Änglarnas kyrka i Lerum

Lerums kyrka är änglarnas kyrka. Änglar finns överallt: i taket, på läktarbarriären och på andra ställen. Kyrkan har takmålningar. Taket föreställer himlen, och vad skall finnas i himlen, om inte änglar?

Änglar i taket

Kyrkan är ovanlig till sin yttre gestalt och mycket stilfull. Foto: Lars Gahrn.

Otaliga gånger har jag sett kyrkan och dess ovanliga kyrktorn från tåget. Då och då har jag stött på uppgifter om inventarier från Lerums kyrka, och de har ökat min nyfikenhet. Till slut kände jag, att måste resa dit och bese kyrkan. Kyrkor är på grund av stöldrisken sällan öppna nu för tiden, men man kan åka dit före gudstjänsttid, titta på kyrkan och vara med om gudstjänsten. Sommaren 2019 åkte jag till Lerum. Kyrkan har förändrats mycket under tidens lopp. Den byggdes 1681 och ombyggdes år 1899 till en korskyrka (under Oscar II:s tjugosjunde regeringsår). Kyrkan hade då änglar i taket, och då skulle de två nya korsarmarna också ha änglar i taket. Konstnär 1899 var Reinhold Callmander, som dels målade änglar i taket på de nya korsarmarna, dels gav de redan målade änglarna en (förmodligen välbehövlig) ansiktslyftning. Hans föregångare var inte en lika framstående målare. Callmander höjde kvaliteten i Lerums kyrka.

Symmetriska basunänglar

Basunängeln har en helt symmetrisk like.

Några av 1600-talets änglar är basunänglar, som blåser i basun inför yttersta domen. De båda änglarna är strängt symmetriska. Den ena är en spegelbild av den andra. I taket finns även evangelistsymboler och det himmelska Jerusalem (längst fram i koret), allt enligt uppenbarelseboken. Det himmelska Jerusalem har varit övermålat och ersatt med en annan målning, ett kors med strålar. På läktarbarriären finns målningar av änglar med musikinstrument.

Slagverkare tycks förekomma även i den himmelska orkestern.

Några änglar sjunger i stället. Även i dessa fall har Callmander målat. Han har granskat äldre förebilder med stor flit. När församlingen ville veta, vilka instrument änglarna spelar, var man tvungen att anlita musikforskaren Sven Berger som sakkunnig. Han lyckades lura ut, vilka instrument, som tydligen spelas i de himmelska rymderna. I mitten av läktarbarriären finns en sentida ikon, som visar Maria med barnet. I denna förnämliga kyrka är denna ikon ett av ytterst få nutida inslag. Denna kyrka har fått alla sina viktigare inventarier under föregående århundraden. Därför har man inte behövt anskaffa annat än smärre föremål i vår tid.

Äldre stilar efterbildas

Även om fadern gick klädd i pansar, hade väl inte småpojkarna pansar på sig, när de var ute och lekte?

Ikonen är sentida och ser även ut att vara sentida. När kyrkan byggdes ut 1899, var man angelägen om, att även de nya delarna av kyrkorummet skulle se gamla ut. Man byggde två stenportaler, som pryder utsidan. Stilen är renässans eller barock eller någonting däremellan. Inuti byggnaden finns en dopfunt från 1800-talet. Cuppan eller skålen är huggen i vit sten och vilar på tre pelare av mindre storlek. I detta fall har man snarast efterbildat medeltida stil. Till sevärdheterna hör även en välbevarad gravsten från 1600-talet. Man ser Bengt Bryntesson Lillie, hans hustru Marina Kil och deras barn. Den är väl värd en ingående granskning och har mycket att berätta för betraktaren.

Gravsten av högt värde

De två stenhalvorna har satts fast i en järnställning.

Detta är en herremansfamilj, man, hustru och deras barn, uthuggna i lågrelief. Stenen är så välbevarad och tydlig (ända ner i minsta enskildhet), att den är en sevärdhet, som bör skyddas från nötning. Den har därför satts upp på väggen i södra korsarmen. Sönerna är klädda som fadern och döttrarna som modern. Barnen var på den tiden ofta klädda som föräldrarna, men ändå blir man litet betänksam, när man betraktar gravhällen. Fadern är klädd i pansar, och även de minderåriga sönerna är klädda i pansar, fastän de var alldeles för små för att göra krigstjänst. Möjligen har stenhuggaren velat understryka släktskapen genom att avbilda alla av manligt kön på samma sätt, eller har han gjort det lätt för sig genom att avbilda alla på samma sätt. Lerums kyrka innehåller många sevärdheter och är väl värd ett besök. När man träder in i kyrkorummet överraskas man av kyrkans vidd och höjd, även om höjden delvis består av en målad himmel. ”Åh, vilken vacker kyrka!” säger eller tänker man. Den är väl värd ett besök och har även fått en utförlig och välillustrerad kyrkobeskrivning: Lerums kyrka – en skrift i ord och bild. Text: Daniel Sandén (2013, 56 sidor).

