Munkedals järnväg – utsikternas och broarnas bana

Många broar och vackra utsikter – sådant får man se, när man åker med Munkedals Jernväg. Höjdskillnaderna är betydande, och därför får man vara med om bromsare. En bromsare står på främsta vagnen och en på den sista. Inom SJ är bromsarna sedan länge ett utdött och bortglömt släkte, men inom Munkedals Jernväg får man uppleva historien.

Utsikter och broar

Kvistrums bro – en mycket vacker och välbyggd stenvalvsbro. Foto: Lars Gahrn.

Kvistrums bro – en mycket vacker och välbyggd stenvalvsbro. Foto: Lars Gahrn.

Munkedals Jernväg byggdes 1894-1895 och gick från Munkedals bruk ner till Gullmaren, där papperet utskeppades, och där pappersbruket tog i land allsköns varor. Höjdskillnaderna är betydande. Järnvägen går fram i Örekilsälvens norra strandsluttning på en uppbyggd banvall eller en uthuggen klipphylla i berget. Häruppifrån har man utsikt ner över Örekilsälven. Här och var har man gjort upphuggningar, så att passagerarna har fri sikt över dalgången och älven. Finns det en älv, finns även broar. Mittemellan stationerna Munkedal nedre och Åtorp har man utsikt ner över Örekilsälven. Då ser man Kvistrums bro, känd i historien med stavningen Qvistrums bro. Här utkämpades ett slag år 1788, då norrmännen hade ryckt in i Bohuslän och tågade ner mot Göteborg. En mycket underlägsen svensk styrka försökte stoppa norrmännens frammarsch men blev kringränd och tvingades att ge sig. Från järnvägen ser man brons vägbana och i bakgrunden sticker gamla tingshusets fyrkantiga tegeltorn upp som ett riktmärke.

En vacker trevalvsbro

Lokföraren är redo. Snart går tåget.

Lokföraren är redo. Snart går tåget.

Tågresan på Munkedals Jernväg både börjar och slutar vid Åtorps station. Härifrån kan man på bara fem-tio minuter vandra ner till Kvistrums bro, en trevalvsbro av snyggast tänkbara stenhuggeriarbete. Den är en verklig prydnad för sin bygd, sitt landskap och stenhuggarnas yrkeskår. En nyligen uppsatt informationstavla ger bra upplysningar om slaget 1788. Denna bro fanns inte 1788, men under det sydligaste brovalvet sticker några trästolpar upp ur vattnet. De kan vara rester av en äldre träbro. Denna järnväg har alltså en historiskt minnesrik plats på bekvämt gångavstånd. Munkedal är på många sätt en rik kulturbygd. Dessutom går järnvägen delvis fram genom ett naturreservat.

Järnvägsbro och motorvägsbro

När Munkedals Jernväg anlades, fanns ännu inte Bohusbanan. Först 1903 var Bohusbanan mellan Uddevalla och Skee färdig. Denna bana korsade Munkedals Järnväg. Den gick närmare bestämt under Munkedals Järnväg. 1901-1902 byggdes Bohusbanan genom Munkedal. SJ byggde då en järnvägsbro åt Munkedals Jernväg över statsbanan. Bron finns kvar ännu idag. När man åker från Åtorp ner till Munkedals hamn vid Gullmaren, far man över en järnvägsbro. Den ursprungliga bron finns kvar strax bredvid den nu använda. Man ser även Bohusbanans järnvägsbro.

Fem broar

Gamla Kvistrums bro (Qvistrums bro) används ännu idag av landsvägstrafiken, men motorvägstrafiken har en nybyggd motorvägsbro, som går fram högt över Örekilsälven och högt över Munkedals Jernväg. När man åker ner till Munkedals hamn, har man det mäktiga brospannet högt ovanför lok och vagnar. Här på denna resa får man alltså se fem broar, alla av intresse på sitt sätt och med god spridning i tiden vad gäller tillkomståren. Bohusbanan går snuddande nära Åtorps station. När man sitter på det trivsamma ”Jernvägscaféet” och äter våffla med glass eller dricker kaffe, glider plötsligt ett av SJ:s snabbtåg förbi (med dämpad hastighet, avpassad för Bohusbanan). Här får man vara med om både äldre tågsätt och yngre.

Ångloket skall rustas upp

Bromsaren måste vara påpasslig under färden ner mot Munkedals hamn.

Bromsaren måste vara påpasslig under färden ner mot Munkedals hamn.

När museiföreningen Munkedals Jernväg startade 1984, var både lok och vagnar borta. Föreningen köpte dock in ett polskt gruvlok och körde med detta i många år. På sikt bränner dock eld och värme sönder ett lokomotiv inifrån. Efter ett antal år måste viktiga delar av panna och maskin bytas ut. Så skedde med det polska gruvloket. Det blev så att säga utbränt, ett öde, som drabbar även ånglok. En museijärnväg utan ånglok är dock en ofullständig järnväg. Loket kommer att rustas upp och sättas in i trafik, men man behöver pengar. Inom två år kommer ångloket att vara igång, säger de flesta, men från annat håll hörde jag, att det skulle vara färdigt inom tre år. Under 2015 firade järnvägen 120-årsjubileum. Då hade man lånat ett ånglok från museiföreningen Östra Södermanlands Järnväg. Detta lok drog Munkedalsbanans vagnar under några trafikdagar. Pengar behövs till upprustningen. Järnvägen har en stor och viktig sponsor eller donator, nämligen Thordénstiftelsen, grundad av Gustaf B. Thordén, Uddevallavarvets grundare. Stiftelsens stilrena flagga är hissad vid Åtorps station. Thordéns far, Karl Th. Pettersson, var mellan 1895 och 1948 faktor eller hamnchef nere vid Munkedals hamn. Här bevarar stiftelsen värdefull kulturhistoria, som samtidigt är en del av släkten Thordéns historia.

Järnvägsarkivet har förvärvats

Gustaf B. Thordéns stiftelse gör många viktiga kulturgärningar.

Gustaf B. Thordéns stiftelse gör många viktiga kulturgärningar.

