Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn

Karolinska officerare värnade riksdagens makt

Karl XII:s död medförde omedelbart enväldets fall och riksdagens pånyttfödelse. Enväldet visade sig vara ett kort mellanspel i Sveriges långa historia. Enväldet tillkom under 1680- och 1690-talen på grund av den högadliga rådsregeringens misslyckanden och kravet på en stark ledning under skånska kriget. När kriget bröt ut 1674, fanns inte tillräckligt med pengar. Varken krigs­hären eller flottan var tillräckligt starka eller välutrustade.

Karl XII inkallade inte riksdagar

Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.
Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare Karl XI och hans nya rådgivare samt Frankrikes beskydd klarade sig Sverige utan landförluster. Följden blev, att riksrådet (den högadliga regeringen) miste sin makt, och att riks­dagen överlämnade de flesta av sina maktbefogenheter till kungen. Vid sin död 1697 var Karl XI i stort sett enväldig. Hans arvtagare, kronprins Karl, föddes 1682 och uppfostrades i enväldets tänkesätt. Som kung avgjorde han alla viktiga ärenden själv. Han inkallade aldrig någon riksdag. Vanan att söka stöd hos riksdagar var dock djupt rotad bland svenska makthavare. Under konungens vistelse i Turkiet inkallade rådet (den kungliga regeringen) en utskottsriksdag 1710 och en regelrätt riksdag 1713–1714. Båda riksdagarna visade en stark fredsvilja. Konungen befallde brevledes riksdagsmännen att fara hem. Så skedde också.

Befälhavarna tar inte ställning

Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.
Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.

Läget förändrades vid kungens död den 30 november 1718. Vid Fredrikstens fästning i Norge var den svenska huvudhären samlad. Vem skulle bli regent efter Karl XII, och hur skulle riket styras? Hären var rikets viktigaste maktfaktor. Den hade kunnat avgöra dessa frågor, men det gjorde den inte. Vid hären fanns överbefälhavaren, arvprinsen Fredrik av Hessen, gift med prinsessan Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster. Under återtåget från Fredriksten till Uddevalla försökte Fredrik på alla sätt förmå överstarna och andra höga befäl att erkänna hans gemål som drottning, men de vägrade på det bestämdaste. Walfrid Holst skriver: ”I själva verket voro de ledande bland befälen allt annat än benägna för att utan vidare erkänna Ulrika Eleonora som regent. De syntes endast fast beslutna att nu efter Karl XII:s död kasta enväldet över ända.” Både Fredrik och Ulrika Eleonora försäkrade, att prinsessan inte önskade någon envåldsmakt.

Ett obestämt ställningstagande

Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.
Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.

Några mil norr om Uddevalla nåddes Fredrik av brev från Stockholm. Han var så angelägen att ta del av innehållet, att han stannade upp på vägen och lät hämta ljus från en bondgård för att läsa breven. Av breven framgick, att både rådet (regeringen) och ämbetsverken erkände Ulrika Eleonora som drottning, och att de gav Fredrik titeln kunglig höghet. Nu kunde Fredrik förhandla med större framgång i Uddevalla. Krigsbefälhavarna förklarade här i Uddevalla, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men att enväldet måste avskaffas, om hon skulle kunna bli drottning. De ville dock inte svära någon trohetsed, ty i den gällande trohetseden nämndes enväldet. ”När ständerna kommit samman och hennes majestät blivit antagen, ville officerarna gärna avlägga den ed, som riksdagen komme att föreskriva.” (Walfrid Holst, Fredrik I, Stockholm 1953, s. 103–108.)

Befälhavarna ville inte bli kungamakare

En del av det karolinska kavalleriet.
En del av det karolinska kavalleriet.

Hela denna berättelse är på alla sätt anmärkningsvärd. Först och främst är det påfallande, att krigsbefälen vill ha bort enväldet. Diktaturer har ofta uppstått genom militärkupper, men så var det inte i Sverige. Det karolinska enväldet uppkom genom att riksdagen frivilligt avsade sig de flesta av sina befogenheter. Krigsbefälhavarna ville inte ens bibehålla enväldet. Vilket annat land har haft en så frihetsvänlig officerskår? Märkligt är också, att krigsbefälen bestämt avböjer att bli kungamakare. De hänvisar i stället till riksdagen. I det gamla Rom brukade pretorianerna (livgardet) utropa ny kejsare, och senare kunde även häravdelningar ute i imperiets provinser upphöja sina befälhavare till kejsare. I Ryssland blev man tsar tack vare stödet från regementena i Moskva eller Sankt Petersburg. I Uddevalla hänvisade krigshärens befälhavare till riksdagen. I Sverige var den politiska kulturen en helt annan än i Rom och Ryssland.

Riksdagsmän hade större frihet än befäl

Först sedan de hade fått veta, att rådet och ämbetsverken hade hyllat prinsessan som regerande drottning, gick befälhavarna med på att förklara, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men fortfarande hänvisade de till att riksdagen skulle utse henne till regent. Den karolinska officerskåren uppförde sig så exemplariskt författningsenligt, att uppförandet helt enkelt inte helt kan ha berott på plikt och frihetskärlek. Officerarna visste att de själva skulle sitta i riksdagen som riksdagsmän för adeln. Som riksdagsmän skulle de ha mycket större frihet att säga och rösta som de ville än här i Uddevalla under ordförandeskap av sin generalissimus (överbefälhavare) Fredrik av Hessen, som var gift med prinsessan. För dem var det bäst att frågorna slutgiltigt avgjordes i riksdagen. De ville inte binda sina händer på förhand.

Hårda villkor genomdrevs i Stockholm

Vad blir då kvar av ”Fältriksdagen i Uddevalla”? Trots allt hade det viktigaste avgjorts provisoriskt där. Fredrik av Hessen hade förklarat att prinsessan inte skulle göra anspråk på enväldet. Krigsbefälen hade uttalat sig för prinsessan. Om hon gav avkall på enväldet, hade de svårt att rygga detta uttalande. Det gjorde de inte heller. Enväldet föll, och prinsessan blev regerande drottning. I Stockholm genomdrev dock riksdagsmännen hårda bestämmelser, som på många sätt begränsade regentens makt. Det lönade sig att uppskjuta de bindande besluten till riksdagen i Stockholm. De karolinska officerarna var alltså skickliga taktiker inte bara på slagfältet utan även i politiska förhandlingar.

Lars Gahrn

”Uddevalla fältriksdag” firades med pompa och ståt

I december 1718 fattades viktiga beslut i Uddevalla. Den svenska krigshären hade upphävt belägringen av Fredrikstens fästning och dragit sig tillbaka till Bohuslän. I Uddevalla överlade befälhavarna om framtiden. Krigshärens befälhavare var visserligen inte riksdagsmän, men om riksdagen sammankallades, skulle många av dem få säte och stämma på Riddarhuset. Vad de beslutade som krigsbefäl i Uddevalla sade de senare ja till som riksdagsmän i Stockholm.

