Har en stad en själ?

Har Mölndal en själ? Jag hade inte tänkt i de banorna, förrän Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, i sitt föredrag om Göteborgslitteratur, hållet onsdagen den 15 november 2017 för Göteborgs Hembygdsförbund, kom in på sådana ämnen. I sitt föredrag berättade han om Göteborgs själ och mycket annat. Låt oss börja med grannstadens själ.

Göteborgs själ

Finns några författare, som har funnit ”Göteborgs själ”? Jan Westin har arbetat med frågeställningen och räknade upp några författare och några boktitlar:

Ebbe Linde, Göteborg (1948),

Lars Ulvenstam, Göteborg – en stad och dess människor (1963),

Arne Gadd, Stad i Väster (1972),

Claes Hylinger, Kvar i Göteborg (1992).

Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.
Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.

Westin förklarar sig närmare: ”När det gäller letandet efter ’Göteborgs själ’ tycker jag att de nämnda författarna är goda exempel, var och en för sin tid. Den ende som för några år sedan har givit ut en skrift med titeln ’Göteborgs själ’ är dock Kristian Wedel – det flödar ymnigt ur hans penna. Jag tycker nog att Ulvenstam, Gadd och Hylinger har nått längre, men som jag försökte säga: de har olika utgångspunkter. Linde är mer traditionellt historisk. Ulvenstam är lite akademisk, med viss tyngdpunkt på kulturen. Gadd har fokus på hamnen. Hylinger ser staden ur ett flanörperspektiv. Jag tror nog man kan diskutera sig fram till drag som är gemensamma för den göteborgska själen bland stadens alla innevånare – men visst är vi stora nog att ha prägel av den stadsdel där vi är födda, bor eller har hamnat.” Frågan är om man kan finna något liknande för Mölndal. För en gångs skull känner jag mig odelat villrådig och vänder mig därför till läsekretsen. Vad säger ni om Mölndals själ?

Göteborgslitteraturen och Mölndal

Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.

Någon kanske undrar varför Lars Gahrn, som är mölndalsbo och Mölndals historieskrivare, sitter och skriver en artikel om Göteborgslitteratur? Svaret är, att Mölndal och Göteborg är två grannstäder, vilkas öden och äventyr är så sammanflätade, att man kan hämta otroligt många uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturen. När Mölndals förste historieskrivare, folkskolläraren Johan Lundskog, skrev sin bok ”Fässbergs socken och Mölndals kvarnby” (1921), hämtade han väldigt mycket ur Göteborgslitteraturen. Själv har jag fortsatt detta arbete. Jag har kopierat otroligt många sidor ur Göteborgslitteraturen för Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Under flera år var bibliotekarien och museiassistenten Thomas Svensson min flitige medhjälpare i detta oändlighetsarbete, som inte är avslutat. Göteborgslitteraturen är numera så omfattande (enligt Jan Westin omkring 10 000 skrifter), att ingen människa kan läsa allt eller ens få kännedom om alla skrifter. Niklas Krantz går igenom bland annat Göteborgslitteratur men även annan lokalhistorisk litteratur. Ofta stöter han på uppgifter, som jag inte hade en aning om. Hans stående fråga är: ”Vill du ha kopior?” Mitt stående svar är: ”Ja, tack!” Jag tar gärna emot alla slags tips. Krantz är arbetande styrelseledamot i Föreningen för Västgötalitteratur, som anordnar tre stora bokauktioner årligen. Då säljs bland annat Göteborgslitteratur men även Mölndalslitteratur. För museerna i Mölndal har Krantz inköpt åtskilliga böcker under årens lopp. Krantz har ett nära samarbete med bland andra Johnny Hagberg och Sven-Olof Ask. Alla dessa västgötar vet, att Göteborg och Mölndal ligger inom Västergötland. (Invånarna i dessa städer tror dock själva i allmänhet, att Mölndal och Göteborg hör till landskapet Bohuslän. Fler västsvenskar borde åka till Skara och lära sig grundläggande geografiska fakta om sina hemstäder!) Bokdoktorn Sven-Erik Johansson har gjort en enastående insats. Han började komma med gåvor till museerna i Mölndal 1987, och han håller fortfarande på. I början bidrog han huvudsakligen med föremål, men numera är det nästan uteslutande böcker. Många av dem är tidigare okända för forskningen. Även om mitt liv skulle bli dubbelt så långt, kommer jag nog inte att se alla böcker, som har något att meddela om Mölndal.

Ständigt nya fynd

Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.
Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.

