Lyft fram Älvsborgs Slott!

Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika skjuter invigningssalut till Klippandagarna.
Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika skjuter invigningssalut till Klippandagarna.

Hur kommer man till ruinerna efter Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg)? Den, som kommer med bil, har det inte lätt, ty Älvsborg är dåligt skyltat. I korsningen mellan Karl Johansgatan och Banehagsgatan finns en skylt, men det är också allt. Vägvisningsskyltarna har namnet ”Klippans kulturreservat”, som är välkänt i Göteborg, men ute i landet är Älvsborgs slott (eller Gamla Älvsborg) mest känt. Slottet var en av rikets viktigaste fästningar. Två gånger tvingades svenskarna lösa tillbaka slottet från danskarna. Älvsborgs andra lösen, betalad på 1610-talet, uppgick till den då svindlande summan av en miljon riksdaler. Älvsborg är ett känt namn i historien, men vägen dit är undermåligt skyltad.

Bättre skyltning behövs

En, som har upptäckt och påtalat detta, är arkivarien, filosofie licentiat J. B. L. D. Strömberg. Han håller på med (och har snart fullbordat) ett stort arbete om de svenska kungarnas resor. Han undersöker var deras skrivelser är utfärdade, och givetvis är de oftast skrivna på något av rikets slott, ibland på Älvsborg. På semestrarna har denne forskare rest runt till slotten i Sverige och Finland för att få se de platser, där skrivelserna undertecknades en gång i tiden, men till Älvsborg var det inte lätt att hitta. I en skrivelse till Göteborgs Stadsmuseum har J. B. L. D. Strömberg påtalat dessa förhållanden och efterlyst en ändring. I ett meddelande till mig påtalar han, ”att det var ganska hopplöst att hitta dit även då man gick till fots, eftersom skyltning saknades till och med i slottets omedelbara närhet”. Får vi be om bättre skyltning till Älvsborgs slott!

Modell av slottet ställs ut

Klippankompaniet hade låtit bygga en modell av Älvsborgs slott. Det kan nu ses i Novotel (hotellet, som har inretts och byggts i borgbergets sluttning).
Klippankompaniet hade låtit bygga en modell av Älvsborgs slott. Det kan nu ses i Novotel (hotellet, som har inretts och byggts i borgbergets sluttning).

Många frivilliga krafter arbetar dock för att lyfta fram både Älvsborgs slott och Klippan-området. Årligen anordnas ”Klippandagarna” av Föreningen Södra Älvstranden. Under 2011 inföll dessa dagar lördagen den 27 och söndagen den 28 augusti. Klippankompaniet hade låtit tillverka en modell i stor skala av slottet, och denna förevisades jämte en krönsten, som hade suttit över huvudporten eller någon annan av de viktigaste portarna. Stenen pryds av en kunglig krona och bokstäverna IR, vilket står för Iohannes Rex, det vill säga ”konung Johan” (III). En mindre upplaga av denna sten, något förminskad, har nytillverkats och kan inhandlas. Mikael Svensson har forskat om slottet, beräknat skalan och gjort ritningarna till slottsmodellen, som har tillverkats av Kjell Oddvar Mathisen. Modellen är tillgänglig för allmänheten i Novotel, hotellet inom det forna slottsområdet. Man går uppför trappan och tar omedelbart av till vänster.

Caroliner och Gustavianer

Marknad anordnades som vanligt, och inte mindre än tre militärhistoriska eller kulturhistoriska föreningar deltog: Gustav II Adolfs Fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer. På gräsvallen framför den gamla ankarsmedjan återuppförde de ”Slaget om Klippan anno1612”i närvaro av riksänkedrottningen (spelad av Ann Jönsson, ordförande för Föreningen Södra Älvstranden). Den förening, som ligger Älvsborgs slott närmast i tiden, är Gustav II Adolfs Fotfänika. Ännu under denne konungs tid hade man inte uniformer, utan knektar och befäl klädde sig i herrskapskläder av olika utföranden och olika färger. Inför fältslag satte man på sig något fälttecken, för att man skulle kunna skilja fienderna från sina egna. Fotfänikans soldater har därför kläder i olika utföranden och olika färger. Omväxlingen är både intressant och tilltalande.

En krönsten, som har suttit över en port i Älvsborgs slott, finns bevarad. Den har nu tack vare Klippankompaniet nytillverkats.
En krönsten, som har suttit över en port i Älvsborgs slott, finns bevarad. Den har nu tack vare Klippankompaniet nytillverkats.

Göteborgs ”beefeaters”

Fotfänikan kan jämföras med engelsmännens ”beefeaters”, knektar, som, iklädda elisabethansk klädebonad, bevakar Towern och sedan länge är en av Londons mest kända turistattraktioner, förevigade på tusentals fotografier varje turistsäsong. Här har, i all tysthet och utan kostnad för stat och kommun, Göteborg fått en motsvarighet till Londons beefeaters, mycket användbara så snart politiker och turistmyndigheter börjar begripa, att Göteborg behöver historiska blickfång vid mottagningar av gäster och vid större turistevenemang. Göteborgs byggnader från 1600-talet har bokstavligt talat gått upp i rök, men en är kvar: Kronhuset. En högvakt med Gustav II Adolfs fotknektar vid Kronhuset vore ett historiskt blickfång, som skulle heta duga.

Kungen grundade tre städer

Fotfänikan är dock användbar på fler orter. Västergötlands tre västligaste städer, Göteborg, Alingsås och Borås, är alla tre grundade av konung Gustaf II Adolf (1621, 1619 och 1622). Göteborg har hedrat sin grundare med en staty på sitt stora torg, och Borås har hedrat honom med ett jättestort huvud på sitt stora torg. Fotsoldaterna borde alltså vara gångbara i Göteborg, Alingsås och Borås vid historiska jubileer och andra tillställningar – men inte bara där. Eftersom soldaterna har 1600-talskläder och inte uniformer, är de lika användbara i Varberg och Kungälv, när man där skall ägna sig åt tidigt 1600-tal. Även danska knektar gick ju klädda på samma sätt. Göteborgs ”beefeaters” kan förhoppningsvis få resa mycket, kors och tvärs i Västsverige!

Med sina omväxlande och färgstarka dräkter har fotsoldaterna blivit Lilla Londons motsvarighet till Londons av alla fotografer mycket uppskattade "beefeaters". Foto: Anna Jolfors.
Med sina omväxlande och färgstarka dräkter har fotsoldaterna blivit Lilla Londons motsvarighet till Londons av alla fotografer mycket uppskattade "beefeaters". Foto: Anna Jolfors.

