Fredrikstens försvar 1718 – ett föredöme

Fredrikstens fästning blev för norrmännen en sinnebild och symbol för norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga. Fästningen har aldrig dagtingat för fienden. Norrmännen gav inte upp sitt motstånd, fastän motstånd år 1718 kunde te sig utsiktslöst. Under 2018 har 300 år förflutit sedan Karl XII belägrade fästningen i november 1718 och stupade i en löpgrav under belägringen.

Tre utanverk

Karl XII och ryktets gudinna, Fama, med trumpeten. Målning av Julius Kronberg.
Karl XII och ryktets gudinna, Fama, med trumpeten. Målning av Julius Kronberg.

Fästningen Fredriksten ligger vid Idefjorden och är byggd på en klippa, som tornar upp sig hög och otillgänglig över staden Fredrikshald (nu Halden) och dess hamn. Åt öster finns dock en högslätt, och härifrån kan man rycka fram emot fästningen utan att besväras av större höjdskillnader. Norrmännen var medvetna om att denna sida var fästningens svaga sida. Därför byggde man här tre utanverk, eller snarare tre mindre fästningar, framför den stora. De hette från norr till söder Gyldenlöve, Stortornet och Overberget. Hösten 1718 var Karl XII klar för ett stort erövringståg mot Norge. Huvudarmén räknade 36 000 man och trängde in i södra Norge under konungens befäl. Norrmännen var starkt underlägsna och drog sig tillbaka till andra sidan av Glomma. Närmaste uppgift för konungen blev nu att erövra Fredrikstens fästning, så att han hade ryggen fri, när han fortsatte sin framryckning mot Kristiania (Oslo) och fästningen Akershus.

Snabb och beslutsam framryckning

Högt på en klippa ligger Fredrikstens fästning, men svenskarna kom bakifrån, där fästningen är lättast att nå.
Högt på en klippa ligger Fredrikstens fästning, men svenskarna kom bakifrån, där fästningen är lättast att nå.

Fälttåget var omsorgsfullt förberett och genomtänkt. Att fästningen borde angripas från östra sidan var självklart. Svenskarna började med att beskjuta utanverket Gyldenlöve, som stormades och intogs den 27 november. Skulle svenskarna nu vända sig mot de återstående två utanverken, eller skulle man rycka fram mot huvudfästningen? Krigsledningen gjorde bedömningen, att man inte borde offra tid och soldater för att erövra de kvarvarande utanverken. Från Gyldenlöve kunde man rycka fram mot fästningen utan att besväras nämnvärt av eldgivning i flanken från de båda utanverken, som låg på stort avstånd (620 respektive 190 meter) från den svenska framryckningen. Svenskarna eller rättare sagt konungen hade föresatt sig att erövra fästningen och att göra detta snabbt. En skyddande löpgrav grävdes, så att man skulle kunna rycka fram så skyddad som möjligt mot fästningen. Svenskarna arbetade nattetid med sina löpgravar, därför att de grävande då var svårast att upptäcka från fästningen och utanverken. Från de svenska löpgravarna besvarades inte fiendens eldgivning. Man ville inte, att mynningsflammorna från de svenska gevären skulle för norrmännen avslöja var svenskarna befann sig, så att norrmännen kunde rikta in sin eldgivning bättre. Konungen var angelägen om att allt skulle gå så snabbt som möjligt. Han övervakade själv arbetena. Den franske fortifikationsofficeren Philippe Maigret försäkrade kungen, att fästningen inom åtta dagars tid skulle vara i svensk hand.

Beslutsamt försvar

Fästningsporten. Foto: Lars Gahrn.
Fästningsporten. Foto: Lars Gahrn.

För norrmännen på Fredriksten såg det mörkt ut. Den svenska övermakten var mycket stor. De norska stridskrafterna var underlägsna och hade dragit sig tillbaka till andra sidan av Glomma. Därifrån var inte någon undsättning att vänta. Belägringen bedrevs med stor kraft och snabbhet. Fästningens kommendant, överstelöjtnant B. N. Landsberg, hade lätt kunnat tappa modet och börja tänka så som kommendanten på Sveaborg, förrädaren Carl Olof Cronstedt, gjorde 1808: Fienden är mycket starkare än vi. Därför gör vi bäst, om vi genast kapitulerar. Varför skall man offra liv till ingen nytta? Överstelöjtnant B. N. Landstad var dock en plikttrogen befälhavare. Han tänkte inte så utan var beredd att bjuda motstånd i det längsta. Inga underhandlingar inleddes med svenskarna. Fastän utanverken låg långt bort, sköt man därifrån ut i mörkret mot det håll, där de svenska löpgravarna torde gå fram. Från fästningen sköts ”ljuskulor”, som lyste upp natten och då och då gav en skymt av landskapet och löpgravarna. En och annan svensk stupade, men framryckningen fortsatte.

Ett betydelsefullt dödsfall

Karl XII:s minnessten. Foto: Lars Gahrn.
Karl XII:s minnessten. Foto: Lars Gahrn.

Det var då det stora och oväntade omslaget skedde. Karl XII uppehöll sig i den gamla löpgraven för att övervaka arbetet på den nya och vid behov driva på grävningen. Hela hans kropp utom huvudet var skyddad av löpgravens bröstvärn. Endast huvudet tittade upp ovanför skyddsvallen. (Han ville ju följa grävningen.) Kungen var på det stora hela väl skyddad av mörkret, bröstvärnet, de stora avstånden till utanverken och till fästningen. Huvudet var visserligen oskyddat men utgjorde en liten målyta. Rimligtvis var faran för konungen förhållandevis liten. Ändå sköts han till döds just där i löpgraven den 30 november 1718. Enligt Gunnar Grenanders övertygande utredning kom den dödande karteschkulan från det avlägsnaste och mest osannolika stället, nämligen Overberget, inte mindre än 620 meter bort. Det visade sig snart, att på grund av kungens fall hade norrmännen vunnit fälttåget.

Kungens död – Norges räddning

Det norska fälttåget var nämligen illa omtyckt av de svenska befälhavarna. De ansåg (med all rätt), att vinterfälttåg skulle leda till alltför stora förluster enbart på grund av kylan. De ansåg (med all rätt), att det skulle var alltför svårt att föra fram förråd i tillräckliga mängder landvägen. För att erövra Norge krävdes sjöherravälde, men den danska flottan behärskade havet. Efter kungens död beslöt krigsrådet att häva belägringen och tåga tillbaka Sverige. Så skedde också. Norge var räddat.

Fredrikstens försvar – ett föredöme

Norges försvar 1718 är i många avseende föredömligt och kan stå som förebild för andra. Norrmännen undvek fältslag mot svenskarna, som var överlägsna i antal och stridsvana. I stället förde norrmännen undan livsmedel och drog sig tillbaka till lättförsvarade försvarslinjer. (På samma sätt bemöttes med stor framgång den svenska armékår, som från Jämtland tågade in i Tröndelag.) Fästningen Fredriksten bjöd på beslutsamt och ihärdigt försvar, fastän läget tedde sig hopplöst. I krig räknar man dock med så många obekanta, att ingen kan räkna ut, vad utgång händelserna får, eller vilka omkastningar, som kan ske. Därför skall man kämpa och inte ge upp hoppet. Så gjorde norrmännen i Fredriksten. Genom sin ihärdighet vann de seger. De sköt från alla vinklar, och mot all förmodan fällde en kula från det avlägsnaste utanverket det högsta högviltet. Därmed var fälttåget avgjort till norsk fördel.

