Handelskriget var bättre förr – Lars Gathenhielms 300-årsjubileum

Handelskriget var bättre förr. Om man jämför med dem, som ägnade sig åt handelskrig under världskrigen, framstår forna tiders kapare som kramgoa ljusgestalter. ”Konungens kapare”, kommendör Lars Gathenhielm och hans hustru Ingela har verkligen vuxit som storheter i och med att sjökrigsföringen har barbariserats.

Kaperi med få offer

Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.
Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.

Under världskrigen sänkte ubåtarna handelsfartyg med hjälp av torpeder. Både skepp och laster gick på detta sätt förlorade. Ibland fick fartyget en förvarning om att det skulle sänkas. Då kunde besättningen rädda sig i livbåtarna, men ofta kom torpeden utan förvarning. Fartyget sjönk snabbt, och hela besättningen, eller åtminstone många besättningsmän, drunknade. Helt annorlunda gick det till på de gamla kaparnas tid. De drev sin verksamhet i vinstsyfte. Både fartyg och last omhändertogs och såldes. Besättningarna var också en tillgång. Högt uppsatta personer vårdades. Dem kunde man kräva lösepenning för. Vanliga besättningsmän släpptes eller värvades till den egna verksamheten, som oftast var betydligt mer inbringande. Om besättningen försökte försvara sitt fartyg mot kaparna, hände det att några besättningsmän stupade i striden, men det var också det enda offer som krävdes. Allt togs till vara och återanvändes. Förlust för den ene (handelsfartygets redare) uppvägdes av vinst för den andre (kaparen).

300-årsjubileum

Så gick det till på den gamla goda tiden, Lars och Ingela Gathenhielms tid, före den vanvettiga förstörelsen och barbariet under världskrigen. Under 2018 har tre århundraden förflutit efter Lars Gathenhielms (1689-1718) död. Jubileet har givetvis uppmärksammats, bland annat genom en utställning i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala, nära Gathenhielms barndomshem. I själva verket har han aldrig varit bortglömd. Få historiska gestalter har fängslat eftervärlden så som han, fastän blod, våld och förstörelse var av underordnad betydelse i hans insatser.

Många medeltida sjörövare

Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.
Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.

Sjörövarna var betydligt farligare än kaparna. De sistnämnda hade statens tillåtelse och uppmuntran, vilket gjorde deras verksamhet laglig. Sjörövarna var brottslingar, som ibland ville undanröja både spår och vittnen. Hela medeltiden var full av sjörövare. Vikingarna var sjörövare, även om de också sysslade med handel och hantverk. Under 1300-talets slut blev sjöröveriet en verklig farsot, då vitalianerna eller hättebröderna hemsökte de nordiska länderna. Från början var de kapare som förde krig mot konung Albrekts fiender, men kaperiet utvecklades till rent sjöröveri mot allt och alla. Den mest kände har i efterhand blivit Klaus Störtebeker, som halshöggs år 1400 utanför staden Hamburg. Den svenske diktaren och tidningsmannen Oscar Patrick Sturzen-Becker ansåg sig räkna släktskap med honom och har i en dikt, full med inlevelse och beundran, skildrat denne sjörövare, som han väl egentligen inte visste något väsentligt om. På vitalianernas tid kom Gotland att bli ett riktigt sjörövarnäste. Här hade sjörövarna sina hamnar och fästen. Ön låg bra till mitt i Östersjön men samtidigt på betydande avstånd från fientliga riken och städer. Detta mönster kom att upprepa sig. Från Gotland kom Erik av Pommern, Ivar Axelsson Tott och Sören Norrby att ägna sig åt sjöröverier. Icke heller på västkusten saknades sjörövare. Länsherre på Älvsborgs slott var i början av 1470-talet Otte Torbjörnsson. Han ägnade sig åt sjöröveri men fängslades, dömdes till döden och avrättades år 1475.

Kapare efterträdde sjörövarna

På omslaget till 1958 års upplaga av K. G. Ossiannilssons roman är Lasse klädd som en karolinsk soldat, vilket är att göra honom mer karolinsk än han var i verkligheten. Han tillhörde inte krigsmakten utan var enskild företagare inom kaperinäringen och som sådan påfallande självständig. Teckning av Gösta Kriland.
På omslaget till 1958 års upplaga av K. G. Ossiannilssons roman är Lasse klädd som en karolinsk soldat, vilket är att göra honom mer karolinsk än han var i verkligheten. Han tillhörde inte krigsmakten utan var enskild företagare inom kaperinäringen och som sådan påfallande självständig. Teckning av Gösta Kriland.

Sjöröveriet var omfattande under Sveriges krigiska medeltid, men Gustaf Vasa gjorde slut på det. Han byggde alltifrån 1522 upp en svensk flotta och gjorde sin överhöghet gällande över hela riket. Detta gäller även Sveriges farvatten. Sjörövaren Sören Norrby fann för gott att ge sig av från Gotland. Sjöröveriet var slut, men under varje krig utrustades kapare. Enskilda fick lov att utrusta smärre fartyg och bestycka dem för att erövra fiendens handelsfartyg och på detta sätt störa fiendens handel. Kaperiet var ofta mycket inbringande. Det var också en förhållandevis trygg sysselsättning, eftersom kungen uppmuntrade och skyddade denna verksamhet. Sjörövarna blev förr eller senare infångade och avrättade, om de fortsatte att uppbringa fartyg. Kaparna kunde däremot bli både förmögna och aktade män i staten. Däremot har de inte fängslat eftervärldens uppmärksamhet, med ett lysande undantag: konungens kapare Lars Gathe, adlad Gathenhielm. Anledningarna till hans ryktbarhet är flera. Ingen annan har utrustat så många kaparfartyg som han, och ingen annan har haft så stor betydelse. Han bröt danskarnas handelsspärr, störde fiendens handelsförbindelser, bistod svenska flottan och medverkade i Göteborgs försvar. Enligt militärhistorikern Lars Ericson Wolke bidrog Gathenhielms kraftfulla och hänsynslösa handelskrig mot Danmark och Ryssland sannolikt till att öka krigströttheten i dessa länder. Ericson Wolke menar att Gathenhielms insatser mycket väl kan ha lett till att danskar och ryssar var beredda att ge Sverige fördelaktigare villkor än vad som annars skulle ha blivit fallet. Ingela Gathenhielm tycks medvetet ha arbetat på att bevara makarnas minne hos eftervärlden genom att beställa två praktfulla marmorsarkofager åt sig och den döde maken. Gathenhielms adelsvapen skulpterades i trä, målades praktfullt och hängdes upp i kyrkan. Hur många skolklasser på utflykt har inte beundrat marmorkistorna och vapnet?