Klicka här för denna artikel som pdf

Under Klippandagarna tågade fotsoldaterna med sin fana omkring i kvarteret som gamla tiders stadsvakt eller vaktparad. Foto: Anna Jolfors.
Under Klippandagarna tågade fotsoldaterna med sin fana omkring i kvarteret som gamla tiders stadsvakt eller vaktparad. Foto: Anna Jolfors.

Annonser

Bestycka Bohus

Bestycka Bohus fästning!Arbetet med Kungälv och Bohus fästning går vidare. Ett av förslagen är, att Bohus fästning skall förses med några kanoner - så som man redan för många år sedan har gjort på Varbergs fästning. (Gammal vykortsbild.)

Torsdagen den 25 augusti 2011 invigdes en dryg vecka med många programinslag: ”Kungälv Blomsterstad”. Kungälv har alltid varit känt för sina stora och vackra trädgårdar. Staden var in i vår tid en småstad, där tomterna var stora och gav utrymme åt både köksträdgårdar och prydnadsträdgårdar. Lyckligtvis har gamla Kungälv aldrig byggts om eller förtätats. Den nya tiden har helt enkelt kommit med nya kvarter utanför den gamla stadskärnan. De gamla husen och deras trädgårdar finns kvar. Här finns mycket att se, och under den dryga veckan öppnade många kungälvsbor sina trädgårdar för visning.

Festtåg genom Kungälv

Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) var med vid övningarna i Kungälv. Bengt Rosander berättade för åskådarna. Foto: Steve Prytz.
Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) var med vid övningarna i Kungälv. Bengt Rosander berättade för åskådarna. Foto: Steve Prytz.

Denna stora satsning inleddes med ett festtåg genom gamla Kungälv. Bohus Elfsborghs Caroliner och Gustav II Adolfs Fotfänika ställde upp i Västra Parken vid Nytorget och tågade med fanor, trummor och kavalleri, två man i bredd, på Västra gatan, över Gamla torget och in på Fästningsholmen. När man såg de karolinska uniformerna och fotfänikans färgglada dräkter, förstod man, att de, som förr skapade dräkter och uniformer, hade samma målsättning som de, vilka sätter ihop blomsterrabatter. Det gäller att förena starka färger, så att de bildar en harmonisk enhet. Dräkt och rabatt hade samma syfte: att lysa, glädja och göra intryck. Soldaterna lyckades utmärkt med detta under sitt tåg genom staden.

Kungälv – trädgårdsstaden

Framme vid fästningen fanns en skådebana uppbyggd. Kommunfullmäktiges ordförande Elisabeth Mattsson, Verna Rydén, ordförande för Kungälvs Musei Vänner, och Nils Zanders, tidigare rektor för Nordiska Folkhögskolan, talade inspirerat om Kungälv som trädgårdsstad. Hanne Juul sjöng vackert på både svenska och danska. Därefter var det dags för soldaterna att uppföra ett krigsspel. En avdelning försvarade fästningen, och en skulle anfalla. Soldaterna sköt med kanoner och musköter. Belägrarna utsattes för flankerande motanfall av kavalleri, infanteri och dragoner. De vek då undan och försvann utom synhåll för oss åskådare.

Trevlig hälsningssalut

Karoliner i väntan under något av mellanspelen i föreställningen. Foto: Steve Prytz.
Karoliner i väntan under något av mellanspelen i föreställningen. Foto: Steve Prytz.

Avslutningsvis bildade alla soldater gemensam linje och ryckte tillsammans fram mot oss åskådare, för att vi skulle få uppleva, hur det kändes, när en fientlig linje ryckte fram mot oss. Bengt Rosander berättade trevligt och kåserande om soldaternas uppvisningar.

Hans mest uppmärksammade uttalande var en uppmaning till kungälvsborna att återigen sätta upp kanoner på fästningen. Så har – som bekant – skett på Varbergs fästning. Prins Bertil, hertigen av Halland, framförde på sin tid i ett av sina tal förslaget, att man återigen skulle sätta upp kanoner på fästningsvallarna. Förslaget ansågs då djärvt, men det visade sig vara lätt att få sponsorer – det hette kanske rentav ännu på den tiden ”donatorer” – till kanoner åt Varbergs fästning. Visst kunde det vara trevligt att fira nyår med kanonsalut från Bohus fästning eller att på valdagar tillkännage vallokalens öppnande och stängning med kanonskott. Man kunde hälsa framstående gäster och turistbussar välkomna med salut och så vidare. Jag berättade om Bengt Rosanders förslag för min gode vän Hilbert Tollesson, bosatt på Strandgatan i Kungälv. Han har tidigare arbetat med bland annat underhåll av fästningen. Hilbert utbrast genast:

–         Ja, det tycker jag verkligen, att de skulle göra! Det borde de ha gjort för länge sedan!

Karolinerna tågar i väg. Foto: Steve Prytz.
Karolinerna tågar i väg. Foto: Steve Prytz.

Bara någon dag därefter läste jag i tidningen, att fästningen och Kungälvs blivande besökscentrum ”Bohusporten” skulle få 60 (sextio) miljoner. Det rör på sig vid Nordre älv. Detta kommer att leda till ett stort uppsving för turistnäringen i hela Västsverige. Pengarna borde räcka till även några kanoner – om det mot förmodan skulle visa sig svårt att finna sponsorer. Soldater att sköta kanonerna har man redan.

Karolinska ryttare rider genom Kungälv. Hästarna är i vanliga fall stallade i Mariebergs gård utanför staden. Foto: Steve Prytz.
Karolinska ryttare rider genom Kungälv. Hästarna är i vanliga fall stallade i Mariebergs gård utanför staden. Foto: Steve Prytz.
Även Gustaf II Adolfs fotsoldater var med på festtåget genom Kungälv. Foto: Steve Prytz.
Även Gustaf II Adolfs fotsoldater var med på festtåget genom Kungälv. Foto: Steve Prytz.

Klicka här för denna artikel som pdf

Vårt västsvenska Wasaskepp ger liv åt hamnen

Göteborgs hamn är död och öde. Hamnverksamheten har flyttat ut till Skandiahamnen och är stängd för allmänheten. Kajerna vid Göteborgs stadskärna skulle ha varit mycket ödsliga, om inte museifartygen hade börjat ta över.

Museifartygen tar över

Den gustavianska garnisonssoldaten Karin Andersson står på post vid ostindiefararen,  som har blivit skådeplats för många historiska föreställningar och fester.
Den gustavianska garnisonssoldaten Karin Andersson står på post vid ostindiefararen, som har blivit skådeplats för många historiska föreställningar och fester.