Tronföljdsfrågan

Bohusläns Museum var högkvarteret under firandet. Foto: Lars Gahrn.
Bohusläns Museum var högkvarteret under firandet. Foto: Lars Gahrn.

Första beslutet hade man fattat i Norge. Efter konungens död hade krigsrådet med alla röster mot en beslutat att upphäva belägringen av Fredrikstens fästning och dra sig tillbaka till Sverige. Enigheten var långtgående. Befälhavarna hade motsatt sig ett vinterfälttåg i Norge redan före kungens död, men Karl XII hade följt sin egen vilja. Tronföljdsfrågan måste lösas. Skulle konungens syster, Ulrika Eleonora, eller hans systerson, hertigen av Holstein, efter­träda honom? Prinsessan hade fördel. Under 1713–1714 års riksdag hade man velat ta in prinsessan i rådet, det vill säga regeringen. Hon vistades i Stockholm, där ämbetsverken fanns, då som nu. Vid krigshären fanns hennes gemål, Fredrik av Hessen, som var generalissimus (överbefälhavare) under kungen. Å andra sidan vistades även hertigen av Holstein vid krigshären, men han var ung och oerfaren i maktspelet.

Fältriksdag i Uddevalla

Norrmännen hade sorgflor på sina trummor. Foto: Lars Gahrn.
Norrmännen hade sorgflor på sina trummor. Foto: Lars Gahrn.

Viktigare än tronföljdsfrågan var frågan om hur riket skulle styras i framtiden. Skulle konungen eller den regerande drottningen styra enväldigt, eller skulle regenten styra ”med råds råde”, det vill säga tillsammans med regeringen, och skulle riksdagen återfå sina makt­befogenheter? Avgörandena föll i Uddevalla. Regenten skulle styra ”med råds råde”, och riksdagen skulle återfå sina maktbefogenheter En riksdag sammankallades i januari till Stockholm, men när riksdagsmännen anlände, var alltså de viktiga besluten redan fattade. Riksdagsmännen hade dock mycket att göra med smärre enskildheter. De stora besluten var däremot fattade i Uddevalla. Dessa överläggningar i Uddevalla har träffande kallats ”Uddevalla fältriksdag”.

Viktiga händelser i Uddevalla

I Uddevalla försiggick även rent bokstavligt enväldets likbegängelse. Karl XII:s döda lekamen kördes på en trossvagn till Uddevalla, där den döda kroppen balsamerades av konungens livläkare, Melchior Neumann. Konungen sveptes i Uddevalla, och här startade hans högtidliga likfärd genom riket till huvudstaden, där han begravdes i Riddarholmskyrkan. Under några dagar i december månad 1718 skedde mycket i Uddevalla, både sådant som väckte stor uppmärksamhet och sådant som var av stor betydelse för framtiden.

Ett långt tåg

En stor scen hade byggts upp på torget. Foto: Gunnar Klasson.
En stor scen hade byggts upp på torget. Foto: Gunnar Klasson.

Lördagen den 15 december 2018 högtidlighöll Bohus Elfsborghs Caroliner Uddevalla fältriksdag, i samarbete med andra karolinerföreningar. Också från Norge kom krigsmän, klädda i uniformer från den tiden. 1718 års händelser har lett till ett nära och givande sam­arbete mellan svenska och norska militärhistoriska föreningar. Våra krigshistoriska minnen bidrar i vår tid till förbrödringen mellan Sverige och Norge. Själv är jag medlem i Bohus Elfsborghs Caroliner, men jag har inte tid att exercera utan är stödjande (och skrivande) medlem. I sorgetåget genom Uddevalla fick dock även trosskuskar och tross­kvinnor gå med i tåget. Niklas Krantz anmälde oss bägge att gå med. Vi fann allt vara ordnat på bästa sätt. Högkvarteret var Bohusläns museum, som utgjorde en av karolinernas viktigaste sam­arbetspartner. Vi fick byta om och äta lunch i rummet längst in till höger om ingången. Sedan ställde vi upp utanför museet och framme vid Kampenhof. Främst gick fanborgen, därefter kom spelet, det vill säga militärmusiken, och rytteriet. Efter ryttarna kom en trossvagn, dragen av två kraftiga bjässar till arbetshästar (ardennerhästar båda två). På vagnen låg kungens kista. Sedan kom soldaterna, avdelning för avdelning, och till sist trossfolket. Niklas Krantz och jag hade sällskap med trevliga norrmän i allmogekläder. Längst bak kom ett par renhållnings­karlar med en skyffel, en kratta och en skottkärra. De sopade upp den hästgödsel, som våra fyrbenta vänner lämnade efter sig. Allt var som sagt mycket välordnat. Renhållningskarlarna hade rentav en varningslampa på skottkärran. Den blinkade med sitt gula sken. En mulen dag i december blir det nämligen snart mörkt.

Skådespel på torget

Dramatiska motsättningar på scenen. Foto: Gunnar Klasson.
Dramatiska motsättningar på scenen. Foto: Gunnar Klasson.

Halvvägs mellan Bohusläns Museum och torget tog vi rast. Där utdelades facklor som antändes vid avmarschen. Med facklor i händerna tågade vi vidare och in på torget. Stora människoskaror kantade marschvägen, och på sina håll blev det trångt. På torget var en stor och väl upplyst scen uppbyggd. Här uppfördes ett skådespel, skrivet och regisserat av Maria Gustavsdotter. Det handlade om händelserna i Uddevalla i december månad för 300 år sedan. Förre landshövdingen Lars Bäckström spelade sin föregångare, generalguvernören Carl Gustaf Mörner, med stor bravur. Vi fick möta en vänlig, trevlig och tillmötesgående generalguvernör, som levde med i händelserna. Ungefär sådan var Bäckström själv som landshövding: vänlig, trevlig och tillmötesgående. In på scenen kom de en efter en, alla de skådespelare, som speglade tidshändelserna 1718 och krigets följder för bohusläningarna. Här kom en skomakare, som hade mistat ena armen i kriget, en flicka, som hade blivit våldtagen av en drabant, och som hade fött ett oäkta barn, Uddevalla-kvinnor som hade bakat bröd åt hären och fått betalt i nödmynt av lågt värde, en dragon, som hade blivit förvirrad av allehanda fantasifulla konspirationsteorier om kungens död, en annan soldat, som i sin djupa sorg redan hade börjat glorifieringen av den döde kungen och legendbildningen kring honom och så vidare. Med på scenen fanns prinsessan Ulrika Eleonora och hennes gemål Fredrik av Hessen. Prinsessan besökte visserligen inte Uddevalla, men i skådespelens värld hindrar ingenting, att man på en och samma scen drar samman händelser från olika platser.

