Marstrand var först med mycket

Man känner igen sig under sekelskiftesdagarna i Marstrand, men hela tiden förnyar arrangörerna dessa dagar med nya programpunkter och gör förändringar i de gamla. Nytt för i år var, att missionskyrkan öppnade sina dörrar och visade en utställning med gamla bibelplanscher.

Bibelplanscher visades

Missionskyrkan visades för allmänheten. Foto: Lars Gahrn.

Många, som kommer in i missionskyrkan, tycker att detta rum är rofyllt och stilrent. Jag var där och instämmer. Det är något särskilt med kyrkorum. Söndagsskolans bibelplanscher hade ofta engelskt ursprung och var noggrant målade både vad gäller kläder och byggnader. Under denna bildfattiga tid hade planscherna stor betydelse för att öppna ett fönster mot omvärlden och lära barnen ett och annat om levandsförhållanden i främmade länder och förflutna tider. Underlaget för föreningsverksamhet på Marstrand är inte stort. Marstrand var en gång i tiden en tätbefolkad stad, men nu har Marstrandsön färre än 300 åretruntboende. Å andra sidan har befolkningen på Koön ökat i antal. Sedan 1971 har den sammanlagda befolkningen på de båda öarna ökat från strax under 1000 invånare till 1 200. (Ett tack till Göran Kristensson för dessa siffror!) I tider av väckelse räcker en så stor befolkning som underlag för både Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan, men i tider av sekularisering och vikande intresse blir det kärvt för bägge. Det finns dock ljuspunkter. På Koön bygger man mycket, och tanken är att befolkningen på de båda öarna skall öka även i framtiden. Equmeniakyrkan har beslutat sig för att satsa på utökad verksamhet. Dess medverkan i sekelskiftesdagarna är ett led i dessa satsningar.

Först med högertrafik

Göran Kristensson visar runt och berättar.

Göran Kristensson, ordförande i Marstrands hembygdsförening, visade runt och berättade i sin barndoms kvarter. Han är mycket stolt över sin stad. Här var man först med elektrisk gatubelysning, tennis och högertrafik. Man hade elektrisk belysning på kajen, för att folk skulle kunna arbeta med sillen även kvällstid. Vid badhuset fanns en ångmaskin och en generator. Ångmaskinen drev generatorn, och denna alstrade elström. Uppe på fästningen fanns en tennisbana, där konung Oscar spelade tennis. På Särö hävdar man visserligen, att Särö var först i riket med tennis, men Göran Kristensson håller bestämt på Marstrand. Med högertrafiken ligger det till på det viset, att Marstrand år 1967 hade två bilar. Göteborgs-Tidningen ville visa sina läsare, hur det skulle se ut med högertrafik. Man skickade en reporter och en fotograf till Marstrand. Man bad bilarnas chaufförer att hålla till höger och köra så, att bilarna mötte varandra på vissa ställen, där de fotograferades. På så vis fick GT:s läsare på förhand se hur det skulle se ut med högertrafik. När GT-folket gick ombord på färjan till Koön, återgick de två bilarna på Marstrandsön till att köra vänstertrafik (om de överhuvudtaget råkade möta varandra). Denna fråga var nog inte någon stor fråga på Marstrand, eftersom fordonen i vanliga fall kunde köra mitt på gatan.

En trappa åt drottningen

Grand Hotell med de två trapptornen, ett för Oscar II och ett för drottning Sofia, berättas det.

Göran suckade återigen djupt, när han kom in på skrönorna om Oscar II. Konungen besökte Marstrand på somrarna under åren 1887-1907 med undantag för två år. Människor, som inbillar sig vara välunderrättade (enligt Göran förmodligen inte Marstrandsbor), meddelar, att drottning Sofia just dessa år hade uttalat sin vilja att följa med till Marstrand. Konungen fann då för gott att inställa resan. Han var rädd för att drottningen i Marstrand skulle få nys om alla kungsflundror (kungliga älskarinnor), som fanns här ute i skärsgården. Göran Kristensson suckade djupt och påpekade, att drottningen inte brukade följa med på kungens resor, och att hon aldrig besökte Marstrand. Hon var sjuklig och svag. Äktenskapet var på senare år dött. Vid en tidigare rundvandring hade Göran Kristensson under djupa suckar berättat, att man på Grand Hotell bestämt påstår, att detta hotell har två trapptorn, därför att konungen skulle ha ett torn och drottningen ett annat. Man ville inte, att drottningen skulle möta alla kungsflundror, som vandrade uppför eller nedför trappan på väg till eller från konungens våning. Göran framhöll även denna gång, att drottningen aldrig hade besökt Marstrand, och att konungen aldrig bodde på hotell. Han bodde och övernattade på Drott, sitt fartyg. Endast en gång skulle han ha övernattat i land, och då bodde han i villa Aruga, berättas det. Skrönan om de båda trapptornen tillkom så sent som på 1970-talet. Skrönorna om kung Oscar och hans kungsflundror har inte mycket med verkligheten att göra. De avspeglar nog snarare historieberättarnas önskedrömmar om ett liv i sus och dus bland många sköna kvinnor, fjärran från svartsjuka hustrurs övervakande blickar.

Kungsplan, om jag får be!

I denna byggnad på kajen höll Oscar II konselj på Marstrand.

Dock fick vi höra en sann historia om Oscar II i Marstrand. Den är mycket beskedlig och oförarglig. På den tiden hade Marstrand en egen bokhandel med både ägarinna och expedit. Konung Oscar brukade vandra runt i staden. Vid ett tillfälle gick han in i bokhandeln för att köpa något. Just då hade ägarinnan gått på dass. Han betjänades därför av expediten. När ägarinnan kom tillbaka, hade konungen betalat och gått. Ägarinnan blev djupt besviken och förargad. Resten av dagen (och kanske även resten av veckan) var förstörd för henne. Göran brukar kalla den stora öppna platsen vid badhuset och konungens byst för Badhusplan. Han har dock funnit, att stadsfullmäktige på 1930-talet beslöt, att platsen skulle heta Kungsplan. Detta meddelas härmed för vederbörlig efterföljd.

Marstrand först med apartheid?

Marstrandsborna klär upp sig i sekelskifteskläder. I mitten ses herr badhusdirektören, omgiven av damer ur den högsta societeten.

Onekligen var denna plan vid varmbadshuset och societetshuset den finaste i staden. Sofforna här lär ha haft en skylt med meddelandet: Endast för inskrivna badgäster. Marstrand skulle alltså ha föregripit Sydafrikas apartheid. Göran Kristensson har på senare år blivit något betänksam. Han har inte sett skyltarna vare sig i verkligheten eller på foto. Är även denna uppgift en av Marstrands otaliga skrönor? Otvivelaktigt var det dock så, att man skilde mellan folk och folk. Det fina folket bodde i första hand i de norra kvarteren, närmast societetshuset, varmbadhuset och Kungsplan. Många sommargäster bodde emellertid enkelt. Många hyrde bara en säng och kunde då inte själva laga mat åt sig. I närheten av societetshuset låg Alphyddan, som på sin tid var Sveriges största restaurang, hävdar Göran. Detta är inte en skröna, säger han bestämt. Jag tror på honom, åtminstone tills vidare. Även här i Marstrand, skrönornas drivhus, måste ju något av allt som berättas vara sant, och Göran brukar ha väl reda på sig. Följ med på någon av hans vandringar! Ni kommer att få veta mycket, och underhållande blir berättelserna.

