Gökotta med västgötsk folkmusik

Skulle det bli någon gökotta på Råda säteri under corona-epidemin 2020? Mölnlycke Blåsorkester hade med anledning av faran för smittspridning inställt sin sedvanliga konsert, men klarinettisten Dan van Ginhoven i denna blåsorkester tyckte, att en mindre gökotta för några släktingar och vänner kunde man väl ändå ha.

Många folkmusikuppteckningar

Dan van Ginhoven och Torsten Nordander spelar klarinett under gökottan på Råda säteri 2020. Foto: Lars Gahrn.

Tillsammans med sin gode vän och spelkamrat Torsten Nordander bjöd Dan van Grinhoven på gökotta Kristi Himmelfärdsdag, torsdagen den 21 maj 2020. Till vännerna hörde även jag. Vi var allt som allt 14 åhörare, som satt utomhus på säteriets mellersta terrass åt Rådasjön. Vi hade rent önskeväder: sol, värme och vindstilla, Dan och Torsten är spelkamrater sedan 30-40 år tillbaka. De var samspelta och kunde sina låtar. De båda vännerna inriktar sig på Västergötlands folkmusik men är intresserade också av Bohuslän och Halland. Dan har ungefär 80 låtar på repertoaren men många fler i huvudet. Båda spelade – som folkmusiker brukar göra – helt utan noter. Båda kan mycket väl läsa noter och gör så i andra sammanhang. Även många av deras föregångare kunde både läsa och skriva noter. I så kallade ”spelmansböcker”, notböcker skrivna av spelemän, finns omkring 60,000 låtar nedtecknade. I Stockholm, närmare bestämt i Svenskt Visarkiv, finns i runda tal 100,000 nedteckningar av låtar. I det stora verket ”Svenska låtar” finns 8000 av dem tryckta. Verket omfattar 24 band. Ett av banden ägnas åt Västergöteland, två åt Skåne och fyra åt Dalarna. Den stora samlingen av uppteckningar innehåller låtar från många olika håll och olika tider av samma låtar, lätt förändrade. En hel del av denna musik är ”trivial”, säger Dan. Det gäller att välja ut de bästa låtarna. Även förr behövde man tydligen bakgrundsmusik, och då kunde enklare stycken passa bra. När han skall ge konsert, vill Dan emellertid ha ”det som sticker ut”.

Noter – en skiss av melodin

Dan van Ginhoven i folkdräkt från Töcksfors i Värmland under midsommarfirandet vid Wendelsberg 2018.

För en västgöte är ”Sexdrega-samlingen” givande. I Sexdrega utanför Borås fanns flera framstående spelmän, som har efterlämnat spelmansböcker, de äldsta från början av 1700-talet. Tack vare dessa böcker kan man få veta, vad man spelade på den tiden, och hur musiksmaken förändrades under 1700-talet. Tack vare spelmansböckerna finner man, att samma låtar är spridda över hela Sverige, och att de tydligen spreds fort. Notskriften är viktig, men den är bara en skiss, understryker Dan. Den säger ingenting om rytmen. Inte heller finns som regel – inte ens i verket ”Svenska låtar” – någon anteckning om hur snabbt eller långsamt olika avsnitt skulle spelas. Därför är spelmansstämmor viktiga. På dem kan man diskutera med andra spelmän, hur låtarna kan spelas. När man skall spela en låt utan noter, är början och rytmen de viktigaste delarna. Kommer man på dem, brukar resten gå av sig självt. Musikstyckena kan i övrigt ofta vara mycket lika varandra.

Gökpolska och gökvals

Första stycke under konserten vid Råda säteri var Gökpolska efter en bygdens son, Robert Johansson, som på sin tid var bosatt nära Härryda kyrka. Han var både fiolspelman och klarinettspelman. På hans tid varade ett äkta bondbröllop i dagarna tre eller mer. Spelmannen eller spelmännen var med hela tiden. Det sista tredagarsbröllopet i dessa bygder hölls i Rävlanda 1921. Robert Johansson var med. Klarinetten ansågs vara ett finare instrument än fiolen. När gubbarna började bli fulla och väsnades, hörde de inte längre fiolen, men klarinetten hörde de. Militärmusiker hade fått lära sig spela klarinett, och på det sätt spreds klarinettspelet till bygdens spelmän. När spelmännen tappade tänderna, måste de lägga klarinetten på hyllan. Varken Dan eller Torsten visste emellertid, om man kunde spela klarinett med löständer. Efter Robert Johanssons Gökpolska följde Gökvalsen av Karl Aron Hakberg i Skövde. Hur var det då med den riktiga göken, undrar kanske någon vid det här laget. Jodå, han lät höra sig. Vi hörde en ”östergök”, med andra ord en ”tröstergök”. Redan när jag cyklade till Råda, hade jag hört en gök vid Vällsjön.

Näckens polska – Västergötlands Horgalåt

Dan van Ginhoven på klarinett och Erling Joachimsson på dragspel under midsommarfirandet vid Wendelsberg 2018.