Ett steg mot demokrati

Krigsbefälen hyllade prinsessan som drottning. Hon gick dem till mötes genom att avsäga sig alla tankar på envälde och genom att lova att regera ”med råds råde”, det vill säga tillsammans med regeringen, och låta riksdagen ha sina rättigheter utan inskränkning. Generalguvernören Mörner (Lars Bäckström) avslutade skådespelet med att utbringa ett fyrfaldigt leve för prinsessan och den nya tid av medborgerlig frihet och folkets självbestämmande som nu började. Uddevalla fältriksdag var ett viktigt steg på vägen mot Sveriges demokratisering. Det är viktigt att fira sådana riksdagsminnen. I sin basutställning har Bohusläns Museum med 1718 års händelser. I ett tittskåp ligger en vaxdocka, som föreställer det svepta kungliga liket. Ovanför titthålet finns en kopia av konungens dödsmask. Fältriksdagen omnämns i den förklarande texten.

Museivisningar

Deltagarna fick en vacker medalj med svart band.
Deltagarna fick en vacker medalj med svart band.

När skådespelet var slut, hade den råa decemberkylan krupit in under tröjor, undertröjor och långkalsonger. Med tända facklor tågade vi genom nattmörkret tillbaka till museet, där middag serverades i museirestaurangen. Det dröjde dock ungefär en och en halv timme innan kroppen åter var så varm som den brukar vara. Tankarna gick till våra föregångare för 300 år sedan. Hur måste inte de ha frusit och farit illa under detta vinterfälttåg! Vi hade varit ungefär ett hundra personer i tåget, både kvinnor och män. Inte mindre än ungefär sextio var kvar till de avslutande museivisningarna. Vi var så många, att vi delades upp i två stora skaror, som visades runt av två ciceroner i basutställningen. Var och en, som hade medverkat i firandet av Uddevalla fältriksdag och Karl XII:s likfärd, fick en minnesmedalj. En förutsättning för firandet var sponsorerna, som hade lämnat bidrag. Vi tackar: Källvikenstiftelsen, Thordénstiftelsen, Destination Uddevalla, Historiska Media, Uddevalla Hamnterminal, Uddevallahem, Länsförsäkringar, Uddevalla kommun och Uddevalla Energi. Tack vare dem och alla militärhistoriska föreningar har Uddevalla och ett viktigt skeende i vår historia blivit framlyfta och synliggjorda med fanor, uniformer, musik och skådespel.

Lars Gahrn

Spökjakt utan framgång i Kronhuset

Higab sköter Göteborgs stads kulturfastigheter, och Historieverket visar dem, åtminstone flera av dem. I många fall har det blivit så. Arbetsfördelningen har visat sig vara utmärkt. Historieverket består av historieintresserade guider, som har erfarenhet av teater och andra större evenemang, och som vet vad man skall lyfta fram i en historisk fastighet. Julmarknaden, som anordnas i Kronhuset i december 2018, drivs av Historieverket.

Fästningsstadens arsenal

Kronhuset enligt gammalt vykort.
Kronhuset enligt gammalt vykort.

Söndagen den 12 augusti 2018 visade Anna Jolfors runt i Kronhuset och berättade om dess historia. Att vara klädd i en dräkt, som passar in i byggnadens tidsskede, är numera mycket viktigt för alla ciceroner. Anna Jolfors mötte upp i en 1700-talsklänning i blått, inhandlad på nätet. Även 1700-talsdräkter har vissa moderna bekvämligheter som exempelvis ett blixtlås i ryggen. Helt kan man inte utestänga nutida bekvämligheter, men man kan alltså vända dem ryggen. Kronhuset byggdes som arsenal för fästningsstaden Göteborg. I fredstid, när ingen fiende hotade, skulle kanonerna inte få stå utsatta för väder och vind. Då skulle de stå inställda i Kronhuset. Hela bottenvåningen var en enda stor sal utan mellanväggar eller ens pelare, som skulle kunna hindra kanonernas uppställning. Golvet var helt enkelt ett grusgolv. Så var och förblev det fram till 1955–1957, då nuvarande golv tillkom.

Reliefer i trä

En av relieferna i och på Kronhuset.
En av relieferna i och på Kronhuset.

Byggnaden stod färdig 1654. Ytterst litet har förändrats sedan dess. Ungefär 90 procent av det bärande virket är ursprungligt. Över långsidans dörrar sitter, både invändigt och utvändigt, reliefer som visar rustningar och vapen. De är målade och ser ut att vara huggna i sandsten eller kalksten. I själva verket är de skurna i trä och måste målas vart femte år, berättar Anna Jolfors.

Riksdagssal och kyrka

Anna Jolfors i 1700-talsklänning.
Anna Jolfors i 1700-talsklänning.

Här i Kronhuset hyllades Karl XI som konung under riksdagen i Göteborg 1660. De fyra stånden adel, präster, borgare och bönder, sammanträdde var för sig i hus ute på stan, men gemensamma samlingar ägde rum här i Kronhusets bottenvåning. Kanonerna måste vid detta tillfälle ha varit utrullade. Under 1800-talet användes husets bottenvåning som kyrka för garnisonsförsamlingen. Då hade man – för säkerhets skull – satt in pelare i rummet, berättade Anna Jolfors. Vid renoveringen 1955–1957 arbetade man med takbjälkarna och förstärkte dem i vissa fall. Här hade Stadsmuseet under många år sina stadshistoriska samlingar.

Orkesterhus och kommunfullmäktiges sal

År 1998 blev Kronhuset orkesterhus för Göteborg Wind Orchestra, som då hette GöteborgsMusiken. Under Börsens restaurering sammanträder kommunfullmäktige, som borde kallas stadsfullmäktige, i denna byggnad. Återigen har den en viktig uppgift i folkstyrets historia. Under dessa yttersta dagar har man satt in en hiss i byggnaden, för att rullstolsburna besökare skall kunna komma upp till andra våningen.

Flygande flingor

Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.
Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.

Vi vandrade under ledning av Anna Jolfors upp genom våningarna. Musikerna i Göteborg Wind Orchestra har tjänsterum i huset. Där kan de öva på sina instrument. För att inte skada den historiska byggnaden skapar man så kallade kassetter. Man bygger upp rum i rummet. Dem kan man lätt plocka ner igen, om huset skall användas till annat. Till slut stod vi intill trappan, som leder upp till det lilla vindsrummet under taket. Där skall spökena bo, sägs det. Vi fick denna gång gå uppför trappan och titta in där. Jag upptäckte inte minsta lilla spöke. Inte heller någon annan kunde se några vålnader eller gengångare. En kvinna kunde dock i sin kamera se små flingor, som från höger flög mot vänster. Till min besvikelse kunde dock inte jag se dessa flingor i min kamera. Vi begrep, att flingorna fanns i kameran och inte i verkligheten, men mystiska var de onekligen.