Museiföreningens medlemmar är både flitiga och duktiga. Sedan jag senast besökte järnvägen har en manskapsbod förvandlats till en stilfull stationsbyggnad med namnet Saltkällan på ena gaveln. Man har vid ena gaveln på Åtorps station byggt upp ett mycket snyggt tak över ”Jernvägscaféets” uteservering. Man har – med hjälp av Thordénstiftelsens pengar – byggt en vagnhall nere vid lokstallet. Dessutom har man förvärvat järnvägsarkivet. Munkedals Jernväg drevs av Munkedals bruk, som efter järnvägens nedläggning inte hade användning för järnvägsarkivet. Detta skänktes till Munkedals hembygdsförening, som delar arkivalierna med museiföreningen. De handlingar, som har med järnvägen att göra plockas ut och kommer att utgöra ett särskilt och renodlat järnvägsarkiv. Museiföreningens ordförande Björn Jacobson håller på att gå igenom och sortera handlingarna. Arkivet kommer att få mycket större värde än ett vanligt arkiv därigenom att järnvägen finns kvar som museibana, och därigenom att den sköts av ett flertal kunniga och intresserade medlemmar. Då kan varenda liten upplysning bli av stort värde i restaureringsarbetet och inom forskningen. Banans historia är redan skriven (Lars Welander, Munkedals Järnväg: En bohuslänsk järnvägs historia, 1984, 105 rikt illustrerade sidor). Krönikan är både utförlig och tillförlitlig, men detta hindrar inte att mycket finns att tillägga, och att mycket kan vara värt att fördjupa sig i. Munkedals Jernväg har gjort ett värdefullt  förvärv.

Klicka här för denna artikel som pdf

Stadsdelen Gårda i ord och bild

Gårda tillhörde de stadsdelar, som min far Lennart Gahrn (1928-2012) aldrig hade besökt, men han kände ändå mycket väl till denna del av Göteborg. Gårda hade nämligen ett bra fotbollslag, som låg i allsvenskan några år tillsammans med de andra göteborgslagen. Fotbollen gjorde Gårda vida känt, men därutöver fanns en rik historia, som Roger Andersson nu utförligt har skildrat i all dess bredd.

Stadsdel utan krönika

Kvarteret Ran på Gårda år 1913. Strax intill finns hållplatsen för tåget.

Kvarteret Ran på Gårda år 1913. Strax intill finns hållplatsen för tåget.

Namnet Gårda betyder ”gårdarna” helt enkelt. Stadsdelen var ursprungligen en del av Örgryte sockens landsbygd, ja, hela Örgryte var ursprungligen ingenting annat än landsbygd. År 1621 grundades som bekant staden Göteborg, men ytmässigt var Götastaden obetydlig. Det dröjde till 1880-talet innan stadsliknande bebyggelse tillkom på Gårda. Kanske detta namn svävar litet grand i luften även för en invånare i Storgöteborg. Då skall jag påpeka, att Gårda är området öster om Mölndalsån och norr om Liseberg. Före stadsdelen fanns gårdarna och herrgårdarna. Följaktligen har Gårda en lång historia, men det har dock saknat en egen krönika. Andra delar av staden har sina krönikor, men Gårda har varit utan.

Utmärkt historieskrivning

Roger Andersson har dock rått bot på detta missförhållande. År 2014 kom han ut med en utmärkt bok om Johan på Gårda, den kände åkaren och diverseentreprenören och hans företag. Hans forskning ledde honom rakt in i den i huvudsak försvunna värld, som heter Gårda. Nu har författaren kunnat lägga fram ytterligare ett storverk, som är en dröm för varje släktforskare med anknytning till denna stadsdel. Boken heter: Roger Andersson, Boken om Gårda – försvunnen arbetarstadsdel (A-Script Förlag 2016, 256 sidor med omkring 800 illustrationer). Visst har Roger Andersson kunnat plocka uppgifter ur litteraturen om Göteborg, men huvuddelen av uppgifterna har han letat fram ur arkiv, tidningar och levande källor, det vill säga människor, som minns. Hus för hus beskrivs den gamla stadsdelen med slösande rik illustrering av värdefulla bilder. Här kan släktforskaren se på bild de hus, i vilka vederbörandes anförvanter har bott en gång i tiden. Släktforskaren har också möjlighet att finna uppgifter om någon anförvant i boken. De personhistoriska uppgifterna är många.

Genomfartslederna krävde plats

Roger Andersson – Fritz Stenströms efterföljare.

Roger Andersson – Fritz Stenströms efterföljare.

Till synes låg Gårda på behörigt avstånd från de stora genomfartslederna, som gick väster om Mölndalsån, men stora genomfartsleder är farliga grannar. De har en viss benägenhet att ta mer och mer utrymme i anspråk och att föröka sig. Motorvägen och den dubbelspåriga järnvägen kom att bli förödande för Gårda. Gamla Gårda är till största delen rivet. Motorvägen och dubbelspåret har kommit i stället. De kvarlevande Gårdaborna återfinns nu i andra stadsdelar (i huvudsak). Det företag som Johan på Gårda startade 1895 finns alltjämt kvar, men företaget ”Gårda-Johan” finns nu på Hisingen på andra sidan av Göta älv. Ungefär så är det med det mesta. Roger Andersson har utfört sitt arbete i grevens tid. Gamla Gårda försvann på 1960- och 1970-talen. Stadsdelen var vid det laget bara en del av en storstad med många stadsdelar, som beslutsfattarna värnade mer om. Under åren 1900 till och med 1921 var Gårda ett eget municipalsamhälle. Roger Andersson skildrar också detta välskötta samhälle. Beslutsfattarna hade nära till medborgarna. De hade Gårdas bästa för ögonen, eftersom municipalsamhället bestod av bara en stadsdel. Nackdelen var dock, att municipalsamhället var litet och ekonomiskt svagt. Här, som på andra håll, införlivades området med Göteborg. Makthavarna i Börsen fick med åren alltfler stadsdelar att bestämma över och sörja för. Då kunde det lätt bli så, att man missgynnade vissa stadsdelar eller helt enkelt offrade dem. Själv hör jag hemma i Mölndal. Vid läsningen av Roger Anderssons bok ställer jag mig frågan: Vad hade hänt, om även Mölndal hade inkorporerats i Göteborg? Mölndal har samma motorväg och samma dubbelspår som Gårda. Sådana stadsplanemässiga katastrofer går tydligen inte att undvika, vare sig man är självstyrande enhet eller icke.

Fotboll och daghem

På Gårdaplan (eller ”GAIS-änga”), som var Gårdas egen idrottsplats fram till omkring 1940, spelar Gårda Sportklubb mot BK Dämmet. Året är 1938.

På Gårdaplan (eller ”GAIS-änga”), som var Gårdas egen idrottsplats fram till omkring 1940, spelar Gårda Sportklubb mot BK Dämmet. Året är 1938.

Helt utplånat är Gårda inte, men de omfattande rivningarna minskade dramatiskt underlaget för affärer, föreningar och skolor. Ett rikt och myllrande liv försvann, men det speglas i Roger Anderssons redogörelser. Där finns givetvis Gårda BK, hjältarna från allsvenskan, men även Gais hade djup förankring i stadsdelen. När daghemmens historia skall skrivas, finns mycket att hämta i Roger Anderssons bok. Här som i andra arbetarstadsdelar, exempelvis Mölndals Krokslätt, drev behoven av barnpassning fram privata initiativ för lösande av barnomsorgen. När även arbetarhustrurna måste arbeta för att klara familjens försörjning, fick man svårt att ordna barnpassningen inom familjen. Välgörenhetsorganisationer, stiftelser och företag gjorde insatser. Så var det inte minst i arbetarstadsdelen Gårda. Detta myllrande liv med olika initiativ och många uppoffrande insatser speglas mycket förtjänstfullt av Roger Andersson.