Därefter var det dags för Näckens polska, även den efter Karl Aron Hakberg i Skövde. Erik Gustaf Geijer skrev ned och omarbetade melodin. Arvid August Afzelius skrev texten. Tillsammans skapade de en slagdänga av stor skönhet, ett klassikt musikstycke inom romantikens musikvärld. Melodin skall dock ursprungligen eller i vissa varianter ha varit mera medryckande eller rentav vild. När man spelade denna polska, kunde man – enligt Hakberg – befara att möblerna började dansa. Näckens polska tycks med andra ord ha varit Västergötlands motsvarighet till Horgalåten. Limmerhultspolskan efter Robert Johansson i Härryda har ingenting mer med Limmerhult (i Härryda) att göra än att den har fått detta namn, försäkrar Dan van Ginhoven. I Skepplanda fanns den kände spelmannen Albert Andersson. Hans Brudmarsch spelades, då Dans mormorsmor gifte sig i Skepplanda på 1880-talet. Åtminstone vill Dan gärna tro att den spelades då. Sannolikheten lär vara stor. Den kände spelmannen Alexius Johansson spelade en gång en polska som extranummer på en spelmanstävling i Göteborgs konserthus. Polskan fick sedan heta ”Extranumret”. Många låtar, så kallade engelskor, här i väster kommer från Storbritannien, så till exempel ”Soldiers joy” efter Robert Johansson. Den är känd i 90 varianter bara i Sverige. ”Polka från Skogstorp” kallas även ”Ardennern”, eftersom man tycker sig höra en tung Ardennerhäst klampa fram i denna polka. En av Dans favoriter är spelmannen Johan Albert Pettersson i Ornunga. Av hans tolv låtar spelar Dan och Torsten tio. Pettersson hade pomada i håret och brukade gå runt hemma i stugan, då han övningsspelade. Följden blev att en ring av pomada bildades i taket. Det är lätt att missuppfatta vad spelmännen ville ge uttryck åt. Förr var moll ej sorgligt. Tvärtom var C-dur det sorgligaste man kunde tänka sig. Så var det hos till exempel Bach. Dan kan sitt ämne, och när han berättar, får man både de stora dragen och som synes även många små detaljer som krydda på anrättningen.

Omväxlande underhållning

I det gamla Fattigsverige hade man inte alltid tillgång till vare sig spelmän eller ens instrument. Då kunde det hända, att någon trallade låtar. Dan van Ginhoven trallade en snapsvisa för oss. Dan och Torsten bjöd på en mycket omväxlande gökotta med många olika musikstycken och mycket musikhistoria. Litet grand av denna musikhistoria har jag velat föra vidare. Samtalet om musik fortsatte efter konserten. Deltagarna i gökottan ville helt enkelt inte gå hem. En av dem sade avslutningsvis: ”Vi ses väl igen, vid samma tid och på samma plats nästa år?” Gökottorna på Råda säteri är uppskattade. Spelmansmusik fanns och finns i alla delar av Västergötland. Påfallande var att en storhet från bygden, nämligen Robert Johansson från Härryda, fick en framträdande plats i gökottan på Råda. Han är företrädd i det stora verket Svenska låtar, närmare bestämt i delen, som handlar om Västergötland, med tretton nummer (numren 165-177). Dan Korn har sammanställt åtskilliga låtar från honom i sin bok ”Folkkultur: Tradition och gammaldags liv i socknarna Råda, Landvetter, Härryda, Björketorp och Bollebygd” (1981, s. 172-177).

Lars Gahrn

2020-06-04

Greggereds historia av Kajsa Karlsson

Söndagen den 1 mars 2020 var Greggereds kapell fullsatt. Equmeniaförsamlingen i Lindome har ett kapell i Greggered, byggt 1906. Här anordnas omtyckta cafékvällar med en salig blandning av gamla eller nya läsarsånger, predikan, föredrag och bildvisning samt kaffe, smörgåsar och kakor.

Fattig by med många binäringar

Kajsa Karlsson med sin bok. Foto: Lars Gahrn.

Kajsa Karlsson bor i gården Ivers i grannbyn Knipered. För 60 år sedan flyttade hon till Lindome, men helt och fullt räknas hon nog inte som äkta Lindomebo ändå, sade hon med glimten i ögat. Fem hembygdsböcker har hon skrivit och tagit en by åt gången. Nu hade turen kommit till Greggered. Kajsa Karlsson har som vanligt gått grundligt till väga och samlat in allt möjligt källmaterial. Hallands landsbeskrivning från 1729 är även denna gång en viktig källa. I denna beskrivning gör Greggered – liksom för övrigt Lindomes andra byar – ett fattigt intryck. Gårdarna var små, och mycket av jorden var mager. Bergen och backarna var skoglösa och kala. Byborna var beroende av bisysslor, framför allt möbelsnickeriet, som i vissa fall snarare var huvudnäringen. Kajsa Karlsson har gått igenom skifteshandlingarna och kan förklara hur gårdar har flyttats ut från bykärnan. På detta sätt får man veta, hur den nuvarande bebyggelsebilden har uppstått. Åhörarna var med på noterna och följde noga med på kartorna. Tack vare kyrkböckerna kunde Kajsa Karlsson likaså redogöra för vilka, som bodde på dessa små gårdar, och hur de har flyttat, till exempel i samband med giftermål. Ett bekymmer för Kajsa Karlsson har varit, att samma namn förekommer gång på gång. ”Om kvinnorna inte hette Anna-Britta, så hette de Anna-Christina.”

