Herrljungabanan 150 år

Herrljungabanan fyllde 150 år under 2017. Den går från Herrljunga station vid stambanan över Öxnered (mellan Trollhättan och Vänersborg) till Uddevalla. Banan blev snart känd som ”havrebanan”. På Västgötaslätten odlades havre, som forslades på järnväg till Uddevalla, där havren utskeppades till London och stadens alla åkarhästar.

Två ånglok och ett ellok

Det ena av de två ångloken. Foto: Lars Gahrn.
Det ena av de två ångloken. Foto: Lars Gahrn.

Sedan dess har mycket hänt. Londons alla högst ekologiska men ändå miljöstörande åkarhästar har försvunnit, och havre forslas inte längre på järnvägsvagnar till Uddevalla, men havrebanan har ändå mirakulöst nog överlevt åkarhästarnas hädanfärd, bilismens genombrott och resenärernas övergång till andra färdmedel. Denna uppvisning i överlevnadskonst kan verkligen vara värd att fira, tyckte Bergslagernas Järnvägssällskap. Lördagen den 16 och söndagen den 17 september 2017 körde man jubileumståg från Uddevalla över Ryr, Öxnered och Vänersborg till Vargön och tillbaka igen, tre turer dagligen. Tre lok hade man kört upp från Göteborg, två ånglok och ett ellok.

Pensionsmässigt ellok i nyskick!

Elloket var pensionsmässigt men skinande nytt.
Elloket var pensionsmässigt men skinande nytt.

Ångloken hjälptes åt att dra vagnarna. De var sammankopplade tender mot tender, vilket alltså innebar, att det ena körde framlänges och det andra baklänges, fastän loken skiftade plats i Vargön. Härifrån skulle tåget gå tillbaka till Uddevalla. Loken kopplades loss och körde till andra änden av tågsättet, där de kopplades till igen. (Loken bör ju helst gå främst i tågsättet.) Efter första turen måste vatten fyllas på i loken. Det tar sin tid, och för att vinna tid kopplade man i stället på ett ellok från 1953. Elloket överraskade genom sin fräschhet. Det såg ut som om det vore alldeles nytt. Det nära nog strålade. Starkt var det också. Ensamt klarade det att dra de vagnar, som två ånglok med gemensamma krafter hade dragit betydligt långsammare. Detta var ett pensionsmässigt lok i nyskick.

Sotiga fönster

Två damer i kläder från förra sekelskiftet. I bakgrunden ses ett nutida tåg, som i detta sammanhang är opassande modernt.
Två damer i kläder från förra sekelskiftet. I bakgrunden ses ett nutida tåg, som i detta sammanhang är opassande modernt.

Bergslagernas Järnvägssällskap gör en stor och viktig insats genom att på detta sätt bevara delar av vårt järnvägshistoriska kulturarv. Vagnarna är i gott och trafikdugligt skick, även om de är huggslitna här och var. Så till exempel är fönstren genomgående en smula dimmiga. Stenkolsröken sätter sig även på glasytorna. Därför var antalet neddragna fönster stort under resans gång. Många stod och tittade ut, och åtskilliga av oss lutade sig ut, fastän detta givetvis är (eller åtminstone var) förbjudet. Jag har full förståelse för, att man inte hinner och orkar att putsa alla dessa fönsterrutor. Hade man fortfarande haft kvar straffångar, dömda till straffarbete på Marstrand, skulle man möjligen kunna döma de värsta förbrytarna till sådant tung och tidsödande arbete, men alla andra torde välja andra arbetsuppgifter. Det är otroligt hur det feta och svarta stoftet kan fastna på glasrutan. Jag gjorde ett försök att putsa ett titthål i dimman. Pappersservetten blev svart, men rutan blev inte mycket klarare. Det finns som sagt ett mycket bättre sätt att skaffa sig bästa utsikt. Man kan ju dra ner rutan, åtminstone en bit. Vi åkte genom vackra bygder med många anslående utsikter.

Flitig fotografering

Lugn, på Herrljungabanan finns inte några tågfärjor. En av många förbudsskyltar ombord på vagnarna.
Lugn, på Herrljungabanan finns inte några tågfärjor. En av många förbudsskyltar ombord på vagnarna.

Egentligen borde tillverkarna av digitalkameror och mobiltelefoner sponsra Bergslagernas Järnvägssällskap. Passagerare och åskådare fotograferade, som det ville synas utan uppehåll, vid alla stationer. Fotograferna gick helt upp i sin verksamhet. ”Man får inte stå på järnvägsspåret!” Så sade en av järnvägssällskapets medlemmar. Fotograferna vände inte ens på huvudet och svarade inte med ett ord. De bara fortsatte att fotografera. Kan man fånga två ånglok med kameralinsen, har man inte tid att bry sig om något annat. Fotograferna stod kvar. Lyckligtvis var faran för att de skulle bli överkörda av loken obefintlig, eftersom de hela tiden fotograferade loken och alltså alltid visste var dessa befann sig. (De snusbruna vagnarna var inte alls lika roliga att fotografera.) Själv tog jag visserligen en och annan bild med min enkla kamera, men jag kände mig som en liten sparv i den stora tranedansen, (och jag stod inte på järnvägsspåret). ”Jag åker bara en tur”, sade Niklas Krantz, ”men du kan ju åka mer.” Jag svarade, att kanske inte heller jag åkte mer än en tur, men att vi fick se. Slutet blev givetvis, att jag åkte inte bara första resan utan även både andra och tredje. Jag kan nu kalla mig ”pendlare mellan Uddevalla och Vargön”. Efter tredje resan var det slut för dagen, och då måste jag ”dröjande” lämna stationsområdet. Järnvägsresor med gamla lok och vagnar är onekligen något särskilt. Jag hade rest på Lysekilsbanan 2011, men jag hade verkligen inte fått nog av dem (utan snarare tvärtom).

Värdefull järnvägsreklam

Bekväma och eleganta fåtöljer i förstaklass-salongen.
Bekväma och eleganta fåtöljer i förstaklass-salongen.

