Christina Hall träder fram ur historiens glömska

Jag satt med Christina Halls visbok, påbörjad 1766, i handen. Varken jag eller någon annan, som forskade om Gunnebo, hade känt till att den fanns, men samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz hade spårat den och lyckats köpa den på en auktion. Krantz hade kommit med den till mig. Den stora frågan blev: Vad skulle vi göra nu?

Mycket arbete skulle krävas

Christina Hall omkring 1807 enligt en oljemålning av Carl Fredrik von Breda. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall omkring 1807 enligt en oljemålning av Carl Fredrik von Breda. Foto: Anna Jolfors.

Detta hände en mörk höstkväll, den 6 oktober 2006. Vi satt i Mölndals Hembygdsförenings bild- och läsrum. Niklas Krantz visade mig boken och slog upp den. På främre pärmens insida stod orden: ”Christina Halls Wis Bok Anno 1766.-” Detta var en visbok från 1700-talet, som kunde ge oss många inblickar i tidens musikliv och kulturhistoria, men jag insåg genast, att här krävdes arbete, arbete och åter arbete för att få ut vad boken hade att ge. Ingen av visorna hade någon uppgift om författaren. Vissa ord och uttryck tydde på att texten var förvanskad här och var. Inga melodier var angivna. Här fanns mycket att klarlägga och utreda. Man måste fastställa, vem som hade skrivit visorna. Man borde söka efter visornas melodier. Man måste försöka återställa delvis förvanskade visor i ursprungligt skick.

Skulle boken återgå till glömskan?

Jag kunde för mitt inre öga se hur någon arkivmänniska fick boken i sin hand, bläddrade en stund i den, sade några uppskattande ord om detta fynd och sedan ställde in boken i en hylla. Utan att på något sätt svartmåla framtidsutsikterna, kunde jag även föreställa mig att boken skulle få stå kvar på denna hylla under överskådlig framtid, icke osannolikt under all framtid. Det är ju så det går till. Urkunder och handskrifter hamnar i arkiv och forskningsbibliotek, och där bryr sig ingen om dem. Våra arkiv rymmer hyllkilometer efter hyllkilometer av outnyttjade källor. Skulle verkligen denna bok få återgå till glömskan?

En värdefull källa

Niklas Krantz håller upp visboken, och Lars Gahrn pekar ut orden: Christina Halls Wis Bok Anno 1766. Foto: Anna Jolfors.
Niklas Krantz håller upp visboken, och Lars Gahrn pekar ut orden: Christina Halls Wis Bok Anno 1766. Foto: Anna Jolfors.

En annan och föga bättre framtidsutsikt vore att visboken förvärvades av några samlare eller något museum och så helt enkelt lades i en monter. Museibesökarna eller samlarens gäster fick då möjlighet att beundra det vackra, om än något slitna, skinnbandet och den vackra pärmdekoren, men boken hade på detta sätt förblivit en sluten bok, om än icke helt okänd. Detta öde hade varit föga bättre. Skulle verkligen denna bok få återgå till glömskan? Svaret för min del var nej. Jag visste bäst själv hur litet, som är känt om sång och musik i Västsverige under den gustavianska tiden mot 1700-talets slut. Vi hade helt enkelt inte råd att låta denna källa sjunka tillbaka in i glömskan. Här kunde vi få ett västsvenskt kapitel om den gustavianska kulturen. Detta skulle vara desto värdefullare som kulturlivet hela tiden hade kommit i skymundan i handels- och sjöfartsstaden Göteborg. Visorna hade dessutom nedtecknats av Christina Hall (1749-1825), som hade varit värdinna i Hallska palatset och på familjens lantställe Gunnebo i Mölndal. Gunnebo är en av Västsveriges stora sevärdheter, och guiderna behöver uppgifter om Halls. Själv hade jag suttit och pusslat ihop de få och kortfattade uppgifter, som finns om Christina Hall och hennes make John Hall den äldre (1735-1802). Jag hade redovisat dem i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden”, utgiven av Mölndals-Posten 1997. Uppgifterna räckte för att man skulle få en klar uppfattning om deras personligheter, deras intressen och deras inriktning här i livet, men uppgifterna var som sagt få och korta. Fördjupning var välkommen och kunde verkligen behövas. Niklas Krantz hade redan från början insett bokens värde. Därför hade han kommit med den till mig.

Vem skulle göra arbetet?

Inskriften på pärmens insida.
Inskriften på pärmens insida.