Hemmadöttrar tog ofta över gårdarna

Altartavlan med Jesu tomma kors, predikstolen och altaret med Thorvaldsens Kristus. Greggereds kapell är en stilfull kapellmiljö, som ger en glimt från forna väckelsetider.

Även denna gång har Kajsa gjort iakttagelsen att Lindomeborna fann sin make eller sin maka inom socknen och ofta inom hembyn. Vi föreställer oss kanske i allmänhet att äldste sonen blev kvar på gården och tog över gårdsbruket. Minst lika vanligt är, att en dotter blir kvar på gården, och att hennes man flyttar hem till henne. När Kajsa Karlsson hade kommit så långt i sin genomgång, ropade en dam i kyrksalen: ”YES!!!” med stort eftertryck. Även i våra dagar är det tydligen så, att en dotter ofta blir kvar på hemgården. Från gamla Lindomebor hade Kajsa Karlsson fått låna fotografier från Greggered. Dessa återfinns i boken och tilldrog sig mycket stort intresse från de församlade. Bokens titel är: Kajsa Karlsson, Greggereds by genom drygt två sekel (2020, 148 sidor). Författarinnan sålde många böcker under aftonen, och det blev sent. Många dröjde sig kvar och ville tala både med författarinnan och med varandra. Kapellet surrade som en bikupa. Kvällen var en stor framgång för både Kajsa Karlsson och Greggereds kapell.

Lars Gahrn

Telefonsamlaren Ove Svenssons exlibris

Vad skulle Ove Svensson i Mölndal ha för något i sitt exlibris, om inte en telefon? Han är känd som en av Västsveriges kunnigaste och mest intresserade telefonsamlare. Hemma har han ett mindre telefonmuseum.

Ericssons äldsta telefonmodell

En telefonsamlare bör ha en telefon i sitt exlibris.

Ove föddes 1952, och tolv år gammal köpte han en bakelittelefon genom Clas Ohlson. Snart köpte han sin andra telefon, och då hade han två telefoner att skruva isär och sätta ihop. Detta bör ha hänt 1964, eller däromkring. Ungefär tio år senare, eller i början av 1970-talet, ville han ha ett exlibris. Hans bokägarmärke kom att prydas av en telefon. Vi ser den äldsta Ericsson-modellen från 1884, ritad av L. M. Ericsson själv. Den kom att bli ett varumärke för detta företag och tillverkades mycket länge, från 1884 till 1932. Den kopierades i andra länder. Fler än tio andra företag har designat kopior. Teknik var fint på 1880-talet. Man ville därför visa sin teknik. Maskineriets alla delar är synliga. Klockspolarna och klockan ligger utanför. Kugghjulen till generatorn är synliga. Vill det sig illa, kan man fastna där med hår och fingrar. I motsats till efterföljande modeller saknar denna ett skyddande skal. Ove Svensson har utnämnt denna modell till ”funktionalistisk före funktionalismen” och ”extremt funktionalistisk”.

Katalogbild användes

Ove Svensson är fotograferad vid den äldsta fungerande telefonen i Mölndals Hembygdsmuseum. Foto: Lars Gahrn.

Telefonen kallas ”taxen” med anledning av sina fyra krumma och korta ben, som kan erinra om taxens ben. Dessa ben är magneter åt generatorn. Bilden av telefonen togs ur någon katalog. I slutet av 1800-talet använde man ännu inte fotografier till katalogerna utan teckningar eller träsnitt. En sådan bild har Ove använt. Detta exlibris trycktes av hans bror Ulf, som då arbetade på offsettryckeriet ”Just nu”. Han har använt syrafritt, blekt papper, som var modernt då. Ove skulle dock så här i efterhand ha föredragit ett handgjort och inte fullt så vitt papper. Som läsarna säkert märker, hade han kunnat bli en framstående och sparsmakad exlibris-kännare, om han inte helt och hållet hade fångats av telefonernas kulturhistoria, som är mycket omfattande och ger honom full sysselsättning.

Nytt exlibris på önskelistan

Ove Svensson använde sitt exlibris i fem-sex år och fann, att det gjorde nytta. Lånade man ut böcker, kunde låntagaren se vem som ägde boken, och då ökade möjligheterna att få tillbaka den utlånade boken. Ove ville dock ha ett snyggare exlibris med ålderdomligare typsnitt, men han har haft mycket att syssla med. Hans exlibris från början av 1970-talet är hittills hans enda.

Lars Gahrn

Fässbergs kyrka – den heliga historiens bildgalleri

Ville man se bilder, gick man till kyrkan förr i tiden. Före 1800-talet kunde väldigt många inte läsa. Få hade böcker, och de böcker som fanns saknade i allmänhet bilder. Gick man till kyrkan, hade man där både målningar och skulpturer. Färgprakten var ofta överväldigande.

Helig historia i färgbilder

Den botfärdige publikanen – ett föredöme för kyrkobesökarna. Foto: Lars Gahrn.

