Svensk sjöfart betalade Marstrands lösen i 140 år

Har ni hört talas om ”Marstrands lösen”, som Sverige betalade för att återfå Karlstens fästning och Marstrands stad i Bohuslän? ”Älvsborgs lösen” har de flesta historieintresserade hört talas om, men Marstrands lösen känner de inte till, eftersom jag myntade uttrycket, när jag skulle skriva dessa rader.

Norrmännen går till anfall

Marstrands fästning var väl befäst, men vad hjälpte det, när garnisonen saknade försvarsvilja? Foto: Lars Gahrn.

Begreppet har dock lika väl som Älvsborgs lösen ett nog så påtagligt sakinnehåll, men låt oss ta allt från början. Danmark (med Norge) grep på nytt in i det stora nordiska kriget år 1709, men den danska hären besegrades i slaget vid Helsingborg 1710 och måste utrymma Skåne. Karl XII svarade med två stort upplagda anfall mot Norge 1716 och 1718, samt Armfelts tåg mot Tröndelag samma år (1718). Konungen stupade vid Fredrikstens fästning, och därefter svängde krigslyckan återigen. Norrmännen ryckte in i norra Bohuslän men drog sig snart tillbaka, fastän svenskarna inte besvärade dem. Värre var dock, att Tordenskiold på nytt gick till anfall.

Karlsten på Marstrand erövras

Tordenskiold tågar in i Marstrands fästning och frågar vresigt, varför man sölar med kapitulationen? Teckning: Otto Bache.

För denne amiral i danska flottan var Marstrands utmärkta hamn i södra Bohuslän ett lockande krigsmål. I Marstrand fanns dock Karlstens fästning, som skulle vara mycket svår att erövra, om garnisonen gjorde sin plikt. Garnisonens lust att strida var dock högst tvivelaktig, eftersom de flesta försvararna var sachsiska krigsfångar. Tordenskiold satte igång en våldsam beskjutning med påföljd att kommendanten, överste Danckwardt, gav upp och överlämnade fästningen till Tordenskiold. (Danckwardt blev senare av svensk domstol dömd till döden för denna kapitulation och avrättad.) Hela detta händelseförlopp är utbroderat med allsköns skrönor, som jag dock går förbi denna gång. I juli månad år 1719 tog Tordenskiold över Marstrand och Karlsten.

Hårda fredsvillkor

Tordenskiolds staty i Oslo.

Några månader senare (den 27 oktober 1719) slöts stillestånd mellan Sverige och Danmark. Den 22 juni året därpå slöts fred. Sverige återfick Karlsten och Marstrand, men svenskarna måste avstå från tullfriheten i Öresund, betalade 600 000 riksdaler till Danmark och lovade att inte bistå hertigen av Holstein-Gottorp mot Danmark. Fredsvillkoren måste sägas vara hårda. Öresundstullen var en av Danmarks viktigaste inkomster. Svensk sjöfart måste nu betala Öresundstull år för år ända fram till 1857, då tullen äntligen – tack vare stormakternas påtryckningar – avskaffades. Norrmännen hade före vapenstilleståndet utrymt Bohuslän. Karlsten på Marstrand var deras enda trumf på hand, men den var mycket viktig. Hade de behållit Karlsten, skulle de ha haft en utmärkt örlogshamn norr om Göteborg. Om vinden var gynnsam, kunde man nå Göteborg på bara några timmar. Kanske fanns förhoppningen hos danskarna, att de skulle kunna behålla Karlsten. När jag vandrade omkring i Örlogsmuseet i Köpenhamn, uppmärksammade jag en enkel modell över Karlsten och Marstrand. Fästningen kallades på denna modell för Christianstein (Kristiansten), inte Karlsten. Man hade alltså bytt namn på fästet. Konung över Danmark och Norge var vid denna tid Fredrik IV, men man kunde inte kalla fästningen för Fredriksten. Så hette ju fästningen, där Karl XII stupade. Namnbytet tyder på att man ville behålla Marstrand.

Från Marstrand till Älvsborg

Tordenskiolds adelsvapen på statyns sockel.

Hade Tordenskiold lyckats erövra Nya Älvsborg (och kanske även Göteborg), skulle danskarna mycket väl ha kunnat kräva att få behålla Bohuslän mot att de lämnade tillbaka Älvsborg och Göteborg. Tordenskiold gick som bekant vidare och började beskjuta Älvsborgs fästning. Danska flottan höll på att skjuta sönder denna fästning, men å andra sidan blev också flottan illa tilltygad. När svenskarna hade fått upp ett batteri på Arendal, blev den svenska eldkraften alltför stark, och flottan seglade bort. (Tordenskiold var dock inte med, när beslutet om reträtt togs. Han befann sig i Marstrand för att visa den danske kungen den erövrade fästningen, men kungen kom aldrig.) Danskarna kunde inte behålla Karlsten, men de drev igenom hårda fredsvillkor.

Dristighet gav utdelning

På denna modell i danska Örlogsmuseet kallas Karlstens fästning för Kristiansten (Christianstein).

Etthundra år tidigare hade en miljon riksdaler varit en väldig summa, men 1720 var 600 000 riksdaler ett överkomligt belopp. När Sverige betalade en miljon riksdaler i Älvsborgs lösen 1613–1619, var denna lösensumma nära nog mer än Sverige klarade av, men 1720 kunde man trots tjugo års krig och skuldsättning utan större svårigheter betala 600 000 riksdaler. Penningvärdet föll även på den tiden. Däremot var Öresundstullen en betydligt värre pålaga, och den skulle betalas av svensk sjöfart för all framtid, var det tänkt. År 1857 tog det slut, eftersom stormakterna hade tröttnat och hävdade, att Öresund var internationellt vatten och inte Danmarks farvatten. Under nästan 140 år betalade svenska skepp, som seglade genom Öresund, Marstrands lösen. Danmark hade mycket att tacka Tordenskiold för, men märkligt nog har man inte uppmärksammat hans viktiga insats för Danmarks och Norges statsfinanser. Utan hans erövring av Karlsten hade förmodligen tullfriheten för svenska skepp varit kvar. De övriga amiralerna nöjde sig med att upprätthålla handelsblockader och jaga svenska kapare. De tog inte några risker och gick inte med sina krigsfartyg in i trånga fjordar och vikar. De satte aldrig sina dyrbara fartyg och människoliven ombord på spel. Därför vann de heller inte någonting. Tordenskiold var däremot djärv och ibland dumdristig. Visst drabbades han ibland av motgångar, men de var aldrig riktigt allvarliga, och å andra sidan kunde han också vinna. Han avslutade kriget så, att Danmark var i överläge. Freden blev dyr för Sverige, men å andra sidan… När man tar del av fastighetspriserna i Bohuslän, där bara priset på ett fallfärdigt ruckel, kallat sjöbod, närmar sig eller överstiger priset för Älvsborgs lösen, börjar man ana, att danskarna gjorde en dålig affär 1720, av allt att döma mycket dålig.