Jan Westin lyckades finna en Gunneboskildring från 1861. Den var okänd för alla, som tidigare hade forskat om Gunnebo. Arvid Baeckström, som ägnade större delen av sitt långa forskarliv åt Gunnebo, dammsög både arkiv och litteratur på jakt efter uppgifter om Gunnebo, men märkligt nog fann han inte denna engelska reseskildring. Jan Westin var först. Jag skrev genast om den i Mölndals-Posten (MP 11/4, 25/4 och 16/5 2013) givetvis framhållande, att Westin hade gjort denna viktiga upptäckt. Med dessa ord vill jag uppmana alla andra läsare av göteborgiana att hålla ögonen öppna och höra av sig så snart de finner någonting, som handlar om Mölndal. Anna Jolfors har gått ett steg längre. Hon undersöker gamla tidningslägg och finner otroliga mängder med gamla nyheter från Göteborg och Mölndal. I Kungsbacka bor numera Leif Andersson, som då och då botaniserar i de nordhalländska tidningarna. Ofta gläder han mig med gamla Mölndalsnyheter därifrån. Att Kungsbackas tidningar intresserade sig för Mölndal var en fullständig överraskning för mig. Det gäller att ha ögonen med sig. Mölndalsnyheter kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Hela tiden dyker gamla böcker, tidigare okända för forskningen, upp. Westin har ungefär samma uppfattning: ”Och visst, mycket återstår att upptäcka. Göteborgslitteraturen omfattar som sagt omkring 10 000 skrifter, men du är förstås medveten om rundheten i siffran och bristen på definition av vad ’skrifter’ innebär.” Eftersom Mölndalslitteraturen hela tiden har uppgifter om Göteborg, bör man kanske räkna in även den i Göteborgslitteraturen. Med sådana och liknande beräkningar kan antalet skrifter öka lavinartat.

Göteborgiana-grupp

Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.
Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.

Någon förening för Göteborgslitteratur finns inte. Däremot finns inom Göteborgs Hembygdsförbund en Göteborgiana-grupp med Westin som en av sina bemärkta medlemmar. Han har själv skrivit om gruppen och dess verksamhet: Jan Westin, Att samla Göteborgiana och att samla Göteborgianer, (artikel i: Göteborg förr och nu, volym 37, 2018, sidorna 187-204). Förhoppningsvis leder den till att fler ”Göteborgianer” söker sig till gruppen och gör en insats för Västsveriges historia. Mycket arbete är alltså gjort vad gäller sökning av uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturens omkring 10 000 skrifter. Jag har med många vänners hjälp kopierat ett oändligt antal sidor ur Göteborgslitteraturen och satt in sidorna i Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Jag skulle inte ha varit den jag är, om jag inte ändå gärna ville ha mer. Fler tips efterlyses.

 

Lars Gahrn

Annonser

Johanna Hård – från ”piratdrottning” till välfrejdad postanställd

Genom att neka till allt lyckades änkan Johanna Hård år 1824 undgå att avrättas i Långås lider mellan Rävekärr och Kållered. Detta är allt vad man hittills har vetat om hennes vidare öden. Nu vet vi, att hon från att ha varit skäligen och starkt misstänkt för delaktighet i sjöröveri lyckades bli välbeställd och ”välfrejdad” postanställd i Stockholm.

Välfrejdad postanställd

Änkan Johanna Hård fick tjänstebostad i Posthuset (nuvarande Postmuseum) i Gamla stan i Stockholm.
Änkan Johanna Hård fick tjänstebostad i Posthuset (nuvarande Postmuseum) i Gamla stan i Stockholm.

Två forskare, Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal, den sistnämnda besläktad med Johanna Hård, har lyckats med konststycket att spåra Johanna Hård och utforska hennes senare levnadshistoria. Det visar sig, att Johanna efter frikännandet flyttade till Stockholm, där hon så småningom fick anställning vid Kungliga Postverket, erhöll tjänstebostad i Posthuset (nuvarande Postmuseum) och blev inskriven i Kungliga Hovförsamlingen, där hon uppgavs vara ”välfrejdad”. Detta vackra omdöme kunde man få, endast om man hade gjort sig känd för ett laglydigt och i alla avseenden aktningsvärt liv. Hon hade lyckats komma tillbaka, och tydligen hade hon även lyckats hemlighålla sitt förflutna. (Vid ett tillfälle hade hon dessutom, fastän hon vid detta tillfälle var ogift, i hemlighet fött ett oäkta barn.) Hennes levnadsöde är onekligen intressant och lärorikt, men det är knappast tidstypiskt. Denna levnadshistoria har få motsvarigheter.