De, som inte kunde läsa, fick här de viktigaste händelserna i den heliga historien på bild. Här såg man nattvardens instiftande, Jesus på korset, Jesu gravläggning, uppståndelsen och himmelsfärden, ofta även Jesu födelse och hans dop, förutom mycket annat. Motiven skiftade givetvis från kyrka till kyrka, men de viktigaste var vanligast. Från läktarbarriären blickade heliga apostlar, som hade vågat och i de flesta fall även offrat livet för sin tro, ner på kyrkobesökarna. Ville man se på bilder, skulle man gå till kyrkan. Samtidigt påmindes man om den heliga historien. En liten repetition då och då kunde vara värdefull med tanke på stundande husförhör.

Fässbergs kyrka – rikt utrustad

Kraftfull apostlabild.

Fässbergs gamla kyrka blev rikt utrustad. Den gamla altartavlan visar nattvardens instiftande. Den nya altaruppsatsen från 1724 visar nerifrån och upp nattvardens instiftande, Jesus på korset, Jesu himmelsfärd och Frälsaren med segerfanan stående på jordklotet, som omslingras av ormen (det vill säga djävulen). Här finns också de fyra evangelisterna. Predikstolen har runt korgen Jesus och de fyra evangelisterna. På predikstolens ljudtak finns dygder, och på takets krön ses Frälsaren med segerfanan. Han står på jordklotet, som omslingras av en orm. Bakom prästen hänger på väggen en relief visande Frälsaren som smärtornas man. På läktarbarriärerna finns målningar, som visar tolv apostlar. (Paulus är med men inte Jakob, Johannes bror.) Dessutom finns här den botfärdige publikanen, Moses och Aron samt Frälsarens bild. Komminister Linda Knutsson brukar säga till konfirmanderna, att den botfärdige publikanen är en gestaltning av mig själv, som behöver göra bot. Hon påpekar samtidigt, att mitt emot på andra läktarbarriären (vid predikstolen) finns Jesus Kristus – räddaren och frälsaren. Det är fint och fyndigt sagt och visar vilka möjligheter man har att använda kyrkans bildgalleri i undervisning och förkunnelse.

Jesus Kristus – avbildad 16 gånger

Tack vare den nya skriften om Fässbergs kyrka kan man ta med sig kyrkans bildskatter hem.

Om man räknar samman alla dessa bilder, finner man att Jesus Kristus är avbildad sexton gånger, närmare bestämt fem gånger som skulptur eller relief och elva gånger på målning. Jesus är väl den, som flest gånger omtalas i Nya testamentet, och då skall han också avbildas flest gånger i Fässbergs kyrka. På andra plats kommer Maria, Moses och två av evangelisterna (Matteus och Johannes) som är avbildade tre gånger var. De övriga två evangelisterna (som inte är apostlar) avbildas två gånger var. Jesu födelse, himmelsfärden och Jesus med segerfanan är avbildade två gånger vardera. Under östra sidoläktaren finns tre målningar som visar Jesu födelse, Getsemanekampen och himmelsfärden. I koret finns sentida målningar av målarmästare Johan Alfred Berg. De visar Abraham och Isak, Mose med kopparormen, Mose i bön, Jesus och Emmaus-lärjungarna, pyramider, ett österländskt landskap, Jesu osynliga närvaro vid husfolkets andakt, Jesu födelse, patriarken Jakob och ängeln samt påskalammet, vars blod stryks på husets dörrposter. En sentida ikon visar jungfru Maria och Jesusbarnet.

Skrifter om kyrkan

Kyrkoherde Carl Sjögren har författat den nya skriften.

För att ta del av denna bildskatt fanns i äldre tid endast en sak att göra, nämligen att gå i kyrkan. Under 1900-talet förbättrades och förbilligades trycktekniken. Man började då trycka bilder av kyrkointeriörer och kyrkoinventarier i böcker och på vykort. På grund av kostnaderna blev bilderna emellertid både få och små. År 1987 fyllde Fässbergs nya kyrka 100 år. Detta firades med bland annat en kyrkohistorik, som ingick i Mölndals Hembygdsförenings årskrift för 1986. Jag skrev om Fässbergs gamla kyrka. Förre kyrkoherden Lennart Levén skrev om Fässbergs nya kyrka och dess inventarier. Thomas Ericsson, vår Krokslättskrönikör, fotograferade inventarierna. Man kostade på sig färgtryck, men Thomas Ericsson var inte nöjd med färgåtergivningen. På grund av skriftens lilla format (A5) blev även bilderna små. Sedan dess har mer än 30 år förflutit. Under denna tidsrymd har bilderna blivit än mer betydelsefulla. År 1987 var texten ännu det viktigaste. Om man ser historikens omfång, upptas det överväldigande största utrymmet av text. Sedan dess har det blivit billigare att trycka bilder, och tryckteknikerna har förbättrats. Förr var färgbilder sällsynta. Flertalet bilder var svart-vita. Nu råder närmast omvända förhållandet: Svart-vita bilder är sällsynta, och färgbilder är vardagsmat.