Väl omhändertagna gravstenar

Så ser ställningen ut bakifrån.

Där finns sådant, som andra församlingar gör klokt i att ta efter. Många församlingar har gamla gravstenar. Själva gravarna är som regel sedan länge återanvända. Stenarna har lyfts undan till någon vrå och slängs ibland undan hit och dit. De kan lätt bli skadade, och ibland försvinner de. I Lerum har man dock tagit hand om sina gamla gravstenar på ett föredömligt sätt. Man har låtit tillverka järnställningar och satt fast stenarna i dem. De två delarna från en sprucken gravsten hålls på plats av järnställningen och hålls samman av denna ställning. Ställningen har en fot, som skjuts djupt ner i jorden, så att stenen står fast rotad på sin plats. Området vid klockstapeln har blivit uppställningsplats för dessa kulturminnesmärken. Åk till Lerum och studera församlingens sätt att ta hand om gamla gravstenar! Gör sedan på samma sätt i din egen hemförsamling.

Lars Gahrn

Upplevelser i Stora Lundby

”Var ligger Stora Lundby?” Denna fråga dök upp, när jag på en second hand-marknad fann en cd-skiva med titeln ”Jul i Stora Lundby”. Omslaget pryddes av en kyrka och en klockstapel i månsken. Julskivor hittar man jämt och ständigt, men denna innehöll så många för mig okända sånger, att jag beslöt att köpa den.

Rikt musikliv

Stora Lundby kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Man kunde inte undgå att bli imponerad av musiklivet i denna församling. Förteckningen över medverkande upptar en halv sida. På förstasidan sammanfattas artisterna. Endast de viktigaste anges: ”Körer från Lundby församling – Eva Thersthol, solist – Clausen-kvartetten – Johan Gustafsson, dirigent”. Sångerna inspelades 2001-2002 i Stora Lundby kyrka och församlingshem. Frågan ”Var ligger Stora Lundby?” kvarstod dock. Lundby på Hisningen var välkänt för mig, men Stora Lundby kände inte vare sig jag eller andra till, tycktes det. Snart nog skulle jag lära mig, var kyrkan fanns, och varför så få känner till namnet. Stora Lundby är ett av många församlingsnamn, som delvis har ersatts av namnet på en tätortsbildning inom församlingens gränser. När Västgötabanan invigdes år 1900, fick församlingen ett stationssamhälle, som hette Gråbo och har blivit mycket större sedan dess. Namnet Gråbo har i stort sett ersatt Stora Lundby. Västgötabanan har – dumt nog – lagts ner, men behovet av kollektivtrafik har inte försvunnit. Man kan åka ”Gråbosnabben” från Göteborg till Brobacka korsväg mellan sjöarna Mjörn och Anten. Man kan åka ”Blå express” mellan Göteborg och Gråbo. Mellan Göteborg och Gråbo kan man tack vare dessa busslinjer nå tre gamla och mycket värdefulla kyrkor: Angered, Bergum och Stora Lundby. När man kommer till Stora Lundby, är man snuddande nära Gråbo, men man befinner sig fortfarande på landsbygden.

Kvarstående stigluckor

Stigluckorna har fått vara kvar på sina ursprungliga platser, fastän kyrkogårdsmuren har flyttats ut.

När jag hade kommit underfund med dessa busslinjer, gjorde jag – som ni förstår – ett par bussresor. Den första gick till Stora Lundby. Kyrkan visade sig vara ännu vackrare än cd-skivans omslagsbild. (Oftast brukar det som bekant vara tvärtom.) Kyrkogården hade varit betydligt mindre, men den hade utvidgats. Kyrkogårdsmuren hade då flyttats ut, men stigluckorna fick stå kvar på sina ursprungliga platser. De gjorde ett närmast surrealistiskt intryck, där de stod mitt bland gravkvarteren utan synbara samband med kyrkogårdens gränser. Stigluckorna är en utmärkt och närmast konstnärlig påminnelse om församlingens historia och tillväxt. När man stiger in i kyrkorummet, finner man en ytterst välhållen kyrka, fylld av klenoder av hög kvalitet.

Gravstenar på kyrkogången

I kyrkogången ligger gamla gravstenar som golvbeläggning.

