Spökjakt utan framgång i Kronhuset

Higab sköter Göteborgs stads kulturfastigheter, och Historieverket visar dem, åtminstone flera av dem. I många fall har det blivit så. Arbetsfördelningen har visat sig vara utmärkt. Historieverket består av historieintresserade guider, som har erfarenhet av teater och andra större evenemang, och som vet vad man skall lyfta fram i en historisk fastighet. Julmarknaden, som anordnas i Kronhuset i december 2018, drivs av Historieverket.

Fästningsstadens arsenal

Kronhuset enligt gammalt vykort.
Kronhuset enligt gammalt vykort.

Söndagen den 12 augusti 2018 visade Anna Jolfors runt i Kronhuset och berättade om dess historia. Att vara klädd i en dräkt, som passar in i byggnadens tidsskede, är numera mycket viktigt för alla ciceroner. Anna Jolfors mötte upp i en 1700-talsklänning i blått, inhandlad på nätet. Även 1700-talsdräkter har vissa moderna bekvämligheter som exempelvis ett blixtlås i ryggen. Helt kan man inte utestänga nutida bekvämligheter, men man kan alltså vända dem ryggen. Kronhuset byggdes som arsenal för fästningsstaden Göteborg. I fredstid, när ingen fiende hotade, skulle kanonerna inte få stå utsatta för väder och vind. Då skulle de stå inställda i Kronhuset. Hela bottenvåningen var en enda stor sal utan mellanväggar eller ens pelare, som skulle kunna hindra kanonernas uppställning. Golvet var helt enkelt ett grusgolv. Så var och förblev det fram till 1955–1957, då nuvarande golv tillkom.

Reliefer i trä

En av relieferna i och på Kronhuset.
En av relieferna i och på Kronhuset.

Byggnaden stod färdig 1654. Ytterst litet har förändrats sedan dess. Ungefär 90 procent av det bärande virket är ursprungligt. Över långsidans dörrar sitter, både invändigt och utvändigt, reliefer som visar rustningar och vapen. De är målade och ser ut att vara huggna i sandsten eller kalksten. I själva verket är de skurna i trä och måste målas vart femte år, berättar Anna Jolfors.

Riksdagssal och kyrka

Anna Jolfors i 1700-talsklänning.
Anna Jolfors i 1700-talsklänning.

Här i Kronhuset hyllades Karl XI som konung under riksdagen i Göteborg 1660. De fyra stånden adel, präster, borgare och bönder, sammanträdde var för sig i hus ute på stan, men gemensamma samlingar ägde rum här i Kronhusets bottenvåning. Kanonerna måste vid detta tillfälle ha varit utrullade. Under 1800-talet användes husets bottenvåning som kyrka för garnisonsförsamlingen. Då hade man – för säkerhets skull – satt in pelare i rummet, berättade Anna Jolfors. Vid renoveringen 1955–1957 arbetade man med takbjälkarna och förstärkte dem i vissa fall. Här hade Stadsmuseet under många år sina stadshistoriska samlingar.

Orkesterhus och kommunfullmäktiges sal

År 1998 blev Kronhuset orkesterhus för Göteborg Wind Orchestra, som då hette GöteborgsMusiken. Under Börsens restaurering sammanträder kommunfullmäktige, som borde kallas stadsfullmäktige, i denna byggnad. Återigen har den en viktig uppgift i folkstyrets historia. Under dessa yttersta dagar har man satt in en hiss i byggnaden, för att rullstolsburna besökare skall kunna komma upp till andra våningen.

Flygande flingor

Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.
Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.

Vi vandrade under ledning av Anna Jolfors upp genom våningarna. Musikerna i Göteborg Wind Orchestra har tjänsterum i huset. Där kan de öva på sina instrument. För att inte skada den historiska byggnaden skapar man så kallade kassetter. Man bygger upp rum i rummet. Dem kan man lätt plocka ner igen, om huset skall användas till annat. Till slut stod vi intill trappan, som leder upp till det lilla vindsrummet under taket. Där skall spökena bo, sägs det. Vi fick denna gång gå uppför trappan och titta in där. Jag upptäckte inte minsta lilla spöke. Inte heller någon annan kunde se några vålnader eller gengångare. En kvinna kunde dock i sin kamera se små flingor, som från höger flög mot vänster. Till min besvikelse kunde dock inte jag se dessa flingor i min kamera. Vi begrep, att flingorna fanns i kameran och inte i verkligheten, men mystiska var de onekligen.

Flingor var orber

Niklas Krantz, vän med Anna Jolfors, var med under visningen. Han uppträdde här som den store glädjeförstöraren. Inte ens detta lilla mysterium skulle vi få behålla. Han berättade, att dessa flingor var så kallade orber, ett välkänt optiskt fenomen, som förekommer i kameror. Orber är så välkända, att en förklaring finns med i Wikipedia: ”Orber är ljusfenomen som ibland uppträder på fotografier eller film. Orber är stora oskärpecirklar som uppkommer då partiklar (damm, vattendroppar, insekter etc.) hamnar kraftigt ur fokus. För att framträda måste de vara mer upplysta än bakgrunden, vilket är ett vanligt resultat av att använda blixt i mörka utrymmen.”

Mycket att berätta om

Orberna var en mycket klen ersättning för spöken. Kronhuset har en lång och innehållsrik historia, men som spökhus är det inte mycket att skryta med. Som synes finns dock mycket annat att berätta om.