Fredriksten räddade Norge

År 2018 kommer norrmännen helt visst att på nytt hedra Fredrikstens försvarare. Det har de all anledning att göra. En svensk erövring av Norge skulle ha fått stora och tunga följder för Norge. Sverige var eller ville vara en stormakt. Följden blev att man höjde skatterna i de erövrade landskapen och skrev ut soldater gång efter annan. Soldatutskrivningarna och skattechocken var de viktigaste förklaringarna till snapphanerörelsen under skånska kriget på 1670-talet. I det karolinska enväldet gällde likriktning och försvenskning. De erövrade landskapen försvenskades kraftfullt och grundligt. Något liknande hade med stor sannolikhet drabbat Norge, om Karl XII hade erövrat detta rike. Norrmännen har all anledning att vara tacksamma mot Fredrikstens försvarare.

Fredrikstens försvar – ett tänkvärt exempel

Med dessa ord vill jag inte alls skuldbelägga våra egna. Danskarna hade brutit freden 1709 och gått över till Skåne för att återerövra detta landskap. De besegrades emellertid i slaget vid Helsingborg 1710 och måste utrymma Skåne. De svenska anfallen mot Norge 1716 och 1718 var helt enkelt svar på det danska anfallet mot Skåne. En erövring av Norge hade omintetgjort hotet mot Sveriges västra gränser. Den skulle ha stärkt Sverige till en starkare motvikt mot det farliga ryska väldet. Varför skulle Norge inte kunna höra samman med Sverige lika väl som med Danmark? Hade inte de båda länderna varit förenade i Magnus Erikssons och Karl Knutssons dagar? Så kunde man tänka och fråga från svensk sida. Tack vare norrmännens kloka och ihärdiga försvar samt tillfälligheternas spel eller Försynens skickelser – hur man nu ser på saken – gick det svenska erövringsförsöket om intet. Fredriksten är ett tänkvärt exempel också för alla andra som funderar över försvarsmöjligheter i största allmänhet.

Lars Gahrn

Minnessång om Konungens kapare, kommendör Lars Gathenhielm

Medaljbild med påskriften: ”Han kunde inte lära sig att tåla”, det vill säga bojor och rep. Bilden är en fyndig sinnebild för det svenska stormaktsväldets långa dödskamp.
Medaljbild med påskriften: ”Han kunde inte lära sig att tåla”, det vill säga bojor och rep. Bilden är en fyndig sinnebild för det svenska stormaktsväldets långa dödskamp.

Denna minnessång sjunges som: ”Jeg vil synge om en helt”.

Jag vill sjunga om en man,
lyckosam på hav och land,
om en kapare och skälm,
om den store Gathenhielm.

Göta Lejon, snärjt av nät,
skulle tvingas ner på knä’t.
Fritt får ej vårt lejon gå
för att all sin spisning få.

Skrämd blir dock dess jägarhop.
Man får höra arga rop.
Jägar’n viker många fjät,
ty nu brister deras nät.

Hindernäten klipps itu.
Fri är segelleden nu.
Vem har skrämt varenda skälm?
Jo, den tappre Gathenhielm.

Öppna öronen och hör!
Ära den som äras bör!
Lasses liv är lärorikt.
Det är ingen annans likt.

Gathenhielms adelsvapen.
Gathenhielms adelsvapen.

Det omtalas gång på gång
och blir så en hjältesång.
Han, som gav oss hopp igen,
blev berömd bland alla män.

Lyssna till min hyllningssång!
Den har blivit mycket lång.
Fast hans död kom alltför fort,
fick han likväl mycket gjort.

Från hans vagga till hans grav,
från hans hem till Västerhav,
från lågt stånd till Riddarhus,
fylls hans liv av stormens brus!

Onsala är ljuvt och skönt.
Landskapet är mjukt och grönt.
Bonden har dock mycket men
utav bergåsar och sten.

Gårdens avkastning är låg,
men bredvid finns fjordens våg.
Vägen ned till sjön är gen.
Mången blir en sjökapten.

Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.
Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.

Drängen kan bli lättmatros,
och så seglar man sin kos.
När de återser sitt land,
har de penningar i hand.

Med stor fara och besvär
kan man vinna välstånd där.
Men då krävs rätt långa tåg
över havets blåa våg.

Gården Gatan är rätt stor.
Där bor Lasses far och mor.
I en gård, av sjöfart rik,
hör man barnets första skrik.

Syskon föds av Lasses mor.
Snart blir barnaskaran stor.
Då hans syskon blir alltfler,
krymper arvslotten alltmer.

Vill han bli en rikeman,
kan han ej bli kvar på land.
När han längre fram blir stor,
bör han lämna far och mor.

Lasse är en bondes son.
Fadern, om sitt välstånd mån,
har dock även rederi
och är flitig som ett bi.

Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.
Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.

Varje skepp är kofferdist,
men om här blir krig och tvist,
görs mångt skepp – så snabbt man kan –
till en fruktad örlogsman.

Många redare har glänst
i en lönsam kapartjänst.
Kaparfartyg hämtar hem
många tagna skepp åt dem.

Kaperi ger rikedom.
Snart står Onsala i blom.
Som de rikas minnesvård
bygges mången präktig gård.

Lasse sitter vid en bok.
Han skall nu bli lärd och klok.
Han har ju fått bänk och rum
i ett fint gymnasium.

Men till sjön står Lasses håg.
Tackel känner han och tåg.
Tar ej snart lektionen slut?
Ty Lars Gathe vill nu ut.

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.
Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Lasse träffar sjömanskap,
möter folk som rundat Kap.
Mycket lär han sig från dem.
Han vill ut långt från sitt hem.

Segel hissas. Utan sorg
lämnar Lasse Göteborg.
Vinden blåser, rårna gnyr.
Livet är ett äventyr.

Mycket händer. Mycket ser
Lasse innan han beger
sig emot sitt fosterland
och når så till hemmets strand.

Onsala i sommarskrud
är en gåva från vår Gud.
Här blir Lasse ledare,
bygdens störste redare.

Knappt har krigets åskor flytt
förr’n de är tillbaks på nytt.
Svenska flottan nu som sist
lider nästan ständigt brist.

En av de två marmorsarkofagerna.
En av de två marmorsarkofagerna.

Mången välbyggd kofferdist
måste fylla denna brist.
Lasse är då inte sen
att bli kaparekapten.

Kriget föder nog sig självt.
Det är sant till minst en hälft.
Ofta är det mer än rätt.
Kapare har oftast lätt.

Lasse tjänar icke minst,
och med denna stora vinst
ökar han sin arsenal.
Han blir kaparamiral.

Svenska flottan låg i hamn,
bar med orätt flottas namn,
gjorde dansken föga sorg
som försvar åt Göteborg.

Handeln klippte dansken av
här på Sveriges Västerhav.
Mat förfors av brist på salt.
Folk for illa eller svalt.

Fartygsbild i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Foto: Lars Gahrn.
Fartygsbild i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Foto: Lars Gahrn.

Gathenhielm i denna nöd
väckte flottan, som låg död.
Mången kaparefregatt
spelte dansken fula spratt.

Gathenhielm fick i sitt våld
många skepp, och Tordenskiold
gormade då högt och svor.
Hans förlust var mycket stor.

Göteborg fick åter salt.
Snart så hade staden allt.
Invånarna allihop
hälsar Lars med hurrarop.