Hård, enträgen och lögnaktig

De båda författarinnorna har utfört en forskningsbragd. Ur arkiven har de lyckats leta fram varenda uppgift, som står att finna om Johanna Hård, född Jungberg (Ljungberg). Inom släktforskningen lyckas man som regel få fram åtskilliga upplysningar om de olika människorna, men själva personligheten får man sällan eller aldrig något grepp om. Till viss del är det så även här, men upplysningarna om Johanna Hård är så många, och hon själv är en så utpräglad och tydlig personlighet, att vi kan få en svag uppfattning om hurdan hon var. Hon tycks som namnet anger ha varit hård. Hon hade tidigare ägnat sig åt smuggling och hållit lönnkrog. Dessa olagliga sysselsättningar betraktades visserligen av många som vilka andra sysselsättningar som helst, men nog krävdes både hårdhet och starka nerver, då man när som helst kunde fastna i rättvisans garn. Det krävdes onekligen en viss sinnesstyrka att neka till all inblandning och all kännedom om sjöröveriet, då de andra berättade om hennes råd, och då en av de inblandade var hennes egen dräng.

Johanna blånekade

Hon nöjde sig inte med att neka utan skrev från häktet brev till sin far och svåger och bad dem att skaffa fram vittnen, som skulle vittna, att ”han” (troligen drängen) hade varit hemma, när sjöröveriet förövades. Hon bad alltså om vittnen, som skulle vittna falskt. Pengar utlovas till fadern och svågern. Rättvisans hantlangare kom över breven, men Johanna nekade bestämt till att ha skrivit dem. Om hon trots allt skulle ha skrivit dem, hade hon varit tillfälligt förvirrad, påstod hon. Hon var alltså hård, enträgen, ivrig och allmänt otillförlitlig. Hon blånekade till allt, som kunde ligga henne i fatet, och hon framhärdade. Hon ljög utan några betänkligheter. Rätten nekade henne att svära värjemålsed. Man ansåg uppenbarligen (med all rätt), att om hon gick ed på att hon var oskyldig, var hennes försäkran av noll och intet värde.

Hårda tider skapar hårda människor

Bilden, som tonar fram, är inte fördelaktig, men man måste se Johanna Hård som ett barn av sin tid. Skärgården är fattig och karg. Här fanns föga jord att odla. Man var hänvisad till fiske och sjöfart. Vid denna tid var en av de stora sillperioderna över. Under Napoleontiden hade man i Göteborg och omnejd gjort sig stora förtjänster på smuggling med myndigheternas goda minne. Nu var även denna gyllene tid över. Armod och utarmning bidrar ofta till att göra människan hård och rå. Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal klargör även denna bakgrund på ett förtjänstfullt sätt. Kanske måste man vara hård för att överleva under sådana förhållanden? Den tidens människor är oss på många sätt fjärran och svåråtkomliga, men nu har vi fått en gripbar gestalt att läsa om, änkan Johanna Hård, fyllig, liten och undersätsig, alltigenom en motsats till filmvärldens ”piratdrottningar”, men å andra sidan desto mer verklig.

Läs vidare

Dick Harrison, Kvinnorna som blev pirater: Två kvinnliga sjörövare står fram i vår historia. Kaparredaren Ingela Gatenhielm och piratdrottningen Johanna Hård. Båda visade att brott kan löna sig! Artikel i: Svenska Turistföreningens årsbok 2007. (Denna artikel visar, hur man kan ta till vara de rafflande dragen i utvecklingen, och hur lätt det är att göra sig skyldig till överdrifter. Johanna Hård förlorade i själva verket allt hon ägde genom sin inblandning i sjöröveriet. Ingela Gathenhielm var kapardrottning och inte pirat.)

Folke Danbratt, Strandad jakt, 1963. (En grundlig, väl underbyggd och mycket tillförlitlig redogörelse för 1823 års sjöröveri och den efterföljande rättegången.)

Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal, Johanna Hård: En sjörövarhistoria, Tre Böckers Förlag AB, Gbg 2013, 101 sidor, illustrerad. (En grundlig, väl underbyggd, tillförlitlig och välskriven redogörelse för Johanna Hårds levnadsöde.)

Lars Gahrn

Johanna Hård – en ”piratdrottning” som har återfunnits

Genom att neka till alla anklagelser undgick änkan Johanna Hård att bli avrättad i Långås lider mellan Rävekärr och Kållered år 1824. Hon var dock djupt inblandad i föregående års sjöröveri och skulle – enligt sjörövarnas bekännelser – ha eggat dem till det blodiga illdådet. Hon hör alltså verkligen till vårt mest omskrivna brott och rättsfall, men hennes levnadsöde efter rannsakningarna har varit okänt. Nu har vi äntligen fått veta, hur det gick för henne sedan.

Tre misslyckade sjörövare

Johanna Hårds utseende är tyvärr okänt. På bokens omslag avbildas därför en kvinna i allmogekläder. Hon vänder ryggen mot läsarna. På så vis behöver man inte avbilda hennes ansikte.
Johanna Hårds utseende är tyvärr okänt. På bokens omslag avbildas därför en kvinna i allmogekläder. Hon vänder ryggen mot läsarna. På så vis behöver man inte avbilda hennes ansikte.