När man vandrar på kyrkogången mellan vapenhuset och altaret, finner man att kyrkogången mellan bänkkvarteren är stensatt av riktigt gamla gravstenar. Ord och siffror på stenarna är lättlästa. Eftersom stenarna ligger ner, fylls bokstävernas linjer av vitt stoft. Detta är ett utmärkt sätt att bevara gravstenar. Själva gravarna är sedan länge återanvända, och gravstenarna har givetvis då flyttats undan. Sådana gravstenar kan lätt slängas både hit och dit, skadas och slutligen försvinna. Jag brukar säga, att om man vill, att någonting skall bli kvar i ett hus, finns bara ett säkert sätt, nämligen att mura fast föremålen i väggarna. Efter att ha besökt Stora Lundby kyrka kommer jag att tillägga, att man också kan mura fast föremålen i golvet.

Återanvända delar altarringen

En del av altarringen har blivit läspulpet.

På orgelläktarens barriär mot kyrkorummet finns bilder på de fyra evangelisterna och andra gudsmän, som håller textremsor med profetior eller bekännelser om Jesus Kristus. Något sådant har jag inte tidigare sett på andra håll. Det vanliga är att man på läktarbarriären har bilder på Frälsaren och de tolv apostlarna. Altaruppsatsen, predikstolen och den medeltida dopfunten är av hög kvalitet, liksom basunängeln. Här som på andra håll har man haft en altarring, som var en halvrundel. Man har öppnat ringen men tagit till vara och återanvänt den överblivna delen av altarringen. Den har gjorts om till en läspulpet för den präst eller kyrkvärd, som sitter på en stol vid väggen till vänster om altaret. Det är utmärkt att på detta sätt återanvända en del av inredningen. Den är visserligen inte fastmurad i väggen (eller golvet), men man hyser ändå gott hopp om att också denna del av altarringen kommer att få vara kvar i kyrkan, eftersom den har en uppgift och alltså behövs.

Lars Gahrn

En resehandbok om Kungliga Bohusläns Regemente

Minnesstenen över slaget i Svensksund, ursprungligen rest på Backamo. Kungliga Bohusläns Regemente var med i detta sjöslag. (Skärgårdsflottans fartyg bemannades delvis av härens manskap.) Foto: Lars Gahrn.

På Bohusläns försvarsmuseum tillhandahålls en utmärkt skrift, som jag inte kan eller bör låta bli att berätta om och rekommendera till flitig läsning, nämligen Ingvar Rodéns bok ”Kunglig Bohusläns regemente och dess hembygd: Minnesstenar och andra minnesmärken: En historisk reseguide” (2018, 68 sidor, omslaget inräknat). Här förtecknas minnesstenar, minnestavlor, inristningar och liknande, men även tre sånger och musikstycken tas med, nämligen Beväringsvals från Backamo (även känd som ”Tjo uppå Backamo”), Bohus bataljon och Halta Lottas krog. Denna krog låg i Göteborg. Anknytningen till Kungliga Bohusläns Regemente är därför lös. Det uppges, att visan brukade sjungas vid regementet, men den sjöngs ju även på många andra ställen och översattes för övrigt till latin av lektorn och docenten Harry Armini i Göteborg. Denna översättning finns inte med i Rodéns bok, och så fullständig måste ju inte en sådan bok som denna vara.

Ett minnesmärke saknas

En karolin står staty utanför Bohusläns regementes byggnader.

Minnesmärkena återfinns huvudsakligen inom landskapet Bohuslän, men några av dem finns i Norge och angränsande delar av Västergötland. Skriften uppvisar en rikedom av vältagna färgbilder i utmärkt tryckåtergivning. Texterna är kortfattade och innehåller alla väsentliga uppgifter. I ett fall finns en redogörelse för ett minnesmärke, som icke finns, men som borde ha funnits. Författaren redogör för Carlstens fästning och berättar om Älgöolyckan 1845. År 1845 skulle en arbetsstyrka segla från Carlsten till Tjuvkil för att marschera vidare hem. En av båtarna kantrade på Älgöfjorden. Alla ombordvarande, inalles 19 man, drunknade. Minnessten och minnestavla saknas. Vem ordnar till något sådant? I ett fall berättar man om en minnestavla, som har försvunnit.

Resehandboken leder oss in i historien

En minnestavla omtalar, när regementsbyggnaderna uppfördes.

