Karl XII:s ridväg i Toltorpsdalen

Har Karl XII ridit i Toltorpsdalen och ätit middag i Åby Frälsegården? Om man får tro sägnerna, har så skett, men klart är endast, att han har ridit igenom vår socken. Sägnerna har dock ett inte obetydligt sannolikhetsvärde, skriver Lars Gahrn.

Karl XII:s väg

Hösten 1982 upptecknade jag levnadsminnen från nybyggarlivet i Toltorpsdalen på 1910- och 1920-talen. Till min stora förvåning berättade

Karl XII rider – som vanligt mycket snabbt. Bokomslag till H. E. Uddgrens bok ”De tappraste” (1916).
Karl XII rider – som vanligt mycket snabbt. Bokomslag till H. E. Uddgrens bok ”De tappraste” (1916).

nybyggarnas barn och barnbarn även om Karl XII. Några av dem berättade: ”Vägen gick en gång i tiden rakt genom Sahlgrenska sjukhuset. Sahlgrenska byggde för vägen men måste då istället dra den utomkring sjukhusområdet, ty denna led fick inte klippas av. Den kallades Kungavägen. Somliga kallade den för Karl XII:s väg, och det sades att Karl XII hade ridit här.”

Så berättade några av dem. Två av de äldsta dalenborna sade sig dock aldrig ha hört namnet Karl XII:s väg. Så brukar det vara. Sägnerna berättas i vissa kretsar, och andra människor – även grannar – kan vara helt ovetande. Man hade dock mer att meddela: ”Pappa hittade pengar, när han grävde. Dem skänkte han till ett museum i Mölndal, och Eyton tog emot dem. Mynten var från Karl XII:s tid, och pappa sade, att Karl XII hade ridit genom Toltorpsdalen.” Märkligt nog har jag, som arbetar på Eytons museum sedan 1972, aldrig hört talas om detta fynd eller ens sett en anteckning om det. Har någon fler upplysningar?

Middag i Frälsegården

Hur man skall ställa sig till sådana uppgifter är svårt att avgöra. Under alla förhållanden har dock trots allt några kallat Toltorpsgatan för ”Kungavägen” och ”Karl XII:s väg.” Jag redovisade därför namnen i min gatunamnsbok (Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998, s. 334). Fler uppgifter finns dock. Vid Fässbergs kyrka, närmare bestämt i hörnet mellan Frölundagatan och Toltorpsgatan, låg Åby Frälsegården. Även här skulle Karl XII ha varit. År 1978 berättade Henric Hallmar: ”Karl XII skall ha övernattat i den gård, som sedermera riksdagsman Emil Baaz ägde. Det skall ha varit 1700, när kriget bröt ut.”

 Handarbetslärarinnan Margareta Sundelin hade själv bott i huvudbyggnaden. År 1984 berättade hon för mig: ”Enligt sägnen skall Karl XII ha övernattat i Åby Frälsegården, när han var på väg mot Norge. Detta är en sägen, och den står jag inte för.” Vid Våggatan alldeles intill bodde Aisa Sandeblad. Även hon hade en del att berätta. Jag fick höra talas om Karl XII både 1999 och 2003. Hon berättade: ”Karl XII skall ha ätit middag på Åby Frälsegården. Med anledning av detta ville min far, Hilmer Johansson, sätta upp en minnestavla, men det blev inte av.”

Kungen genom Mölndal

Även från Forsåker berättas sägner om Karl XII. I Forsåker Kronogårdens stenlada skulle hans hästar ha rastat, berättar man. Den utpekade byggnaden uppfördes dock drygt ett århundrade efter kungens död, men rimligen hade den en föregångare. Jag har skrivit utförligare om detta tidigare (i MP 3/11 2010).

Sägner är sägner och måste jämföras med samtida källor. Det visar sig då, att Karl XII vid flera tillfällen har besökt Göteborg, och att han bevisligen flera gånger har rest genom Mölndal. Dessa källor gör särskilt en av sägnerna mycket intressant. Detta ämne visade sig vara betydligt intressantare än jag ursprungligen hade anat. Samtida källor visar nämligen, att kungen då och då färdades genom Mölndal. Särskilt sägnen om Karl XII: s ritt i Toltorpsdalen förefaller kunna vara sann.

Skicklig tecknare

Två teckningar (Skansen Lejonet och Älvsborgs fästning), som Karl XII utförde i sin barndom.
Två teckningar (Skansen Lejonet och Älvsborgs fästning), som Karl XII utförde i sin barndom.

Karl XII besökte redan som barn Göteborg. Tillsammans med sin far, konung Karl XI, besökte han staden år 1689, då den sjuårige prinsen tecknade av Skansen Lejonet. (Göteborgs historia: Näringsliv och samhällsutveckling I: Bertil Andersson, Från fästningsstad till handelsstad 1619-1820, 1996, s. 45.) Karl har också tecknat av Nya Älvsborgs fästning samma år och uppenbarligen vid samma besök.

Som kung kom han tillbaka. Han besökte Göteborg både 1698 och 1700. (Se Helge Almquist, Göteborgs historia: Grundläggningen och de första hundra åren, Gbg 1935, s. 131 och 212.) Därefter var Karl XII borta från Sverige i många år, men när han återkom i slutet av 1715, kom han att vistas i Skåne och förlade sitt högkvarter till Lund. Han var nu besluten att erövra Norge. Han färdades fram och tillbaka mellan Lund och Norge eller norska gränsen. Flera gånger besökte han då Göteborg. Från norska gränsen anlände kungen till staden den 20 september 1717. Följande dag red han ”först till gamla och nya skeppsvarven” och fortsatte sedan ritten, först till Onsala och sedan raka vägen till Skåne och Lund. ”Generalguvernören grefve Mörner och officerarne af garnisionen fingo ej lof att följa längre än till Kärra gästgifvaregård.” Så berättar Hugo Fröding (efter Göran Nordberg). Kärra gästgivaregård låg i nuvarande Åbro industriområde, alltså inom nuvarande Mölndals stad.

Genom Toltorpsdalen?

Den intressanta frågan, som tyvärr inte besvaras av källorna, är vilken väg konungen red från Nya Varvet (väster om nuvarande Älvsborgsbron) eller Gamla Varvet (vid nuvarande Sjöfartsmuseet) till Kärra gästgivaregård. Han kunde rida tillbaka till Göteborg och ta stora vägen (Mölndalsvägen och Göteborgsvägen) söderut, men då red han i vinkel, vilket innebär längre väg att rida. Han kunde också från Nya Varvet rida söderut genom Västra Frölunda och sedan rida österut genom Fässbergsdalen, men även då färdades han i vinkel.