Öster om Hisingsbron ligger ”Drömmarnas kaj” med ett stort antal ”renoveringsobjekt”. Vid Lilla Bommen öster om Göteborgsoperan ligger barken Viking, som har blivit litet av ett kännetecken för Göteborg och Västkusten. Innan hon flyttades till sitt nuvarande läge, kunde man rentav se masterna från Glasberget i Mölndal. Viking är ett stort och ståtligt fartyg.

Väster om Göteborgsoperan finns Göteborgs Maritima Upplevelsecentrum med ett stort antal museifartyg och jagaren Småland som blickfång från älven. Borta vid Stenpiren ligger ångaren Bohuslän, den sista av de gamla kustångarna, som gick i trafik utefter Bohuskusten. Sommartid ligger här även ostindiefararen Götheborg, likaså ett mycket stort fartyg, som – inte minst tack vare masterna och de starka färgerna – upptäcks på långt håll. Det är en stark upplevelse att vandra fram utefter stora hamnkanalen och se ostindiefararens master sticka upp i väster.

Låt Götheborg segla!

Upplevelsen var starkare förra året (2010), då skeppet hade segel på rårna. I år brann som bekant kajskjulet, där en del av ostindiefararens

Även danskar från Tordenskioldssällskapet ses ibland vid ostindiefararen. Foto: Anna Jolfors.
Även danskar från Tordenskioldssällskapet ses ibland vid ostindiefararen. Foto: Anna Jolfors.

utrustning förvarades. Följden har tydligen blivit, att skeppet saknar segel. Med sitt svarttjärade skrov och vissa delar målade i gult och blått är skeppet mycket iögonenfallande och lätt att upptäcka, en prydnad och ett smycke för staden och hamnen, särskilt om man kommer från sjösidan. Under många färder med Älvsnabben och Färjan fyra har jag gång på gång lagt märke till hur framträdande i hamnbilden ostindiefararen är på sina platser vid Stenpiren eller Eriksbergskajen.

Ostindiefararen Götheborg har helt enkelt blivit Västsveriges motsvarighet till regalskeppet Wasa. Detta är givetvis en av anledningarna till att sponsorerna har varit frikostiga med bidrag. Fartyget slukar stora summor, särskilt när det är bemannat och seglar. Det är förklarligt, att sponsorerna nu börjar svikta, men fartyget betyder mycket och fäster utlandets uppmärksamhet på Sverige. Det är önskvärt, att hon får segla ut i stora världen ibland och inte dömas till ett logementfartygs trista tillvaro med smygande förfall. Sådana halvt övergivna båtar i fortskridande förfall har vi alldeles för många av.

Götheborg skapar liv i hamnen

I sensommarnatten sköt blixtar ut från ostindiefararens kanoner. Foto: Anna Jolfors.
I sensommarnatten sköt blixtar ut från ostindiefararens kanoner. Foto: Anna Jolfors.

En fördel med ostindiefararen är, att den blir platsen för historiska verksamheter och uppvisningar. Den kulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer har varit där två gånger under 2011, första gången på Valborgsmässoafton, då man anordnade ”Kongl. Capare-Fest”. Deltagarna skulle vara klädda tidsenligt som kapare eller sjörövare. Följande bistra maning gick ut med inbjudningen: ”Observera att Butterickspirater får gå på plankan!” Gustavianerna är noga med klädsel och annan utrustning och vill inte se några enkla och ungefärliga maskeradutstyrslar eller teaterkläder från Buttericks. Den historiska omgivningen ställde givetvis ökade krav på riktig klädsel. Föreningar kan hyra in sig på skeppet och anordna fester på batteridäck, där besättningen en gång i tiden satt och åt mellan kanonerna. Tack vare ostindiefararen blir det liv och rörelse på de annars alltför livlösa och döda kajerna.

Lördagen den 13 och söndagen den 14 augusti var gustavianerna tillbaka och hade historiskt läger på kajen vid ostindiefararen. Ja, visst blir det liv och rörelse, rena rama folklivet, vid den nygamla ostindiefararen.

Sjöslaget på älven

Gustavianerna är inte de enda som slår läger vid ostindiefararen. Årligen kommer det danska Tordenskiöldssällskapet seglande från Frederikshavn. (Det fullständiga namnet på Tordenskiölds sentida mannar är ”Fonden Tordenskiold” och föreningen ”Tordenskiold Soldater Fladstrand”). Skeppen förtöjs vid kajen väster om det svenska skeppet, och här på kajen slår danskarna upp sina bodar. Tordenskiöldsdagarna inföll i år (2011) fredagen den 19 och lördagen den 20 augusti. På lördagskvällen blev det rena folkfesten. Danskarna spelade från en scen på kajen, och sedan tog trubaduren Stefan Andersson över. Han sjöng några av sina historiska visor med Bohus Elfsborghs Caroliner som en hedersvakt framme vid scenen.

Kvällen avslutades med ett stort sjöslag mellan ostindiefararen, som bemannades av Bohus Elfsborghs Caroliner, och de

P-arken var under sjöslaget på Göta älv en utmärkt läktare. Till höger om den ses ett av Tordenskioldssällskapets fartyg. Foto: Anna Jolfors.
P-arken var under sjöslaget på Göta älv en utmärkt läktare. Till höger om den ses ett av Tordenskioldssällskapets fartyg. Foto: Anna Jolfors.

danska skeppen, som kom glidande uppför älven, girade babord och avfyrade sina kanoner mot ostindiefararen. Detta skepp låg förtöjt vid kajen och var en jätte i jämförelse med de danska skeppen. Götheborgs kanoner var likaså mycket grövre än danskarnas, och knallarna från ostindiefararen var mycket ljudliga. Då och då hördes även trumpetstötar. Sjöslaget hade ett och annat gemensamt med Tordenskiölds anfall mot Göteborg 1717, då han gick uppför älven med smärre farkoster men togs emot av svenska örlogsfartyg, som låg i rad tvärs över älven som flytande batterier och hälsade honom med skarpa skott från tungt artilleri.

 Liv i hamnen

När slaget utkämpades, hade dagen övergått i natt. Eldsflammorna från kanonrören lyste i mörkret, och på de närmaste skeppen kunde man även se delar av brinnande förladdningar. Stora människoskaror hade samlats på kajen, och många hade klättrat upp på ”p-arken”, det stora parkeringsfartyget, som alltså fick utgöra läktare. Man fick här uppleva ett augustifyrverkeri och en historisk uppvisning, som gav en ungefärlig blid av hur det kunde gå till vid sjöstriderna i Göta älvs mynning under det stora nordiska krigets slutskede.