Lars Gahrn

Gotisk vagga i Masthuggskyrkan

En gotisk vagga var en av alla de sevärdheter, som Masthuggskyrkan hade att bjuda. Aldrig för ett ögonblick hade jag räknat med att finna en vagga i spetsbågestil, men där på en pelare fanns en relief, som visade Maria och barnet. Jesusbarnet låg i en gotisk vagga. Äntligen fick jag belägg för att sådana vaggor hade funnits till eller åtminstone hade avbildats innan jag gjorde det.

Jag ritade gotisk vagga 2006

Gotisk vagga, ritad av Lars Gahrn 2006.

Som museiman får man frågor av alla slag. En av de mera märkliga fick jag år 2006. En mölndalsbo undrade, om jag hade ritningar till en gotisk vagga. Det hade jag inte, och jag kunde inte erinra mig att jag någonsin hade sett en sådan. För säkerhets skull slog jag i tillgängliga handböcker. Till årsböckerna Fataburen och Kulturen finns register, som jag slog i. Jag fick se många vaggor, men i den mån de pryddes av bågar, rörde det sig om rundbågar. Jag kunde alltså inte meddela vare sig ritningar till eller bilder av gotiska vaggor. Jag hade inte ens något belägg för att sådana hade funnits. Vad gör man i ett sådant läge? I vissa fall har jag blivit klandrad för att jag skulle vara alltför tjänstvillig gentemot allmänheten. Åtminstone vad gäller vaggor finns nog visst fog för dessa förebråelser. Jag satte mig nämligen ner och ritade en gotisk vagga. Den hade givetvis spetsiga gavelöverstycken, icke raka eller rundade, och dessutom ritade jag spetsbågiga nischer eller insänkningar på vaggans långsidor och gavlar. Sådana finns på kyrkdörrar och allmogeskåp, men där är de alltid rundbågade upptill. Jag skickade iväg ritningen, och sedan hörde jag inte någonting. Huruvida något litet barn från Mölndal har vaggats i en gotisk vagga, vet jag inte.

Gotisk vagga i en relief

Jungfru Maria vid en gotisk vagga.

Tolv år senare på Apostladagen eller söndagen den 1 juli 2018 besökte jag Masthuggskyrkan, som har flera reliefer i romansk stil. En av dem visade Maria och barnet. Jesusbarnet låg i en gotisk vagga! Gaveln vid huvudändan var högre än gaveln vid fotändan. Hitre gaveln visade sig ha ett omfattande streckmönster. Om man betraktar mönstret noga, framträder en ängel på gaveln. Som bekant hade man ofta bilder på skyddsänglar vid barnens sängar. Här hade konstnären anbringat bilden av ängeln på själva vaggan. Även vaggans långsida har ett streckmönster, men man ser inte mycket av det, eftersom Maria sitter bredvid med ena foten på vaggans främre mede. Likheterna mellan denna vagga och den, som jag hade ritat, är inte många, men bägge är gotiska, och bägge har spetsiga gavlar. Inte heller denna vagga är strängt taget något bevis för att gotiska vaggor har funnits, men bilden visar åtminstone att någon ritat en gotisk vagga minst 92 år innan jag gjorde detta.

Gotiska vaggor från 1800-talet

Gotisk vagga från nätet.

Ännu kan vi alltså inte visa upp någon riktig vagga i gotisk stil. Jag vill därför ta tillfället i akt att efterlysa fler bilder av gotiska vaggor. Helst ser jag givetvis bevis för att gotiska vaggor har funnits i verkligheten. Finns någonstans en gotisk vagga från gotisk tid? Min vädjan om tips angående gotiska vaggor förklingade inte ohörd. Artikeln renskrevs på dator av Ulf Lundberg Andersson, som genast blev intresserad och började googla. Han hittade omgående gotiska vaggor på nätet. Intresset för gotisk stil var störst i Storbritannien under 1800-talets så kallade Gothic Revival (återfödelse av den gotiska stilen). Vaggorna hade tillverkats under detta tidsskede. En såg snarast ut som en krubba eller foderhäck. En annan var försedd med spetsiga stolpar runtom och såg närmast farlig ut. Löpte inte barnen risk att bli spetsade på denna spetsgård? Gotiska möbler tillverkades även i Sverige, men intresset tycks ha varit störst i England. Ännu så länge har vi inte funnit några vaggor från det gotiska skedet under medeltiden, men rimligtvis finns vaggor från detta tidsskede avbildade. Den, som får veta något, ombeds att höra av sig. Utvecklingen går snabbt. År 2006, när jag satt och slog i registren, hade jag nog ännu inte tillgång till nätet. I alla händelser fanns inte särskilt mycket utlagt. År 2018 kunde Ulf Lundberg Andersson på 10 minuter få fram ett flertal gotiska vaggor.

Gotisk vagga från nätet.

Lars Gahrn

Wadman och Wadmans gjorde succé på Gunnebo

Sällan har åhörarna applåderat så ofta, så länge och så hjärtligt som när sång- och musikgruppen Wadmans framförde sånger av Johan Anders Wadman (1777-1837) på Gunnebo slott söndagen den 5 maj 2019. Stora salongen var i stort sett fullsatt. Detta var dessutom den andra av två konserter. Även den första var utsåld.

Göteborgs Bellman

Johan Anders Wadman enligt en känd porträttbild, som återgavs i hans samlade dikter.

Två av gruppens medlemmar, Tom Raspertin och Steve Eriksson, hade uppmärksammat Johan Anders Wadmans sånger och dikter och tyckte, att han hade åstadkommit ”härliga texter”. Tom Raspertin hade kommit på tanken, att Göteborg måste ha haft någon motsvarighet till Bellman. Han hade hört sig för och fått namnet Wadman som svar. För de flesta har Bellman blivit inte bara det största namnet under 1700-talet utan även det enda. Så var det givetvis inte i verkligheten. Antalet skalder och sångförfattare var stort. Det är mycket bra, att forskare på detta sätt uppmärksammar de mindre stjärnorna.

Nya melodier

I Wadmans dikter finns en musikbilaga med melodier till en del dikter. De båda forskarna fann dock dessa melodier alltför ”tråkiga” och komponerade nya melodier till de sånger, som de fastnat för. De fann, att de nya melodierna kom att likna de gamla. Melodierna var nya, men de passar bra ihop med Wadmans texter. Nya melodier till gamla texter kan lätt bli en stilblandning eller stilbrytning, men så är det inte här. De nya melodierna är emellertid något svängigare och livfullare än de gamla. Musiken har blivit snabbare och uttrycksfullare med åren.