Den stora frågan blev då: Vem skulle utföra arbetet? Vem skulle ta hand om visboken, låta skriva ut den på dator, behandla visorna vetenskapligt, fastställa vem som hade författat dem och ge ut alltsammans som bok? Dessa uppgifter krävde mycket arbete och mycket tid. Vem skulle göra arbetet? Själv är bäste dräng heter det, men jag misstänkte redan då, den 6 oktober 2006, att själv också var ende dräng. De andra, som skulle kunna göra något, var både få och – så vitt jag visste – även fullt upptagna med andra arbetsuppgifter. Skulle inte jag själv göra något, skulle antagligen inte någonting bli gjort. Att ta på mig detta stora arbete kände jag mig inte redo till där i bild- och läsrummet denna oktoberkväll för tio år sedan, men jag lovade att gå vidare med ärendet. Därmed var jag också fast. Det ena steget gav det andra, och arbetsuppgifterna svällde hela tiden. Nu, år 2016, är denna visbok och mycket annat utgivet. Avgörande för att vi kunde gå vidare var, att Niklas Krantz visade mig fullt förtroende, och att museiassistent Helen Ljungström åtog sig utskriftsarbetet. Hon har skrivit rent både visboken och mina vidlyftiga utläggningar. Hon lyckades snart lära sig Christina Halls handstil. I visboken var den visserligen förhållandevis lätt att tyda, men när vi kommer till de senare skrivna breven, har handstilen – så som vanligen sker – förvärrats åtskilligt. Bokens titel är: Lars Gahrn, Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor: Källutgåvor och undersökningar utgivna av Mölndals Hembygdsförening (2016, 524 rikt illustrerade sidor). Om tio års arbete har man mycket att berätta. Detta är endast början. Fortsättning följer. Utgåvan är också ett 250-årsjubileum.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Undervisning i krigskonsten

Krigskonsten kräver ofta stora kunskaper, stor skicklighet och betydande erfarenhet. Man har mycket att lära innan man kan börja förstå forna dagars krigshistoria. Stor hjälp har man av de militärhistoriska föreningarna, som ger oss uppvisningar sommartid.

Snabb stormning

Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.
Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.

Sommaren 2015 var jag med om fyra sådana uppvisningar. Jag vill därför redovisa mina intryck därifrån. Söndagen den 12 juli var jag med på slottsspelen i Gräfsnäs. Borgens försvarare och dess angripare drabbade samman först på skilda ställen utanför borgen och sedan inom borgens vallar. Mycket skickligt lotsade man runt oss åskådare mellan de olika stridsplatserna. Intressant var att se, hur angriparna stormade vallarna. Slottet omges av jordvallar, som visserligen är branta men dock sluttar. Angriparna lyckades förvånansvärt snabbt klättra uppför dessa branta sluttningar. Stormningen bör ha varit svårare på den tiden, då vallgraven var fylld med vatten, men ändå måste man ha haft något slags stormhinder både nere i vattnet och även uppe på vallens krön. Annars skulle stormningen förr nog ha gått ungefär lika snabbt som i våra dagar.

Lineartaktik – klok taktik

Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.
Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.

Lördagen den 18 juli hade Bohus Elfsborghs Caroliner uppvisning i samband med invigningen av Locks Rike, Jan Erik Axelssons tornhus med tillhörande ägor i Kungälvs Ytterby. Vi fick då se en vacker uppvisning i lineartaktik, det vill säga framryckning i rak linje. Efter att inledningsvis ha beskjutit borgen med fältkanon ryckte fotsoldaterna fram på rak linje. Då och då gjorde de halt och avsköt en salva. Lite eftertanke leder till förståelse av denna taktik. Om soldaterna fick rycka fram så snabbt som de ville och kunde, skulle de snabbaste och oförvägnaste hamna framför de andra. De bästa soldaterna skulle löpa ökad risk att stupa eller såras med påföljd att hela förbandet snart skulle komma i gungning. Ett olyckligt exempel på bristande lineartaktik är Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen. Ivrig att anfalla fienden red konungen iväg utan att försäkra sig om att alla andra ryttare höll jämna steg med honom och hans följeslagare. Därför fick kungen alltför många fiender omkring sig. Han stupade mot övermakten.

Framryckning genom fotfolket

Lördagen den 15 augusti var jag med på Kongelfs Gästabud. Carolinerna tränade då nedanför fästningen. Kavalleri och fotfolk anföll fienden. Kavalleriet stod uppställt bakom infanteristerna. När ryttarna skulle rida till anfall, öppnade fotsoldaterna breda luckor mellan soldaterna, så att en ryttare kunde rida fram i varje lucka. Jag har aldrig tidigare sett ett sådant slag av framryckning. Denna uppvisning upprepades senare på eftermiddagen inne på Jussi Björlings plats vid Operan.

Beridna spanare

Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.
Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.

Söndagen den 30 augusti spelade Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer upp slaget i Landvetter 1645 inne i Klippans kulturreservat. Härifrån kan man berätta om den beridna spaningspatrullen, som kunskapade och red fram mot fienden för att ta reda på så mycket som möjligt. Det är mycket svårt att göra sig en bild av vad som finns eller sker bortanför skogsbrynet. Man var därför hela tiden tvungen att spana. Ändå kunde man lätt bli utsatt för obehagliga överraskningar. Här på Klippan fick man även en påminnelse om fanans betydelse. När svenskarna hade återerövrat Landvetter, togs den danska fanan ner. I stället sattes den svenska upp. Dannebrogen bars undan med fanstången vågrätt. De tre militärhistoriska föreningarna bjöd på åskådningsundervisning på fler platser under sommaren, men nu har jag berättat om de tillfällen då jag var med bland åskådarna. Man gör ständigt nya iakttagelser och lär sig ständigt litet mer. Detsamma gäller soldaterna, som är mycket bra på att förkovra sig och vidareutveckla verksamheten.