Holländare, engelsman,
varje gast som vill och kan,
får bli Lasses örlogsgast
och får plundra danskars last.

Här finns bästa sjömanskap.
Andra hade bara skrap.
Gathenhielm betalar bäst.
Av de bästa får han flest.

Folket kan med våld och list
ta en präktig kofferdist.
Folket kan med lugn och köld
skjuta skarpt mot Tordensköld.

Svarta stormmoln tornar opp
och blir snart en hotfull tropp.
Strax skall komma blixt och knall.
Följer även stadens fall?

Tordönet är Tordensköld,
som är både blixt och böld.
Men var finner vi försvar?
Vem har vågat stanna kvar?

Gathenhielm är vårt försvar.
Gathenhielm har stannat kvar.
Kaparskeppens kanonad
skyddar rikets andra stad.

Kaparskepp och örlogsskepp
gör att dansken hänger läpp.
Tordensköld blir snärjd och trängd.
Farleden till sta’n är stängd.

Tordensköld står på sitt däck:
”Jag är fångad i en säck!
Jag vill dit varfrån jag kom.
Måtte vinden snart slå om!”

Skall hans flotta blåsas ned
emot svensken och bli ved?
Gud belönar tapperhet
och hör bön, som var man vet.

Ifrån öster vindar kom.
Titta, nu slår vinden om!
Flottan och dess sjömanskap
undgår Göta Lejons gap.

Danska flottan glider bort,
är försvunnen inom kort.
Lindrigt är dess nederlag.
Den är nog tillbaks en dag.

Här finns många göromål
för en man med viljans stål.
Lasses kropp är likväl svag
och försämras dag för dag.

Kryckor krävs, om han skall gå.
På ett däck han ej kan stå.
Stödd av mången hjälpsam hand,
måste han bli kvar på land.

Heder åt en invalid,
som använder kraft och tid
för sin stad och rikets väl
och ej blir sin sjukdoms träl!

Gathenhielm vid sin pulpet
skriver jämt med skicklighet,
gör hos maktens män visit,
verkar för sin sak med nit.

Varje natt kan man se ljus
i hans arbetsrum och hus.
Han är organisatör,
ja, en kunglig kommendör.

Kaparfolkets kommendör
kräver lydnad som sig bör.
Härifrån går order ut.
Nyhetsflödet saknar slut.

Man berättar vad man hör
för sin kaparkommendör.
Detta nyhetsflöde för
Lars till stadens guvernör.

Vad de danske tar sig för
vet rätt snart vår guvernör.
Han är trygg då och tillfreds
och kan ha försvar till reds.

Kristen trampar fartygsdäck.
Han har blivit danskens skräck.
Flera månader i sträck
ser han vatten och ej bläck

Han är Lasses käre bror.
Syskonkärleken är stor.
Rikedom vill båda ha.
Då går samarbetet bra.

Ingela är Lasses fru.
Hon får ökat ansvar nu.
När han ligger feberhet,
styrs hans hus av en som vet.

Hon styr piga. Hon styr dräng.
De kan få en hårdhänt släng.
Hon är hård och inte len
mot var kaparekapten.

Hon är rödkindad och sund.
Ofta går hon tung och rund.
Barn föds fram emellanåt
utan större klagolåt.

Hon bär aftondräkt av taft,
som ger ökad dragningskraft,
då hon avlägger visit.
Ja, hon lyser liljevit.

Om hon spelar ut sin charm,
gör hon maktens hejduk varm.
Om hon lägger manken till,
får hon snart nog som hon vill.

Med en sådan kaparfru
får de framgång, dessa tu.
Kaparen är framgångsrik,
ty hans fru är honom lik.

Kaparflottan sig begav
ut på Nordens Västerhav.
Som en bisvärm for den ut,
ut till bragder utan slut.

Överallt svärmar de kring.
De har både fart och sting.
Runt de danska öar far
Lasses skepp från vårens dar.

Liksom vinthundar på rov
jagar mer än sitt behov,
så tar Lasse på sin lott
ett betydligt överskott.

Med förhandling eller våld
umgås han med Tordenskiold.
De tar fartyg från varann.
Ingen vet dock vem som vann.

Sjöbusar finns inte mer.
Båda är en kavaljer.
Fast de gör varann förtret,
umgås de med artighet.

För allt vad vår vän bedrev
fick han kungligt adelsbrev.
Han är ej en kaparskälm.
Han är nu Lars Gathenhielm.

Adelsvapen, gult och blått,
kommer på Lars Gathes lott.
Stoltheten är mycket stor
när det hängs i kyrkans kor.

Vapnet har tillbörlig stass.
Lejon räcker fram sin tass.
Tassar, som de sträcker fram,
är försvar såväl som ramm.

I hans sköld ses solens sken
mot en väg belagd med sten.
Det är gatan vid hans gård,
ty dess kullersten är hård.

Solens sken är kungens nåd.
Kungen uppskattar hans dåd.
Blir han tjänad väl och lydd,
ger han nåd och tryggt beskydd.

Krigsmäns liv är ofta kort.
Lars och kungen har gått bort.
Snart fick döden i sitt våld
amiralen Tordenskiold.

Deras kamp, så lång och hård,
fortsätts på en kyrkogård.
Lasse, stark och ej mer svag,
slår med kryckan slag på slag.

Tordenskiold har tvärtom setts
stöta till med värjans spets.
Lasse, van vid hårda tag,
avvärjer med kryckans slag.

Ifrån midnatt fram till dag
räcker deras nappatag.
De slår hårt, men ett tu tre
tar de rast. Då bugar de.

Ja, så gör de, och man ser:
Envar är en kavaljer.
Hårt är kriget men ej hätskt.
Bägge hälsar cheval’reskt.

Dessa syner kan man se
mitt i natten, säger de,
som för fram vår sagoskatt
och förökar den var natt.

Kyrkan får nu en ny roll.
Den får torn åt bägge håll.
I det östra finns hans grav,
när han lämnat gård och hav.

Där står Lasses sarkofag,
bländvit som en sommardag.
Den är härligt marmorvit,
från Italien förd hit.

Ingelas är underbar,
ty hon inköpte ett par.
Deras sarkofager var
passande för furstepar.

Här i ståndsmässigt förvar
vilar de som kungapar.
Kistorna är som man vet
en betydlig sevärdhet.

Mänskan för sin sista strid
emot glömskan, men lång tid
kan ej bleka Lasses bild,
fast han ej var riktigt vild.

Karolin och kavaljer
var han. Vad kan sägas mer?
Handling ger oss mod och hopp.
Han fick oss att leva opp.

Hoppet återkom och gav
oss en guldkant, som då hav
rödfärgas av aftonglans.
Både hopp och byte vanns.

Upplysningar
Melodin är densamma som till sången ”Jeg vil synge om en helt”. Denna sång handlar om Tordenskiold. Eftersom Gathenhielm och Tordenskiold tog skepp från varandra, har jag ansett det vara lämpligt att deras minnestecknare och skalder stjäl melodier från varandra. Visan om Tordenskiold kan man lyssna till på cd-skivan: Kong Frederik IV:s Tambourafdeling Af 1704: Med Musikk Gjennom Historien! Vol. II. 2009, Festningsbyen Fredrikstad (nr 13 Tordenskiold).
Om Gathenhielm kan man läsa i boken: Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2007. Ericson sammanfattar en omfattande forskning och bidrar själv med åtskilligt av värde.
Inledningsstroferna anspelar på en känd medaljbild. Minnespenningen är slagen med anledning av Karl XII:s död. Den visar ett lejon, som sliter i ett snärjande rep, och har påskriften: ”Indocilis pati” (Han kunde inte lära sig att tåla, det vill säga bojor och rep). (Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar IV 1611-1718, Stockholm 1881, s. 596.)