Sällan har några brottslingar glatt sentida forskare och den historieintresserade allmänheten så mycket som 1823 års högst klumpiga och mycket misslyckade sjörövare från öarna vid Göta älvs mynning. Ordet sjörövare har med sig föreställningar om äventyr, djärva strider och sagolika skatter, men det laglydiga och välstyrda Sverige har under det senaste halva årtusendet nästan helt saknat sjörövare. Med desto större tacksamhet och förtjusning har därför allsköns skriftställare och tidningsskrivare ägnat sig åt 1823 års misslyckade sjöbusar, endast fyra till antalet, av vilka endast tre deltog i sjöröveriet, fastän äventyr, djärva strider och sagolika skatter helt saknades i detta fall. Allt vi har är en rå och blodig förbrytelse i det gamla Fattigsverige. Fyra män gav sig ut i en mindre båt. Tre av dem äntrade en dansk jakt, dödade de tre besättningsmännen och stal en del varor, medan den fjärde kumpanen satt kvar vid rodret i deras egen båt. Väl hemkomna greps sjörövarna inom kort. De tre våldsverkarna avrättades, och mannen vid rodret dömdes till livstids fästning. Den gråa verkligheten motsvarade i inget avseende Hollywoods piratfilmer.

Ett väl utforskat sjöröveri

Detta brott och detta rättsfall har som så mycket annat i vårt Myndighetssverige avsatt väldiga mängder urkunder: inlagor, protokoll och domar. I och med att rättsfallet har omfattats av så livligt intresse har det även lockat sansade och kunniga forskare. År 1963 gav Folke Danbratt ut sin mönstergilla utredning ”Strandad jakt”. Han har gått igenom alla källor, anför dem oavkortade eller sammanfattar deras innehåll och drar väl underbyggda slutsatser. Efter Danbratts grundliga utredning finns inte mycket mer att tillfoga om själva sjöröveriet. Efterföljande skriftställare har i stort sett bara upprepat en del av hans uppgifter.

En ”piratdrottning”?

I fråga om en av de inblandade körde han dock fast. Änkan Johanna Hård (1789-1851) frikändes och försvann. Danbratt kunde inte spåra henne efter frikännandet. Han utfärdade därför en efterlysning: Vad hände med Johanna Hård? Hon skulle enligt sjörövarnas utsago ha eggat dem till dådet och även till dråpen. I förhören nekade hon till allt och hävdade, att hon inte kände till någonting. I brist på bevis blev hon frikänd och försvann. Hon har av en senare skriftställare (Dick Harrison) kallats ”piratdrottning”. Ordet för tankarna till Hollywoods unga, vråltjusiga och lättklädda pirater av kvinnligt kön. Johanna Hård var dock inte ung, inte vråltjusig och inte lättklädd. Eftersom hon inte följde med till sjöss, var hon inte ens sjörövare. Däremot var hon otvivelaktigt av kvinnligt kön. Hon var dock hård som en piratdrottning, (om sådana över huvud taget har funnits i sinnevärlden). Det visade sig, att hon till skillnad från sjörövarna klarade sig utmärkt efter anklagelser och domstolsförhandlingar, som i allmänhet – trots frikännande dom – brukade leda till att vederbörande blev utstött ur samhället. Två forskare, nämligen Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal, har lyckats med konststycket att spåra Johanna. De har skrivit en bok i ämnet (Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal, Johanna Hård: En sjörövarhistoria, Tre Böckers Förlag AB, Gbg 2013, 101 sidor, illustrerad). Nästa gång skall jag berätta vad de kom fram till. Var beredd på överraskningar. Johanna Hårds levnadsöde liknar ingen annans.

Lars Gahrn

Gunnebos kvarn plockades ner och forslades bort

Vad hände med slaktarmästare Carlssons kvarn i Gunnebo? Kvarngrunden finns kvar och väcker många frågor. Anna Jolfors har under sina forskningar kunnat visa, varför kvarnen försvann. Hon har på nytt gjort en viktig insats för historieskrivningen om Gunnebo.

Grund blev kulturminne

Kvarngrunden är idag ett kulturminne. Foto: Lars Gahrn.
Kvarngrunden är idag ett kulturminne. Foto: Lars Gahrn.

Först bör jag kanske förklara var kvarnen fanns. När man åker från John Halls väg och tar Christina Halls väg upp mot ridhuset, har man en bäckravin på höger sida om vägen. Därnere sipprar vatten fram. Där nere fanns kvarnen. Grunden finns kvar och är ett av Gunnebo-områdets kulturminnen. Den framstående Gunnebo-forskaren Arvid Baeckström har fått fram åtskilliga uppgifter, som han redovisar i sitt verk Gunnebo I-II (1977). Jag sammanfattar vad han har kommit fram till.