Lars Gahrn

Annonser

Nya Lödöse och Mölndal

För Mölndal var Göteborgs grundande 1621 en mycket viktig händelse. Tack vare ömsesidigt samspel växte och utvecklades båda samhällena kraftigt. Frågan är dock om det viktigaste årtalet för Mölndals vidkommande trots allt inte var 1473, då Nya Lödöse (nuvarande Gamlestaden i Göteborg) grundades.

Liknande stadsplaner

Nya Lödöse ses på denna förenklade modell. Staden genomdras av Säveån och har Mölndalsån strax intill (men tyvärr utanför bild). De bägge åarna har rimligen varit en av anledningarna till att staden anlades just här, skriver Lars Gahrn i dagens artikel.
Nya Lödöse ses på denna förenklade modell. Staden genomdras av Säveån och har Mölndalsån strax intill (men tyvärr utanför bild). De bägge åarna har rimligen varit en av anledningarna till att staden anlades just här, skriver Lars Gahrn i dagens artikel.

Staden grundades 1473 och skulle heta Götaholm, var det tänkt. Staden befolkades dock huvudsakligen av borgare från Lödöse, och de ville ta detta namn med sig. Namnet blev Nya Lödöse eller Nylöse eller Nylös. Förutsättningarna för att Nylöse skulle ha haft likartad betydelse för Mölndal är att likheterna mellan städerna Nylöse och Göteborg är stora. De är mycket riktigt mycket stora. Harald Wideen har påpekat likheterna mellan Lödöse och Nya Lödöse rent stadsplanemässigt. Båda städerna genomdrogs av en å och omgavs av en grävd vallgrav eller två åarmar. (Norra delen av Lödöse hade dock inte detta skydd.) Fler likheter finns. När man ser Nya Lödöses stadsplan, kommer man dock på sig med att säga: Ja, men denna stadsplan finns ännu idag, nämligen i Göteborg. Bägge städerna omgavs av en grävd vallgrav och skyddades av jordvallar.

Mölndalsån – samfärdsled för två städer

På 1530-talet malde kvarnarna i Mölndal mjöl åt Älvsborgs lott. Detta är ett mycket intressant vittnesbörd om att Mölndals kvarnby redan då malde för folk långt utanför socknens gränser.
På 1530-talet malde kvarnarna i Mölndal mjöl åt Älvsborgs lott. Detta är ett mycket intressant vittnesbörd om att Mölndals kvarnby redan då malde för folk långt utanför socknens gränser.

Det finns vidare likheter mellan Lödöse, Nya Lödöse och Göteborg. Lödöse genomdrogs av Ljudaån och Nylöse av Säveån. Göteborg har Stora hamnkanalen som motsvarighet. Denna kanal är dock grävd och inte en naturlig å. Det visade sig emellertid snart, att inte heller Göteborg kunde klara sig utan en å med rinnande vatten. Redan på 1640-talet grävdes en kanal från Mölndalsån fram till vallgraven och Stora hamnkanalen. Den kallades då Mölndalskanalen, men den får nu som regel heta Fattighusån. Rinnande vatten behövdes för att tillföra dricksvatten, spola undan avfall och hindra igenslamning. Det viktiga för oss mölndalsbor är, att Säveån och Mölndalsån går samman ungefär där Nylöse låg. Mölndalsån var en god samfärdsled mellan staden Nya Lödöse och Mölndal. Man har sedan länge varit övertygad om, att Säveån är en av förutsättningarna för att staden anlades just här. Vi har all anledning att tro, att Mölndalsån var en annan anledning. När Göteborg så småningom anlades, måste göteborgarna skicka ut sina pråmar på älven, om de ville fara till Mölndal. Pråmarna färdades ett kort stycke uppströms och girade sedan styrbord in på Säveån och Mölndalsån. Så kunde man ju göra, men behovet av Mölndalsån var således så stort, att man grävde en kanal från vårt vattendrag rakt fram till staden Göteborg.

Grundgrävning i leran

Det finns alltså likheter mellan de tre städerna, och man kan säga, att Göteborg har anor ett årtusende tillbaka i tiden. Lödöse som stad uppstod nämligen redan på 1000-talet. Förtätning är ett ledande begrepp inom nuvarande stadsplanering eller ”stadsbyggnad”. I Gamlestaden skall man riva många gamla landshövdingehus och bygga större, högre och tyngre hus i stället. Därför krävs bättre och djupare grunder. (Alla tre städerna har även det gemensamt, att de har byggts på sumpig lermark, som är allt annat än lämplig för tyngre byggnader.) Gräver man djupt, stöter man på kulturlagren, som tack vare lera och fuktighet är mycket bra bevarade. Här kan man finna mycket. Grävningarna har visat sig vara mycket givande. Utgrävningarna i Nya Lödöse på senare år är Västsveriges största arkeologiska projekt.

