende hotade, skulle kanonerna inte få stå utsatta för väder och vind. Då skulle de stå inställda i Kronhuset. Hela bottenvåningen var en enda stor sal utan mellanväggar eller ens pelare, som skulle kunna hindra kanonernas uppställning. Golvet var helt enkelt ett grusgolv. Så var och förblev det fram till 1955–1957, då nuvarande golv tillkom.

Reliefer i trä

En av relieferna i och på Kronhuset.
En av relieferna i och på Kronhuset.

Byggnaden stod färdig 1654. Ytterst litet har förändrats sedan dess. Ungefär 90 procent av det bärande virket är ursprungligt. Över långsidans dörrar sitter, både invändigt och utvändigt, reliefer som visar rustningar och vapen. De är målade och ser ut att vara huggna i sandsten eller kalksten. I själva verket är de skurna i trä och måste målas vart femte år, berättar Anna Jolfors.

Riksdagssal och kyrka

Anna Jolfors i 1700-talsklänning.
Anna Jolfors i 1700-talsklänning.

Här i Kronhuset hyllades Karl XI som konung under riksdagen i Göteborg 1660. De fyra stånden adel, präster, borgare och bönder, sammanträdde var för sig i hus ute på stan, men gemensamma samlingar ägde rum här i Kronhusets bottenvåning. Kanonerna måste vid detta tillfälle ha varit utrullade. Under 1800-talet användes husets bottenvåning som kyrka för garnisonsförsamlingen. Då hade man – för säkerhets skull – satt in pelare i rummet, berättade Anna Jolfors. Vid renoveringen 1955–1957 arbetade man med takbjälkarna och förstärkte dem i vissa fall. Här hade Stadsmuseet under många år sina stadshistoriska samlingar.

Orkesterhus och kommunfullmäktiges sal

År 1998 blev Kronhuset orkesterhus för Göteborg Wind Orchestra, som då hette GöteborgsMusiken. Under Börsens restaurering sammanträder kommunfullmäktige, som borde kallas stadsfullmäktige, i denna byggnad. Återigen har den en viktig uppgift i folkstyrets historia. Under dessa yttersta dagar har man satt in en hiss i byggnaden, för att rullstolsburna besökare skall kunna komma upp till andra våningen.

Flygande flingor

Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.
Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.

Vi vandrade under ledning av Anna Jolfors upp genom våningarna. Musikerna i Göteborg Wind Orchestra har tjänsterum i huset. Där kan de öva på sina instrument. För att inte skada den historiska byggnaden skapar man så kallade kassetter. Man bygger upp rum i rummet. Dem kan man lätt plocka ner igen, om huset skall användas till annat. Till slut stod vi intill trappan, som leder upp till det lilla vindsrummet under taket. Där skall spökena bo, sägs det. Vi fick denna gång gå uppför trappan och titta in där. Jag upptäckte inte minsta lilla spöke. Inte heller någon annan kunde se några vålnader eller gengångare. En kvinna kunde dock i sin kamera se små flingor, som från höger flög mot vänster. Till min besvikelse kunde dock inte jag se dessa flingor i min kamera. Vi begrep, att flingorna fanns i kameran och inte i verkligheten, men mystiska var de onekligen.

Flingor var orber

Niklas Krantz, vän med Anna Jolfors, var med under visningen. Han uppträdde här som den store glädjeförstöraren. Inte ens detta lilla mysterium skulle vi få behålla. Han berättade, att dessa flingor var så kallade orber, ett välkänt optiskt fenomen, som förekommer i kameror. Orber är så välkända, att en förklaring finns med i Wikipedia: ”Orber är ljusfenomen som ibland uppträder på fotografier eller film. Orber är stora oskärpecirklar som uppkommer då partiklar (damm, vattendroppar, insekter etc.) hamnar kraftigt ur fokus. För att framträda måste de vara mer upplysta än bakgrunden, vilket är ett vanligt resultat av att använda blixt i mörka utrymmen.”

Mycket att berätta om

Orberna var en mycket klen ersättning för spöken. Kronhuset har en lång och innehållsrik historia, men som spökhus är det inte mycket att skryta med. Som synes finns dock mycket annat att berätta om.

Lars Gahrn

Nya Lödöse och Mölndal

För Mölndal var Göteborgs grundande 1621 en mycket viktig händelse. Tack vare ömsesidigt samspel växte och utvecklades båda samhällena kraftigt. Frågan är dock om det viktigaste årtalet för Mölndals vidkommande trots allt inte var 1473, då Nya Lödöse (nuvarande Gamlestaden i Göteborg) grundades.

Liknande stadsplaner

Nya Lödöse ses på denna förenklade modell. Staden genomdras av Säveån och har Mölndalsån strax intill (men tyvärr utanför bild). De bägge åarna har rimligen varit en av anledningarna till att staden anlades just här, skriver Lars Gahrn i dagens artikel.
Nya Lödöse ses på denna förenklade modell. Staden genomdras av Säveån och har Mölndalsån strax intill (men tyvärr utanför bild). De bägge åarna har rimligen varit en av anledningarna till att staden anlades just här, skriver Lars Gahrn i dagens artikel.

