Borgå lantdag 1809 – spirande folkmakt i sibirisk vinterkyla

Borgå lantdag öppnades och avslutades i Borgå domkyrka. Foto: Lars Gahrn.

Borgå lantdag öppnades och avslutades i Borgå domkyrka. Foto: Lars Gahrn.

Borgå är en liten stad med stora historiska minnen. Skalden Johan Ludvig Runeberg bodde där och är Borgås största namn. Hans hem är sedan länge museum. Den största händelsen i stadens historia är dock Borgå lantdag 1809. Den är en milstolpe i de nordiska ländernas utveckling mot folkstyre och i förlängningen demokrati. Finländarna har fått kämpa hårt för sin frihet. Den väpnade kampen under 1900-talet har givetvis uppmärksammats mycket, men även författningsstriden mot tsarerna är värd all uppmärksamhet och uppskattning. I två artiklar vill jag uppmärksamma Finlands 100-årsjubileum som fri stat med en redogörelse för riksdagens ursprung.

Finland erövrades

Tsar Alexander och lantdagens riksdagsmän, samlade i domkyrkan.

Tsar Alexander och lantdagens riksdagsmän, samlade i domkyrkan.

I februari månad år 1808 anföll ryssarna Finland. På grund av vintern var förbindelserna mellan Sverige och Finland på det stora hela taget brutna. Svenska förband kunde inte komma finländarna till hjälp förrän till våren eller sommaren. Detta ingick i ryssarnas uträkningar. De finländska förbanden drog sig tillbaka, och ryssarna besatte snabbt större delen av landet. Avgörande för kriget blev att kommendanten på Sveaborg genom landsförräderi överlämnade fästningen till ryssarna utan strid. Den, som innehade Sveaborg, innehade Finland. Den svenska hären utrymde Finland i november. Möjligheten att svenskarna skulle kunna komma tillbaka var försvinnande liten.

Riksdag sammankallades till Borgå

Fred var ännu icke sluten, men ingen räknade med att svenskarna skulle kunna ta tillbaka Finland. Ryssarna ansåg saken vara klar, och så var det också. Finland hade hamnat under rysk överhöghet, och där skulle Finland mycket riktigt förbli under överskådlig framtid. I mars 1809 sammankallade tsar Alexander I en finsk lantdag eller med andra ord en finsk riksdag till Borgå stad. Denna lilla stad ligger på Finlands sydkust några mil öster om Helsingfors och långt öster om Åbo, som på den tiden var Finlands huvudstad. Tsaren ville möta sina nya undersåtar i en ort, som låg närmare den ryska gränsen än Åbo. Här skulle tsaren ta emot sina nya undersåtars hyllning och trohetsed. Eftersom fred ännu inte var sluten och Sverige ännu inte hade avträtt Finland till Ryssland, var finländarna inte lösta från sin trohetsed till den svenske kungen, men man bekymrade sig inte om sådana formaliteter. Tillmätte man över huvud taget trohetseden någon större betydelse?

Kejsaren avgav en konungaförsäkran

Däremot var det tydligt, att ryssarna, i synnerhet deras vänlige och tillmötesgående tsar Alexander I, ville vinna finländarna genom vänlighet och eftergifter. Själv var han envåldshärskare, men till många ryssars förvåning och förargelse erkände han Finlands grundlagar. Det ville säga, att den svenska grundlagen skulle fortsätta att gälla i Finland. I Borgå domkyrka uppläste han följande konungaförsäkran eller regentförsäkran:

”Vi Alexander den förste, genom Guds Nåde, alla Ryssars Kejsare etc. etc. etc. Storfurste till Finland etc. etc., göre veterligt: Att sedan Vi, efter Försynens skickelse, tagit Storfurstendömet Finland i besittning, hava vi härmedelst velat bekräfta och stadfästa Landets Religion och Grundlagar samt de Privilegier och rättigheter vart och ett Stånd inom berörda Storfurstendöme i synnerhet och alla dess inbyggare i gemen såväl högre som lägre, hittills, enligt Konstitution, åtnjutit, lovande att bibehålla alla dessa förmåner och författningar fasta och oförryckta i sin fulla kraft.”

(Stig Ramel, Göran Magnus Sprengtporten: Förrädaren och patrioten, Sthlm 2003, s. 224.) Jag skall återkomma till denna regentförsäkran i nästa artikel. Denna gång skall bara det viktigaste uppmärksammas.

1789 års författning skulle gälla

I Borgå gymnasium (nu domkapitel) hölls flera sammankomster under lantdagen. Foto: Lars Gahrn.

I Borgå gymnasium (nu domkapitel) hölls flera sammankomster under lantdagen. Foto: Lars Gahrn.

Denna konungaförsäkran innebar, att Finland icke skulle styras enväldigt. Där skulle i fortsättningen finnas en riksdag med viktiga maktbefogenheter. Den finländske överlöparen och landsförrädaren Göran Magnus Sprengtporten hade talat för denna lösning, och kejsaren själv var en förhållandevis liberal monark, som hade tagit intryck av tidens idéer om folkmakt och konungamakt i samverkan. Vilka var då Sveriges grundlagar i början av 1809? De var 1789 års grundlagar, antagna eller stadfästa efter Gustaf III:s andra statsvälvning, som enligt vad de historiskt intresserade tror sig veta gjorde kungen enväldig. Så var det emellertid inte. Professor Sten Carlsson skriver: ”Trots den kungliga maktutvidgningen medförde 1789 års reformer ingen diktatur; ’det gustavianska enväldet’ har aldrig existerat. Ständerna behöll en del av sin lagstiftningsmakt, och deras statsfinansiella befogenheter blev rent av utvidgade.” (Sten Carlsson/ Jerker Rosén, Svensk historia 2: Tiden efter 1718 av Sten Carlsson, Tredje upplagan 1970, s. 195-196.) Något envälde infördes icke, men detta hindrade ändå inte, att många svenskar tyckte, att konungen hade fått alldeles för stor makt. När Gustaf IV Adolf störtade riket i fara och fördärv, sammansvor sig ett antal officerare och ämbetsmän. Den 13 mars 1809, strax innan lantdagen i Borgå sammanträdde, fängslade de sin konung. Detta kom att innebära, att Sverige fick nya grundlagar, som gav mycket större makt åt riksdagen.

Reaktionär författning ansågs vara revolutionär

Tsar (eller kejsar) Alexander I, storfurste av Finland.

Tsar (eller kejsar) Alexander I, storfurste av Finland.