Lars Gahrn

Handelskriget var bättre förr – Lars Gathenhielms 300-årsjubileum

Handelskriget var bättre förr. Om man jämför med dem, som ägnade sig åt handelskrig under världskrigen, framstår forna tiders kapare som kramgoa ljusgestalter. ”Konungens kapare”, kommendör Lars Gathenhielm och hans hustru Ingela har verkligen vuxit som storheter i och med att sjökrigsföringen har barbariserats.

Kaperi med få offer

Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.
Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.

Under världskrigen sänkte ubåtarna handelsfartyg med hjälp av torpeder. Både skepp och laster gick på detta sätt förlorade. Ibland fick fartyget en förvarning om att det skulle sänkas. Då kunde besättningen rädda sig i livbåtarna, men ofta kom torpeden utan förvarning. Fartyget sjönk snabbt, och hela besättningen, eller åtminstone många besättningsmän, drunknade. Helt annorlunda gick det till på de gamla kaparnas tid. De drev sin verksamhet i vinstsyfte. Både fartyg och last omhändertogs och såldes. Besättningarna var också en tillgång. Högt uppsatta personer vårdades. Dem kunde man kräva lösepenning för. Vanliga besättningsmän släpptes eller värvades till den egna verksamheten, som oftast var betydligt mer inbringande. Om besättningen försökte försvara sitt fartyg mot kaparna, hände det att några besättningsmän stupade i striden, men det var också det enda offer som krävdes. Allt togs till vara och återanvändes. Förlust för den ene (handelsfartygets redare) uppvägdes av vinst för den andre (kaparen).

300-årsjubileum

Så gick det till på den gamla goda tiden, Lars och Ingela Gathenhielms tid, före den vanvettiga förstörelsen och barbariet under världskrigen. Under 2018 har tre århundraden förflutit efter Lars Gathenhielms (1689-1718) död. Jubileet har givetvis uppmärksammats, bland annat genom en utställning i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala, nära Gathenhielms barndomshem. I själva verket har han aldrig varit bortglömd. Få historiska gestalter har fängslat eftervärlden så som han, fastän blod, våld och förstörelse var av underordnad betydelse i hans insatser.

Många medeltida sjörövare

Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.
Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.

Sjörövarna var betydligt farligare än kaparna. De sistnämnda hade statens tillåtelse och uppmuntran, vilket gjorde deras verksamhet laglig. Sjörövarna var brottslingar, som ibland ville undanröja både spår och vittnen. Hela medeltiden var full av sjörövare. Vikingarna var sjörövare, även om de också sysslade med handel och hantverk. Under 1300-talets slut blev sjöröveriet en verklig farsot, då vitalianerna eller hättebröderna hemsökte de nordiska länderna. Från början var de kapare som förde krig mot konung Albrekts fiender, men kaperiet utvecklades till rent sjöröveri mot allt och alla. Den mest kände har i efterhand blivit Klaus Störtebeker, som halshöggs år 1400 utanför staden Hamburg. Den svenske diktaren och tidningsmannen Oscar Patrick Sturzen-Becker ansåg sig räkna släktskap med honom och har i en dikt, full med inlevelse och beundran, skildrat denne sjörövare, som han väl egentligen inte visste något väsentligt om. På vitalianernas tid kom Gotland att bli ett riktigt sjörövarnäste. Här hade sjörövarna sina hamnar och fästen. Ön låg bra till mitt i Östersjön men samtidigt på betydande avstånd från fientliga riken och städer. Detta mönster kom att upprepa sig. Från Gotland kom Erik av Pommern, Ivar Axelsson Tott och Sören Norrby att ägna sig åt sjöröverier. Icke heller på västkusten saknades sjörövare. Länsherre på Älvsborgs slott var i början av 1470-talet Otte Torbjörnsson. Han ägnade sig åt sjöröveri men fängslades, dömdes till döden och avrättades år 1475.

Kapare efterträdde sjörövarna

På omslaget till 1958 års upplaga av K. G. Ossiannilssons roman är Lasse klädd som en karolinsk soldat, vilket är att göra honom mer karolinsk än han var i verkligheten. Han tillhörde inte krigsmakten utan var enskild företagare inom kaperinäringen och som sådan påfallande självständig. Teckning av Gösta Kriland.
På omslaget till 1958 års upplaga av K. G. Ossiannilssons roman är Lasse klädd som en karolinsk soldat, vilket är att göra honom mer karolinsk än han var i verkligheten. Han tillhörde inte krigsmakten utan var enskild företagare inom kaperinäringen och som sådan påfallande självständig. Teckning av Gösta Kriland.

Sjöröveriet var omfattande under Sveriges krigiska medeltid, men Gustaf Vasa gjorde slut på det. Han byggde alltifrån 1522 upp en svensk flotta och gjorde sin överhöghet gällande över hela riket. Detta gäller även Sveriges farvatten. Sjörövaren Sören Norrby fann för gott att ge sig av från Gotland. Sjöröveriet var slut, men under varje krig utrustades kapare. Enskilda fick lov att utrusta smärre fartyg och bestycka dem för att erövra fiendens handelsfartyg och på detta sätt störa fiendens handel. Kaperiet var ofta mycket inbringande. Det var också en förhållandevis trygg sysselsättning, eftersom kungen uppmuntrade och skyddade denna verksamhet. Sjörövarna blev förr eller senare infångade och avrättade, om de fortsatte att uppbringa fartyg. Kaparna kunde däremot bli både förmögna och aktade män i staten. Däremot har de inte fängslat eftervärldens uppmärksamhet, med ett lysande undantag: konungens kapare Lars Gathe, adlad Gathenhielm. Anledningarna till hans ryktbarhet är flera. Ingen annan har utrustat så många kaparfartyg som han, och ingen annan har haft så stor betydelse. Han bröt danskarnas handelsspärr, störde fiendens handelsförbindelser, bistod svenska flottan och medverkade i Göteborgs försvar. Enligt militärhistorikern Lars Ericson Wolke bidrog Gathenhielms kraftfulla och hänsynslösa handelskrig mot Danmark och Ryssland sannolikt till att öka krigströttheten i dessa länder. Ericson Wolke menar att Gathenhielms insatser mycket väl kan ha lett till att danskar och ryssar var beredda att ge Sverige fördelaktigare villkor än vad som annars skulle ha blivit fallet. Ingela Gathenhielm tycks medvetet ha arbetat på att bevara makarnas minne hos eftervärlden genom att beställa två praktfulla marmorsarkofager åt sig och den döde maken. Gathenhielms adelsvapen skulpterades i trä, målades praktfullt och hängdes upp i kyrkan. Hur många skolklasser på utflykt har inte beundrat marmorkistorna och vapnet?

Varför skrev de inte?

Gathenhielms adelsvapen.
Gathenhielms adelsvapen.