Kvarngrund finns kvar

Anna Jolfors stöter ständigt på Gunnebo-nyheter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors stöter ständigt på Gunnebo-nyheter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.

Under 1830-talet lät Gunnebos dåvarande ägare, slaktarmästare Johan Carlsson, bygga en kvarn på denna plats. Bäckfåran fördjupades och vidgades. Stenmurar byggdes på ömse sidor om fåran. På murarna vilade kvarnhjulets axel. En ungefär 34 meter lång kvarnränna ledde vattnet till vattenhjulet, som var av överfallstyp. Den timrade kvarnbyggnaden stod på stengrund och hade tegeltak. Kvarnen nämns i bevarande handlingar endast 1837 och 1838. Så långt följer jag Baeckström. En nutida besökare frågar sig dock genast: Men var finns vattnet?! Jag vill nu redovisa mina egna iakttagelser och slutsatser. Vattnet i bäcken utgör nu bara en rännil, men här fanns mer vatten förr. Bäcken fick vatten från en mosse, som låg där ridhuset, travbanan och den sumpiga ängen på andra sidan järnvägen nu finns. Mossen utgjorde ett stort vattenmagasin, och rimligtvis har man haft en dammlucka, så att man kunde samla ”malevatten” åt kvarnen. Efter en eller ett par timmars malning har vattnet varit slut. Då har man stängt dammluckan och samlat malevatten på nytt. År 1836 gästades Gunnebo av en dikningsexpert vid namn Stephens. Baeckström redovisar även hans utlåtande. Denne Stephens tyckte, att kvarndammen förvandlade området till en sumpmark och föreslog dikning. Vi vet inte om hans råd följdes, men 1893-1894 anlades Boråsbanan. Järnvägen fick djupa diken på bägge sidor, och i dessa rinner vattnet undan åt väster i stället för åt norr i den gamla kvarnbäcken.

Kvarnen såldes och bortforslades

Anna Jolfors har under sin genomgång av äldre tidningslägg funnit en auktionsannons från 1839. Den avslöjar vad som hände. Där står: ”Genom frivillig auktion, som förrättas å hemmanet Gunnebo i Fässbergs socken, torsdagen den 15 augusti 1839, försäljas de å nämnde hemman befintliga kvarn-, bränneri- och mälteribyggnader jämte inventarier, med skyldighet för blivande köpare att ofördröjligen låta från stället bortflytta samma byggnader, om vilkas beskaffenhet närmare besked kan under tiden inhämtas på stället.” (Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning 3/8 1839.) Kvarnen har alltså sålts, plockats ned och forslats bort. Så kunde man göra med timmerhus.

Vattenmagasinet försvann

Kvarnen i Lackarebäck kan ge en föreställning om hur kvarnen i Gunnebo kan ha sett ut. Sigfrid Eyton tecknade denna bild i efterhand med ledning av äldre mölndalsbors berättelser. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Kvarnen i Lackarebäck kan ge en föreställning om hur kvarnen i Gunnebo kan ha sett ut. Sigfrid Eyton tecknade denna bild i efterhand med ledning av äldre mölndalsbors berättelser. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Barclay, slaktarmästarens efterträdare som ägare av Gunnebo, har velat dika ut sankmarken, som var kvarndamm. Då hade han inte längre vatten åt kvarnen, eller då skulle han inte längre ha vatten åt kvarnen. Den tillhörde de mindre behövliga byggnaderna på Gunnebo. Här kan inte ha odlats mycket spannmål, som behövde malas. (I och för sig kan man dock ha malt inköpt spannmål på Gunnebo.) Vattenmagasinet försvann eller skulle försvinna. I detta läge gjorde man sig av med kvarnen. Förhoppningsvis fick Barclay bra betalt för byggnaden. Gunnebo har alltid krävt stora insatser i pengar av sina ägare, och alla tillskott bör ha varit välkomna.

Lars Gahrn

Lasse i Gatan hade inte med brandkanonen att göra

Mölndals brandkanon kallas för ”Gathenhielmskanonen”. Den står utanför Mölndals brandstation. Enligt vad som har uppgetts skulle kanonen ha stått på en av kaparen Lars Gathenhielms fregatter. När jag bad en artilleriexpert tidfästa kanonen, visade det sig emellertid, att den hade gjutits ungefär ett århundrande efter Gathenhielms död. Visst var det snopet, men för mig kom beskedet inte oväntat.

Uppfiskad ur Onsalafjorden

Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.
Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.