Ligger verkligen Vänersborg och Vargön vid Herrljungabanan? undrar vän av ordning. Nej, så är det inte. Vid Öxnered vek vi av från denna bana mot nordost, men några veckor senare skulle järnvägssällskapet köra på en annan sträcka av Herrljungabanan. Då bar det av mellan Herrljunga och Grästorp, där havren växte en gång i tiden. Det är mycket bra, att sällskapet på detta sätt får använda SJ:s banor. Dessa resor ger allmänheten mycket järnvägshistoria, och de skapar fördelaktig uppmärksamhet kring tåg och järnvägar. Allt kunde dock inte genomföras enligt planerna. Man hade tänkt att ta upp även en serveringsvagn och en vagn med en modelljärnväg. De skulle ha körts upp från Göteborg till Uddevalla, men tyvärr kunde de inte beredas plats på Uddevallas bangård. Som reklammakare för järnvägen gör BJS en stor insats. Folk strömmade till under dagen. Niklas Krantz och jag var tidigt ute för att åka den första turen och vara säkra på att komma med. Vi satte oss i förstaklassavdelningen. Morgonen var kylig och vagnarna ännu något fuktiga, så att andedräkten syntes som en rök (inne i vagnen). Med solen kom värmen och resenärerna. Snart var första klass överfull, och vi flyttade över till andra eller tredje klass. För 160 kronor fick man en biljett, som berättigade innehavaren att åka ”hur mycket som helst hela dagen”, det vill säga tre resor Uddevalla-Vargön tur och retur. När vi lämnade staden vid Bäveån fram på eftermiddagen, kände jag mig något skuldmedveten. Var biljettpriset inte egentligen för lågt? Jag hade visserligen betalat vad man krävde av mig, men inte kunde jag väl ha gjort rätt för mig? Kanske borde jag ha putsat åtminstone några fönster som ytterligare en ersättning? Den sistnämnda tanken var dock så obehaglig, att jag snabbt skakade av mig den.

Från havre till arbetspendlare

År 1867, för 150 år sedan, var Herrljungabanan färdig. Först vid förra sekelskiftet började bilarna tränga undan hästarna. Många havretåg hann alltså rulla till Uddevalla. Vad skall man forsla i framtiden? Kanske kör man arbetspendlare. En fördel med att åka tåg är att man kan sitta och arbeta med sin dator under hela resan. Både bussar och tåg har nu uttag för internetuppkoppling. Detta gäller dock lyckligtvis inte de tåg, som Bergslagernas Järnvägssällskap kör. Själv har jag så mycket att titta på, att man sannolikt aldrig kommer att finna mig med en dator på tåget mellan Uddevalla och Vargön, även om jag åker sträckan fram och åter tre gånger samma dag.

 

 

Annonser

Klippandagarna lever vidare

Göteborg var fullt av invånare, liv, handel och våld långt innan staden grundades. Inom nuvarande Göteborgs stads område finns nämligen områden, som var bebodda och välkända långt före stadens grundläggning 1621.

Jakt på sponsorer

Flottans män sjunger som man skall göra i Västsverige. Foto: Lars Gahrn.
Flottans män sjunger som man skall göra i Västsverige. Foto: Lars Gahrn.

Ute i Majorna finns Sandarna, där en tidig stenåldersboplats har legat. I Majorna finns även Klippans kulturreservat med bland annat ruinerna efter Älvsborgs slott. Här fanns ett slott redan på 1360-talet. Klippan utövar därför stark dragningskraft på historieintresserade, som årligen anordnar Klippandagarna. Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora och hennes förening Bevara Södra Älvstranden höll i dessa kulturdagar. Änkedrottningen, även känd som Ann Jönsson, har dock lämnat det jordiska, men föreningen finns kvar. ”Nervos belli pecuniam” (det väsentligaste i kriget är pengar), heter det. Ann Jönsson var mycket duktig vad gäller att få fram sponsormedel, men i slutet av sin bana kunde hon inte få fram fullt så mycket som behövdes. Vid sin död satte hon sin lit till de militärhistoriska föreningarna. Tommy Andersson tog över huvudansvaret, men tyvärr avled också han strax efteråt. En sann krigare ger sig dock aldrig. Westgiötha Gustavianer övertog huvudansvaret, och 2017 års Klippandagar var visserligen en lågbudgetsatsning, men allt var trevligt och välordnat. Förhoppningsvis lär sig även arvtagarna den svåra konsten att mjölka pengar ur fonder, stiftelser och enskilda sponsorer. Numera är dock de, som söker pengar, många, och redan Ann Jönsson hade som sagt svårigheter. Sponsorer efterlyses härmed!

Exercis och föredrag

Mycket kunde icke desto mindre bjudas oss besökare. Westgiötha Gustavianer ägnade sig åt exercis och lägerliv. Ibland marscherade truppen runt i området och sjöng ”Gustafs skål”, som på sätt och vis var Sveriges första nationalsång och hade skrivits av Bellman. Även Gustav II Adolfs Fotfänika fanns på plats. Två gånger om dagen sköt de salut med sin fältkanon. George Söderberg ledde guidade turer genom bruksområdet. Per Persson höll på lördagen ett föredrag om Älvsborgs slott. På söndagen talade Hans Moberg om spårvägens betydelse för Göteborgs utveckling. På lördagen sjöng Martin Bagge i Stobées trädgård. På söndagen sjöng ”Flottans män” på samma ställe.

Flottans män sjunger rätt

Westgiötha Gustavianer exercerar.
Westgiötha Gustavianer exercerar.

Flottans män samlade vid båda tillfällena en stor och mycket tacksam åhörarskara. Iförda sjömansuniformer sjunger dessa före detta örlogsgastar sjömanssånger och sånger med Västkustanknytning. De gör en utmärkt insats. Rösterna kan ibland vara aningen sträva, men de tar fram kraften och rytmen i melodierna. De sjunger som sångerna är avsedda att sjungas och ”tolkar” inte. De, som ”tolkar” sånger, sjunger dem så, som de aldrig har sjungits förut, och så som de förmodligen inte heller är avsedda att sjungas. Om någon stor artist skall sjunga, är risken stor att vederbörande vill göra sig märkvärdig och konstra till melodin. Inom musikvärlden vill vi ha sångare och inte ”tolkar”. Flottans män gör alltid en utmärkt insats. De vet också hur ”göteborgska” låter. Tack vare dem får sångerna sin rätta västsvenska klangfärg. Vid något tillfälle hade en av Lasse Dahlquists sånger sjungits under Allsång på Skansen. Man hade då försökt att få vissa ord och vändningar att låta som de gör i Västsverige. Flottans män mindes fortfarande dessa misslyckade sång- och talövningar med rysningar av obehag. Flottans män vet hur det skall låta i Västsverige. De sjunger visor, som ni har hört förut många gånger men sällan eller aldrig så bra framförda.

Skotsk dans och porter

En porterdemonstratör.
En porterdemonstratör.