En genare väg gick genom Slottsskogen och Toltorpsdalen mot sydost. Genom Toltorpsdalen fanns, på sidan av sankmarkerna, en ridstig, där artilleristerna från Kviberg under senare år brukade rida. Denna väg kunde man inte ta sig fram med häst och vagn utan enbart gående eller ridande, men konungen red ju, och vägens smalhet utgjorde inte något hinder. Endast en ryttare, som var förtrogen med dessa utmarker, kunde hitta rätt väg, men kungen åtföljdes ju av generalguvernören Mörner och officerare ur Göteborgs garnison. Bland dem fanns givetvis folk, som kände till även mera obemärkta ridvägar. Sägnen om Karl XII:s ritt i Toltorpsdalen ter sig mot denna bakgrund inte orimlig. För att fästa avseende vid den bör man dock ha äldre uppteckningar än mina från 1982. Finns sådana? Frågan går vidare.

Han var här!

Från Lund gav sig konungen iväg den 10 januari 1718 och ankom den 12 om aftonen till Göteborg, ”hafvandes ingen i följe mer än skjutsgossen allena.”

Ännu några år in på 1900-talet var Toltorpsdalen en obebodd utmark, som tillhörde Toltorps by. Häruppe gick toltorpsbornas kor på bete. År 1906 blev bröderna Henric och Axel Andersson (senare Hallmar) fotograferade med två kor ungefär 100 meter norr om platsen, där Toltorpskyrkan senare byggdes. (Foto: A. O. Baeckström, Karlskrona. Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)
Ännu några år in på 1900-talet var Toltorpsdalen en obebodd utmark, som tillhörde Toltorps by. Häruppe gick toltorpsbornas kor på bete. År 1906 blev bröderna Henric och Axel Andersson (senare Hallmar) fotograferade med två kor ungefär 100 meter norr om platsen, där Toltorpskyrkan senare byggdes. (Foto: A. O. Baeckström, Karlskrona. Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Detta viktiga tillägg visar, att han hade färdats huvudvägen genom Lindome, Kållered och Mölndal. Även denna gång har han passerat Kärra gästgivaregård, där man bytte skjutshästar. I Värmland vistades han större delen av vintern, men i maj återvände han till Lund över Vänersborg, Trollhättan och Göteborg, ”hvilken sistnämnda ort han denna gång endast red förbi.” Från Lund begav sig konungen den 11 juni 1718 åter upp till norska gränsen. Han ankom även denna gång till Göteborg, men detta var sista besöket. (Hugo Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under envåldstiden, Gbg 1915, s. 379-380.)

Fyra gånger har Karl XII bevisligen färdats fram söder om Göteborg. Två av gångerna vet vi inte, om han färdades kustvägen genom Askim eller skjutsvägen genom Lindome, Kållered och Mölndal. Men två gånger har han bevisligen färdats genom våra socknar. Enligt två sägner skulle han ha rastat i Mölndal. En sådan rast är mindre trolig, när han ämnade sig till Göteborg, men i maj 1718 red konungen förbi staden, och då kan han mycket väl ha rastat någonstans i stadens grannskap. Sägnerna kan innehålla ett korn av sanning, men vi vet inte något med bestämdhet. Vi måste nöja oss med att fastslå, att konungen har färdats genom våra socknar. Övriga frågor måste vi ställa på framtiden.

Klicka här för denna artikel som pdf

Dalsland i Slottsskogen

Den mölndalsbo eller göteborgare, som vill se på dalsländska hembygdsgårdar, har en lång resa framför sig. Resan förkortas emellertid avsevärt, om han eller hon styr kosan mot Slottsskogen. Där finns, alltsedan 1937, Dalslandsstugan i Slottsskogen, flyttad från Högen i Steneby i Dalsland år 1936 och återuppbyggd i Slottsskogen 1936-1937 av Dalslands Gille. Slottsskogen fick därmed en förnämlig klenod och ett gammalt hus, som tack vare flyttningen och återuppbyggnaden blev (och har förblivit) ”som nytt” igen.

Hem och museum

Foto: Sven-Erik Davidsson
Foto: Sven-Erik Davidsson

När Dalslands Gille köpte in stugan år 1933, kunde ingen ge besked om dess ålder. Byggmästare Adolf Tell tidfäste den mera allmänt till 1700-talet, men genom senare släktforskning har man kommit fram till, att huset uppfördes 1738 av Tron Olofsson och hans hustru Karin Jonsdotter.

Dalslandsstugan är en sevärdhet i Slottsskogen och en samlingsplats för Dalslands Gille. Man samlas till gästabud och sammankomster i nattstugan i andra våning. Följden blev, att man år 1951 måste sätta in en specialbyggd järnbalk för att förstärka golvet. Så mycket folk hade aldrig tidigare vistats i stugan på den gamla tiden. Det är visserligen beklagligt, att man måste tillgripa en avvikelse från den ursprungliga uppbyggnaden av huset, men å andra sidan är det glädjande, att folk kommer hit i stora skaror. Här finns nämligen mycket att se.

Även invändigt erinrar stugan om gamla tider med fast inredning, möbler, husgeråd och redskap från gamla tider. Huset är ett hem för Dalslands gille och samtidigt en hembygdsgård.

Förnämlig allmogekultur

I Sveriges museer dryftar man numera allt oftare (och allt villrådigare) de brännande frågorna: Vad skall vi ställa ut, och varför skall vi ställa ut det? Vilka utställningar drar mest folk? I landskapsstugor av detta slag slipper man dessa meningsutbyten. Här är svaren självklara. Man skall givetvis ha en inredning, som passar ihop med huset. I en landskapsstuga behöver man inte bekymra sig över besöksstatistik. Man får ihop pengar till gillets verksamhet utan att behöva redovisa ökande besöksantal för några politiker. Vill man se den gamla allmogekulturen, finns mycket att se i landskapsstugorna. Den, som är intresserad av historia, blir inte besviken.

Bonadernas budskap

Byggnaden är stor nog för smärre utställningar. På folknöjesdagen i Slottsskogen söndagen den 11 september 2011 kunde man se en bonadsutställning, som gillets damer hade anordnat. Bonadernas budskap kan vara värt att återge. Jag antecknade:

Kärlek gör
flitiga händer.

Foto: Sven-Erik Davidsson
Foto: Sven-Erik Davidsson

Le och njut om du är vis.
Ditt liv går inte i repris.