Ostindiefararen drar alltså till sig både folk och verksamheter. Själv känner jag till endast ett fåtal av dem. Götheborg skapar liv och rörelse i stadens annars döda och öde hamn.

Klicka här för denna artikel som pdf

Livet i soldattorpet och dans i slottet

En naturlig slottsteater

Gräfsnäs slott liknar en grekisk teater. Den höga slottsfasaden är scenväggen. Borggården är scenen, och de halvrunda vallarna är åskådarplatserna. Lördagen den 9 och söndagen den 10 juli 2011 fick Gräfsnäs slott vara teater. Då anordnades 1700-talshelg med den kulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer och den militärhistoriska föreningen Bohus Elfsborghs Caroliner. Borggården fick vara skådeplatsen för verklighetsnära scener ur 1700-talets historia.

Väl spelad mönstring

Det började klockan 12.00 med mönstring på borggården. De karolinska och gustavianska soldaterna stod uppställda

Soldaterna måste stiga fram till en sträng mönsterskrivare.
Soldaterna måste stiga fram till en sträng mönsterskrivare.

framför mönsterskrivarens bord, sin befälhavare (Christer Johansson) och sin fana. Ulf Leonardzon spelade mönsterskrivare och kronolänsman. Han gestaltade (som vanligt) sin roll utmärkt. Kronolänsmannen var bestämd och barsk och skapade dramatik i en rutinmässig mönstring. Slutligen förestavade han trohetseden, då soldaterna svor att vara konungen trogna och hulda. På den tiden var man mycket noga med trohetsed. Det fanns rentav ett ”Eds-Formulär för ordningsmän i Mölndal”. Eden talar huvudsakligen om ordningsmännens skyldigheter gentemot konungen och rikets ständer (riksdagen), fastän ordningsmännen endast undantagsvis kunde få med sådana ärenden att göra i sin tjänst (Johan Lundskog, Fässbergs socken och Mölndals kvarnby, 1921, s. 102-104).

Livet i soldattorpet

Soldaterna och de andra medlemmarna hade sovit över på platsen i sina tält eller i kanontornet. I slottsparken finns några gamla byggnader, däribland ett soldattorp, som har flyttats dit. Här övernattade en hel soldatfamilj, Tobias och Carin Wass med sina tre barn. Soldaten deltog i dagens övningar, men hustrun satt hemma i torpet, höll elden i den öppna spisen vid liv, sydde kläder åt sina barn och berättade för besökarna om livet i ett soldattorp. Snart kunde besökarna se soldaten komma vandrande i full gustaviansk uniform med geväret på axeln och en skål soppa i högra handen. Åskådarna var genast med på noterna:

Soldatfamiljen Wass utanför soldattorpet i Gräfsnäs.
Soldatfamiljen Wass utanför soldattorpet i Gräfsnäs.

– Nu kommer Rasken hem till hustru och barn med mat.

Tack vare Vilhelm Mobergs roman ”Raskens” (1927) känner många till indelningsverket och livet i de gamla soldattorpen. Här i Gräfsnäs fick man hälsa på i ett äkta och rentav befolkat soldattorp.

Strapatsrikt och grymt

På borggården levde män och kvinnor lägerliv. Man lagade mat och bodde i tält. Dessutom dansade man allmogedanser. Somliga sov i Gräfsnäs’ kanontorn. Sådant lägerliv ger många insikter och kan vara nog så strapatsrikt. En eftermiddag och natt på Gunnebo öppnades himmelens portar och regnet bara vräkte ner. Den dagen och den natten tänkte jag med stor medkänsla på de uthålliga och tappra, som tältade i Gunnebo och gjorde sig förtjänta av en utmärkelse ”för tapperhet i tält”. (Så lär det ha stått i en reklambroschyr från ett gjuteri, som hade tillverkat medaljer ”för tapperhet i fält”.) Nätterna på Gräfsnäs var dock lyckligtvis varma och regnfria sommarnätter.

Även stridsövningar förekom. Ett antal upprorsmakare hade besatt Gräfsnäs’ slott. Soldaterna anföll slottet och stormade vallarna. Upprorsmännen togs till fånga, och ledaren avrättades.

När maken var ute på förbandsövningar, satt soldathustrun hemma i torpstugan och sömmade.
När maken var ute på förbandsövningar, satt soldathustrun hemma i torpstugan och sömmade.

Christer Johansson förklarade:

– Vi förskönar inte. Vi vill visa hur det var. Det var inte bättre förr.

Den, som hör fältskären (spelad av Tommy Andersson med berättarglädje och gemyt) berätta om forna tiders plågsamma

och hälsovådliga sjukvård, kan omöjligt tro, att ”det var bättre förr”. Även den hårda behandlingen av fångar och den grymma avrättningen av brottslingar åskådliggjorde den gamla tidens hårdaste och omänskligaste sidor.

Vackra dansuppvisningar

Någonting som var bättre – eller åtminstone vackrare – förr är danserna. Westgiötha Gustavianer är med i ”Forum för historiska danser”. Efter stridsövningarna vidtog uppvisning i tidens vackra, melodiska och lugnt rytmiska danser. Dansledare var Stig och Eleonore Larsegård. Klädseln var högst informell. I högsommarvärmen hade soldaterna så snart som möjligt kastat av sig hatt och uniformsrock. En flicka dansade barfota, och en soldat hade sin lille son på axlarna. Så där kunde det gå till förr, när ”det var dans bort i vägen”.

Någonting annat, som var bättre – eller åtminstone vackrare – förr är dräkterna, och här kunde man se historiska dräkter av alla slag. Publiken uppskattade färgprakten. Hur många kameror, som arbetade denna dag är omöjligt att säga. Karolinska ryttare red hela tiden omkring i området till fotografernas förnöjelse.

Fuktigt krut och kraftiga röster

Gustavianerna har stormat uppför Gräfsnäs vallar och laddar om vid kanonen. Foto: Anna Jolfors 9/7 2011.
Gustavianerna har stormat uppför Gräfsnäs vallar och laddar om vid kanonen. Foto: Anna Jolfors 9/7 2011.