Göteborg kallades fordom för ”Lilla London” på grund av alla engelsmän och skottar, som bodde i staden. Det brittiska arvet lever vidare på många sätt. I staden finns en förening, som ägnar sig åt skotska danser. Denna förening framträdde återigen på söndagen. Dessa dansuppvisningar är mycket uppskattade. Borta vid hotellet, som nu heter ”Waterfront hotel”, finns ett stort porterkar. Här höll Porter Drinkers Association till med porterprovning. Denna programpunkt upprepades sex gånger dagligen. Ingen annan verksamhet upprepades så ofta, vilket visar att det brittiska arvet är högst livskraftigt, åtminstone vad gäller dryckenskap. (Sådan verksamhet tycks höra till de livskraftigaste.) Gårdsföreningen hade kaffeservering i Stobées trädgård. Lions bistod besökarna med varm korv. Till slut tog brödet slut och ersattes med tunnbröd. För första gången i mitt liv åt jag varm korv med tunnbröd. Ovant var det, men bra smakade det.

 

Fältläger, släktforskning och marschkonsert

Kronhusparken i Göteborg var förvandlad till militärläger under Kulturkalaset 2017. Här såg man soldater från de senaste fyra århundradena, alltså under staden Göteborgs hela tillvaro, leva lägerliv, tillreda mat, driva handel med tillströmmande gäster, exercera, marschera samt berätta om vapen, uniformer och civila kläder. (I början, under Gustaf II Adolfs tid, hade man ännu inte några uniformer.)

Flera föreningar

Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.
Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.

Här i Västsverige finns nu flera militärhistoriska föreningar, som speglar vår militära kulturhistoria. Med i Kronhusparken fanns: Gustav II Adolfs Fotfänika, Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner/Göteborgs Artilleri, Westgiötha Gustavianer och Artilleriavdelningen i Göteborg. Med sig hade de tält, handeldvapen och kanoner, men i dessa tätbebyggda kvarter sköts inte med vare sig fältstycken eller handgevär. Här skulle kanonskott ha kunnat glädja enbart glasmästarna. (Många glasrutor skulle sannolikt ha spruckit, om man hade avfyrat sina fältstycken.) Kanonerna var enbart skådebröd och som sådana mycket uppskattade.

Modevisning

Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.
Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.

En liten scen fanns uppbyggd, och här anordnades med jämna mellanrum modevisning. Mycket fanns att säga om uniformerna samt om kvinnors och barns kläder. I äldre tid hade krigarna med sig hustru och barn i fält. I garnisonsstaden Göteborg var många av garnisonssoldaterna gifta, och här var det lättare att inkvartera hustru och barn. Barn har även de militärhistoriska föreningarnas medlemmar, och de tar med dem till uppvisningslägren. Föreningarnas medlemmar tågade med musiken främst runt de närmaste kvarteren och fram till Gustav Adolfs Torg för att visa att man fanns och för att locka fler besökare till lägret. Fram över Kronhusgården tågade karoliner, fotfänikefolk, gustavianer och Götaartillerister. Kvinnorna och barnen var med. Längst bak i tåget drog soldathustrurna en spjälvagn med barn, som var klädda i äldre klädesplagg. Barnen skrattade glatt åt den skakande upplevelsen på Kronhusgårdens gatsten och väckte stor munterhet.

Uppskattad kokvagn

Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.
Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.

Kanoner och spjälvagnar i all ära, men den mest uppskattade utrustningen i lägret var Götaartilleristernas kokvagn. Här var det fyr i spisen, och här tillagade några av medlemmarna mat, som serverades till hungriga medlemmar. Man kunde även leka i lägret. Man hade satt upp en vågrät stock. Två personer skulle sitta grensle över stocken och slå varandra i sidan med större påsar, som hade fyllts med något (förhoppningsvis) inte alltför hårt ämne. De båda kämparna slog varandra med påsarna allt vad de orkade. Långt ifrån att väcka fiendskap uppstod stor glädje under kampen. De kämpande skrattade hela tiden. En karolin och hans flickvän satt vända mot varandra och pangade på varann allt vad de orkade. Hon blev röd på armarna av alla slag. Sådana övningar skulle lätt kunna ge upphov till missnöje och osämja, tycker man, men så blev det ingalunda. Båda skrattade glatt och lyckligt och avslutade med att pussa varandra både en och flera gånger. Allt var enbart trevligt, glatt, sött och rart.

Hembygdsförbundet hade fullt

Ibland dök Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, upp i lägret, mysande av belåtenhet. Kan man vara annat än nöjd, när man har hela stugan full av intresserade släktforskare? Hembygdsförbundet har sina lokaler i det gula hus, vars bakre långsida vetter åt Kronhusparken. Jag beslöt att hälsa på även här, men jag blev stående i farstun en god stund innan jag kunde krångla mig in genom människomassan. Ja, visst kan släktforskare behöva handledning! De olyckliga människor, vilkas förfäder och anmödrar har bott i Göteborg, kan ha mycket svårt att finna dem i mängden. Här inne förevisades också en film. Den redogjorde för DNA-undersökningar, som har revolutionerat släktforskningen. För tjugo år sedan hade ingen kunnat drömma om sådana framsteg.

Marschkonsert

Konserten på Kronhusgården.
Konserten på Kronhusgården.

På Kronhusgården gav Göteborg Wind Orchestra en marschkonsert: I marschernas värld med Leif Arne Tangen Pedersen som gästdirigent. Han är norrman och hade fått höra önskemålet, att åtskilliga norska marscher skulle spelas. Givetvis levde han upp till förväntningarna. Vi fick höra bland andra Valdresmarsj, i vilken ingår en ”folkton fra Hardanger”. Detta är en marsch, som man inte glömmer. Den har för övrigt spelats in av Göteborg Wind Orchestra för många år sedan. Märkligt nog hade Tangen Pedersen dock som favoritmusik en svensk marsch av Viktor Widqvist, nämligen Norrlandsfärger. (Widqvist är mest känd för sin marsch ”Under blågul fana”, som är mest spelad.) Dirigenten var väl bevandrad bland Europas marscher och kunde även berätta mycket om dem. Han dirigerade snabbt och kraftfullt. Under hans ledning lyckades orkestern förträffligt med sin uppgift att på bästa sätt uttrycka kraften och rytmen i marscherna.