Den god husfrid hava vill ..
Gör vad kvinnan ”råder” till ..

Lär dina plikter sköta
med nöjt och helgat bröst

Så skall en gång du möta
i lugn din ålders höst

Fågeln söker fäste,
Mänskan bygger bo.

Eget lilla näste,
Ger den bästa ro.

Ingen föda
utan möda

Klingar icke modersmålet skönast,
Binder ej ditt hem, med dubbla garn,

Lyser icke sjelva gräset grönast,
På den tuva, der du lekt, som barn.

Ett budskap ansågs tydligen så viktigt, att det borde upprepas. Det är – som ni nog förstår – raderna:

Foto: Sven-Erik Davidsson
Foto: Sven-Erik Davidsson

Den god husfred hava vill
Han gör vad kvinnan råder till.

I vår tid är julbonaderna vanligast. Givetvis fanns där också ett par sådana. På dem kunde man läsa:

Julsnö över mitt hembygds land –

Tomten ger ur sin rika hand.

En god jul och ett gott nytt år
önska vi små tomtar att ni får.

Den som mandeln i gröten finner
ett hjärta för evigt vinner.

Värdefull jubileumsskrift

Landskapsgillena brukar ha gott om duktigt folk bland sina medlemmar. En av dem var byggmästare Adolf Tell, som hade mycket med stugans flyttning och återuppförande att göra. Tell är ett stort namn inom västsvensk kulturminnesvård. Han tog sig an både Bohus fästning och Varbergs fästning liksom många andra byggnadsminnen, däribland som sagt Dalslandsstugan. Han har skrivit om såväl Bohus fästning som Dalslandsstugan. Den senare redogörelsen finns i Dalslands gilles jubileumsskrift och utmärker sig för djup sakkunskap och värdig stilkonst. Man kan även läsa om honom själv och hans insatser i gillets jubileumsskrift: Dalslands Gille, Göteborg, 100 år, 1908-2008: Jubileumsskrift (Mellerud 2008, 70 sidor, rikt illustrerad). Här finns också de andra eldsjälarna med. Ett rikt och omfattande föreningsarbete har fått Dalslandsstugan som ett synligt vittnesbörd om Dalslands och dalbornas betydelse för Göteborg och dess omgivningar. Ibland är stugan öppen för allmänheten. Passa på tillfället och gå dit!

Klicka här för denna artikel som pdf

Lyft fram Älvsborgs Slott!

Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika skjuter invigningssalut till Klippandagarna.
Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika skjuter invigningssalut till Klippandagarna.

Hur kommer man till ruinerna efter Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg)? Den, som kommer med bil, har det inte lätt, ty Älvsborg är dåligt skyltat. I korsningen mellan Karl Johansgatan och Banehagsgatan finns en skylt, men det är också allt. Vägvisningsskyltarna har namnet ”Klippans kulturreservat”, som är välkänt i Göteborg, men ute i landet är Älvsborgs slott (eller Gamla Älvsborg) mest känt. Slottet var en av rikets viktigaste fästningar. Två gånger tvingades svenskarna lösa tillbaka slottet från danskarna. Älvsborgs andra lösen, betalad på 1610-talet, uppgick till den då svindlande summan av en miljon riksdaler. Älvsborg är ett känt namn i historien, men vägen dit är undermåligt skyltad.

Bättre skyltning behövs

En, som har upptäckt och påtalat detta, är arkivarien, filosofie licentiat J. B. L. D. Strömberg. Han håller på med (och har snart fullbordat) ett stort arbete om de svenska kungarnas resor. Han undersöker var deras skrivelser är utfärdade, och givetvis är de oftast skrivna på något av rikets slott, ibland på Älvsborg. På semestrarna har denne forskare rest runt till slotten i Sverige och Finland för att få se de platser, där skrivelserna undertecknades en gång i tiden, men till Älvsborg var det inte lätt att hitta. I en skrivelse till Göteborgs Stadsmuseum har J. B. L. D. Strömberg påtalat dessa förhållanden och efterlyst en ändring. I ett meddelande till mig påtalar han, ”att det var ganska hopplöst att hitta dit även då man gick till fots, eftersom skyltning saknades till och med i slottets omedelbara närhet”. Får vi be om bättre skyltning till Älvsborgs slott!

Modell av slottet ställs ut

Klippankompaniet hade låtit bygga en modell av Älvsborgs slott. Det kan nu ses i Novotel (hotellet, som har inretts och byggts i borgbergets sluttning).
Klippankompaniet hade låtit bygga en modell av Älvsborgs slott. Det kan nu ses i Novotel (hotellet, som har inretts och byggts i borgbergets sluttning).

Många frivilliga krafter arbetar dock för att lyfta fram både Älvsborgs slott och Klippan-området. Årligen anordnas ”Klippandagarna” av Föreningen Södra Älvstranden. Under 2011 inföll dessa dagar lördagen den 27 och söndagen den 28 augusti. Klippankompaniet hade låtit tillverka en modell i stor skala av slottet, och denna förevisades jämte en krönsten, som hade suttit över huvudporten eller någon annan av de viktigaste portarna. Stenen pryds av en kunglig krona och bokstäverna IR, vilket står för Iohannes Rex, det vill säga ”konung Johan” (III). En mindre upplaga av denna sten, något förminskad, har nytillverkats och kan inhandlas. Mikael Svensson har forskat om slottet, beräknat skalan och gjort ritningarna till slottsmodellen, som har tillverkats av Kjell Oddvar Mathisen. Modellen är tillgänglig för allmänheten i Novotel, hotellet inom det forna slottsområdet. Man går uppför trappan och tar omedelbart av till vänster.

Caroliner och Gustavianer

Marknad anordnades som vanligt, och inte mindre än tre militärhistoriska eller kulturhistoriska föreningar deltog: Gustav II Adolfs Fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer. På gräsvallen framför den gamla ankarsmedjan återuppförde de ”Slaget om Klippan anno1612”i närvaro av riksänkedrottningen (spelad av Ann Jönsson, ordförande för Föreningen Södra Älvstranden). Den förening, som ligger Älvsborgs slott närmast i tiden, är Gustav II Adolfs Fotfänika. Ännu under denne konungs tid hade man inte uniformer, utan knektar och befäl klädde sig i herrskapskläder av olika utföranden och olika färger. Inför fältslag satte man på sig något fälttecken, för att man skulle kunna skilja fienderna från sina egna. Fotfänikans soldater har därför kläder i olika utföranden och olika färger. Omväxlingen är både intressant och tilltalande.