I Sverige ansåg man, att 1789 års författning gav alldeles för mycket makt åt regenten, men i Ryssland ansåg man att samma författning gav alldeles för litet makt åt regenten. Den författning, som i Sverige ansågs vara bakåtsträvande och reaktionär, ansågs i Ryssland vara ytterst liberal och snudd på revolutionär. Tsarens rådgivare var betänksamma, och många av dem ogillade, att denna liberala författning skulle gälla också framdeles i storfurstendömet Finland. Utsatt för påverkan av rådgivare med helt olika synsätt, vacklade tsaren fram och tillbaka. I krigets inledningsskede hade han lovat att sammankalla en finsk riksdag. Senare var han böjd att icke infria detta löfte, men trots allt sammankallades en lantdag i Borgå 1809. Efter löftena i Borgå väntade sig finländarna, att finska lantdagar ungefär som skedde med svenska riksdagar skulle inkallas med jämna mellanrum, men så skedde inte. Tsar Alexander I inkallade aldrig återigen den finländska lantdagen. Icke heller hans bror och efterträdare Nikolaj I inkallade någon lantdag. Det skulle dröja mer än femtio (50) år innan lantdagen återigen inkallades. Först Alexanders brorson tsar Alexander II inkallade på nytt Finlands lantdag. Året var 1863. Icke mindre än 54 år hade förflutit efter Borgå lantdag. Tsar Alexander I hade vid närmare eftertanke kommit fram till åsikten, att han hade varit alldeles för eftergiven och frihetsvänlig år 1809. Borgå lantdag var spirande folkmakt inom det ryska väldet, men denna spirande lantdagsmakt var mycket nära att frysa till döds i den sibiriska vinterkylan, som mötte all folkmakt inom tsarens Ryssland, där endast ”alla ryssars självhärskare” och hans ämbetsmän ansågs böra ha makt. Därför var Borgå lantdag ytterst betydelsefull för Finland. Detta framgår på många sätt inom Borgå stad. Jag återkommer till detta.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Hemma hos Lasse i Gatan

Äntligen fick jag träffa Lasse i Gatan. Kanske bör jag dock snarare säga, att jag fick se hans och hustruns marmorkistor i gravkoret i Onsala kyrka. Lasse i Gatan, även känd som ”konungens kapare” och kommendör Lars Gathenhielm, har blivit sägenomsusad och omskriven som få. Hans hustru Ingela, som efter makens död övertog kaperiverksamheten (ibland övergående i sjöröveri), har blivit känd som en stark och självständig kvinna, vilket hon även var, fastän hon förvisso inte själv trampade skeppsdäck och inte själv fäktades med Tordenskiold (så som det brukar gå till i Hollwoods piratfilmer).

Sägenomsusade sarkofager

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Göteborgs Hembygdsförbund anordnade lördagen den 27 maj en mycket trevlig och uppskattad bussresa till Onsala kyrka, Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala samt Äskhults by. En stor fördel med sådana resor är, att alla dörrar öppnas. Vi fick komma ner i gravkällaren öster om kyrkans kor. Där nere står Lasses och Ingelas båda marmorkistor, som tillsammans med Karl XIV Johans sarkofag från Älvdalen är de mest uppmärksammade och omtalade gravkistorna i vårt land. Enligt sägnen var dessa avsedda för den danske kungen och hans drottning. De sändes med ett fartyg till Danmark, men Lasse i Gatan uppbringade fartyget och tog sarkofagerna som gott byte. Danske kungen ville lösa ut sina kistor, men Lasse behöll dem för eget bruk. (Enligt en annan sägen skulle den danske kungen ha lyckats byta till sig sina kistor mot två likadana med inskrifter, som handlade om Lasse och Ingela.)

Dyrbara marmorkistor

En av de två marmorsarkofagerna.

En av de två marmorsarkofagerna.

Goda historier är sällan sanna. Ju bättre de är, desto mer sannolikt är, att de är uppdiktade. Albert Sandklef har kunnat påvisa, att Ingela efter Lasses död beställde kistorna och betalade införseltull för dem. Så var det med den saken. Den osanna sägnen har dock ett betydande underhållningsvärde just därigenom att den är osann. Fastän den är osann, återberättas den av alla guider, givetvis under framhållande av att den är osann, vilket ju är det roliga i denna makabra historia. Sägnen har dock vissa inslag, som är helt riktiga och kan vara värda att stanna till inför. Sägenmakaren har helt riktigt varit medveten om att dessa kistor är mycket dyrbara. Sarkofager av sten är mycket ovanliga och förbehållna de rikaste och högst uppsatta, framför allt kungligheter. Lasse och Ingela vilar verkligen kungligt.

Danska kungligheter i marmorkistor

Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.

Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.

Även de rikaste hade som regel på sin höjd kistor av kopparplåt. Kistor av sten förekom endast undantagsvis. (Karl XII:s kanslichef, greve Carl Piper, vilar i en marmorsarkofag, men han är ett undantag.) Sägenmakaren har vidare vetat, att sarkofager i vit marmor var vanliga bland danska kungligheter. Vandrar man runt bland konungagravarna i Roskilde domkyrka, finner man många förnämliga marmorsarkofager i vit marmor. Den vita färgen gör utmärkt verkan. Marmorn lyser vitt och mildrar det sorgliga intryck, som man lätt får i en gravkyrka. Också Ingela Gathenhielm och hennes rådgivare bör ha varit medvetna om marmorns lyskraft. De bör ha utnyttjat den medvetet. Nu är både tak och väggar vitkalkade nere i gravvalvet, men ursprungligen var de gulröda med mörkgråa pilastrar och fönsteromfattningar. De mörkare färgerna på väggarna och i taket bör ha medfört att kistorna lyste mer med sin vita färg.

Genomtänkt gravvalv

Vi har all anledning att föreställa oss, att gravkoret redan från början var avsett att vara en sevärdhet. Så dyrbara och vackert utarbetade kistor vill man inte gömma undan utan snarare visa för så många som möjligt. Färgsättningen var till för att framhäva kistorna. Dessutom finns ett konstfullt mönster i golvet. Här är tegelstenar lagda så att de bildar ett kors med strålar i korsarmarnas vinklar. Allt är påkostat och genomtänkt. Dock förvånades man litet över att gravkällaren inte var större. Utrymmet kring kistorna är inte stort, och här är lågt i tak. På det stora hela måste man trots detta säga, att Gathenhielms har sörjt för att de efter sin död skulle bli en sevärdhet och även på detta sätt berika hembygden.

Skeppsplankor i ladans väggar

En vägg med gammalt skeppsvirke.

En vägg med gammalt skeppsvirke.