Staden grundades 1473 och skulle heta Götaholm, var det tänkt. Staden befolkades dock huvudsakligen av borgare från Lödöse, och de ville ta detta namn med sig. Namnet blev Nya Lödöse eller Nylöse eller Nylös. Förutsättningarna för att Nylöse skulle ha haft likartad betydelse för Mölndal är att likheterna mellan städerna Nylöse och Göteborg är stora. De är mycket riktigt mycket stora. Harald Wideen har påpekat likheterna mellan Lödöse och Nya Lödöse rent stadsplanemässigt. Båda städerna genomdrogs av en å och omgavs av en grävd vallgrav eller två åarmar. (Norra delen av Lödöse hade dock inte detta skydd.) Fler likheter finns. När man ser Nya Lödöses stadsplan, kommer man dock på sig med att säga: Ja, men denna stadsplan finns ännu idag, nämligen i Göteborg. Bägge städerna omgavs av en grävd vallgrav och skyddades av jordvallar.

Mölndalsån – samfärdsled för två städer

På 1530-talet malde kvarnarna i Mölndal mjöl åt Älvsborgs lott. Detta är ett mycket intressant vittnesbörd om att Mölndals kvarnby redan då malde för folk långt utanför socknens gränser.
På 1530-talet malde kvarnarna i Mölndal mjöl åt Älvsborgs lott. Detta är ett mycket intressant vittnesbörd om att Mölndals kvarnby redan då malde för folk långt utanför socknens gränser.

Det finns vidare likheter mellan Lödöse, Nya Lödöse och Göteborg. Lödöse genomdrogs av Ljudaån och Nylöse av Säveån. Göteborg har Stora hamnkanalen som motsvarighet. Denna kanal är dock grävd och inte en naturlig å. Det visade sig emellertid snart, att inte heller Göteborg kunde klara sig utan en å med rinnande vatten. Redan på 1640-talet grävdes en kanal från Mölndalsån fram till vallgraven och Stora hamnkanalen. Den kallades då Mölndalskanalen, men den får nu som regel heta Fattighusån. Rinnande vatten behövdes för att tillföra dricksvatten, spola undan avfall och hindra igenslamning. Det viktiga för oss mölndalsbor är, att Säveån och Mölndalsån går samman ungefär där Nylöse låg. Mölndalsån var en god samfärdsled mellan staden Nya Lödöse och Mölndal. Man har sedan länge varit övertygad om, att Säveån är en av förutsättningarna för att staden anlades just här. Vi har all anledning att tro, att Mölndalsån var en annan anledning. När Göteborg så småningom anlades, måste göteborgarna skicka ut sina pråmar på älven, om de ville fara till Mölndal. Pråmarna färdades ett kort stycke uppströms och girade sedan styrbord in på Säveån och Mölndalsån. Så kunde man ju göra, men behovet av Mölndalsån var således så stort, att man grävde en kanal från vårt vattendrag rakt fram till staden Göteborg.

Grundgrävning i leran

Det finns alltså likheter mellan de tre städerna, och man kan säga, att Göteborg har anor ett årtusende tillbaka i tiden. Lödöse som stad uppstod nämligen redan på 1000-talet. Förtätning är ett ledande begrepp inom nuvarande stadsplanering eller ”stadsbyggnad”. I Gamlestaden skall man riva många gamla landshövdingehus och bygga större, högre och tyngre hus i stället. Därför krävs bättre och djupare grunder. (Alla tre städerna har även det gemensamt, att de har byggts på sumpig lermark, som är allt annat än lämplig för tyngre byggnader.) Gräver man djupt, stöter man på kulturlagren, som tack vare lera och fuktighet är mycket bra bevarade. Här kan man finna mycket. Grävningarna har visat sig vara mycket givande. Utgrävningarna i Nya Lödöse på senare år är Västsveriges största arkeologiska projekt.

En efterlysning

För att återvända till Mölndal är samspelet mellan Göteborg och Mölndal mycket väl känt tack vare ett överflöd av källor, men århundradena före Göteborgs grundande är mycket källknappa. Rimligtvis borde man dock kunna finna antydningar i de källor, som trots allt står till buds. Tack vare grävningarna vänder man dessutom på varje sten; man undersöker med andra ord alla slags källor. Därför skickar jag ut en efterlysning: Kan man finna uppgifter om Mölndal i de skriftliga källorna om Nya Lödöse? Närmast till hands ligger att tänka sig, att kvarnarna i Mölndal har malt mjöl att invånarna i Nya Lödöse. Vi vet, att i början av 1530-talet malde en mjölnare i Mölndal mjöl åt Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg). (Uppgiften är lättillgängligast i boken: ”Mölndal, Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling”, 1993, s. 35.) Med den tidens samfärdsel på Mölndalsån låg Nylöse betydligt närmare Mölndal än vad slottet gjorde. Som sagt, uppgifter efterlyses. Peter Funke erinrar om uppgiften, att under 1530-talet åtminstone smörräntan från Bosgården uppbars av borgmästaren i Nya Lödöse, Anund Esbjörnsson. (Uppgifterna finns i boken: Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län III, Gbg 1932, s. 57.) Denna uppgift ligger bakom namnet Smörräntegatan. Fler upplysningar önskas.

Lars Gahrn