Bilderna tar över i skrifterna

Maria-ikon, skänkt till Fässbergs kyrka av Eva Forssell-Aronsson, som är en skicklig ikonmålare och själv har målat detta konstverk.

Dessa tankar kommer för mig, när jag tittar i en nyutkommen skrift: Välkommen till Fässbergs kyrka: En illustrerad guide och introduktion till kyrkan på Baazberget. (Text: Carl Sjögren. Layout: Carina Etander Rimborg, 2020, 46 sidor.) De två skrifterna från 1987 och 2020 visar skillnaderna och förändringarna inom trycksaksbranschen. Skriften från 2020 är betydligt bredare (21 centimeter bred och 21 centimeter hög) än sin föregångare (15 centimeter bred och 20 centimeter hög). I den nya skriften finns bilder på nästan varje sida. Bilderna är färgfotografier. Bilderna har blivit minst lika viktiga som texten och upptar större utrymme. År 2020 finns utöver de historiska upplysningarna betraktelser utifrån bilder och skulpturer i kyrkan. Carl Sjögren, kyrkoherde i Mölndals stora pastorat (församlingarna Fässberg, Kållered och Stensjön), berättar historien bakom de heliga män och kvinnor, som avbildas, förklarar sinnebilderna och lyfter fram de andliga lärdomar, som man kan (och skall) dra av kyrkokonsten. Avsikten med kyrkokonsten var just denna: kyrkobesökarna skulle påminnas om den heliga historien, om Frälsaren och om hans apostlar, som gick i döden för sin tro, och om mycket annat. På senare år har man allt oftare frångått den rena historiken och i stället blandat historiska upplysningar med kristen undervisning och kristna betraktelser. Man använder med andra ord på nytt kyrkokonsten till det som är dess egentliga syfte: att erinra om den heliga historien och ge betraktarna andliga lärdomar. Kyrkoherde Carl Sjögren tar vara på möjligheterna. Fässberg gamla kyrka var helgad åt jungfru Maria, men hon hörde under senare århundraden inte till de bibliska personer, som oftast avbildades. Evangelister och apostlar hade företräde i senare århundradens kyrkokonst. I Fässberg kyrka fanns hon med på en äldre målning, som visar Jesu födelse och har hängt i den gamla kyrkan. I den nya kyrkan hänger målningen under östra sidoläktaren. Jungfru Maria finns med också på en yngre målning med samma motiv, som målades i koret 1890 av målarmästare J.A. Berg. År 2020 skänktes en ikon, som visar Maria och hennes son, till Fässbergs kyrka. Den har målats av en församlingsbo, Eva Forssell-Aronsson. Motivet kallas ”Ömhetens Gudsmoder” och har (såsom brukligt är inom ikonmåleriet) både många och gamla förebilder. Carl Sjögren skriver: ”När du kommer till kyrkan kommer du till Maria. Hon blev mamma till Jesus, och eftersom den som är döpt är adopterad som Guds barn, med Jesus som storebror, är hon också alla döptas mamma.” Trosbekännelsens ord om ”de heligas samfund” blir mer påtagliga och uttrycksfulla än förut med en sådan tillämpning. Carl Sjögren anför några tänkvärda ord om ikonerna och deras uppgift:

”En ikon är inte som en tavla,
en ikon är ett fönster mot himmelen.”

Detsamma kan med samma rätt sägas om all den övriga konsten i Fässbergs kyrka.

Konst av hög kvalitet

Jesus Kristus som barn sträcker ut sina armar för att omfamna oss. Glasmålning från 1887.

Många släktled av Mölndalsbor har suttit i kyrkbänkarna och betraktat altaruppsatsen, predikstolen, apostlabilderna och allt annat. Jag har varit och är en av de många. I min barndom beundrade jag apostlabilderna och predikstolen mycket. Sedan dess har många år gått, och jag har under den tiden sett oräkneligt många kyrkor invändigt (och ännu fler utifrån). Jag beundrar fortfarande kyrkokonsten i Fässberg, fastän kanske inte lika mycket nu som då. Den är av hög kvalitet och tål att jämföras med det bästa på andra ställen. Konstverkens höga kvalitet framgår, om man jämför apostlabilderna med målningarna, som hänger under östra sidoläktaren. Där finns Jesu födelse, Jesu förklaring och Getsemanekampen. De är mycket enkla och naivt målade. De har sin charm även så, men konstnären har helt klart inte hört till de främsta. Predikstolen är en praktpjäs av hög kvalitet. Här som på andra ställen finns en dörr, som man öppnar, när man skall gå upp på predikstolen. Den finns numera inne i den före detta sakristian. Roland Segestam, en av våra församlingsmedlemmar, uppmärksammade dörren och beundrade den för dess konstnärliga värde. Han tyckte – med all rätt – att en sådan klenod inte skulle sitta undangömd på detta sätt. Jag håller helt och hållet med honom om detta och har därför skrivit en särskild bloggartikel om predikstolen och i första hand om dörren. Om dörren nu är undangömd, skall man i stället kunna se den på nätet.