Kronan eller med andra ord konungen var angelägen om att få igång kaperiverksamheten för att störa fiendernas handel, för att bryta deras handelsspärr, och för att skaffa in varor till Sverige. Lars Gathenhielm och hans hustru Ingela gjorde på detta sätt viktiga insatser under det stora nordiska krigets slutskede. (Dessutom ägnade de sig åt ren brottslighet, bland annat sjöröveri, som var i lag förbjuden, men inte desto förekommer i alla tider, särskilt under krig.) Själva blev de rika, vilket syns på sarkofagerna, som alltså är ärligen betalda (i och för sig med pengar, som ibland förvärvats på oärligt sätt). Deras verksamhet gav också ett visst välstånd åt deras bygd. Man behövde dock inte färdas långt för att möta den svenska fattigdomen. Från Onsala gick färden till Äskhults by. Där visades vi runt av en barfotaflicka, klädd i enklare allmogekläder, trevlig och väl påläst. I det gamla Fattigsverige gick man barfota för att spara skorna. Husen var omålade. Alla byggnader i Äskhult var gråa och saknade målarfärg. Så såg det ut förr. Sverige tillhörde Europas fattiga länder men var ändå litet av en stormakt på Lasse i Gatans tid på grund av nationell enighet, hård beskattning, som drabbade särskilt bönderna tungt, och storsatsningar på här och flotta. Ekarna, som växte kring byn, skulle användas till skeppsbyggeri. När skeppen hade tjänat ut, kunde bönderna dock få köpa tillbaka gamla ekplankor. Vår barfota ciceron pekade på en laduvägg, vars plankor hade märkliga hål för pluggar. Plankorna hade kommit från ett skepp, kanske inte ett skepp som hade tillhört Lasse i Gatan, men även härinne i inlandet fanns alltså ett samband med sjöfararnas bygder.

Matställe av historiskt intresse

Göteborgs Hembygdsförbunds bussresa i norra Halland förde oss alltså både till de rikas boningar och till de fattigas. Upplevelserna var omväxlande och berikande. Marja-Liisa Hokkanen, som ledde resan och hade valt utflyktsmålen, fick mycket beröm för denna resa. Hon hade rentav hittat ett historiskt intressant ställe att äta middag på, nämligen Skårs Gård. Ladugårdar och magasinsbyggnader hade omvandlats till intressanta restauranglokaler. Så som det brukar vara på landet, var maten både riklig och välsmakande.

Läs vidare

Onsala kyrka: En kyrkobeskrivning (Svenska kyrkan, Onsala församling), utan tryckår. (Uppgifter om gravkorets färgsättning finns på sidan 18.)

Albert Sandklef, Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575-1850 (Institutet för västsvensk kulturforskning, Skrifter 10, Lund 1973). På sidorna 197-200 behandlar Sandklef de beryktade sarkofagerna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Anjougården i Skene – hembygdsgård med klenoder

Krukor och gjutformar fanns där gott om. Hembygdsgården Anjougården i Skene var ett krukmakeri. Till det yttre såg hembygdsgården i Skene ut som en vanlig gård, men när man kom in, visade det sig, att där fanns mycket utöver vad som är vanligt. Sverige har många hembygdsgårdar, och ofta blir man förvånad över alla specialiteter som finns.

Djur i lergods

Anjougården i Skene, nu hembygdsgård. Foto: Lars Gahrn.

Anjougården i Skene, nu hembygdsgård. Foto: Lars Gahrn.

Här i Skene finns utmärkt lera, och krukmakerierna har varit många. Uthuset på Anjougården är en krukmakarverkstad. Här finns gjutformar bevarade. Här finns gjutformar för en elefant, en björn och en fågel. Huruvida dessa lergodsfigurer har varit leksaker eller prydnadssaker är svårt att säga. Man göt även kakelplattor till kakelugnar. Under senare hälften av 1800-talet satsade man på riklig reliefdekor på plattorna. Här finns en gjutform, som visar en knästående kvinna med klassisk dräkt och klassisk frisyr. Här skulle man kanske kunna börja med nytillverkning och få fram turistsymboler för Skene. I tillverkningen ingick även vackra blomsterurnor med spetsig botten till gravar.

Brandsäkra ljusstakar

Krukmakeriet i Anjougården. Foto: Lars Gahrn

Krukmakeriet i Anjougården. Foto: Lars Gahrn

Inuti huset hade man servering, men här fanns också många föremål att titta på. Givetvis fanns lergods både här och var, till exempel ljusstakar. Ljusstakar i lergods eller metall var och är en stor välsignelse i brandsäkerhetshänseende. Träsnidarlandet Sverige har varit känt för tillverkning av alla slags slöjdalster i trä. Däribland finns även olyckligtvis träljusstakar. Om ljuset brinner ner och lågan når ljushållaren, kan hela ljusstaken börja brinna. Då sprider sig branden snart till hela huset. Har man en ljushållare av lergods eller metall, dör lågan däremot i brist på brännbart ämne. Förhoppningsvis köpte Skeneborna många ljusstakar av lergods. Krukmakarverkstaden byggdes redan 1868 av Carl-Erik Anjou. Sonen John Anjou och efter honom sonsonen Karl Anjou tog senare över. Efter Karl Anjous död 1959 inköptes gården av Skene-Örby Hembygdsförening, som gjorde den till hembygdsgård.

Vänneträsko

Här finns mycket att se, men det mest sällsynta föremålet torde ha varit en ”vänneträsko”, som användes vid nyodling. Skon är en mycket kraftig för att inte säga klumpig träsko, men å andra sidan hade man en sådan endast på ena foten och enbart när man sysslade med att bryta upp stenar ur marken. Då använde man ett spett. Spettet användes som hävstång. Man sköt fram ”vänneträskon” under spettet, som alltså vilade på och fick ökad kraft av den underlagda träskon. På så vis kunde man förhoppningsvis ”vänna” (vända) på stenen och rulla undan den. Någon sådan träsko hade jag aldrig tidigare sett någon annanstans. Bland skorna fanns även en halmsko, och sådana hade jag sett förut. Även inomhus kunde det vara isande kallt under vintern. Skulle man stå på torget en kall vinterdag eller köra släden till sta’n, då behövdes värmande skodon. Halmskorna tjänade som ett slags överdragsskor över de vanliga kängorna.

Margarinlådor

Gjutformar i krukmakeriet. Foto: Ingvar Riksén.

Gjutformar i krukmakeriet. Foto: Ingvar Riksén.

Nu har man pappkartonger till allsköns varor, men förr hade man i stället trälådor. Eftersom de ofta var bra snickrade, behöll man ibland lådorna och använde dem till annat. De är eftersökta så här i efterhand, inte minst på grund av firmareklamen på utsidan. Här i Anjougården finns två margarinlådor. ”Svea växtmargarin Runa” står det på den ena och ”Mustad Tre ess margarin” på den andra. Runa och Tre ess var alltså varunamn. På en emaljskylt, som har kommit från någon handelsbod, står orden: ”Här säljes Pellerins margarin”. Redan på den tiden fanns gott om konkurrerande företag: Svea, Pellerin och Mustad. Lådan från Mustad har uppenbarligen kommit hemifrån Mölndal, där Mustads margarinfabrik var igång från 1898 till 1960. Några kilometer från fabriken finns Kvarnbyns kulturreservat. Där ligger ett hus, som kallas ”Kalle Lådas” (Roten M 32). Kalle arbetade för Mustad, berättas det. Hans uppgift var att spika ihop margarinlådor, därav öknamnet. Kanske har han tillverkat även denna låda.