Mölndals brandkanon skänktes år 1871 till Mölndals brandkår av handlanden August Jacobsson, som härstammade från Onsala. Kanonen skulle ha fiskats upp ur Onsalafjordens vatten och ha stått på ett kaparfartyg, som ingick i Lasse i Gatans flotta. Så har man berättat, och kanonen har fått namnet ”Gathenhielmskanonen”. Ingen har ifrågasatt uppgifterna, men på senare år har jag blivit mer och mer betänksam. Jag har sett många kanoner från 1600-talet, men ingen av dem har liknat Mölndals brandkanon. Till slut skickade jag iväg en förfrågan till folk, som skulle kunna veta eller kände sakkunniga.

Engelsk kanon

Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.
Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, sände förfrågningen till Tom Wennberg, som skickade den till Leif Mårtensson, museichef på Artillerimuseet (i Kristianstad). Mårtensson var rätt man och kunde svara omedelbart. Vår brandkanon är troligen en typ av ”tappkarronad”. En karronad är ”en förr på fartyg brukad slätborrad kanon” (C. M. Ekbohrn, Förklaringar öfver 60, 000 främmande ord och namn m.m. i svenska språket tillika med deras härledning och uttal, Sthlm 1902). Kanonen är alltså inte räfflad och följaktligen tämligen ålderdomlig. Den är engelsk eller av engelskt ursprung. Om kanonen saknar märkning, ”är det ingen svensk tillverkning. De svenska bruken var noga med märkning, oftast genom att på ena tappen ange brukets namn eller konstruktörsintialer.” Till detta kan svaras, att vår kanon inte har någon som helst märkning, vilket alltså bestyrker, att detta är ett engelskt arbete.

Från 1800-talets första hälft

Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.
Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.

Det viktigaste är dock kanonens ålder. Leif Mårtensson tidfäster den till ”första hälften av 1800-talet (främst aktuellt 1805 – 1830).” Därmed kan Lasse i Gatan och hans kaparfartyg uteslutas. Lasse dog samma år som Karl XII, alltså 1718, ungefär ett århundrade före kanonens tillkomsttid. På kanonen finns ett fänghål och dessutom till höger om detta två andra hål som dock inte är genomgående. Dessa två andra hål hade förbryllat mig. Jag skyndade mig att fråga Mårtensson om dem. Han svarade: ”Jag såg hålen på bilden, såg det som ett fäste för något. Troligen för en form av anordning som tände krut, som gav gnista ner. Engelsmännen hade tidigt olika typer för snabb antändning. Motsvarande det som fanns på flintlåsgevär har till exempel funnits. Då med ett fyrsnöre att dra i vid tändning.” Även avfyrningsmekanismen talar alltså för engelskt ursprung.

Avfyrningsmekanism

Mårtensson har av allt att döma rätt även vad gäller avfyrningsmekanismen. Fotografen Knut Kjellman fotograferade kanonen 1921 eller1922. Den stod då i sitt kanonhus uppe på Störtfjället. Kanonpipan sticker ut genom en glugg i huset, men kanonen är kvar inne i den lilla byggnaden. Bredvid står fjärdingsman J.F. Johansson och håller i ett snöre, som går in i byggnaden och in till kanonen genom ett litet hål i väggen. När han drar i tråden, avfyras tydligen kanonen. Man brukade skjuta alarmskott, när bränder hade brutit ut, för att brandmännen skulle veta vad som var på färde och skynda till brandstationen. Denna gång skulle han dock skjuta salut med anledning av att Mölndal blev stad. (Bilden finns i: Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998, s. 320.)

En utmärkt salutkanon

Kanonen har avfyrats för högtidlig salut vid viktiga tillfällen i stadens historia. När brandstationen invigdes 1955, sköt man i kanonen. Därefter har den inte använts. Sextiotvå år har gått sedan dess. Varför inte skjuta på nytt? Att skjuta med brandkanonen är billigt, men fyrverkerier är dyra. Fotografen Leif-K Olsson har föreslagit, att man med kanonskott skulle tillkännage, att vallokalerna öppnar på valdagen. Han har erbjudit sig att själv både ladda och avfyra kanonen. Kan inte han ställa upp, finns många andra kunniga och ansvarsfulla kanonjärer. Varför inte göra litet folkfest av våra demokratiska rättigheter, som verkligen är värda att fira!

Lars Gahrn

Apoteket Kronan och Gunnebo

Apotekare J. G. Cavalli var så vitt vi vet den förste som försökte restaurera Gunnebo. Strax dessförinnan hade han nyinrett sitt apotek i Göteborg. Anna Jolfors har letat fram många upplysningar kring denne förbisedde ägare av Gunnebo. I dagens artikel skriver Lars Gahrn om dessa inredningar, som ger vissa inblickar i 1800-talets inredningskonst.