En efterlysning

För att återvända till Mölndal är samspelet mellan Göteborg och Mölndal mycket väl känt tack vare ett överflöd av källor, men århundradena före Göteborgs grundande är mycket källknappa. Rimligtvis borde man dock kunna finna antydningar i de källor, som trots allt står till buds. Tack vare grävningarna vänder man dessutom på varje sten; man undersöker med andra ord alla slags källor. Därför skickar jag ut en efterlysning: Kan man finna uppgifter om Mölndal i de skriftliga källorna om Nya Lödöse? Närmast till hands ligger att tänka sig, att kvarnarna i Mölndal har malt mjöl att invånarna i Nya Lödöse. Vi vet, att i början av 1530-talet malde en mjölnare i Mölndal mjöl åt Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg). (Uppgiften är lättillgängligast i boken: ”Mölndal, Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling”, 1993, s. 35.) Med den tidens samfärdsel på Mölndalsån låg Nylöse betydligt närmare Mölndal än vad slottet gjorde. Som sagt, uppgifter efterlyses. Peter Funke erinrar om uppgiften, att under 1530-talet åtminstone smörräntan från Bosgården uppbars av borgmästaren i Nya Lödöse, Anund Esbjörnsson. (Uppgifterna finns i boken: Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län III, Gbg 1932, s. 57.) Denna uppgift ligger bakom namnet Smörräntegatan. Fler upplysningar önskas.

Lars Gahrn

Stifts- och landsbiblioteket i Skara – en skattkammare med stora utvecklingsmöjligheter

Skulle staden Skara ha funnits utan Skara domkyrka? Så här i efterhand är det svårt att urskilja andra orsaker till stadsbildningen än domkyrkan, dess prästerskap och andra anställda, även om andra orsaker måste ha funnits.

Domkyrkan skapade kultur

Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.
Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.

Än i dag står domkyrkan mitt i byn eller mitt i staden. På södra sidan av domkyrkan ligger Djäkneskolan eller gymnasiet, som på senare tid blev högstadium och i skrivande stund skall byggas om till kommunhus. På norra sidan av kyrkan finns Stifts- och landsbiblioteket. Båda dessa har domkyrkan att tacka för sin tillkomst. Svenskt skolväsen har Svenska kyrkan som sitt ursprung. Biblioteket tog hand om gymnasiets och domkyrkans böcker, som drar till sig åtskilliga ”pilgrimer”, även från ”Utlanden”. Fredagen den 27 oktober 2017 besökte Niklas Krantz och jag Stifts- och landsbiblioteket. Biblioteksassistenten Sven-Olof Ask är också skattmästare i Föreningen för Västgötalitteratur. Niklas Krantz är en flitig styrelseledamot i denna förening. De två har ett ingående och omfattande samarbete. Denna fredag hade Ask lovat Krantz att visa oss omkring bakom de låsta dörrarna. Här i Skara har funnits en domkyrka och en skola sedan urminnes tider. Därför har biblioteket Sveriges äldsta bok.

Sveriges äldsta bok

Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.
Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.

I en väl skyddad monter ligger Skaramissalet från omkring 1150. Detta är en mässbok eller kyrkohandbok med de liturgiska texter, som användes av prästen under gudstjänsterna. Många sidor fattas, men de återstående har bundits in i två band. Det ena är utställt i biblioteket, det andra i Västergötlands museum några hundra meter längre bort. (Detta har visat sig vålla viss förvirring. Somliga påstår att missalet finns i biblioteket. Andra påstår att missalet finns i museet. I värsta fall kan tvist uppstå, men båda sidor har alltså rätt.) Boken är visserligen 850 år gammal, men den tillhör inte desto mindre den levande litteraturen, som läses och studeras. Den är utgiven både i faksimil och med vanliga tryckbokstäver. Dessutom har flera forskare förklarat texten och skrivit om handskriften. Utgåvan är både stor och tjock, en riktig ”kaffebordsbok”. Detta är den största dyrgripen, men där finns fler, exempelvis Hemsjömanualet, en annan kyrkohandbok. För några år sedan gick man igenom samlingarna och hittade då många okända rariteter, bland annat en handskrift om gamla runinskrifter. Skolan i Skara är mycket äldre än Sveriges alla universitet. Följaktligen finns här många gamla böcker, som saknas i de flesta andra biblioteks samlingar.

Biblioteket – ett romanskt palats

Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.
Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.

Inte bara böckerna är av stort värde. Själva biblioteksbyggnaden är ett palats, byggt 1858-1860 i medeltida stil för att passa ihop med domkyrkan. I biblioteksbyggnaden härskar den romanska rundbågestilen. När detta palats uppfördes, hade nygotiken ännu inte slagit igenom. Rundbågen härskade i kyrkorna, och ännu hade man inte bestämt sig för att göra en gotisk katedral av Skara domkyrka. Skillnaderna mellan biblioteket och domkyrkan har alltså blivit större efter Zettervalls restaurering av domkyrkan 1886-1894. (Denna innebar som bekant, att man renodlade domkyrkans gotiska stildrag.) Man måste dock säga, att byggnaderna går mycket bra ihop trots skillnaderna, och att dessa snarare ökar än minskar de båda byggnadernas värde. Var och en har sin särprägel och lockar till ingående granskning. I denna byggnad härbärgerades en gång biskopen, biblioteket och fornminnesföreningens samlingar. Huset var biskopspalats, bibliotek och museum, allt på en gång.

Högtidligt bibliotek – nästan kyrka

Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.
Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.