Lars Gahrn

Johan Runius – en framstående visförfattare

Vi är musikaliska analfabeter, nästan alla av oss. Vi kan skriva ner ord men inte toner. Notskriften behärskar vi inte. Därför har vi många nedskrivna vistexter men få nedskrivna melodier. Melodin höll man i minnet, men när vissångarna dog, försvann också melodierna med dem. En hel musikalisk värld har gått i graven och sjunkit in i glömska.

Bagge – en framstående forskare

Johan Runius enligt den enda kända porträttbilden.

Vi har dock här i Västsverige en musikforskare, som har återuppväckt viktiga delar av vårt musikaliska arv. Han heter Martin Bagge och är en uppskattad trubadur. Hans repertoar är mycket bra. Han sjunger Bellman och Taube, men han vill inte nöja sig med denna standardrepertoar utan har intresserat sig för tiden före Bellman. Vad sjöng man då? Hur lät visorna? Sångtexterna är oftast bevarade men melodierna så gott som aldrig. Ibland anges att visan sjungs på samma melodi som en annan visa, men om inte heller denna visas melodi är känd, är man inte mycket hjälpt med en sådan melodiangivelse. Visornas versmått ger ibland vägledning. Vi vet, eller kan få reda på, vilka melodier som passar ihop med de olika versmåtten. Helt omöjligt är det heller inte att – kanske med hjälp av forskarvänner – leta fram några av de melodier som anges i uppteckningarna. Musikuppteckningar finns här och var i arkiven, och kanske är de rentav tryckta i gamla och sällsynta skrifter. Man måste dock vara detektiv med gott spårsinne. Man måste ofta be om hjälp, och man måste ha tur för att få framgång.

Dalin, Lucidor, Wivallius och Runius

Martin Bagge sjunger och musicerar tillsammans med sina vänner. Foto: Lars Gahrn.

Martin Bagge har med kunskaper, ihärdighet och tur kommit långt. Det hela började med Bellmans ungdomssånger och fortsatte med Olof von Dalin. Flera av denne författares dikter sjöngs som visor. Med den skicklige musikforskaren James Massengale som mentor, fortsatte han arbetet med att lyckas spåra somliga melodier, och finna användbara melodier till andra. En cd-skiva gavs ut år 1999. Därmed hade Olof von Dalin återuppstått som visdiktare. Bagge gick vidare med Lasse Lucidor. En bok med vistexter och noter samt en cd-skiva gavs ut, den ena 2004, den andra 2005. Därefter var turen kommen till Lars Wivallius. En bok med vistexter och noter samt en cd-skiva gavs ut, den ena år 2011, den andra 2012. I detta fall utförde Jan Olof Rudén den viktigaste forskningsinsatsen. År 2019 väcktes Johan Runius’ visdiktning på nytt till liv. Då utkom boken: Andelige Blommor & Werldzlige Lillior: Johan Runius psalmer och visor, sammanställda och rekonstruerade av Martin Bagge med bistånd av Mikael Paulsson, Anders Dillmar och Eva Helenius samt utgivna av Bo Ejeby Förlag (Gbg 2019, 173 sidor med en cd på bakre pärmens insida). Som läsarna märker har Bagge blivit påverkad av barocktidens innehållsrika och ibland ytterst omfångsrika boktitlar.

Fångad av barocken

När bok och skiva släpptes ut till allmänheten måndagen den 25 mars 2019, berättade han – inte helt oväntat – att han fängslades också av tidens mustiga och kraftfulla språk samt av dess växlande och uttrycksfulla stavning. Bagge är helt klart fängslad av barocken. Boken och skivan lades fram hos Bo Ejeby Förlag vid Heurlins plats 1A. Adressen säger väl de flesta inte någonting, och därför bör man nämna, att förlaget hör hemma i Göteborgs lagerhus vid Pustervik, en anrik byggnad, som är en del av stadens historia. Bagge och några av hans musikaliska vänner framförde Runius’ sånger, rättare sagt några av dem med sång och musik. Martin Bagge är en framstående scenpersonlighet, som lever upp och blommar ut med åhörare framför sig. Sången och musiken fyller honom med kraft och glädje. Han är glad över att till åhörarna kunna ge vidare en del av vad han får. Martin Bagge ger av allt att döma en bra uppfattning om hur en trubadur från 1600- eller 1700-talet sjöng. Man hade inte högtalare på den tiden. Trubaduren måste därför sjunga högt, uttala orden tydligt och sjunga snarare långsamt en snabbt. Bagge begriper hur man skall gå till väga. Han är på alla sätt en framstående sångare med lång vana att sjunga och tala inför åhörare.

Svårbegripliga dikter

Flera gånger påpekade han – något bekymrat – att vistexterna inte alltid är lätta att begripa, i all synnerhet inte första gången. Han, Gunnar D. Hansson och väl även andra hade tillsammans gått igenom och dryftat vistexterna för att begripa innebörden. Stina Hansson har givit oss rådet, att man skall läsa texterna högt för att begripa dem. Detta är ett gott råd, men det hjälper trots allt inte varje gång. Runius skrev ibland dikter till sina vänner om gemensamma upplevelser och äventyr. Då behövde han inte skriva vare sig tydligt eller utförligt. De begrep ändå vad han menade. En av Runius’ visor, Blomsterdröm, har kommit med i Gula visboken (Urval och redigering: Tage Nilsson och Klas Ralf, Bokförlaget Forum 1953). Martin Bagge var mycket fundersam över innehållet. Vad menar karln egentligen? Tydligen arbetar han med antydningar och bildspråk. Innebörden i alltsammans måste sägas vara outredd och obegriplig, men sången har ändå blivit omtyckt tack vare gräs, blomster, näktergalar, kärleksgudinnan Freja och hennes följe samt skaldens kärlekslängtan. Stämningen och de poetiska orden i sången räcker. Man behöver inte förstå vad skalden menar.