Fritz Stenströms efterföljare

Författarens förra bok om Johan på Gårda ledde honom vidare till att skriva om hela stadsdelen. Arbetet med Gårda har fått Andersson intresserad av Almedal och Göteborgs (eller rättare sagt Örgrytes) Krokslätt. Vi hoppas, att han inom några år fullbordar en bok om dessa delar av Göteborg. De är (eller kanske snarare var) delar av Örgryte, som skildras i ett numera klassiskt verk, nämligen Fritz Stenströms sakrika och målande skildring ”Örgryte genom tiderna: En minnesbok” (I-II, Gbg 1920 och 1924). Fastän snart ett århundrande har förflutit sedan dess, har denna minnesbok inte fått någon uppföljare, som skildrar den rika historien efter 1924. Med stor tillfredställelse finner man därför, att Roger Andersson nu har skildrat ett av delområdena inom Örgryte, och att han tycks vara redo att gå vidare med två andra delområden. Han har blivit Stenströms efterföljare.

Klicka här för denna artikel som pdf

Låt Trollhätte kanal leva!

Båtar av alla slag har gått uppför och nedför älven i en aldrig sinande ström. Även en kunnig sjöfartshistoriker borde kunna bli överraskad över myllret av farkoster. Bo Björklund har i sin senaste bok även blivit sjöfartshistoriker. Hans senaste storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Jag har skrivit om den i en föregående artikel, men det finns mycket mer att skriva i detta ämne. Innan jag går in på sjöfarten vill jag dock uppmärksamma ett annat ämne.

Vasstäkt

Elfängen är en av de många ångbåtar, som förekommer på bild i Bo Björklunds verk om Göta älv.

Elfängen är en av de många ångbåtar, som förekommer på bild i Bo Björklunds verk om Göta älv.

Vissa företeelser, som förr var av stor betydelse, kan i våra dagar helt sakna värde. De kan därför nästan helt sakna dokumentation i befintliga källor. Vass betraktas av många idag som ett ogräs. På grund av övergödning växer vassruggarna till, och vattendragen kan på detta sätt växa igen. Att sälja vass är i våra dagar en omöjlig uppgift. Förr i tiden kunde man dock använda vass som taktäckning och halm i ladugården. På 1500-talet skulle bonden Asser Kongh i Krokslätt årligen erlägga bland annat en halv trave rör (vass) i kronoskatt. (Sigfrid Eyton, Asser Kongh i Krogslet, artikel i Faesbiaerghia nummer 3, 1934, s. 18.) Denne man hörde hemma vid Mölndalsåns nedre lopp, där sankmarkerna då var stora och vassruggarna antagligen likaså. Vass bör ha funnits i stor myckenhet även i älven. I Göteborg har vi ju fortfarande ortnamnet ”Gullbergs vass”, men var finner man minnen av vasstäkt?

Vass på Trafiks tak

Elfkungen gör fortfarande turer på älven. Vanligtvis ligger båten förtöjd ovanför den äldsta slusstrappan i Trollhällan. Foto: Lars Gahrn.

Elfkungen gör fortfarande turer på älven. Vanligtvis ligger båten förtöjd ovanför den äldsta slusstrappan i Trollhällan. Foto: Lars Gahrn.

Endast genom tillfälligheter får man kännedom om sådant som vasstäkt. I en skrift om ångaren Trafik af Hjo läser man följande om förhållandena under andra världskriget: ”Det var svårt med foder åt djuren och då bärgades vass på sjön Tåkern inte långt från Hästholmen. Vassen bärgades på isen och pressades ihop till balar. Vassbalarna var mycket skrymmande, för att inte inskränka till övrig last lades vassen på Trafiks tak högt upp mot skorstenen. Maskinist Ivar Lundström ansåg detta för näst intill självmord; man eldade med ved och gnistflagorna yrde hela tiden över skorstenskransen. Man hade tur, den eldfängda lasten tog inte eld.” (Claes-Göran Wetterholm, Ångaren Trafik af Hjo: en hundraårig trotjänares berättelse: Sällskapet s/s Trafiks Vänner, Förlag Båtdokgruppen, Skärhamn, 1992, s. 40.) Tack vare maskinistens med all rätt upprörda känslor har denna minnesbild bevarats till eftervärlden. Har liknande förekommit på Göta älv? Bo Björklund har funnit en uppgift att husen i Nya Lödöse ”oftast” var ”täckta med vassrör som lätt antändes”. Man har all anledning att förmoda, att denna vass eller mycket av den kom från ”Gullbergs vass”, men därom har källorna ingenting att förtälja. Den tid, då vass var en viktig tillgång, är nog avlägsen och ligger långt tillbaka i historien. Jag har talat med Mölndals lantbruksveteran Sven Olof Olsson (född 1926). Han har mycket riktigt varit med och rensat Stora Ån i Fässbergsdalen från vass. Denna vass togs dock aldrig till vara. Han hade inte heller hört talas om att så skulle ha skett under hans fars eller farfars tid. Hans farfar kom till gården 1893. Innan taktegel blev vanligt förekommande kan dock vassens värde ha varit ett annat. Även viktiga förhållanden kan vara näst intill osynliga i källorna. Därför blev jag utförlig om vassen.

Ångbåtskrönika

De avsnitt, som ger flest fördjupningsuppgifter, är kapitlen om sjöfarten på älven. Bo Björklund har suttit och gått igenom Elfsborgs Läns Tidning och tagit vara på uppgifterna om sjöfart (och mycket annat). Björklund åstadkommer på detta sätt en sjöfartskrönika, som är utförlig, åskådlig, fängslande och mycket vederhäftig. Man kommer här det förflutna mycket nära. Närheten till det förgångna skapas också av alla utsökta ångbåtsbilder, som Björklund har lyckats leta fram. Bilderna i detta (och alla andra) avsnitt är många, vältagna och utmärkt återgivna i tryck. För alla ångbåtsvänner – och vi är många – är detta en bok, som man inte kan låta bli att läsa. Samtidigt får man snart klart för sig (om man nu inte skulle veta det på förhand), att vi som åker ångbåt i dag för nöjes skull åker både trevligare och säkrare än ångbåtspassagerarna under ångbåtarnas storhetstid.

Slarv med lasten

Visst är 1916 års slussar (till höger) betydligt större än 1844 års (till vänster), men skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tänka sig. För vår tids sjöfart är 1916 års hundraåriga slussar i alla händelser alldeles för små. Foto: Lars Gahrn.