En åtgärd försummade både Lars och Ingela, nämligen att låta författa en skrift om sina bedrifter. Den skulle inte bara ha blivit en ofta anlitad källa utan även en folkskrift, som skulle ha gått ut i många upplagor. Deras kaparkapten John Norcross skrev ned sina minnen, som blev en verklig bestseller. Folk älskar att läsa om brottslingar och äventyrare. Lasse-Maja blev rik på sina memoarer. I stället för Gathenhielms memoarer fick vi en sägenbildning, som har varit mycket livlig, och en skönlitterär diktning, som har varit lika frikopplad från den historiska sanningen. Mest betydelse har romanen ”Konungens kapare” (1924) av M. G. Leijonsköld Oxenstjerna haft. Även K. G. Ossiannilsson skrev en historisk roman om Lasse i Gatan, (K. G. Ossiannilsson, Lasse i Gatan: Roman från Karl XII:s dagar, Sthlm 1928). År 1989 utgavs Evert Lundströms roman ”Konungens kapare”. I motsats till sina föregångare är Lundström halvdokumentär. Vid den tiden fanns också ett mycket större faktaunderlag. Den historiska forskningen hör 1900-talet till. Mödosamt har man letat fram uppgifter ur arkiven och kunnat bygga upp en historiskt riktig bild. Den har dock många oklarheter och felande bitar. Gravöppningen och undersökningen av Lasses kvarlevor visade att kaparen på senare år var en krympling, som rimligtvis måste ha stannat på land och i vilket fall som helst inte kunde göra någon nytta ombord. Han har på senare år varit redare och företagsledare. Sjölivet hörde hans ungdom till. Lars Gathenhielm var med andra ord mångsidig. Fastän han blev invalid kunde han som ledare göra stora insatser.

Stort intresse hos eftervärlden

Gathenhielms kapare anknyter till Gathenhielms adelsvapen i sitt föreningsvapen.
Gathenhielms kapare anknyter till Gathenhielms adelsvapen i sitt föreningsvapen.

En sådan man måste fängsla eftervärldens uppmärksamhet. Turisterna strömmar till Onsala. Forskningen arbetar. Böcker och tidskriftsartiklar skrivs (och läses även). Föreningen Gathenhielms Kapare vill åskådliggöra kaparnas och sjömännens liv och villkor på Gathenhielms tid och dessförinnan. Föreningens ordförande Daniel Bjurquist berättar: ”Gathenhielms Kapare bildades den 4 november 2017 som en ideell förening. Föreningen har idag 14 medlemmar, men vi växer allt eftersom. Föreningens syfte är att förevisa och levandegöra svenska kapare och pirater under 1500-1800-tal, i allt, strid och levande lägerliv, i helg och i söcken, i vardag och i arbete. Vi fokuserar våra förevisningar främst på blankvapen, då vi gör närstrider med huggare/värjor men även med stridsyxor, dolkar och ibland även svartkrutsvapen, typ pistoler. Vi strävar efter så hög historisk korrekthet som möjligt, men vi utesluter ingen. Föreningen är öppen för varje svensk medborgare, och vi är religiöst och politiskt neutrala.”

Sjörövarsånger och skådespel

Sång- och musikgruppen Stormfrun sjunger piratsånger. Foto: Lars Gahrn.
Sång- och musikgruppen Stormfrun sjunger piratsånger. Foto: Lars Gahrn.

Vi har också en sång- och musikgrupp som heter ”Stormfrun”. Den sjunger och spelar sjörövarsånger, nyskrivna och nykomponerade sådana, i anglosachsisk stil. Jag hade tillfälle att se och höra detta band under Lödöse medeltidsmarknad 2018. De sjöng kraftfullt och inlevelsefullt. Den starka sommarvärmen bekom dem inte och dämpade inte kraften i deras musik och livligheten i deras utspel. Två cd-skivor har de utgivit: Stormfrun – Pirate for the Rum (2016) och Stormfruns Sånger. Sommaren 2018 uppfördes ett krönikespel om Gathenhielms på Brännö. Sjörövare och kapare fortsätter att fängsla oss, och Lars Gathenhielm har lyckats med konststycket att fängsla oss mer än alla andra sjörövare och kapare tillsammans. Minnet av honom behöver inte 300-årsjubileet för att leva vidare, men vi behöver honom och jubileet för att göra Västsverige känt.

Läs vidare

Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, Lund 1997.

Lars Ericson Wolke, Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år: cirka 1050-1856, Lund 2015.

Gathenhielm och kaperiet: Sommarutställningen 2018, Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Utformning: Bert Westenberg och James Holm. Detta är en välskriven och väl illustrerad sammanfattning av Gathenhielms historia.

Lars Gahrn

Kända författare skrev om John Hall den yngre

Den mest omskrivne i familjen Hall är John Hall den yngre. Man förstår att hans levnadsöde har lockat författare att börja skriva. Från att ha varit en av Sveriges rikaste män blev Hall en av de fattigaste. Författarna har dock haft svårt att rättvisande skildra de mörka delarna av hans personlighet.

Överdrivna rykten

Cederborghs skrift kom tidigt och fick mycket stor betydelse för bilden av John Hall den yngre.
Cederborghs skrift kom tidigt och fick mycket stor betydelse för bilden av John Hall den yngre.

Kring ett sådant levnadsöde som Halls spinns legender, och det har även lockat kända svenska författare. Året efter Halls död gav Fredrik Cederborgh ut sin lilla skrift ”Berättelse om Den, först rike och ansedde, sedermera fattige och föraktade John Hall” (1831). Boken sammanfattar de ofta överdrivna och inte alltid sanningsenliga rykten, som vid denna tid var i omlopp. Det är beklagligt, att en sådan skrift har fått bestämma eftervärldens bild av John Hall den yngre. Även bilden av John Hall den äldre har starkt påverkats av denna lika oförmånliga som otillförlitliga skildring. Cederborgh tryckte om sin skildring redan 1834 (John Hall. Sannfärdig Sannsaga. Avsnitt i: Cederborgh, Ungdoms tidsfördrif III, Sthlm 1834). Det intressanta med detta omtryck är, att Cederborgh har ändrat vissa uppgifter. Detta visar att han har varit osäker på vad som stämmer, och att han har nåtts av andra och motstridande uppgifter. Jag har behandlat dessa nya upplysningar i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden” (1997). Originalupplagan av Cederborghs skrift gavs 1976 ut i faksimil av Rundqvists boktryckeri i Göteborg i en numrerad upplaga av 500 exemplar. I boken ingår en längre uppsats kallad ”Den olycklige John Hall”, sammanställd av en icke namngiven författare och huvudsakligen bestående av utdrag ur Sven T. Kjellbergs uppsats om John Hall. Även denna faksimilutgåva är förhållandevis sällsynt.

Ett moraliserande kistebrev

I stället för begravningsskrift utgavs ”ett par tre år” efter Halls död ett kistebrev, en kolorerad litografi med bilder ur Halls liv och en kortfattad levnadsteckning. Den hade utförts av J. Z. Blackstadius och hade som överskrift: ”Högmod går för fall: En kort berättelse om John Hall”. (Den finns återgiven i Svenskt konstnärslexikon III, Allhems förlag, Malmö 1957, s. 21. Flera av bilderna ingår i C.R.A. Fredberg, Från det gamla Göteborg II, 1921, s. 588 – 601.) Man märker på detta tryck, att Cederborghs skrift redan har börjat påverka bilden av den olycklige John Hall. Detta tryck är mycket sällsynt. Att högmod ofta går före fall är nog så sant, men fastän han hade många fel, tror jag inte, att man kan kalla John Hall den yngre för högmodig. Han har av allt att döma anklagats för ett fel, som han inte har haft.