Kungligt oljetryck

Väggarna i det gamla hemmet pryds av tidstypiska tavlor, till exempel oljetryck. Ett av dem visar konung Oscar II sittande på en förgylld stol och med kronprins Gustaf (senare Gustaf V) och arvprinsen Gustaf Adolf (ännu senare konung Gustaf VI Adolf) stående bakom denna tronstol. Här har vi alltså far, son och sonson. Man har dock velat ha med ytterligare två släktled. På en tavla bakom kungligheterna ses Karl XIV Johan till häst. Till vänster i bakgrunden finns Oscar I som marmorbyst. Här har vi alltså även Oscar II:s far och farfar. Tre konungar och två blivande kungar ses på denna tavla. Köparen fick onekligen mycket kunglig glans för sina pengar.

Delad medalj

”Vänneträsko”, använd vid nyodling. Foto: Ingvar Riksén.

”Vänneträsko”, använd vid nyodling. Foto: Ingvar Riksén.

Den som vill fördjupa sig i bygdens historia har många möjligheter. Hembygdsföreningen säljer den omfångsrika hembygdsboken ”Där färdvägar mötas: En bok om Örby och Skene” (Förlag: Skene-Örby Hembygdsförening, 553 rikt illustrerade sidor, 1981). Jag skall inte påstå, att jag har läst den, men jag har läst rätt mycket i den. Boken är en gedigen och tillförlitlig hembygdsbok, som täcker alla ämnen av betydelse. Många har hjälpt till vid bokens författande. Förutsättningen för att driva en sådan hembygdsgård är många arbetande medlemmar. År 1984 delade Föreningsbanken ut hembygdsmedaljer. En av medaljörerna var Brita Carlsson. Hon lät dock sätta medaljen inom glas och ram. I Anjougården sitter den inramade medaljen på väggen med budskapet, att Brita Carlsson ”vill dela hederstecknet med alla medlemmar som aktivt arbetat eller arbetar för Skene-Örby Hembygdsförening.” Det är vackert gjort och rätt tänkt. Hembygdsrörelsen bärs upp av otaliga arbetande medlemmar, många av dem verkliga eldsjälar. Här i Skene och Örby har de åstadkommit mer än på de flesta håll.

Klicka här för denna artikel som pdf

Finländsk musik i Mölndal – Finland 100 år

”Finland är fritt! Det är nästan för bra för att vara sant.” När den svenska utrikesledningen och allmänheten började sammanfatta första världskrigets omvälvningar, kunde man i början av 1920-talet slå fast, att Sveriges läge utrikespolitiskt hade förbättrats på ett dramatiskt sätt.

Sverige gränsade till det ryska väldet

Ida Andersson spelar och Noora Karhuluoma sjunger för Föreningen Norden i Mölndal den 6 april 2017. Foto: Lars Gahrn.

Ida Andersson spelar och Noora Karhuluoma sjunger för Föreningen Norden i Mölndal den 6 april 2017. Foto: Lars Gahrn.

Före världskriget ingick Finland, Estland, Lettland, Litauen och stora delar av Polen i det ryska väldet. På andra sidan Bottenhavet, Ålands hav och Östersjön fanns det ryska väldet, från Torne älvs mynning i norr ner till Ost-Preussen i söder. Från svensk sida var man rädd för att Sverige eller Norge stod på tur att bli erövrat av ryssarna. Farhågorna var befogade. Efter krigsutbrottet feltolkade ryssarna ett uttalande av den svenske utrikesministern. De trodde, att Sverige skulle gå in i kriget på Tysklands sida. Ryska flottan fick order att anfalla Stockholm. Ordern återkallades emellertid i sista stund. (Ulf Olsson, Finansfursten: K A Wallenberg 1853-1938, 2006, s. 290). Efter kriget hade åskmolnen skingrats. Nu gränsade andra länder till Ryssland. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen var fria. Sovjet-Ryssland hade dock inte velat finna sig i fredssluten. Ryssland försökte återerövra Polen, men röda armén hade besegrats i slaget vid Warszawa 1920. Man hade även försökt erövra det fria Ukraina, och i detta fall hade man lyckats år 1920. Alla Sveriges grannländer på andra sidan Östersjön, med undantag för Ingermanland, hade dock förblivit fria.

En lång mardröm var över

Om glädjen var stor i Sverige, var den givetvis mycket större i Finland. En lång mardröm var över. Ryssarna hade erövrat Finland 1808. I början hade finländarna haft det bra under det ryska styret, men under senare hälften av 1800-talet hade den storryska nationalismen vuxit sig stark. Målet blev att förryska alla andra nationer inom det ryska väldet och upphäva alla former av självstyre. Ryssarna gjorde sig förhatliga även i Finland. På alla slags fredliga sätt hade finländarna gjort motstånd mot förryskningen, men ryssarna hade skärpt greppet. När Ryssland bröt samman under världskrigets slutskede, tog finländarna vara på möjligheten och förklarade Finland fritt. Så gjorde även andra underlydande nationer. Finland förklarade sig fritt den 6 december 1917.

Stilfull konsert

Noora Karhuluoma, skönsjungande operasångerska och sopran.

Noora Karhuluoma, skönsjungande operasångerska och sopran.

År 2017 fyller Finland därför 100 år som fri nation. Föreningen Norden i Mölndal firade detta med en jubileumskonsert torsdagen den 6 april i Frälsningsarméns kårlokal vid Kvarnbygatan. Operasångerskan Noora Karhuluoma sjöng till ackompanjemang av pianisten Ida Andersson. Finländarna har stil. Även denna konsert vittnade om detta. Vi bjöds på klassisk musik av finländska tonsättare: Thomas Byström, Fredrik Pacius, Filip von Schantz, Ernst Fabritius, Oskar Merikanto, Jean Sibelius, Toivo Kuula, Selim Palmgren, Leevi Madetoja, Yrjö Kilpinen, Aarre Merikanto och som avslutning Sibelius ytterligare en, nej, två gånger. Det största namnet är utan tvekan Jean Sibelius, men även de andra namnen är bekanta från musikhistorien. Noora Karhuluoma är en skönsjungande sopran, vars toner hördes utmärkt i kårlokalens goda akustik. Ida Andersson spelade både kraftfullt och melodiöst. Åhörarna var förtjusta och applåderade fram ett extranummer. Det blev Finlandiahymnen av Sibelius. Många finländare tycker, att den borde ha blivit Finlands nationalsång, berättade Noora Karhuluoma.

”Vårt Land” sjöngs i Mölndal 1922

Johan Ludvig Runeberg som staty i Borgå, den stad där han levde och verkade under senare delen av sitt liv. Foto: Lars Gahrn 2016.

Johan Ludvig Runeberg som staty i Borgå, den stad där han levde och verkade under senare delen av sitt liv. Foto: Lars Gahrn 2016.