På vallarna var det fullt med folk. Både Ulf Leonardzon och Christer Johansson litade till den egna rösten, när de stod på borggården och talade till folket på vallarna. De har kraftig röst och talar lagom långsamt, så att talet går fram, men man måste vara uppmärksam för att hänga med. Man fick en förnimmelse av tiden före högtalarna. Det måste ha varit svårt ibland att höra befälhavarna på kaserngården, prästerna i kyrkan och föredragshållarna i ordenshuset! Ofrivilligt återupplevde man en annan nackdel från forna tider. Krutet hade blivit fuktskadat. Man hade visserligen låtit det torka, men för varje gång krut torkar förlorar det litet av sin kraft. Ibland var knallarna från gevären därför mycket dämpade. Övningarna kunde dock genomföras som planerat, och 1700-talshelgen kan ändå – krutet till trots – betecknas som en ”knallsuccé”.

Gustavianerna dansar sirliga danser framför Gräfsnäs slottsruin. Längst till vänster ses Ulf Leonardzon, dagen till ära iförd ny civil dräkt. Foto: Anna Jolfors 9/7 2011.
Gustavianerna dansar sirliga danser framför Gräfsnäs slottsruin. Längst till vänster ses Ulf Leonardzon, dagen till ära iförd ny civil dräkt. Foto: Anna Jolfors 9/7 2011.

Klicka här för denna artikel i pdf-format!

Har familjen Hall återvänt till Gunnebo?

Hade John och Christina Hall med släkt och vänner återvänt till Gunnebo? Besökarna i Gunnebos park gjorde stora ögon lördagen den 21 maj 2011. Nere vid trädgårdsdammen hade ett större sällskap i 1700-talskläder slagit sig ner på filtar i gröngräset. Handblåsta glas, en del mycket konstfullt formade, och flaskor blixtrade i solskenet, när 1700-talssällskapet lyfte sina glas och sjöng ”Gustafs skål”. Vem som helst kunde bli omtumlad inför så mycken kvinnlig fägring. Den ena klänningen var vackrare och mer påkostad än den andra. Herrarna stod inte efter damerna vad gällde klädprakt. Starka färger på tyget, vackra mönster, knappar med mönster och spetskrås. En uniform sågs i mängden, men i övrigt var dräkterna civila. Hade Gunnebos besökare gjort en tidsresa?

Historisk picknick

Så var inte fallet, även om det mesta var mycket tidstroget. Den kulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer hadeFärgglada och vackra dräkter, kvinnlig fägring, god mat, god dryck, strålande väder och vackra omgivningar – så lyckad var picknicken på Gunnebo den 21 maj 2011. Foto: Karin Andersson anordnat en historisk picknick i Gunnebo med några inbjudna gäster, bland vilka även jag återfanns. Föreningens kvinnliga medlemmar har med tiden blivit alltfler och allt verksammare. De har upptäckt, hur praktfullt och smakfullt klädmodet var under tredje Gustafs dagar. Med beundransvärd flit och stor skaparglädje har de ägnat sig åt att återskapa gustavianska klädedräkter. Även maträtter från 1700-talet är intressanta. Många hade med sig gustavianska delikatesser, som de bjöd runt och fick komplimanger för.

SKronojägaren Christer Johansson har tagit av sig hatt och rock i solskenet. Foto: Alexandra Tilanderamtalsämnen saknades inte, när likasinnade träffades på detta sätt. Man utbytte erfarenheter om klädsömnad, matlagning, anskaffning av gustavianskt porslin, glas, bestick och annat. Efter avslutad måltid, och när samtalen gick in i en lugnare fas, beslöt sällskapet att göra en shoppingrunda till slottsbutiken för att utöka sina samlingar av gustavianska tillbehör.

Gunnebo hade många besökare denna vackra vårdag. Många av dem tog tillfället i akt att ta en titt på den gustavianska picknicken. Om man vid ett följande tillfälle annonserar sådana uppvisningar, kommer säkerligen många fler mölndalsbor och göteborgare att söka sig till Gunnebo.

Sökning efter eremiten

Flera barn, tidsenligt klädda, var med, och för dem ordnades verksamhet. En del avMikael Tilander utfrågas av Lars Gahrn om dräktdetaljer och heraldiska vapen. Foto: Peter Engström sällskapet vandrade iväg med barnen för att leta efter Gunnebos eremit. Vandringen gick mot Hökekullen, där eremiten befanns vara en söt flicka i pojkkläder, uppklättrad i en ek. Eremiten lockades ner med hjälp av kakor på en bricka och ett fyllt glas med kryddat brännvin. Denna lek roade de små, men frågan är om den inte var ännu roligare för oss vuxna. Glada infall flödade. När vi tågade uppför backen vid Källargärdet, påpekade Ulf Leonardzon, att backen var som gjord för ”backanaliska upptåg”. Inte ens Aron Jonason eller Axel Engdahl hade kunnat vitsa fyndigare. Utflykten avslutades med en visning av den framgrävda grunden till eremitaget. Jag berättade om denna byggnad och om eremiten på Gunnebo (en utklädd skådespelare, som deltog i ett skådespel, skrivet av skalden Olof Benjamin Lund och uppfört på Gunnebo 1797).

Dans till ”Gustafs skål”

En gustaviansk flicka i en picknickens vackraste klänningar: en dröm i blått och vitt. Foto: Alexandra TilanderDärefter vidtog dans på stora gången mellan de två bowlinggreenerna i södra trädgården. Ulf Leonardzon var sakkunnig dansmästare, och sällskapet dansade till melodin ”Gustafs skål”. För barnen ritade man upp en skattkarta i trädgårdsgångarnas sand. På ett ställe låg en nyckel nedgrävd. Pojkarna satte fart och fann först nyckeln och senare även en skattkista, som – med mammas hjälp – kunde låsas upp och befanns innehålla guldpengar. (Allt är dock inte guld som glimmar. Pengarna innehöll choklad, vilket från pojkarnas synvinkel kanske var ännu bättre.)

Stor dansglädje

Ett av de stora samtalsämnena under samvaron var Sveaborg. Flera gustavianer hade besökt denna välbevarade fästning från 1700-talet. I Helsingfors’ stadshus hade de dansat Mr Beveridge’s Maggot och fått stående ovationer för denna sin Ulf Leonardzon ser ut som om han vore hämtad från en målning av Thomas Gainsborough. Foto: Peter Engströmdansuppvisning. Nu fortsatte man att öva på denna vackra men invecklade dans med många turer och vändningar. Mikael Tilander var en mycket skicklig och uppmuntrande dansmästare. Han dansade med själv, uppmuntrade sina vänner och undvek att klandra, när det gick fel. Ömsom trallade han själv fram melodin, ömsom spelades den – hör och häpna! – av hans mobiltelefon, som låg i gräset, kopplad till en mindre högtalare. Denna musikapparat var förvisso inte gustaviansk, men den var så liten, att den alls inte störde. Dansen togs om gång på gång. För varje gång gick det allt bättre, och felen blev allt färre. Tilander uppmuntrade och stämningen steg oavbrutet med många glada skratt. Själv har jag aldrig tidigare varit med om sådan dansglädje och så trevlig stämning.