Denna skrift är en mycket användbar och givande reseguide för den, som färdas i Bohuslän och angränsande delar av Västergötland. (I ett fall är som sagt sydöstra Norge med.) Många av minnesmärkena är varken skyltade eller framträdande. En resehandbok som denna behövs och berikar din resa i Bohuslän. Man har all anledning att framföra ett varmt tack till författaren och till Stiftelsen Bohusläns försvarsmuseum för denna utmärkta skrift. Historien kan på många sätt kännas mycket avlägsen. Därför är det värdefullt, att den förankras i nutiden genom minnesmärken av olika slag. De är mer eller mindre förtjusande barn av sin tid och är därför i sig väl värda en ingående och uppmärksam granskning. Minnesmärkena leder oss in i historien, och Rodéns bok leder oss till minnesmärkena.

Lars Gahrn

Bohusläns försvarshistoriska museum

Uddevalla har många sevärdheter. På Bohusläns regementes gamla område finns en hel museimiljö, som är mycket omväxlande och har vuxit fram under lång tid. Den gör ett mycket tilltalande intryck.

Ståtliga regementsbyggnader

En av de stilfulla regementsbyggnaderna.

Regementets kaserner och andra fastigheter är välbyggda och arkitektoniskt genomtänkta. En minnestavla i sten berättar, att de uppfördes 1909-1913 under konung Gustaf V:s regering. Redan minnestavlan visar ett historiskt sinne. Här som på andra håll är regementsbyggnaderna uppförda på en höjd för att de skulle kringfläktas av friska vindar, så att regementsområdet skulle vara hälsosamt för beväringar och befäl. Följden har blivit, att man härifrån har utsikt över staden. Högst upp låg ”paviljongen på Musikberget”. Själva taket är borta, men den upphöjda platsen är kvar. Härifrån skulle musikkåren spela, och då hördes musiken ut över omgivningarna. Musikkåren kallades ”Bohus bataljon” och leddes av den kände militärmusikern Birger Jarl, icke att förväxla med jarlen på 1200-talet, fader till konungarna Valdemar och Magnus Ladulås. Flera inspelningar finns av Bohus bataljon.

Minnesstenarna och regementsparken

Trumpetargosse från regementets musikkår.

Bohusläns regemente har en lång historia. Det räknar sina anor från 1661, men mötesplatsen här i Uddevalla är inte gammal. Ursprungligen var Backamo mötesplats, men 1909-1913 byggdes alltså kasernerna strax utanför Uddevalla. Under det århundrade, som sedan dess har förflutit, har Uddevalla vuxit och omringat regementsområdet. Vid uppfarten till regementet står några minnesstenar, som visar, att man tidigt har vinnlagt sig om sin historia. Där finns en minnessten över slaget vid Landskrona och en annan över sjöslaget i Svensksund. Regementet deltog i båda dessa strider. Dessutom finns en minnessten över själva regementet och en staty, som föreställer en karolin. År 1992 lades regementet tyvärr ned, men historien finns kvar och bevarad i Bohusläns försvarshistoriska museum, en byggnad som ligger i Regementsparken. Denna är en gammal nöjespark för de värnpliktiga, och den ligger mycket naturskönt vid Bäveån, som här slingrar sig och har höga strandbankar. Här finns en friluftsteater och en rotunda för dans. Många träd växer i parken, och marken är kuperad. Ett gammalt soldattorp tjänstgör som kafé, och så har vi museet, ett förhållandevis nybyggt suterränghus.

Brännvinsskåp och reservproviant

Handgenerator, som vevades av beväringar.

Museet innehåller modeller, bilder och föremål. Där finns, som sig bör, en modell över Backamo-området. Där finns en modell över en skansanläggning från andra världskrigets dagar. Från äldre tider finns avmålade regementsfanor och kompanifanor. Utefter en vägg står ett ”brännvinsskåp”, ett stort skåp med många fack och låsbara luckor. I dessa fack kunde befälen förvara en del av sina tillhörigheter, men givetvis misstänkte folk, att mycket brännvin fanns innanför de låsbara luckorna. Med tanke på regementets musikaliska traditioner har man ställt upp en uniformerad skyltdocka med trumpet. Där ses också en utmärkt målning, som visar en trumpetargosse vid ett gammaldags militärtält. En måltidspollett och en marketenteripollett är inramade och kan ses på väggen. I samlingarna finns en mindre kartonglåda med påskriften: ”Kartong för reservproviant (kex och choklad)”. Denna reservproviant fick förtäras enbart i yttersta nöd. Föll man för frestelsen att i oträngt mål mumsa i sig chokladen, hamnade man i buren.

Många hästar

Soldat i snödräkt.