Varför skrev de inte?

Gathenhielms adelsvapen.
Gathenhielms adelsvapen.

En åtgärd försummade både Lars och Ingela, nämligen att låta författa en skrift om sina bedrifter. Den skulle inte bara ha blivit en ofta anlitad källa utan även en folkskrift, som skulle ha gått ut i många upplagor. Deras kaparkapten John Norcross skrev ned sina minnen, som blev en verklig bestseller. Folk älskar att läsa om brottslingar och äventyrare. Lasse-Maja blev rik på sina memoarer. I stället för Gathenhielms memoarer fick vi en sägenbildning, som har varit mycket livlig, och en skönlitterär diktning, som har varit lika frikopplad från den historiska sanningen. Mest betydelse har romanen ”Konungens kapare” (1924) av M. G. Leijonsköld Oxenstjerna haft. Även K. G. Ossiannilsson skrev en historisk roman om Lasse i Gatan, (K. G. Ossiannilsson, Lasse i Gatan: Roman från Karl XII:s dagar, Sthlm 1928). År 1989 utgavs Evert Lundströms roman ”Konungens kapare”. I motsats till sina föregångare är Lundström halvdokumentär. Vid den tiden fanns också ett mycket större faktaunderlag. Den historiska forskningen hör 1900-talet till. Mödosamt har man letat fram uppgifter ur arkiven och kunnat bygga upp en historiskt riktig bild. Den har dock många oklarheter och felande bitar. Gravöppningen och undersökningen av Lasses kvarlevor visade att kaparen på senare år var en krympling, som rimligtvis måste ha stannat på land och i vilket fall som helst inte kunde göra någon nytta ombord. Han har på senare år varit redare och företagsledare. Sjölivet hörde hans ungdom till. Lars Gathenhielm var med andra ord mångsidig. Fastän han blev invalid kunde han som ledare göra stora insatser.

Stort intresse hos eftervärlden

Gathenhielms kapare anknyter till Gathenhielms adelsvapen i sitt föreningsvapen.
Gathenhielms kapare anknyter till Gathenhielms adelsvapen i sitt föreningsvapen.

En sådan man måste fängsla eftervärldens uppmärksamhet. Turisterna strömmar till Onsala. Forskningen arbetar. Böcker och tidskriftsartiklar skrivs (och läses även). Föreningen Gathenhielms Kapare vill åskådliggöra kaparnas och sjömännens liv och villkor på Gathenhielms tid och dessförinnan. Föreningens ordförande Daniel Bjurquist berättar: ”Gathenhielms Kapare bildades den 4 november 2017 som en ideell förening. Föreningen har idag 14 medlemmar, men vi växer allt eftersom. Föreningens syfte är att förevisa och levandegöra svenska kapare och pirater under 1500-1800-tal, i allt, strid och levande lägerliv, i helg och i söcken, i vardag och i arbete. Vi fokuserar våra förevisningar främst på blankvapen, då vi gör närstrider med huggare/värjor men även med stridsyxor, dolkar och ibland även svartkrutsvapen, typ pistoler. Vi strävar efter så hög historisk korrekthet som möjligt, men vi utesluter ingen. Föreningen är öppen för varje svensk medborgare, och vi är religiöst och politiskt neutrala.”

Sjörövarsånger och skådespel

Sång- och musikgruppen Stormfrun sjunger piratsånger. Foto: Lars Gahrn.
Sång- och musikgruppen Stormfrun sjunger piratsånger. Foto: Lars Gahrn.

Vi har också en sång- och musikgrupp som heter ”Stormfrun”. Den sjunger och spelar sjörövarsånger, nyskrivna och nykomponerade sådana, i anglosachsisk stil. Jag hade tillfälle att se och höra detta band under Lödöse medeltidsmarknad 2018. De sjöng kraftfullt och inlevelsefullt. Den starka sommarvärmen bekom dem inte och dämpade inte kraften i deras musik och livligheten i deras utspel. Två cd-skivor har de utgivit: Stormfrun – Pirate for the Rum (2016) och Stormfruns Sånger. Sommaren 2018 uppfördes ett krönikespel om Gathenhielms på Brännö. Sjörövare och kapare fortsätter att fängsla oss, och Lars Gathenhielm har lyckats med konststycket att fängsla oss mer än alla andra sjörövare och kapare tillsammans. Minnet av honom behöver inte 300-årsjubileet för att leva vidare, men vi behöver honom och jubileet för att göra Västsverige känt.

Läs vidare

Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, Lund 1997.

Lars Ericson Wolke, Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år: cirka 1050-1856, Lund 2015.

Gathenhielm och kaperiet: Sommarutställningen 2018, Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Utformning: Bert Westenberg och James Holm. Detta är en välskriven och väl illustrerad sammanfattning av Gathenhielms historia.

Lars Gahrn

Kända författare skrev om John Hall den yngre

Den mest omskrivne i familjen Hall är John Hall den yngre. Man förstår att hans levnadsöde har lockat författare att börja skriva. Från att ha varit en av Sveriges rikaste män blev Hall en av de fattigaste. Författarna har dock haft svårt att rättvisande skildra de mörka delarna av hans personlighet.

Överdrivna rykten

Cederborghs skrift kom tidigt och fick mycket stor betydelse för bilden av John Hall den yngre.
Cederborghs skrift kom tidigt och fick mycket stor betydelse för bilden av John Hall den yngre.