Sällskapsbroder och protestsångare

Wadman, bild utförd med ledning av en teckning, som visar den döde skalden.

Vem var då Johan Anders Wadman? Han var en ämbetsman, som inte kom långt i karriären, huvudsakligen därför att han inte ansträngde sig. Liksom Bellman hade han vänner och beskyddare, som ordnade en eller annan befattning åt skalden. Wadman nöjde sig dock med det minsta. Det viktigaste för honom var att få ha det trevligt med sina vänner, vilket innebar att dricka och sjunga. Han hade en stark dragning till flickor, men i några dikter förklarar han, att flaskan har förtur framför flickan. (Wadman blev mycket riktigt aldrig gift.) Hans dryckenskap bör inte övervärderas. Han räknades inte som fyllerist, även om han ibland kunde vara överlastad, och han uppnådde den då höga åldern av 60 år. Han var snäll och godmodig mot sina vänner, men i vissa dikter framträder han snarast som protestsångare. Prästerna och andra misshagliga befattningshavare fick sina snärtar. (Klokt nog trycktes dessa dikter eller sånger inte under hans livstid.) Tom Raspertin brukar träffande jämföra Bellman med Taube och Wadman med Cornelis Vreeswijk.

Har Wadman besökt Gunnebo?

Wadmans byst, för närvarande uppställd i Vasaparken. Foto: Lars Gahrn.

Mycket från den tiden behöver förklaras, och mycket finns att berätta. Som historisk kommentator uppträdde museimannen Per Persson, klädd i gustaviansk uniform från Göteborgs yngre garnisonsregemente. Hans insatser var mycket uppskattade. Applåderna var långa och ihållande efter hans inhopp som gustaviansk gubben i lådan. Avslutningsvis tog han plats bland sångarna och förstärkte sången i slutrefrängerna. Konserten fick en kraftfull final. En fråga, som många ställde, var denna: Har kanske Johan Anders Wadman själv stått här i stora salongen under slutet av familjen Halls tid som ägare? Det vet vi tyvärr inte, men Christina Hall, frun i huset, var intresserad av sång och musik. Hon skrev ner roliga visor i en visbok, som jag med hjälp av många vänner har givit ut 2016. Det är mycket sannolikt, att hon både har hört talas om Wadman och har träffat den omtalade skalden och sångaren. Hon var mycket intresserad av sällskapsliv och samlade på bekantskaper.

Wadman kom sent

Wadmans, förstärkta med Per Persson, under finalen i stora salongen på Gunnebo.

Däremot är det högst ovisst, om de har träffats på Gunnebo. Detta lantställe byggdes på 1780- och 1790-talen och hade sin korta storhetstid under åren 1796-1807. Det sistnämnda året gick John Hall den yngre i konkurs. Christina Hall, hans mor, hade sin förmögenhet i behåll, men även hon kom i trångmål, eftersom hon inte kunde förvalta sina pengar och var alltför godgiven. Utan sonens pengar förföll Gunnebo snabbt. Wadman bosatte sig i Göteborg 1814 (men kan ha bott i staden även någon kortare tid dessförinnan). Han kom alltså in i bilden väl sent för att uppleva Gunnebo i dess glans. Däremot hade han många möjligheter att träffa Christina Hall i Göteborg.

En cd-skiva

Tom Raspertin sjunger.

Fler än åhörarna i Gunnebos salong har möjlighet att ta del av Wadmans sång och musik. Gruppen har givit ut en cd-skiva: Wadmans: Bland enkla och tarfliga seder: Tom Raspertin, Steve Eriksson (Timber Sound 2019). Allt som allt får vi höra 14 sånger. Steve Eriksson har skrivit musiken till elva av dem, och Tom Raspertin har skrivit musik till de övriga tre. Vi får höra glad och lagom svängig musik. Den passar utmärkt till Wadmans sånger. Befann han sig bland vänner med glaset i hand, trivdes han och gladdes. Wadman var en glad man, men även han kunde ha mörkare stunder. Allt detta kommer fram, men glädjen överväger. På Gunnebo höjde Wadmans hela tiden stämningen. Åhörarna blev upprymda och rentav glada. De sjöng med i avslutningsrefrängerna, när Wadmans och gustavianen Per Persson klämde i med ”Hej och hå, hej och hå, hej och hå!” Gruppen Wadmans består av mycket skickliga musiker. Tom Raspertin spelar trummor och vid behov även munspel och sked. Tidigare hade han spelat med hornskedar, men dem lär han ha spräckt under något livligt musikstycke, och nu har han metallskedar från senare tider. Steve Eriksson spelar akustisk gitarr. Bengt Nestor har basfiol och Dan Helgesen keyboard. När alla spelar ut och klämmer i, stiger stämningen. Ljudet blir kraftfullt, och åhörarna rycks med. Nackdelen är, att Wadmans texter kan vara svåra att uppfatta ibland. De lär dock vara utlagda på nätet, vilket innebär att åhörarna kan ha dem framför sig i sina mobiler, om så önskas. Den möjligheten förelåg inte på Wadmans tid.

Wadman – en självständig man

Per Persson i Göteborgs yngre garnisonsregementes uniform.

Visst har Wadman mycket att ge oss, som lever två århundraden senare. Vem behöver inte glädje? Dessutom hade han modet att vara sig själv. Tidsströmningarna betydde mycket litet för honom. Han levde under romantiken men blev aldrig någon romantiker. Hans sentida skaldebröder skrev om själarnas himmelska kärlek. Wadman diktade om kropparnas jordiska lustar. Hans samtida var helt eller halvt andliga. Somliga var prästvigda. Wadman ägnade sig åt ett ständigt krypskytte mot kyrka och prästerskap. Gud trodde han på, men med detta var det nog. Romantikerna ägnade sig åt natursvärmerier, men Wadman trivdes bäst i staden bland glada dryckesbröder. Wadman är alltid självständig. Därför känns hans dikter alltid äkta.

Många visor

När man bläddrar i Wadmans dikter, undrar man: Hur många av dessa sjöngs? Wadman själv var sångare. Jag skulle därför tro, att väldigt många sjöngs till kända melodier. Lars Wivallius, Lasse Lucidor och Johan Runius skrev många visor, men melodierna gick förlorade. Först i vår tid har Martin Bagge och hans medhjälpare lyckats spåra melodierna eller finna användbara melodier åt dikterna. Något liknande torde ha hänt även med Wadmans visskatt. Innan skivor, grammofoner och radio fanns, sjöng man mycket inom sällskapslivet. Musik- och sånggruppen Wadmans låter oss med andra ord uppleva Wadmans dikter så som de skulle upplevas: framförda med sång och musik.