Sällsynt måste ”Munksjö prima 500 blad”, det vill säga toalettpapper, vara. När man ser dessa tunna och små blad, förstår man att utvecklingen verkligen har gått framåt vad gäller toalettpapper. För att skaffa elström ute i skogen, långt från elledningar, hade man en handgenerator. Vi ser en soldat i ”snödräkt” och en lotta i lottauniform. Regementet var förr i världen ett kavalleriregemente. Vi ser flera ryttare med sina hästar, alla i full storlek. Hästar användes inom försvarsmakten som dragdjur ända fram till 1968. ”De var pålitligare än motorfordon i vinterkylan”, heter det. Museibutiken är välutrustad med litteratur om regementets olika kompanier under indelningsverkets dagar. Museet är till stor del ett regementsmuseum, vilket med tanke på läget och andra förhållanden är självklart och utmärkt. Bohuslän hade dock även ett par båtsmanskompanier. Man önskar, att även denna historia i framtiden kommer att speglas i Bohusläns försvarshistoriska museum.

Jag tillhör inte samlingarna

Huvuddelen av samlingarna finns i undervåningen. Där rådde behaglig svalka denna varma högsommardag. Jag fann mig väl till rätta och blev kvar länge. När nya besökare kom nedför trappan, förklarade jag för säkerhets skull, att jag inte ingick i samlingarna, men jag vet inte om de trodde mig.

Lars Gahrn

Slaget vid Röda sten 2019

Sista krigsåret på Västkusten under det stora nordiska kriget blev händelserikt tack vare den norske amiralen Tordenskiold. Han intog Marstrand, utsatte Älvsborgs fästning för så skarp beskjutning, att fästningen var mycket nära sitt fall, och erövrade flera fartyg under ett nattligt anfall mot Nya Varvet. Året 1719 blev händelserikt. Tordenskiold utnyttjade tiden väl.

Tordenskiolds släkting

Lars G. Wessel Johnsen, Tordenskiolds sentida släkting, var klädd som sin släkting, den kände amiralen. Foto: Lars Gahrn.

Från svensk sida kunde en viktig framgång inräknas. Tack vare ett nattligt överraskningsanfall lyckades en svensk eskader erövra flera danska farkoster. Så många händelser kunde inte gå obemärkta förbi. Bohus Elfsborghs Caroliner ordnade till ett krigsspel ute vid Röda sten den 29 juni 2019. Norska föreningar var med. Bland de många deltagarna i krigsspelet märktes en sentida släkting till Tordenskiold, nämligen Lars G. Wessel Johnsen. Tillsammans med sin kollega Asle Norli företrädde han föreningen Academie Tordenskiold från Norge. Wessels kunskaper om sin kände släkting är stora. Han har noggrant granskat samtida bilder av Tordenskiold (som hette Wessel innan han adlades). Han har skaffat sig samma slags kläder som amiralen. Wessel har både bröstharnesk och ryggharnesk. På bröstet bär han en avgjutning av Marstrandsmedaljen. Efter Marstrands fall lät den danske kungen prägla en minnesmedalj, som visade honom själv på framsidan och Karlstens fästning på baksidan. Medaljen utdelades till alla officerare, som var med om erövringen. Lars G. Wessel Johnsen hade ordnat en avgjutning, som han bär på bröstet vid sådana tillfällen.

Strid till lands

Marstrandsmedaljen fanns på Lars G. Wessel Johnsens rock.

Krigsspelet skulle egentligen ha utspelat sig inom Nya Varvets område, men detta är numera ett bostadsområde och kontorsområde. Här får man inte skjuta. Firandet flyttades därför några hundra meter österut till Röda sten vid Älvsborgsbrons södra brofäste. Anfallet mot Nya Varvet var ett sjöburet överraskningsanfall. Egentligen skulle norrmännen ha kommit i båtar och erövrat svenska farkoster. Sådant kunde inte ordnas denna gång. Man ordnade en landstigning och strid till lands. Norrmännen samlade sig nere i strandsluttningen och ryckte fram på slätten väster om det gamla pannhuset.

Lägerliv

Soldaterna hade mycket intressant utrustning med sig.

Här möttes de av karolinskt fotfolk och karolinskt rytteri. Norrmännen bildade då karré (fyrkant) för att försvara sig mot ryttarna, som red runt norrmännens fyrkant. Detta skådespel spelades upp tre gånger under dagens lopp. Däremellan levde soldaterna lägerliv. Man kunde gå runt och bekanta sig med dessa krigsmän och granska deras utrustning. Själv tillhör jag vid det här laget stampubliken. Många kände igen mig.

Göternas medlemsvärvning

Norrmännen samlar sig till anfall nere i strandsluttningen.