Psalmerna förhållandevis lättbegripliga

Martin Bagge berättade vad sångerna handlade om innan han sjöng dem eller rättare sagt några strofer ur dem. (De flesta är alltför långa för vår tids jäktade åhörare.) Man begrep mer när han högläste än när han sjöng. De andliga sångerna begrep man mycket bättre än de världsliga visorna. Psalmernas tankeinnehåll, språk och uttryckssätt har levt vidare genom århundradena, medan de världsliga visornas språk, innehåll och bilder på ett helt annat sätt har förändrats eller växlat om. Bagge föreslog att vi skulle ägna oss åt allsång och delade ut en av Runius’ psalmer: ”Ingen kan två herrar tjäna”. Psalmsången på Pustervik blev väsentligen sämre än i kyrkan, men jag kände igen melodin. Ingen av de andra melodierna hade jag hört förut. Runius använde fransk musik, berättade Bagge, och ibland kom man att tänka på fransk opera från den tiden. Av allt att döma har psalmerna de största förutsättningar att tala till nutiden. Bagge skulle mycket väl kunna göra turnéer i kyrkor och församlingshem runtom i riket. Alla skalder skrev psalmer, även Bellman. Först på hans tid kunde man försörja sig genom världslig diktning, så att man kunde låta bli att dikta psalmer, om man inte hade håg och fallenhet för denna diktning (vilket Bellman överraskande nog hade). Många psalmer och andliga sånger från 1500-, 1600- och 1700-talen har levt vidare i psalmböckerna, men redan i början av 1800-talet ansågs denna diktning föråldrad till språk, uttryckssätt och grammatik. Psalmerna bearbetades och förbättrades (ibland ganska hårdhänt) innan de togs in i 1819 års psalmbok.

Föråldrad eller icke?

Den gustavianske smakdomaren Carl Gustaf af Leopold dömde ut Runius år 1799. Inte desto mindre lever skaldens verk 2019, 220 år efter af Leopolds förkastelsedom, men af Leopold kan ha rätt i att Runius är svårtillgänglig och därför inte läses eller sjunges av den stora allmänheten.

I en berömd uppsats, Svenska Vitterhetens Historia, från 1799 hävdar skalden och filosofen Carl Gustaf af Leopold, att den svenska litteraturen börjar med Olof von Dalin. Allt som hade skrivits före honom var föråldrat och av föga värde. (Även Runius döms ut i omilda ordalag.) Uppsatsen ger vid handen, att somliga i af Leopolds samtid fann även von Dalin föråldrad och att af Leopold själv i vissa avseenden hade samma uppfattning. (Olle Holmberg, Leopold under Gustaf IV Adolf 1796–1809, Sthlm 1962, s. 143–147. Carl Gustaf af Leopolds Samlade Skrifter 5, Sthlm 1833, s. 426–460.) Domen över den äldre vitterheten är hård, alldeles för hård – och dessutom föråldrad. Romantiken stod för dörren, och romantikerna skulle på ett helt annat sätt än gustavianerna se värdena i den äldre diktningen. Ändå har af Leopold i vissa avseenden rätt. Den äldre vitterheten är svårtillgänglig på grund av gammaldags ord, gammaldags uttryck och grammatiska brister. Fler tyckte som af Leopold. Johan Olof Wallin och hans medhjälpare bearbetade grundligt de psalmer, som de övertog från 1695 års psalmbok och införde i 1819 års psalmbok. Denna psalmbok visar, att den svenska skaldekonsten hade gjort stora framsteg mellan 1695 och 1819. I början av 1800-talet är psalmerna föredömligt klara och lättbegripliga.

Värdefulla insatser

Börjar den svenska litteraturen med Olof von Dalin? Ja, så ansåg gustavianerna.

En dikt kan dock förmedla stämningar och känslor, även om tankeinnehållet inte är begripligt för läsaren. Gunnar D. Hansson har genom vetenskapliga undersökningar klart påvisat att folk har utbyte av dikter, även om de inte förstår allt. Diktens verkan blir givetvis ännu större om den framförs såsom sång eller visa. Dessutom kan trubaduren – som Martin Bagge brukar göra – berätta om sångens innehåll innan han börjar sjunga. Bagge gör på alla dessa områden viktiga insatser. Han arbetar för mångfald inom visornas värld. Att lyssna till honom, när han sjunger en visa av Runius, är en helt annan upplevelse än att höra sentida sånger.

Runius’ psalmer och visor i Mölndal

Vi har ett vittnesbörd om att Runius var känd även i Mölndal. År 1774 gjordes bouppteckning efter Anna Palmstedt på Åby Skomakaregården. I detta rika bo fanns även några böcker, nämligen en stor bibel, en gammal postilla, fem böneböcker (det vill säga bönböcker), övriga böcker av ”åtskillige slag” samt ”Runii Dudaim”. (Jag tackar Asta Lindson, som har låtit mig ta del av denna bouppteckning.) Där på Åby Skomakaregården har man alltså läst eller kanske sjungit dikter av Runius. Det skulle vara intressant att få veta, hur mycket man begrep av dikterna, men därom ger bouppteckningen tyvärr inte besked.

Böcker och cd-skivor

Carl Gustaf af Leopold som ung gustavian innan han ännu hade blivit sträng smakdomare och anspråksfull smakdomare inom vitterheten.

Kom fria sinnen hit! 1708–1763: Olof von Dalin – en nyupptäckt viskonstnär – tolkad av Martin Bagge & Mikael Paulsson (cd, Proprius förlag AB, Sthlm 1999, BRCD 9166).

Wärldslige & Andelige Wisor av Lars Johansson Lucidor den olycklige med melodier från hans egen tid, funna och sammanställda av Martin Bagge (Bo Ejeby Förlag, Gbg 2004, 79 s.).

Wärldslige & Andelige Wisor av Lars Johanson Lucidor den olycklige, framförda av Martin Bagge, Mikael Paulsson och Corona Artis på tidstrogna instrument (cd, Footprint Records AB, FRCD 018, 2005).

Ack, Libertas! Wisor av Lars Wivallius med melodier från hans egen tid, funna och sammanställda av Jan Olof Rudén med bistånd av Martin Bagge och Mikael Paulsson (Bo Ejeby Förlag, Gbg 2011, 102 sidor).

Songs from the 17th century with lyrics by Lars Wivallius: Ack Libertas! Wisor av Lars Wivallius, Martin Bagge – vocals, Mikael Paulsson – theorbo and archlute, Ensemble Mare Balticum (cd, Footprint Records AB, FRCD 066, 2012).

Andelige Blommor & Werldzlige Lillior: Johan Runius psalmer och visor, sammanställda och rekonstruerade av Martin Bagge med bistånd av Mikael Paulsson, Anders Dillmar och Eva Helenius samt utgivna av Bo Ejeby Förlag (Gbg 2019, 173 sidor med en cd på bakre pärmens insida).