Lars Gahrn

Jorden runt med Göteborgspolisens musikkår

Livereds kapell i Kållered är byggt för att passa många slags verksamheter. Det invigdes 2014 som ett begravningskapell för både kristna och anhängare av andra religioner. Följden har blivit att byggnaden helt saknar symboler. Varken invändigt eller utvändigt finns någon sinnebild från vare sig religionernas eller politikens värld.

Bra konsertlokal

Lennart Larsson dirigerar Göteborgspolisens musikkår i Livereds kapell. Foto: Lars Gahrn.

En sådan lokal kan användas också till mycket annat. Där är högt i tak. Akustiken är med andra ord god. Innerväggarna är klädda med ljust trä. En bit upp vidtar ett slags flätverk av samma ljusa trä. Ljudöppningarna i väggarna förebygger att rummet blir en klanglåda. Söndagen den 17 mars 2019 konserterade Göteborgspolisens Musikkår i kapellet. Denna musikkår har sitt ursprung i Göteborgs poliskår, men med tiden har alltfler musiker tagits in utifrån. Nu finns endast ett par pensionerade poliser kvar i musikkåren, men orkestern är inte desto mindre fängslande.

Jorden runt

Lennart Larsson berättar om musikstyckena.

Konserten leddes av musikkårens dirigent Lennart Larsson, känd musikforskare som har skrivit en stor krönika över musiken vid Göteborgs garnison. Lennart har bred erfarenhet av musiken genom tiderna, och under kvällen i Livereds kapell visade han att han hade utblick över hela världen. Ämnet för kvällens konsert var ”Jorden runt på 60 minuter”. Resan började på Sicilien eller kanske snarare i USA med en vals, komponerad av Nino Rota för filmen Gudfadern om familjen Corleone, som hade emigrerat från Sicilien till USA. Nino Rota har komponerat ”fantastisk musik till många filmer”, sade Lennart Larsson. Som solister hörde vi Roy Ljungkvist på flygelhorn och Bengt Asplund på altsax. Inledningen av resan blev alltså fantastisk, och fortsättningen blev likadan. Konserten fortsatte med musik ur Disneyfilmen Aladdin. Musiken komponerades givetvis i USA, men man kunde urskilja orientaliska klanger. Sådana var urskiljbara också i nästa stycke från Spanien, som ju under sina 700 år med muslimska herrar var en del av den orientaliska världen. Vi fick höra España cañi – en pasodoble, komponerad 1923 av Pascual Marquina Narro.

Wien och Tyskland

Vicedirigenten Marianne Isaksson.

Efter denna exotiska inledning hamnade vi i hjärtat av Europa och Wienerklassicismen. Som dess siste betydande företrädare räknas Robert Stoltz, som har skrivit om Pratern, Wiens motsvarighet till Liseberg: I Pratern blommar åter träden. Tyskland ligger nära, och därefter var turen kommen till Bach och hans musikstycke: Herz und Mund und That und Leben. Denna musik innehåller stöldgods, vilket är intressant för en polisorkester, nämligen en ”lånad” melodi ur den lutherska psalmboken komponerad av Johann Rist. Stölden är dock preskriberad sedan länge. Dessutom har Bach vidareutvecklat den stulna melodin. ”Resultatet är fantastiskt”, tyckte Lennart Larsson. Man har all anledning att instämma.

Dur och moll

Göteborgspolisens musikkår på Kronhusgården.

Resan gick vidare norrut, närmare bestämt till Hälsö. Jerker Johansson har skrivit musikstycket: ”Sol över Hälsö”, som tycks ha blivit en av de mest spelade av hans många utmärkta kompositioner. Detta musikstycke är tillägnat Åke Edefors, som betydde mycket för Västsveriges musikliv. Han var till exempel ledare för Mölndals stadsmusikkår och lärare inom Mölndals musikskola. Den ungerske tonsättaren Gustav Peter skrev en ”galopp”, som heter ”Erinnerung an Zirkus Renz” (Minne av Cirkus Renz). Marcus Steisner framträdde under detta nummer som ekvilibrist på xylofon. Dmitri Shostakovitch skrev mycket filmmusik. Den vals som vi fick höra gick här gick i moll. Tonsättarens liv under Stalins stora terror var påfrestande och allt annat är roligt. Detta återspeglas alltså även i musiken. Går man över till USA, går man också över till dur. Hoagy Carmichaels kända evergreen Stardust var ett helt annat stycke, liksom Adios nonino av argentinaren Astor Piazolla. Denna tango skrevs 1959 till minne av tonsättarens döde far. Under Stardust var Roy Ljungkvist åter solist, denna gång på trumpet.

”Valdres marsj”

Blåsorkestrar är ju främst förknippade med marscher, men musikkårerna har alltmer breddat sitt utbud. Kvällens konsert gav syn för sägen. En marsch fick vi dock höra: Valdres marsj (från1904) av Johannes Hanssen. Kompositören utgick från igenkänningssignalen vid hans regemente. Han infogade också folkmusikklanger som halling och slått. Denna marsch är därför olik de flesta andra i många avseenden. År 2018 utsågs Valdres marsj av Norges Musikkorps förbund till Norges nationalmarsch. Den hör onekligen till de bästa marscher, som man kan få höra, och den är en lämplig avslutning på en konsert. Åhörarna ville dock ha ett extranummer. Så blev det också. Vi fick höra polkan ”Pie in the face” (Paj i ansiktet) av Henry Mancini. Även detta var filmmusik (från The Great Race, 1965). Här utmärkte sig musikkårens flöjtister: Rolf Andersson, Pernilla Jonsson, Marianne Isaksson och Karin Albinsson.

Konsert på Kronhusgården

Denna musikkår har omfattande verksamhet. I augusti månad höll den konsert på Kronhusgården. Tyvärr kunde Lennart Larsson inte dirigera vid detta tillfälle, utan kåren leddes istället förtjänstfullt av vicedirigenten Marianne Isaksson. Vid ett annat tillfälle spelade musikkåren tillsammans med Mölnlycke Blåsorkester i Råda Rum (Råda församlingshem). Det rör på sig inom blåsmusiken, som gör en stor insats genom att verka för musikalisk allmänbildning. Fler än vi som satt i Livereds kapell bör få vara med om denna musikaliska resa jorden runt på 60 minuter. Förhoppningsvis kommer jordenruntresan att gå i repris på andra ställen.

Lars Gahrn

Årsskrift om Pixbo

Ett järnvägsspår och en hållplatsstuga är det första läsaren ser, när han eller hon får Råda Hembygdsförenings årsskrift i handen. Denna skrift handlar om samhället Pixbo, som aldrig hade blivit vad det är idag, om inte Boråsbanan hade dragits fram över detta hemmans ägor.