Var Hall verkligen så snäll?

Sophie Elkan skrev många romaner, som nu är glömda, men romanen om John Hall blev hennes stora lyckokast. Foto: Waldemar Dahllöf.
Sophie Elkan skrev många romaner, som nu är glömda, men romanen om John Hall blev hennes stora lyckokast. Foto: Waldemar Dahllöf.

År 1899 gav Sophie Elkan ut sin roman ”John Hall: En historia från det gamla Götheborg”, en roman som tyvärr ofta – bland annat av författarinnan Birgit Th. Sparre – har använts som en ren faktabok, fastän den givetvis innehåller mycket som är ren diktning och ingenting annat, till exempel John Halls vid det här laget riksbekanta ormgrop. Författarinnan ger oss en välvillig skildring av Hall. Han tecknas visserligen som bortskämd och svag men å andra sidan även som välmenande och godhjärtad. Hans envishet och hätskhet kommer dock inte lika väl fram. Elkans roman har av Berndt Fredgren omarbetats till ett skådespel, som med framgång har spelats på svenska teatrar. Bland andra har den framstående skådespelaren Gösta Ekman den äldre gjort en insats i detta sammanhang. Han spelade Fredrik Damm, den elegante och vackre kavaljeren.

Birgit Th. Sparre i sagornas värld

Senaste upplagan av Sophie Elkans John Hall, utgiven 1993 och språkligt moderniserad av Karin Westerlund.
Senaste upplagan av Sophie Elkans John Hall, utgiven 1993 och språkligt moderniserad av Karin Westerlund.

Författarinnan Birgit Th. Sparre var ibland gäst hos friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Hon skrev vid några tillfällen om Gunnebo och friherrinnan, men även Halls omnämns. I sin roman ”Glimringe” (1944) låter hon John Hall den yngre dyka upp som landsstrykare på glasbruket Glimringe. Här är hennes berättarkonst på topp, men detta besök hade inte någon egentlig uppgift att fylla i handlingen och ströks i senare upplagor. Om ”Rike Hallens Gunnebo” har hon å andra sidan berättat ett och annat i minnesboken ”Därhemma på gårdarna” (1960). Hennes uppgifter om friherrinnan Sparre och Gunnebo under Sparrarnas tid stämmer bra och är historiskt mycket värdefulla, men vad gäller rike Hallen och hans Gunnebo befinner sig skildringen allt som oftast i sagornas värld.

Lundström välvillig

Den kände göteborgsförfattaren Evert Lundström gav 1986 ut sin roman ” Livets teater”, som handlar om familjen Hall och en samtida målarfamilj. Lundström har noggrant satt sig in i alla tillgängliga källor, och romanen är följaktligen närmast en dokumentärroman, framstående både som levnadsteckning och som litterärt verk. Boken ger en utmärkt bild av den olycklige John Hall: godhjärtad och svag men samtidigt envis, konstnärligt och vetenskapligt begåvad men utan sinne för affärer. Genomgående tecknar de sentida författarna Hall välvilligt. Hans hårdhet och hätskhet är dock inte lika väl återspeglade i romanerna. Författarna som har behandlat John Hall har varit snälla och trevliga människor. Följden har blivit att de tecknar John Hall som alltför snäll och trevlig. Diktade personer blir oftast mer eller mindre tydliga avspeglingar av författaren.

Lars Gahrn

Rättegångshandlingar var 1700- och 1800-talens skandalskrifter

Rättegångshandlingarna från John Hall den yngres många processer gav den tidens läsare inblickar i åtskilligt, och framför allt var de allsidigt skandalösa. Hall gav upphov till några av den tidens bestsellers. Liksom i fråga om många andra skandalskrifter tycks sanningshalten emellertid inte vara så hög som önskvärt vore.

Några smärre och samtida tryck

Under de långvariga processerna vandrade John Hall den yngre omkring som ett gatuoriginal. Han och hans rättstvister blev riksbekanta.
Under de långvariga processerna vandrade John Hall den yngre omkring som ett gatuoriginal. Han och hans rättstvister blev riksbekanta.

Det hörde till, att förmöget folk skulle uppvaktas med tryckta hyllningsskrifter. I samband med John Hall den äldres död 1802 utgavs: ”Vid gross-handlaren John Hall’s Jordfästning i Götheborgs Domkyrka Den 7 Octob. 1802. Af F. Svanander” (Gbg 1802). Svanander har hyllat den döde med högstämda ord i stenstil. Många år senare var det dags för Halls efterlämnade maka att skiljas hädan. Då utgavs ett tryckt blad med överskriften: ”Tankar vid Enkefru Hall’s, född Christina Gothéen, graf den 18:de Nov. 1825” (Gbg 1825). Den består av ett stycke ur Chateaubriand’s skrifter, vari denne gör gällande, att kristendomen företrädesvis är ”Vänskapens Religion”. Christina Hall hade verkligen odlat sina vänskapsförbindelser. Det skulle vara intressant att veta, om hon själv har valt detta stycke. Dessa gravskrifter utgavs i små upplagor, och antalet bevarade exemplar är givetvis mycket lågt. John och Christina Halls son, John Hall den yngre, dog utfattig 1830. Han fick inte någon gravskrift. Däremot skrevs mycket, som var allt annat än smickrande, om den olycklige John Hall.

Christina Wachtmeister – grevinna och amiralinna

John och Christina Hall hade två barn, som för enkelhetens skull hette John och Christina, de också. Dottern Christina Hall (1773 – 1839), gift Wachtmeister, var charmerande som sin mor och lyckades göra intryck på Gustaf III under hans besök i Göteborg. Hon var en rik arvtagerska men saknade titel och rang. Hon blev gift med en fattig arvtagare, som i gengäld hade både titel och rang, greven och amiralen Claes Adam Wachtmeister af Johannishus. Christina Hall blev genom giftermålet grevinna och amiralinna, och hennes make fick pengar att röra sig med. Dem förvaltade han skickligt, och på så vis blev en del av familjen Halls förmögenhet kvar hos ättlingarna inom ätten Wachtmeister. Claes Adam och Christina Wachtmeister fick två barn och har många avkomlingar. En av dem var greve Folke Bernadotte. Om greveparet Claes Adam och Christina Wachtmeister har inte skrivits mycket, men greven och amiralen var med i tidens stora händelser och nämns därför här och var i den historiska litteraturen. Jag har samlat en hel del kopior ur litteraturen.

John Hall den yngre – konstnär och bankrutterad köpman

John Hall ville försvara sig även inför frimurarna i Stockholm och lämnade därför in detta tal hos dem.
John Hall ville försvara sig även inför frimurarna i Stockholm och lämnade därför in detta tal hos dem.

Sonen i huset, John Hall den yngre (1771 – 1830), var konstnärligt begåvad och intresserad av naturvetenskap. För handel och industri saknade han däremot både håg och fallenhet. Olyckligtvis ville han efter faderns död nödvändigtvis själv och utan kompanjoner sköta handelshuset. Följden blev konkurs efter bara fem år, och på konkursen följde långvariga och mycket uppmärksammade processer mot konkursförvaltarna. Hall och hans medhjälpare anklagade dem för att missköta konkursboet och för att sko sig själva. De hade framgång i rådhusrätten och hovrätten, och målet gick vidare till Högsta Domstolen. Innan denna domstol hade hunnit börja behandla målet ingick Hall förlikning med sina konkursförvaltare. Denna uppgörelse blev mycket mytomspunnen. Man har påstått, att strax innan Högsta Domstolen skulle avkunna sitt utslag till Halls fördel, lockades Hall av de bedrägliga konkursförvaltarna till en uppgörelse i godo, och att den skulle ha varit mycket oförmånlig för Hall och hans medhjälpare. I själva verket var Halls ersättningsanspråk mycket överdrivna. Både rådhusrätten och hovrätten prutade ned dem. Hall och hans ombud var beredda att pruta ner dem ytterligare och ingå förlikning. Så skedde även. Han fick trots allt en hel del pengar, men de gick åt till att betala skulder. Några år senare dog han som en fattig tiggare i Stockholm. Han var då riksbekant för sina processer och sitt olyckliga levnadsöde.