Lars Gahrn

Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn

Karolinska officerare värnade riksdagens makt

Karl XII:s död medförde omedelbart enväldets fall och riksdagens pånyttfödelse. Enväldet visade sig vara ett kort mellanspel i Sveriges långa historia. Enväldet tillkom under 1680- och 1690-talen på grund av den högadliga rådsregeringens misslyckanden och kravet på en stark ledning under skånska kriget. När kriget bröt ut 1674, fanns inte tillräckligt med pengar. Varken krigs­hären eller flottan var tillräckligt starka eller välutrustade.

Karl XII inkallade inte riksdagar

Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.
Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare Karl XI och hans nya rådgivare samt Frankrikes beskydd klarade sig Sverige utan landförluster. Följden blev, att riksrådet (den högadliga regeringen) miste sin makt, och att riks­dagen överlämnade de flesta av sina maktbefogenheter till kungen. Vid sin död 1697 var Karl XI i stort sett enväldig. Hans arvtagare, kronprins Karl, föddes 1682 och uppfostrades i enväldets tänkesätt. Som kung avgjorde han alla viktiga ärenden själv. Han inkallade aldrig någon riksdag. Vanan att söka stöd hos riksdagar var dock djupt rotad bland svenska makthavare. Under konungens vistelse i Turkiet inkallade rådet (den kungliga regeringen) en utskottsriksdag 1710 och en regelrätt riksdag 1713–1714. Båda riksdagarna visade en stark fredsvilja. Konungen befallde brevledes riksdagsmännen att fara hem. Så skedde också.

Befälhavarna tar inte ställning

Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.
Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.

Läget förändrades vid kungens död den 30 november 1718. Vid Fredrikstens fästning i Norge var den svenska huvudhären samlad. Vem skulle bli regent efter Karl XII, och hur skulle riket styras? Hären var rikets viktigaste maktfaktor. Den hade kunnat avgöra dessa frågor, men det gjorde den inte. Vid hären fanns överbefälhavaren, arvprinsen Fredrik av Hessen, gift med prinsessan Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster. Under återtåget från Fredriksten till Uddevalla försökte Fredrik på alla sätt förmå överstarna och andra höga befäl att erkänna hans gemål som drottning, men de vägrade på det bestämdaste. Walfrid Holst skriver: ”I själva verket voro de ledande bland befälen allt annat än benägna för att utan vidare erkänna Ulrika Eleonora som regent. De syntes endast fast beslutna att nu efter Karl XII:s död kasta enväldet över ända.” Både Fredrik och Ulrika Eleonora försäkrade, att prinsessan inte önskade någon envåldsmakt.

Ett obestämt ställningstagande

Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.
Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.

Några mil norr om Uddevalla nåddes Fredrik av brev från Stockholm. Han var så angelägen att ta del av innehållet, att han stannade upp på vägen och lät hämta ljus från en bondgård för att läsa breven. Av breven framgick, att både rådet (regeringen) och ämbetsverken erkände Ulrika Eleonora som drottning, och att de gav Fredrik titeln kunglig höghet. Nu kunde Fredrik förhandla med större framgång i Uddevalla. Krigsbefälhavarna förklarade här i Uddevalla, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men att enväldet måste avskaffas, om hon skulle kunna bli drottning. De ville dock inte svära någon trohetsed, ty i den gällande trohetseden nämndes enväldet. ”När ständerna kommit samman och hennes majestät blivit antagen, ville officerarna gärna avlägga den ed, som riksdagen komme att föreskriva.” (Walfrid Holst, Fredrik I, Stockholm 1953, s. 103–108.)

Befälhavarna ville inte bli kungamakare

En del av det karolinska kavalleriet.
En del av det karolinska kavalleriet.

Hela denna berättelse är på alla sätt anmärkningsvärd. Först och främst är det påfallande, att krigsbefälen vill ha bort enväldet. Diktaturer har ofta uppstått genom militärkupper, men så var det inte i Sverige. Det karolinska enväldet uppkom genom att riksdagen frivilligt avsade sig de flesta av sina befogenheter. Krigsbefälhavarna ville inte ens bibehålla enväldet. Vilket annat land har haft en så frihetsvänlig officerskår? Märkligt är också, att krigsbefälen bestämt avböjer att bli kungamakare. De hänvisar i stället till riksdagen. I det gamla Rom brukade pretorianerna (livgardet) utropa ny kejsare, och senare kunde även häravdelningar ute i imperiets provinser upphöja sina befälhavare till kejsare. I Ryssland blev man tsar tack vare stödet från regementena i Moskva eller Sankt Petersburg. I Uddevalla hänvisade krigshärens befälhavare till riksdagen. I Sverige var den politiska kulturen en helt annan än i Rom och Ryssland.

Riksdagsmän hade större frihet än befäl

Först sedan de hade fått veta, att rådet och ämbetsverken hade hyllat prinsessan som regerande drottning, gick befälhavarna med på att förklara, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men fortfarande hänvisade de till att riksdagen skulle utse henne till regent. Den karolinska officerskåren uppförde sig så exemplariskt författningsenligt, att uppförandet helt enkelt inte helt kan ha berott på plikt och frihetskärlek. Officerarna visste att de själva skulle sitta i riksdagen som riksdagsmän för adeln. Som riksdagsmän skulle de ha mycket större frihet att säga och rösta som de ville än här i Uddevalla under ordförandeskap av sin generalissimus (överbefälhavare) Fredrik av Hessen, som var gift med prinsessan. För dem var det bäst att frågorna slutgiltigt avgjordes i riksdagen. De ville inte binda sina händer på förhand.

Hårda villkor genomdrevs i Stockholm

Vad blir då kvar av ”Fältriksdagen i Uddevalla”? Trots allt hade det viktigaste avgjorts provisoriskt där. Fredrik av Hessen hade förklarat att prinsessan inte skulle göra anspråk på enväldet. Krigsbefälen hade uttalat sig för prinsessan. Om hon gav avkall på enväldet, hade de svårt att rygga detta uttalande. Det gjorde de inte heller. Enväldet föll, och prinsessan blev regerande drottning. I Stockholm genomdrev dock riksdagsmännen hårda bestämmelser, som på många sätt begränsade regentens makt. Det lönade sig att uppskjuta de bindande besluten till riksdagen i Stockholm. De karolinska officerarna var alltså skickliga taktiker inte bara på slagfältet utan även i politiska förhandlingar.