I nedervåningen finns i våra dagar Skaras turistbyrå och utställningslokaler för bibliotekets samlingar. Här kan vi beskåda Skaramissalet bakom pansarglas. I andra våningen har vi biblioteket. Man tror sig nästan vara i en kyrka. Här är högt i tak. Överallt finns rundbågiga valv och fönster. I läsesalen finns ett bord och skinnklädda stolar från Skara tingshus. Här har vi en läsesal, som är en del av Skaras historia. Var finner man dess like? Vid vårt besök träffade vi Åke Möller i läsesalen. Han skriver Mariestads historia och anmäler sin ankomst i förväg, så att Ask kan leta fram de böcker, som han önskar denna gång. Här i Stifts- och landsbiblioteket lär Ask känna sina låntagare. Han visade sig vara mycket imponerad av Möllers insatser. ”Han är amatörforskare, men stryk ordet amatör!” Längst bort till vänster, omstrålad av fönstrets ljus, står en byst av Karl XIV Johan. ”Sådana byster skänktes år 1823 till alla läroverk”, berättade Ask. Så var det, men här i Skara står bysten kvar. Hur många andra byster har överlevt de två århundranden, som snart har gått?

Skattkammare med utvecklingsmöjligheter

I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.
I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.

Här finns mycket att fördjupa sig i, bland annat akademiska avhandlingar från 1700- och 1800-talen. De innehåller många värdefulla uppgifter, om de läses med urskiljning. Likaså finns här handskrifter av stort värde, bland andra västgötska sockenbeskrivningar, som likaledes kan visa sig vara mycket givande, om de läses med urskiljning. Med dagens teknik kan sådana källor och sådana avhandlingar skannas av och läggas ut på nätet. Så arbetar man utomlands och – i viss mån – även här hemma i Sverige. Avhandlingarna är skrivna på latin och följaktligen icke läsbara för det stora flertalet av dagens forskare. De borde översättas till svenska. Föreningen för Västgötalitteratur ger ut en och annan sådan äldre skrift i översättning. Man har rentav översatt samtliga topografiska avhandlingar, som handlar om Västergötland, men vi har ju även det övriga riket! Vilken förening tar hand om denna arbetsuppgift? Föreningens insatser manar till efterföljd. Stifts- och landsbiblioteket är fullt av arbetsuppgifter och utvecklingsmöjligheter. Jag hoppas verkligen, att de styrande inser, att Skaras lärdomshistoria kan bli en viktig del av dess framtid, om man bibehåller denna kulturinstitution och satsar lite mer på den.

Vilken härlig stad!

Domkyrkan gav upphov till skolan. Domkyrka och skola gav upphov till biblioteket. Skolan gav upphov till museet. Domkyrkan har varit en kulturskapare av stora mått. Präster och lärare har satt sin prägel på staden. Det är stil över den gamla stadskärnan. När Niklas Krantz körde in i stadskärnan, skymtade vi på kort tid allt det väsentliga: allén, domkyrkan, Djäkneskolan, Krönikebrunnen, Stifts- och landsbiblioteket. Här återsåg jag domkyrkostaden, och jag utbrast: ”Vilken härlig stad!” Skara är inte stort, men det har stil och kvalitet. Från domkyrkan gick jag till biblioteket. Därifrån gick vi till museet. När detta stängde, gick vi tillbaka till biblioteket. När Ask skulle stänga för dagen, gick vi till domkyrkan, som hade öppet en timme längre. Där blev jag kvar till stängningsdags. (Skara stiftshistoriska sällskap hade lagt ur sina nyutgivna skrifter i kyrkan.) Klockan 18.00 på fredagskvällen var allt stängt, och då for vi hem. Ingenstans hade man behövt kasta ut oss, men vi hade varit kvar till de sista minuterna. Man har all anledning att dröja sig kvar i Skara.

 

Klippandagarna lever vidare

Göteborg var fullt av invånare, liv, handel och våld långt innan staden grundades. Inom nuvarande Göteborgs stads område finns nämligen områden, som var bebodda och välkända långt före stadens grundläggning 1621.

Jakt på sponsorer

Flottans män sjunger som man skall göra i Västsverige. Foto: Lars Gahrn.
Flottans män sjunger som man skall göra i Västsverige. Foto: Lars Gahrn.

Ute i Majorna finns Sandarna, där en tidig stenåldersboplats har legat. I Majorna finns även Klippans kulturreservat med bland annat ruinerna efter Älvsborgs slott. Här fanns ett slott redan på 1360-talet. Klippan utövar därför stark dragningskraft på historieintresserade, som årligen anordnar Klippandagarna. Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora och hennes förening Bevara Södra Älvstranden höll i dessa kulturdagar. Änkedrottningen, även känd som Ann Jönsson, har dock lämnat det jordiska, men föreningen finns kvar. ”Nervos belli pecuniam” (det väsentligaste i kriget är pengar), heter det. Ann Jönsson var mycket duktig vad gäller att få fram sponsormedel, men i slutet av sin bana kunde hon inte få fram fullt så mycket som behövdes. Vid sin död satte hon sin lit till de militärhistoriska föreningarna. Tommy Andersson tog över huvudansvaret, men tyvärr avled också han strax efteråt. En sann krigare ger sig dock aldrig. Westgiötha Gustavianer övertog huvudansvaret, och 2017 års Klippandagar var visserligen en lågbudgetsatsning, men allt var trevligt och välordnat. Förhoppningsvis lär sig även arvtagarna den svåra konsten att mjölka pengar ur fonder, stiftelser och enskilda sponsorer. Numera är dock de, som söker pengar, många, och redan Ann Jönsson hade som sagt svårigheter. Sponsorer efterlyses härmed!