Finlands nationalsång är som bekant Vårt Land med text av Johan Ludvig Runeberg och musik av Fredrik Pacius. Denna sång ljöd 1922 på Gamla torget ett par hundra meter öster om Frälsningsarméns kårlokal. På nyårsdagen 1922 firade mölndalsborna, att Mölndal hade blivit stad. I redogörelsen för detta firande läser vi: ”Sedan en avdelning mannar ur Göta Artilleriregementes musikkår – utan uniformer, ty så hade bestämts – marscherat upp till festplatsen från Mölndals bro och här framfört ett musiknummer sjöng man unisont Vårt Land”. (Mölndal 1922-1947, 1946, s. 39.) Många kanske hoppar till och undrar: Sjöng verkligen mölndalsborna Finlands nationalsång? Svaret är, att på den tiden uppfattades Vårt Land ännu inte som Finlands nationalsång. Den räknades till både Sveriges och Finlands ”fosterlandssånger” eller fosterländska hymner. Den är med i den kända och mycket spridda sångboken ”Sjung, svenska folk!” Denna bok redigerades av Alice Tegnér, och i en utgåva från 1907 förekommer den två gånger, den ena gången tonsatt av F. Pacius, den andra gången av J. A. Josephson. Som bokens titel anger (Sjung, svenska folk!) skulle svenska folket sjunga dessa sånger. Allt, som står i sången, passar in på Sverige lika väl som på Finland. De båda broderländerna är ju i många avseenden mycket lika. Dessutom förekommer namnet Finland inte i sången. Under nationalromantiken blomstrade Finlands kultur, och svenskarna lånade gärna och beundrade det mesta, som finländarna åstadkom. Runeberg, Topelius och Sibelius liksom många andra var stora namn även i Sverige. Inte långt från Frälsningsarméns kårlokal finns Störtfjället. År 1932 började Mölndals Hembygdsförening fira Valborg där med Valborgseld, tal och körsång. Ett av slagnumren genom åren har varit ”Sköna maj, välkommen!” med text av Johan Ludvig Runeberg. Musiken är komponerad av Lars Magnus Béen, kyrkomusiker och tonsättare, med tjänstgöring som musikdirektör vid Skånska husarregementet och som organist. Till sina titlar kunde han räkna även ordet ”stabstrumpetare”. Under alla år, då sången sjöngs, nämndes – så vitt jag kan minnas – inte ett ord om vare sig skalden eller tonsättaren. Sången var så känd och självklar, att den så att säga bara fanns där.

Åbos musikdirektör kom från Mölndal

Konsertmästaren och tonsättaren Eric Ferling (omkring 1733-1808) förflyttade sig under sitt liv från väster till öster, från Åby i Mölndal till Åbo i Finland. Samtida silhuettbild.

Konsertmästaren och tonsättaren Eric Ferling (omkring 1733-1808) förflyttade sig under sitt liv från väster till öster, från Åby i Mölndal till Åbo i Finland. Samtida silhuettbild.

Bland dem, som lånade, fanns alltså även mölndalsborna. Mölndal har dock även bidragit med kultur till Finland. År 1790 flyttade konsertmästaren och violinisten Eric Ferling över från Stockholm till Åbo i Finland, där han blev direktör för Åbo Musikaliska Sällskap, som införde klassisk musik, spelad av orkestrar, i Finland. Denne Eric Ferling föddes omkring 1733 på Åby Sörgården i Mölndal. Släktforskaren Ingela Holmqvist upptäckte Ferlings ursprung i vår socken, när hon gick igenom bouppteckningar, och jag skrev två artiklar om hennes intressanta upptäckter (MP 23/7 2015 och 30/7 2015). När operasångerskan Noora Karhuluoma sjöng sina välljudande sånger och Ida Andersson spelade med bravur, befann vi oss mellan Åby, där Ferling föddes omkring 1733, och Gamla torget, där Vårt Land sjöngs 1922. Finländsk och svensk kultur är på många sätt sammanflätade. Det gäller även här i Mölndal, nästan så långt västerut man kan komma i Sverige.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Munkedals järnväg – utsikternas och broarnas bana

Många broar och vackra utsikter – sådant får man se, när man åker med Munkedals Jernväg. Höjdskillnaderna är betydande, och därför får man vara med om bromsare. En bromsare står på främsta vagnen och en på den sista. Inom SJ är bromsarna sedan länge ett utdött och bortglömt släkte, men inom Munkedals Jernväg får man uppleva historien.

Utsikter och broar

Kvistrums bro – en mycket vacker och välbyggd stenvalvsbro. Foto: Lars Gahrn.

Kvistrums bro – en mycket vacker och välbyggd stenvalvsbro. Foto: Lars Gahrn.

Munkedals Jernväg byggdes 1894-1895 och gick från Munkedals bruk ner till Gullmaren, där papperet utskeppades, och där pappersbruket tog i land allsköns varor. Höjdskillnaderna är betydande. Järnvägen går fram i Örekilsälvens norra strandsluttning på en uppbyggd banvall eller en uthuggen klipphylla i berget. Häruppifrån har man utsikt ner över Örekilsälven. Här och var har man gjort upphuggningar, så att passagerarna har fri sikt över dalgången och älven. Finns det en älv, finns även broar. Mittemellan stationerna Munkedal nedre och Åtorp har man utsikt ner över Örekilsälven. Då ser man Kvistrums bro, känd i historien med stavningen Qvistrums bro. Här utkämpades ett slag år 1788, då norrmännen hade ryckt in i Bohuslän och tågade ner mot Göteborg. En mycket underlägsen svensk styrka försökte stoppa norrmännens frammarsch men blev kringränd och tvingades att ge sig. Från järnvägen ser man brons vägbana och i bakgrunden sticker gamla tingshusets fyrkantiga tegeltorn upp som ett riktmärke.

En vacker trevalvsbro

Lokföraren är redo. Snart går tåget.

Lokföraren är redo. Snart går tåget.

Tågresan på Munkedals Jernväg både börjar och slutar vid Åtorps station. Härifrån kan man på bara fem-tio minuter vandra ner till Kvistrums bro, en trevalvsbro av snyggast tänkbara stenhuggeriarbete. Den är en verklig prydnad för sin bygd, sitt landskap och stenhuggarnas yrkeskår. En nyligen uppsatt informationstavla ger bra upplysningar om slaget 1788. Denna bro fanns inte 1788, men under det sydligaste brovalvet sticker några trästolpar upp ur vattnet. De kan vara rester av en äldre träbro. Denna järnväg har alltså en historiskt minnesrik plats på bekvämt gångavstånd. Munkedal är på många sätt en rik kulturbygd. Dessutom går järnvägen delvis fram genom ett naturreservat.

Järnvägsbro och motorvägsbro

När Munkedals Jernväg anlades, fanns ännu inte Bohusbanan. Först 1903 var Bohusbanan mellan Uddevalla och Skee färdig. Denna bana korsade Munkedals Järnväg. Den gick närmare bestämt under Munkedals Järnväg. 1901-1902 byggdes Bohusbanan genom Munkedal. SJ byggde då en järnvägsbro åt Munkedals Jernväg över statsbanan. Bron finns kvar ännu idag. När man åker från Åtorp ner till Munkedals hamn vid Gullmaren, far man över en järnvägsbro. Den ursprungliga bron finns kvar strax bredvid den nu använda. Man ser även Bohusbanans järnvägsbro.