Lars Gahrn

”Uddevalla fältriksdag” firades med pompa och ståt

I december 1718 fattades viktiga beslut i Uddevalla. Den svenska krigshären hade upphävt belägringen av Fredrikstens fästning och dragit sig tillbaka till Bohuslän. I Uddevalla överlade befälhavarna om framtiden. Krigshärens befälhavare var visserligen inte riksdagsmän, men om riksdagen sammankallades, skulle många av dem få säte och stämma på Riddarhuset. Vad de beslutade som krigsbefäl i Uddevalla sade de senare ja till som riksdagsmän i Stockholm.

Tronföljdsfrågan

Bohusläns Museum var högkvarteret under firandet. Foto: Lars Gahrn.
Bohusläns Museum var högkvarteret under firandet. Foto: Lars Gahrn.

Första beslutet hade man fattat i Norge. Efter konungens död hade krigsrådet med alla röster mot en beslutat att upphäva belägringen av Fredrikstens fästning och dra sig tillbaka till Sverige. Enigheten var långtgående. Befälhavarna hade motsatt sig ett vinterfälttåg i Norge redan före kungens död, men Karl XII hade följt sin egen vilja. Tronföljdsfrågan måste lösas. Skulle konungens syster, Ulrika Eleonora, eller hans systerson, hertigen av Holstein, efter­träda honom? Prinsessan hade fördel. Under 1713–1714 års riksdag hade man velat ta in prinsessan i rådet, det vill säga regeringen. Hon vistades i Stockholm, där ämbetsverken fanns, då som nu. Vid krigshären fanns hennes gemål, Fredrik av Hessen, som var generalissimus (överbefälhavare) under kungen. Å andra sidan vistades även hertigen av Holstein vid krigshären, men han var ung och oerfaren i maktspelet.

Fältriksdag i Uddevalla

Norrmännen hade sorgflor på sina trummor. Foto: Lars Gahrn.
Norrmännen hade sorgflor på sina trummor. Foto: Lars Gahrn.

Viktigare än tronföljdsfrågan var frågan om hur riket skulle styras i framtiden. Skulle konungen eller den regerande drottningen styra enväldigt, eller skulle regenten styra ”med råds råde”, det vill säga tillsammans med regeringen, och skulle riksdagen återfå sina makt­befogenheter? Avgörandena föll i Uddevalla. Regenten skulle styra ”med råds råde”, och riksdagen skulle återfå sina maktbefogenheter En riksdag sammankallades i januari till Stockholm, men när riksdagsmännen anlände, var alltså de viktiga besluten redan fattade. Riksdagsmännen hade dock mycket att göra med smärre enskildheter. De stora besluten var däremot fattade i Uddevalla. Dessa överläggningar i Uddevalla har träffande kallats ”Uddevalla fältriksdag”.

Viktiga händelser i Uddevalla

I Uddevalla försiggick även rent bokstavligt enväldets likbegängelse. Karl XII:s döda lekamen kördes på en trossvagn till Uddevalla, där den döda kroppen balsamerades av konungens livläkare, Melchior Neumann. Konungen sveptes i Uddevalla, och här startade hans högtidliga likfärd genom riket till huvudstaden, där han begravdes i Riddarholmskyrkan. Under några dagar i december månad 1718 skedde mycket i Uddevalla, både sådant som väckte stor uppmärksamhet och sådant som var av stor betydelse för framtiden.

Ett långt tåg

En stor scen hade byggts upp på torget. Foto: Gunnar Klasson.
En stor scen hade byggts upp på torget. Foto: Gunnar Klasson.

Lördagen den 15 december 2018 högtidlighöll Bohus Elfsborghs Caroliner Uddevalla fältriksdag, i samarbete med andra karolinerföreningar. Också från Norge kom krigsmän, klädda i uniformer från den tiden. 1718 års händelser har lett till ett nära och givande sam­arbete mellan svenska och norska militärhistoriska föreningar. Våra krigshistoriska minnen bidrar i vår tid till förbrödringen mellan Sverige och Norge. Själv är jag medlem i Bohus Elfsborghs Caroliner, men jag har inte tid att exercera utan är stödjande (och skrivande) medlem. I sorgetåget genom Uddevalla fick dock även trosskuskar och tross­kvinnor gå med i tåget. Niklas Krantz anmälde oss bägge att gå med. Vi fann allt vara ordnat på bästa sätt. Högkvarteret var Bohusläns museum, som utgjorde en av karolinernas viktigaste sam­arbetspartner. Vi fick byta om och äta lunch i rummet längst in till höger om ingången. Sedan ställde vi upp utanför museet och framme vid Kampenhof. Främst gick fanborgen, därefter kom spelet, det vill säga militärmusiken, och rytteriet. Efter ryttarna kom en trossvagn, dragen av två kraftiga bjässar till arbetshästar (ardennerhästar båda två). På vagnen låg kungens kista. Sedan kom soldaterna, avdelning för avdelning, och till sist trossfolket. Niklas Krantz och jag hade sällskap med trevliga norrmän i allmogekläder. Längst bak kom ett par renhållnings­karlar med en skyffel, en kratta och en skottkärra. De sopade upp den hästgödsel, som våra fyrbenta vänner lämnade efter sig. Allt var som sagt mycket välordnat. Renhållningskarlarna hade rentav en varningslampa på skottkärran. Den blinkade med sitt gula sken. En mulen dag i december blir det nämligen snart mörkt.

Skådespel på torget

Dramatiska motsättningar på scenen. Foto: Gunnar Klasson.
Dramatiska motsättningar på scenen. Foto: Gunnar Klasson.

Halvvägs mellan Bohusläns Museum och torget tog vi rast. Där utdelades facklor som antändes vid avmarschen. Med facklor i händerna tågade vi vidare och in på torget. Stora människoskaror kantade marschvägen, och på sina håll blev det trångt. På torget var en stor och väl upplyst scen uppbyggd. Här uppfördes ett skådespel, skrivet och regisserat av Maria Gustavsdotter. Det handlade om händelserna i Uddevalla i december månad för 300 år sedan. Förre landshövdingen Lars Bäckström spelade sin föregångare, generalguvernören Carl Gustaf Mörner, med stor bravur. Vi fick möta en vänlig, trevlig och tillmötesgående generalguvernör, som levde med i händelserna. Ungefär sådan var Bäckström själv som landshövding: vänlig, trevlig och tillmötesgående. In på scenen kom de en efter en, alla de skådespelare, som speglade tidshändelserna 1718 och krigets följder för bohusläningarna. Här kom en skomakare, som hade mistat ena armen i kriget, en flicka, som hade blivit våldtagen av en drabant, och som hade fött ett oäkta barn, Uddevalla-kvinnor som hade bakat bröd åt hären och fått betalt i nödmynt av lågt värde, en dragon, som hade blivit förvirrad av allehanda fantasifulla konspirationsteorier om kungens död, en annan soldat, som i sin djupa sorg redan hade börjat glorifieringen av den döde kungen och legendbildningen kring honom och så vidare. Med på scenen fanns prinsessan Ulrika Eleonora och hennes gemål Fredrik av Hessen. Prinsessan besökte visserligen inte Uddevalla, men i skådespelens värld hindrar ingenting, att man på en och samma scen drar samman händelser från olika platser.