Klicka här för denna artikel som pdf

Råda säteri – en rik historia

Råda säteri är rent arkitektoniskt ett mästerverk. Jag har ofta beundrat arkitektens förmåga att åstadkomma stor och stark verkan med små och enkla medel. Mannen bakom verket är en av de största inom europeisk arkitekturhistoria: sir William Chambers, född i Lilla London (eller rättare sagt i Göteborg) men huvudsakligen verksam inom London och övriga Storbritannien.

Studiecirkel arbetar

Huvudbyggnaden gör ett starkt intryck med små och enkla medel. Foto: Lars Gahrn.
Huvudbyggnaden gör ett starkt intryck med små och enkla medel. Foto: Lars Gahrn.

Åsynen av huvudbyggnaden är både betagande och ståtlig, där herrgården reser sig på en terrass ovan Rådasjöns vatten. Anläggningen är både stram och välkomnande, när man kommer farande i allén från landsidan. Redan 1772 stod huvudbyggnaden färdig, men egendomens historia går längre tillbaka än så. Den förlorar sig i medeltiden. Om Råda säteri finns mycket att säga. Det finns mycket att forska om. Råda hembygdsförening har förstått, att det är angeläget att dokumentera den rika historia, som har utspelat sig i mannaminne, och att det brådskar med den saken.

Man har bildat en studiecirkel för detta ämne. Mycket både nytt och gammalt har framkommit under cirkelns sammankomster 2015. Följden blev att hembygdsföreningen beslöt att ägna sin årsskrift åt säteriet. Denna värdefulla skrift var färdig samma höst: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2015: Tema Råda säteri (Skara 2015, 58 sidor, av vilka 43 handlar om säteriet). Säteriet har även en vänförening, Råda Säteri Värnare, som är med i detta arbete.

Kammarherre Lagerberg lyfte fram säteriet

Bagarstugan är gammal och skulle vara värd en byggnadshistorisk undersökning.
Bagarstugan är gammal och skulle vara värd en byggnadshistorisk undersökning.

Skriften ger en allsidig belysning av säteriets historia och kan användas som turisthandledning vid besök på egendomen. Agneta Steffen bidrar med en saklig och samlad översikt över säteriets historia. Hon visar ofta runt för både sällskap och allmänhet och är en kunnig och väl påläst ciceron, som uttrycker sig väl även i skrift.

Råda säteri hade mycket väl kunnat tillhöra Sveriges många bortglömda slott och herresäten, om inte kammarherre Magnus Lagerberg hade varit ägare mellan 1880 och 1897. Han gjorde en enastående insats för att lyfta fram egendomen och dess historia. Själv åstadkom han ett av de mest lysande kapitlen i säteriets historia. Under forskningar i västsvensk historia har jag gång på gång beundrat denne museimans stora insatser för västsvenskt kulturliv och hans skicklighet att torgföra det som redan fanns. Jag har skrivit ett avsnitt om denne framstående kulturarbetare.

En kyrkogrund

Visst är folk intresserade av säteriet, men de frågar mest om ruinen, som ligger ute på halvön ”Labbera”. Samtida uppgifter saknas helt om denna romantiska ruin, byggd som ruin och ingenting annat. I brist på kunskap har man fantiserat om att ruinen skulle ha varit än det ena, än det andra, men grundplanen visar, att detta är en kyrkogrund och ingenting annat. Jag har skrivit en artikel om denna anläggning, där man allt som oftast kan finna mig på besök.

Värdefulla ekonomibyggnader

Magasinen är ett slags västsvenska härbren, mycket gamla och sällsynta. Själv har jag ännu inte sett något liknande på andra håll.
Magasinen är ett slags västsvenska härbren, mycket gamla och sällsynta. Själv har jag ännu inte sett något liknande på andra håll.

De flesta herrgårdar har ett välbevarat boningshus för herrskapet, men hur är det med alla andra byggnader, som hörde till en större gårdsanläggning? De har ofta brunnit, rivits eller helt byggts om. Här på Råda säteri finns dock även arbetarbostäderna, ladugården, magasinen, bagarstugan, dagsverksstugan, dasset och vagnslidret bevarade i så gott som ursprungligt skick. Detta är en helhetsmiljö av mycket stort värde. Det är mycket ovanligt, att så mycket finns bevarat, och att det är bevarat i så gott och ofördärvat skick. Här är helheten bevarad, och man har all anledning att önska, att Härryda kommun även fortsättningsvis vårdar denna klenod lika väl som hittills.