Fem broar

Gamla Kvistrums bro (Qvistrums bro) används ännu idag av landsvägstrafiken, men motorvägstrafiken har en nybyggd motorvägsbro, som går fram högt över Örekilsälven och högt över Munkedals Jernväg. När man åker ner till Munkedals hamn, har man det mäktiga brospannet högt ovanför lok och vagnar. Här på denna resa får man alltså se fem broar, alla av intresse på sitt sätt och med god spridning i tiden vad gäller tillkomståren. Bohusbanan går snuddande nära Åtorps station. När man sitter på det trivsamma ”Jernvägscaféet” och äter våffla med glass eller dricker kaffe, glider plötsligt ett av SJ:s snabbtåg förbi (med dämpad hastighet, avpassad för Bohusbanan). Här får man vara med om både äldre tågsätt och yngre.

Ångloket skall rustas upp

Bromsaren måste vara påpasslig under färden ner mot Munkedals hamn.

Bromsaren måste vara påpasslig under färden ner mot Munkedals hamn.

När museiföreningen Munkedals Jernväg startade 1984, var både lok och vagnar borta. Föreningen köpte dock in ett polskt gruvlok och körde med detta i många år. På sikt bränner dock eld och värme sönder ett lokomotiv inifrån. Efter ett antal år måste viktiga delar av panna och maskin bytas ut. Så skedde med det polska gruvloket. Det blev så att säga utbränt, ett öde, som drabbar även ånglok. En museijärnväg utan ånglok är dock en ofullständig järnväg. Loket kommer att rustas upp och sättas in i trafik, men man behöver pengar. Inom två år kommer ångloket att vara igång, säger de flesta, men från annat håll hörde jag, att det skulle vara färdigt inom tre år. Under 2015 firade järnvägen 120-årsjubileum. Då hade man lånat ett ånglok från museiföreningen Östra Södermanlands Järnväg. Detta lok drog Munkedalsbanans vagnar under några trafikdagar. Pengar behövs till upprustningen. Järnvägen har en stor och viktig sponsor eller donator, nämligen Thordénstiftelsen, grundad av Gustaf B. Thordén, Uddevallavarvets grundare. Stiftelsens stilrena flagga är hissad vid Åtorps station. Thordéns far, Karl Th. Pettersson, var mellan 1895 och 1948 faktor eller hamnchef nere vid Munkedals hamn. Här bevarar stiftelsen värdefull kulturhistoria, som samtidigt är en del av släkten Thordéns historia.

Järnvägsarkivet har förvärvats

Gustaf B. Thordéns stiftelse gör många viktiga kulturgärningar.

Gustaf B. Thordéns stiftelse gör många viktiga kulturgärningar.

Museiföreningens medlemmar är både flitiga och duktiga. Sedan jag senast besökte järnvägen har en manskapsbod förvandlats till en stilfull stationsbyggnad med namnet Saltkällan på ena gaveln. Man har vid ena gaveln på Åtorps station byggt upp ett mycket snyggt tak över ”Jernvägscaféets” uteservering. Man har – med hjälp av Thordénstiftelsens pengar – byggt en vagnhall nere vid lokstallet. Dessutom har man förvärvat järnvägsarkivet. Munkedals Jernväg drevs av Munkedals bruk, som efter järnvägens nedläggning inte hade användning för järnvägsarkivet. Detta skänktes till Munkedals hembygdsförening, som delar arkivalierna med museiföreningen. De handlingar, som har med järnvägen att göra plockas ut och kommer att utgöra ett särskilt och renodlat järnvägsarkiv. Museiföreningens ordförande Björn Jacobson håller på att gå igenom och sortera handlingarna. Arkivet kommer att få mycket större värde än ett vanligt arkiv därigenom att järnvägen finns kvar som museibana, och därigenom att den sköts av ett flertal kunniga och intresserade medlemmar. Då kan varenda liten upplysning bli av stort värde i restaureringsarbetet och inom forskningen. Banans historia är redan skriven (Lars Welander, Munkedals Järnväg: En bohuslänsk järnvägs historia, 1984, 105 rikt illustrerade sidor). Krönikan är både utförlig och tillförlitlig, men detta hindrar inte att mycket finns att tillägga, och att mycket kan vara värt att fördjupa sig i. Munkedals Jernväg har gjort ett värdefullt  förvärv.

Klicka här för denna artikel som pdf

Stadsdelen Gårda i ord och bild

Gårda tillhörde de stadsdelar, som min far Lennart Gahrn (1928-2012) aldrig hade besökt, men han kände ändå mycket väl till denna del av Göteborg. Gårda hade nämligen ett bra fotbollslag, som låg i allsvenskan några år tillsammans med de andra göteborgslagen. Fotbollen gjorde Gårda vida känt, men därutöver fanns en rik historia, som Roger Andersson nu utförligt har skildrat i all dess bredd.

Stadsdel utan krönika

Kvarteret Ran på Gårda år 1913. Strax intill finns hållplatsen för tåget.

Kvarteret Ran på Gårda år 1913. Strax intill finns hållplatsen för tåget.

Namnet Gårda betyder ”gårdarna” helt enkelt. Stadsdelen var ursprungligen en del av Örgryte sockens landsbygd, ja, hela Örgryte var ursprungligen ingenting annat än landsbygd. År 1621 grundades som bekant staden Göteborg, men ytmässigt var Götastaden obetydlig. Det dröjde till 1880-talet innan stadsliknande bebyggelse tillkom på Gårda. Kanske detta namn svävar litet grand i luften även för en invånare i Storgöteborg. Då skall jag påpeka, att Gårda är området öster om Mölndalsån och norr om Liseberg. Före stadsdelen fanns gårdarna och herrgårdarna. Följaktligen har Gårda en lång historia, men det har dock saknat en egen krönika. Andra delar av staden har sina krönikor, men Gårda har varit utan.

Utmärkt historieskrivning

Roger Andersson har dock rått bot på detta missförhållande. År 2014 kom han ut med en utmärkt bok om Johan på Gårda, den kände åkaren och diverseentreprenören och hans företag. Hans forskning ledde honom rakt in i den i huvudsak försvunna värld, som heter Gårda. Nu har författaren kunnat lägga fram ytterligare ett storverk, som är en dröm för varje släktforskare med anknytning till denna stadsdel. Boken heter: Roger Andersson, Boken om Gårda – försvunnen arbetarstadsdel (A-Script Förlag 2016, 256 sidor med omkring 800 illustrationer). Visst har Roger Andersson kunnat plocka uppgifter ur litteraturen om Göteborg, men huvuddelen av uppgifterna har han letat fram ur arkiv, tidningar och levande källor, det vill säga människor, som minns. Hus för hus beskrivs den gamla stadsdelen med slösande rik illustrering av värdefulla bilder. Här kan släktforskaren se på bild de hus, i vilka vederbörandes anförvanter har bott en gång i tiden. Släktforskaren har också möjlighet att finna uppgifter om någon anförvant i boken. De personhistoriska uppgifterna är många.