Slaget vid Röda sten tillgick i korthet så, att norrmännen överföll karolinerna, och att karolinerna överföll mig. Jag var redan sedan flera år tillbaka stödmedlem i Bohus Elfsborghs Caroliner, men många caroliner är samtidigt medlemmar i Götiska Förbundet. Nu hade de inriktat sig på att värva mig till Götiska Förbundet. Bättre sent än aldrig var lösenordet. Jag hade varit på väg in i förbundet redan på 1980-talet. Under mina doktorandstudier vid historiska institutionen vid Göteborgs universitet lärde jag känna överstelöjtnanten Gunnar Samuelsson, som var en ivrig förbundsbroder. Jag höll föredrag för hans studiecirkel i Skansen Lejonet. Jag medarbetade med några artiklar i medlemsbladet ”Götiska Minnen”. Han försökte övertala mig att gå med som medlem. När han hade lyckats, förändrades allt, och ingenting fullföljdes. Efter flera år som änkling gifte han om sig. Hustrun bodde i Tyskland, där även han kom att uppehålla sig. Han hade inte längre tid att arbeta för Götiska Förbundet, och framför allt uppehöll han sig alltför långt från Göteborg. På senare år träffades vi aldrig. Jag kände inte någon lust att gå med i ett förbund med idel okända människor.

Ålderdomlig blankett

Karolinerna står redo att möta fiendens anfall.

Vid Röda sten dök många förbundsbröder upp runtomkring mig. Det visade sig, att många av mina vänner och bekanta inom Bohus Elfborghs Caroliner var förbundsbröder, och att de gärna såg att jag blev medlem. Därmed hade det egentligen enda skälet för mig att inte inträda som medlem bortfallit. Jag hade tydligen många vänner och bekanta inom förbundet. Dessutom var jag uppenbarligen välkommen. Drivande kraft denna gång var Johnny Okenfält, artillerist inom carolinerna. Han översände en blankett för medlemsansökan. Den var så ålderdomlig, att jag fann den mycket tilltalande. Allt kunde mycket väl ha runnit ut i sanden även denna gång, eftersom jag hade föresatt mig att inte bli medlem i ytterligare föreningar. (Ett trettiotal medlemskap borde väl räcka!) Dessutom tycker jag inte om att fylla i blanketter, särskilt inte under sommaren. Som kommunal tjänsteman har jag sedan länge lärt mig att leva upp till den kloka målsättningen: Ad libitum ad acta (Lägg till handlingarna så mycket du vill). Ansökningsblanketten kunde mycket väl trots sin tilltalande ålderdomlighet ha hamnat bland handlingarna.

Täta påminnelser

Glada norska krigare.

Johnny Okenfält tog dock den nutida tekniken till hjälp och skickade det ena mailet efter det andra som påminnelse ända till dess att jag hade fyllt i och skickat över blanketten. Föresatsen att inte gå med i ytterligare en förening bryter jag emot så ofta, att det inte gör något, om jag bryter emot den en gång till. Under året hade jag redan (efter enträgen övertalning) gått med som medlem i Munkedals järnväg och Skara stiftshistoriska sällskap. Har man inte gått med i fler än tre föreningar under ett år, har man trots allt skäl att känna sig återhållsam. Det är svårt att säga nej till föreningar. Rör man sig mycket ute i världen, blir man förvånad över, hur mycket som uträttas av föreningar med små tillgångar, och hur litet som trots stora resurser uträttas av statliga och kommunala institutioner, som kan vara förvånansvärt ineffektiva. Götiska Förbundet har hunnit med mycket under sin mer än 200-åriga historia. Bland annat drev man Götiska Förbundets skola i Mölndal. Till denna och mycket annat kan det vara skäl att återkomma.

Fotokuliss av Tordenskiold

Fotokuliss med Tordenskiold på kajen i Marstrand.

För att återvända till Tordenskiold, stötte jag på honom senare under året i Marstrand, som han erövrade för 300 år sedan. På kajen stod en målad kuliss med Tordenskiold på. Ansiktet bestod av ett hål, där man bakifrån kunde sticka in sitt eget ansikte. Var och en kunde med andra ord bli sin egen Tordenskiold och få ett roligt fotografi med sig hem. Jag skickade en bild av denna fotokuliss till Lars G. Wessel Johnsen, som svarade: ”Tusen takk for tilsendte. Dette var jo en morsom gimmick fra Marstrand.” Han behöver inte fotograferas på detta sätt. Han har äkta utrustning. Just därför drar Tordenskiolds folk och karolinerna mycket folk vid sina uppvisningar.

Lars Gahrn

Karl XII:s häst fick en minnessten vid Engsö slott.