Historisk omgivning av stort värde

Lördagen den 19 augusti 2017 bjöd på många upplevelser vid Kronhuset och i Kronhusparken. Detta är ett mycket lämpligt område för historielektioner i toner, källskrifter och handfast verklighet. Historien passar bäst in i en historisk omgivning.

 

Utsiktstornet i Slottsskogen

En sevärdhet fanns det gott om i Sverige, nämligen utsikter. Under 1800-talet slog nationalromantiken igenom. Som aldrig förut gav sig svenska folket ut i skog och mark och uppsökte utsiktsplatser. För att se mer byggdes utsiktstorn.

Utmärkt stenhuggeriarbete

En storslagen trappa leder upp till utsiktstornet i Slottsskogen. Foto: Lars Gahrn.
En storslagen trappa leder upp till utsiktstornet i Slottsskogen. Foto: Lars Gahrn.

Hur många utsiktstorn vi har haft i Sverige är mycket svårt att säga, men nu finns inte många kvar. De byggdes i trä, och trä är mycket förgängligt. I Slottsskogen finns dock ett utsiktstorn kvar. Det byggdes nämligen i sten. Stenarbetet är av bästa slag. Blocken är noggrant tillhuggna. De stenblock, som bygger upp sockeln eller den stora grusplanen kring tornet, har vart och ett en egen form, och de är tillhuggna så, att de skall passa in i varandra. Tornet är ett äreminne över svenska stenhuggares yrkeskunnande. Över porten står årtalet 1899. Tornets arkitekt är Adrian Peterson, den kände kyrkoarkitekten, som ritade även mycket annat. Tornet ser ut som ett borgtorn från medeltiden.

Vattentorn behövdes inte

Utsiktstornet är grått och reser sig som ett landmärke högt upp mot skyn. Foto: Lars Gahrn.
Utsiktstornet är grått och reser sig som ett landmärke högt upp mot skyn. Foto: Lars Gahrn.

Stadsdelen Majorna skulle ha vattenledning på 1890-talet. Något vattentorn behövde dock inte byggas, eftersom bergen runtomkring var tillräckligt höga. Man byggde en överbyggd reservoar för vattnet häruppe på det höga berget i Majorna. På denna behållare eller i den byggde man samtidigt ett utsiktstorn. På senare år har man börjat kalla tornet för ”vattentornet”, men då blir gamla majbor griniga och invänder: Det heter inte vattentornet. Det heter ”Utsikten” eller ”Kikar’n”. Så säger de. Visst har de rätt. I sluttningen upp mot utsiktstornet står en vägvisningssten med påskriften ”Utsikten”. Svenskarnas intresse för utsikter är inte vad det har varit. Tornet hölls öppet för besökare in på 1960-talet. (Inträdesavgiften lär en gång i tiden ha varit 20 öre.) Därefter stängdes tornet. Alltsedan dess har tornet varit enbart ett vackert blickfång och ett känt landmärke.

”Monumental skönhet”

Vattenverkets anläggning i Slottskogen kallas på Adrian Petersons och Carl Crispins skiss för ”Högreservoir på Utsiktsplatsen i Slottsskogen”. En skiss gjordes 1896, men det slutliga förslaget kom senare, nämligen 1897. I detta höga läge räckte det som sagt med en reservoar. Ett torn var onödigt. Byggnadschefen J. G. Richert var väl medveten om detta, men han förordade ändå ett torn. Hans Bjur redogör för hans intressanta ställningstagande:

”Den monumentala skönhet, som arkitekten lyckats gifva åt detta Göteborgs Belvédère”, har visserligen dragit med sig en överkostnad på 15.000 kronor, skriver Richert, men ”jag vågar uttala den förhoppningen, att Göteborgs samhälle skall visa sin offervillighet att skänka Slottsskogen en prydnad, som skulle göra denna vackra park till en ännu större ’attraktion’ för såväl stadens befolkning som den besökande främlingen.”

Så uttrycker sig inte ingenjörer nu för tiden! På den tiden arbetade man mycket med stadens skönhetsvärden. Hans Bjur sammanfattar tornets uppgift: ”Tornet skulle inte bara vara en utsiktspunkt – det skulle även ingå i stadsbilden. Tornet skulle välkomna mot havet samtidigt som det utgjorde en synlig utpost, sedd inifrån staden.” (Hans Bjur, Vattenbyggnadskonst i Göteborg under 200 år, Gbg 1988, s. 150-151.) I våra dagar förvaltas tornet av Higab, Göteborgs fastighetsbolag för kulturbyggnader. Föreningen Aquatoriet eller Aquatoriets vänner hyr tornet av Higab och ordnar visningar man hoppas kunna fortsätt under 2018.

Utsikterna växer igen

I starkt solljus blir den gråa stenen gul. Foto från föreningen Aquatoriet.
I starkt solljus blir den gråa stenen gul. Foto från föreningen Aquatoriet.

Tornet har varit stängt under många år, men under 2017 öppnades det på nytt. En av besökarna var jag. Eva Bjärlund, känd från Göteborgs hembygdsförbund, visade runt och berättade. Ungefär samtidigt har man öppnat kampanilen vid Sjöfartsmuseet på nytt. (Jag syftar på utsiktstornet, som har statyn Sjömanshustrun överst.) För några år sedan öppnade domkyrkoförsamlingen domkyrkans torn för besökare. Mot erläggande av en mindre avgift får man se vad som finns i tornet och beundra utsikten. (Jag har skrivit om dessa tornvandringar i en särskild artikel.) Vad kan ligga bakom detta nyvaknade intresse för utsiktstorn? Tack vare många höga berg har ju Göteborg och dess kranskommuner gott om utsikter. Göteborg har ju rentav en ”drive-in-utsikt”, nämligen Ramberget eller Keillers park. Man kan bekvämt köra bil ända upp till toppen. Mina erfarenheter från detta utsiktsberg och många andra är, att våra utsikter helt enkelt håller på att växa igen. Man kommer fram till bänkar. Tanken är att man skall sitta på bänken och njuta av utsikten, men allt man ser idag är i många fall en ridå av skog och buskar. Så är det även på Ramberget, även om grönskan lyckligtvis inte ännu tagit över de viktigaste utsiktsplatserna. Västkusten håller sedan ungefär 150 år tillbaka på att på nytt beskogas. Eva Bjärlund visade vykort från Slottsskogen. När utsiktstornet var nytt, fanns inte någon grönska vid berget. Nu är detta nakna berg täckt av lummig grönska. Från plattformen nedanför tornet ser man inte mycket i våra dagar.

Öppna fler av våra kyrktorn!