En krönsten, som har suttit över en port i Älvsborgs slott, finns bevarad. Den har nu tack vare Klippankompaniet nytillverkats.
En krönsten, som har suttit över en port i Älvsborgs slott, finns bevarad. Den har nu tack vare Klippankompaniet nytillverkats.

Göteborgs ”beefeaters”

Fotfänikan kan jämföras med engelsmännens ”beefeaters”, knektar, som, iklädda elisabethansk klädebonad, bevakar Towern och sedan länge är en av Londons mest kända turistattraktioner, förevigade på tusentals fotografier varje turistsäsong. Här har, i all tysthet och utan kostnad för stat och kommun, Göteborg fått en motsvarighet till Londons beefeaters, mycket användbara så snart politiker och turistmyndigheter börjar begripa, att Göteborg behöver historiska blickfång vid mottagningar av gäster och vid större turistevenemang. Göteborgs byggnader från 1600-talet har bokstavligt talat gått upp i rök, men en är kvar: Kronhuset. En högvakt med Gustav II Adolfs fotknektar vid Kronhuset vore ett historiskt blickfång, som skulle heta duga.

Kungen grundade tre städer

Fotfänikan är dock användbar på fler orter. Västergötlands tre västligaste städer, Göteborg, Alingsås och Borås, är alla tre grundade av konung Gustaf II Adolf (1621, 1619 och 1622). Göteborg har hedrat sin grundare med en staty på sitt stora torg, och Borås har hedrat honom med ett jättestort huvud på sitt stora torg. Fotsoldaterna borde alltså vara gångbara i Göteborg, Alingsås och Borås vid historiska jubileer och andra tillställningar – men inte bara där. Eftersom soldaterna har 1600-talskläder och inte uniformer, är de lika användbara i Varberg och Kungälv, när man där skall ägna sig åt tidigt 1600-tal. Även danska knektar gick ju klädda på samma sätt. Göteborgs ”beefeaters” kan förhoppningsvis få resa mycket, kors och tvärs i Västsverige!

Med sina omväxlande och färgstarka dräkter har fotsoldaterna blivit Lilla Londons motsvarighet till Londons av alla fotografer mycket uppskattade "beefeaters". Foto: Anna Jolfors.
Med sina omväxlande och färgstarka dräkter har fotsoldaterna blivit Lilla Londons motsvarighet till Londons av alla fotografer mycket uppskattade "beefeaters". Foto: Anna Jolfors.

Klicka här för denna artikel som pdf

Under Klippandagarna tågade fotsoldaterna med sin fana omkring i kvarteret som gamla tiders stadsvakt eller vaktparad. Foto: Anna Jolfors.
Under Klippandagarna tågade fotsoldaterna med sin fana omkring i kvarteret som gamla tiders stadsvakt eller vaktparad. Foto: Anna Jolfors.

Bestycka Bohus

Bestycka Bohus fästning!Arbetet med Kungälv och Bohus fästning går vidare. Ett av förslagen är, att Bohus fästning skall förses med några kanoner - så som man redan för många år sedan har gjort på Varbergs fästning. (Gammal vykortsbild.)

Torsdagen den 25 augusti 2011 invigdes en dryg vecka med många programinslag: ”Kungälv Blomsterstad”. Kungälv har alltid varit känt för sina stora och vackra trädgårdar. Staden var in i vår tid en småstad, där tomterna var stora och gav utrymme åt både köksträdgårdar och prydnadsträdgårdar. Lyckligtvis har gamla Kungälv aldrig byggts om eller förtätats. Den nya tiden har helt enkelt kommit med nya kvarter utanför den gamla stadskärnan. De gamla husen och deras trädgårdar finns kvar. Här finns mycket att se, och under den dryga veckan öppnade många kungälvsbor sina trädgårdar för visning.

Festtåg genom Kungälv

Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) var med vid övningarna i Kungälv. Bengt Rosander berättade för åskådarna. Foto: Steve Prytz.
Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) var med vid övningarna i Kungälv. Bengt Rosander berättade för åskådarna. Foto: Steve Prytz.

Denna stora satsning inleddes med ett festtåg genom gamla Kungälv. Bohus Elfsborghs Caroliner och Gustav II Adolfs Fotfänika ställde upp i Västra Parken vid Nytorget och tågade med fanor, trummor och kavalleri, två man i bredd, på Västra gatan, över Gamla torget och in på Fästningsholmen. När man såg de karolinska uniformerna och fotfänikans färgglada dräkter, förstod man, att de, som förr skapade dräkter och uniformer, hade samma målsättning som de, vilka sätter ihop blomsterrabatter. Det gäller att förena starka färger, så att de bildar en harmonisk enhet. Dräkt och rabatt hade samma syfte: att lysa, glädja och göra intryck. Soldaterna lyckades utmärkt med detta under sitt tåg genom staden.

Kungälv – trädgårdsstaden

Framme vid fästningen fanns en skådebana uppbyggd. Kommunfullmäktiges ordförande Elisabeth Mattsson, Verna Rydén, ordförande för Kungälvs Musei Vänner, och Nils Zanders, tidigare rektor för Nordiska Folkhögskolan, talade inspirerat om Kungälv som trädgårdsstad. Hanne Juul sjöng vackert på både svenska och danska. Därefter var det dags för soldaterna att uppföra ett krigsspel. En avdelning försvarade fästningen, och en skulle anfalla. Soldaterna sköt med kanoner och musköter. Belägrarna utsattes för flankerande motanfall av kavalleri, infanteri och dragoner. De vek då undan och försvann utom synhåll för oss åskådare.

Trevlig hälsningssalut

Karoliner i väntan under något av mellanspelen i föreställningen. Foto: Steve Prytz.
Karoliner i väntan under något av mellanspelen i föreställningen. Foto: Steve Prytz.

Avslutningsvis bildade alla soldater gemensam linje och ryckte tillsammans fram mot oss åskådare, för att vi skulle få uppleva, hur det kändes, när en fientlig linje ryckte fram mot oss. Bengt Rosander berättade trevligt och kåserande om soldaternas uppvisningar.