Gustaf Ekman – en stor vetenskapsman

Ann-Margreth Wiberg bidrar med en välillustrerad, översiktlig och klargörande artikel med minst en bild på varje byggnad. Alla de väsentligaste uppgifterna finns med, sammanfattade med få ord. Tack vare denna utmärkta översikt lämpar sig årsskriften som turisthandledning. År 1901 köptes säteriet av filosofie doktor Gustaf Ekman, en framstående vetenskapsman och industriman. Han är ett stort namn i Rådas historia och skulle ha varit ett mycket större, om vi bara hade vetat mer om honom. Memoarer och levnadsteckning saknas tyvärr. En av hans sentida ättlingar är Thomas Sidenbladh, som bidrar med en artikel om släkten Ekman och Råda säteri. Han har själv bott på där på somrarna och har därför mycket mer att berätta. Det vore önskvärt, att han skrev en mycket utförligare skildring i annat sammanhang.

Gårdsskötseln skildras

Den u-formade ladugården eller stallet är omväxlande i sin utformning.
Den u-formade ladugården eller stallet är omväxlande i sin utformning.

Ingvar Bragd är hembygdsföreningens ordförande och växte upp på säteriet, där hans far var trädgårdsmästare. Han skriver om gårdens skötsel. Skildringen är mycket värdefull och ganska ovanlig. Det mesta, som har skrivits om Sveriges slott och herresäten, handlar om herrskapen och deras boningar. Här får vi intressanta inblickar i lantbruket och skogsbruket. Man har all anledning att önska, att Ingvar Bragd återvänder med en utförligare skildring. Han borde kunna författa minst 50-60 sidor i ämnet. Redan om 20-30 år kommer inte en enda detalj att kännas överflödig.

Läs vidare

Ett och annat har tidigare skrivits om Råda säteri. Det viktigaste arbetet är: Ulf Erixon, Råda uti Askims härad, 2004 (240 rikt illustrerade sidor). Erik W. Gatenheim har skrivit ett utförligt kapitel om Råda säteri i sin bok: Råda – bygd, socken, kommun, 1984. Dan Korn har skrivit två kapitel om säteriet och dess ägare, nämligen ”Familjen Törngren och Råda säteri” samt ”Herrgårdsliv kring Rådasjön på 1880- och 90-talen”, i sin krönika: Mölnlyckeboken: Ett samhälles historia genom tvåhundra år, 1983. Mycket har gjorts, och mycket återstår att göra. Råda hembygdsförenings årsskrift är ett värdefullt bidrag som ger mersmak.

Klicka här för denna artikel som pdf

30 framgångsrika år för Beridna högvakten

Beridna högvakten rider på Östra Hamngatan. Foto: Lars Gahrn.
Beridna högvakten rider på Östra Hamngatan. Foto: Lars Gahrn.

Musik, soldater, vackra uniformer, blanka hjälmar och hästar – där har ni beridna högvakten i ett nötskal. Vår huvudstads invånare och alla turister där får ofta denna upplevelse, men andra svenskar har länge varit hänvisade till att uppleva beridna högvakten genom tidningarnas bilder, TV eller egna stockholmsbesök. Föreningen Beridna högvakten har ändrat på detta. Föreningen har fört ut högvakten till andra städer i riket.

Hästarna ville komma ut

Bohus Elfsborghs Caroliner rider förbi Kungsportsplatsen och Karl IX:s ryttarstaty.
Bohus Elfsborghs Caroliner rider förbi Kungsportsplatsen och Karl IX:s ryttarstaty.

År 2011 gästade man Göteborg. Jag var där och skrev en bloggartikel. Söndagen den 20 september 2015 var högvakten tillbaka. På lördagen hade dragonmusikerna och hästarna bjudit på uppvisning och konsert i Helsingborg. Tidigt på söndagsmorgonen anlände bussar med dragonmusikerna och hästvagnarna med deras fyrbenta vänner till Heden i Göteborg. Jag var där från början för att uppleva hur lägret vaknar. Hästarna anade att de var framme i och med att vagnarna hade stått stilla en längre stund. Vissa av dem började stampa eller sparka inne i sina boxar för att tala om, att de ville komma ut. Hästarna är mycket väldresserade, men hästar är (liksom vi människor) egensinniga och oberäkneliga. Tack vare denna egensinnighet kan man göra många intressanta iakttagelser. En av de två fanförarna red omkring med flagga och häst. Plötsligt hoppade hästen jämfota rakt upp i luften. ”Vad blev du rädd för nu?” Hästen kunde inte svara på denna fråga och gjorde lyckligtvis inte om jämfotahoppet under uppvisningen, då den skötte sig exemplariskt.