Exercis och föredrag

Mycket kunde icke desto mindre bjudas oss besökare. Westgiötha Gustavianer ägnade sig åt exercis och lägerliv. Ibland marscherade truppen runt i området och sjöng ”Gustafs skål”, som på sätt och vis var Sveriges första nationalsång och hade skrivits av Bellman. Även Gustav II Adolfs Fotfänika fanns på plats. Två gånger om dagen sköt de salut med sin fältkanon. George Söderberg ledde guidade turer genom bruksområdet. Per Persson höll på lördagen ett föredrag om Älvsborgs slott. På söndagen talade Hans Moberg om spårvägens betydelse för Göteborgs utveckling. På lördagen sjöng Martin Bagge i Stobées trädgård. På söndagen sjöng ”Flottans män” på samma ställe.

Flottans män sjunger rätt

Westgiötha Gustavianer exercerar.
Westgiötha Gustavianer exercerar.

Flottans män samlade vid båda tillfällena en stor och mycket tacksam åhörarskara. Iförda sjömansuniformer sjunger dessa före detta örlogsgastar sjömanssånger och sånger med Västkustanknytning. De gör en utmärkt insats. Rösterna kan ibland vara aningen sträva, men de tar fram kraften och rytmen i melodierna. De sjunger som sångerna är avsedda att sjungas och ”tolkar” inte. De, som ”tolkar” sånger, sjunger dem så, som de aldrig har sjungits förut, och så som de förmodligen inte heller är avsedda att sjungas. Om någon stor artist skall sjunga, är risken stor att vederbörande vill göra sig märkvärdig och konstra till melodin. Inom musikvärlden vill vi ha sångare och inte ”tolkar”. Flottans män gör alltid en utmärkt insats. De vet också hur ”göteborgska” låter. Tack vare dem får sångerna sin rätta västsvenska klangfärg. Vid något tillfälle hade en av Lasse Dahlquists sånger sjungits under Allsång på Skansen. Man hade då försökt att få vissa ord och vändningar att låta som de gör i Västsverige. Flottans män mindes fortfarande dessa misslyckade sång- och talövningar med rysningar av obehag. Flottans män vet hur det skall låta i Västsverige. De sjunger visor, som ni har hört förut många gånger men sällan eller aldrig så bra framförda.

Skotsk dans och porter

En porterdemonstratör.
En porterdemonstratör.

Göteborg kallades fordom för ”Lilla London” på grund av alla engelsmän och skottar, som bodde i staden. Det brittiska arvet lever vidare på många sätt. I staden finns en förening, som ägnar sig åt skotska danser. Denna förening framträdde återigen på söndagen. Dessa dansuppvisningar är mycket uppskattade. Borta vid hotellet, som nu heter ”Waterfront hotel”, finns ett stort porterkar. Här höll Porter Drinkers Association till med porterprovning. Denna programpunkt upprepades sex gånger dagligen. Ingen annan verksamhet upprepades så ofta, vilket visar att det brittiska arvet är högst livskraftigt, åtminstone vad gäller dryckenskap. (Sådan verksamhet tycks höra till de livskraftigaste.) Gårdsföreningen hade kaffeservering i Stobées trädgård. Lions bistod besökarna med varm korv. Till slut tog brödet slut och ersattes med tunnbröd. För första gången i mitt liv åt jag varm korv med tunnbröd. Ovant var det, men bra smakade det.

 

Fältläger, släktforskning och marschkonsert

Kronhusparken i Göteborg var förvandlad till militärläger under Kulturkalaset 2017. Här såg man soldater från de senaste fyra århundradena, alltså under staden Göteborgs hela tillvaro, leva lägerliv, tillreda mat, driva handel med tillströmmande gäster, exercera, marschera samt berätta om vapen, uniformer och civila kläder. (I början, under Gustaf II Adolfs tid, hade man ännu inte några uniformer.)

Flera föreningar

Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.
Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.

Här i Västsverige finns nu flera militärhistoriska föreningar, som speglar vår militära kulturhistoria. Med i Kronhusparken fanns: Gustav II Adolfs Fotfänika, Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner/Göteborgs Artilleri, Westgiötha Gustavianer och Artilleriavdelningen i Göteborg. Med sig hade de tält, handeldvapen och kanoner, men i dessa tätbebyggda kvarter sköts inte med vare sig fältstycken eller handgevär. Här skulle kanonskott ha kunnat glädja enbart glasmästarna. (Många glasrutor skulle sannolikt ha spruckit, om man hade avfyrat sina fältstycken.) Kanonerna var enbart skådebröd och som sådana mycket uppskattade.

Modevisning

Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.
Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.

En liten scen fanns uppbyggd, och här anordnades med jämna mellanrum modevisning. Mycket fanns att säga om uniformerna samt om kvinnors och barns kläder. I äldre tid hade krigarna med sig hustru och barn i fält. I garnisonsstaden Göteborg var många av garnisonssoldaterna gifta, och här var det lättare att inkvartera hustru och barn. Barn har även de militärhistoriska föreningarnas medlemmar, och de tar med dem till uppvisningslägren. Föreningarnas medlemmar tågade med musiken främst runt de närmaste kvarteren och fram till Gustav Adolfs Torg för att visa att man fanns och för att locka fler besökare till lägret. Fram över Kronhusgården tågade karoliner, fotfänikefolk, gustavianer och Götaartillerister. Kvinnorna och barnen var med. Längst bak i tåget drog soldathustrurna en spjälvagn med barn, som var klädda i äldre klädesplagg. Barnen skrattade glatt åt den skakande upplevelsen på Kronhusgårdens gatsten och väckte stor munterhet.