Hans mest uppmärksammade uttalande var en uppmaning till kungälvsborna att återigen sätta upp kanoner på fästningen. Så har – som bekant – skett på Varbergs fästning. Prins Bertil, hertigen av Halland, framförde på sin tid i ett av sina tal förslaget, att man återigen skulle sätta upp kanoner på fästningsvallarna. Förslaget ansågs då djärvt, men det visade sig vara lätt att få sponsorer – det hette kanske rentav ännu på den tiden ”donatorer” – till kanoner åt Varbergs fästning. Visst kunde det vara trevligt att fira nyår med kanonsalut från Bohus fästning eller att på valdagar tillkännage vallokalens öppnande och stängning med kanonskott. Man kunde hälsa framstående gäster och turistbussar välkomna med salut och så vidare. Jag berättade om Bengt Rosanders förslag för min gode vän Hilbert Tollesson, bosatt på Strandgatan i Kungälv. Han har tidigare arbetat med bland annat underhåll av fästningen. Hilbert utbrast genast:

–         Ja, det tycker jag verkligen, att de skulle göra! Det borde de ha gjort för länge sedan!

Karolinerna tågar i väg. Foto: Steve Prytz.
Karolinerna tågar i väg. Foto: Steve Prytz.

Bara någon dag därefter läste jag i tidningen, att fästningen och Kungälvs blivande besökscentrum ”Bohusporten” skulle få 60 (sextio) miljoner. Det rör på sig vid Nordre älv. Detta kommer att leda till ett stort uppsving för turistnäringen i hela Västsverige. Pengarna borde räcka till även några kanoner – om det mot förmodan skulle visa sig svårt att finna sponsorer. Soldater att sköta kanonerna har man redan.

Karolinska ryttare rider genom Kungälv. Hästarna är i vanliga fall stallade i Mariebergs gård utanför staden. Foto: Steve Prytz.
Karolinska ryttare rider genom Kungälv. Hästarna är i vanliga fall stallade i Mariebergs gård utanför staden. Foto: Steve Prytz.
Även Gustaf II Adolfs fotsoldater var med på festtåget genom Kungälv. Foto: Steve Prytz.
Även Gustaf II Adolfs fotsoldater var med på festtåget genom Kungälv. Foto: Steve Prytz.

Klicka här för denna artikel som pdf

Vårt västsvenska Wasaskepp ger liv åt hamnen

Göteborgs hamn är död och öde. Hamnverksamheten har flyttat ut till Skandiahamnen och är stängd för allmänheten. Kajerna vid Göteborgs stadskärna skulle ha varit mycket ödsliga, om inte museifartygen hade börjat ta över.

Museifartygen tar över

Den gustavianska garnisonssoldaten Karin Andersson står på post vid ostindiefararen,  som har blivit skådeplats för många historiska föreställningar och fester.
Den gustavianska garnisonssoldaten Karin Andersson står på post vid ostindiefararen, som har blivit skådeplats för många historiska föreställningar och fester.

Öster om Hisingsbron ligger ”Drömmarnas kaj” med ett stort antal ”renoveringsobjekt”. Vid Lilla Bommen öster om Göteborgsoperan ligger barken Viking, som har blivit litet av ett kännetecken för Göteborg och Västkusten. Innan hon flyttades till sitt nuvarande läge, kunde man rentav se masterna från Glasberget i Mölndal. Viking är ett stort och ståtligt fartyg.

Väster om Göteborgsoperan finns Göteborgs Maritima Upplevelsecentrum med ett stort antal museifartyg och jagaren Småland som blickfång från älven. Borta vid Stenpiren ligger ångaren Bohuslän, den sista av de gamla kustångarna, som gick i trafik utefter Bohuskusten. Sommartid ligger här även ostindiefararen Götheborg, likaså ett mycket stort fartyg, som – inte minst tack vare masterna och de starka färgerna – upptäcks på långt håll. Det är en stark upplevelse att vandra fram utefter stora hamnkanalen och se ostindiefararens master sticka upp i väster.

Låt Götheborg segla!

Upplevelsen var starkare förra året (2010), då skeppet hade segel på rårna. I år brann som bekant kajskjulet, där en del av ostindiefararens

Även danskar från Tordenskioldssällskapet ses ibland vid ostindiefararen. Foto: Anna Jolfors.
Även danskar från Tordenskioldssällskapet ses ibland vid ostindiefararen. Foto: Anna Jolfors.

utrustning förvarades. Följden har tydligen blivit, att skeppet saknar segel. Med sitt svarttjärade skrov och vissa delar målade i gult och blått är skeppet mycket iögonenfallande och lätt att upptäcka, en prydnad och ett smycke för staden och hamnen, särskilt om man kommer från sjösidan. Under många färder med Älvsnabben och Färjan fyra har jag gång på gång lagt märke till hur framträdande i hamnbilden ostindiefararen är på sina platser vid Stenpiren eller Eriksbergskajen.

Ostindiefararen Götheborg har helt enkelt blivit Västsveriges motsvarighet till regalskeppet Wasa. Detta är givetvis en av anledningarna till att sponsorerna har varit frikostiga med bidrag. Fartyget slukar stora summor, särskilt när det är bemannat och seglar. Det är förklarligt, att sponsorerna nu börjar svikta, men fartyget betyder mycket och fäster utlandets uppmärksamhet på Sverige. Det är önskvärt, att hon får segla ut i stora världen ibland och inte dömas till ett logementfartygs trista tillvaro med smygande förfall. Sådana halvt övergivna båtar i fortskridande förfall har vi alldeles för många av.

Götheborg skapar liv i hamnen

I sensommarnatten sköt blixtar ut från ostindiefararens kanoner. Foto: Anna Jolfors.
I sensommarnatten sköt blixtar ut från ostindiefararens kanoner. Foto: Anna Jolfors.

En fördel med ostindiefararen är, att den blir platsen för historiska verksamheter och uppvisningar. Den kulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer har varit där två gånger under 2011, första gången på Valborgsmässoafton, då man anordnade ”Kongl. Capare-Fest”. Deltagarna skulle vara klädda tidsenligt som kapare eller sjörövare. Följande bistra maning gick ut med inbjudningen: ”Observera att Butterickspirater får gå på plankan!” Gustavianerna är noga med klädsel och annan utrustning och vill inte se några enkla och ungefärliga maskeradutstyrslar eller teaterkläder från Buttericks. Den historiska omgivningen ställde givetvis ökade krav på riktig klädsel. Föreningar kan hyra in sig på skeppet och anordna fester på batteridäck, där besättningen en gång i tiden satt och åt mellan kanonerna. Tack vare ostindiefararen blir det liv och rörelse på de annars alltför livlösa och döda kajerna.

Lördagen den 13 och söndagen den 14 augusti var gustavianerna tillbaka och hade historiskt läger på kajen vid ostindiefararen. Ja, visst blir det liv och rörelse, rena rama folklivet, vid den nygamla ostindiefararen.