Ett steg mot demokrati

Krigsbefälen hyllade prinsessan som drottning. Hon gick dem till mötes genom att avsäga sig alla tankar på envälde och genom att lova att regera ”med råds råde”, det vill säga tillsammans med regeringen, och låta riksdagen ha sina rättigheter utan inskränkning. Generalguvernören Mörner (Lars Bäckström) avslutade skådespelet med att utbringa ett fyrfaldigt leve för prinsessan och den nya tid av medborgerlig frihet och folkets självbestämmande som nu började. Uddevalla fältriksdag var ett viktigt steg på vägen mot Sveriges demokratisering. Det är viktigt att fira sådana riksdagsminnen. I sin basutställning har Bohusläns Museum med 1718 års händelser. I ett tittskåp ligger en vaxdocka, som föreställer det svepta kungliga liket. Ovanför titthålet finns en kopia av konungens dödsmask. Fältriksdagen omnämns i den förklarande texten.

Museivisningar

Deltagarna fick en vacker medalj med svart band.
Deltagarna fick en vacker medalj med svart band.

När skådespelet var slut, hade den råa decemberkylan krupit in under tröjor, undertröjor och långkalsonger. Med tända facklor tågade vi genom nattmörkret tillbaka till museet, där middag serverades i museirestaurangen. Det dröjde dock ungefär en och en halv timme innan kroppen åter var så varm som den brukar vara. Tankarna gick till våra föregångare för 300 år sedan. Hur måste inte de ha frusit och farit illa under detta vinterfälttåg! Vi hade varit ungefär ett hundra personer i tåget, både kvinnor och män. Inte mindre än ungefär sextio var kvar till de avslutande museivisningarna. Vi var så många, att vi delades upp i två stora skaror, som visades runt av två ciceroner i basutställningen. Var och en, som hade medverkat i firandet av Uddevalla fältriksdag och Karl XII:s likfärd, fick en minnesmedalj. En förutsättning för firandet var sponsorerna, som hade lämnat bidrag. Vi tackar: Källvikenstiftelsen, Thordénstiftelsen, Destination Uddevalla, Historiska Media, Uddevalla Hamnterminal, Uddevallahem, Länsförsäkringar, Uddevalla kommun och Uddevalla Energi. Tack vare dem och alla militärhistoriska föreningar har Uddevalla och ett viktigt skeende i vår historia blivit framlyfta och synliggjorda med fanor, uniformer, musik och skådespel.

Lars Gahrn

Spökjakt utan framgång i Kronhuset

Higab sköter Göteborgs stads kulturfastigheter, och Historieverket visar dem, åtminstone flera av dem. I många fall har det blivit så. Arbetsfördelningen har visat sig vara utmärkt. Historieverket består av historieintresserade guider, som har erfarenhet av teater och andra större evenemang, och som vet vad man skall lyfta fram i en historisk fastighet. Julmarknaden, som anordnas i Kronhuset i december 2018, drivs av Historieverket.

Fästningsstadens arsenal

Kronhuset enligt gammalt vykort.
Kronhuset enligt gammalt vykort.

Söndagen den 12 augusti 2018 visade Anna Jolfors runt i Kronhuset och berättade om dess historia. Att vara klädd i en dräkt, som passar in i byggnadens tidsskede, är numera mycket viktigt för alla ciceroner. Anna Jolfors mötte upp i en 1700-talsklänning i blått, inhandlad på nätet. Även 1700-talsdräkter har vissa moderna bekvämligheter som exempelvis ett blixtlås i ryggen. Helt kan man inte utestänga nutida bekvämligheter, men man kan alltså vända dem ryggen. Kronhuset byggdes som arsenal för fästningsstaden Göteborg. I fredstid, när ingen fiende hotade, skulle kanonerna inte få stå utsatta för väder och vind. Då skulle de stå inställda i Kronhuset. Hela bottenvåningen var en enda stor sal utan mellanväggar eller ens pelare, som skulle kunna hindra kanonernas uppställning. Golvet var helt enkelt ett grusgolv. Så var och förblev det fram till 1955–1957, då nuvarande golv tillkom.

Reliefer i trä

En av relieferna i och på Kronhuset.
En av relieferna i och på Kronhuset.

Byggnaden stod färdig 1654. Ytterst litet har förändrats sedan dess. Ungefär 90 procent av det bärande virket är ursprungligt. Över långsidans dörrar sitter, både invändigt och utvändigt, reliefer som visar rustningar och vapen. De är målade och ser ut att vara huggna i sandsten eller kalksten. I själva verket är de skurna i trä och måste målas vart femte år, berättar Anna Jolfors.

Riksdagssal och kyrka

Anna Jolfors i 1700-talsklänning.
Anna Jolfors i 1700-talsklänning.

Här i Kronhuset hyllades Karl XI som konung under riksdagen i Göteborg 1660. De fyra stånden adel, präster, borgare och bönder, sammanträdde var för sig i hus ute på stan, men gemensamma samlingar ägde rum här i Kronhusets bottenvåning. Kanonerna måste vid detta tillfälle ha varit utrullade. Under 1800-talet användes husets bottenvåning som kyrka för garnisonsförsamlingen. Då hade man – för säkerhets skull – satt in pelare i rummet, berättade Anna Jolfors. Vid renoveringen 1955–1957 arbetade man med takbjälkarna och förstärkte dem i vissa fall. Här hade Stadsmuseet under många år sina stadshistoriska samlingar.

Orkesterhus och kommunfullmäktiges sal

År 1998 blev Kronhuset orkesterhus för Göteborg Wind Orchestra, som då hette GöteborgsMusiken. Under Börsens restaurering sammanträder kommunfullmäktige, som borde kallas stadsfullmäktige, i denna byggnad. Återigen har den en viktig uppgift i folkstyrets historia. Under dessa yttersta dagar har man satt in en hiss i byggnaden, för att rullstolsburna besökare skall kunna komma upp till andra våningen.

Flygande flingor

Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.
Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.