Kronan – en förövning

Apoteket Kronans nyinredning kan ses som en förövning till Cavallis restaurering av Gunnebo. Bakom en klassicistisk fasad doldes en rik och smakfull inredning. Bild hos C.R.A. Fredberg.
Apoteket Kronan. Bild hos C.R.A. Fredberg.

Apotekare Cavalli ville ha vackra rum. Strax före restaureringen av Gunnebo, nämligen 1869, hade han inrett Apoteket Kronan på nytt. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning berättar: ”Ritningen till inredningen är utförd av arkitekten V. v. Gegerfelt, vilken även lett och övervakat arbetet. De hantverksidkare, som genom sin skicklighet bidragit att göra utförandet värdigt de vackra ritningarne, hava varit målarmästaren C. J. Ahlin, snickarmästaren E. Hoppe samt bildhuggaren Abramson. Hela arbetet är utfört på en tid av 4 ½ månader. Apotekets ägare, hr Cavalli, har med detta dyrbara arbete visat, att han, god ekonom som han är, icke skyr några uppoffringar, när det gäller att låta skönhetssinnet framträda även i det dagliga livets förrättningar.” (GHT 31/8 1869).

Ett vägledande försök

Anna Jolfors får fram många Gunnebo-uppgifter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors får fram många Gunnebo-uppgifter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.

Förmodligen skulle nutida restaureringsexperter finna mycket att anmärka på restaureringen av Gunnebo. Till Gunnebo fördes ”möbler skurna av Nerpin”, får vi veta. Ornamentsbildhuggaren Henrik Nerpin (1834-1908) föddes först några år efter John Hall den yngres död. Hans möbler var alltså nytillverkade möbler och således inte antika möbler från 1700-taleet. I och för sig kan man ha skurit möbler i 1700-talsstil, men jag undrar. För några år sedan visade min vän Owe Jacobsson för mig några stolar, som hade ägts av Cavalli och som skulle ha stått på Gunnebo. Stilen var nyrokoko (och alltså inte nyklassicism av Gunnebos märke). Tio till tolv sådana nyrokoko-stolar fanns – enligt Owe Jacobsson – i släktens ägo. Även en soffa och ett pelarbord hade ärvts efter Cavalli, berättade han för övrigt. Cavalli var stor konstsamlare och skulle ha försett Gunnebo med tavlor. Även på Halls tid fanns tavlor på Gunnebo. De var samlade i särskilda tavelgallerier. Där fanns allt som allt tre sådana rum. Jag misstänker starkt, att Cavalli spred ut konsten i de olika rummen, så som man gjorde senare under 1800-talet, efter Halls tid. En av konstnärerna nämns vid namn: Gustaf Rydberg (1835-1933). Han var inte någon 1700-talsmålare utan på Cavallis tid en modern målare. På Gunnebo fanns också ”dyrbara, äkta franska bronser”. Sådana bronsgrupper blev omtyckta under empiren, alltså efter Gunnebos nyklassicism. Man får alltså intrycket, att Cavallis restaurering i huvudsak innebär, att Gunnebo fick en något äldre prägel, men Halls Gunnebo har han inte återskapat. Restaureringen var dock det första kända försöket att återge herresätet dess historia. Som sådant var det betydelsefullt. Flera andra skulle som bekant ta efter. Cavalli startade en utveckling, som ledde framåt.

Rik apotekare

Apoteket Kronans nyinredning kan ses som en förövning till Gunnebos restaurering. Två av de inblandade var med vid båda tillfällena, nämligen Victor von Gegerfelt och målarmästare C.J. Ahlin. Tidningsuppgifterna visar, att Cavalli måste ha lagt ner mycket pengar på Gunnebo. Gunnebos ägare måste ständigt vara beredda på att lägga upp stora summor. Cavalli var av allt att döma en mångfrestande ande med många utgifter. Anna Jolfors har funnit en uppgift, enligt vilken Cavalli år 1884 eller 1885 hade köpt tre hästar i Vilna (i Litauen). Denna ort var då smittad av mjältbrand bland hästar. De tre hästarna fördes av ångfartyget Lovisa till Göteborg. Cavalli ansökte om att få föra iland hästarna och under länsveterinärens tillsyn sätta dem i karantän på Gunnebo. Kunglig Majestät biföll emellertid icke denna ansökan (Stockholms Dagblad 26/1 1885). Cavalli kunde alltså förena hästkultur och annan kultur på Gunnebo.