Genomfartslederna krävde plats

Roger Andersson – Fritz Stenströms efterföljare.

Roger Andersson – Fritz Stenströms efterföljare.

Till synes låg Gårda på behörigt avstånd från de stora genomfartslederna, som gick väster om Mölndalsån, men stora genomfartsleder är farliga grannar. De har en viss benägenhet att ta mer och mer utrymme i anspråk och att föröka sig. Motorvägen och den dubbelspåriga järnvägen kom att bli förödande för Gårda. Gamla Gårda är till största delen rivet. Motorvägen och dubbelspåret har kommit i stället. De kvarlevande Gårdaborna återfinns nu i andra stadsdelar (i huvudsak). Det företag som Johan på Gårda startade 1895 finns alltjämt kvar, men företaget ”Gårda-Johan” finns nu på Hisingen på andra sidan av Göta älv. Ungefär så är det med det mesta. Roger Andersson har utfört sitt arbete i grevens tid. Gamla Gårda försvann på 1960- och 1970-talen. Stadsdelen var vid det laget bara en del av en storstad med många stadsdelar, som beslutsfattarna värnade mer om. Under åren 1900 till och med 1921 var Gårda ett eget municipalsamhälle. Roger Andersson skildrar också detta välskötta samhälle. Beslutsfattarna hade nära till medborgarna. De hade Gårdas bästa för ögonen, eftersom municipalsamhället bestod av bara en stadsdel. Nackdelen var dock, att municipalsamhället var litet och ekonomiskt svagt. Här, som på andra håll, införlivades området med Göteborg. Makthavarna i Börsen fick med åren alltfler stadsdelar att bestämma över och sörja för. Då kunde det lätt bli så, att man missgynnade vissa stadsdelar eller helt enkelt offrade dem. Själv hör jag hemma i Mölndal. Vid läsningen av Roger Anderssons bok ställer jag mig frågan: Vad hade hänt, om även Mölndal hade inkorporerats i Göteborg? Mölndal har samma motorväg och samma dubbelspår som Gårda. Sådana stadsplanemässiga katastrofer går tydligen inte att undvika, vare sig man är självstyrande enhet eller icke.

Fotboll och daghem

På Gårdaplan (eller ”GAIS-änga”), som var Gårdas egen idrottsplats fram till omkring 1940, spelar Gårda Sportklubb mot BK Dämmet. Året är 1938.

På Gårdaplan (eller ”GAIS-änga”), som var Gårdas egen idrottsplats fram till omkring 1940, spelar Gårda Sportklubb mot BK Dämmet. Året är 1938.

Helt utplånat är Gårda inte, men de omfattande rivningarna minskade dramatiskt underlaget för affärer, föreningar och skolor. Ett rikt och myllrande liv försvann, men det speglas i Roger Anderssons redogörelser. Där finns givetvis Gårda BK, hjältarna från allsvenskan, men även Gais hade djup förankring i stadsdelen. När daghemmens historia skall skrivas, finns mycket att hämta i Roger Anderssons bok. Här som i andra arbetarstadsdelar, exempelvis Mölndals Krokslätt, drev behoven av barnpassning fram privata initiativ för lösande av barnomsorgen. När även arbetarhustrurna måste arbeta för att klara familjens försörjning, fick man svårt att ordna barnpassningen inom familjen. Välgörenhetsorganisationer, stiftelser och företag gjorde insatser. Så var det inte minst i arbetarstadsdelen Gårda. Detta myllrande liv med olika initiativ och många uppoffrande insatser speglas mycket förtjänstfullt av Roger Andersson.

Fritz Stenströms efterföljare

Författarens förra bok om Johan på Gårda ledde honom vidare till att skriva om hela stadsdelen. Arbetet med Gårda har fått Andersson intresserad av Almedal och Göteborgs (eller rättare sagt Örgrytes) Krokslätt. Vi hoppas, att han inom några år fullbordar en bok om dessa delar av Göteborg. De är (eller kanske snarare var) delar av Örgryte, som skildras i ett numera klassiskt verk, nämligen Fritz Stenströms sakrika och målande skildring ”Örgryte genom tiderna: En minnesbok” (I-II, Gbg 1920 och 1924). Fastän snart ett århundrande har förflutit sedan dess, har denna minnesbok inte fått någon uppföljare, som skildrar den rika historien efter 1924. Med stor tillfredställelse finner man därför, att Roger Andersson nu har skildrat ett av delområdena inom Örgryte, och att han tycks vara redo att gå vidare med två andra delområden. Han har blivit Stenströms efterföljare.

Klicka här för denna artikel som pdf

Låt Trollhätte kanal leva!

Båtar av alla slag har gått uppför och nedför älven i en aldrig sinande ström. Även en kunnig sjöfartshistoriker borde kunna bli överraskad över myllret av farkoster. Bo Björklund har i sin senaste bok även blivit sjöfartshistoriker. Hans senaste storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Jag har skrivit om den i en föregående artikel, men det finns mycket mer att skriva i detta ämne. Innan jag går in på sjöfarten vill jag dock uppmärksamma ett annat ämne.

Vasstäkt

Elfängen är en av de många ångbåtar, som förekommer på bild i Bo Björklunds verk om Göta älv.

Elfängen är en av de många ångbåtar, som förekommer på bild i Bo Björklunds verk om Göta älv.

Vissa företeelser, som förr var av stor betydelse, kan i våra dagar helt sakna värde. De kan därför nästan helt sakna dokumentation i befintliga källor. Vass betraktas av många idag som ett ogräs. På grund av övergödning växer vassruggarna till, och vattendragen kan på detta sätt växa igen. Att sälja vass är i våra dagar en omöjlig uppgift. Förr i tiden kunde man dock använda vass som taktäckning och halm i ladugården. På 1500-talet skulle bonden Asser Kongh i Krokslätt årligen erlägga bland annat en halv trave rör (vass) i kronoskatt. (Sigfrid Eyton, Asser Kongh i Krogslet, artikel i Faesbiaerghia nummer 3, 1934, s. 18.) Denne man hörde hemma vid Mölndalsåns nedre lopp, där sankmarkerna då var stora och vassruggarna antagligen likaså. Vass bör ha funnits i stor myckenhet även i älven. I Göteborg har vi ju fortfarande ortnamnet ”Gullbergs vass”, men var finner man minnen av vasstäkt?

Vass på Trafiks tak

Elfkungen gör fortfarande turer på älven. Vanligtvis ligger båten förtöjd ovanför den äldsta slusstrappan i Trollhällan. Foto: Lars Gahrn.