Visst är 1916 års slussar (till höger) betydligt större än 1844 års (till vänster), men skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tänka sig. För vår tids sjöfart är 1916 års hundraåriga slussar i alla händelser alldeles för små. Foto: Lars Gahrn.

Då lade man till vid varje brygga för att låta folk gå iland eller stiga ombord. Av lönsamhetsskäl tog man ofta ombord fler passagerare än vad som var trevligt och lämpligt. Resenärerna hade det trångt. Dessutom skulle de trängas med last. Man lossade och lastade vid var och varannan brygga. För att lossning och lastning skulle gå så snabbt som möjligt, lät man lasten ofta stå på däck. Båtens tyngdpunkt kom därför att förskjutas uppåt, från lastrummet till däcket. Faran ökade för att fartyget skulle slå runt. Så skedde 1908 med ångaren Göta Elf. När båten lämnade kajen i Göteborg, krängde den omedelbart och lade sig på sidan. Många människor blev innestängda i skrovet, som började vattenfyllas. Tjugofem av dem drunknade. Den, som har läst på om ångbåtar, vet att slarv med lasten har lett till fler olyckor. Freja på Fryken och Per Brahe på Vättern hade inte behövt sjunka. Göta Elfs kantring var lika onödig.

Järnvägarna tog över passagerarna

Järnvägarna tog över mycket av passagerartrafiken och på sikt konkurrerade de ut passagerartrafiken på älven. När järnvägarna kom, var sjöfarten dock så stark, att man tog hänsyn till den vid linjedragningen. Åtminstone delvis av hänsyn till sjöfarten drogs Bergslagsbanan inte förbi Lödöse, Göta, Lilla Edet och Vänersborg. Följden blev att dessa orter så att säga hamnade vid sidan om. Framtiden hörde järnvägarna till, men älven och Trollhätte kanal förblev viktiga farleder för lastfartyg. På grund av de utmärkta järnvägsförbindelserna och alla intressanta sevärdheter i älvdalen sitter jag sommartid ofta på ett tåg och spanar ut över älven. Skall jag upptäcka någon båt? Numera är det glest mellan båtarna, men båtarna blir allt större och tar allt fler ton. Frågan är om sjöfarten har någon framtid på älven. Slussarna räknades vid sin tillkomst som stora, men de anses nu vara små.

Låt Trollhätte kanal leva!

Trollhätte kanal var färdig år 1800. Efter 44 år byggdes en ny slusstrappa för större fartyg. Den var färdig 1844. Efter ytterligare 72 år byggdes en tredje slusstrappa för ännu större fartyg. Den stod färdig 1916. Denna tredje slusstrappa fyllde 100 år under 2016. Denna slusstrappa har väntat längst på en ersättare, och den väntar fortfarande. År 2030 har den nu 100-åriga och då 114 år gamla slusstrappan tjänat ut. Med andra ord: det är dags för beslut. Björklund skriver: ”På 1990-talet fraktades årligen cirka 3,5 miljoner gods på älven. 10 fartygsresor per dag motsvarande 525 järnvägsvagnar eller 350 långtradare varje dag året om.” (Se sidan 46.) Så mycket gods får inte plats på järnväg och landsväg. Låt Trollhätte kanal leva! Vi har inte råd med att låta kanaltrafiken tyna och dö bort. Om så skulle ske, blir satsningarna på järnväg och landsvägar mångdubbelt dyra.

Klicka här för denna artikel som pdf

Göta älv – en farled utan motstycke

Vid en viktig farled eller väg kan man finna det mesta. Sällan har denna sats varit så sann som i fråga om Göta älv. Här har vikingarna seglat med sina knarrar och sina långskepp. Här har hanseaterna seglat med sina koggar. Här har Göta kanals ångbåtar gått uppför och nedför älven.

Erfaren författare

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Tack vare de goda förutsättningarna för varuforsling uppstod alla slags verksamheter utefter älven. Bo Björklund bor i Älvängen, som har ett Repslagarmuseum. Som historieintresserad lärare har han inte kunnat undgå att känna historiens vingslag. Tillsammans med Karl Eric Andersson har han tidigare skrivit tre böcker om Risveden. Han har på egen hand skrivit en bok om Kilanda säteri. Under 2016 har han fullbordat och utgivit en bok om Göta älv från mynningen i Älvsborgsfjorden ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar.  Huvudvikten i boken ligger på området från Göteborgs tidigare gräns vid Lärjeholm ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar. Han förklarar själv, varför han inte behandlar den nedersta delen av älven lika utförligt: ”Platser och verksamheter som finns beskrivna i andra böcker ganska sent har fått liten eller ingen plats. Sådana är Göteborg, Surte och Älvängen. Agnesberg, Nol, Alafors, Göta och Lilla Edet har det däremot inte skrivits något om eller inte skrivits om på väldigt länge. Där har jag lagt lite mera krut. Göteborgs hamn sträckte sig förr till Lärjeholm. Där fanns i älven ett vitmålat fat med en nyckel målad på fatet. Det vita fatet kallades ”Nyckelbojen”, berättade Rolf A Johansson i Trollhättan. Hur det är i dag vet jag inte. Det kan vara så att Trollhätte kanal här har sin ena ändpunkt.”

Långvarigt arbete

Bo Björklund har åstadkommit en bred och omfattande krönika, men klokt nog har han hållit sig till bygden vid älven och räknat bort upplandet. I annat fall hade han sannolikt aldrig blivit färdig. Det stora verket ”Med Dalälven från källorna till havet” av Karl Erik Forsslund hade en mycket bred uppläggning och blev följaktligen aldrig färdigt. Detta hindrar inte att även Björklund har hållit på länge. Hans förra bok, som handlade om Kilanda säteri, kom ut 2010. Dessutom har han givetvis samlat uppgifter om Göta älv redan dessförinnan, medan han sysslade med Risveden och Kilanda.

Museerna vid älven

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Områdets historiska betydelse kan avläsas i antalet museer utefter älven. Göteborgs museer är många, och flera av dem speglar områdets historia. I Surte finns ett glasbruksmuseum. I Älvängen finns ett Repslagarmuseum. Lödöse har ett medeltidsmuseum med en varvshistorisk avdelning, Trollhättan har ett kanalmuseum, Trollhättans Museum, Saabs Bilmuseum och en hembygdsgård. I Vänersborg finns Vänersborgs museum och Kulturlagret. Strax utanför älvens mynning finns Älvsborgs fästning. Vid mynningen är Oscar II:s fort insprängt i berget. Vid Nordre älv ligger Ragnhildsholmens ruin. Bohus fästning ligger där älven delar sig i sina två armar. Utöver dessa museimiljöer finns mycket annat, som är lika eller nästan lika sevärt, framför allt slussarna längst uppe i älven. Bo Björklund har alltså mycket att skriva om.