Var är du Jakob?

Slutligen var dansen inövad, men inte kan man väl gå hem, när det är som roligast? Nu var det dags att leka ”Var är du Jakob?” En av deltagarna blev blindbock och fick ögonen förbundna med en bindel. En annan blev ”Jakob” och fick en klocka i handen. De andra tog varandra i händerna och bildade en ring runtom Jakob och blindbocken. Nu skulle blindbocken fånga Jakob. Varje gång blindbocken frågade: ”Var är du Jakob?”, måste Jakob klinga i klockan. Det var dock ändå inte lätt att uppfatta var Jakob befann sig. Ofta fångade blindbocken i stället någon i ringen, vilket kunde vara nog så roligt.

Klockan var nu halv sex på kvällen. Picknicken hade varat fem och en halv timme. Jag hade en kvarnbyvandring, som väntade, och jag måste med sorg i hjärtat säga farväl och vandra hemåt, när det var som trevligast.

Finns andra århundraden?

En gustaviansk soldat i en gustaviansk soffa (ritad av regementskamraten Carl Wilhelm Carlberg). Foto: Peter EngströmGunnebo hade många besökare denna lördag, och de följde i många fall picknicken och dess verksamheter. När vi vandrade iväg mot Hökekullen, mötte vi ett större sällskap, som frågade:

 – Från vilket århundrade kommer ni?

 – Från 1700-talet.

 – Finns det något annat århundrade? sade trumslagare Rask stillsamt och skämtsamt.

Det var ett skämt, men det speglar verksamhet och inriktning. Föreningen är inriktad på 1700-talet och skaffar sig ständigt mer kunskap om århundradets kulturhistoria och militärhistoria. I föreningen möts män och kvinnor med samma intressen. Möter man andra, blir det meningsfullt att gå vidare och tillägna sig detaljkunskap. Föreningens uppvisningar blir på detta sätt alltmer imponerande. När jag sade farväl till Ulf Leonardzon, sade jag bland annat:

 – Du är bra påläst!

 – Jag är bara en amatör, svarade han anspråkslöst.

 – Ofta är det amatörerna, som kan mest, svarade jag.

Så är det verkligen i detta fall. Gustavianernas vetande är omfattande.

Dokumentera kunskapen!

De militärhistoriskt och allmänt kulturhistoriskt inriktade föreningarna samlar in etKarin Andersson hade en halmhatt som solskydd. (Gustavianska flickor fick inte lov att bli solbrända.) Foto: Alexandra Tilandert omfattande och värdefullt vetande genom forskning, rekonstruktionsarbete och försök att ibland leva på 1700-talsvis. Det är angeläget att dokumentera detta imponerande vetande. Vad gäller klädesplagg har man lagt ut en del av sina kunskaper på nätet. I stället för mönster presenterar man läckra färgbilder, men givetvis finns mycket mer att berätta om. Varje helhetsbild byggs upp av detaljer. Utan detaljkunskap blir helhetsbilden dålig. Detta inser dessa föreningar, som på sitt sätt utökar vetandet och återskapar historien. Otroligt mycket arbete krävs, men varje framsteg är en uppmuntran, och – som här på Gunnebo – kan man ha mycket trevligt och nöjsamt på vägen.

Klicka här för denna artikel i pdf-format.

Med hjälp av kakor och ett glas skall nog eremiten lockas fram och förmås att vara med i picknicken. Foto: Peter Engström

Gunnebos eremit har följt med fram till trädgården. Foto: Peter Engström

Dansmästare Mikael Tilander ger inledande anvisningar åt gustavianerna. Foto: Peter Engström

Kasernverserna från 1793

Christina Hall och den behagliga melodi,
som användes vid grundläggningen av borgerskapets kasern 1793

På Gunnebo satt Christina Hall den 21 november 1793 och skrev ett brev till överstelöjtnant Georg Carl von Döbeln. Man tänker sig lätt, att hon frös ordentligt, men vi skall ha klart för oss, att herrgårdsbyggnaden (nu kallad slott) ännu inte var färdig. Hon bodde alltså ännu i norra flygeln, där gemaken var mindre och lättare kunde hållas varma. Av någon anledning blev inte mer än början av brevet skrivet på Gunnebo. Först den 2 december fortsatte hon brevskrivningen i Göteborg.

 Christina Hall berättade om melodin

I sitt brev berättar hon om en händelse, som borde kunna intressera en militär, nämligen grundläggningen av borgerskapets kasern i Göteborg. Hon skriver: ”Av medföljande kan Ni se hela ceremonien och läsa om vår landshövdings vältalighet, då han fastmurade grundstenen, och telika (tillika) läsa hr kom. Petersons vers, som ävenledes har sin egen behageliga melodi till exempel den ’Klockan är tio slagen’ etc.” (Brevet finns i Georg Carl von Döbelns arkiv i krigsarkivet, B. volym 4. Här har stavningen normaliserats.)

Givetvis kunde det vara intressant att få höra en melodi, som Christina Hall uppskattade, men var skulle jag få tag i denna melodi? I min villrådighet vände jag mig till Lennart Larsson, som har författat den utmärkta boken ”Musiken vid Göteborgs Garnison … eller när Bach, Händel och Mozart spelade i Göteborg … (Gbg 2003, AB Centor S.A.).

 En gammal brandvaktsvisa

Av allt att döma löste Lennart Larsson gåtan. Han pekade på en gammal brandvaktsvisa, som finns med i hans bok. I Sveriges städer hade man nattetid brandvakter, som gick omkring på stadens gator och ropade eller sjöng:

Klockan är åtta slagen!
För eld och brand och fiendens hand,
bevare Gud vår stad och land!
Klockan är åtta slagen!

För varje klockslag byttes siffran. Lennart Larsson har med denna visa och dess melodi, båda upptecknade i Jönköping. Han skriver: ”Troligen användes samma folkmusikinspirerade melodi i Göteborg, där precis samma text återfinns i äldre litteratur.” (Lennart Larsson, Musiken vid Göteborgs Garnison, s. 67.) Där har vi Christina Halls ”behageliga melodi”. Hon har givetvis hört den många kvällar och nätter, då brandvakten vandrade förbi familjen Halls palats inne i Göteborg. Men var skulle jag kunna finna texten?