Stenarna är konstfullt huggna för att passa in i varandra. Foto: Lars Gahrn.
Stenarna är konstfullt huggna för att passa in i varandra. Foto: Lars Gahrn.

Skall man se utsikter i framtiden, krävs nog att man klättrar upp i våra kvarvarande utsiktstorn. Eftersom de flesta utsiktstorn har försvunnit, kanske Svenska kyrkan har anledning att öppna fler kyrktorn. Domkyrkoförsamlingen har påpassligt föregått med gott exempel. I Danmark har man i väldigt många fall öppnat kyrktorn för folk, som vill se på utsikter. Även andra torn som Rådhustornet och Runde torn i Köpenhamn är öppna för allmänheten. Anledningen till att så många torn står öppna – mot en avgift – för besökare, torde vara att Danmark har ytterst få berg och höjder med utsikt. Då använder man sig av kyrktornen i stället. Vi människor vill mycket gärna komma upp och få utblick och översikt, vare sig vi bor bland bergen eller på slätten. Ett kyrktorn, som erbjuder många och intressanta utblickar är Fässbergs kyrkas höga torn. Vår hembygdsveteran Sven Olof Olsson har ibland klättrat upp där och tagit översiktsbilder. Kanske kunde man så småningom ta upp grupper där? Till sist en liten sluthälsning från utsiktstornet i Slottsskogen och Eva Bjärlund: ”Higab har låtit laga flaggstången, förresten, så nu fladdrar en glad vimpel längst upp på det lilla tornet!”

Klicka här för denna artikel som pdf

Finländska flaggor i Marstrand

Finlands väg till en egen flagga var lika lång och svår som Finlands väg till självständighet. Under 2017 hissades på Marstrand den finländska flaggan, jämte de flesta av dess föregångare med anledning av att Finland firade 100 år som självständig nation. Till slut fladdrade tio (10) finländska flaggor för vinden. De utgjorde en praktfull syn. Här i Marstrand fladdrade en finländsk fana redan 1862. Marstrand är därför – historiskt sett – en mycket lämplig plats att fira Finlands flagga.

Flaggmuseum i Skansen Lejonet

Marstrandsflaggan från 1862 fladdrar överst på bilden och därunder Lejonfanan. Foto: Pether Ribbefors.
Marstrandsflaggan från 1862 fladdrar överst på bilden och därunder Lejonfanan. Foto: Pether Ribbefors.

Hade det inte varit för att ryssarna styrde Finland, hade alltsammans antagligen gått mycket lätt, men finländarna var tvungna att ta hänsyn till vad ryssarna tyckte och tänkte. I Marstrand söndagen den 20 augusti 2017 berättade Pether Ribbefors sakkunnigt och lättsamt om flaggornas historia. Han sköter flaggmuseet i Skansen Lejonet i Göteborg och är således sakkunnig. Dessutom visar han allt som oftast detta museums flaggor för allmänheten och har således lärt sig att framställa historien lättfattligt och trevligt. Alla finländska flaggor var inte med. På flaggmuseet hade Ribbefors en gulröd korsflagga (med gult kors i rött fält). Denna flagga blev tyvärr stulen vid något tillfälle, och Ribbefors valde att låta den likaledes gulröda lejonflaggan representera det gul-röda temat. Han tvingades göra ett urval och suckar: ”Men nog hade man kunnat ha med Svenskfinlands flagga – om stängerna hade räckt! Dessutom tror jag att en gul-röd vimpel är det allra vanligaste.” Samtliga flaggor är nytillverkade hos Flaggfabriken National, utom Nyländska Jaktklubbens, som Ribbefors hade fått av klubben.

Lejonfanan förbjöds

Finländsk färgprakt på Marstrand 2017. Foto: Pether Ribbefors.
Finländsk färgprakt på Marstrand 2017. Foto: Pether Ribbefors.

Hade ryssarna inte styrt och bestämt i Finland, skulle alltsammans ha varit enkelt. Finlands vapen består av ett gyllene lejon med svärd i ena tassen och i ett rött fält. Finlands flagga borde med andra ord ha varit röd och gul. En lejonflagga skapades, men redan här börjar besvärligheterna. Professor Matti Klinge har rett ut finländarnas olika överväganden och hänsynstaganden. Jag följer hans framställning. Lejonflaggan var nära att bli Finlands nationsflagga, men rött var inte lämplig färg i ett land, där ryssarna styrde. Ryssarna såg sig som kristendomens försvarare gentemot turkarna. Ryssarnas mål var att befria Konstantinopel (Istanbul), som hade erövrats av turkarna 1453. Ryssarna såg sig också som den bestående samhällsordningens försvarare mot alla slags revolutionärer och vänstermän (det vill säga liberaler, nationalister, demokrater, socialister och kommunister). Röda var vänstermännens fanor. Röda var turkarnas fanor. Rött var inte rätt i Ryssland och dess underlydande länder. Lejonfanan förbjöds av ryssarna 1860.

Flaggan i Marstrand

Pether Ribbefors hedrade Finland och Finlands fanor genom att klä upp sig i frack. Foto: Lars Gahrn.
Pether Ribbefors hedrade Finland och Finlands fanor genom att klä upp sig i frack. Foto: Lars Gahrn.

Skalden Zacharias Topelius var finländsk nationalist. Samtidigt var han lojalist och ville så långt som det var möjligt vara lydig och lojal mot sin lagliga överhet. Han kom på en annan lösning. I en berättelse för barn, ”Fästningen Finlands värn”, från 1854 berättar han om ett snöbollskrig kring en snöfästning. Barnen har prytt sin fästning med en röd halsduk som flagga, men deras anförare förkastar denna flagga: ”Jag säger er att vitt och blått är de finska färgerna – vitt för våra vintrars snö och blått för våra blåa sjöar.” Tänkte Topelius så mycket på snö och vatten, att han därför stannade för blått och vitt, eller fick han uppslaget från annat håll? Matti Klinge, som har skrivit en bok om Finlands färger, misstänker på goda grunder, att Topelius hämtade färgerna från den ryska örlogsflaggan. År 1862 befann sig Topelius i Marstrand. Finländarna där ville tävla i segling och behövde en flagga till sin båt. Topelius skapade en flagga åt dem. Den bestod av två fält: det nedre var blått och det övre var vitt. I övre vänstra hörnet fanns Finlands vapen. Fanan var icke en korsfana utan en randig fana med två fält, som gick vägrätt.