Flingor var orber

Niklas Krantz, vän med Anna Jolfors, var med under visningen. Han uppträdde här som den store glädjeförstöraren. Inte ens detta lilla mysterium skulle vi få behålla. Han berättade, att dessa flingor var så kallade orber, ett välkänt optiskt fenomen, som förekommer i kameror. Orber är så välkända, att en förklaring finns med i Wikipedia: ”Orber är ljusfenomen som ibland uppträder på fotografier eller film. Orber är stora oskärpecirklar som uppkommer då partiklar (damm, vattendroppar, insekter etc.) hamnar kraftigt ur fokus. För att framträda måste de vara mer upplysta än bakgrunden, vilket är ett vanligt resultat av att använda blixt i mörka utrymmen.”

Mycket att berätta om

Orberna var en mycket klen ersättning för spöken. Kronhuset har en lång och innehållsrik historia, men som spökhus är det inte mycket att skryta med. Som synes finns dock mycket annat att berätta om.

Lars Gahrn

Fredriksten – de manande minnesmärkenas fästning

Fredrikstens framgångsrika försvar 1718 är Norges största militära framgång efter vikingatiden. Givetvis ville man gärna erinra om denna framgång och göra bruk av den. Man började omedelbart.

Konungens dödsplats markerades

Karl XII:s minnessten. Fredriksten försvarade fäderneslandet – detta är för norrmännen det viktigaste budskapet. Foto: Lars Gahrn.Foto: Lars Gahrn.
Karl XII:s minnessten. Fredriksten försvarade fäderneslandet – detta är för norrmännen det viktigaste budskapet. Foto: Lars Gahrn.Foto: Lars Gahrn.

En konungs död är en händelse som fängslar uppmärksamheten, och själva platsen vill man gärna veta. Efter Gustaf II Adolfs död vid Lützen 1632 ville ridknekten Jakob Eriksson och tretton bönder från platsen vältra en stor sten till konungens dödsplats. De orkade inte vältra den ända fram. (Dödsplatsen lär vara belägen 40 steg längre bort.) Efter Karl XII:s död ville Fredrikstens kommendant, överstelöjtnant N. B. Landsberg, veta konungens dödsplats. En svensk överlöpare, fänrik Hallenfelt, visade honom var konungen hade fallit. Landsberg utmärkte denna plats med två vita stavar. Stadens borgare ville dock ha ett minnesmärke. På deras bekostnad uppfördes 1723 en stenobelisk. Eftersom svenskarna var missnöjda med en av inskrifterna, togs detta minnesmärke bort 1731. Sedan dröjde det till 1788 innan det andra minnesmärket tillkom. Genom tiderna har allt som allt sju minnesmärken visat Karl XII:s dödsplats eller förmodade dödsplats. (Två av dem har funnits samtidigt och utmärkt olika platser.) Syftet med dessa minnesstenar uttalas tydligt på den nuvarande minnesstenen. Där står bland annat: ”Fredriksten verget fedrelandet”, allt skrivet med stora och lättlästa versaler. ”Fredriksten försvarade fäderneslandet.” Ja, så var det. Visst vill man erinra om en av Norges största militära framgångar genom tiderna. Visst vill man framhålla Fredriksten som ett exempel på norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga.

Minnesmärken efter kommendanter

Barthold Landsbergs minnesmärke vid Fredriksten. Han ledde försvaret av Borgarskansen vid Karl XII:s stormning 1716 och av hela fästningen 1718.
Barthold Landsbergs minnesmärke vid Fredriksten. Han ledde försvaret av Borgarskansen vid Karl XII:s stormning 1716 och av hela fästningen 1718.

Norrmännen har dock gjort sin sak grundligare än så. I och runt fästningen finns minnesmärken över flera av kommendanterna på fästningen. Jag uppräknar dem i tidsföljd: Tönne Huitfeldt, Hans Jacob Brun, Barthold Landsberg, Johan Fredrik von Mansbach, Christian August av Augustenborg och Johan Andreas Cornelius von Ohme. Detta gör allt som allt sex kommendanter. Fästningen började byggas omkring 1660 och har alltså haft många fler kommendanter. Varför utmärks just dessa sex? Fyra av dem ledde försvaret, när svenskarna gick till anfall. Norrmännen har alltså velat erinra om tappra kommendanter, som har gjort Fredriksten till en sinnebild för norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga. Vad gäller von Mansbach har han kommit med tack vare en tillfällighet. Han begravdes 1803 på stadens kyrkogård. På graven restes ett gravmonument av gjutjärn. År 1881 raserades kyrkogården, men norrmännen räddade gravmonumentet och ställde upp det vid fästningen. Prins Christian August har heller inte försvarat fästningen, men han förde befälet under ett gränskrig mot Sverige. Dessutom var han både känd och älskad. Hans ansikte, som finns avbildat på minnesstenen, är kärt också för oss svenskar. År 1809 valdes han till svensk tronföljare och blev känd som kronprins Carl August. Han blev enastående omtyckt och älskad på grund av sin vänlighet mot alla, sin anspråkslöshet, sin enkelhet i uppträdandet och sin omsorg och sin omtanke även gentemot de fattigaste av sina undersåtar.

Fredriksten och Karolinska gravkoret

Carl Augusts porträttmedaljong vid Fredriksten.
Carl Augusts porträttmedaljong vid Fredriksten.

Tyvärr dog kronprins Carl August av slaganfall redan 1810. Hans kista finns i Karolinska gravkoret tillsammans med Karl XII, Fredrik I och många andra svenska kungligheter. Man kan säga, att här i karolinska gravkoret har skett en återsamling av kungligheter, som har anknytning till Fredriksten. Här vilar Karl XII, som stupade under belägringen 1718. Här vilar också Fredrik I, som efter sin kunglige svågers död i enlighet med krigsbefälets vilja upphävde belägringen. Här finns också kronprins Karl August, som ungefär åttio år efter belägringen förde befäl i fästningen. Kanske bör man räkna in även Karl X Gustaf, som erövrade Bohuslän och därmed förvandlade Halden till norsk gränsstad. Man kan säga att Bohusläns erövring ledde till byggandet av Fredriksten.

En norsk hjälte

Av kommendanterna har väl ingen blivit så legendarisk som Johan Andreas von Ohme. Han förde befälet år 1814, då svenskarna under befäl av kronprins Karl Johan trängde in i Norge för att tvinga norrmännen att ansluta sig till Sverige. Den danske kungen hade avträtt Norge till Sverige. Statsrättsligt var norrmännen skyldiga att lyda detta fredsslut, men de ville vara fria. I Eidsvoll valde de prins Christian Fredrik till kung och antog en egen grundlag. När svenskarna uppmanade kommendanten von Ohme att överlämna Fredriksten, förklarade han, att han var bunden av sin trohetsed gentemot konung Christian Fredrik. Han vägrade att dagtinga. Fredriksten belägrades och överlämnades till svenskarna först sedan överenskommelse hade slutits mellan Norges regering och Sveriges. Kommendanten von Ohme blev tack vare sin trohet och ståndaktighet en norsk hjälte.

Kommendanten hyllades 1905

Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredriksten.
Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredriksten.