Kring ett sådant levnadsöde som Halls spinns legender, och det har även lockat kända svenska författare. Året efter Halls död gav Fredrik Cederborgh ut sin lilla skrift ”Berättelse om Den, först rike och ansedde, sedermera fattige och föraktade John Hall” (1831). Boken sammanfattar de ofta överdrivna och inte alltid sanningsenliga rykten, som vid denna tid var i omlopp. Det är beklagligt, att en sådan skrift har fått bestämma eftervärldens bild av John Hall den yngre. Även bilden av John Hall den äldre har starkt påverkats av denna lika oförmånliga som otillförlitliga skildring. Cederborgh tryckte om sin skildring redan 1834 (John Hall. Sannfärdig Sannsaga. Avsnitt i: Cederborgh, Ungdoms tidsfördrif III, Sthlm 1834). Det intressanta med detta omtryck är, att Cederborgh har ändrat vissa uppgifter. Detta visar att han har varit osäker på vad som stämmer, och att han har nåtts av andra och motstridande uppgifter. Jag har behandlat dessa nya upplysningar i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden” (1997). Originalupplagan av Cederborghs skrift gavs 1976 ut i faksimil av Rundqvists boktryckeri i Göteborg i en numrerad upplaga av 500 exemplar. I boken ingår en längre uppsats kallad ”Den olycklige John Hall”, sammanställd av en icke namngiven författare och huvudsakligen bestående av utdrag ur Sven T. Kjellbergs uppsats om John Hall. Även denna faksimilutgåva är förhållandevis sällsynt.

Ett moraliserande kistebrev

I stället för begravningsskrift utgavs ”ett par tre år” efter Halls död ett kistebrev, en kolorerad litografi med bilder ur Halls liv och en kortfattad levnadsteckning. Den hade utförts av J. Z. Blackstadius och hade som överskrift: ”Högmod går för fall: En kort berättelse om John Hall”. (Den finns återgiven i Svenskt konstnärslexikon III, Allhems förlag, Malmö 1957, s. 21. Flera av bilderna ingår i C.R.A. Fredberg, Från det gamla Göteborg II, 1921, s. 588 – 601.) Man märker på detta tryck, att Cederborghs skrift redan har börjat påverka bilden av den olycklige John Hall. Detta tryck är mycket sällsynt. Att högmod ofta går före fall är nog så sant, men fastän han hade många fel, tror jag inte, att man kan kalla John Hall den yngre för högmodig. Han har av allt att döma anklagats för ett fel, som han inte har haft.

Var Hall verkligen så snäll?

Sophie Elkan skrev många romaner, som nu är glömda, men romanen om John Hall blev hennes stora lyckokast. Foto: Waldemar Dahllöf.
Sophie Elkan skrev många romaner, som nu är glömda, men romanen om John Hall blev hennes stora lyckokast. Foto: Waldemar Dahllöf.

År 1899 gav Sophie Elkan ut sin roman ”John Hall: En historia från det gamla Götheborg”, en roman som tyvärr ofta – bland annat av författarinnan Birgit Th. Sparre – har använts som en ren faktabok, fastän den givetvis innehåller mycket som är ren diktning och ingenting annat, till exempel John Halls vid det här laget riksbekanta ormgrop. Författarinnan ger oss en välvillig skildring av Hall. Han tecknas visserligen som bortskämd och svag men å andra sidan även som välmenande och godhjärtad. Hans envishet och hätskhet kommer dock inte lika väl fram. Elkans roman har av Berndt Fredgren omarbetats till ett skådespel, som med framgång har spelats på svenska teatrar. Bland andra har den framstående skådespelaren Gösta Ekman den äldre gjort en insats i detta sammanhang. Han spelade Fredrik Damm, den elegante och vackre kavaljeren.

Birgit Th. Sparre i sagornas värld

Senaste upplagan av Sophie Elkans John Hall, utgiven 1993 och språkligt moderniserad av Karin Westerlund.
Senaste upplagan av Sophie Elkans John Hall, utgiven 1993 och språkligt moderniserad av Karin Westerlund.

Författarinnan Birgit Th. Sparre var ibland gäst hos friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Hon skrev vid några tillfällen om Gunnebo och friherrinnan, men även Halls omnämns. I sin roman ”Glimringe” (1944) låter hon John Hall den yngre dyka upp som landsstrykare på glasbruket Glimringe. Här är hennes berättarkonst på topp, men detta besök hade inte någon egentlig uppgift att fylla i handlingen och ströks i senare upplagor. Om ”Rike Hallens Gunnebo” har hon å andra sidan berättat ett och annat i minnesboken ”Därhemma på gårdarna” (1960). Hennes uppgifter om friherrinnan Sparre och Gunnebo under Sparrarnas tid stämmer bra och är historiskt mycket värdefulla, men vad gäller rike Hallen och hans Gunnebo befinner sig skildringen allt som oftast i sagornas värld.

Lundström välvillig

Den kände göteborgsförfattaren Evert Lundström gav 1986 ut sin roman ” Livets teater”, som handlar om familjen Hall och en samtida målarfamilj. Lundström har noggrant satt sig in i alla tillgängliga källor, och romanen är följaktligen närmast en dokumentärroman, framstående både som levnadsteckning och som litterärt verk. Boken ger en utmärkt bild av den olycklige John Hall: godhjärtad och svag men samtidigt envis, konstnärligt och vetenskapligt begåvad men utan sinne för affärer. Genomgående tecknar de sentida författarna Hall välvilligt. Hans hårdhet och hätskhet är dock inte lika väl återspeglade i romanerna. Författarna som har behandlat John Hall har varit snälla och trevliga människor. Följden har blivit att de tecknar John Hall som alltför snäll och trevlig. Diktade personer blir oftast mer eller mindre tydliga avspeglingar av författaren.

Lars Gahrn

Rättegångshandlingar var 1700- och 1800-talens skandalskrifter

Rättegångshandlingarna från John Hall den yngres många processer gav den tidens läsare inblickar i åtskilligt, och framför allt var de allsidigt skandalösa. Hall gav upphov till några av den tidens bestsellers. Liksom i fråga om många andra skandalskrifter tycks sanningshalten emellertid inte vara så hög som önskvärt vore.