Vid Engsö slott, som ligger på en ö i Västmanland, står ett tidigt minnesmärke över Karl XII och hans tid. Märkligt nog är stenen rest till minne, inte av konungen själv, utan över hans häst. Där står: ”Konvng Carl XII:s sista häst stört anno 1740”, allt skrivet med versaler. Vad i hela fridens namn är detta?

Här störtade Karl XII:s häst

Minnesstenen över Karl XII:s sista häst. Foto: Lars Gahrn.

Efter Karl XII:s död i Norge 1718 fördes hans ridhäst till Engsö, dit den bör ha anlänt i början av 2019, alltså för 300 år sedan. Där ägnades den ”all den vård och omsorg, som bara kunde komma en kunglig häst till del.” En natt hade en stallknekt hängt sig i stallet. Hästen blev skrämd och slet sig. När stallfolket öppnade stalldörrarna på morgonen, skenade hästen ut, bländades av dagsljuset och rusade in i muren, som avskiljer slottsområdet från stall och ladugård. Hästen störtade och dog. På dödsplatsen restes denna minnessten. Så berättar grevinnan Hedvig Piper. (Hedvig Piper, Engsö från medeltid till nutid, 2003, s. 65.) Detta hände alltså 1740. Hästen hade överlevt sin konung med drygt tjugo år.

”Sagan om Hästen”

Engsö slott hyser många historiska minnen och är ett mycket sägenomsusat herresäte.

Detta år, alltså 1740, utgavs Olof von Dalins berömda berättelse ”Sagan om Hästen”. Sverige uppträder här som en häst, och kungarna framställs som hästens ryttare. Nu börjar det bli riktigt intressant. Olof von Dalin var Karl XII-kultens överstepräst och skrev dikter till årsdagen av kungens död. Dessa upplästes i det fosterländska sällskapet ”Awazu och Wallasis”. Dessutom var von Dalin god vän med greven och grevinnan Piper på Engsö, där han bodde långa tider som högt ärad gäst. Författaren har åtminstone hört talas om den ”kungliga hästen”, kanske även både sett den och klappat den. Enligt egen utsago skulle von Dalin ha sett sagans häst, men jag återkommer till detta.

Fick författaren uppslaget från Engsö?

Brandklipparen enligt en målning av Ehrenstrahl.

Har han härifrån Engsö fått uppslaget till ”Sagan om Hästen”? Det är givetvis mycket möjligt. Jag vill framhålla några viktiga omständigheter. Författaren framställer kungarna som ryttare, men efter Karl XII:s död fick hästen – enligt sagan – inte någon ny ryttare. Detta är märkligt, eftersom Karl XII:s efterträdare, konung Fredrik I, var en skicklig kavalleriofficer och en god ryttare. Efter Karl XII:s död fick ”Grållen”, så heter hästen, stå i stallet vid krubban. Ett gott hjonelag (äkta par) lagade om honom. Ibland spändes han för en kärra (en karriol), som han fick dra. ”I det ståndet var han nu, då jag sist såg honom”, skriver von Dalin. Författaren påstår alltså att han då och då såg ”Grållen”, som hade fått lindrigare tjänstgöring efter Karl XII:s död och inte längre användes som ridhäst. Likheterna mellan Grållen i sagan och Karl XII:s sista häst på Engsö är således påfallande. Mycket talar för att uppslaget till ”Sagan om Hästen” kommer från Engsö, och att bakgrunden till sagan är mer verklighetsförankrad än vad vi föreställer oss.

Karl XII hade många hästar.

Uno Modin skrev en ungdomsbok om Brandklipparen.

Vem, som kom upp med tanken att resa en minnessten på platsen, där hästen hade störtat, vet vi inte. Det skulle vara intressant att få veta. Olof von Dalin hör dock till de misstänkta. Däremot kan vi snart slå fast, att stenen har ett visst källvärde. Karl XII:s häst hette som bekant Brandklipparen och blev liksom sin ryttare mycket sägenomsusad. I sin dikt ”Brandklipparen”, som ingår i samlingen ”Svenska bilder”, har Carl Snoilsky sammanfattat vad som berättades om Brandklipparen. Karl XI skulle ha fått hästen under slaget vid Lund 1676. Konungen red sedan denna häst under hela sitt återstående liv. Karl XII red på Brandklipparen redan som barn. Sedan följde hästen med på fälttågen ända till Lund 1718, kort före kungens död. Där störtade den mer än 40-åriga hästen. Man har menat, att denna häst måste ha varit för gammal för att vara med så länge. Man har menat, att Karl XI och Karl XII sannolikt har haft flera hästar med det gemensamma namnet Brandklipparen. Exempelvis Yngve Kernell gör sig till tolk för denna uppfattning i nyutgåvan av Carl Grimbergs historieverk Svenska folkets underbara öden (del 5, 1962, s. 107). Minnesstenen visar, att denna uppfattning är riktig. Talar man om ”Carl XII:s sista häst”, förutsätter man, att konungen har haft många hästar, den ena efter den andra. En djärv och outtröttlig ryttare som Karl XII förbrukade rimligtvis många hästar. Tanken att Karl XII skulle ha medfört en mer än trettioårig häst till Ryssland och Turkiet är närmast befängd. Han behövde unga, snabba och starka hästar. Att döma av den sista hästens långa livslängd, var Karl XII:s ”sista häst” en unghäst under fälttåget i Norge 1718. Gammal blev den först under sin långa vilotid på Engsö.