Denne hjälte fick en hög bautasten vid Fredriksten, men han fick även i Fredrikstad en ståtlig bautasten. På denna står med versaler: ”Generalmajor Ohme, Fredriksstens forsvarer 1814, död som kommendant i Fredriksstad 5 mars 1818. Fredriksstad borgere reiste denne bautasten 17 mai 1905.” (Skiljetecknen har jag satt ut.) Tidssammanhanget är intressant. År 1905 ville norrmännen hålla fram von Ohme som en norsk hjälte. Detta år blev unionstvisterna mellan svenskar och norrmän mycket elakartade. Om unionen bröts, kunde man befara ett svenskt anfall. I detta läge höll man fram von Ohme som ett föredöme. Fredriksten och von Ohme blev ett manande exempel ur historien. Lyckligtvis gick de båda brödrafolken aldrig i krig mot varandra. Någon fara från krig förelåg aldrig, men detta har vi fått veta först i efterhand, genom den historiska forskningen. Den 17 maj avtäcktes minnesstoden. Den 7 juni förklarade den norska regeringen, att unionen med Sverige var upplöst. Dessa veckor i Fredrikstad och Fredriksten var laddade. Skulle det bli krig, eller skulle freden bestå? I detta läge höll man fram von Ohme som ett manande exempel. Platsen var väl vald. Fredrikstad hade 1814 omgående kapitulerat.

Hängning hotade

Det val, som von Ohme gjorde, var inte självklart. I freden i Kiel hade den danske kungen avträtt Norge till Sveriges konung. Norges nye konung var därmed Karl XIII av Sverige. När von Ohme vägrade att öppna fästningen för Karl XIII:s härsmakt, gjorde han – enligt svenskt sätt att se – uppror mot sin rätta överhet. Straffet för uppror var döden. Svenskarna hotade med att hänga von Ohme, om han fortsatte att försvara Fredriksten. Hotelsen kan synas hård, men den har sin förklaring i lagens bud. Läget var dock icke entydigt. Norrmännen hade satt sig över freden i Kiel, utarbetat en egen grundlag, tillsatt en egen regering och valt en egen konung. Man kan säga, att denne nye konung hade ersatt Karl XIII. Norrmännen hade två kungar, som båda krävde lydnad. Kommendanten von Ohme valde att vara trogen mot denna revolutionära myndighet och att – klokt nog – inte skilja sig från sitt folk.

Civiliserade motsättningar

Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredrikstad.
Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredrikstad.

Hur gick det då för von Ohme? Hade han på detta sätt satt sig upp mot kejsar Napoleon, hade han blivit avrättad, fängslad eller åtminstone avsatt, med all sannolikhet avrättad. Nu hade han emellertid kronprins Karl Johan emot sig, och denne var en son av det revolutionära Frankrike. I Karl Johans ungdom hade franska folkets företrädare mot konungens vilja utarbetat en grundlag och övertagit det mesta av makten, så småningom hela makten. Denna franska revolutionära myndighet hade han tjänat med ungdomlig glöd och trosvisshet. Sedan dess hade mycket hänt, men Karl Johan hyste förståelse för det norska folket. Grundlagen fick fortfara att gälla, och kommendanten von Ohme blev inte ens avsatt. Han fick rentav erbjudande om att återinträda som kommendant på Fredriksten! Då han tackade nej till detta erbjudande, blev han kommendant i Fredrikstad, som var en annan viktig fästning. Där dog han som kommendant år 1818. (Från svensk sida räknade man givetvis med, att när von Ohme väl hade svurit trohetsed till Karl XIII, skulle han – om det kom till strid – visa sig lika trogen mot Karl XIII som tidigare mot Christian Fredrik.) Motsättningarna mellan norrmän och svenskar var många, men samtidigt måste man säga, att inga andra folk har skött sina mellanhavanden och tvister så civiliserat, som de båda brödrafolken. Tre århundraden efter Karl XII:s död är Fredriksten inte bara en sinnebild för norsk försvarsvilja utan även ett historiskt minne, som binder samman de båda brödrafolken. De manande minnesmärkena har mycket att säga oss alla, oavsett på vilken sida av gränsen vi hör hemma.

Läs vidare

Jag är medveten om att Karl XII:s död är ett av svensk historias mest omstridda ämnen. Så länge man inte med säkerhet hade avgjort, om skottet hade avlossats på långt håll eller på nära håll, fanns utrymme för alla slags tolkningar. Gunnar Grenander har dock dels fastslagit, att kulan hade mycket låg hastighet och alltså avlossades på mycket långt håll, dels att skottvinkeln visar, att kulan kom från Overberget, ett norskt utanverk. (Gunnar Grenander, Karl XII:s död: Ett ögonvittnes berättelse bekräftas, Meddelande XXXXVIII, Armémuseum 1988.)

Fredriksstens fästning: Norges gränsvakt mot söder – ett nationalmonument i text och bilder, Udarbeidet av Magne Rannestad og Stein Johnsen, Fredrisstens Festnings Venner 2011.

Generallöjtnant R. R. Eriksen, Fredriksten festnings historie: Carl XII’s död: Enkelte trekk, Fjärde upplagan 1985.

Lars Gahrn

 

Fredrikstens försvar 1718 – ett föredöme

Fredrikstens fästning blev för norrmännen en sinnebild och symbol för norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga. Fästningen har aldrig dagtingat för fienden. Norrmännen gav inte upp sitt motstånd, fastän motstånd år 1718 kunde te sig utsiktslöst. Under 2018 har 300 år förflutit sedan Karl XII belägrade fästningen i november 1718 och stupade i en löpgrav under belägringen.

Tre utanverk

Karl XII och ryktets gudinna, Fama, med trumpeten. Målning av Julius Kronberg.
Karl XII och ryktets gudinna, Fama, med trumpeten. Målning av Julius Kronberg.

Fästningen Fredriksten ligger vid Idefjorden och är byggd på en klippa, som tornar upp sig hög och otillgänglig över staden Fredrikshald (nu Halden) och dess hamn. Åt öster finns dock en högslätt, och härifrån kan man rycka fram emot fästningen utan att besväras av större höjdskillnader. Norrmännen var medvetna om att denna sida var fästningens svaga sida. Därför byggde man här tre utanverk, eller snarare tre mindre fästningar, framför den stora. De hette från norr till söder Gyldenlöve, Stortornet och Overberget. Hösten 1718 var Karl XII klar för ett stort erövringståg mot Norge. Huvudarmén räknade 36 000 man och trängde in i södra Norge under konungens befäl. Norrmännen var starkt underlägsna och drog sig tillbaka till andra sidan av Glomma. Närmaste uppgift för konungen blev nu att erövra Fredrikstens fästning, så att han hade ryggen fri, när han fortsatte sin framryckning mot Kristiania (Oslo) och fästningen Akershus.

Snabb och beslutsam framryckning

Högt på en klippa ligger Fredrikstens fästning, men svenskarna kom bakifrån, där fästningen är lättast att nå.
Högt på en klippa ligger Fredrikstens fästning, men svenskarna kom bakifrån, där fästningen är lättast att nå.