Några smärre och samtida tryck

Under de långvariga processerna vandrade John Hall den yngre omkring som ett gatuoriginal. Han och hans rättstvister blev riksbekanta.
Under de långvariga processerna vandrade John Hall den yngre omkring som ett gatuoriginal. Han och hans rättstvister blev riksbekanta.

Det hörde till, att förmöget folk skulle uppvaktas med tryckta hyllningsskrifter. I samband med John Hall den äldres död 1802 utgavs: ”Vid gross-handlaren John Hall’s Jordfästning i Götheborgs Domkyrka Den 7 Octob. 1802. Af F. Svanander” (Gbg 1802). Svanander har hyllat den döde med högstämda ord i stenstil. Många år senare var det dags för Halls efterlämnade maka att skiljas hädan. Då utgavs ett tryckt blad med överskriften: ”Tankar vid Enkefru Hall’s, född Christina Gothéen, graf den 18:de Nov. 1825” (Gbg 1825). Den består av ett stycke ur Chateaubriand’s skrifter, vari denne gör gällande, att kristendomen företrädesvis är ”Vänskapens Religion”. Christina Hall hade verkligen odlat sina vänskapsförbindelser. Det skulle vara intressant att veta, om hon själv har valt detta stycke. Dessa gravskrifter utgavs i små upplagor, och antalet bevarade exemplar är givetvis mycket lågt. John och Christina Halls son, John Hall den yngre, dog utfattig 1830. Han fick inte någon gravskrift. Däremot skrevs mycket, som var allt annat än smickrande, om den olycklige John Hall.

Christina Wachtmeister – grevinna och amiralinna

John och Christina Hall hade två barn, som för enkelhetens skull hette John och Christina, de också. Dottern Christina Hall (1773 – 1839), gift Wachtmeister, var charmerande som sin mor och lyckades göra intryck på Gustaf III under hans besök i Göteborg. Hon var en rik arvtagerska men saknade titel och rang. Hon blev gift med en fattig arvtagare, som i gengäld hade både titel och rang, greven och amiralen Claes Adam Wachtmeister af Johannishus. Christina Hall blev genom giftermålet grevinna och amiralinna, och hennes make fick pengar att röra sig med. Dem förvaltade han skickligt, och på så vis blev en del av familjen Halls förmögenhet kvar hos ättlingarna inom ätten Wachtmeister. Claes Adam och Christina Wachtmeister fick två barn och har många avkomlingar. En av dem var greve Folke Bernadotte. Om greveparet Claes Adam och Christina Wachtmeister har inte skrivits mycket, men greven och amiralen var med i tidens stora händelser och nämns därför här och var i den historiska litteraturen. Jag har samlat en hel del kopior ur litteraturen.

John Hall den yngre – konstnär och bankrutterad köpman

John Hall ville försvara sig även inför frimurarna i Stockholm och lämnade därför in detta tal hos dem.
John Hall ville försvara sig även inför frimurarna i Stockholm och lämnade därför in detta tal hos dem.

Sonen i huset, John Hall den yngre (1771 – 1830), var konstnärligt begåvad och intresserad av naturvetenskap. För handel och industri saknade han däremot både håg och fallenhet. Olyckligtvis ville han efter faderns död nödvändigtvis själv och utan kompanjoner sköta handelshuset. Följden blev konkurs efter bara fem år, och på konkursen följde långvariga och mycket uppmärksammade processer mot konkursförvaltarna. Hall och hans medhjälpare anklagade dem för att missköta konkursboet och för att sko sig själva. De hade framgång i rådhusrätten och hovrätten, och målet gick vidare till Högsta Domstolen. Innan denna domstol hade hunnit börja behandla målet ingick Hall förlikning med sina konkursförvaltare. Denna uppgörelse blev mycket mytomspunnen. Man har påstått, att strax innan Högsta Domstolen skulle avkunna sitt utslag till Halls fördel, lockades Hall av de bedrägliga konkursförvaltarna till en uppgörelse i godo, och att den skulle ha varit mycket oförmånlig för Hall och hans medhjälpare. I själva verket var Halls ersättningsanspråk mycket överdrivna. Både rådhusrätten och hovrätten prutade ned dem. Hall och hans ombud var beredda att pruta ner dem ytterligare och ingå förlikning. Så skedde även. Han fick trots allt en hel del pengar, men de gick åt till att betala skulder. Några år senare dog han som en fattig tiggare i Stockholm. Han var då riksbekant för sina processer och sitt olyckliga levnadsöde.

Många rättegångshandlingar

I detta tryck från 1820 svarar John Hall på ett inlägg i tidningen Allmänna Journalen.
I detta tryck från 1820 svarar John Hall på ett inlägg i tidningen Allmänna Journalen.

I brist på veckopress läste man på den tiden rättegångshandlingar. Domstolsprotokollen från Halls processer trycktes, kryddade av Halls och hans medhjälpares egna tillägg och hårda utfall mot sina motståndare. Dessa gick i sin tur i svaromål. Denna pajkastning för öppen ridå var givetvis härlig för alla skandalsugna läsare runt om i riket. Hall vann i stort sett slaget om samtidens och eftervärldens medkänsla. Jag har dock granskat värderingarna av Gunnebo och kommit fram till att Hall och hans medhjälpare överdriver fruktansvärt (Lars Gahrn, John Halls uppgörelse med konkursförvaltarna – en mytomspunnen historia, artikel i: Personhistorisk tidskrift 2005, sidorna 197-214). Konkursförvaltarna var inte de stora skurkar som de har utmålats som. En kritisk genomlysning av hela denna härva av anklagelser och motanklagelser borde ske. På det stora hela tycks emellertid få människor läsa i dessa rättegångshandlingar på senare år. Vi har under de förflutna två århundradena fått så många andra skandalskrifter, att Halls helt enkelt inte står sig i konkurrensen. Antalet skrifter och inlägg om processerna är stort, och ännu finns som sagt mycket att göra.

Lars Gahrn

En huspoet och många beundrande reseskildrare på Gunnebo

Några dikter och många reseskildringar blev bidragen till Gunnebolitteraturen under 1800-talet. Vi kan tacka Christina Halls gästfrihet för reseskildringarna. Hon tog emot resande – vi skulle säga turister – och visade dem runt. Även eftervärlden har på så sätt haft stor glädje av hennes gästfrihet.