Uppskattad kokvagn

Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.
Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.

Kanoner och spjälvagnar i all ära, men den mest uppskattade utrustningen i lägret var Götaartilleristernas kokvagn. Här var det fyr i spisen, och här tillagade några av medlemmarna mat, som serverades till hungriga medlemmar. Man kunde även leka i lägret. Man hade satt upp en vågrät stock. Två personer skulle sitta grensle över stocken och slå varandra i sidan med större påsar, som hade fyllts med något (förhoppningsvis) inte alltför hårt ämne. De båda kämparna slog varandra med påsarna allt vad de orkade. Långt ifrån att väcka fiendskap uppstod stor glädje under kampen. De kämpande skrattade hela tiden. En karolin och hans flickvän satt vända mot varandra och pangade på varann allt vad de orkade. Hon blev röd på armarna av alla slag. Sådana övningar skulle lätt kunna ge upphov till missnöje och osämja, tycker man, men så blev det ingalunda. Båda skrattade glatt och lyckligt och avslutade med att pussa varandra både en och flera gånger. Allt var enbart trevligt, glatt, sött och rart.

Hembygdsförbundet hade fullt

Ibland dök Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, upp i lägret, mysande av belåtenhet. Kan man vara annat än nöjd, när man har hela stugan full av intresserade släktforskare? Hembygdsförbundet har sina lokaler i det gula hus, vars bakre långsida vetter åt Kronhusparken. Jag beslöt att hälsa på även här, men jag blev stående i farstun en god stund innan jag kunde krångla mig in genom människomassan. Ja, visst kan släktforskare behöva handledning! De olyckliga människor, vilkas förfäder och anmödrar har bott i Göteborg, kan ha mycket svårt att finna dem i mängden. Här inne förevisades också en film. Den redogjorde för DNA-undersökningar, som har revolutionerat släktforskningen. För tjugo år sedan hade ingen kunnat drömma om sådana framsteg.

Marschkonsert

Konserten på Kronhusgården.
Konserten på Kronhusgården.

På Kronhusgården gav Göteborg Wind Orchestra en marschkonsert: I marschernas värld med Leif Arne Tangen Pedersen som gästdirigent. Han är norrman och hade fått höra önskemålet, att åtskilliga norska marscher skulle spelas. Givetvis levde han upp till förväntningarna. Vi fick höra bland andra Valdresmarsj, i vilken ingår en ”folkton fra Hardanger”. Detta är en marsch, som man inte glömmer. Den har för övrigt spelats in av Göteborg Wind Orchestra för många år sedan. Märkligt nog hade Tangen Pedersen dock som favoritmusik en svensk marsch av Viktor Widqvist, nämligen Norrlandsfärger. (Widqvist är mest känd för sin marsch ”Under blågul fana”, som är mest spelad.) Dirigenten var väl bevandrad bland Europas marscher och kunde även berätta mycket om dem. Han dirigerade snabbt och kraftfullt. Under hans ledning lyckades orkestern förträffligt med sin uppgift att på bästa sätt uttrycka kraften och rytmen i marscherna.

Historisk omgivning av stort värde

Lördagen den 19 augusti 2017 bjöd på många upplevelser vid Kronhuset och i Kronhusparken. Detta är ett mycket lämpligt område för historielektioner i toner, källskrifter och handfast verklighet. Historien passar bäst in i en historisk omgivning.

 

Historielektion med glimten i ögat

Landskapet runt Gräfsnäs slott är som gjort för strider mellan jägarförband. Strider har också utkämpats runt detta starkt befästa slott på den tiden, då Västergötland var ett gränslandskap. Hur kan det ha gått till då?

Landskap för jägarförband

Erik Samuelsson tillsammans med tre karolinska ryttare. Foto: Lars Gahrn.
Erik Samuelsson tillsammans med tre karolinska ryttare. Foto: Lars Gahrn.

Westgiötha Gustavianer, en militärkulturhistorisk förening, som jag har skrivit mycket om, nöjer sig inte med att fundera utan prövar på hur det är att utkämpa strider kring slottsruinen. Under Gräfsnäs slottsspel brukar man spela upp olika skärmytslingar i olika delar av slottets omgivningar. Vi åskådare lotsas med van hand runt från den ena platsen till den andra och får ta del av de stränga säkerhetsregler som gäller. När man skjuter med svartkrut, gäller allsköns regler. Gevären smäller högt. Därför bör man ha öronproppar. Även om man skjuter lösa skott, kan explosionen ändå vara farlig för skytten. Erik Samuelsson från Antens Kulturförening är en skicklig och trevlig ciceron vid dessa slottsspel. Slottsspelen försiggick som vanligt helt utan tillbud. Den enda olyckshändelsen, som inträffade, innebar att en soldat tappade sin medalj, som härmed efterlyses.

Många militärhistoriska föreningar

Westgiötha Gustavianer var där men även manskap ur andra svenska militärhistoriska föreningar, till exempel Bohus Elfsborghs Caroliner. Också soldater ur norska föreningar fanns på plats. Själva ramberättelsen hade man satt ihop med glimten i ögat. Den var inte sannolik, vilket man själv med ett leende meddelade. Den var endast en förevändning för att spela upp olika anfall, överfall, framryckningar och återtåg i Gräfsnäsparken. Dessa senare var dock nog så verklighetstrogna.