Lockande layout

Han är en skicklig författare och förstår även värdet i anförda stycken ur samtida tidningar och äldre litteratur. Framför allt är bilderna många och av mycket god kvalitet. Sidorna är stora, och Björklund har lagt ner mycket arbete på layout. Varje uppslag lockar läsaren med intressanta bilder och rubriker. Börjar man bläddra i boken, blir man snart fast.

En kör av många röster

Björklunds storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Björklund är – till skillnad mot många andra författare – klar över värdet i att låta också andra röster komma till tals i boken. Ofta förekommer anförda stycken ur den lokalhistoriska litteraturen, tidningar, tidskrifter, lagar och förordningar. Framställningen blir på detta sätt mer omväxlande och får samtidigt ibland direktkontakt med dåtiden. En kör av många röster möter läsaren.

Omväxlande och många ämnen

Ämnena i sig är omväxlande. Kapitlen handlar om: Det medeltida Lödöse, det medeltida Kungälv, Nordens oroliga hörn, Borgar och befästningar i gränsområdet, Göta älv, fallen, slussarna, kraftverken, Flottningen på Göta älv och Vänern, Sjöfart från vikingatiden till ångbåtsepoken, Trafiken över Göta älv, broar, färjor överroddare, Olyckor och tillbud på Göta älv, Varven vid Göta älv, Tegelbruken vid Göta älv och i Vänersborg, Göteborg och dess föregångare vid Göta älvs mynning, Det sentida Kungälv – den svenska staden, Trollhättan – industristaden vid forsarna, Vänersborg – hamn- och sjöfartsstaden, Andra platser i Göta älvdalen, Järnvägar i Göta älvdalen. Ämnena är både många och omväxlande samt – i viss mån – uttömmande, om man ser till huvuddragen.

Fisket – förr betydelsefullt

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Helt uttömmande kan dock inte ens en så noggrann och flitig forskare som Bo Björklund vara. I vissa fall kan det nämligen vara mycket svårt att få fram uppgifter. Under läsningen slog det mig, att fisket inte hade fått något eget kapitel. I det femte kapitlet finns visserligen ett mycket värdefullt avsnitt om ”Laxfisket i Lilla Edet”, men om det övriga fisket finns enbart smärre anteckningar här och var. Tack vare Göta älv kunde fattigt folk få gratis sovel till potäterna, om bara fiskelyckan var något så när. Givetvis måste pojkar, män och kanske även fruntimmer med metspön ha funnits överallt för några mansåldrar sedan, före den stora välståndsutvecklingen. Sådant fiske sätter dock som regel inte några spår i urkunderna, allra helst som dessa husbehovsfiskare nog föredrog att smyga med sin verksamhet. Deras fiskerätt var i många fall högst tvivelaktig. Fiskerätten tillhörde strandägarna, men till dem hörde inte glasbruksarbetarna i Surte eller pappersbruksarbetarna i Göta. Utvecklingen vad gäller insjöfiske gick under 1900-talet på de flesta ställen dithän, att markägarna inte brydde sig om sin fiskerätt utan lät folk fiska som de ville. Hade man inte fiskerätt, gjorde man dock klokt i att inte skylta med fisk och metspö och inte heller berätta alltför mycket om sina bravader som storfiskare. Ett och annat har Björklund dock funnit. Jag har stannat för ett avsnitt, som är belysande.

Fiskande flottningskarlar

På älven förekom flottning. Stockarna buntades ihop till stora buntar, så kallade ”moser”. Flottningskarlarna följde med dessa moser och bodde på dem som på ett slags farkoster. Björklund har funnit en intressant skildring, skriven av Stig Hallberg: ”Mosekarlarna var utrustade med roddbåt, en presenning, som riggades upp som skydd för väder och vind och där man lagade mat. På vägen fiskade man och sålde en del av fisken till bönder vid älvstranden och köpte kanske mjölk och potatis av dem. En del fisk åt man upp på resan, som ofta tog ganska lång tid om strömmen var svag. Man sålde också fisk i Göteborg.” Fisk från älven användes således till mycket. Hallbergs beskrivning visar också, att man gjorde som man ville. Flottningskarlarna saknade avgjort allt slags fiskerätt, men de fiskade ändå och bjöd ut sin fångst till salu. Flottningskarlarna levde både bokstavligt och bildligt av älven. Det finns mycket att säga i ämnet, och jag återkommer i en följande artikel.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Wendelsberg – utflyktsmål med rik historia

Wendelsbergs stora huvudbyggnad och natursköna park har många upplevelser åt besökarna. Huset är i skrivande stund mer än 120 år gammalt. (Det var färdigt 1883.) Även 1800-talets praktbyggnader börjar nu uppnå en ansenlig ålder. Wendelsberg har dessutom förändrats med tiden för att kunna uppfylla nya krav. Byggnaden har därför mycket att berätta.

Stor naturpark

För mig som Mölndalsbo har Wendelsberg alltifrån min barndom varit ett uppskattat utflyktsmål. Wendelsberg ligger i Mölnlycke (Råda socken), och numera finns utmärkta cykelvägar mellan Mölndal och Mölnlycke. De går mycket naturskönt utefter Stensjön och Rådasjön. När man kommer till Wendelsberg, har man dels själva palatset, då kallat villa, nu slott, dels den väldiga naturparken runtomkring. Här finns stora strövområden. Bruno Wendel, som ägde Mölnlycke fabriker, anlade denna park 1865-1870. Här finns alla sorters lövträd, framför allt bokar. Detta är ett lugnt och fridfullt område med stora skönhetsvärden.

Vägledning för besökare

Wendelsbergs huvudbyggnad före ombyggnaden. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings fotosamling.

Wendelsbergs huvudbyggnad före ombyggnaden. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings fotosamling.

Alltsedan 1908 är Wendelsberg folkhögskola för nykterhetsrörelsen. Huvudman är IOGT-NTO. Huset inrymmer dessutom en expedition, som är turistbyrå och reception för vandrarhemmet. (Man kan hyra rum i elevhemmet bredvid.) Man får gärna gå in i huset och beundra den praktfulla inredningen. Hörsalen hör till Västsveriges ståtligaste och stilfullaste samlingsrum. Den är väl värd ett besök. Däremot har ännu så länge inte guidade rundvandringar för allmänheten anordnats. Numera finns emellertid en vägledning, som man kan ta med sig vid besök på platsen. Råda Hembygdsförening har ägnat sin årsskrift för 2016 åt detta ämne: Råda Hembygdsförening 2016: Tema Wendelsberg (2016, 54 sidor, av dem 38 om Wendelsberg.) Den berikar på många sätt ett besök på Wendelsberg.