Fälttåget var omsorgsfullt förberett och genomtänkt. Att fästningen borde angripas från östra sidan var självklart. Svenskarna började med att beskjuta utanverket Gyldenlöve, som stormades och intogs den 27 november. Skulle svenskarna nu vända sig mot de återstående två utanverken, eller skulle man rycka fram mot huvudfästningen? Krigsledningen gjorde bedömningen, att man inte borde offra tid och soldater för att erövra de kvarvarande utanverken. Från Gyldenlöve kunde man rycka fram mot fästningen utan att besväras nämnvärt av eldgivning i flanken från de båda utanverken, som låg på stort avstånd (620 respektive 190 meter) från den svenska framryckningen. Svenskarna eller rättare sagt konungen hade föresatt sig att erövra fästningen och att göra detta snabbt. En skyddande löpgrav grävdes, så att man skulle kunna rycka fram så skyddad som möjligt mot fästningen. Svenskarna arbetade nattetid med sina löpgravar, därför att de grävande då var svårast att upptäcka från fästningen och utanverken. Från de svenska löpgravarna besvarades inte fiendens eldgivning. Man ville inte, att mynningsflammorna från de svenska gevären skulle för norrmännen avslöja var svenskarna befann sig, så att norrmännen kunde rikta in sin eldgivning bättre. Konungen var angelägen om att allt skulle gå så snabbt som möjligt. Han övervakade själv arbetena. Den franske fortifikationsofficeren Philippe Maigret försäkrade kungen, att fästningen inom åtta dagars tid skulle vara i svensk hand.

Beslutsamt försvar

Fästningsporten. Foto: Lars Gahrn.
Fästningsporten. Foto: Lars Gahrn.

För norrmännen på Fredriksten såg det mörkt ut. Den svenska övermakten var mycket stor. De norska stridskrafterna var underlägsna och hade dragit sig tillbaka till andra sidan av Glomma. Därifrån var inte någon undsättning att vänta. Belägringen bedrevs med stor kraft och snabbhet. Fästningens kommendant, överstelöjtnant B. N. Landsberg, hade lätt kunnat tappa modet och börja tänka så som kommendanten på Sveaborg, förrädaren Carl Olof Cronstedt, gjorde 1808: Fienden är mycket starkare än vi. Därför gör vi bäst, om vi genast kapitulerar. Varför skall man offra liv till ingen nytta? Överstelöjtnant B. N. Landstad var dock en plikttrogen befälhavare. Han tänkte inte så utan var beredd att bjuda motstånd i det längsta. Inga underhandlingar inleddes med svenskarna. Fastän utanverken låg långt bort, sköt man därifrån ut i mörkret mot det håll, där de svenska löpgravarna torde gå fram. Från fästningen sköts ”ljuskulor”, som lyste upp natten och då och då gav en skymt av landskapet och löpgravarna. En och annan svensk stupade, men framryckningen fortsatte.

Ett betydelsefullt dödsfall

Karl XII:s minnessten. Foto: Lars Gahrn.
Karl XII:s minnessten. Foto: Lars Gahrn.

Det var då det stora och oväntade omslaget skedde. Karl XII uppehöll sig i den gamla löpgraven för att övervaka arbetet på den nya och vid behov driva på grävningen. Hela hans kropp utom huvudet var skyddad av löpgravens bröstvärn. Endast huvudet tittade upp ovanför skyddsvallen. (Han ville ju följa grävningen.) Kungen var på det stora hela väl skyddad av mörkret, bröstvärnet, de stora avstånden till utanverken och till fästningen. Huvudet var visserligen oskyddat men utgjorde en liten målyta. Rimligtvis var faran för konungen förhållandevis liten. Ändå sköts han till döds just där i löpgraven den 30 november 1718. Enligt Gunnar Grenanders övertygande utredning kom den dödande karteschkulan från det avlägsnaste och mest osannolika stället, nämligen Overberget, inte mindre än 620 meter bort. Det visade sig snart, att på grund av kungens fall hade norrmännen vunnit fälttåget.

Kungens död – Norges räddning

Det norska fälttåget var nämligen illa omtyckt av de svenska befälhavarna. De ansåg (med all rätt), att vinterfälttåg skulle leda till alltför stora förluster enbart på grund av kylan. De ansåg (med all rätt), att det skulle var alltför svårt att föra fram förråd i tillräckliga mängder landvägen. För att erövra Norge krävdes sjöherravälde, men den danska flottan behärskade havet. Efter kungens död beslöt krigsrådet att häva belägringen och tåga tillbaka Sverige. Så skedde också. Norge var räddat.

Fredrikstens försvar – ett föredöme

Norges försvar 1718 är i många avseende föredömligt och kan stå som förebild för andra. Norrmännen undvek fältslag mot svenskarna, som var överlägsna i antal och stridsvana. I stället förde norrmännen undan livsmedel och drog sig tillbaka till lättförsvarade försvarslinjer. (På samma sätt bemöttes med stor framgång den svenska armékår, som från Jämtland tågade in i Tröndelag.) Fästningen Fredriksten bjöd på beslutsamt och ihärdigt försvar, fastän läget tedde sig hopplöst. I krig räknar man dock med så många obekanta, att ingen kan räkna ut, vad utgång händelserna får, eller vilka omkastningar, som kan ske. Därför skall man kämpa och inte ge upp hoppet. Så gjorde norrmännen i Fredriksten. Genom sin ihärdighet vann de seger. De sköt från alla vinklar, och mot all förmodan fällde en kula från det avlägsnaste utanverket det högsta högviltet. Därmed var fälttåget avgjort till norsk fördel.

Fredriksten räddade Norge

År 2018 kommer norrmännen helt visst att på nytt hedra Fredrikstens försvarare. Det har de all anledning att göra. En svensk erövring av Norge skulle ha fått stora och tunga följder för Norge. Sverige var eller ville vara en stormakt. Följden blev att man höjde skatterna i de erövrade landskapen och skrev ut soldater gång efter annan. Soldatutskrivningarna och skattechocken var de viktigaste förklaringarna till snapphanerörelsen under skånska kriget på 1670-talet. I det karolinska enväldet gällde likriktning och försvenskning. De erövrade landskapen försvenskades kraftfullt och grundligt. Något liknande hade med stor sannolikhet drabbat Norge, om Karl XII hade erövrat detta rike. Norrmännen har all anledning att vara tacksamma mot Fredrikstens försvarare.

