Greggereds historia av Kajsa Karlsson

Söndagen den 1 mars 2020 var Greggereds kapell fullsatt. Equmeniaförsamlingen i Lindome har ett kapell i Greggered, byggt 1906. Här anordnas omtyckta cafékvällar med en salig blandning av gamla eller nya läsarsånger, predikan, föredrag och bildvisning samt kaffe, smörgåsar och kakor.

Fattig by med många binäringar

Kajsa Karlsson med sin bok. Foto: Lars Gahrn.

Kajsa Karlsson bor i gården Ivers i grannbyn Knipered. För 60 år sedan flyttade hon till Lindome, men helt och fullt räknas hon nog inte som äkta Lindomebo ändå, sade hon med glimten i ögat. Fem hembygdsböcker har hon skrivit och tagit en by åt gången. Nu hade turen kommit till Greggered. Kajsa Karlsson har som vanligt gått grundligt till väga och samlat in allt möjligt källmaterial. Hallands landsbeskrivning från 1729 är även denna gång en viktig källa. I denna beskrivning gör Greggered – liksom för övrigt Lindomes andra byar – ett fattigt intryck. Gårdarna var små, och mycket av jorden var mager. Bergen och backarna var skoglösa och kala. Byborna var beroende av bisysslor, framför allt möbelsnickeriet, som i vissa fall snarare var huvudnäringen. Kajsa Karlsson har gått igenom skifteshandlingarna och kan förklara hur gårdar har flyttats ut från bykärnan. På detta sätt får man veta, hur den nuvarande bebyggelsebilden har uppstått. Åhörarna var med på noterna och följde noga med på kartorna. Tack vare kyrkböckerna kunde Kajsa Karlsson likaså redogöra för vilka, som bodde på dessa små gårdar, och hur de har flyttat, till exempel i samband med giftermål. Ett bekymmer för Kajsa Karlsson har varit, att samma namn förekommer gång på gång. ”Om kvinnorna inte hette Anna-Britta, så hette de Anna-Christina.”

Hemmadöttrar tog ofta över gårdarna

Altartavlan med Jesu tomma kors, predikstolen och altaret med Thorvaldsens Kristus. Greggereds kapell är en stilfull kapellmiljö, som ger en glimt från forna väckelsetider.

Även denna gång har Kajsa gjort iakttagelsen att Lindomeborna fann sin make eller sin maka inom socknen och ofta inom hembyn. Vi föreställer oss kanske i allmänhet att äldste sonen blev kvar på gården och tog över gårdsbruket. Minst lika vanligt är, att en dotter blir kvar på gården, och att hennes man flyttar hem till henne. När Kajsa Karlsson hade kommit så långt i sin genomgång, ropade en dam i kyrksalen: ”YES!!!” med stort eftertryck. Även i våra dagar är det tydligen så, att en dotter ofta blir kvar på hemgården. Från gamla Lindomebor hade Kajsa Karlsson fått låna fotografier från Greggered. Dessa återfinns i boken och tilldrog sig mycket stort intresse från de församlade. Bokens titel är: Kajsa Karlsson, Greggereds by genom drygt två sekel (2020, 148 sidor). Författarinnan sålde många böcker under aftonen, och det blev sent. Många dröjde sig kvar och ville tala både med författarinnan och med varandra. Kapellet surrade som en bikupa. Kvällen var en stor framgång för både Kajsa Karlsson och Greggereds kapell.

Lars Gahrn

En myntsamlare i Västsverige

Varifrån fick John Hall den yngre alla sina kulturella intressen? Modern, Christina Hall, var intresserad av mycket och hade dessutom många bekanta bland kulturarbetarna. Josef Frans Podolyn (1739-1784) var en framstående kulturpersonlighet i John och Christina Halls Göteborg. Han var bekant med Halls. Kan han ha betytt något? I en föregående artikel har jag hämtat uppgifter ur Bo Gustavssons levnadsteckning om Podolyn. I denna artikel skall Podolyns myntsamling avhandlas. Källan är densamma: Bo Gustavssons mönstergilla, 70 sidor långa levnadsteckning: Johan Frans Podolyn: myntsamlare och numismatiker (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 29, 2011).

Myntsamlare och myntforskare

John Hall var liksom familjens vän Podolyn myntsamlare. Sin myntsamling lyckades han behålla livet ut, trots konkurs och fordringsägare. Akvarell från Halls senare år.