Fukt hotade slottspelen

Även norska soldater kan ha blåa rockar. Foto: Lars Gahrn.
Även norska soldater kan ha blåa rockar. Foto: Lars Gahrn.

Jag var där söndagen den 16 juli 2017. Dagen innan hade man haft strålande sol och sommarvärme. Denna söndag var molnig, kall och fuktig. Tidvis stänkte litet väta från ovan. Skulle övningarna kunna genomföras? Svartkrutsvapen är mycket känsliga för regn och fukt. Gevären har flintlås, som lätt klickar, om det blir fuktigt. Många av soldaterna drabbades av klickande flintlås, men trots allt lyckades de (efter visst besvär) få iväg skotten. En gång för många år sedan har jag varit med om, att befälhavaren, löjtnant Tord Finyak, avblåste övningarna, eftersom regnet föll alltför tätt, men vid övriga tillfällen har övningarna kunnat slutföras, så även denna gång.

Varför bygger ni inte upp slottet?

Gräfsnäs slott innan det blev ruin. Visst vore det trevligt att återfå detta blickfång!
Gräfsnäs slott innan det blev ruin. Visst vore det trevligt att återfå detta blickfång!

Som vanligt anordnades marknad under slottsspelen. Själva slottet är visserligen en ruin, men första våningen är dock under tak. Denna våning är en stor tillgång. Här kunde man ha marknadsstånd under tak, och här anordnades en finstämd textilutställning. Förhoppningsvis kommer även de nedrasade delarna av andra våning att återuppbyggas och förses med tak. Utrymmena behövs. Detta kostar givetvis pengar, men frågan är om inte underhåll av en återuppbyggd borg är billigare än underhåll av en ruin, som på många sätt är illa utsatt för väder och vind. Efter andra världskriget låg många av Europas kulturbyggnader sönderbombade eller illa skadade. De har emellertid byggts upp igen, och efteråt ångrar inte någon vad som har skett. Om en tysk gästar Gräfsnäs, blir nog en av hans första frågor: ”Varför bygger ni inte upp slottet igen?”

Livaktig hembygdspark

Uppmärksamheten dras åt många håll. Här finns Gräfsnäs slottsruin, där museibanans tåg kommer in. Här finns hembygdsparken, där Bjärke hembygdsförening har samlat äldre kulturbyggnader. Här finns också försäljning av hantverksalster. I skogsbygden finns många träslöjdare. Här kan man köpa mycket, och kvaliteten är hög.

 

Husesyn i Kronhuset

Tack vare Kronhuset kommer man nära Göteborgs 1600-tal. Byggnaden uppfördes 1640-1654 som tyghus eller arsenal åt fästningsstaden Göteborg. Sedan dess har förändringarna varit få. Byggnaden har aldrig eldhärjats. Innanmätet (bjälkar och golv) är välbevarade. Inte ens den hemska stadsbranden 1746 gick igenom byggnadens tak. (Sotsvärtade plankor lär dock finnas.)

Hängande bjälkar

Kronhuset – monumentalt genom sin enkla och slagkraftiga arkitektur.
Kronhuset – monumentalt genom sin enkla och slagkraftiga arkitektur.

Sommaren 2017 anordnades visningar av detta anrika hus. ”Per Skrivare” eller Per Persson, klädd i karolinsk skrivareuniform, lotsade oss besökare runt i byggnaden och berättade dess historia. Dessutom fick vi veta åtskilligt annat ur 1600- och 1700-talens historia. Bottenvåningen bestod av en enda stor sal utan pelare. Innertaket bärs upp av kraftiga bjälkar i furuträ från Tiveden. Inte ens uppe i dessa urskogar fanns dock så långa furor att de nådde från vägg till vägg i detta vidsträckta, både långa och breda rum. Därför är takbjälkarna skarvade. Som var och en kan förstå ger skarvade bjälkar dålig bärighet. Bjälkarna bärs därför upp av ”järnhängslen”, som i sin tur är fästa i stående bjälkar i övervåningen. Dessa stående bjälkar är i sin tur fästa i takstolarna. Detta är en mycket djärv konstruktion. Under 1900-talet, inemot tre århundranden efter husets uppförande, förstärkte man därför några takbjälkar med stålbalkar (som dock har dolts).

Bottenvåning utan pelare

Per Skrivare eller Per Persson, vår kunnige och livfulle guide. Foto: Lars Gahrn.
Per Skrivare eller Per Persson, vår kunnige och livfulle guide. Foto: Lars Gahrn.

Varför var man då så noga med att undvika pelare i bottenvåningen, medan sådana utan vidare gick för sig i andra våningen och i våningarna ovanför? Svaret är, att här i bottenvåningen skulle man köra eller rulla in kanonerna. Man behövde fritt svängrum och ville inte bli hindrad eller låst av pelare, som stod i vägen. Här i trähusens stad byggde man en arsenal av holländskt tegel, bästa tänkbara tegel, som skulle kunna stå emot stadsbränder. Under kriget mot Danmark 1643-1645 avbröts dock handeln med Nederländerna. I stället använde man då tegel från Göteborgs eget tegelbruk vid Mölndalsån. Strax ovanför första våningens fönster ser man gränsen mellan holländskt och svenskt tegel. Det holländska teglet är något finare. Detta stora hus med ett tungt tak åstadkommer ett hårt tryck mot ytterväggarna. Därför förekommer utvändigt strävpelare både på gavlarna och på långsidorna.