Lars Gahrn

Cavalli värvade de bästa hantverkarna

Apotekare Cavallis restaurering av Gunnebo (omkring 1870) är den första kända. Tack vare Anna Jolfors känner vi nu flera av de män, som var inblandade. Främst bland dem är Cavallis konstnärlige rådgivare, arkitekt Victor von Gegerfelt.

Gegerfelt och Carlbergs ritningar

Denne arkitekt föddes 1817 och avled 1915. Han tillhörde alltså en annan tid än Gunnebo, som byggdes på 1780- och 1790-talen. Under von Gegerfelts tid tog arkitekterna dock efter äldre stilar, och så gjorde även han. Givetvis hade han kunskaper om nyklassicismen. Kammarherre Lagerberg berättar, att Carlbergs ritningar till Gunnebo var kända på Cavallis tid, och att Cavalli skulle ha följt dem vid restaureringen, särskilt av stora salongen. Vad detta kan ha betytt mera påtagligt, skulle man gärna vilja veta.

Framstående målarmästare

Gegerfeltska villan i Göteborg, byggd 1874-1875 i nyrenässans-stil, visar att arkitekten Victor von Gegerfelt var förtrogen med klassicistiska byggnadsstilar och bör ha känt sig hemma även på Gunnebo.
Gegerfeltska villan i Göteborg, byggd 1874-1875 i nyrenässans-stil, visar att arkitekten Victor von Gegerfelt var förtrogen med klassicistiska byggnadsstilar och bör ha känt sig hemma även på Gunnebo.

Enligt tidningsartikeln, som nämner restaureringen, skulle måleriarbetena ha utförts av C. J. Ahlin. Anna Jolfors har funnit uppgifter också om honom. År 1885 var han död. Dödsrunan i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 21 maj berättar: ”Dödsfall. I går avled härstädes efter ett längre lidande målaremästaren C. J. Ahlin i en ålder av över 60 år. Den hädangångne var en i sitt fack mycket skicklig hantverkare och hade särskilt med förkärlek och framgång ägnat sig åt rumsdekorationsmålning, varpå flere av honom utförda arbeten lämna de bästa intyg. Ahlin var varmt hängiven sitt yrke och nöjde sig ej med att å verkstaden uppfostra dugande arbetare, utan räckte hans tid även till att i härvarande slöjdskola giva undervisning åt elever, som tänkte ägna sig åt målarefacket.

Flera förtroendeuppdrag

Ahlin hedrades också med flere förtroendeuppdrag och deltog i stadens kommunala liv både såsom stadsfullmäktig och medlem av flere andra institutioner. Under en följd av år var A. ordförande inom Hantverks- och industriföreningen, och hans flärdlösa väsen och trofasta vänskap hava der förvärvat honom ett aktat minne. Han sörjes av hustru, fosterdotter och en talrik vänkrets.” Så berättar tidningen. Härav måste man dra slutsatsen att Ahlin var en framstående hantverkare, den bästa man kunde få eller en av de allra bästa.

Tapetserare från Stockholm

Göteborgsarkitekten Victor von Gegerfelt var ”konstnärlig rådgivare” vid Cavallis restaurering av Gunnebo.
Göteborgsarkitekten Victor von Gegerfelt var ”konstnärlig rådgivare” vid Cavallis restaurering av Gunnebo.

Ungefär detsamma bör gälla tapetserarmästaren C. J. Lönnborg (1821-1895). Att vid denna tid (omkring 1870) hämta hantverkare från Stockholm till Göteborg hörde till ovanligheterna. Fastän järnvägen hade kommit, var resan både lång och dyr. Cavalli bör ha varit mycket angelägen om att få just honom. Om Lönnborg finns en dödsannons, som Anna Jolfors har funnit. Den 21 november 1895 avled före detta tapetserarmästaren herr Conrad Johan Lönnborg (född den 5 maj 1821) på ”Borgerskapets gubbhus”, sörjd av släktingar (Dagens Nyheter 23/11 1895). Anna Jolfors har funnit en annons från mars 1871. I denna erbjuder Lönnborg sina tjänster i Göteborg, från Bloms hotell. Hon skriver: ”Kanske Cavalli kom förbi på en kopp the?” Tydligen har Lönnborg då och då för en tid uppehållit sig i Göteborg och utfört arbeten i Västsverige. Kanske var marknaden för högreståndstapetsering inte tillräckligt stor ens i Stockholm.

Inga restaureringsexperter

Dessa tre män, von Gegerfelt, Ahlin och Lönnborg, var uppenbarligen framstående yrkesmän. Ingen av dem var dock restaureringsexpert i nutida bemärkelse. De levde i sin samtid och följde tidens strömningar inom arkitektur och inredningskonst. Ungefär detsamma kan sägas om de andra män, som nämns i restaureringsberättelsen. Vi återkommer till dem i den avslutande artikeln.

Lars Gahrn