Ta med kyrkan hem

Kommer man till en kommun, finner man som regel de äldsta, bästa och ofta även flesta konstföremålen i socknens kyrka. Fässbergs kyrka är ett utmärkt exempel på detta. Nu har alla kyrkobesökare möjligheten att så att säga ta med sig kyrkan hem. Carl Sjögrens skrift ”Välkommen till Fässbergs kyrka” har bilder på många av konstföremålen (men inte av alla, ty de är som sagt många). Här i denna skrift får man även med sig en del av förkunnelsen hem. Vi har all anledning att önska att skriften kommer att spridas till många intresserade. I dessa avkristningens tider bör alla kyrkans tillgångar tas i anspråk för att motverka avvecklingen. Konstskatterna hör till de viktiga tillgångarna, åtminstone i Fässberg.

Lars Gahrn

Bondesamhället i backspegeln

Stora delar av vårt land var ännu i mannaminne småbrukarbygder, där lantbrukarna levde av sina jordbruk och av binäringar, som i många fall var eller blev viktigare än ”modernäringen”. Under arbetet med sina och Karl-Erik Anderssons böcker om Risveden och sina böcker om Kilanda säteri och Göta älvs dalgång har Bo Björklund i grund lärt känna denna förgångna värld.

Boken kan bli kurslitteratur

Bo Björklunds nya storverk: Bondesamhället i backspegeln.

I sin senaste bok sammanfattar han ämnesvis vad han har fått veta under många år av forskning och insamlingsarbete. Hans nya arbete har titeln: Bo Björklund, Bondesamhället i backspegeln (2019, Förlag: Acta Risvedensis, 280 rikt illustreade sidor). Bo Björklund rör sig i huvudsak inom fem socknar i Göta älvs dalgång, på västgötasidan eller ”svenska sidan”, som bohusläningarna säger. Socknarna är Hålanda, Skepplanda, Kilanda, Starrkärr och Nödinge. Björklund rör sig inom sin hembygd med närmaste omnejd. (Han är själv med på ett klassfoto på sidan 138, lätt igenkännlig trots att han ännu var endast ett barn.) Tack vare sin sakkunskap, sin utförlighet och sina många talande åskådningsexempel lyfter han dock skildringen över hembygdsböckerna och gör den till en allmängiltig krönika, som med fördel skulle kunna användas som kurslitteratur för studenter och som faktabok för skolelever, oavsett om de har någon koppling till Björklunds fem socknar eller inte.

Mjölkhantering

Bo Björklund

Den, som i likhet med mig har läst Björklunds föregående böcker, känner igen mycket i den nya boken, men han skriver även mycket som är nytt, och när han återvänder till gamla välkända ämnen, fördjupar han i många fall skildringen. Det är mycket lätt att skriva mycket tråkigt, när man går på djupet och vill ha med allsköns detaljer, men Björklund blir inte tråkig. Tack vare sin berättarkonst, sina många åskådliga exempel och ett slösande rikt bildmaterial av hög kvalitet är hans skildringar alltid fängslande och förvånansvärt lättlästa. (Han har arbetat som lärare och tydligen under dessa många år lärt sig konsten att fånga åhörarnas och läsarnas uppmärksamhet.)

Viktiga ämnen

Axel Adlerbert gjorde stora insatser för mjölkindustrin. Foto: Lars Gahrn.

Trots 280 stora sidor hinner han inte med alla sidor av det gamla småbrukarsamhället, som ju var oerhört mångsidigt. Inledningsvis skildras ett antal gårdar inom de fem socknarna. Här får man en bra inledning till de kommande ämnesmässiga kapitlen. Läsaren uppfattar själv åtskilliga utvecklingslinjer i jordbrukets krönika, och de möter honom utförligare i de följande avsnitten. Bo Björklund behandlar i dessa den direktverkande vattenkraften, smedernas insats för jordbrukets mekanisering, handelsbodarna som köpte ägg och smör av bönderna, byskolorna, mjölkkörarna som hämtade böndernas mjölk, det småskaliga jordbruket innan jordbruket industrialiserades, det småskaliga bondeskogsbruket innan skogsbruket industrialiserades och den småskaliga mjölkhanteringen innan mjölkhanteringen industrialiserades. 40 sidor ägnas den storskaliga mjölkhanteringen. Här har Björklund gjort en stor insats genom att skapa en översikt med många fördjupningar.

Ämnen blir över

Mjölkpionjären Bo Natt och Dag blir utförligt skildrad i Bo Björklunds bok.

Allt är inte med denna gång heller. Björklund skriver: ”Produktionen av ägg och kött var betydelsefull men behandlas inte, husmodern, hennes arbete och unika roll som navet i familjeföretaget behandlas inte heller.” Under sitt insamlingsarbete måste Björklund ha fått in många uppgifter också om dessa ämnen. Följaktligen kan vi nog förvänta oss ytterligare en bok om bondesamhället inom några år. Det är viktigt, att modernäringen blir utförligt skildrad. Endast så kan vi, som inte själva har varit med, förstå hur våra förfäder och förmödrar har levat och arbetat. Bo Björklund har gett oss mycket. Av allt att döma har han mycket kvar att ge. Böcker av hans slag behöver vi mycket mer av. Den historiska litteraturen har en olycklig benägenhet att skildra andra världskriget och liknande hemskheter, men även vardagsliv och arbetsliv behöver skildras. Bo Björklund har en stor uppgift.