Olof Benjamin Lund – huspoet hos Halls

Christina Hall var mycket vänlig och gästfri. Några av hennes gäster på Gunnebo skrev ner värdefulla skildringar av Gunnebo-anläggningen. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall var mycket vänlig och gästfri. Några av hennes gäster på Gunnebo skrev ner värdefulla skildringar av Gunnebo-anläggningen. Foto: Anna Jolfors.

John Hall och hans hustru Christina kom att göra vissa avtryck i litteraturen tack vare skalden Olof Benjamin Lund, som var John Halls systerson. Han var en skicklig poet men är i våra dagar glömd och förbisedd, bland annat därför att han föddes i Göteborg och blev kvar i staden. Av de stora gustavianska skalderna var Bengt Lidner den ende, som föddes i Göteborg, men han gav sig snart iväg till Stockholm, den enda stad i riket, där man kunde slå igenom. Lund blev hovpoet, eller kanske skall vi snarare skriva huspoet, hos Halls. Han gav ut två dikthäften, ”Skalde-stycken, af L*, Första Häftet” (Göteborg 1794) och ”Skalde-stycken, af L*, Andra Häftet” (Göteborg 1800). Båda är mycket sällsynta, och jag har aldrig sett dem utbjudna till försäljning. År 1787 skrev Lund en julklappsvers till en julklapp, som John Hall fick. År 1797 skrev han en högstämd hyllningsdikt till samme Hall och ett skämtsamt skaldebrev till dennes son John Hall junior. Hans mest kända verk är dock ett mindre skådespel: ”Divertissement, på Gunnebo, Midsommars-Dagen den 24 junii 1797”. Ute på Gunnebo uppfördes detta skådespel som en del av midsommarfirandet.

Lantlivet på Gunnebo

Under den gustavianska tiden lät man ofta bli att sätta ut sitt namn i tryckta skrifter. Skalden Olof Benjamin Lund skrev sig enbart ”L*”. I sitt kända divertissement skrev han som synes Gunnebo ”G - Bo”.
Under den gustavianska tiden lät man ofta bli att sätta ut sitt namn i tryckta skrifter. Skalden Olof Benjamin Lund skrev sig enbart ”L*”. I sitt kända divertissement skrev han som synes Gunnebo ”G – Bo”.

Tack vare Halls och skalden Lund fick Göteborgsområdet en motsvarighet till Gustaf III:s hovliv med teater och skalder. Jag har skrivit litet grand om skalden Lund och hans dikter om Halls i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden ” (1997). Hans mest kända rader förtjänar att anföras en gång till. De handlar om lantlivet på Gunnebo:

Vad lugn sig i mitt hjärta sprider
när skild från stadens tvång och prakt
jag ostörd blomsterkransen vrider
så långt från avund och förakt,
och nu hör fåglarne som sjunga
och bäckens ljuva susande.
Straxt Glädjen svävar på min tunga
att åt Naturen offer ge!

Lund skönmålar livet på Gunnebo, men han gör det skickligt och vältaligt. Lunds Divertissement utgavs på nytt 1951 som en hyllning till gunneboforskaren Arvid Baeckström på hans 70-årsdag: Divertissement på Gunnebo midsommardagen den 24 juni 1797 av Olof Benjamin Lund (Slöjdföreningens Skola, Gbg 1951). Även denna lilla skrift är mycket sällsynt.

Många reseskildrare skrev om Gunnebo

Den kände bildhuggaren Johan Tobias Sergel var den mest uppskattande av Christina Halls gäster.
Den kände bildhuggaren Johan Tobias Sergel var den mest uppskattande av Christina Halls gäster.

Christina Hall älskade sitt Gunnebo och var outtröttlig, när det gällde att bjuda in eller nästan nödga folk att komma dit som gäster. Hon visade gärna och beredvilligt runt. Hon var Gunnebos första guide och ciceron. Några av besökarna skrev ner sina intryck och iakttagelser. Så gjorde den venezuelanske frihetshjälten Francisco de Miranda, den engelska kvinnosakskvinnan Mary Wollstonecraft, botanisten Samuel Liljeblad, holländaren Jean Meerman, arkitekten Gustaf af Sillén, bildhuggaren Johan Tobias Sergel, reseskildraren Jonas Carl Linnerhielm, Thor August Odencrantz, kemisten och geologen Petter Jacob Hielm och läkaren Magnus Martin Pontin, några mindre kända och mindre utförliga reseskildrare att förtiga. Några få av dessa skildringar trycktes under författarnas livstid, men de flesta trycktes under 1900-talet. Hur som helst, förr eller senare fick de betydelse därigenom, att de uppmärksammade läsarna på Gunnebos värde. Under 1800-talet hade Linnerhielms skildring störst betydelse, och ännu under början av 1900-talet åberopades den oftast. Tack vare Christina Halls gästfrihet, intresse för människor och vänlighet att visa runt fick det lilla herresätet Gunnebo stor uppmärksamhet. Alla dessa reseskildringar finns förtecknade och åtminstone delvis anförda av Arvid Baeckström (i hans bok ”Gunnebo I, 1977”). Tack vare hans käll- och litteraturförteckning kan man få fram de oavkortade utgåvorna. Några skildringar är ännu inte utgivna, vilket härmed meddelas för åtgärd. Så sent som 2011lyckades Jan Westin, framstående kännare av Göteborgslitteraturen, finna en tryckt och hittills inte uppmärksammad reseskildring från 1861. (Jag berättade om hans fynd i Mölndals-Posten i april och maj 2013.) Viktiga upptäckter kan alltså ännu göras.

Lars Gahrn

Familjen Hall har blivit följetong i litteraturens värld

John Hall och hans maka Christina (född Gotheen) gav upphov till en underavdelning av Mölndalslitteraturen och Göteborgslitteraturen, när de anlade Gunnebo. Att det skulle bli så, hade de antagligen inte en aning om. Skrifterna i ämnet kom inte under deras tid, men nu är lavinen igång. Skrifterna med Gunnebo-anknytning blir bara fler och fler. Jag skall ägna några artiklar åt denna litteratur. För den intresserade finns mycket att läsa.