Sven Östberg – en framstående berättare

Wendelsberg i våra dagar. År 1932-1934 byggdes palatset om. Man höjde taket och inredde elevrum i vindsvåningen. Foto: Lars Gahrn.

Wendelsberg i våra dagar. År 1932-1934 byggdes palatset om. Man höjde taket och inredde elevrum i vindsvåningen. Foto: Lars Gahrn.

Huvudförfattare är Sven Östberg, som är född och uppvuxen i Mölnlycke. Han har – liksom fadern – arbetat som lärare på Wendelsberg och blev så småningom även rektor. Han kan ämnet i grund och behärskar även den svåra konsten att berätta fängslande. Redogörelsen är sakrik, lagom utförlig och skriven med glimten i ögat. Man har verkligen inte tråkigt i Sven Östbergs sällskap. Tvärtom lockas man hela tiden att läsa vidare till nästa avsnitt. Hela tiden får man matnyttiga upplysningar. Även den, som känner Wendelsberg väl, får hela tiden lära sig nytt. Wendelsberg hör till de anläggningar, som gör ett starkt intryck på besökarna och ger bestående minnen. Sådana anläggningar vill man veta mer om. Wendelsbergs park liksom Råda säteris engelska park vore väl värda en utförlig skildring av biologer, geologer, ornitologer, botaniker och andra. Föreliggande skildring är till största delen historisk och kulturhistorisk och som sådan utmärkt.

Stora skador

I hörsalen finns flera vackra reliefer, bland andra denna, som visar teologin, en kvinna med en bok (sannolikt bibeln) under armen och den helige Andes låga över huvudet.

I hörsalen finns flera vackra reliefer, bland andra denna, som visar teologin, en kvinna med en bok (sannolikt bibeln) under armen och den helige Andes låga över huvudet.

Huset är en mycket stor timmerbyggnad, klädd med liggande plankor. Av ”estetiska skäl” var stuprören inbyggda i husknutarna. Liggande panel samt inbyggda stuprör kan bara betyda en sak: vattenskador och röta. Byggnaden hade sina brister. Detta stora hus skulle vidare värmas genom ett varmluftssystem. Som bekant brukar inte heller sådana fungera tillfredställande. Folkhögskolan har haft stora bekymmer med fastighetsunderhåll under årens lopp. Statyer och reliefer tillverkades av konstmaterial, som har en benägenhet att vittra bort. Jag har själv sett en trädgårdsurna i upplösning. Man hade funnit den någonstans och ställt upp den utanför stallet. Nu är den borta. På Nääs slott förvaras utomhusstatyerna numera i slottets källare, alla mer eller mindre skadade. På detta sätt har många trädgårds- och parkanläggningar från 1800-talet förlorat mycket av sin utsmyckning. När man i framtiden på allvar börjar restaurera 1800-talets trädgårdar, blir man tvungen att gjuta om många statyer och tillverka dem i beständigare material.

Sjöjungfrun Lorelei fanns bland statyerna

På grindstolparna fanns två örnar. Nu är bara den ena kvar.

På grindstolparna fanns två örnar. Nu är bara den ena kvar.

Nedanför Wendelsberg finns Svandammen, en av sju dammar i parken. Över den reser sig en hög klippa. Uppepå den fanns – berättar Sven Östberg – en staty av Lorelei, den kända sjöjungfrun, som sitter på en klippa vid floden Rhen och lockar sjöfarare i fördärvet. Fullt så farlig kan sjöjungfrun i Wendelsbergsparken inte ha varit, men hur som helst är hon nu borta. Uppe på klippan finns stengrunden, som bar upp statyn, ännu kvar. Den har förbryllat mig, men Sven Östberg gav mig svaret på mina frågor. Visst skulle det vara trevligt, om vi fick Lorelei tillbaka! Anläggningen är icke fullständig utan henne. Icke helt oväntat var mannen bakom slott och park, nämligen Bruno Wendel, tysk, närmare bestämt sachsare. Det kan man ana redan vid grindarna. På grindstolparna stod två örnar. (Nu är den ena tyvärr stulen och efterlyses härmed.) Örnen är som bekant sinnebilden för det tyska riket.

Mycket sprit i källaren

Sven Östberg går igenom Bruno Wendels bouppteckning, som upptar 2753 flaskor vin, 15 buteljer champagne, 6 flaskor rom, 1 ½ flaska konjak, 1 flaska arrak, 4 flaskor sädesbrännvin och 28 flaskor hallonsaft. I nykterhetens blivande högborg var det med andra ord klent beställt med nykterheten på Wendels tid. Detta gäller 1893. När nykterhetsrörelsen tog över 1908 återstod endast tomflaskor, som avyttrades med god förtjänst. Dock återstod även 28 oöppnade flaskor med hallonsaft. Efter alla dessa år kom äntligen nya ägare, som intresserade sig för hallonsaft. Det var på tiden (och i tiden).

Läs vidare

För den som vill fördjupa sig i ämnet finns ett och annat att läsa. Här kommer de skildringar, som jag känner till:

Waldemar Hallin, Wendelsbergs Folkhögskola, kapitel i: Rådaboken, redaktör Hjalmar Pehrsson, Gbg 1945 (s. 36-41). Hallin arbetade som lärare vid folkhögskolan och blev senare rektor. Han kan därför meddela många värdefulla uppgifter.

W-NTO, Redigering och text: Lars Esaiasson, Layout och teckningar: Sture Josefson, Prologen författad av Herger Karlberg, Vinjetterna tecknade av Inger Karlberg, Foto av nybyggnaden: Jan Olsson, 1965. (Denna skrift innehåller 39 opaginerade sidor med främst värdefulla bilder men även text om Wendelsberg.)

Dan Korn, ”Bruno Wendel”, ”Hemma hos Wendels” och ”Wendelsbergs folkhögskola grundas”, kapitel i: Dan Korn, Mölnlyckeboken: Ett samhälles historia genom tvåhundra år, 1983, s. 31-38 och 102-113. Utmärkta bilder och värdefulla sakuppgifter.

Erik W. Gatenheim, Wendelberg, kapitel i: Gatenheim, Råda – bygd, socken, kommun, 1984, 184-189. Även Gatenheim hade som folkhögskolelärare stor sakkunskap. Hans skildring innehåller många uppgifter av värde.

Lars Gahrn, Artikelserie om Wendelsbergs inre utsmyckning, i: Mölndals-Posten 20/9, 27/9, 11/10 och 18/10 2000 samt 3/1 2001.

Ulf Erixon, Wendelberg och dess park, kapitel i: Erixon, Mölnlycke Fabriker – ett stycke svensk industrihistoria, 2003, s. 102-11, även 78-79. En mycket utförlig och värdefull krönika.