Sjöslaget på älven

Gustavianerna är inte de enda som slår läger vid ostindiefararen. Årligen kommer det danska Tordenskiöldssällskapet seglande från Frederikshavn. (Det fullständiga namnet på Tordenskiölds sentida mannar är ”Fonden Tordenskiold” och föreningen ”Tordenskiold Soldater Fladstrand”). Skeppen förtöjs vid kajen väster om det svenska skeppet, och här på kajen slår danskarna upp sina bodar. Tordenskiöldsdagarna inföll i år (2011) fredagen den 19 och lördagen den 20 augusti. På lördagskvällen blev det rena folkfesten. Danskarna spelade från en scen på kajen, och sedan tog trubaduren Stefan Andersson över. Han sjöng några av sina historiska visor med Bohus Elfsborghs Caroliner som en hedersvakt framme vid scenen.

Kvällen avslutades med ett stort sjöslag mellan ostindiefararen, som bemannades av Bohus Elfsborghs Caroliner, och de

P-arken var under sjöslaget på Göta älv en utmärkt läktare. Till höger om den ses ett av Tordenskioldssällskapets fartyg. Foto: Anna Jolfors.
P-arken var under sjöslaget på Göta älv en utmärkt läktare. Till höger om den ses ett av Tordenskioldssällskapets fartyg. Foto: Anna Jolfors.

danska skeppen, som kom glidande uppför älven, girade babord och avfyrade sina kanoner mot ostindiefararen. Detta skepp låg förtöjt vid kajen och var en jätte i jämförelse med de danska skeppen. Götheborgs kanoner var likaså mycket grövre än danskarnas, och knallarna från ostindiefararen var mycket ljudliga. Då och då hördes även trumpetstötar. Sjöslaget hade ett och annat gemensamt med Tordenskiölds anfall mot Göteborg 1717, då han gick uppför älven med smärre farkoster men togs emot av svenska örlogsfartyg, som låg i rad tvärs över älven som flytande batterier och hälsade honom med skarpa skott från tungt artilleri.

 Liv i hamnen

När slaget utkämpades, hade dagen övergått i natt. Eldsflammorna från kanonrören lyste i mörkret, och på de närmaste skeppen kunde man även se delar av brinnande förladdningar. Stora människoskaror hade samlats på kajen, och många hade klättrat upp på ”p-arken”, det stora parkeringsfartyget, som alltså fick utgöra läktare. Man fick här uppleva ett augustifyrverkeri och en historisk uppvisning, som gav en ungefärlig blid av hur det kunde gå till vid sjöstriderna i Göta älvs mynning under det stora nordiska krigets slutskede.

Ostindiefararen drar alltså till sig både folk och verksamheter. Själv känner jag till endast ett fåtal av dem. Götheborg skapar liv och rörelse i stadens annars döda och öde hamn.

Klicka här för denna artikel som pdf

Livet i soldattorpet och dans i slottet

En naturlig slottsteater

Gräfsnäs slott liknar en grekisk teater. Den höga slottsfasaden är scenväggen. Borggården är scenen, och de halvrunda vallarna är åskådarplatserna. Lördagen den 9 och söndagen den 10 juli 2011 fick Gräfsnäs slott vara teater. Då anordnades 1700-talshelg med den kulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer och den militärhistoriska föreningen Bohus Elfsborghs Caroliner. Borggården fick vara skådeplatsen för verklighetsnära scener ur 1700-talets historia.

Väl spelad mönstring

Det började klockan 12.00 med mönstring på borggården. De karolinska och gustavianska soldaterna stod uppställda

Soldaterna måste stiga fram till en sträng mönsterskrivare.
Soldaterna måste stiga fram till en sträng mönsterskrivare.

framför mönsterskrivarens bord, sin befälhavare (Christer Johansson) och sin fana. Ulf Leonardzon spelade mönsterskrivare och kronolänsman. Han gestaltade (som vanligt) sin roll utmärkt. Kronolänsmannen var bestämd och barsk och skapade dramatik i en rutinmässig mönstring. Slutligen förestavade han trohetseden, då soldaterna svor att vara konungen trogna och hulda. På den tiden var man mycket noga med trohetsed. Det fanns rentav ett ”Eds-Formulär för ordningsmän i Mölndal”. Eden talar huvudsakligen om ordningsmännens skyldigheter gentemot konungen och rikets ständer (riksdagen), fastän ordningsmännen endast undantagsvis kunde få med sådana ärenden att göra i sin tjänst (Johan Lundskog, Fässbergs socken och Mölndals kvarnby, 1921, s. 102-104).

Livet i soldattorpet

Soldaterna och de andra medlemmarna hade sovit över på platsen i sina tält eller i kanontornet. I slottsparken finns några gamla byggnader, däribland ett soldattorp, som har flyttats dit. Här övernattade en hel soldatfamilj, Tobias och Carin Wass med sina tre barn. Soldaten deltog i dagens övningar, men hustrun satt hemma i torpet, höll elden i den öppna spisen vid liv, sydde kläder åt sina barn och berättade för besökarna om livet i ett soldattorp. Snart kunde besökarna se soldaten komma vandrande i full gustaviansk uniform med geväret på axeln och en skål soppa i högra handen. Åskådarna var genast med på noterna:

Soldatfamiljen Wass utanför soldattorpet i Gräfsnäs.
Soldatfamiljen Wass utanför soldattorpet i Gräfsnäs.

– Nu kommer Rasken hem till hustru och barn med mat.

Tack vare Vilhelm Mobergs roman ”Raskens” (1927) känner många till indelningsverket och livet i de gamla soldattorpen. Här i Gräfsnäs fick man hälsa på i ett äkta och rentav befolkat soldattorp.

Strapatsrikt och grymt

På borggården levde män och kvinnor lägerliv. Man lagade mat och bodde i tält. Dessutom dansade man allmogedanser. Somliga sov i Gräfsnäs’ kanontorn. Sådant lägerliv ger många insikter och kan vara nog så strapatsrikt. En eftermiddag och natt på Gunnebo öppnades himmelens portar och regnet bara vräkte ner. Den dagen och den natten tänkte jag med stor medkänsla på de uthålliga och tappra, som tältade i Gunnebo och gjorde sig förtjänta av en utmärkelse ”för tapperhet i tält”. (Så lär det ha stått i en reklambroschyr från ett gjuteri, som hade tillverkat medaljer ”för tapperhet i fält”.) Nätterna på Gräfsnäs var dock lyckligtvis varma och regnfria sommarnätter.