Lars Gahrn

Folkmusik är glädje

Folkmusik är glädje. Detta står fullt klart för var och en som lyssnar till folkmusikern Kristin Svensson, mera känd som Kristin Fornfela. Hon är en livlig och glad människa, och när hon spelar, blommar glädjen ut med full styrka. Hon ser lycklig ut och sprider sin glädje till åhörarna.

Brandvaktsrop och annan folkmusik

Kristin Fornfela i Stensjökyrkan med fiddla till vänster och fiol till höger. Foto: Lars Gahrn.

Onsdagen den 27 november 2019 spelade och sjöng hon på Stensjöträffen för daglediga från Stensjöns församling. Hon började med att sjunga och spela ett brandvaktsrop, upptecknat i Skara: ”Klockan är tretton slagen”. Bortsett från siffran tretton, som inte användes i den tidens tidsangivelser, och som var en medveten anpassning till klockslaget, då hon började, gav detta en fläkt från gamla tider. Sådana brandvaktsrop förekom i de flesta städer på den tiden mellan klockan tio på kvällen och fyra på morgonen. Kristin Fornfela spelar många sorters musik, men hon är upplärd av en folkmusiker; hon älskar folkmusiken, och hon återvänder alltid till folkmusiken.

95-årig spelman

Fornfela trio: Gunnar Svensson, Kristin Fornfela och Johan Ludvig Rask framför Brostugan vid Gunnebobro.

Hennes lärare var spelemannen Sven-Ingvar Heij från Mariestad. Han spelade ännu vid 95 års ålder. Tre veckor efter sin sista spelning dog han. Kristin Fornfela var med på hans sista spelning och spelade då tillsammans med honom. De spelade på ett äldreboende. De anställda frågade, hur länge han skulle spela. ”Jag spelar så länge som de gamle orkar”, svarade Sven-Ingvar Heij. De anställda tyckte – med tanke på hans höga ålder – att det vore bättre, att han spelade så länge som han själv orkade. Så borde de inte ha sagt, ty de fick vara med om en till synes ändlös spelning. Slutligen blev de tvungna att säga till Heij, att ”de gamla nog inte orkade längre”. Även för honom var folkmusiken glädje. Så mycket glädje gav den honom, att han alltså inte ville sluta.

Börja inte julen för tidigt!

Kristin Fornfela med Bodil Lindqvist, som håller i Stensjöträffen.

Den 27 november stod julen för dörren. Första söndagen i advent skulle infalla nästa söndag. Kristin Fornfela tyckte inte om, att man började julen alltför tidigt. Följden har, som hon så träffande framhöll, blivit att julen tar tvärt slut efter annandag jul. Förr började man senare och höll därför å andra sidan på längre. Eftersom julen var nära, spelade hon en del julmelodier, men hon valde inte någon av dem kända. Hon ville inte, att de kända julmelodierna skulle vara utslitna, när julafton stundade. Hon sjöng och spelade ”Kavaljersvisan”, som skulle vara en julvisa. Själv begrep hon inte varför inte varför den hade varit förknippad med jul, och ingen annan begrep något heller, men bra är den.

Julmusik från folkmusiken

När hon spelade en mazurka från Kållandsö, erinrades jag om så många julvisor, att jag måste fråga, hur det förhöll sig. Hon svarade, att väldigt mycket julmusik, gammal svensk julmusik, bygger på folkmusiken. Folkmusiken går i tretakt, och därför går nästan all julmusik i tretakt. De flesta svenskar kan stampa takten till tretaktig musik, men folk från andra länder hänger inte alltid med i dessa takter. De har annan musik i sina länder. En del folkvisor handlar om Jesu födelse, jungfru Maria, Betlehemsstjärnan och annat, som hör julen till, utan att för den skull kunna räknas som kristen eller kyrklig musik. Man skilde inte så hårt mellan kristen och värdslig musik på den tiden. Kristendomen genomsyrade allt och var en oskiljaktig del av folkets världsbild.

Trollbunden publik

Kristin Fornfela framför Brostugan vid Gunnebobro.

Kristin Fornfela trollband oss åhörare med sin sång och sin musik. Efter ett musikstycke ville ingen börja applådera. Man hade inte hjärta att bryta den högtidliga stämningen. Applåden kom igång sent, dröjande och svagt. Även om det inte är jul ännu, kan man dock mycket väl berätta om tomten, närmare bestämt gårdstomten och kvarntomten. Han har nämligen ingenting med julen att göra. Han är verksam året om, men en skål gröt (med en stor smörklick i) skulle han ha på julafton och i vissa fall även på andra dagar. Kristin Fornfela berättade flera sägner om tomten, mycket inlevelsefullt och målande, så att man nästan såg händelserna utspela sig inför sina ögon. I stället för att ge tomten gröt kunde man sticka ett par små vantar åt honom, berättade hon. Med sig till Stensjökyrkan hade hon en fiol och en fiddla, som hon spelade på. Fiddlan är en medeltida föregångare till fiolen. Instrumenten stämmer dock om sig alltefter väderleken. Detta kan vara ett bekymmer, om man som Kristin Svensson kommer farande från Mariestad.