Järnvägen gav upphov till samhället

Pixbo herrgård i våra dagar. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare järnvägen kunde man bo i Pixbo och arbeta i Göteborg, Mölndal, Borås eller vilken annan ort som helst efter Boråsbanan. Tack vare de snabba och bekväma förbindelserna med järnvägen blev Pixbo ett villasamhälle – eller som man gärna sade på den tiden – en ”villastad”. Som typexempel är Pixbo av allmänt intresse för den, som är intresserad av sekelskiftets och det begynnande 1900-talets historia. Jag skall därför ägna några ord åt samhällets historia och åt den som vanligt förträffliga årsskriften. Hösten 2018 genomförde Råda Hembygdsförening en hembygdsvandring under ledning av Anette Eiserman-Wickström och Monica Odmyr genom Pixbo. Jag var med tillsammans med ett 60-tal andra intresserade, och mitt deltagande väckte viss förvåning: ”Är du med här?!” Mitt svar blev: ”Varför skulle jag inte vara med? Jag är intresserad av Råda, och en del av Pixbo tillhör ju Mölndals stad.” Ja, så är det. Pixbo ligger i Råda församling, som ingår i Härryda kommun. Pixbo gränsar till Gunnebos ägor, som hör till Mölndals stad. Under några årtionden av 1900-talet tillhörde både Gunnebo och Pixbo samma ägarinna, nämligen friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Hon sålde tomter i Pixbo och även några närbelägna tomter på Gunnebos sida av gränsen. Också dessa Gunnebotomter kom att räknas till Pixbo.

Gunnebo och Pixbo

Pixbo anhalt och banvaktsstugan. (Tack till Roger Jannesson.)

När Mölndals Hembygdsförening ägnade en årsskrift åt Gunnebo, kom följaktligen även Pixbo med där. Leif Jenemalm skrev om ”Gunnebofastigheter vid Herrgårdsvägen i Pixbo” (i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1995, s. 27–28). Dessa fastigheter låg långt från Gunnebos gårdsbyggnader och räknades alltifrån början helt naturligt till Pixbo. Nu har Råda Hembygdsförening gett oss en utförlig historik om det egentliga Pixbo: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2018: Pixbo (52 sidor, rikt illustrerade, av vilka 31 handlar om Pixbo). Råda Hembygdsförening fortsätter med denna årsskrift att skildra by för by och område för område inom Råda socken (på senare år Mölnlycke kommun och nu kommundelen Mölnlycke). Sådana temanummer tilldrar sig stort intresse och säljer bra i efterhand. Tyvärr är åtskilliga kommuninnevånare inte intresserade av hela sin hembygd (alltså mestadels församlingen eller socknen), men väldigt många är intresserade av åtminstone den egna stadsdelen eller byn. På så vis har sådana temanummer goda förutsättningar att vara efterfrågade långt efter tryckåret.

Många författare

Pixbo brygga och det dåtida badhuset. Foto: Charles Mattsson.

Detta temanummer tillhör de mer omväxlande både vad gäller ämnen och författare. Till denna skrift har Anette Eiserman-Wickström, Kristian Appelberg, Sune Mentor, Ulla Johansson, Eva Palmroth, K-G Jadesjö, Ann-Margreth Wiberg och Ingvar Bragd bidragit. Ann-Margreth Wiberg är redaktör och bidrar som vanligt med tydliga och klargörande kartskisser, utan vilka läsaren snart skulle ha tappat orienteringen och svävat i ovisshet om vilka byggnader som åsyftas. Hon skriver också om bland annat Pixbo hållplats och banvaktsstuga. Före järnvägen fanns en gård i Pixbo. På 1860-talet byggdes den ut till en mindre herrgård. Tillfartsvägen för denna gård var nuvarande Pixbovägen–Mölndalsvägen (som ej skall förväxlas med Mölndalsvägen i Göteborg). Den som i likhet med mig ofta har cyklat denna backiga väg begriper lätt, att det skulle ha dröjt mycket länge innan folk började bygga egnahem och villor här i Pixbo, om inte järnvägen hade kommit och erbjudit snabba förbindelser med omvärlden. Från Mölndals kvarnby består vägen av idel backar och ett längre motlut. Från Mölnlycke räknat består vägen av många backar och egentligen bara en sträckning över plan mark. På senare år har man sprängt bort de värsta bergshöjderna på vägen mellan Mölnlycke och Pixbo, men den är ännu en utpräglad berg-och-dalbana. Vi befinner oss ovanför Mölndals Kråka och har alltså hamnat i sydsvenska höglandet.

Vem känner Heyman?

Fru Fridh, hållplatsföreståndarinna på Pixbo hållplats. (Tack till Roger Jannesson.)

Grosshandlare Josef Heyman (1823–1898) köpte Pixbo som sommarnöje. Han byggde ut detta hemman till en stor herrgård med en omfattande trädgård, växthus och dammanläggningar. Ingvar Bragd berättar om honom och herrgården, men tyvärr kvarstår gåtan varifrån Heyman kom och hur han hade förtjänat den förmögenhet, som kom till användning i Pixbo. Åke Magnusson hävdar, att han ”drev firman H. J. Heyman & Co i Göteborg, en grosshandel med textilprodukter och så kallade korta varor”. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 72.) Detta tycks märkligt nog inte stämma. En företagshistorik över denna firma föreligger (H. J. Heyman & Co. Göteborg 1826–1926: Minnesskrift, Göteborg 1926). Den är utförlig men har ingenting att berätta om någon Josef Heyman. Jag har även talat med sentida medlammar av släkten Heyman, men de känner inte till någon Josef Heyman i Pixbo. Härmed efterlyses därför Josef Heymans förhistoria. Jag har också stött på en uppgift att Josefs son Erik skulle ha varit halvbror med Göteborgs legendariske revypappa Axel Engdahl, som för övrigt semestrade i Råda och har fått ”Axel Engdahls väg” uppkallad efter sig. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 38–39) De skulle ha varit halvbröder på fädernet. Onekligen finns forskningsuppgifter kvar. Ulf Lundberg Andersson började genast söka på nätet och kunde snart berätta, att Heyman son Erik var utomäktenskaplig men erkänd av fadern. Även Axel Engdahl var ”oäkta”, men det framgick inte vem, som var pappa till honom. Josef Heyman är väl värd att lära känna närmare. I Pixbo finns herrgårdsbyggnaden, dammarna och anlagda vägar i skogen som bestående minnen från hans tid. Heymans umgicks med Sparrarna på Gunnebo. Intressant nog finner man bokar och lärkträd utmed skogsvägarna mellan Gunnebo och Pixbo. Dessa träd är finare parkträd, och de äldsta bör ha planterats vid denna tid. Skogsområdena mellan Gunnebo och Pixbo skulle (åtminstone utefter skogsvägarna) göras mera parklika och förvandlas till en naturpark.

Järnvägen skapade Pixbo

En av Pixbo dammar, kallad Torsdammen. Foto: Lars Gahrn.