Även stridsövningar förekom. Ett antal upprorsmakare hade besatt Gräfsnäs’ slott. Soldaterna anföll slottet och stormade vallarna. Upprorsmännen togs till fånga, och ledaren avrättades.

När maken var ute på förbandsövningar, satt soldathustrun hemma i torpstugan och sömmade.
När maken var ute på förbandsövningar, satt soldathustrun hemma i torpstugan och sömmade.

Christer Johansson förklarade:

– Vi förskönar inte. Vi vill visa hur det var. Det var inte bättre förr.

Den, som hör fältskären (spelad av Tommy Andersson med berättarglädje och gemyt) berätta om forna tiders plågsamma

och hälsovådliga sjukvård, kan omöjligt tro, att ”det var bättre förr”. Även den hårda behandlingen av fångar och den grymma avrättningen av brottslingar åskådliggjorde den gamla tidens hårdaste och omänskligaste sidor.

Vackra dansuppvisningar

Någonting som var bättre – eller åtminstone vackrare – förr är danserna. Westgiötha Gustavianer är med i ”Forum för historiska danser”. Efter stridsövningarna vidtog uppvisning i tidens vackra, melodiska och lugnt rytmiska danser. Dansledare var Stig och Eleonore Larsegård. Klädseln var högst informell. I högsommarvärmen hade soldaterna så snart som möjligt kastat av sig hatt och uniformsrock. En flicka dansade barfota, och en soldat hade sin lille son på axlarna. Så där kunde det gå till förr, när ”det var dans bort i vägen”.

Någonting annat, som var bättre – eller åtminstone vackrare – förr är dräkterna, och här kunde man se historiska dräkter av alla slag. Publiken uppskattade färgprakten. Hur många kameror, som arbetade denna dag är omöjligt att säga. Karolinska ryttare red hela tiden omkring i området till fotografernas förnöjelse.

Fuktigt krut och kraftiga röster

Gustavianerna har stormat uppför Gräfsnäs vallar och laddar om vid kanonen. Foto: Anna Jolfors 9/7 2011.
Gustavianerna har stormat uppför Gräfsnäs vallar och laddar om vid kanonen. Foto: Anna Jolfors 9/7 2011.

På vallarna var det fullt med folk. Både Ulf Leonardzon och Christer Johansson litade till den egna rösten, när de stod på borggården och talade till folket på vallarna. De har kraftig röst och talar lagom långsamt, så att talet går fram, men man måste vara uppmärksam för att hänga med. Man fick en förnimmelse av tiden före högtalarna. Det måste ha varit svårt ibland att höra befälhavarna på kaserngården, prästerna i kyrkan och föredragshållarna i ordenshuset! Ofrivilligt återupplevde man en annan nackdel från forna tider. Krutet hade blivit fuktskadat. Man hade visserligen låtit det torka, men för varje gång krut torkar förlorar det litet av sin kraft. Ibland var knallarna från gevären därför mycket dämpade. Övningarna kunde dock genomföras som planerat, och 1700-talshelgen kan ändå – krutet till trots – betecknas som en ”knallsuccé”.

Gustavianerna dansar sirliga danser framför Gräfsnäs slottsruin. Längst till vänster ses Ulf Leonardzon, dagen till ära iförd ny civil dräkt. Foto: Anna Jolfors 9/7 2011.
Gustavianerna dansar sirliga danser framför Gräfsnäs slottsruin. Längst till vänster ses Ulf Leonardzon, dagen till ära iförd ny civil dräkt. Foto: Anna Jolfors 9/7 2011.

Klicka här för denna artikel i pdf-format!

Har familjen Hall återvänt till Gunnebo?

Hade John och Christina Hall med släkt och vänner återvänt till Gunnebo? Besökarna i Gunnebos park gjorde stora ögon lördagen den 21 maj 2011. Nere vid trädgårdsdammen hade ett större sällskap i 1700-talskläder slagit sig ner på filtar i gröngräset. Handblåsta glas, en del mycket konstfullt formade, och flaskor blixtrade i solskenet, när 1700-talssällskapet lyfte sina glas och sjöng ”Gustafs skål”. Vem som helst kunde bli omtumlad inför så mycken kvinnlig fägring. Den ena klänningen var vackrare och mer påkostad än den andra. Herrarna stod inte efter damerna vad gällde klädprakt. Starka färger på tyget, vackra mönster, knappar med mönster och spetskrås. En uniform sågs i mängden, men i övrigt var dräkterna civila. Hade Gunnebos besökare gjort en tidsresa?

Historisk picknick

Så var inte fallet, även om det mesta var mycket tidstroget. Den kulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer hadeFärgglada och vackra dräkter, kvinnlig fägring, god mat, god dryck, strålande väder och vackra omgivningar – så lyckad var picknicken på Gunnebo den 21 maj 2011. Foto: Karin Andersson anordnat en historisk picknick i Gunnebo med några inbjudna gäster, bland vilka även jag återfanns. Föreningens kvinnliga medlemmar har med tiden blivit alltfler och allt verksammare. De har upptäckt, hur praktfullt och smakfullt klädmodet var under tredje Gustafs dagar. Med beundransvärd flit och stor skaparglädje har de ägnat sig åt att återskapa gustavianska klädedräkter. Även maträtter från 1700-talet är intressanta. Många hade med sig gustavianska delikatesser, som de bjöd runt och fick komplimanger för.

SKronojägaren Christer Johansson har tagit av sig hatt och rock i solskenet. Foto: Alexandra Tilanderamtalsämnen saknades inte, när likasinnade träffades på detta sätt. Man utbytte erfarenheter om klädsömnad, matlagning, anskaffning av gustavianskt porslin, glas, bestick och annat. Efter avslutad måltid, och när samtalen gick in i en lugnare fas, beslöt sällskapet att göra en shoppingrunda till slottsbutiken för att utöka sina samlingar av gustavianska tillbehör.

Gunnebo hade många besökare denna vackra vårdag. Många av dem tog tillfället i akt att ta en titt på den gustavianska picknicken. Om man vid ett följande tillfälle annonserar sådana uppvisningar, kommer säkerligen många fler mölndalsbor och göteborgare att söka sig till Gunnebo.