Många rättegångshandlingar

I detta tryck från 1820 svarar John Hall på ett inlägg i tidningen Allmänna Journalen.
I detta tryck från 1820 svarar John Hall på ett inlägg i tidningen Allmänna Journalen.

I brist på veckopress läste man på den tiden rättegångshandlingar. Domstolsprotokollen från Halls processer trycktes, kryddade av Halls och hans medhjälpares egna tillägg och hårda utfall mot sina motståndare. Dessa gick i sin tur i svaromål. Denna pajkastning för öppen ridå var givetvis härlig för alla skandalsugna läsare runt om i riket. Hall vann i stort sett slaget om samtidens och eftervärldens medkänsla. Jag har dock granskat värderingarna av Gunnebo och kommit fram till att Hall och hans medhjälpare överdriver fruktansvärt (Lars Gahrn, John Halls uppgörelse med konkursförvaltarna – en mytomspunnen historia, artikel i: Personhistorisk tidskrift 2005, sidorna 197-214). Konkursförvaltarna var inte de stora skurkar som de har utmålats som. En kritisk genomlysning av hela denna härva av anklagelser och motanklagelser borde ske. På det stora hela tycks emellertid få människor läsa i dessa rättegångshandlingar på senare år. Vi har under de förflutna två århundradena fått så många andra skandalskrifter, att Halls helt enkelt inte står sig i konkurrensen. Antalet skrifter och inlägg om processerna är stort, och ännu finns som sagt mycket att göra.

Lars Gahrn

En huspoet och många beundrande reseskildrare på Gunnebo

Några dikter och många reseskildringar blev bidragen till Gunnebolitteraturen under 1800-talet. Vi kan tacka Christina Halls gästfrihet för reseskildringarna. Hon tog emot resande – vi skulle säga turister – och visade dem runt. Även eftervärlden har på så sätt haft stor glädje av hennes gästfrihet.

Olof Benjamin Lund – huspoet hos Halls

Christina Hall var mycket vänlig och gästfri. Några av hennes gäster på Gunnebo skrev ner värdefulla skildringar av Gunnebo-anläggningen. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall var mycket vänlig och gästfri. Några av hennes gäster på Gunnebo skrev ner värdefulla skildringar av Gunnebo-anläggningen. Foto: Anna Jolfors.

John Hall och hans hustru Christina kom att göra vissa avtryck i litteraturen tack vare skalden Olof Benjamin Lund, som var John Halls systerson. Han var en skicklig poet men är i våra dagar glömd och förbisedd, bland annat därför att han föddes i Göteborg och blev kvar i staden. Av de stora gustavianska skalderna var Bengt Lidner den ende, som föddes i Göteborg, men han gav sig snart iväg till Stockholm, den enda stad i riket, där man kunde slå igenom. Lund blev hovpoet, eller kanske skall vi snarare skriva huspoet, hos Halls. Han gav ut två dikthäften, ”Skalde-stycken, af L*, Första Häftet” (Göteborg 1794) och ”Skalde-stycken, af L*, Andra Häftet” (Göteborg 1800). Båda är mycket sällsynta, och jag har aldrig sett dem utbjudna till försäljning. År 1787 skrev Lund en julklappsvers till en julklapp, som John Hall fick. År 1797 skrev han en högstämd hyllningsdikt till samme Hall och ett skämtsamt skaldebrev till dennes son John Hall junior. Hans mest kända verk är dock ett mindre skådespel: ”Divertissement, på Gunnebo, Midsommars-Dagen den 24 junii 1797”. Ute på Gunnebo uppfördes detta skådespel som en del av midsommarfirandet.

Lantlivet på Gunnebo

Under den gustavianska tiden lät man ofta bli att sätta ut sitt namn i tryckta skrifter. Skalden Olof Benjamin Lund skrev sig enbart ”L*”. I sitt kända divertissement skrev han som synes Gunnebo ”G - Bo”.
Under den gustavianska tiden lät man ofta bli att sätta ut sitt namn i tryckta skrifter. Skalden Olof Benjamin Lund skrev sig enbart ”L*”. I sitt kända divertissement skrev han som synes Gunnebo ”G – Bo”.

Tack vare Halls och skalden Lund fick Göteborgsområdet en motsvarighet till Gustaf III:s hovliv med teater och skalder. Jag har skrivit litet grand om skalden Lund och hans dikter om Halls i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden ” (1997). Hans mest kända rader förtjänar att anföras en gång till. De handlar om lantlivet på Gunnebo:

Vad lugn sig i mitt hjärta sprider
när skild från stadens tvång och prakt
jag ostörd blomsterkransen vrider
så långt från avund och förakt,
och nu hör fåglarne som sjunga
och bäckens ljuva susande.
Straxt Glädjen svävar på min tunga
att åt Naturen offer ge!

Lund skönmålar livet på Gunnebo, men han gör det skickligt och vältaligt. Lunds Divertissement utgavs på nytt 1951 som en hyllning till gunneboforskaren Arvid Baeckström på hans 70-årsdag: Divertissement på Gunnebo midsommardagen den 24 juni 1797 av Olof Benjamin Lund (Slöjdföreningens Skola, Gbg 1951). Även denna lilla skrift är mycket sällsynt.

Många reseskildrare skrev om Gunnebo

Den kände bildhuggaren Johan Tobias Sergel var den mest uppskattande av Christina Halls gäster.
Den kände bildhuggaren Johan Tobias Sergel var den mest uppskattande av Christina Halls gäster.

Christina Hall älskade sitt Gunnebo och var outtröttlig, när det gällde att bjuda in eller nästan nödga folk att komma dit som gäster. Hon visade gärna och beredvilligt runt. Hon var Gunnebos första guide och ciceron. Några av besökarna skrev ner sina intryck och iakttagelser. Så gjorde den venezuelanske frihetshjälten Francisco de Miranda, den engelska kvinnosakskvinnan Mary Wollstonecraft, botanisten Samuel Liljeblad, holländaren Jean Meerman, arkitekten Gustaf af Sillén, bildhuggaren Johan Tobias Sergel, reseskildraren Jonas Carl Linnerhielm, Thor August Odencrantz, kemisten och geologen Petter Jacob Hielm och läkaren Magnus Martin Pontin, några mindre kända och mindre utförliga reseskildrare att förtiga. Några få av dessa skildringar trycktes under författarnas livstid, men de flesta trycktes under 1900-talet. Hur som helst, förr eller senare fick de betydelse därigenom, att de uppmärksammade läsarna på Gunnebos värde. Under 1800-talet hade Linnerhielms skildring störst betydelse, och ännu under början av 1900-talet åberopades den oftast. Tack vare Christina Halls gästfrihet, intresse för människor och vänlighet att visa runt fick det lilla herresätet Gunnebo stor uppmärksamhet. Alla dessa reseskildringar finns förtecknade och åtminstone delvis anförda av Arvid Baeckström (i hans bok ”Gunnebo I, 1977”). Tack vare hans käll- och litteraturförteckning kan man få fram de oavkortade utgåvorna. Några skildringar är ännu inte utgivna, vilket härmed meddelas för åtgärd. Så sent som 2011lyckades Jan Westin, framstående kännare av Göteborgslitteraturen, finna en tryckt och hittills inte uppmärksammad reseskildring från 1861. (Jag berättade om hans fynd i Mölndals-Posten i april och maj 2013.) Viktiga upptäckter kan alltså ännu göras.