År 1894 kom järnvägen. Pixbo fick en hållplats eller anhalt. Detta var inte självklart. Ingen bebyggelse fanns i närheten utöver herrgården. Josef Heyman och kammarherre Magnus Lagerberg på Råda säteri ville dock ha en anhalt i Pixbo, och då blev det så. Kammarherren tog sig med båt över Rådasjön, när han skulle åka till Göteborg. Han lär ha sagt: ”Nu kan vi sälja våra vagnshästar”. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 128–129). Beslutet att anlägga en anhalt i Pixbo visade sig vara framsynt. Nu började man bygga villor i Pixbo. Heyman sålde tomter till vänner och bekanta. Den ena högreståndsvillan efter den andra byggdes. Järnvägen innebär början till vår tids villasamhälle. Inte helt oväntat kom de äldsta och finaste villorna att ligga närmast hållplatsen. Ann-Margreth Wiberg skriver om villorna vid Banvägen. Alltifrån 1921 hade Pixbo och Gunnebo samma ägare. Från och med 1922 hette hon Hilda Sparre. Hon tjänade pengar bland annat genom att sälja tomter. Pixbo var tack vare järnvägen och hållplatsen det klart bästa området för tomtförsäljning. Dessutom ville Sparrarna inte ha villabebyggelse kring Gunnebo, där de själva bodde.

Station för många

Pixbo kom att bli station även för Sparrarna på Gunnebo. År 1898 byggde friherrinnan Sparres föräldrar Slottsviken på Gunnebos ägor. Järnvägen var en förutsättning för detta nybygge, som fick postadressen Pixbo (fastän herrgården låg på Gunnebos marker). Sparrarnas jaktstuga Furubacken var den av Gunnebos fastigheter, som låg närmast Pixbo och stationen. Invånarna i Furubacken sågs ofta vid Pixbo station. Här i stationen kunde man hämta sin post. Vägarna förbättrades, liksom bussarna och bilarna, men järnvägen erbjöd likafullt den snabbaste resan in till Göteborg. Utvecklingen av tågtrafiken på Boråsbanan är dock en sorglig historia, som är helt otidsenlig och olämplig för en bana, som går fram mellan växande tätorter. Tågen blev allt färre, och 1978 stannade det sista tåget i Pixbo. Även Mölndals övre järnvägsstation är nedlagd och riven. Mirakulöst nog stannar tåg fortfarande i Mölnlycke. När man ser de utmärkta bilderna från Pixbo station, önskar man sig tillbaka i tiden. Både stationen och banvaktsstugan är nu jämnade med marken, och som vanligt på gamla stationsområden frodas slyet. Man blir beklämd, när man i våra dagar står på denna plats.

Utveckling mot sovstad

Pixbo fortsatte dock att växa som bostadsområde och gör så än, men det kan inte undvikas, att man blir nedstämd, då man jämför nu och då. Pixbo var förr ett samhälle med eget liv och egen verksamhet. Här fanns en station, post, affärer, skola, ett värdshus (Pixbo Värdshus) och ett blomstrande föreningsliv. Det mesta av allt detta är nu borta. Våra stadsdelar och mindre tätorter utvecklas här som på andra håll till alltmer renodlade bostadsområden eller ”sovstäder” som man brukade säga för några årtionden sedan. Allt färre arbetar inom den stadsdel där de bor. Allt färre umgås och samarbetar med människorna i grannskapet. Stadsdelens eget liv förtvinar. Tyvärr har vi anledning att befara att intresset för hembygden kommer att bli mindre som en följd av detta. Ett av de områden, som trots allt kommer att klara sig bra, är Pixbo. Vid hembygdsvandringen genom Pixbo söndagen den 2 september 2018 var vi ett sextiotal personer. Endast om en stadsdel betyder mycket för många, kan man samla så många deltagare. Råda Hembygdsförening har satsat på en trevlig och omtyckt kommundel i sin senaste årsskrift.

Lars Gahrn

Polletterna speglar vår historia

Polletterna speglar vår historia. De har använts i alla sammanhang. Ibland är polletterna de enda föremålen, som har blivit kvar efter på sin tid både stora och uppmärksammade verksamheter. Bo Gustavsson har efter många års forskarmödor fullbordat sitt storverk, boken Göteborgspolletter.

Ett storverk

Denna stora bok av Bo Gustavsson heter: Göteborgspolletter: Polletter för krogar, nöjen och sjöfart från början fram till i dag (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 31, 2018). När man väger denna stora och tunga bok i handen, undrar man om den verkligen bör räknas in i en serie med ”småskrifter”. Boken omfattar 400 sidor i A4-format. Hur stor bör en bok vara för att Göteborgs Numismatiska Förening skall räkna den som en skrift och inte som en småskrift? Hur som helst kan nog alla hålla med om att boken är ett storverk, fastän den ingår i en småskriftserie.

Diplom på Göteborgsbokens dag

Bo Gustavsson har under 2018 fullbordat sitt storverk om Göteborgspolletter. Åtskilliga uppgifter berikar även Mölndals historia. Foto: Lars Gahrn.

Polletterna är – kan man säga – Göteborgs egna mynt. Göteborgs Numismatiska Förening har under årens lopp uppmärksammat polletterna. Föreningens store pollettforskare är Bo Gustavsson, som under 2018 sammanfattade sina forskningar om Göteborgs polletter. Boken har blivit ett kulturhistoriskt kalejdoskop, som gör den mycket givande för de flesta forskare med inriktning på Göteborg. Boken har dessutom blivit en mycket vacker presentbok. Under Göteborgsbokens dag lördagen den 13 april 2019 var pollettboken en av de två böcker, som fick diplom och hedersomnämnande. Årets vackraste göteborgsbok blev en skrift om stadsingenjören Albert Lilienberg. Det är dock svårt att göra jämförelser. Kvalitetsskillnaderna mellan de tre belönade böckerna är små. Dessutom är nog var och en bäst på något sätt. Pollettboken hade mycket väl kunnat få förstapriset. Den har mycket att ge till flesta.

Polletterna speglar Göteborgs historia

Sjöfarten till Mölndal gick genom slussen vid Drottningtorget, men man måste betala för att färdas med båt mellan Mölndal och Göteborg. Foto: Lars Gahrn.

Polletterna speglar Göteborgs historia. De har använts i alla sammanhang. På bokens sidor passerar de därför revy: näringsgrenar, affärer, krogar, samfärdsel och nöjesliv. Även danspolletter finns i samlingen. De har använts på Liseberg och finns med i en sång av Lasse Dahlquist. Bo Gustavsson vill gärna kunna berätta litet grand om de företag, vilkas namn återfinns på polletterna. Därför har han forskat fram upplysningar ur allsköns källor. Upplysningarna är i många fall de enda, som hittills står till buds i tryck. När man läser bok, återuppstår för en stund en rik och brokig värld med verksamheter, som sedan länge tillhör minnenas värld. Uppgifternas värde för forskningen ökas av att Gustavsson är noga med att lämna källhänvisningar. Man kan alltså komma vidare. I fråga om vissa polletter går även han bet. Forskningsuppgifter kvarstår för kommande forskare.

Vackra polletter

Slusspolletterna var högst olika för att de båda valörerna inte skulle förväxlas.