Elfkungen gör fortfarande turer på älven. Vanligtvis ligger båten förtöjd ovanför den äldsta slusstrappan i Trollhällan. Foto: Lars Gahrn.

Endast genom tillfälligheter får man kännedom om sådant som vasstäkt. I en skrift om ångaren Trafik af Hjo läser man följande om förhållandena under andra världskriget: ”Det var svårt med foder åt djuren och då bärgades vass på sjön Tåkern inte långt från Hästholmen. Vassen bärgades på isen och pressades ihop till balar. Vassbalarna var mycket skrymmande, för att inte inskränka till övrig last lades vassen på Trafiks tak högt upp mot skorstenen. Maskinist Ivar Lundström ansåg detta för näst intill självmord; man eldade med ved och gnistflagorna yrde hela tiden över skorstenskransen. Man hade tur, den eldfängda lasten tog inte eld.” (Claes-Göran Wetterholm, Ångaren Trafik af Hjo: en hundraårig trotjänares berättelse: Sällskapet s/s Trafiks Vänner, Förlag Båtdokgruppen, Skärhamn, 1992, s. 40.) Tack vare maskinistens med all rätt upprörda känslor har denna minnesbild bevarats till eftervärlden. Har liknande förekommit på Göta älv? Bo Björklund har funnit en uppgift att husen i Nya Lödöse ”oftast” var ”täckta med vassrör som lätt antändes”. Man har all anledning att förmoda, att denna vass eller mycket av den kom från ”Gullbergs vass”, men därom har källorna ingenting att förtälja. Den tid, då vass var en viktig tillgång, är nog avlägsen och ligger långt tillbaka i historien. Jag har talat med Mölndals lantbruksveteran Sven Olof Olsson (född 1926). Han har mycket riktigt varit med och rensat Stora Ån i Fässbergsdalen från vass. Denna vass togs dock aldrig till vara. Han hade inte heller hört talas om att så skulle ha skett under hans fars eller farfars tid. Hans farfar kom till gården 1893. Innan taktegel blev vanligt förekommande kan dock vassens värde ha varit ett annat. Även viktiga förhållanden kan vara näst intill osynliga i källorna. Därför blev jag utförlig om vassen.

Ångbåtskrönika

De avsnitt, som ger flest fördjupningsuppgifter, är kapitlen om sjöfarten på älven. Bo Björklund har suttit och gått igenom Elfsborgs Läns Tidning och tagit vara på uppgifterna om sjöfart (och mycket annat). Björklund åstadkommer på detta sätt en sjöfartskrönika, som är utförlig, åskådlig, fängslande och mycket vederhäftig. Man kommer här det förflutna mycket nära. Närheten till det förgångna skapas också av alla utsökta ångbåtsbilder, som Björklund har lyckats leta fram. Bilderna i detta (och alla andra) avsnitt är många, vältagna och utmärkt återgivna i tryck. För alla ångbåtsvänner – och vi är många – är detta en bok, som man inte kan låta bli att läsa. Samtidigt får man snart klart för sig (om man nu inte skulle veta det på förhand), att vi som åker ångbåt i dag för nöjes skull åker både trevligare och säkrare än ångbåtspassagerarna under ångbåtarnas storhetstid.

Slarv med lasten

Visst är 1916 års slussar (till höger) betydligt större än 1844 års (till vänster), men skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tänka sig. För vår tids sjöfart är 1916 års hundraåriga slussar i alla händelser alldeles för små. Foto: Lars Gahrn.

Visst är 1916 års slussar (till höger) betydligt större än 1844 års (till vänster), men skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tänka sig. För vår tids sjöfart är 1916 års hundraåriga slussar i alla händelser alldeles för små. Foto: Lars Gahrn.

Då lade man till vid varje brygga för att låta folk gå iland eller stiga ombord. Av lönsamhetsskäl tog man ofta ombord fler passagerare än vad som var trevligt och lämpligt. Resenärerna hade det trångt. Dessutom skulle de trängas med last. Man lossade och lastade vid var och varannan brygga. För att lossning och lastning skulle gå så snabbt som möjligt, lät man lasten ofta stå på däck. Båtens tyngdpunkt kom därför att förskjutas uppåt, från lastrummet till däcket. Faran ökade för att fartyget skulle slå runt. Så skedde 1908 med ångaren Göta Elf. När båten lämnade kajen i Göteborg, krängde den omedelbart och lade sig på sidan. Många människor blev innestängda i skrovet, som började vattenfyllas. Tjugofem av dem drunknade. Den, som har läst på om ångbåtar, vet att slarv med lasten har lett till fler olyckor. Freja på Fryken och Per Brahe på Vättern hade inte behövt sjunka. Göta Elfs kantring var lika onödig.

Järnvägarna tog över passagerarna

Järnvägarna tog över mycket av passagerartrafiken och på sikt konkurrerade de ut passagerartrafiken på älven. När järnvägarna kom, var sjöfarten dock så stark, att man tog hänsyn till den vid linjedragningen. Åtminstone delvis av hänsyn till sjöfarten drogs Bergslagsbanan inte förbi Lödöse, Göta, Lilla Edet och Vänersborg. Följden blev att dessa orter så att säga hamnade vid sidan om. Framtiden hörde järnvägarna till, men älven och Trollhätte kanal förblev viktiga farleder för lastfartyg. På grund av de utmärkta järnvägsförbindelserna och alla intressanta sevärdheter i älvdalen sitter jag sommartid ofta på ett tåg och spanar ut över älven. Skall jag upptäcka någon båt? Numera är det glest mellan båtarna, men båtarna blir allt större och tar allt fler ton. Frågan är om sjöfarten har någon framtid på älven. Slussarna räknades vid sin tillkomst som stora, men de anses nu vara små.

Låt Trollhätte kanal leva!

Trollhätte kanal var färdig år 1800. Efter 44 år byggdes en ny slusstrappa för större fartyg. Den var färdig 1844. Efter ytterligare 72 år byggdes en tredje slusstrappa för ännu större fartyg. Den stod färdig 1916. Denna tredje slusstrappa fyllde 100 år under 2016. Denna slusstrappa har väntat längst på en ersättare, och den väntar fortfarande. År 2030 har den nu 100-åriga och då 114 år gamla slusstrappan tjänat ut. Med andra ord: det är dags för beslut. Björklund skriver: ”På 1990-talet fraktades årligen cirka 3,5 miljoner gods på älven. 10 fartygsresor per dag motsvarande 525 järnvägsvagnar eller 350 långtradare varje dag året om.” (Se sidan 46.) Så mycket gods får inte plats på järnväg och landsväg. Låt Trollhätte kanal leva! Vi har inte råd med att låta kanaltrafiken tyna och dö bort. Om så skulle ske, blir satsningarna på järnväg och landsvägar mångdubbelt dyra.

Klicka här för denna artikel som pdf