Lars Gahrn

Kanonkulorna kom som Guds straff

Älvsborgs fästning på den svallande Älvsborgsfjorden. Vykortsbild.

År 1719 höll Tordenskiolds dansk-norska flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Många fruktade att fästningen skulle falla, men tack vare garnisonens tapperhet och uthållighet gav fienden upp. Älvsborg var räddat. Därmed hade även Göteborg klarat sig. Man var stolt över denna bedrift och lät därför fiendens kanonkulor sitta kvar i kanontornets murar. Där sitter de än i dag. De skall erinra om garnisonens tapperhet och mana andra att på samma sätt vara tappra och uthålliga.

Kortspel på läktaren

Kanontornet på Älvsborgs fästning. På väggen sitter ännu kanonkulor kvar sedan belägringen 1719. Foto: Lars Gahrn.

Det kunde emellertid inte hjälpas, att folk i allmänhet ofta tolkade kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad som var avsett. Människorna på den tiden var vana att tolka alla slags hemsökelser och olyckor som Guds straff över människornas synder. Vilka synder kunde då fästningens tappra försvarare tänkas ha begått? Kanonkulan i fästningskyrkans vägg har tilldragit sig stor uppmärksamhet: ”En sägen berättar att några soldater satt på läktaren och spelade kort. Kulan skulle ha slagit av benet på en av mannarna. Detta tog prästen som ett strafftecken för det då rådande ofoget att spela kort i kyrkan.” (Kanonkulan i kyrkväggen, artikel i Göteborgs-Posten 4/7 1984.) Jag betvivlar, att några soldater satt och spelade kort under pågående beskjutning av fästningen. De hade nog fullt upp med att betjäna kanonerna. Däremot kan man mycket väl tänka sig, att soldater har spelat kort här uppe på läktaren under gudstjänsten. Prästen såg dem inte nerifrån altaret, och befälen hade förmodligen de bättre platserna nere i kyrkan. De bakre platserna på läktaren var ståplatser, och då kunde det nog vara frestande att obemärkt sätta sig på golvet och dra fram kortleken.

Kungaporträttet satt över krucifixet

Satt mannarna kanske och spelade kort häruppe på kyrkläktaren? I varje fall gjorde de nog inte så under själva belägringen.

Vad gäller kanonkulorna i ytterväggen har arkivarien och filosofie licentiaten J.B.L.D. Strömberg hört en märklig förklaring: ”Mina associationer om Nya Älvsborg är annars mest knutna till att Karl XII var ofin nog att hänga sitt eget porträtt ovanför krucifixet, vilket enligt någon guidad beskrivning skulle ha uppväckt vrede uppifrån himlahöjden, så att fästningens vägg blev tapetserad med fastnaglade kanonkulor.” Karl XII:s porträtt hänger ovanför altaruppsatsen, som innehåller en bild av Kristus på korset. Många har under årens lopp uppmärksammat, att kungens porträtt sitter högre upp än altaret, men hopkopplingen av konungens porträtt med kanonkulorna måste sägas vara mycket säregen. Altaret och krucifixet sitter lagom högt upp för att gudstjänstdeltagarna skall ha dem för ögonen, men konungens målning undgår nog många. Den sitter helt enkelt alltför högt upp. Trots allt har nog Frälsaren en bättre plats än kungen, men å andra sidan är det ju inte riktigt passande, att kungen är högre uppsatt än Frälsaren. Många har under årens lopp anmärkt på detta. Folket på läktaren såg dock konungens bild bättre, under förutsättning att mannarna inte hade satt sig ned på golvet för att spela kort i skydd av läktarbarriären! Som sagt, kulturminnen kan användas till mycket. De har använts som maning att inte sätta människor högre än Gud, och de har använts som varning mot kortspel. Har inte kanonkulorna någon nutida sedelärande innebörd? Fler uppmanas att höra av sig!

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Lars Gahrn