 Fyra rader med välgångsönskningar

Tidningen Götheborgs Nyheter redogjorde utförligt och livfullt för kasernens grundläggning, men någon sångtext fann jag inte där. Tidningen återgav dock innehållet på ett pergamentsblad, som lades ner i en blylåda och murades in i kasernens grund (Götheborgs Nyheter nummer 45, 16/11 1793). Någon tid senare bläddrade jag på måfå i en annan förträfflig bok, nämligen Christer Johanssons och Fredrik Johanssons skrift ”Bussar och Bönhasar: Det yngre garnisonsregementet i Göteborg under gustavianska tiden 1772-1801” (Gbg 2003). Även där redogjordes för kasernens grundläggning, och även där tryckte man av pergamentsbladets text. Då slogs jag av en tanke: Här har jag ju visan! Bladet avslutades nämligen med några välgångsrim:

Dig störe aldrig Fiends hand,
Ej heller någon eld och brand:
Inslut alltid ett tappert folk,
Som dygd och ära har till tolk.

Dessa verser går utmärkt att sjunga till brandvaktsvisans melodi, om man tar bort inledningen ”Klockan är åtta slagen”. En nutida läsare tycker, att tredje versen (raden) haltar, men då bör han veta, att ordet ”alltid” här bör läsas all tid. Då går det bra. Dessa verser (rader) innehåller åtta stavelser var.

Likheter mellan brandvaktsvisan och kasernverserna

Brandvaktsvisans första rad (För eld och brand och fiendens hand) innehåller dock nio stavelser. Den andra raden (bevare Gud vår stad och land!) har åtta stavelser. Det är dock uppenbart, att första raden är något förvanskad. Det trestaviga ordet ”fiendens” bryter rytmen. Läser man i stället ”fiends” – så som det står i kasernverserna – blir rytmen helt riktig, och då får vi även här åtta stavelser.

Att kasernversernas författare efterbildar brandvaktsvisan är uppenbart, om man tänker efter. I båda fallen rör det sig om välgångsönskningar eller rättare sagt önskningar om att olyckor må avvändas. I brandvaktsvisan nämns ”eld och brand och fiend(en)s hand”, i kasernverserna ”Fiends hand” samt ”eld och brand”. Överensstämmelsen i innehåll är alltså fullständig. Att även melodin är densamma är bara vad man kunde vänta sig.

En melodi som gav trygghet

Melodin var ”behagelig”, och visst låter den bra, men vår uppfattning av musiken påverkas också av det budskap, som den förmedlar. Christina Hall levde i de stora stadsbrändernas tid, då Göteborg upprepade gånger drabbades av förhärjande bränder. Många göteborgare levde i skräck och ångest för bränderna. Läkaren Christofer Carlander använder ibland orden ”eldskrämsel” och ”eldskräck” i sina journaler. (Gudrun Nyberg, Doktor Carlanders Göteborg: Folkliv, sjukdom och död 1793-1814, 2007, s. 26.) Under sådana förhållanden kunde det vara lugnande och behagligt att höra brandvakten ropa eller sjunga. Så länge hans sång ljöd kunde man vara säker på, att det var lugnt ute i staden. Christina Hall hade – åtminstone senare i livet – bekymmer med sina nerver. Det är lätt att tänka sig, att hon fann brandvaktens sång behaglig, eftersom den ingav lugn och trygghet, fastän brandvaktens röst nog mången gång kunde vara hes av brännvin eller förkylning och föga tonsäker.

 Vem är skalden herr kom. Peterson?

Vanligen offentliggjordes dikter i tryck utan angivande av författaren. Så är det oftast även i handskrifter. På bladet i blylådan saknas givetvis uppgift, om vem skalden var.

Christina Hall kände honom dock vid namn, skada bara att hon inte var utförligare! Hon talar om ”Hr Com: Petersons Vers”. Förnamnet får vi inte veta, och så här i efterhand är det inte lätt att veta vad ”Com:” står för. Åsyftar förkortningen commendant, commendör, comminister eller commissarie eller möjligen något annat? Att skalden skulle vara kommendant kan vi utesluta. Göteborgs kommendant hette år 1793 inte Peterson. Icke heller brukade man vid denna tid utnämna Pettersöner till kommendörer av ordnar. (Dessutom skulle inte enbart ordenstiteln utan även yrkestiteln anges.) Har skalden då varit komminister? Antalet präster med efternamnet Pettersson har i äldre tid varit starkt begränsat. Prästerna brukade ta sig efternamn, som klingade mer förnämt. Någon komminister Peterson, som skulle ha kunnat skriva verser 1793, har jag inte lyckats finna. Kanske var han kommissarie, men vem var han? Härmed efterlyses ”hr kom. Peterson”. Vem var han?

Klicka här för artikeln i pdf-format

Gustaviansk bal på Råda säteri

 

Gustaviansk bal på Råda säteri


Råda säteri är en välbevarad gustaviansk herrgårdsanläggning i Råda socken (i Mölnlycke i Härryda kommun). Herrgården är naturskönt belägen med utsikt över Rådasjön och med ekskog och bokskog bortom den öppna marken. Åt väster ligger halvön Labbera med en uppbyggd ruin. Råda säteri blev känt, då Martina von Schwerin, Esaias Tegnérs väninna och ”biktmoder”, bodde här, och då kammarherre Magnus Lagerberg, den framstående myntkännaren, museimannen och kulturmecenaten, här utövade en storartad gästfrihet.

Fest i hela huset

Lördagen den 2 oktober 2010 skrevs ett nytt blad i herrgårdens historia av den militärkulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer, som under ledning av sin ”balmadam” Jennie Rodin ordnade gustaviansk bal på Råda. I den stora salen i bottenvåningen intog de 67 balgästerna en trerätters middag. Man umgicks och dansade i övervåningen. Man hade salong i mittsalen, som ligger mitt i huset och har utsikt över Rådasjön.

Man dansade i en konferensrummet till höger om trappan. Balgästerna var så många, att alla som ville dansa inte kunde dansa samtidigt på grund av platsbrist. Man beräknar dock att omkring två tredjedelar av deltagarna dansade någon gång under kvällen. Alla som ville dansa, fick tillfälle att göra detta, men somliga valde helt frivilligt att avstå.

Högklassig musik

De dansande hade förstklassig musik, levande musik, utförd av Junekvintetten från Jönköping, en kvintett med enbart stråkar, det vill säga cello och violiner. I första hand spelades dansmusik, i detta fall Anglaise, Hennes kongl. höghet drotningens anglaise, Hole in the wall, Jenny Pluck Pears, Gustaf Wasa, Z-menuett, Mr Beveridge’s Maggot och givetvis Gustafs skål.