John Hall den äldre – Göteborgs rikaste köpman

Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.
Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.

År 1778 inköpte den rike göteborgsköpmannen John Hall den äldre (1735 – 1802) hemmanet Gunnebo i nuvarande Mölndals stad. Några år senare började han uppföra en ny och mycket påkostad herrgårdsanläggning, ritad av stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg. Denna herrgårdsanläggning, nu kallad slott, skulle föra både hans och den övriga familjens namn till eftervärlden. Intresset kring Gunnebo skulle medföra ett betydande intresse kring familjen Hall, som verkligen var både färgstark och intressant. John Hall den äldre tillhörde en ursprungligen skotsk släkt, och efternamnet uttalades på skotskt vis Hahl. John Hall sålde stångjärn och bräder, framför allt till Storbritannien, och skaffade sig både sågar och järnbruk, så att han själv kunde framställa en del av exportvarorna. Annars arbetade han som grosshandlare och mellanhand. Han inköpte alltså vad andra hade producerat och sålde det vidare. Hall importerade framför allt salt, kol, bly, glas, viktualier och kolonialvaror, och dessa kom i första hand från Storbritannien. Hans affärsspråk var – inte helt oväntat – engelska. Hall levde för sina affärer och var föga intresserad av sällskapslivet. Han beskrivs som en hederlig man, tystlåten och ganska hetsig. Han blev med tiden Göteborgs i särklass rikaste köpman och gick till historien tack vare sin rikedom och Gunnebo. Det var högst ovanligt, att Göteborgs köpmän byggde sommarställen av denna storlek. Hade han haft en anspråkslösare fru, hade han säkerligen gått miste om eftervärldens uppmärksamhet.

Christina Hall – sällskapslivets drottning

Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.

John Hall den äldre var gift med Christina Gotheen (1749 – 1825). Hon var i mångt och mycket sin makes motsats: öppen och meddelsam, charmerande och spirituell, livligt intresserad av såväl sällskapsliv som kultur. Gunnebo byggdes huvudsakligen för henne och hennes gäster och är avsett för sällskapsliv i stor skala. Hon betydde mycket för kulturlivet i Västsverige. Man spelade teater i herrskapet Halls salong, och Halls byggde Göteborgs första teater. Gunnebobygget blev stilbildande för Västsverige, och ”gunnebomöbler” blev ett känt begrepp. Lindomesnickarna har tillverkat modifierade gunnebomodeller in i våra dagar. På Gunnebo fick många konstnärer och hantverkare arbete. Christina Hall samlade böcker, vackra möbler och konst. Gunnebo var en sevärdhet redan från början, och fru Hall visade besökarna runt. Gustaf III har besökt Gunnebo liksom Johan Tobias Sergel med flera. Hon var helt enkelt en av Västsveriges kulturpersonligheter. Efter makens död 1802 fick Christina Hall ta över Gunnebo som änkesäte, men genom lån och borgensförbindelser förstörde hon sin ekonomi och gick i konkurs 1818. Hennes sista år var dystra. Hennes grav vid Örgryte gamla kyrka är bevarad. Den är ett bra och stilfullt exempel på en gravvård från 1820-talet. Gravstenen har en lång inskrift, som är ett intressant bidrag till hennes levnadshistoria. Även gravstenar kan i vissa fall tillhöra litteraturen! Man kan säga, att hon och hennes make var ett mycket lämpligt äkta par. Han tjänade pengar, och hon gjorde slut på pengarna på ett sätt, som eftervärlden har glädje av ännu omkring två århundraden efter deras död.

Christina Hall skrev brev och nedtecknade visor

John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.
John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.

Christina Hall hade många vänner och skrev brev till dem. Några av hennes brev har överlevt till våra dagar. Breven är öppenhjärtiga, vänliga, skämtsamma och ibland målande. Hon var en begåvad brevskriverska, och man anar, att hon var ett fynd för det gustavianska sällskapslivet: lättpratad, vänlig, skämtsam och allsidigt intresserad. Flera brev har blivit kända tack vare Arvid Baeckströms forskningar, och han fann i dem många värdefulla uppgifter om Gunnebo och dess arkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Breven utgavs dock aldrig i sin helhet. Kulturhistorikern, samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz stod för en verkligt uppseendeväckande upptäckt år 2006. Han upptäckte och lyckades förvärva Christina Halls visbok (påbörjad 1766). I en påkostad bok med guldsnitt och skinnband hade Christina Hall skrivit ned visor, som hon ville bevara i avskrift. Boken ger oss värdefulla inblickar i musiklivet i Göteborg. Niklas Krantz kom med boken till mig, och jag kände att jag måste göra något. Tio års arbete följde. År 2016 utgav Mölndals Hembygdsförening en tung skrift: Lars Gahrn, Christina Hall, vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor (Mölndal 2016, 524 sidor). När boken utgavs, hade nästan två århundraden förflutit efter Christina Halls död. Ibland tar det alltså lång tid innan människors insatser blir fullt ut uppmärksammade!

Spana efter fler brev!

I arkiven kan mycket väl finnas många fler brev och annat, som härrör från Christina Hall. Alla uppmanas att hålla ögon och öron öppna. Vi lever nu i en helt annan värld än Halls. Ingen måste nu företa långa resor till arkiv och sitta i arkivlokaler för att forska. Några av mina medarbetare (Peter Funke, Anna Jolfors och Bo Strömberg) hittade många värdefulla upplysningar på nätet. Om man har en dator, kan man finna många värdefulla bidrag till forskningen. Fortsätt med det! Fastän Christina Hall har fått 524 sidor, är det inte alls säkert att vi är färdiga med henne. Hon var en kulturarbetare, som har lämnat många spår efter sig. Mycket mer kan dyka upp, framför allt brev till andra brevvänner. Ungefär detsamma gäller hennes son, John Hall den yngre. Även han borde få en bok, som är ungefär lika omfångsrik som moderns. Man borde ge ut hans teckningar, som är ett källmaterial av stort värde. Jag skall återkomma till historien om hans skissböcker. Liksom allt annat rörande den olycklige John Hall är också detta en mycket sorglig historia. Jag har all anledning att återkomma i ämnet.