Åke Magnusson, Oskar Lundgrens väg och Parkvägen, avsnitt i: Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 103 och 104.

Beverley Jollands och Paul Fischer, 100 klassiska sevärdheter: En monumental jordenruntresa, utan tryckår. (På sidorna 108-109 behandlas Loreleiklippan i Rhendalen.)

Ovanstående litteraturförteckning är icke – som någon skulle kunna tro – dåligt korrekturläst. Namnet har nämligen två former: Wendelberg och Wendelsberg. Familjen Wendel använde formen Wendelberg, men senare har formen Wendelsberg slagit igenom. I litteraturen förekommer bägge formerna, men Wendelsberg överensstämmer med svenska språkvanor och bör föredras.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Båtsman Börje Ankare återvänder

Båtsmännen var många i våra socknar. I stället för att utrusta soldater eller ryttare skulle folket i våra bygder utrusta båtsmän till Kungliga Flottan under indelningsverkets dagar, alltså fram till 1901. Gamla båtsmansnamn som Slätt, Yhr och Netterblad förekommer ännu som efternamn.

Westgiötha Gustavianer levandegör historien

Jackans knappar är oknäppta! Det är helt enkelt alltför varmt i Hulebäcksgymnasiet för att man skall gå omkring med knäppt vadmalsjacka. Foto: Lars Gahrn.

Jackans knappar är oknäppta! Det är helt enkelt alltför varmt i Hulebäcksgymnasiet för att man skall gå omkring med knäppt vadmalsjacka. Foto: Lars Gahrn.

Indelningsverket ligger nu mer än ett århundrade tillbaka i tiden, men på Råda Hembygdsförenings höstmöte onsdagen den 21 oktober 2015 fick medlemmarna icke desto mindre se en livs levande båtsman på väg till Karlskrona, nämligen båtsman Börje Ankare från Båtsmanstorpet i Råda. Torpet låg i Råda, men båtsmannen var gemensam för Hyltan, Lahall, Kullbäckstorp och Pixbo i Råda, Gunnebo i Fässberg och Tulebo Nordgård i Kållered. Båtsmannen Börje Ankare har givetvis samlats till sina fäder mycket långt tillbaka i tiden, men Christer Johansson, en av de ledande krafterna inom föreningen Westgiötha Gustavianer, håller föredrag om båtsmännen och klär sig då i sjömanskläder. Hans förening åskådliggör historien på många sätt, bland annat därigenom att medlemmarna syr upp klädesplagg från den tiden. Iklädda tidstypiska kläder exercerar man, dansar man eller lever man lägerliv ungefär så som det kan ha gått till under flydda tider.

Byxor av segelduk

Nu har både jacka och mössa tagits av. Foto: Lars Gahrn.

Nu har både jacka och mössa tagits av. Foto: Lars Gahrn.

Christer Johansson hade mycket att berätta och många bilder att visa. Åhörarna följde noga med, men frågan är om inte hans kläder tilldrog sig störst intresse. Efteråt kom damerna fram och ställde frågor. Några kände på tygerna. Långbyxor kom att bli utmärkande för båtsmännens klädsel. I våra dagar går ju alla – även damerna – klädda i långbyxor, men då var knäbyxor det vanliga. Båtsmännens byxor var sydda av buldanstyg eller med andra ord segelduk. Christer Johansson berättade, att han hade sytt byxorna själv. Därmed steg han ytterligare några grader i damernas aktning. ”Man får en helt annan känsla för ett plagg, om man klipper till delarna själv och själv syr plagget”, berättade Christer Johansson. Även detta är alltså ett sätt att leva sig in i historien. Att få tag i buldanstyg i våra dagar hör inte till de lättaste uppgifterna, men gustavianerna har gott spårsinne. De hade upptäckt att försvarsmaktens gamla madrasser är sydda av segelduk. Alltså förvärvade man några sådana och började sy sjömansbyxor av dem.

Varma kläder

Christer Johanssons skjorta består av lintyg. Jackan är dubbelknäppt och består av vadmalstyg. Han gick omkring utan att ha en enda knapp ordentligt knäppt. När jag skulle fotografera honom, bad jag honom att knäppa alla knapparna. (Att gå med oknäppta knappar räknas som en dödssynd inom Kungliga Flottan.) ”Nej, det kan jag inte, då dör jag av värmen”, svarade Christer Johansson. Vadmalstyg värmer, och det var skönt att höra att forna dagars båtsmän hade värmande plagg. Han tog snart av sig sin varma rock. Till båtsmansdräkten hörde en sydd mössa. Även den var varm och åkte snart av huvudet inne i det varma Hulebäcksgymnasiet.

”Kalven” och vapnen

 Båtsmän och soldater hade väskor, som hängde i ett band på axeln. De var tillverkade av kalvskinn med håret kvar, för att väskan skulle avleda regnvattnet så bra som möjligt. Väskan kallades för enkelhetens skull för ”kalven”. Klädesplaggen användes länge och de slets helt enkelt ut. När de var gamla och slitna, användes de som ”släpkläder”, det vill säga arbetskläder för grovarbete ute på åker och äng eller inne i fähuset. Christer Johansson hade också med sig vapen: en musköt och två värjor. Även dessa blev mycket beundrade. Man fick vara med om ett möte med en båtsman från gamla tider.

Resan till Västindien

Christer Johansson i sjömanskläder och halmhatt på Saint-Barthélemy. Klädseln är betydligt tunnare och lättare än för en båtsman på nordligare farvatten.

Christer Johansson i sjömanskläder och halmhatt på Saint-Barthélemy. Klädseln är betydligt tunnare och lättare än för en båtsman på nordligare farvatten.

I sin ungdom brukade båtsmän eller blivande båtsmän göra långresor till sjöss för att skaffa sig erfarenhet av sjölivet, så att de kunde få båtsmänstjänst. Även soldater kunde få göra långresor. År 1794 skickade Göteborgs garnisonsregemente iväg 24 stycken soldater till Sveriges koloni i Västindien, Saint-Barthélemy. Man valde ut de värsta knektarna, som man helst ville bli av med. De skickades iväg med jakten Activité, som långt om länge kom fram. Inom några år var alla knektarna lika fullt döda på grund av dryckenskap och liderlighet. Westgiötha Gustavianer vill levandegöra minnet av Göteborgs yngre garnisonsregemente. Några pojkar och flickor från föreningen gjorde en resa till Saint-Barthélemy. De hade inte tålamod och tid att göra som sina föregångare. De åkte inte båt. De flög till Saint-Barthélemy. Deras vadmalsuniformer var dock alltför varma för Västindien. Därför hade de sjömansbyxor av ”buldanstyg” här i Västindien.