Fler än 30 hästar

Dragonmusikkåren hade kommit med många hästar. Jag räknade in allt som allt nitton, fem vita, tretton bruna och en svart. Vaktparaden var dock mycket längre än så, ty Bohus Elfsborghs Caroliner ställde upp med femton hästar och femton ryttare, både män och kvinnor, ungefär lika många av vartdera könet. Så stor hade jag aldrig tidigare sett karolinernas kavalleriavdelning. Med två kvinnliga ridande poliser i täten gav sig hela vaktparaden iväg. Polishästarna var ungefär lika stora och granna som högvaktens pukhäst, alla tre stora, starka, lugna och trygga djur med stora hovskägg. Efter polishästarna kom dragonmusikernas två fanförare. Därefter kom de beridna musikerna och musikfanjunkaren. Livdragonernas blanka pickelhuvor lyste och glänste grant. Därefter kom karolinerna, liksom en uppenbarelse ur en äldre tid. De såg ut som om de hade kommit från ett fälttåg eller en längre marsch.

Karolinerna gav tidstroget intryck

Polishästarna var lika ståtliga och granna som högvaktens pukhäst.
Polishästarna var lika ståtliga och granna som högvaktens pukhäst.

Den tidens uniformer bestod av vadmalskläder. Sådana kläder kan inte få lika starka och lysande färger som livdragonernas rockar och byxor. Dessutom är både stövlar och uniformspersedlar väl ingångna och väl använda. Karolinerna över mycket ofta och ger ofta uppvisningar. Kläderna kanske rentav kan sägas vara slitna. Detta är utmärkt och historiskt helt riktigt. Man bar sina uniformspersedlar mycket länge förr i tiden, ibland alldeles för länge. Karolinerna gjorde ett mycket äkta intryck. Några ryttare bar gula kyller, men om man färgar dem gula så som man färgade på den tiden, får man inte samma färgstyrka, som nutida kläder har. Karolinernas kyller är blekgula, helt historiskt riktigt. Karolinerna gjorde som sagt ett mycket äkta intryck. De var som en uppenbarelse ur ett äldre, mindre färgstarkt och lysande, men mera kraftfullt och segerrikt tidsskede. De är en stor tillgång för uppvisningar av detta slag.

Ridande konsert på torget

Processionen red Kristinelundsgatan fram, ut till Kungsportsavenyn. Därefter red man på Kungsportsavenyn och Östra Hamngatan och tog in på Gustav Adolfs Torg. Livgardets dragonmusikkkår red fram på torget och red runt allt under det att musikerna spelade marscher. Där var fullt av åskådare som hade klättrat upp på alla upphöjningar för att se så bra som möjligt. Avspärrningskedjorna runt Gustaf II Adolfs bildstod var denna dag till ingen nytta. Folk hade klättrat upp på varje trappsteg runt sockeln. Hade kungen haft så mycket folk omkring sig i slaget vid Lützen, hade han knappast stupat i striden. Här på torget berättade kanslichefen Olof Karlander om föreningens verksamhet. I år firar föreningen 30-årsjubileum. Den har ökat sitt medlemsantal år för år. Bara i år har medlemmarna blivit 3000 fler. Medlemstalet är nu uppe i nästan 24 000 medlemmar. Föreningen är alltså närmast en folkrörelse med medlemmar i alla delar av landet. Föreningen bekostar Beridna högvaktens hästar och har för närvarande icke färre än 80 hästar. Det höga medlemstalet är en viktig signal till beslutsfattarna, framhöll Karlander. Väldigt många svenskar vill ha kvar högvaktens hästar och är rentav beredda att betala för dem. Efter konserten och defileringen på Gustav Adolfs torg red ryttarna tillbaka samma väg som de hade kommit. Huruvida hästarna hade tänkt sig att stanna i Göteborg, kan jag inte avgöra. En del av dem visade sig emellertid något bångstyriga, när de på nytt skulle ledas in i sina vagnar. Själva ritten genom Göteborg hade däremot gått utmärkt. Karolinernas hästar hade, också de, bestått provet med glans. Karolinerna fick många lovord från Beridna högvaktens företrädare. Västsverige har alltså både ryttare och hästar. Tack vare hemvärnet finns även militärmusik. Förhoppningsvis inser myndigheterna vikten av att bjuda folket på skådespel. En västsvensk vaktparad står då högt på önskelistan.

Klicka här för denna artikel som pdf

Dockornas museum i Vänersborg

Dockorna hade inte kunnat få ett mer passande hem än museibyggnaden på Residensgatan 2 i Vänersborg. Byggnaden ser ut som ett dockhem, ett hus ur den förgångna småstadsidyll, där tant Brun, tant Grön och tant Gredelin hörde hemma en gång för mycket länge sedan.

En välbevarad byggnad

Dockmuseet är en betagande vacker byggnad i gamla Vänersborg. Foto: Lars Gahrn.
Dockmuseet är en betagande vacker byggnad i gamla Vänersborg. Foto: Lars Gahrn.

Småstadsidyllen hade sina högst påtagliga nackdelar. En av dem var brandfaran, som kunde leda till förhärjande storbränder. Vänersborg drabbades av hemska stadsbränder 1777 och 1834. Inte mycket av den gamla bebyggelsen är bevarat, men där på Residensgatan 2 står ett av de gamla husen kvar, Vänersborgs Dockmuseum. Det byggdes redan 1778, alltså året efter 1778 års stadsbrand. Hela övervåningen är fylld av dockor. Givetvis har dockorna tagit över också en del av bottenvåningen, där museets innehavare och ägare bor.