Lars Gahrn

Har en stad en själ?

Har Mölndal en själ? Jag hade inte tänkt i de banorna, förrän Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, i sitt föredrag om Göteborgslitteratur, hållet onsdagen den 15 november 2017 för Göteborgs Hembygdsförbund, kom in på sådana ämnen. I sitt föredrag berättade han om Göteborgs själ och mycket annat. Låt oss börja med grannstadens själ.

Göteborgs själ

Finns några författare, som har funnit ”Göteborgs själ”? Jan Westin har arbetat med frågeställningen och räknade upp några författare och några boktitlar:

Ebbe Linde, Göteborg (1948),

Lars Ulvenstam, Göteborg – en stad och dess människor (1963),

Arne Gadd, Stad i Väster (1972),

Claes Hylinger, Kvar i Göteborg (1992).

Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.
Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.

Westin förklarar sig närmare: ”När det gäller letandet efter ’Göteborgs själ’ tycker jag att de nämnda författarna är goda exempel, var och en för sin tid. Den ende som för några år sedan har givit ut en skrift med titeln ’Göteborgs själ’ är dock Kristian Wedel – det flödar ymnigt ur hans penna. Jag tycker nog att Ulvenstam, Gadd och Hylinger har nått längre, men som jag försökte säga: de har olika utgångspunkter. Linde är mer traditionellt historisk. Ulvenstam är lite akademisk, med viss tyngdpunkt på kulturen. Gadd har fokus på hamnen. Hylinger ser staden ur ett flanörperspektiv. Jag tror nog man kan diskutera sig fram till drag som är gemensamma för den göteborgska själen bland stadens alla innevånare – men visst är vi stora nog att ha prägel av den stadsdel där vi är födda, bor eller har hamnat.” Frågan är om man kan finna något liknande för Mölndal. För en gångs skull känner jag mig odelat villrådig och vänder mig därför till läsekretsen. Vad säger ni om Mölndals själ?

Göteborgslitteraturen och Mölndal

Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.

Någon kanske undrar varför Lars Gahrn, som är mölndalsbo och Mölndals historieskrivare, sitter och skriver en artikel om Göteborgslitteratur? Svaret är, att Mölndal och Göteborg är två grannstäder, vilkas öden och äventyr är så sammanflätade, att man kan hämta otroligt många uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturen. När Mölndals förste historieskrivare, folkskolläraren Johan Lundskog, skrev sin bok ”Fässbergs socken och Mölndals kvarnby” (1921), hämtade han väldigt mycket ur Göteborgslitteraturen. Själv har jag fortsatt detta arbete. Jag har kopierat otroligt många sidor ur Göteborgslitteraturen för Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Under flera år var bibliotekarien och museiassistenten Thomas Svensson min flitige medhjälpare i detta oändlighetsarbete, som inte är avslutat. Göteborgslitteraturen är numera så omfattande (enligt Jan Westin omkring 10 000 skrifter), att ingen människa kan läsa allt eller ens få kännedom om alla skrifter. Niklas Krantz går igenom bland annat Göteborgslitteratur men även annan lokalhistorisk litteratur. Ofta stöter han på uppgifter, som jag inte hade en aning om. Hans stående fråga är: ”Vill du ha kopior?” Mitt stående svar är: ”Ja, tack!” Jag tar gärna emot alla slags tips. Krantz är arbetande styrelseledamot i Föreningen för Västgötalitteratur, som anordnar tre stora bokauktioner årligen. Då säljs bland annat Göteborgslitteratur men även Mölndalslitteratur. För museerna i Mölndal har Krantz inköpt åtskilliga böcker under årens lopp. Krantz har ett nära samarbete med bland andra Johnny Hagberg och Sven-Olof Ask. Alla dessa västgötar vet, att Göteborg och Mölndal ligger inom Västergötland. (Invånarna i dessa städer tror dock själva i allmänhet, att Mölndal och Göteborg hör till landskapet Bohuslän. Fler västsvenskar borde åka till Skara och lära sig grundläggande geografiska fakta om sina hemstäder!) Bokdoktorn Sven-Erik Johansson har gjort en enastående insats. Han började komma med gåvor till museerna i Mölndal 1987, och han håller fortfarande på. I början bidrog han huvudsakligen med föremål, men numera är det nästan uteslutande böcker. Många av dem är tidigare okända för forskningen. Även om mitt liv skulle bli dubbelt så långt, kommer jag nog inte att se alla böcker, som har något att meddela om Mölndal.

Ständigt nya fynd

Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.
Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.

Jan Westin lyckades finna en Gunneboskildring från 1861. Den var okänd för alla, som tidigare hade forskat om Gunnebo. Arvid Baeckström, som ägnade större delen av sitt långa forskarliv åt Gunnebo, dammsög både arkiv och litteratur på jakt efter uppgifter om Gunnebo, men märkligt nog fann han inte denna engelska reseskildring. Jan Westin var först. Jag skrev genast om den i Mölndals-Posten (MP 11/4, 25/4 och 16/5 2013) givetvis framhållande, att Westin hade gjort denna viktiga upptäckt. Med dessa ord vill jag uppmana alla andra läsare av göteborgiana att hålla ögonen öppna och höra av sig så snart de finner någonting, som handlar om Mölndal. Anna Jolfors har gått ett steg längre. Hon undersöker gamla tidningslägg och finner otroliga mängder med gamla nyheter från Göteborg och Mölndal. I Kungsbacka bor numera Leif Andersson, som då och då botaniserar i de nordhalländska tidningarna. Ofta gläder han mig med gamla Mölndalsnyheter därifrån. Att Kungsbackas tidningar intresserade sig för Mölndal var en fullständig överraskning för mig. Det gäller att ha ögonen med sig. Mölndalsnyheter kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Hela tiden dyker gamla böcker, tidigare okända för forskningen, upp. Westin har ungefär samma uppfattning: ”Och visst, mycket återstår att upptäcka. Göteborgslitteraturen omfattar som sagt omkring 10 000 skrifter, men du är förstås medveten om rundheten i siffran och bristen på definition av vad ’skrifter’ innebär.” Eftersom Mölndalslitteraturen hela tiden har uppgifter om Göteborg, bör man kanske räkna in även den i Göteborgslitteraturen. Med sådana och liknande beräkningar kan antalet skrifter öka lavinartat.