Podolyn var en flitig myntsamlare med stort begär att förvärva mer. Han köpte mer än han hade råd med. Vid hans död var delar av samlingen pantsatta. Han ägde alltså inte mynten men hade dock tillfredsställelsen att härbärgera dem under sitt tak. I hans samling fanns rariteter, som får det att vattnas i munnen på även de mest sparsmakade samlare. Där fanns två praktmynt i guld från Gustaf Wasa och Johan III. Av ingetdera myntet finns i våra dagar något känt exemplar bevarat. Dessutom hade han en tiodalersplåt, en stor sällsynthet. Podolyns dödsbo sattes i konkurs. Skulderna utgjordes av 16.000 riksdaler specie medan tillgångarna uppgavs vara 6.665 riksdaler. Han hade alltså levt över sina tillgångar. Två minnespengar lät han prägla på egen eller andras bekostnad. Två spelpenningar gav han själv ut, båda av mindre värde rent konstnärligt. Podolyn skrev en numismatisk artikel om ett myntfynd från Azorerna. (Han ägde själv några av mynten.) Som synes hade han rika intressen. Ett samtal med honom kunde snart bli intressant. I hans fall var man inte tvungen att prata om vädret.

John Halls myntsamling

Även John Hall en yngre hade en myntsamling. Arvid Baeckström skriver: ”Myntsamlingen innehöll ca 1.040 stycken till större delen äldre in- och utländska mynt och skådepenningar, de äldre till större delen efterslagne i bly och koppar, alla i ett myntskåp i platta, med kläde belagda lådor.” Baeckström menar, att Clas Alströmers naturhistoriska kabinett och ”Medaille-Cabinet” i Göteborg hade varit en ”eggande förebild” för Hall. Det är möjligt. En annan möjlig förebild kan Podolyn ha varit. När Podolyn gick ur tiden, var John Hall den yngre tretton år gammal. Vid den åldern kan han mycket väl ha tagit intryck av berömda samlare. (Arvid Baeckström, De Hallska auktionerna 25/9 1807 – 15/8 1832, artikel i: Göteborgs Historiska Museum Årstryck 1956-1957, s. 45-47.) Trots alla konkursauktioner kunde John Hall behålla sin mynt- och medaljsamling livet ut. Den såldes först 1831(Göteborgs Allehanda 24/5 1831), alltså året efter hans död. Gunnebo och museisamlingarna var de ägodelar, som Hall var angelägnast om och lyckades behålla livet ut.

Två kvinnor

Johan Frans Podolyns bild finns på en minnespenning, utgiven till hans minne.

Kärlekslivet var som bekant omfattande och ibland närmast hämningslöst under den gustavianska tiden. Podolyn hade två kvinnor, dels fästmön eller förälskelsen Jeanette (Johanna) Öhlander, dels sin hushållerska Anna Jonsdotter eller Anna Norberg. Med hushållerskan hade han två barn, men föräldrarna var inte gifta. Teater, världsvana, sällskapstalanger och kärlek är en sammanfattning av Podolyns värld. Han motsvarar alltså våra föreställningar om en gustaviansk kulturpersonlighet. Det mycket starka myntintresset bryter mönstret. Gustavianerna var ofta ytliga i sina intressen. De tog avstånd från lärt pedanteri eller ”gräl” (lärt grubbel) och insåg inte, att man måste gå ner i detaljer, om kunskapen skall få ett värde. För Podolyn var numismatiken ett djupgående (men inte allt uppslukande) intresse. Han lyckades därför göra en insats av bestående värde. Denne man har alltså spelat teater i Hallska huset och givetvis även gästat där. Har han besökt även Gunnebo? Det är mycket möjligt, men när Podolyn avled, hade man inte mer än rest väggarna. Familjen Hall bodde i den gamla huvudbyggnaden, som sedan länge är riven. Även där kan man kanske ha sett sällskapsmänniskan, skådespelaren och myntsamlaren Podolyn. Bo Gustavsson har med sin mönstergilla levnadsteckning inte bara skrivit ett kapitel i Västsveriges mynthistoria utan även ett kapitel i sällskapslivets historia inom vårt område. En av sällskapsmänniskorna i Halls salonger blir gripbar.

Lars Gahrn