Uppmärksamheten kring polletterna har inte varit lika stor som uppmärksamheten kring mynt och medaljer. En man griper dock om alla tre grupperna, nämligen kammarherre Magnus Lagerberg. Han lät prägla så kallade spelpenningar med sitt namn på och med namnet Göteborg. Kammarherren bodde som bekant på Råda säteri, alltså en bra bit utanför Göteborg, men i de fall, då spelpenningarna är försedda med årtal, har de tillkommit medan kammarherren ännu bodde i Göteborg och innan han hade inköpt Råda säteri. (Gunnar Holst, Spelpenningar avsedda för kortspel, 1977, sidan 76-77.) Holst meddelar årtalet 1874. På en annan spelpenning, som jag har sett, står årtalet 1872. Åtminstone tre olika finns, vilket måste ses som ännu ett tecken på Lagerbergs starka intresse för mynt och medaljer. Kammarherren hade stilkänsla. Hans spelpenningar är vackra skapelser. Detsamma kan sägas om väldigt många andra polletter. Man kunde det där med formgivning eller design under polletternas storhetstid.

Slusspolletter

Omnibussbiljetten.

Där finns som ett och annat av intresse även för Mölndal. De pråmar, som förde varor – i första hand kol – mellan hamnarna i Göteborg och Mölndal, måste passera slussen vid Drottning­torget. Slussavgift måste erläggas, och åtminstone på senare år fanns polletter, som under­lättade betalningen. Slussen kallades ”Göteborgs Sluss”. (Det fanns inte någon annan i närheten. Närmaste sluss ligger i Lilla Edet.) Taxan fastställdes av Kunglig Majestät 1875 och gällde fram till 1921. Som bekant låg penningvärdet länge fast, men på grund av första världs­kriget drabbades vi av både inflation och deflation. Alltnog, Kunglig Majestät höjde taxan 1921. Polletternas valörer överensstämmer med valörerna i 1921 års taxa, som för övrigt gällde fram till 1956, då sjöfartens tid var förbi på Mölndalsån. Bo Gustavsson har dessutom fått fram att Sporrong tillverkade polletterna 1930. (I vilket fall som helst utfärdades räkningen i april 1930.)

Två sorters polletter

Vad kostade det då att bli slussad i Göteborgs Sluss? Att slussa virke kostade 2:50. För ångbåt eller motorbåt betalade man likaså 2:50. Samma taxa gällde för lastad pråm, medan man betalade endast en krona för en tom pråm. En mindre farkost kom undan med femtio öre. Polletter fanns för en krona och för två kronor och femtio öre. För att de inte skulle sammanblandas var de senare rektangulära och de förra trekantiga. Under tiden 1875–1920 behövde man bara betala halva avgiften i alla de omnämnda fallen. Några polletter från detta tidsskede är inte kända.

Bomavgift

Bomstugan med dumbommen uppfälld. Foto från Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.

Mellan 1865 och 1899 måste de som färdades på Mölndalsvägen–Göteborgsvägen mellan Göteborg och Mölndal betala bomavgift eller vägavgift vid vägbommen i Getebergsäng. Man kunde betala med zinkpolletter. Även i detta fall fastställde Kunglig Majestät taxan. Stackars kungar, vad många handlingar de har varit tvungna att underteckna! Förhoppningsvis kunde dock sådana ärenden delegeras till underordnade ämbetsmän. För varje kreatur, som hade spänts för ett åkdon, betalades åtta öre. (Om vagnen drogs av två hästar, betalade man alltså 16 öre, men om man bara hade en häst för kärran, kostade resan åtta öre.) För lös häst eller lös oxe betalades fyra öre, för kalv, får, svin eller andra mindre kreatur två öre. Mot slutet av århundradet dök en och annan bil upp på vägarna. Fritz Stenström berättar: ”en och annan bil passerade gratis de senaste åren av oktrojen, då Kunglig Majestäts befallningshavande av lätt förklarliga skäl icke varit nog förutseende att stipulera avgift för sådana ’djur’.” (Fritz Stenström, Örgryte genom tiderna I, 1920, s. 121.) Polletterna kunde inhandlas hos C. B. Wedbergs Enka, Kungsgatan 30, berättar Bo Gustavsson. De kostade åtta öre styck. Ett stort antal polletter finns i Mölndals Hembygdsmuseum. På dem är versaler (stora bokstäver) stämplade. Dessa är hittills inte tolkade. Alla polletterna är stämplade med H. Denna instämplade bokstav har tillkommit i efterhand. De andra bokstäverna på polletterna är nämligen delvis fyllda med smuts och utfällningar, vilket H-bokstäverna inte är. Kan H stå för fabrikör Hasselgren vid Grevedämmet? Han ägde dem och skänkte dem i sinom tid till Mölndals Hembygdsförening. Vilket syfte kan i så fall denna märkning ha haft?

Omnibussar

Bompolletter, som har tillhört fabrikör Hasselgren vid Grevedämmet, skänkta till Mölndals Hembygdsförening. Foto: Lars Gahrn.

År 1865 startade Charles Nissen och J. Andersson omnibusslinjer mellan Göteborg å ena sidan och Mölndal, Klippan och Gamlestaden å andra sidan. Biljetter i blå papp finns bevarade. På dem står tryckt 30 öre, men siffrorna är på den bevarade biljetten överstrukna och i stället har man med bläck skrivit 12 ½. Taxan var år 1865 50 öre till Mölndal, 30 öre till Gamlestaden, 25 öre till Galgkrogarna, 25 öre till Nya Kyrkogården och 15 öre till Svingeln. Med ledning av dessa uppgifter skulle man kanske förledas att tro att biljetten (eller polletten) inte hade använts för resor i Mölndal. I själva verket har man sänkt taxan, ovisst när. Axel Möndell berättar, att en omnibussresa kostade 18 skilling (36 öre) och 12 skilling (25 öre). (Axel Möndell, Från det gamla Mölndal, 1935, s. 8.) En skilling motsvarade två öre, men för enkelhetens skull kallade man en tjugofemöring för en tolvskilling. Noga räknat utgjorde 25 öre dock tolv och en halv skilling. På omnibussbiljetten står just 12 ½. Den kan alltså mycket väl ha använts även för resor till Mölndal. Av samtida tidningsartiklar framgår, att man kunde åka från Göteborg till Galgkrogarna för 25 öre och till Mölndals by för 35 öre. Vid köp av 50 biljetter fick man 20 procents rabatt. (Här är alltså biljetterna omnämnda.) En annan uppgift meddelar, att man kunde fara till ”Bommen” (vägbommen vid Getebergsäng) för 25 öre och till Mölndal för 37 ½ öre. (Harald Lignell, David Otto Francke, 2002, s. 267 och 270.) Uppgifterna gäller för 1866 och 1873. Från senare år saknas upplysningar. Biljettpriserna har alltså växlat. Med hjälp av rabatter blev prisfloran ännu mer vildvuxen. Bo Gustavssons bok gör sitt till för att spegla en omväxlande och rörig prissättning.