Göteborgiana-grupp

Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.
Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.

Någon förening för Göteborgslitteratur finns inte. Däremot finns inom Göteborgs Hembygdsförbund en Göteborgiana-grupp med Westin som en av sina bemärkta medlemmar. Han har själv skrivit om gruppen och dess verksamhet: Jan Westin, Att samla Göteborgiana och att samla Göteborgianer, (artikel i: Göteborg förr och nu, volym 37, 2018, sidorna 187-204). Förhoppningsvis leder den till att fler ”Göteborgianer” söker sig till gruppen och gör en insats för Västsveriges historia. Mycket arbete är alltså gjort vad gäller sökning av uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturens omkring 10 000 skrifter. Jag har med många vänners hjälp kopierat ett oändligt antal sidor ur Göteborgslitteraturen och satt in sidorna i Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Jag skulle inte ha varit den jag är, om jag inte ändå gärna ville ha mer. Fler tips efterlyses.

 

Lars Gahrn

Lasse i Gatan hade inte med brandkanonen att göra

Mölndals brandkanon kallas för ”Gathenhielmskanonen”. Den står utanför Mölndals brandstation. Enligt vad som har uppgetts skulle kanonen ha stått på en av kaparen Lars Gathenhielms fregatter. När jag bad en artilleriexpert tidfästa kanonen, visade det sig emellertid, att den hade gjutits ungefär ett århundrande efter Gathenhielms död. Visst var det snopet, men för mig kom beskedet inte oväntat.

Uppfiskad ur Onsalafjorden

Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.
Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.

Mölndals brandkanon skänktes år 1871 till Mölndals brandkår av handlanden August Jacobsson, som härstammade från Onsala. Kanonen skulle ha fiskats upp ur Onsalafjordens vatten och ha stått på ett kaparfartyg, som ingick i Lasse i Gatans flotta. Så har man berättat, och kanonen har fått namnet ”Gathenhielmskanonen”. Ingen har ifrågasatt uppgifterna, men på senare år har jag blivit mer och mer betänksam. Jag har sett många kanoner från 1600-talet, men ingen av dem har liknat Mölndals brandkanon. Till slut skickade jag iväg en förfrågan till folk, som skulle kunna veta eller kände sakkunniga.

Engelsk kanon

Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.
Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, sände förfrågningen till Tom Wennberg, som skickade den till Leif Mårtensson, museichef på Artillerimuseet (i Kristianstad). Mårtensson var rätt man och kunde svara omedelbart. Vår brandkanon är troligen en typ av ”tappkarronad”. En karronad är ”en förr på fartyg brukad slätborrad kanon” (C. M. Ekbohrn, Förklaringar öfver 60, 000 främmande ord och namn m.m. i svenska språket tillika med deras härledning och uttal, Sthlm 1902). Kanonen är alltså inte räfflad och följaktligen tämligen ålderdomlig. Den är engelsk eller av engelskt ursprung. Om kanonen saknar märkning, ”är det ingen svensk tillverkning. De svenska bruken var noga med märkning, oftast genom att på ena tappen ange brukets namn eller konstruktörsintialer.” Till detta kan svaras, att vår kanon inte har någon som helst märkning, vilket alltså bestyrker, att detta är ett engelskt arbete.

Från 1800-talets första hälft

Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.
Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.

Det viktigaste är dock kanonens ålder. Leif Mårtensson tidfäster den till ”första hälften av 1800-talet (främst aktuellt 1805 – 1830).” Därmed kan Lasse i Gatan och hans kaparfartyg uteslutas. Lasse dog samma år som Karl XII, alltså 1718, ungefär ett århundrade före kanonens tillkomsttid. På kanonen finns ett fänghål och dessutom till höger om detta två andra hål som dock inte är genomgående. Dessa två andra hål hade förbryllat mig. Jag skyndade mig att fråga Mårtensson om dem. Han svarade: ”Jag såg hålen på bilden, såg det som ett fäste för något. Troligen för en form av anordning som tände krut, som gav gnista ner. Engelsmännen hade tidigt olika typer för snabb antändning. Motsvarande det som fanns på flintlåsgevär har till exempel funnits. Då med ett fyrsnöre att dra i vid tändning.” Även avfyrningsmekanismen talar alltså för engelskt ursprung.

Avfyrningsmekanism

Mårtensson har av allt att döma rätt även vad gäller avfyrningsmekanismen. Fotografen Knut Kjellman fotograferade kanonen 1921 eller1922. Den stod då i sitt kanonhus uppe på Störtfjället. Kanonpipan sticker ut genom en glugg i huset, men kanonen är kvar inne i den lilla byggnaden. Bredvid står fjärdingsman J.F. Johansson och håller i ett snöre, som går in i byggnaden och in till kanonen genom ett litet hål i väggen. När han drar i tråden, avfyras tydligen kanonen. Man brukade skjuta alarmskott, när bränder hade brutit ut, för att brandmännen skulle veta vad som var på färde och skynda till brandstationen. Denna gång skulle han dock skjuta salut med anledning av att Mölndal blev stad. (Bilden finns i: Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998, s. 320.)

En utmärkt salutkanon

Kanonen har avfyrats för högtidlig salut vid viktiga tillfällen i stadens historia. När brandstationen invigdes 1955, sköt man i kanonen. Därefter har den inte använts. Sextiotvå år har gått sedan dess. Varför inte skjuta på nytt? Att skjuta med brandkanonen är billigt, men fyrverkerier är dyra. Fotografen Leif-K Olsson har föreslagit, att man med kanonskott skulle tillkännage, att vallokalerna öppnar på valdagen. Han har erbjudit sig att själv både ladda och avfyra kanonen. Kan inte han ställa upp, finns många andra kunniga och ansvarsfulla kanonjärer. Varför inte göra litet folkfest av våra demokratiska rättigheter, som verkligen är värda att fira!

Lars Gahrn