Balen inleddes med harpospel av Gun-Louise Hogmalm. Hon spelade Minuet in G major av Bach, Sarabande av Händel, Lullaby av Frans Schubert, Dans från Alceste av Christoph Willibald Gluck, Rondo av Pässler och av Mozart ”Ah, vous dirai-je Maman” (Blinka lilla stjärna) med variationer, Vårsång och Minuet. Dessutom framförde hon Jenny Pluck Pears, Romance De L’amour (en traditionnel från början av 1700-talet) och ”antagligen ett par medeltida melodier”. (Så här i efterhand minns Gun-Louise Hogmalm inte alla stycken, som hon spelade.) Med på Råda fanns även trubaduren Carl Håkan Essmar från sällskapet Gustafs Skål. Han sjöng visor av Bellman, von Dalin, fru Lenngren och Lidner. Han gjorde också en miniföreställning kring ett brev från baron Tilas, som beskrev Bellman på kalas.

Gäster från många håll

Balen tilldrog sig stort intresse, och folk från många föreningar infann sig. Jennie Rodin berättar: ”Vi hade utrikiska representanter från norska Corps de Garde. Utöver det så kom ett antal från Gustafs Skål (Stockholm). Sydsvenska dansgruppen Cadenza dök också upp. Westgiötha Gustavianer stod givetvis för större delen av gästerna. Dessutom hade vi ett antal ’nya’ ansikten från Västra Götaland.” Mikael Tilander meddelar, att man hade gäster från Nylands Karoliner och Fredriksstens Artillerie Compagnie af 1716.

På en 1700-talsbal skall man givetvis vara klädd på 1700-talsvis. Jennie berättar vidare: ”De finare herrarna hade väst och långrock i fint tyg med matchande knäbyxor. Givetvis visades välformade vador upp i tjusiga silkesstrumpor. Samtliga damer kom i högreståndsdräkt. Många dräkter hade sytts hemma på kammaren, men andra hade hyrts av Göteborgs skräddare eller på annat håll. Två av våra ’soldater’ har sytt egna herrskapsdräkter och dök upp i dessa, och en hade lånat till sig en dräkt av en teater. Merparten av Westgiötha Gustavianers herrar dök dock upp i modell 1779-uniformen.” Mikael Tilander lade märke till nationella dräkten i form av hovdräkt för fruntimmer.

Mat och dryck av passande slag

Mat och dryck skulle likaså passa in i sammanhanget. Jennie lämnar besked också om detta. Gästerna bjöds på ”Fransösk Ärtesoppa, Grillad Af Får med Pumpegröt och Säsongens Grönsak, Mandel-Ost med Björnbär i Honung. Dessutom serverades tilltugg i form av frukt, kakor och konfekt.”

Festen hade en särskild ”dryckesmäster” vid namn Daniel Bäcklund. Han berättar om dryckerna: ”Till förrätten drack jag ett glas halvtorrt Riesling från Rhendalen och Pfalz, mer exakt vet jag inte. Till huvudrätten drack jag ett rött vin från Bourgogne, som passade bra med lammet. Till efterrätten drack jag ett dessertvin med bärnstensfärg, något kraftigare, sött men med vad jag minns en besk eftersmak, från en region precis utanför Bourdeaux.” 

En mycket stor bal

Detta var en mycket stor tillställning på säteriet. Svenska herrgårdar var inte byggda för större fester. Med ledning av antal slagbord, avsedda för matsalen på Gunnebo, kan man räkna ut, att arkitekten Carlberg hade tänkt sig som mest 20 bordsgäster. Christina Hall, som var husets värdinna, var dock mycket intresserad av sällskapsliv, och antalet slagbord blev större. Som mest tycks Christina Hall ha kunnat ta emot 34 bordsgäster. I stora salongen fanns 28 sittplatser. Därmed har vi inte kommit upp till mer än ungefär hälften av antalet gustavianska balgäster på Råda säteri 2010. Antalet ståndspersoner, lämpliga att bjuda in, var inte stort på 1700-talet. Dessutom var det – med den tidens dåliga vägar och fortskaffningsmedel – svårt att samla folk ute på landsbygden. Baler och fester varar ju i allmänhet en bit in på natten. Belysning efter vägarna saknades. Vägarna var dåliga och de hästdragna vagnarna långsamma. Dessutom kunde de välta, om man inte körde försiktigt. Det ena med det andra medförde, att man på herrgårdarna ute på landsbygden måste vara beredd att inkvartera sina balgäster över natten. På Gunnebo hade Christina Hall till sin familj, sina gäster, sina tjänare och gästernas tjänare allt som allt 27 sängplatser med sängkläder åt herrskap och 9 åt tjänstefolk. (Lars Gahrn, Gunnebos möblering, otryckt utredning, Mölndals museum 1995.) Därför var det på den tiden lämpligare att ordna större baler inne i Göteborg. Nu är det snarare tvärtom, ty vägarna är utmärkta och bilarna är snabba. Därför hoppas vi, att gustavianerna kommer tillbaka.

Balsalarna var trånga även på 1700-talet. Frimuraresalen, som var den stora festlokalen, innan Börsen byggdes, bör ha varit ganska fullsatt, när göteborgarna ville dansa. Även trångboddhet och trängsel i allmänna lokaler hör 1700-talet till!

En minnesvärd afton

Som läsarna torde förstå lutar jag åt uppfattningen, att gustavianernas bal på Råda säteri är den största gustavianska tillställning, som har anordnats på Gunnebo och Råda. Detta var en minnesvärd afton inte bara för balgästerna utan även för Rådaborna. Därför har jag velat samla några uppgifter om balen på Råda säteri.

Jag tackar Jennie Rodin, som har lämnat uppgifter och samlat in uppgifter från Gun-Louise Hogmalm och dryckesmäster Daniel Bäcklund. En dam vid namn Angie från företaget Qbicom har kåserat trevligt om Jennie och balen på sin blogg (http://www.b.qbicom.se/wordpress/. Mikael Tilander har lämnat värdefulla uppgifter. Jag tackar Karin Andersson, som både själv har fotograferat och låtit andra fotografera. Gästerna fick inte lov att själva fotografera inne i huset, eftersom Gustavianerna ville återskapa 1700-talsstämning så gott det gick. Man hade dock två fotografer (Johannes Tveitan och Gustaf Lindberg) på plats där inne, och de fotograferade ibland under kvällen. Tack vare dem har vi även inomhusbilder. Ett tack vill jag framföra till er alla. Ni har allesammans gjort en stor insats för att levandegöra historien.

Klicka här för denna artikel i pdf-format