Fredrikstens försvar – ett tänkvärt exempel

Med dessa ord vill jag inte alls skuldbelägga våra egna. Danskarna hade brutit freden 1709 och gått över till Skåne för att återerövra detta landskap. De besegrades emellertid i slaget vid Helsingborg 1710 och måste utrymma Skåne. De svenska anfallen mot Norge 1716 och 1718 var helt enkelt svar på det danska anfallet mot Skåne. En erövring av Norge hade omintetgjort hotet mot Sveriges västra gränser. Den skulle ha stärkt Sverige till en starkare motvikt mot det farliga ryska väldet. Varför skulle Norge inte kunna höra samman med Sverige lika väl som med Danmark? Hade inte de båda länderna varit förenade i Magnus Erikssons och Karl Knutssons dagar? Så kunde man tänka och fråga från svensk sida. Tack vare norrmännens kloka och ihärdiga försvar samt tillfälligheternas spel eller Försynens skickelser – hur man nu ser på saken – gick det svenska erövringsförsöket om intet. Fredriksten är ett tänkvärt exempel också för alla andra som funderar över försvarsmöjligheter i största allmänhet.

Lars Gahrn

Minnessång om Konungens kapare, kommendör Lars Gathenhielm

Medaljbild med påskriften: ”Han kunde inte lära sig att tåla”, det vill säga bojor och rep. Bilden är en fyndig sinnebild för det svenska stormaktsväldets långa dödskamp.
Medaljbild med påskriften: ”Han kunde inte lära sig att tåla”, det vill säga bojor och rep. Bilden är en fyndig sinnebild för det svenska stormaktsväldets långa dödskamp.

Denna minnessång sjunges som: ”Jeg vil synge om en helt”.

Jag vill sjunga om en man,
lyckosam på hav och land,
om en kapare och skälm,
om den store Gathenhielm.

Göta Lejon, snärjt av nät,
skulle tvingas ner på knä’t.
Fritt får ej vårt lejon gå
för att all sin spisning få.

Skrämd blir dock dess jägarhop.
Man får höra arga rop.
Jägar’n viker många fjät,
ty nu brister deras nät.

Hindernäten klipps itu.
Fri är segelleden nu.
Vem har skrämt varenda skälm?
Jo, den tappre Gathenhielm.

Öppna öronen och hör!
Ära den som äras bör!
Lasses liv är lärorikt.
Det är ingen annans likt.

Gathenhielms adelsvapen.
Gathenhielms adelsvapen.

Det omtalas gång på gång
och blir så en hjältesång.
Han, som gav oss hopp igen,
blev berömd bland alla män.

Lyssna till min hyllningssång!
Den har blivit mycket lång.
Fast hans död kom alltför fort,
fick han likväl mycket gjort.

Från hans vagga till hans grav,
från hans hem till Västerhav,
från lågt stånd till Riddarhus,
fylls hans liv av stormens brus!

Onsala är ljuvt och skönt.
Landskapet är mjukt och grönt.
Bonden har dock mycket men
utav bergåsar och sten.

Gårdens avkastning är låg,
men bredvid finns fjordens våg.
Vägen ned till sjön är gen.
Mången blir en sjökapten.

Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.
Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.

Drängen kan bli lättmatros,
och så seglar man sin kos.
När de återser sitt land,
har de penningar i hand.

Med stor fara och besvär
kan man vinna välstånd där.
Men då krävs rätt långa tåg
över havets blåa våg.

Gården Gatan är rätt stor.
Där bor Lasses far och mor.
I en gård, av sjöfart rik,
hör man barnets första skrik.

Syskon föds av Lasses mor.
Snart blir barnaskaran stor.
Då hans syskon blir alltfler,
krymper arvslotten alltmer.

Vill han bli en rikeman,
kan han ej bli kvar på land.
När han längre fram blir stor,
bör han lämna far och mor.

Lasse är en bondes son.
Fadern, om sitt välstånd mån,
har dock även rederi
och är flitig som ett bi.

Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.
Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.

Varje skepp är kofferdist,
men om här blir krig och tvist,
görs mångt skepp – så snabbt man kan –
till en fruktad örlogsman.

Många redare har glänst
i en lönsam kapartjänst.
Kaparfartyg hämtar hem
många tagna skepp åt dem.

Kaperi ger rikedom.
Snart står Onsala i blom.
Som de rikas minnesvård
bygges mången präktig gård.

Lasse sitter vid en bok.
Han skall nu bli lärd och klok.
Han har ju fått bänk och rum
i ett fint gymnasium.

Men till sjön står Lasses håg.
Tackel känner han och tåg.
Tar ej snart lektionen slut?
Ty Lars Gathe vill nu ut.

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.
Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Lasse träffar sjömanskap,
möter folk som rundat Kap.
Mycket lär han sig från dem.
Han vill ut långt från sitt hem.

Segel hissas. Utan sorg
lämnar Lasse Göteborg.
Vinden blåser, rårna gnyr.
Livet är ett äventyr.

Mycket händer. Mycket ser
Lasse innan han beger
sig emot sitt fosterland
och når så till hemmets strand.

Onsala i sommarskrud
är en gåva från vår Gud.
Här blir Lasse ledare,
bygdens störste redare.

Knappt har krigets åskor flytt
förr’n de är tillbaks på nytt.
Svenska flottan nu som sist
lider nästan ständigt brist.

En av de två marmorsarkofagerna.
En av de två marmorsarkofagerna.

Mången välbyggd kofferdist
måste fylla denna brist.
Lasse är då inte sen
att bli kaparekapten.

Kriget föder nog sig självt.
Det är sant till minst en hälft.
Ofta är det mer än rätt.
Kapare har oftast lätt.

Lasse tjänar icke minst,
och med denna stora vinst
ökar han sin arsenal.
Han blir kaparamiral.

Svenska flottan låg i hamn,
bar med orätt flottas namn,
gjorde dansken föga sorg
som försvar åt Göteborg.

Handeln klippte dansken av
här på Sveriges Västerhav.
Mat förfors av brist på salt.
Folk for illa eller svalt.

Fartygsbild i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Foto: Lars Gahrn.
Fartygsbild i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Foto: Lars Gahrn.

Gathenhielm i denna nöd
väckte flottan, som låg död.
Mången kaparefregatt
spelte dansken fula spratt.

Gathenhielm fick i sitt våld
många skepp, och Tordenskiold
gormade då högt och svor.
Hans förlust var mycket stor.

Göteborg fick åter salt.
Snart så hade staden allt.
Invånarna allihop
hälsar Lars med hurrarop.

Holländare, engelsman,
varje gast som vill och kan,
får bli Lasses örlogsgast
och får plundra danskars last.

Här finns bästa sjömanskap.
Andra hade bara skrap.
Gathenhielm betalar bäst.
Av de bästa får han flest.

Folket kan med våld och list
ta en präktig kofferdist.
Folket kan med lugn och köld
skjuta skarpt mot Tordensköld.

Svarta stormmoln tornar opp
och blir snart en hotfull tropp.
Strax skall komma blixt och knall.
Följer även stadens fall?

Tordönet är Tordensköld,
som är både blixt och böld.
Men var finner vi försvar?
Vem har vågat stanna kvar?

Gathenhielm är vårt försvar.
Gathenhielm har stannat kvar.
Kaparskeppens kanonad
skyddar rikets andra stad.