Polletter finns kvar

Inte minst har polletterna sitt värde på så vis, att de är ett påtagligt minne från en förgången verklighet. Hästomnibussar och pråmar har skattat åt förgängelsen, men kvar finns åtminstone några polletter. Om inte det förgångna skall te sig overkligt och främmande, behöver vi sådana påtagliga minnen från det förflutna.

Lars Gahrn

Skrönorna blomstrar på Marstrand

Oscar II lever i högönsklig välmåga i Marstrandsbornas föreställningsvärld. Hans sommar­vistelser i Marstrand 1887 – 1907 gjorde denna småstad riksbekant och inledde en storhetstid, som ännu varar. Man berättar ständigt om gamle kung Oscar. Följden blir givetvis att skrönorna blomstrar.

Kungliga hårstrån såldes

Göran Kristensson – en uppskattad ciceron på Marstrand. Foto: Lars Gahrn.

Göran Kristensson, ordförande i Marstrands Hembygdsförening, suckar över alla lösa fantasier, som berättas, tros och växer vidare. Det stora intresset för Oscar II har också lett till att mycken kunskap om konungens liv och leverne på Marstrand lever vidare. Jag besökte Marstrands sekelskiftesdagar söndagen den 19 augusti 2018. Göran Kristensson ledde en stadsvandring, som började vid Rådhuset. Där vid torget fanns på Oscars tid en frisör, som hette Gerber. Konungen gick till honom, då hår och skägg behövde ansas. Marstrandsborna kände till hur det förhöll sig, och damer bad Gerber om lockar från kungens hår och skägg. Efterfrågan fanns och var större än tillgången till kungliga hårstrån och skäggstrån. Gerber började därför ta till vara hårstrån från andra gråhåriga män och saluförde även dessa som kungliga hårstrån och skäggstrån, berättade Göran Kristensson.

Skämtsamt antagande?

Konung Oscar II:s byst framför societetshuset på Marstrand. Konungens hår och skägg var alltid väl ansade, men var hamnade hans avklippta skäggstrån och hårstrån?

Man känner mycket av detta från tidens kulturhistoria. Det var vanligt att romantiskt lagda unga män ville ha lockar från sin älskades hår. Man samlade på minnessaker av både det ena och det andra. Lockar från kända människor var en eftersökt minnessak. Samtidigt blir man dock betänksam. Hur kunde Marstrandsborna veta, att Gerber sålde hår och skägg från andra gråhårsmän? Rimligtvis har han inte berättat om detta själv. I så fall hade han framställt sig själv som en bedragare och förstört sin marknad. Kan det vara så, att påståendet från början är ett skämtsamt antagande? ”Äh, den där Gerber, han tar nog hårstrån och skäggstrån från andra gråhåriga.” Har man sagt så till att börja med?

Skröna med sanningskärna

Konungen har landstigit.

Jag frågade Göran Kristensson, om Marstrands Hembygdsförening hade någon hårlock från kungen, eller om Kristensson hade sett någon lock i någon enskild samling? Svaret var, i båda fallen, nej. Under sådana förhållanden frågar man sig, om mer än någon enstaka dam efter­frågade kungens hår? Har en enstaka faktauppgift utvecklats till en roande skröna? Ja, vem vet? Efteråt kan det vara mycket svårt att skilja en sanningskärna från alla utväxter. Många skrönor är ett tecken på att historien är en levande verklighet för många. Så länge alla ansvarsfulla forskare och historieförmedlare kan skilja mellan fakta och skrönor, är skrönorna snarare en tillgång än en belastning.

Kung med rätt att fabulera

Konungen och hans adjutant före uppstigandet på kajen.

Både Göran Kristensson och Anders Arnell gör sitt bästa för att avföra de vildvuxna historierna om kungens kärleksliv på Marstrand ur historien. Som skådespelare med uppdrag att på ett verklighetsnära och roande sätt gestalta konungen har dock Arnell givetvis rätt att fabulera. Klädd som Oscar II och med sin adjutant, överhovjägmästaren Victor Ankarcrona (Claes Milde), vid sin sida ledde Arnell en hembygdsvandring. Arnell har sedan många år restaurang på kajen (Arnell på kajen) och kan sitt Marstrand. För att roa oss åhörare serverade han skrönor, av allt att döma rykande färska, av hög kvalitet. En höjdpunkt var berättelsen om byte av taktegel på en före detta affärsfastighet. På ett sätt, som jag inte längre kan återge, var ett dryckeslag, en salutkanon, glaserat tegel, ägarbyten, svindlande affärer, och fastigheter i Solberga socken inblandade i denna härva.

Hemligstämplad skokartong

Drillflickorna samlar sig med Bohuslän i bakgrunden. De färgglada dräkterna lyser upp den gråa kajen.

Sedan Arnell hade redogjort för Marstrands kyrka berättade han om en mystisk vigsel i kyrkan, förbjuden av de kyrkliga myndigheterna men genomförd av konung Oscar. Vittnesbörd om denna uppseendeväckande vigsel är en inskrift, inhuggen under dopfuntens fot, med ett klart budskap till eftervärlden, att denna vigsel aldrig har ägt rum. Mot slutet av vandringen berättade han om ett par skor, förvarade i en hemligstämplad skokartong, som ingen ansvarig Marstrandbo vill kännas vid att den finns till. Arnell frågade mig, om jag någonsin hade hört talas om denna hemligstämplade kartong? Jag intygade då, att jag aldrig hade hört så mycket som ett knyst om den. Detta bevisade – enligt Arnell – att skokartongen tillhör Marstrands omsorgsfullt dolda hemligheter. Varför skorna är hemligstämplade minns jag inte längre, och kanske uppfattade jag inte orsaken ens där och då. Arnell uttryckte sig hemlighetsfullt och något dunkelt.

Rika skördar av skrönor

Konung Oscar och hans tålmodige adjutant.

Sällan har jag varit med om en så underhållande hembygdsvandring! Anders Arnell är en stor humoristisk begåvning, som skulle ha kunnat gå hur långt som helst inom underhållningsbranschen. Under sekelskiftesdagarna fick vi veta, att Arnell har en bok om Marstrand och Oscar II på gång. Stadens historia är utförligt och föredömligt skriven, men nu kommer Arnell att placera Marstrand på den humoristiska kartan. Jag har läst vad han tidigare skrivit. Mina förväntningar är stora. Baron Hieronymus von Münchhausen har fått en like eller överman på Marstrand. Skrönorna är en stor tillgång för gamla Marstrand. Trädgårdarna på den karga Marstrandsön är små och föga givande. Glädjande nog växer skrönorna betydligt bättre än frukter, blommor och bär. Även denna skörd kommer Marstrand till godo. Hummerfisket är inte vad det har varit, men Marstrand kan tack vare Arnell, Kristensson och andra exportera humor i stället för hummer.

Lars Gahrn