Dockor som hemslöjd

Hon heter Birgitta Peterson och tillverkar dockor själv. Därför finns inte bara ett museum i huset utan även en dockateljé. De mest välgjorda och de vackraste dockorna är de, som Birgitta Peterson själv har tillverkat. Hon kan gjuta dockhuvuden, och hon syr dockornas kläder. En del av dessa tillverkade dockor är till salu. Man vågar förmoda, att få köpare nänns leka med dessa dockor. De används antagligen i första hand som prydnadssaker. Ibland är de ordnade i grupper. Där finns till exempel engelska julsångare. Där finns vidare högländare i skotsk kilt och så vidare. Den, som vistas i dockornas värld, lär sig mycket om den stora världen, som avspeglas i dockornas kläder och utrustning. Dockskåpen visar möbler, porslin och heminredning. Här får man inblick i det mesta.

Exotiska dockor

Småflickorna var mycket fördomsfria och ville gärna ha en afrikansk docka. Visst är lillan söt!
Småflickorna var mycket fördomsfria och ville gärna ha en afrikansk docka. Visst är lillan söt!

Man talar mycket om rasism numera och menar, att tidigare släkten var mycket rasistiska. I dockornas värld märker man inte mycket av detta. Tvärtom finner man att ”negerdockor” var mycket omtyckta bland forna dagars flickor. (Jag vet, att man inte får använda ordet neger, men ”negerdocka” var det ord, som användes på den tid, då det begav sig.) Dessutom finns kinesiska eller japanska dockor. Flickorna tycks ha varit så fördomsfria, att de gärna ville ha dockor med utländskt utseende. Även vi svenskar kan vara nog så exotiska både i utlänningarnas och i våra egnas ögon. I samlingarna finns flera dockor i Rättviksdräkter och Leksandsdräkter. När folkdräkter eller ”nationaldräkter” kom i ropet under senare delen av 1800-talet, blev Rättviksdräkten och Vingåkersdräkten de vanligaste folkdräkterna bland kvinnorna. Denna popularitet avspeglas även bland dockorna. Bland de nygjorda dockorna finns dockor i kläder från Fantasy-världen.

Historiska samlingar i historiskt hus

Huvudsaklig utställningslokal är vindsvåningen i ett 1700-talshus. Klokt nog är rummen inredda så, att den gamla prägeln inte har gått förlorad. Man stöter på murstock, fönster och bjälkar, som visar, att man befinner sig i ett gammalt hus. När jag gick omkring här, tänkte jag gång på gång, att även min far Lennart Gahrn (1928-2012) skulle ha uppskattat detta museum. Han var visserligen mycket intresserad av museer men samtidigt ytterst fordrande. Förvarades gamla samlingar i moderna byggnader, förlorade han lätt intresset. Gamla samlingar skulle förvaras i gamla historiska byggnader. Allt skulle vara äkta och historiskt riktigt. Så är det här i Vänersborgs Dockmuseum. Montrar har byggts upp av gamla innanfönster. På andra ställen bildar gamla fönster en avskärmning mellan besökaren och dockorna. Fönstren bidrar till den historiska upplevelsen. För säkerhets skull sitter en övervakningskamera i taket. Dockornas kulturhistoriska värde är stort, och även det ekonomiska värdet är betydande. Den, som inte köper nygjorda dockor, kan köpa mycket bra vykort, som visar en del av dockbeståndet. Där finns även konstnärliga vykort. Birgitta Peterson både tecknar och målar. En del av konstverken blir vykort.

Huset – en sevärdhet

Engelska julsångare, tillverkade av Birgitta Peterson själv i Vänersborgs Dockateljé.
Engelska julsångare, tillverkade av Birgitta Peterson själv i Vänersborgs Dockateljé.

Till sist är alltså även själva byggnaden en sevärdhet. Framsidan är gulmålad men baksidan är rödmålad, så som det kan vara på äldre hus. Över ingångsdörren sitter ett halvrunt fönster, som ger ljus åt förstugan. Ovanför detta finns ett mycket konstfullt fönster, som liknar ett par gammaldags glasögon och dessutom har vissa utsmyckningar. Det ger ljus åt vinden. Huset byggdes som sagt redan 1778, året efter 1777 års förödande stadsbrand. Fastigheten är det enda helt bevarade trähuset efter 1834 års brand. Vid södra gaveln fick brottslingar förr slita spö. Huset har alltså med åren fått en bättre användning. Sök upp Vänersborgs Dockmuseum, när ni härnäst besöker staden. Ni kommer att ha mycket att beskåda.

Klicka här för denna artikel som pdf

Råda säteri, a famous manor next to Gothenburg

The front against the alley. Photo: Lars Gahrn.
The front against the alley. Photo: Lars Gahrn.