Vi vandrade under ledning av Anna Jolfors upp genom våningarna. Musikerna i Göteborg Wind Orchestra har tjänsterum i huset. Där kan de öva på sina instrument. För att inte skada den historiska byggnaden skapar man så kallade kassetter. Man bygger upp rum i rummet. Dem kan man lätt plocka ner igen, om huset skall användas till annat. Till slut stod vi intill trappan, som leder upp till det lilla vindsrummet under taket. Där skall spökena bo, sägs det. Vi fick denna gång gå uppför trappan och titta in där. Jag upptäckte inte minsta lilla spöke. Inte heller någon annan kunde se några vålnader eller gengångare. En kvinna kunde dock i sin kamera se små flingor, som från höger flög mot vänster. Till min besvikelse kunde dock inte jag se dessa flingor i min kamera. Vi begrep, att flingorna fanns i kameran och inte i verkligheten, men mystiska var de onekligen.

Flingor var orber

Niklas Krantz, vän med Anna Jolfors, var med under visningen. Han uppträdde här som den store glädjeförstöraren. Inte ens detta lilla mysterium skulle vi få behålla. Han berättade, att dessa flingor var så kallade orber, ett välkänt optiskt fenomen, som förekommer i kameror. Orber är så välkända, att en förklaring finns med i Wikipedia: ”Orber är ljusfenomen som ibland uppträder på fotografier eller film. Orber är stora oskärpecirklar som uppkommer då partiklar (damm, vattendroppar, insekter etc.) hamnar kraftigt ur fokus. För att framträda måste de vara mer upplysta än bakgrunden, vilket är ett vanligt resultat av att använda blixt i mörka utrymmen.”

Mycket att berätta om

Orberna var en mycket klen ersättning för spöken. Kronhuset har en lång och innehållsrik historia, men som spökhus är det inte mycket att skryta med. Som synes finns dock mycket annat att berätta om.

Lars Gahrn

Fredriksten – de manande minnesmärkenas fästning

Fredrikstens framgångsrika försvar 1718 är Norges största militära framgång efter vikingatiden. Givetvis ville man gärna erinra om denna framgång och göra bruk av den. Man började omedelbart.

Konungens dödsplats markerades

Karl XII:s minnessten. Fredriksten försvarade fäderneslandet – detta är för norrmännen det viktigaste budskapet. Foto: Lars Gahrn.Foto: Lars Gahrn.
Karl XII:s minnessten. Fredriksten försvarade fäderneslandet – detta är för norrmännen det viktigaste budskapet. Foto: Lars Gahrn.Foto: Lars Gahrn.

En konungs död är en händelse som fängslar uppmärksamheten, och själva platsen vill man gärna veta. Efter Gustaf II Adolfs död vid Lützen 1632 ville ridknekten Jakob Eriksson och tretton bönder från platsen vältra en stor sten till konungens dödsplats. De orkade inte vältra den ända fram. (Dödsplatsen lär vara belägen 40 steg längre bort.) Efter Karl XII:s död ville Fredrikstens kommendant, överstelöjtnant N. B. Landsberg, veta konungens dödsplats. En svensk överlöpare, fänrik Hallenfelt, visade honom var konungen hade fallit. Landsberg utmärkte denna plats med två vita stavar. Stadens borgare ville dock ha ett minnesmärke. På deras bekostnad uppfördes 1723 en stenobelisk. Eftersom svenskarna var missnöjda med en av inskrifterna, togs detta minnesmärke bort 1731. Sedan dröjde det till 1788 innan det andra minnesmärket tillkom. Genom tiderna har allt som allt sju minnesmärken visat Karl XII:s dödsplats eller förmodade dödsplats. (Två av dem har funnits samtidigt och utmärkt olika platser.) Syftet med dessa minnesstenar uttalas tydligt på den nuvarande minnesstenen. Där står bland annat: ”Fredriksten verget fedrelandet”, allt skrivet med stora och lättlästa versaler. ”Fredriksten försvarade fäderneslandet.” Ja, så var det. Visst vill man erinra om en av Norges största militära framgångar genom tiderna. Visst vill man framhålla Fredriksten som ett exempel på norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga.

Minnesmärken efter kommendanter

Barthold Landsbergs minnesmärke vid Fredriksten. Han ledde försvaret av Borgarskansen vid Karl XII:s stormning 1716 och av hela fästningen 1718.
Barthold Landsbergs minnesmärke vid Fredriksten. Han ledde försvaret av Borgarskansen vid Karl XII:s stormning 1716 och av hela fästningen 1718.

Norrmännen har dock gjort sin sak grundligare än så. I och runt fästningen finns minnesmärken över flera av kommendanterna på fästningen. Jag uppräknar dem i tidsföljd: Tönne Huitfeldt, Hans Jacob Brun, Barthold Landsberg, Johan Fredrik von Mansbach, Christian August av Augustenborg och Johan Andreas Cornelius von Ohme. Detta gör allt som allt sex kommendanter. Fästningen började byggas omkring 1660 och har alltså haft många fler kommendanter. Varför utmärks just dessa sex? Fyra av dem ledde försvaret, när svenskarna gick till anfall. Norrmännen har alltså velat erinra om tappra kommendanter, som har gjort Fredriksten till en sinnebild för norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga. Vad gäller von Mansbach har han kommit med tack vare en tillfällighet. Han begravdes 1803 på stadens kyrkogård. På graven restes ett gravmonument av gjutjärn. År 1881 raserades kyrkogården, men norrmännen räddade gravmonumentet och ställde upp det vid fästningen. Prins Christian August har heller inte försvarat fästningen, men han förde befälet under ett gränskrig mot Sverige. Dessutom var han både känd och älskad. Hans ansikte, som finns avbildat på minnesstenen, är kärt också för oss svenskar. År 1809 valdes han till svensk tronföljare och blev känd som kronprins Carl August. Han blev enastående omtyckt och älskad på grund av sin vänlighet mot alla, sin anspråkslöshet, sin enkelhet i uppträdandet och sin omsorg och sin omtanke även gentemot de fattigaste av sina undersåtar.

Fredriksten och Karolinska gravkoret

Carl Augusts porträttmedaljong vid Fredriksten.
Carl Augusts porträttmedaljong vid Fredriksten.

Tyvärr dog kronprins Carl August av slaganfall redan 1810. Hans kista finns i Karolinska gravkoret tillsammans med Karl XII, Fredrik I och många andra svenska kungligheter. Man kan säga, att här i karolinska gravkoret har skett en återsamling av kungligheter, som har anknytning till Fredriksten. Här vilar Karl XII, som stupade under belägringen 1718. Här vilar också Fredrik I, som efter sin kunglige svågers död i enlighet med krigsbefälets vilja upphävde belägringen. Här finns också kronprins Karl August, som ungefär åttio år efter belägringen förde befäl i fästningen. Kanske bör man räkna in även Karl X Gustaf, som erövrade Bohuslän och därmed förvandlade Halden till norsk gränsstad. Man kan säga att Bohusläns erövring ledde till byggandet av Fredriksten.