Segelsällskapen hade blåvita korsflaggor

Peter Jitzmark, klädd i seglarkläder, hissade Finlands flaggor med värdighet och stor säkerhet. Foto: Lars Gahrn.
Peter Jitzmark, klädd i seglarkläder, hissade Finlands flaggor med värdighet och stor säkerhet. Foto: Lars Gahrn.

När Topelius skapade denna flagga i Marstrand, var dock den blåvita korsflaggan redan färdig utan hans påverkan. Fler än han och hans vänner i Marstrand behövde nämligen flaggor till sina båtar. År 1861 bildades Nyländska Jaktklubben med den ryske tsarens nådiga tillstånd och stöd. (Jakt är i detta fall ett slags båt.) Som flagga fick man använda Kejserliga Flodsegelsällskapets flagga. Detta sällskap hörde hemma i Sankt Petersburg och använde sig av den ryska örlogsflaggan. (Segelsällskapen var ett slags frivilliga försvarsorganisationer, vilket förklarar ryssarnas välvilja.) I denna flagga såg man det blåa Andreaskorset på vit botten. Finländarna bytte ut detta kors mot ett latinskt kors, som likaså var blått. Därmed hade man 1861 skapat den flagga, som skulle bli inte bara Jaktklubbens flagga utan även hela Finlands.

Flaggor förbjöds

Finlands rödgula korsfana sammanfaller med Skånes. Så här kunde Finlands flagga ha sett ut, om inte rött av flera anledningar hade varit en olämplig färg. Foto: Lars Gahrn.
Finlands rödgula korsfana sammanfaller med Skånes. Så här kunde Finlands flagga ha sett ut, om inte rött av flera anledningar hade varit en olämplig färg. Foto: Lars Gahrn.

Vägen dit var emellertid lång. Ingenting var givet på förhand. Åren 1862 och 1863 var meningsutbytet om en flagga för Finland livligt. Även under kommande år var intresset stort. Slutligen förbjöd den ryske tsaren bruket av organisationsfanor. Endast militären fick härefter ha flaggor. Segelsällskapen betraktades dock som ett slags försvarsorganisationer och fick fortsätta att flagga. När förbudet kom, hade man redan många flaggor att välja emellan. Finländarna bidade sin tid. Under första världskrigets prövningar föll det ryska väldet sönder. I Finland utkämpades ett inbördeskrig mellan vita och röda. De vita hade vita eller med andra ord blåvita fanor. De röda hade som väntat röda fanor. Som bekant vann de vita. Inte helt oväntat innebar detta att den blåvita fanan segrade. Lejonfanan hade dock haft en stark ställning. Då de vita hade segrat, hissades den rödgula lejonfanan på Sveaborg. Finländska lantdagen beslöt dock, att den blåvita korsfanan skulle vara Finlands flagga. Man bytte i tysthet flagga på Sveaborg. Detta är i mycket korta drag berättelsen om Finlands flagga. Professor Matti Klinge har som sagt skrivit en bok i ämnet. (Matti Klinge, Finlands blåvita färger, Keru 1988, 96 sidor med många illustrationer. Jag tackar Niklas Krantz, som har fäst min uppmärksamhet på denna skrift.) Jag hänvisar till Klinges väl underbyggda framställning.

Marstrand – en viktig plats i flaggans historia

Denna genomgång visar, att Marstrand tyvärr inte var den finländska flaggans vagga. Den blåvita korsfanan hade skapats i Finland året innan. Bestämmande för flaggans utseende var inte Zacharias Topelius barnsaga från 1854 utan Rysslands blåvita örlogsflagga med Andreaskorset. Topelius, som var en framstående skald, fann dock en slående och nationalromantisk tolkning av flaggans färger. Den är vit som vinterns snö och blå som Finlands tusen sjöar. På detta sätt gjorde han de ryska färgerna finländska. Marstrand var inte platsen, där man först flaggade blåvitt, men Marstrand var en av de platser, där Finlands färger först fladdrade för vinden. Topelius påpekade, att hans Marstrandsfana var ”den första finska flagg som någonsin vajat på Atlantiska oceanen”. Pether Ribbefors understryker, att flagganvändningen i Marstrand 1862 ”verkar vara första gången som en blåvit flagga användes i internationella sammanhang för att symbolisera just Finland. Vad jag förstår blev sedan ’Marstrandsflaggan’ en referenspunkt (bland många) i den långa flaggdebatten som följde.” Ribbefors gör ytterligare ett viktigt påpekande: ”Intressant är att Finlands vapen fanns på flaggan, vilket antyder en strävan mot nationalsymbol jämfört med de övriga segelsällskapen från samma tid, vars flaggor snarare var lokala.” Marstrand är således en viktig plats i finländska flaggans utveckling.

Flagghissning på rätt ställe

Därför passade det utmärkt att fira Finlands flagga i Marstrand. Här fick man ta del av en slösande flaggprakt i sommarsolen. Man har all anledning att önska, att denna programpunkt återkommer. Alla de tio flaggorna är både vackra och intressanta. Var och en har sin egen historia, som på ena eller andra sättet speglar vårt broderlands händelserika öden. Finländarna är kända för sin stilkänsla. Den återspeglas även i deras flaggor.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Samerna – en symbol för Sverige

Varje hembygdsgård har både ett och annat, som man inte har sett förut. Med stora förväntningar följde jag med Mölndals-Postens och Kungälvs-Postens tecknare Anders Johansson på en biltur till Dalens hembygdsgård i Svartedalen, som ligger inom Kungälvs numera mycket vidsträckta kommun. Mina förväntningar infriades redan när vi rullade fram mot gården.

”En kragemärr”

”Kragemärr” eller ställning för torkning av bönor. Foto: Lars Gahrn.
”Kragemärr” eller ställning för torkning av bönor. Foto: Lars Gahrn.

Där ute på fältet stod en ”kragemärr”. Så heter det på äkta bohuslänska, men hemma i Mölndal lär man ha kallat sådana torkställningar för bönor för ”bönkrakar”. Sådana eller liknande hade funnits även i min hembygd, men där hade de försvunnit före mannaminne. Henric Hallmar (1896 – 1978) hade dock hört talas om dem. Från Mölndal är inte några bilder kända med påföljd att jag omedelbart gick ut på fältet och fotograferade Dalens ”kragemärr” från olika vinklar. En sådan finns i bruk på annan plats i södra Bohuslän, berättade Anders. Innan potatisen slog igenom, var bönor ett mycket viktigt födoämne.