You have a lot of reasons to visit Råda säteri, a wellknown manor next to Gothenburg. The corps de logis was built in 1772 during the reign of king Gustaf III (king of Sweden 1771-1792). It is characterized by the so called gustavian style (neoclassical style), the most renowned and appreciated architectonical style of old Sweden. The corps de logis shows sublime simplicity and simple sublimity. The manor has two fronts, one against the alley for visitors and guests coming in waggons or on horseback, one against Lake Rådasjön for visitors and guests (especially the family John Hall) coming in boat from the southern side of Lake Rådasjön.

A famous architect

The front against Lake Rådasjön.
The front against Lake Rådasjön.

The architect is world famous: sir William Chambers (1726-1796), buried in Westminster Abbey in London. He was born in Gothenburg, a member of one of the many Swedish families with British origin. He emigrated to Great Britain and became one of the most renowned and appreciated architects in his new country. The manors Råda and Partille slott are drawn by sir William Chambers. They are his only works in his old native country.

The English garden

Sir William Chambers has drawn a lot of English gardens. In fact he introduced the English style of gardens. He drew the garden of Råda säteri, too. It is situated in the slope between the corps de logis and Lake Rådasjön. The manor has an English garden, namely the peninsula “Labbera”, in old times called Råda Näs. Here a romantic ruin was built. It is supposed to be the ruin of a church with its towers to the west and the altar, a great flat stone, to the east. Here to the east an apsis was built. In the ruin you can see a flat stone with a hexameter verse in latin: Sic redit in nihilum quod fuit ante nihil. (In this way that, which already before was nothing, becomes nothing again.) The inscription thus tells us that the ruin has never been anything other than a ruin. Time and vandals have broken down the ruin, and this evolution was foreseen by the author of the inscription. The stone of the inscription is broken, and perhaps it was broken even originally. The English garden of Råda säteri has a lot of oaks and beechs and a lot of paths for wanderers.

Many interesting buildings

A manor of old times was rather a village, and here at Råda you have almost all buildings preserved. Some of them are older than the corps de logis, and some are younger. Here you have the wings, the old magazines, the barn, the stable, the buildings for the gardeners and other employees. Here almost the entire milieu of the manor is preserved, not only some buildings.

Renowned owners

The corps de logis contains memories from the owners, some of them very famous. Martina von Schwerin (1789-1875) was a friend, correspondent and admirer of great Swedish authors, especially Esaias Tegnér. Chamberlain Magnus Lagerberg (1844-1920) was chief of the museum of Gothenburg. Thanks to his leadership the museums of Gothenburg experienced their first golden age. With magnificent hospitality he welcomed all sorts of guests at Råda. With lavish generosity he gave contributions to all sorts of culture. Another very wellknown owner is Gustav Ekman (1852-1930), chemist and industrialist, friend of Albert Einstein (who visited the manor).

A restaurant

The ruin in the peninsula Labbera. Old photograph.
The ruin in the peninsula Labbera. Old photograph.

The corps de logis is today a restaurant, well known for good cooking, beautiful saloons and wonderful surroundings. In springtime Wood anemones form enormous carpets. Then you can see countless photographers, fascinated by the innumerable white flowers.

Literature

Ulf Erixon, Råda uti Askims härad, 2004 (240 pages and many illustrations).

Dan Korn, Familjen Törngren och Råda säteri, Herrgårdsliv kring Rådasjön på 1880- och 90-talen, two chapters in the chronicle: Dan Korn, Mölnlyckeboken: Ett samhälles historia genom tvåhundra år, 1983.

Erik W. Gatenheim, Råda säteri, a chapter in the chronicle: Erik W. Gatenheim, Råda – bygd, socken, kommun, 1984.

 Klicka här för denna artikel som pdf

En glad afton hos Klubben Enigheten

 Den trevliga kvällen hos Klubben Enigheten i Göteborg har fastnat i mitt minne. Sådana upplevelser bör man berätta om, så att även andra kan uppmärksamma dessa sammankomster.

Hem till historien

Glada Enighetsbröder i sköna skinnfåtöljer.
Glada Enighetsbröder i sköna skinnfåtöljer.

Torsdagen den 14 november 2013 var jag inbjuden till Klubben Enigheten i Göteborg för att berätta om Christina Halls visbok. Klubben håller till i Heymanska Villan, Viktoriagatan 9, i Göteborg. Enighetsbrodern Kjell Axelsson (från Mölndal) äger fastigheten och har inrett hemtrevliga klubblokaler i källaren. Här finns sköna skinnfåtöljer och äldre möbler av annat slag. Man känner sig tillbakaflyttad till historien. Levande ljus lyser snart sagt överallt och bidrar till att skapa en varm och ljus stämning.