En norsk hjälte

Av kommendanterna har väl ingen blivit så legendarisk som Johan Andreas von Ohme. Han förde befälet år 1814, då svenskarna under befäl av kronprins Karl Johan trängde in i Norge för att tvinga norrmännen att ansluta sig till Sverige. Den danske kungen hade avträtt Norge till Sverige. Statsrättsligt var norrmännen skyldiga att lyda detta fredsslut, men de ville vara fria. I Eidsvoll valde de prins Christian Fredrik till kung och antog en egen grundlag. När svenskarna uppmanade kommendanten von Ohme att överlämna Fredriksten, förklarade han, att han var bunden av sin trohetsed gentemot konung Christian Fredrik. Han vägrade att dagtinga. Fredriksten belägrades och överlämnades till svenskarna först sedan överenskommelse hade slutits mellan Norges regering och Sveriges. Kommendanten von Ohme blev tack vare sin trohet och ståndaktighet en norsk hjälte.

Kommendanten hyllades 1905

Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredriksten.
Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredriksten.

Denne hjälte fick en hög bautasten vid Fredriksten, men han fick även i Fredrikstad en ståtlig bautasten. På denna står med versaler: ”Generalmajor Ohme, Fredriksstens forsvarer 1814, död som kommendant i Fredriksstad 5 mars 1818. Fredriksstad borgere reiste denne bautasten 17 mai 1905.” (Skiljetecknen har jag satt ut.) Tidssammanhanget är intressant. År 1905 ville norrmännen hålla fram von Ohme som en norsk hjälte. Detta år blev unionstvisterna mellan svenskar och norrmän mycket elakartade. Om unionen bröts, kunde man befara ett svenskt anfall. I detta läge höll man fram von Ohme som ett föredöme. Fredriksten och von Ohme blev ett manande exempel ur historien. Lyckligtvis gick de båda brödrafolken aldrig i krig mot varandra. Någon fara från krig förelåg aldrig, men detta har vi fått veta först i efterhand, genom den historiska forskningen. Den 17 maj avtäcktes minnesstoden. Den 7 juni förklarade den norska regeringen, att unionen med Sverige var upplöst. Dessa veckor i Fredrikstad och Fredriksten var laddade. Skulle det bli krig, eller skulle freden bestå? I detta läge höll man fram von Ohme som ett manande exempel. Platsen var väl vald. Fredrikstad hade 1814 omgående kapitulerat.

Hängning hotade

Det val, som von Ohme gjorde, var inte självklart. I freden i Kiel hade den danske kungen avträtt Norge till Sveriges konung. Norges nye konung var därmed Karl XIII av Sverige. När von Ohme vägrade att öppna fästningen för Karl XIII:s härsmakt, gjorde han – enligt svenskt sätt att se – uppror mot sin rätta överhet. Straffet för uppror var döden. Svenskarna hotade med att hänga von Ohme, om han fortsatte att försvara Fredriksten. Hotelsen kan synas hård, men den har sin förklaring i lagens bud. Läget var dock icke entydigt. Norrmännen hade satt sig över freden i Kiel, utarbetat en egen grundlag, tillsatt en egen regering och valt en egen konung. Man kan säga, att denne nye konung hade ersatt Karl XIII. Norrmännen hade två kungar, som båda krävde lydnad. Kommendanten von Ohme valde att vara trogen mot denna revolutionära myndighet och att – klokt nog – inte skilja sig från sitt folk.

Civiliserade motsättningar

Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredrikstad.
Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredrikstad.

Hur gick det då för von Ohme? Hade han på detta sätt satt sig upp mot kejsar Napoleon, hade han blivit avrättad, fängslad eller åtminstone avsatt, med all sannolikhet avrättad. Nu hade han emellertid kronprins Karl Johan emot sig, och denne var en son av det revolutionära Frankrike. I Karl Johans ungdom hade franska folkets företrädare mot konungens vilja utarbetat en grundlag och övertagit det mesta av makten, så småningom hela makten. Denna franska revolutionära myndighet hade han tjänat med ungdomlig glöd och trosvisshet. Sedan dess hade mycket hänt, men Karl Johan hyste förståelse för det norska folket. Grundlagen fick fortfara att gälla, och kommendanten von Ohme blev inte ens avsatt. Han fick rentav erbjudande om att återinträda som kommendant på Fredriksten! Då han tackade nej till detta erbjudande, blev han kommendant i Fredrikstad, som var en annan viktig fästning. Där dog han som kommendant år 1818. (Från svensk sida räknade man givetvis med, att när von Ohme väl hade svurit trohetsed till Karl XIII, skulle han – om det kom till strid – visa sig lika trogen mot Karl XIII som tidigare mot Christian Fredrik.) Motsättningarna mellan norrmän och svenskar var många, men samtidigt måste man säga, att inga andra folk har skött sina mellanhavanden och tvister så civiliserat, som de båda brödrafolken. Tre århundraden efter Karl XII:s död är Fredriksten inte bara en sinnebild för norsk försvarsvilja utan även ett historiskt minne, som binder samman de båda brödrafolken. De manande minnesmärkena har mycket att säga oss alla, oavsett på vilken sida av gränsen vi hör hemma.

Läs vidare

Jag är medveten om att Karl XII:s död är ett av svensk historias mest omstridda ämnen. Så länge man inte med säkerhet hade avgjort, om skottet hade avlossats på långt håll eller på nära håll, fanns utrymme för alla slags tolkningar. Gunnar Grenander har dock dels fastslagit, att kulan hade mycket låg hastighet och alltså avlossades på mycket långt håll, dels att skottvinkeln visar, att kulan kom från Overberget, ett norskt utanverk. (Gunnar Grenander, Karl XII:s död: Ett ögonvittnes berättelse bekräftas, Meddelande XXXXVIII, Armémuseum 1988.)

Fredriksstens fästning: Norges gränsvakt mot söder – ett nationalmonument i text och bilder, Udarbeidet av Magne Rannestad og Stein Johnsen, Fredrisstens Festnings Venner 2011.

Generallöjtnant R. R. Eriksen, Fredriksten festnings historie: Carl XII’s död: Enkelte trekk, Fjärde upplagan 1985.

Lars Gahrn