Gjutjärnsreliefer

Folkkonsten har ägnats stor uppmärksamhet alltsedan nationalromantikens dagar. Folk prydde sina hem med konstverk även bland de breda folklagren. Kistebreven har man skrivit om och beundrat, men vem har skrivit om gjutjärnskaminerna? De är hopsatta av gjutna plattor, som har reliefer på sin yta. I Dalens hembygdsgård fick jag se Johannes Döparen, Adam och Eva vid kunskapens träd samt Nattvardens instiftande. Dessa gjutjärnsreliefer är ofta betydande konstverk. Särskilt Nattvardens instiftande här var välkomponerad.

Drottning Kleopatra

Drottning Kleopatra av Egypten med en orm i högerhanden.
Drottning Kleopatra av Egypten med en orm i högerhanden.

Helt oförmodat stötte jag på en egyptisk drottning uppe på vinden. Vad kan man inte finna i en välutrustad hembygdsgård? Där finns en stor oljemålning, som visar drottning Kleopatra av Egypten med blottad barm. I högerhanden håller hon en liten orm, som hon hade plockat upp ur en skål med fikon. (Så gick det till, enligt en vanlig uppfattning, när man smugglade in ormen till den fångna drottningen.) Hon står i begrepp att lägga ormen mot sitt bröst för att på detta sätt ta sig själv av daga. Hon höjer blicken mot himlen. En konservator har lagt ner mycket arbete på denna målning, men hembygdsfolket blev besviket, när tavlan värderades. Målningens ekonomiska värde motsvarar på intet sätt dess konstnärliga värde. 1800-talsmåleri är lågt värderat i våra dagar.

Broderade bonader

Samerna är symbolen för Sverige.
Samerna är symbolen för Sverige.

Sydda och broderade bonader var förr mycket vanliga väggprydnader i hemmet, men de har nu försvunnit från väggarna. Kanske anser man deras budskap vara alltför högtidliga och deras bilder alltför tidsbundna. Det är stor skada. Bonader och gobelänger har sedan urminnes tider prytt väggarna, men nu är det i stort sett slut med denna sed. Jag brukar alltid titta på broderade bonader. Här i Dalens hembygdsgård finns en mycket intressant sådan. På den står några ord ur vår nationalsång, nämligen: Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord. För att återge orden i bild ses i bakgrunden vita fjäll och några granar. I förgrunden ses två ackjor (lappslädar) med en lapp i varje och två renar som dragdjur. Orden fjällhög och Nord illustreras alltså av fjäll och samer.

Samerna representerar det svenska

Bonaden ger belägg för ett känt men i våra dagar förbisett förhållande, nämligen att vi andra svenskar alltid har varit stolta över vår samiska befolkning och den samiska kulturen. I våra dagar framhäver man gång på gång, att samerna har blivit illa behandlade och ringaktade. Givetvis kan man finna belägg för sådant i vår långa historia, men även alla andra svenskar har av och till behandlats illa eller ringaktats. Bonaden visar, att man har varit så stolt över Lappland och våra samer, att man kunde låta dem representera det mest svenska eller mest nordiska, som man kan tänka sig. Bonaden i Dalens hembygdsgård är en tankeställare för oss alla.

Gott vatten

En av flera sevärda byggnader.
En av flera sevärda byggnader.

Dalens hembygdsgård hade ytterligare en sällsynthet, nämligen gott dricksvatten. Bohusleden, det vill säga vandringsleden genom landskapet, går förbi i närheten av gården. Därför har man skyltat vid leden och upplyser om att vandrarna kan fylla på sina vattenflaskor vid hembygdsgården. Dagens naturmänniskor vill inte gärna dricka vatten från sjöar och bäckar. Därför är deras vattenflaskor ofta tomma. Vandrarna gör gärna en avstickare fram till gårdens pump, där man kan fylla på. Även jag gick fram till pumpen för att smaka på vattnet, som smakade friskt och utmärkt. Jag blev upplivad av det goda vattnet och uppmanade de två värdarna: ”Tappa vattnet på flaskor, och sälj det på hembygdsmarknader! Här på landet har ni egna brunnar med bra vatten i var och varannan gård, men i tätorterna får de vatten från Göta älv. Där i tätorterna skulle folk nog kunna köpa så bra brunnsvatten.” Även dricksvattnet kan vara en anledning att ta sig hit. Jag har redogjort för det som jag fastnade för, men givetvis kommer andra att uppmärksamma annat. Här finns mycket att se och uppleva.

Klicka här för denna artikel som pdf

Munkedals Jernväg bjuder på ”Perrongteater”

”Perrongteater” – detta ord hade jag inte stött på tidigare, men sommaren 2017 gavs perrongteater på Åtorps station vid Munkedals Jernväg. Ordet är lätt att begripa och betyder just vad man skulle vänta, nämligen friluftsteater på perrongen invid tåget.

Skickliga skådespelare

Perrongteaterns tre skickliga skådespelare hade tåget som bakgrund och verklig kuliss. Foto: Lars Gahrn.
Perrongteaterns tre skickliga skådespelare hade tåget som bakgrund och verklig kuliss. Foto: Lars Gahrn.

Tre teaterelever dramatiserade delar av järnvägens historia. De hade satt sig in i dessa historiska frågor och hade en dramatiseringsförmåga långt över det vanliga. På några få minuter hann de med att dramatisera industrialismens genombrott, landsvägslokomotivet, som föregick järnvägen, rallarnas liv och leverne samt kyrkans ibland avvisande inställning till järnvägarna. Enligt en utbredd uppfattning var järnvägar synd, på grund av det rörliga livet och allt som detta medförde. Alla tre ungdomarna hjälptes åt att dramatisera landsvägslokomotivets framfart, mycket uttrycksfullt, skickligt och roligt. Rallarna uppvaktade ortens vackra flickor och kunde inte undvika att slåss om flickorna. I detta sammanhang fick vi en beskrivning av ”rallarsvingen”. Scenerna växlade snabbt utan att vi åskådare märkte något jäkt. Man lyckades även i några fall att skifta klädedräkt mellan varven.

På perrongerna har mycket hänt

Rallarna har upptäckt en av bygdens fagra döttrar och styrker sig med en sup, innan de vågar sig fram till henne.
Rallarna har upptäckt en av bygdens fagra döttrar och styrker sig med en sup, innan de vågar sig fram till henne.