Smidfelts tonsättning

Enighetsbröderna ville höra litet mer om Christina Halls visbok (påbörjad 1766), eftersom en av visorna av allt att döma är en visa från Klubben Enigheten och för denna klubb. Tyvärr saknar visboken noter, men Enighetsbrodern Bertil Smidfelt hade nu tonsatt visan på nytt. Under aftonen sjöngs visan av klubbens sångkör med stort bifall. Smidfelt känner Bellmans visor mycket väl. Han hade blivit inspirerad av Bellmans melodier. Visan lät i alla avseenden som en äkta 1700-talsvisa. Jag tackade Smidfelt med orden: ”Den melodin är så bra, att jag önskar, att jag själv hade komponerat den.” Även många av Enighetsbröderna visade sin livliga uppskattning i ord, och alla applåderade kraftfullt. Arbetet med visboken går framåt, och i skrivande stund (februari 2015) samlar vi ihop pengar till tryckning. Förhoppningsvis skall jag så småningom kunna överlämna ett exemplar av boken till Enighetsbröderna.

Varning för tobaksreklam

Tobaksetiketten visar hur högt enighet värderades förr, men för säkerhets skull har denna tobaksreklam försetts med en varningstext.
Tobaksetiketten visar hur högt enighet värderades förr, men för säkerhets skull har denna tobaksreklam försetts med en varningstext.

Sammankomsterna är både glada och uppsluppna. Det gäller att ta seden dit man kommer. Sedan länge har jag insett, att även historiska föredrag delvis är ett slags underhållning. Här gäller det att inte vara tråkig. Jag visade upp den tobaksetikett, som jag hade funnit. På den stod orden: ”Enighet och Sjelfbestånd”. Etiketten visar hur högt skattad enighet var på den tiden. Jag tillade, att jag mycket väl vet, att man inte får göra reklam för tobak utan små varningsskyltar med svart ram. För att inte bryta mot lagen, som bör gälla även historiska förhållanden, hade jag nedtill klistrat på en varningstext: ”Rökning kan leda till oenighet och obestånd”. Bröderna skrattade hjärtligt. De är mogna nog att inse, att det mesta andra är farligare än tvåhundraårig tobaksreklam.

Insamling 1789

Tyvärr vet man inte hur gammal klubben är. Den omnämns första gången den 13 november 1789, då bröderna hade samlat ihop 25 riksdaler till ”de tappre svenske hjältars fattige änkor och barn som stupat i sjöslaget vid Svensksund den 24 augusti innevarande år.” Själv tillhör jag (som hedersmedlem och stödmedlem) den kulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer, som vårdar minnet av Göteborgs yngre garnisonsregemente med exercis, dans, vapen, nysydda uniformer och andra klädedräkter från den tiden. Detta regemente deltog i det andra sjöslaget i Svensksund (1790).

Tack för insamlingen!

Jag sade nu, att jag hoppades, att regementets företrädare hade tackat för denna insamling år 1789. Eftersom vi dock inte visste, om så var fallet, ville jag som företrädare för Westgiötha Gustavianer framföra ett varmt tack för visad frikostighet för mer än 200 år sedan. Som en liten gåva ville jag överlämna en tändsticksask med ett vikingaskepp på. Kriget 1788-1790 var Sveriges sista försök att återuppliva vikingatiden. Försöket gick bättre än man hade anledning att befara, men det bör nog inte upprepas. Bröderna skrattade hjärtligt. De uppfattade både vänligheten och det bisarra i ett mer än 200 år försenat tack. Insamlingen är dokumenterad genom tidningsuppgiften. Därför bör även tacket dokumentaras. Det har jag nu gjort.

Bröder och änglar

Bertil Smidfelt, sångare och tonsättare, i glatt samspråk med Lars Gahrn.
Bertil Smidfelt, sångare och tonsättare, i glatt samspråk med Lars Gahrn.

Svartsoppa serverades. Ett och annat glas tömdes. Stämningen steg. Man kände sig tillbakaflyttad till en av de mera ståndsmässiga källare, där Bellman och hans vänner under 1700-talets senare hälft åt, drack, sjöng och umgicks. Kjell Axelsson hade skapat en utmärkt samlingslokal, och Enighetsbröderna fyller den med stämning. Ibland har de hjälp av ”Enighetens damer”, även kallade ”änglar”, det vill säga av sina fruar. Liksom på Christina Halls tid sätter bröderna sina fruar mycket högt.

Wadman var där

Bellman besökte aldrig Göteborg. (Tänk vad mycket den stackaren gick miste om!) Klubben räknade dock en annan glad skald bland sina medlemmar, nämligen Johan Anders Wadman (1777-1837). Den fattige skalden kunde inte alltid betala för sina måltider. Då betalade någon av bröderna för honom, berättades det. Klubben har sina litterära och musikaliska anor. Nu har Bertil Smidfelt och jag förhoppningsvis återgivit klubben en skärva av dess förlorade förflutna. Vem finner klubbens ursprungshistoria före 1789 års insamling? I tidningsnotiser från den tiden, i samtida brev eller i domböcker kan mycket väl fler uppgifter finnas.

 Klicka här för denna artikel som pdf