Sökning efter eremiten

Flera barn, tidsenligt klädda, var med, och för dem ordnades verksamhet. En del avMikael Tilander utfrågas av Lars Gahrn om dräktdetaljer och heraldiska vapen. Foto: Peter Engström sällskapet vandrade iväg med barnen för att leta efter Gunnebos eremit. Vandringen gick mot Hökekullen, där eremiten befanns vara en söt flicka i pojkkläder, uppklättrad i en ek. Eremiten lockades ner med hjälp av kakor på en bricka och ett fyllt glas med kryddat brännvin. Denna lek roade de små, men frågan är om den inte var ännu roligare för oss vuxna. Glada infall flödade. När vi tågade uppför backen vid Källargärdet, påpekade Ulf Leonardzon, att backen var som gjord för ”backanaliska upptåg”. Inte ens Aron Jonason eller Axel Engdahl hade kunnat vitsa fyndigare. Utflykten avslutades med en visning av den framgrävda grunden till eremitaget. Jag berättade om denna byggnad och om eremiten på Gunnebo (en utklädd skådespelare, som deltog i ett skådespel, skrivet av skalden Olof Benjamin Lund och uppfört på Gunnebo 1797).

Dans till ”Gustafs skål”

En gustaviansk flicka i en picknickens vackraste klänningar: en dröm i blått och vitt. Foto: Alexandra TilanderDärefter vidtog dans på stora gången mellan de två bowlinggreenerna i södra trädgården. Ulf Leonardzon var sakkunnig dansmästare, och sällskapet dansade till melodin ”Gustafs skål”. För barnen ritade man upp en skattkarta i trädgårdsgångarnas sand. På ett ställe låg en nyckel nedgrävd. Pojkarna satte fart och fann först nyckeln och senare även en skattkista, som – med mammas hjälp – kunde låsas upp och befanns innehålla guldpengar. (Allt är dock inte guld som glimmar. Pengarna innehöll choklad, vilket från pojkarnas synvinkel kanske var ännu bättre.)

Stor dansglädje

Ett av de stora samtalsämnena under samvaron var Sveaborg. Flera gustavianer hade besökt denna välbevarade fästning från 1700-talet. I Helsingfors’ stadshus hade de dansat Mr Beveridge’s Maggot och fått stående ovationer för denna sin Ulf Leonardzon ser ut som om han vore hämtad från en målning av Thomas Gainsborough. Foto: Peter Engströmdansuppvisning. Nu fortsatte man att öva på denna vackra men invecklade dans med många turer och vändningar. Mikael Tilander var en mycket skicklig och uppmuntrande dansmästare. Han dansade med själv, uppmuntrade sina vänner och undvek att klandra, när det gick fel. Ömsom trallade han själv fram melodin, ömsom spelades den – hör och häpna! – av hans mobiltelefon, som låg i gräset, kopplad till en mindre högtalare. Denna musikapparat var förvisso inte gustaviansk, men den var så liten, att den alls inte störde. Dansen togs om gång på gång. För varje gång gick det allt bättre, och felen blev allt färre. Tilander uppmuntrade och stämningen steg oavbrutet med många glada skratt. Själv har jag aldrig tidigare varit med om sådan dansglädje och så trevlig stämning.

Var är du Jakob?

Slutligen var dansen inövad, men inte kan man väl gå hem, när det är som roligast? Nu var det dags att leka ”Var är du Jakob?” En av deltagarna blev blindbock och fick ögonen förbundna med en bindel. En annan blev ”Jakob” och fick en klocka i handen. De andra tog varandra i händerna och bildade en ring runtom Jakob och blindbocken. Nu skulle blindbocken fånga Jakob. Varje gång blindbocken frågade: ”Var är du Jakob?”, måste Jakob klinga i klockan. Det var dock ändå inte lätt att uppfatta var Jakob befann sig. Ofta fångade blindbocken i stället någon i ringen, vilket kunde vara nog så roligt.

Klockan var nu halv sex på kvällen. Picknicken hade varat fem och en halv timme. Jag hade en kvarnbyvandring, som väntade, och jag måste med sorg i hjärtat säga farväl och vandra hemåt, när det var som trevligast.

Finns andra århundraden?

En gustaviansk soldat i en gustaviansk soffa (ritad av regementskamraten Carl Wilhelm Carlberg). Foto: Peter EngströmGunnebo hade många besökare denna lördag, och de följde i många fall picknicken och dess verksamheter. När vi vandrade iväg mot Hökekullen, mötte vi ett större sällskap, som frågade:

 – Från vilket århundrade kommer ni?

 – Från 1700-talet.

 – Finns det något annat århundrade? sade trumslagare Rask stillsamt och skämtsamt.

Det var ett skämt, men det speglar verksamhet och inriktning. Föreningen är inriktad på 1700-talet och skaffar sig ständigt mer kunskap om århundradets kulturhistoria och militärhistoria. I föreningen möts män och kvinnor med samma intressen. Möter man andra, blir det meningsfullt att gå vidare och tillägna sig detaljkunskap. Föreningens uppvisningar blir på detta sätt alltmer imponerande. När jag sade farväl till Ulf Leonardzon, sade jag bland annat:

 – Du är bra påläst!

 – Jag är bara en amatör, svarade han anspråkslöst.

 – Ofta är det amatörerna, som kan mest, svarade jag.

Så är det verkligen i detta fall. Gustavianernas vetande är omfattande.

Dokumentera kunskapen!

De militärhistoriskt och allmänt kulturhistoriskt inriktade föreningarna samlar in etKarin Andersson hade en halmhatt som solskydd. (Gustavianska flickor fick inte lov att bli solbrända.) Foto: Alexandra Tilandert omfattande och värdefullt vetande genom forskning, rekonstruktionsarbete och försök att ibland leva på 1700-talsvis. Det är angeläget att dokumentera detta imponerande vetande. Vad gäller klädesplagg har man lagt ut en del av sina kunskaper på nätet. I stället för mönster presenterar man läckra färgbilder, men givetvis finns mycket mer att berätta om. Varje helhetsbild byggs upp av detaljer. Utan detaljkunskap blir helhetsbilden dålig. Detta inser dessa föreningar, som på sitt sätt utökar vetandet och återskapar historien. Otroligt mycket arbete krävs, men varje framsteg är en uppmuntran, och – som här på Gunnebo – kan man ha mycket trevligt och nöjsamt på vägen.

Klicka här för denna artikel i pdf-format.

Med hjälp av kakor och ett glas skall nog eremiten lockas fram och förmås att vara med i picknicken. Foto: Peter Engström

Gunnebos eremit har följt med fram till trädgården. Foto: Peter Engström

Dansmästare Mikael Tilander ger inledande anvisningar åt gustavianerna. Foto: Peter Engström