Furuvirke

Foajé Karl XI på andra våning.
Foajé Karl XI på andra våning.

Huset är mycket gediget byggt. Bjälkarna är furustammar från Tiveden, men i och med att man valde fur, har man inte valt det starkaste träslaget, nämligen ek. Skansen Kronan, som skulle kunna motstå belägringar, har bjälklag av ek, men Kronhuset var inte tänkt som en befästning, och då nöjde man sig med furuträ. (Även krigsfartyg byggdes för övrigt av ek.) Vad gäller de övre våningarna kan man slå fast att pelarna är många. Takhöjden i de översta våningarna är låg. I andra våningen är dock ännu försvarligt högt i tak. Här finns ett inrett rum, ”Foajé Karl XI”. Som bekant hyllades Karl XI som kung i våningen under år 1660. I denna foajé kan man samlas före konserterna och i mellanakterna. Här i foajén är pelarna inklädda. I övriga huset har pelarna inte klätts in. De står där som grovt tillyxade bjälkar. Ovanför foajén finns en våning med utrymmen för Göteborg Wind Orchestra. Här ser man bjälkarna, men mellan dem har man byggt upp lådor, så kallade moduler, som tjänsterum eller övningsrum åt musikerna.

Vindspel och hängare

Kraftiga bjälkar och pelare i de övre våningarna. Foto: Lars Gahrn.
Kraftiga bjälkar och pelare i de övre våningarna. Foto: Lars Gahrn.

I översta våningen finns ett vindspel. Med hjälp av detta kunde man hissa upp tunga saker till de övre våningarna. Här som i andra magasin förvarades de tyngsta sakerna längst ned och de lättare längre upp. Detta innebar som sagt att kanonerna fanns på bottenvåningen. Lättare föremål som vapen, uniformspersedlar och spannmål fanns i våningarna ovanför. Här och var sågs klädhängare eller kanske skall vi försiktigtvis skriva hängare, det vill säga träbräder med insatta utstående pinnar. I litteraturen kan man läsa åtskilligt om vad som har hänt i Kronhuset, men om Kronhuset som byggnad finns inte mycket skrivet. En småskrift, som skildrar huset våning för våning, ungefär så som Per Persson berättar, skulle vara ett värdefullt tillskott till litteraturen om Göteborg.

Spökvåningen

Kronhuset – gammal vykortsbild.
Kronhuset – gammal vykortsbild.

Längst uppe under taket, som är högt och brant, finns ytterligare en liten våning, mindre än de andra i och med att den inte går fram till väggarna. Hitupp leder en trappa, men hit fick vi inte lov att gå. Häruppe höll spökena till, fick vi veta. Man hörde ibland ”underliga ljud” i huset, fick vi veta. Underliga ljud är nog inte tillräckliga bevis i ett hus, där många arbetar. Kanske bör man vänta med att utropa Kronhuset till spökhus, men svensk standard kräver numera, att ett museum i ett hus med hög ålder har spöken. Standardiseringen håller på att utsträckas till alla gamla hus. Läser man i programmet ”Göteborg Wind Orchestra: Hösten 2017”, finner man att Kronhuset redan har utropats till spökhus. Konserten den 30 september heter ”Det spökar i Kronhuset …”. Åhörarna utlovas att få möta ”spöken, fladdermöss, spindlar och skelett”. Spindlarna och fladdermössen betvivlar jag inte, men till resten ställer jag mig en smula avvaktande. För att övertyga läsarna berättar man: ”Vi som arbetar i Kronhuset kan ibland höra steg uppe från vindsvåningarna… Ibland tänds en lampa utan att någon vet varför eller så stängs en dörr helt av sig själv…”. Även jag bor i ett gammalt hus och svär ve och förbannelse över dörrar, som stänger sig själva. Detta beror hemma på att dörrposterna inte är helt raka. Antalet helt raka dörrposter i ett gammalt hus som Kronhuset är nog inte stort. Att lampor slocknar oförklarligt är inte ovanligt, men däremot har jag inte någon förklaring till hur de kan tända sig utan mänsklig medverkan. Spökena i Kronhuset hör trots detta till de osäkra sevärdheterna. Värst är att de tyvärr inte uppenbarar sig på kommando. Detta gäller dock inte vår kunnige ciceron, Per Skrivare eller Per Persson, som flera gånger hävdade, att han var ett spöke (300 gammalt). Möjligen är hälsotillståndet även för spöken bättre i dagens välfärdssamhälle än i det gamla Fattig-Sverige, men jag tycker ändå, att Per Skrivare var alltför rödblommig och full av liv för att övertyga som spöke. Med stor sannolikhet torde man kunna återfinna honom i mantalslängder över nu levande göteborgare. Lyckligtvis är Kronhuset så sevärt i sig självt, att det strängt taget inte behöver några spöken, även om vi givetvis har all anledning att med tacksamhet välkomna de spöken, som kanske i framtiden skulle vilja utse Kronhuset som boning åt sig. Lyckligtvis finns där som sagt mycket annat.