Kaparskepp och örlogsskepp
gör att dansken hänger läpp.
Tordensköld blir snärjd och trängd.
Farleden till sta’n är stängd.

Tordensköld står på sitt däck:
”Jag är fångad i en säck!
Jag vill dit varfrån jag kom.
Måtte vinden snart slå om!”

Skall hans flotta blåsas ned
emot svensken och bli ved?
Gud belönar tapperhet
och hör bön, som var man vet.

Ifrån öster vindar kom.
Titta, nu slår vinden om!
Flottan och dess sjömanskap
undgår Göta Lejons gap.

Danska flottan glider bort,
är försvunnen inom kort.
Lindrigt är dess nederlag.
Den är nog tillbaks en dag.

Här finns många göromål
för en man med viljans stål.
Lasses kropp är likväl svag
och försämras dag för dag.

Kryckor krävs, om han skall gå.
På ett däck han ej kan stå.
Stödd av mången hjälpsam hand,
måste han bli kvar på land.

Heder åt en invalid,
som använder kraft och tid
för sin stad och rikets väl
och ej blir sin sjukdoms träl!

Gathenhielm vid sin pulpet
skriver jämt med skicklighet,
gör hos maktens män visit,
verkar för sin sak med nit.

Varje natt kan man se ljus
i hans arbetsrum och hus.
Han är organisatör,
ja, en kunglig kommendör.

Kaparfolkets kommendör
kräver lydnad som sig bör.
Härifrån går order ut.
Nyhetsflödet saknar slut.

Man berättar vad man hör
för sin kaparkommendör.
Detta nyhetsflöde för
Lars till stadens guvernör.

Vad de danske tar sig för
vet rätt snart vår guvernör.
Han är trygg då och tillfreds
och kan ha försvar till reds.

Kristen trampar fartygsdäck.
Han har blivit danskens skräck.
Flera månader i sträck
ser han vatten och ej bläck

Han är Lasses käre bror.
Syskonkärleken är stor.
Rikedom vill båda ha.
Då går samarbetet bra.

Ingela är Lasses fru.
Hon får ökat ansvar nu.
När han ligger feberhet,
styrs hans hus av en som vet.

Hon styr piga. Hon styr dräng.
De kan få en hårdhänt släng.
Hon är hård och inte len
mot var kaparekapten.

Hon är rödkindad och sund.
Ofta går hon tung och rund.
Barn föds fram emellanåt
utan större klagolåt.

Hon bär aftondräkt av taft,
som ger ökad dragningskraft,
då hon avlägger visit.
Ja, hon lyser liljevit.

Om hon spelar ut sin charm,
gör hon maktens hejduk varm.
Om hon lägger manken till,
får hon snart nog som hon vill.

Med en sådan kaparfru
får de framgång, dessa tu.
Kaparen är framgångsrik,
ty hans fru är honom lik.

Kaparflottan sig begav
ut på Nordens Västerhav.
Som en bisvärm for den ut,
ut till bragder utan slut.

Överallt svärmar de kring.
De har både fart och sting.
Runt de danska öar far
Lasses skepp från vårens dar.

Liksom vinthundar på rov
jagar mer än sitt behov,
så tar Lasse på sin lott
ett betydligt överskott.

Med förhandling eller våld
umgås han med Tordenskiold.
De tar fartyg från varann.
Ingen vet dock vem som vann.

Sjöbusar finns inte mer.
Båda är en kavaljer.
Fast de gör varann förtret,
umgås de med artighet.

För allt vad vår vän bedrev
fick han kungligt adelsbrev.
Han är ej en kaparskälm.
Han är nu Lars Gathenhielm.

Adelsvapen, gult och blått,
kommer på Lars Gathes lott.
Stoltheten är mycket stor
när det hängs i kyrkans kor.

Vapnet har tillbörlig stass.
Lejon räcker fram sin tass.
Tassar, som de sträcker fram,
är försvar såväl som ramm.

I hans sköld ses solens sken
mot en väg belagd med sten.
Det är gatan vid hans gård,
ty dess kullersten är hård.

Solens sken är kungens nåd.
Kungen uppskattar hans dåd.
Blir han tjänad väl och lydd,
ger han nåd och tryggt beskydd.

Krigsmäns liv är ofta kort.
Lars och kungen har gått bort.
Snart fick döden i sitt våld
amiralen Tordenskiold.

Deras kamp, så lång och hård,
fortsätts på en kyrkogård.
Lasse, stark och ej mer svag,
slår med kryckan slag på slag.

Tordenskiold har tvärtom setts
stöta till med värjans spets.
Lasse, van vid hårda tag,
avvärjer med kryckans slag.

Ifrån midnatt fram till dag
räcker deras nappatag.
De slår hårt, men ett tu tre
tar de rast. Då bugar de.

Ja, så gör de, och man ser:
Envar är en kavaljer.
Hårt är kriget men ej hätskt.
Bägge hälsar cheval’reskt.

Dessa syner kan man se
mitt i natten, säger de,
som för fram vår sagoskatt
och förökar den var natt.

Kyrkan får nu en ny roll.
Den får torn åt bägge håll.
I det östra finns hans grav,
när han lämnat gård och hav.

Där står Lasses sarkofag,
bländvit som en sommardag.
Den är härligt marmorvit,
från Italien förd hit.

Ingelas är underbar,
ty hon inköpte ett par.
Deras sarkofager var
passande för furstepar.

Här i ståndsmässigt förvar
vilar de som kungapar.
Kistorna är som man vet
en betydlig sevärdhet.

Mänskan för sin sista strid
emot glömskan, men lång tid
kan ej bleka Lasses bild,
fast han ej var riktigt vild.

Karolin och kavaljer
var han. Vad kan sägas mer?
Handling ger oss mod och hopp.
Han fick oss att leva opp.

Hoppet återkom och gav
oss en guldkant, som då hav
rödfärgas av aftonglans.
Både hopp och byte vanns.

Upplysningar
Melodin är densamma som till sången ”Jeg vil synge om en helt”. Denna sång handlar om Tordenskiold. Eftersom Gathenhielm och Tordenskiold tog skepp från varandra, har jag ansett det vara lämpligt att deras minnestecknare och skalder stjäl melodier från varandra. Visan om Tordenskiold kan man lyssna till på cd-skivan: Kong Frederik IV:s Tambourafdeling Af 1704: Med Musikk Gjennom Historien! Vol. II. 2009, Festningsbyen Fredrikstad (nr 13 Tordenskiold).
Om Gathenhielm kan man läsa i boken: Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2007. Ericson sammanfattar en omfattande forskning och bidrar själv med åtskilligt av värde.
Inledningsstroferna anspelar på en känd medaljbild. Minnespenningen är slagen med anledning av Karl XII:s död. Den visar ett lejon, som sliter i ett snärjande rep, och har påskriften: ”Indocilis pati” (Han kunde inte lära sig att tåla, det vill säga bojor och rep). (Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar IV 1611-1718, Stockholm 1881, s. 596.)

Lars Gahrn