Avslutningsvis gjorde prästen och prästdottern sitt högtidliga och värdiga inträde. Den tredje skådespelaren böjde sig då framåt och blev en läspulpet. Detta hade möjligen också en symbolisk innebörd. Dramatiseringen genomfördes raskt, med stor säkerhet, skickligt och uppfinningsrikt. De tre teatereleverna hade tidigare dramatiserat delar av Trollhättans historia i Nohabs smedja. De har arbetat för Innovatum i Trollhättan. Uppslaget att spela perrongteater är utmärkt. Väldigt mycket har utspelat sig på stationernas perronger: avsked, möten och överläggningar. Förr brukade kungligheterna tas emot på järnvägsstationerna av stora mottagningskommittéer. Jag kan inte låta bli att berätta en historia, som jag har fått höra av Bengt-Åke Berggren, själv polis.

Kunglig scout mötte annan scout på perrongen

Prins Gustaf Adolf, far till Carl XVI Gustaf, kom med tåg till Göteborgs Central och mottogs på perrongen av landshövdingen och andra högre befattningshavare. För ordningens skull var en polis med för bevakning. Prinsen själv hade många uppdrag inom scoutrörelsen. När han fick se polisen, sade han: ”Vad roligt, att ni ville komma och möta mig. Då kan vi diskutera nästa scoutmöte.” Även polisen hade uppdrag inom scoutrörelsen. Mottagningskommitténs höga befattningshavare lär ha blivit snopna, när de fann, att polisen blev mest uppmärksammad av prinsen.

Statshemlighet röjd på perrongen

Prästen predikar om järnvägens syndfullhet.
Prästen predikar om järnvägens syndfullhet.

Folk samlades på perrongerna inte bara för att välkomna gäster utan även för att vinka av resenärer, som de kände, när dessa skulle resa iväg. År 1881 var kronprins Gustaf (sedermera Gustaf V) giftasvuxen. (Han var född 1858.) Därför började man fundera över, om han kanske kunde ha fler ärenden i Tyskland, när han skulle fara till Berlin på den tyske tronföljarens bröllop. Konung Oscar följde sin son till järnvägsstationen och hade givetvis många i sitt följe. ”Man och man emellan viskades det också att när kungen följt sin son till järnvägsstationen skulle han ha sagt så att det hördes av de närmast kringstående: ’Följ din egen böjelse – jag vill på intet sätt påverka ditt beslut.’” (Waldemar Swahn, Gustaf V: Landsfadern och människan 1858 – 1938, Sthlm 1938, s. 63.) Därmed var den statshemligheten (eller åtminstone familjehemligheten) röjd på perrongen. Kronprinsen for till Tyskland för att söka efter en lämplig maka.

Många tänkbara ämnen för perrongteatern

Perrongteatern har många ämnen, som ligger nära till hands. Järnvägsinvigningar var mycket stora tillställningar. De brukade förrättas av Hans Majestät Konung Oscar II. Ingen har invigt så många järnvägar som han. Vill man ha en stor föreställning, passar en järnvägsinvigning med Oscar II mycket bra. (Jag menar givetvis någon skådespelare, som spelar kungen.) Utdelning av ved och kol under världskrigens ransoneringar kunde också vara tacksamma ämnen liksom lastning och lossning av godsvagnar. Posthantering och utväxling av postsäckar skulle på samma sätt kunna dramatiseras. Perrongteatern har äkta kulisser: lok och vagnar. Bättre än så kan det inte bli.

Perrongteater – nytt ord och ny verksamhet

Ordet perrongteater saknas i Svenska Akademiens Ordbok. Jag frågade en av skådespelarna, om de hade lånat ordet från annat håll, eller om de hade myntat det själva. Hon kunde inte erinra sig, att de hade hört ordet i andra sammanhang. Munkedals Jernväg och de tre skådespelarna har av allt att döma gett oss ett nytt ord och en ny verksamhet, nämligen perrongteater. Kanske har dock en viss teaterverksamhet även tidigare skett vid museibanorna, men mycket talar för att ordet perrongteater är nytt. När jag sökte på nätet, fann jag enbart perrongteatern i Munkedal.

Järnvägar och synd

Järnvägar betraktades av många som synd. Prosten i Solberga, Henrik Florus Ringius, höll på sin tid en järnvägspredikan, som trycktes. (Henrik Florus Ringius, Med järnvägen inbryter en ny tid: Predikan i Solberga pastorats kyrkor sommaren 1907, Gbg 1907.) Han visar sig vara så vidsynt, att han ser både fördelar och nackdelar med järnvägarna och allt vad de för med sig. Denna predikan borde ges ut i faksimil och läggas ut på nätet. Den är ett viktigt vittnesbörd om hur bohusläningarna såg på sina järnvägar.

Ångloket måste repareras

I detta hus nere vid hamnen bodde Gustaf B. Thordén i sin ungdom. Han åkte med järnvägen, när han hade ärende upp till Munkedal.
I detta hus nere vid hamnen bodde Gustaf B. Thordén i sin ungdom. Han åkte med järnvägen, när han hade ärende upp till Munkedal.

Andra museijärnvägar har all anledning att ta efter Munkedals Jernväg och själva anordna perrongteater. En av anledningarna till att jag återigen dök upp i Munkedal var, att jag redan på förhand begrep, att denna teater var både sevärd och värd att skriva om. Huvudanledningen till mitt besök var dock själva järnvägen. Banan är ovanligt omväxlande med många sevärdheter. Här har vi den lilla järnvägen med de stora sevärdheterna. För närvarande arbetar man hårt med att få ihop pengar till ånglokets ångpanna. Man behöver ungefär 700 000. Årligen får man in drygt 200 000 kronor i biljettintäkter. Reparationskostnaden är alltså en väldig summa. Alla har möjlighet att vara med och lämna ett bidrag.

Thordénstiftelsen – en viktig bidragsgivare

Gustaf B. Thordéns stiftelse har gett ett stort bidrag (170 000). Thordéns far tjänstgjorde som hamnchef nere vid Munkedals hamn vid Gullmaren. I sin ungdom fiskade Thordén i fjorden. Sedan tog han tåget och åkte Munkedals Jernväg upp till Munkedal, där han sålde fisken på torget. Fadern var noga med att även han skulle betala biljetten. Detta fick jag veta i Jernvägskafét. Thordéns släkthistoria är på många sätt förknippad med järnvägen. De flesta som åker med järnvägen gör det som jag för nöjes skull, men ibland händer det, att folk, som bor nere i hamnen, tar järnvägen ner till sina hem. Nyttotrafiken är kvar.

Klicka här för denna artikel som pdf