Lars Gahrn

Familjen Hall har blivit följetong i litteraturens värld

John Hall och hans maka Christina (född Gotheen) gav upphov till en underavdelning av Mölndalslitteraturen och Göteborgslitteraturen, när de anlade Gunnebo. Att det skulle bli så, hade de antagligen inte en aning om. Skrifterna i ämnet kom inte under deras tid, men nu är lavinen igång. Skrifterna med Gunnebo-anknytning blir bara fler och fler. Jag skall ägna några artiklar åt denna litteratur. För den intresserade finns mycket att läsa.

John Hall den äldre – Göteborgs rikaste köpman

Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.
Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.

År 1778 inköpte den rike göteborgsköpmannen John Hall den äldre (1735 – 1802) hemmanet Gunnebo i nuvarande Mölndals stad. Några år senare började han uppföra en ny och mycket påkostad herrgårdsanläggning, ritad av stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg. Denna herrgårdsanläggning, nu kallad slott, skulle föra både hans och den övriga familjens namn till eftervärlden. Intresset kring Gunnebo skulle medföra ett betydande intresse kring familjen Hall, som verkligen var både färgstark och intressant. John Hall den äldre tillhörde en ursprungligen skotsk släkt, och efternamnet uttalades på skotskt vis Hahl. John Hall sålde stångjärn och bräder, framför allt till Storbritannien, och skaffade sig både sågar och järnbruk, så att han själv kunde framställa en del av exportvarorna. Annars arbetade han som grosshandlare och mellanhand. Han inköpte alltså vad andra hade producerat och sålde det vidare. Hall importerade framför allt salt, kol, bly, glas, viktualier och kolonialvaror, och dessa kom i första hand från Storbritannien. Hans affärsspråk var – inte helt oväntat – engelska. Hall levde för sina affärer och var föga intresserad av sällskapslivet. Han beskrivs som en hederlig man, tystlåten och ganska hetsig. Han blev med tiden Göteborgs i särklass rikaste köpman och gick till historien tack vare sin rikedom och Gunnebo. Det var högst ovanligt, att Göteborgs köpmän byggde sommarställen av denna storlek. Hade han haft en anspråkslösare fru, hade han säkerligen gått miste om eftervärldens uppmärksamhet.

Christina Hall – sällskapslivets drottning

Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.

John Hall den äldre var gift med Christina Gotheen (1749 – 1825). Hon var i mångt och mycket sin makes motsats: öppen och meddelsam, charmerande och spirituell, livligt intresserad av såväl sällskapsliv som kultur. Gunnebo byggdes huvudsakligen för henne och hennes gäster och är avsett för sällskapsliv i stor skala. Hon betydde mycket för kulturlivet i Västsverige. Man spelade teater i herrskapet Halls salong, och Halls byggde Göteborgs första teater. Gunnebobygget blev stilbildande för Västsverige, och ”gunnebomöbler” blev ett känt begrepp. Lindomesnickarna har tillverkat modifierade gunnebomodeller in i våra dagar. På Gunnebo fick många konstnärer och hantverkare arbete. Christina Hall samlade böcker, vackra möbler och konst. Gunnebo var en sevärdhet redan från början, och fru Hall visade besökarna runt. Gustaf III har besökt Gunnebo liksom Johan Tobias Sergel med flera. Hon var helt enkelt en av Västsveriges kulturpersonligheter. Efter makens död 1802 fick Christina Hall ta över Gunnebo som änkesäte, men genom lån och borgensförbindelser förstörde hon sin ekonomi och gick i konkurs 1818. Hennes sista år var dystra. Hennes grav vid Örgryte gamla kyrka är bevarad. Den är ett bra och stilfullt exempel på en gravvård från 1820-talet. Gravstenen har en lång inskrift, som är ett intressant bidrag till hennes levnadshistoria. Även gravstenar kan i vissa fall tillhöra litteraturen! Man kan säga, att hon och hennes make var ett mycket lämpligt äkta par. Han tjänade pengar, och hon gjorde slut på pengarna på ett sätt, som eftervärlden har glädje av ännu omkring två århundraden efter deras död.

Christina Hall skrev brev och nedtecknade visor

John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.
John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.

Christina Hall hade många vänner och skrev brev till dem. Några av hennes brev har överlevt till våra dagar. Breven är öppenhjärtiga, vänliga, skämtsamma och ibland målande. Hon var en begåvad brevskriverska, och man anar, att hon var ett fynd för det gustavianska sällskapslivet: lättpratad, vänlig, skämtsam och allsidigt intresserad. Flera brev har blivit kända tack vare Arvid Baeckströms forskningar, och han fann i dem många värdefulla uppgifter om Gunnebo och dess arkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Breven utgavs dock aldrig i sin helhet. Kulturhistorikern, samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz stod för en verkligt uppseendeväckande upptäckt år 2006. Han upptäckte och lyckades förvärva Christina Halls visbok (påbörjad 1766). I en påkostad bok med guldsnitt och skinnband hade Christina Hall skrivit ned visor, som hon ville bevara i avskrift. Boken ger oss värdefulla inblickar i musiklivet i Göteborg. Niklas Krantz kom med boken till mig, och jag kände att jag måste göra något. Tio års arbete följde. År 2016 utgav Mölndals Hembygdsförening en tung skrift: Lars Gahrn, Christina Hall, vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor (Mölndal 2016, 524 sidor). När boken utgavs, hade nästan två århundraden förflutit efter Christina Halls död. Ibland tar det alltså lång tid innan människors insatser blir fullt ut uppmärksammade!

Spana efter fler brev!

I arkiven kan mycket väl finnas många fler brev och annat, som härrör från Christina Hall. Alla uppmanas att hålla ögon och öron öppna. Vi lever nu i en helt annan värld än Halls. Ingen måste nu företa långa resor till arkiv och sitta i arkivlokaler för att forska. Några av mina medarbetare (Peter Funke, Anna Jolfors och Bo Strömberg) hittade många värdefulla upplysningar på nätet. Om man har en dator, kan man finna många värdefulla bidrag till forskningen. Fortsätt med det! Fastän Christina Hall har fått 524 sidor, är det inte alls säkert att vi är färdiga med henne. Hon var en kulturarbetare, som har lämnat många spår efter sig. Mycket mer kan dyka upp, framför allt brev till andra brevvänner. Ungefär detsamma gäller hennes son, John Hall den yngre. Även han borde få en bok, som är ungefär lika omfångsrik som moderns. Man borde ge ut hans teckningar, som är ett källmaterial av stort värde. Jag skall återkomma till historien om hans skissböcker. Liksom allt annat rörande den olycklige John Hall är också detta en mycket sorglig historia. Jag har all anledning att återkomma i ämnet.

Lars Gahrn