Svensktiden – en bra tid

Resan till Västindien var på många sätt en stor upplevelse. Gustavianerna från Västsverige blev mottagna med öppna famnen i Västindien. För invånarna på Saint-Barthélemy var svensktiden en bra tid. De liderliga och supiga garnisonssoldaterna från Göteborg tycks man inte ha hängt upp sig på. (Detta leverne var mycket vanligt i Västindien.) Mer än 130 år senare är knektarna hur som helst glömda. Någon stor koloni var detta emellertid inte. Gustaf III fick den av Frankrikes konung. Gustaf III hade velat ha en stor ö med stora sockerplantager, men han måste nöja sig med denna klippö utan plantager och utan vattenkällor. Gustaf III:s gengåva var inte heller den särskilt furstlig. Fransmännen fick ett sumpigt och låglänt strandområde i Göteborg. Kasinot ligger nu på denna tomt, som förr kallades ”Franska tomten”.

Program för hela Västsverige

Härens uniformer skiftade från regemente till regemente, men båtsmännens klädsel var ungefär densamma över hela riket. Så här såg båtsmännen ut i Mölndal, Kållered, Lindome, Råda och så vidare. Westgiötha Gustavianer har med andra ord ett båtsmansprogram, som kan användas över hela Västsverige.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

En viking på Göta kanal

Den, som gör en resa, har alltid något att berätta. Så säger ordspråket, som är tillämpbart i allra högsta grad om Göta kanal. Böckerna om Sveriges blåa band är många. Även Thomas Siösteen har bidragit till bokfloden. Hans bok har mycket nytt att tillföra.

Roddbåten Lisa

Thomas Siösteen har tjärat sin roddbåt Lisa af Långholmen. På huvudet har han sin ullhatt.

Thomas Siösteen har tjärat sin roddbåt Lisa af Långholmen. På huvudet har han sin ullhatt.

Han företog resan i en roddbåt, närmare bestämt en sump, en gammal roddbåt, som användes förr i tiden av fiskare i Stockholms skärgård. Den är spetsgattad och är – enligt Siösteen – ”flink att ro och tar sjön bra”. Det kan behövas. Siösteen bor nämligen på en ö strax utanför Vaxholm. Härifrån hade han föresatt sig att ro utefter östkusten ner till Slätbaken och därifrån på Göta kanal till ön Fjuk i Vättern med sin nytjärade roddbåt ”Lisa af Långholmen”. Bokens titel är: Thomas Siösteen, Resan till Fjuk: Med roddbåt längs ostkust, Göta kanal till Vättern (Visto Förlag, Text och foto: Thomas Siösteen, Illustrationer: Linnea Eriksson, 2016, 77 sidor). Detta är en båt av gammalt slag. Följaktligen ger Siösteens bok insikter i hur det kunde vara att ro till sjöss på den gamla hårda tiden. Även ett och annat i hans utrustning hör gamla tider till, till exempel en ullhatt, som han har fått av en kvinna på ön North Ronaldsay på Orkneyöarna norr om Skottland. Ullen kommer från får, som härstammar från och liknar får från vikingatiden.

Ullhatt och regnkläder

Siösteen ror vid Vaxholm, i kastellets hamn i oktober-november 2016. Han spelar smugglarkungen Algoth Niska.

Siösteen ror vid Vaxholm, i kastellets hamn i oktober-november 2016. Han spelar smugglarkungen Algoth Niska.

Efter lång användning och många erfarenheter sammanfattar Siösteen ullhattens egenskaper med orden: ”Varm, står mot regn bra samt skydd mot solen.” Under sekelskiftesdagarna i Vaxholm 2014 mötte jag honom, då han, klädd i grågubbekläder (kronoarbetskarlarnas vadmalsdräkt) rodde besökare runt Vaxholms fästning. Han hade även då sin spetsgattade sump Lisa af Långholmen att ro i. Siösteen har ett starkt historiskt intresse, vilket gör boken givande för alla, som vill lära mer om historiska sjöresor. Hans resa till Fjuk skulle dock vara en nöjesresa, vilket medför, att han inte nekade sig sentida bekvämligheter som moderna regnkläder. Oavsett hur nytjärade och tätade forntidens farkoster kan ha varit, bör den tidens sjöfarare ändå ha blivit genomblöta. Det regnade titt som tätt över Siösteen, och inte heller förr torde mellantiden mellan regnskurarna ha varit lång. Siösteen torkar ofta kläder. Om kvällen hänger han sina blöta persedlar på tork.

En viking

Siösteen ror får på Gotland 2015 i sin gotländska allmogebåt ”Fru Vind”.

Siösteen ror får till sin ö i sin gotländska allmogebåt ”Fru Vind”. Foto från 2015.

I vissa avseenden avviker han från forna tiders sjöfarare. Återkommande är uppgiften att han tvättar kläder. I gästhamnarna passar han på att utnyttja tvättmaskinen eller någon av tvättmaskinerna. Att tvätta var förr kvinnfolksgöra, och sjöfararna tvättade inte ofta, om de skulle göra arbetet själva. Kläderna bör ofta ha luktat illa av både fukt och smuts. Även om Siösteen inte luktade som en viking, såg han dock ut som en sådan. Vid två tillfällen tar andra sjöfarare honom för en viking. En liten tysk pojke blir så intresserad, att han vill hjälpa vikingen att sätta upp tältet. Även en kraftfull viking kom inte långt med en dags rodd. Siösteen är en van och kraftfull roddare, men dagsresorna blir korta: 20 sjömil, 18, 4, 10, 25, 14, 14, 17, 22, 5, 7, 12, 12, 4, 7, 2 och 10 sjömil. Man lägger märke till de mycket olika siffrorna och de genomgående korta dagsresorna. Som mest kommer han tre-fyra mil framåt på en dag.

Lyckokänsla

Man brukar lugna ner sig till sjöss och komma in i en lugnare och långsammare rytm och takt. Så är det inte minst med Siösteen. Dessutom trivs han till sjöss och med livet i tält. I boken lyckas han förmedla denna trivsel, som tidvis övergår i lyckokänsla. Efter Borenshults slussar skriver han: ”Det är en riktig frihetskänsla att lämna slussarna och ro ut i kanalens vackra och sommarvälkomnande landskap.” Siösteen trivs också med att möta andra människor, inte minst slussvakterna. Alla möten omnämns och beskrivs i uppskattande ordalag. Om slussvakterna satte han ihop följande rim:

Världens bästa personal
finns på Göta kanal.
Ingenstans i världen finns
sådana duktiga män och kvinns.

Detta är överord, men de ger uttryck för hans förtjusning över en vacker och trevlig resa. Denna förtjusning lyckas han förmedla på ett tilltalande sätt i sin bok. Man får en lärorik och trevlig läsupplevelse.

Klicka här för denna artikel som pdf