En förberedelse för julen

Vi åhörare levde med i musiken, sången och berättelserna. Kristin Fornfela är en överlägset skicklig musiker och artist. Man erinrar sig den gamla föreställningen, att musiken är harmonier från en högre värld med uppgiften att göra människorna lyckligare och kanske även ädlare. ”Musiken ädla känslor föder”, heter det ju. Detta var en bra början på julen, eller skall vi, i Kristin Fornfelas anda, säga förberedelse för julen?

Inspelningar

Kristin Fornfela är så framstående, att inspelningar är högt önskvärda. Två cd-skivor föreligger: Massor av folkvisor: Kristin ”fornfela” Svensson. (Sång; Kristin Svensson. Inspelning, mixning och layout David Bergkvist, studio Zarkow, kri001). Fornfela trio: Kärlek och ohyra. Kristin Svensson – fiol, fiddla & sång. Lennart Svensson – gitarr & sång. Johan Rask – slagverk & gitarr. (Mix: Jonas Oresten & Johan Rask. Mastring: Johan Rask. layout: David Bergkvist. Utgivningsår: 2015.) Detta är utmärkta inspelningar av bra folkmusik. Man missar dock att se Kristin Fornfela framträda och uppträda. Hon har både utstrålning och ett uttrycksfullt kroppsspråk. Även en filminspelning vore önskvärd. Hon ger folkmusiken liv, tydlighet och kraft. Av alla folkmusiker, som jag har sett och hört, är hon den bästa. Andra spelar folkmusik. Hon är folkmusik.

Lars Gahrn

Änglarnas kyrka i Lerum

Lerums kyrka är änglarnas kyrka. Änglar finns överallt: i taket, på läktarbarriären och på andra ställen. Kyrkan har takmålningar. Taket föreställer himlen, och vad skall finnas i himlen, om inte änglar?

Änglar i taket

Kyrkan är ovanlig till sin yttre gestalt och mycket stilfull. Foto: Lars Gahrn.

Otaliga gånger har jag sett kyrkan och dess ovanliga kyrktorn från tåget. Då och då har jag stött på uppgifter om inventarier från Lerums kyrka, och de har ökat min nyfikenhet. Till slut kände jag, att måste resa dit och bese kyrkan. Kyrkor är på grund av stöldrisken sällan öppna nu för tiden, men man kan åka dit före gudstjänsttid, titta på kyrkan och vara med om gudstjänsten. Sommaren 2019 åkte jag till Lerum. Kyrkan har förändrats mycket under tidens lopp. Den byggdes 1681 och ombyggdes år 1899 till en korskyrka (under Oscar II:s tjugosjunde regeringsår). Kyrkan hade då änglar i taket, och då skulle de två nya korsarmarna också ha änglar i taket. Konstnär 1899 var Reinhold Callmander, som dels målade änglar i taket på de nya korsarmarna, dels gav de redan målade änglarna en (förmodligen välbehövlig) ansiktslyftning. Hans föregångare var inte en lika framstående målare. Callmander höjde kvaliteten i Lerums kyrka.

Symmetriska basunänglar

Basunängeln har en helt symmetrisk like.

Några av 1600-talets änglar är basunänglar, som blåser i basun inför yttersta domen. De båda änglarna är strängt symmetriska. Den ena är en spegelbild av den andra. I taket finns även evangelistsymboler och det himmelska Jerusalem (längst fram i koret), allt enligt uppenbarelseboken. Det himmelska Jerusalem har varit övermålat och ersatt med en annan målning, ett kors med strålar. På läktarbarriären finns målningar av änglar med musikinstrument.

Slagverkare tycks förekomma även i den himmelska orkestern.

Några änglar sjunger i stället. Även i dessa fall har Callmander målat. Han har granskat äldre förebilder med stor flit. När församlingen ville veta, vilka instrument änglarna spelar, var man tvungen att anlita musikforskaren Sven Berger som sakkunnig. Han lyckades lura ut, vilka instrument, som tydligen spelas i de himmelska rymderna. I mitten av läktarbarriären finns en sentida ikon, som visar Maria med barnet. I denna förnämliga kyrka är denna ikon ett av ytterst få nutida inslag. Denna kyrka har fått alla sina viktigare inventarier under föregående århundraden. Därför har man inte behövt anskaffa annat än smärre föremål i vår tid.

Äldre stilar efterbildas

Även om fadern gick klädd i pansar, hade väl inte småpojkarna pansar på sig, när de var ute och lekte?

Ikonen är sentida och ser även ut att vara sentida. När kyrkan byggdes ut 1899, var man angelägen om, att även de nya delarna av kyrkorummet skulle se gamla ut. Man byggde två stenportaler, som pryder utsidan. Stilen är renässans eller barock eller någonting däremellan. Inuti byggnaden finns en dopfunt från 1800-talet. Cuppan eller skålen är huggen i vit sten och vilar på tre pelare av mindre storlek. I detta fall har man snarast efterbildat medeltida stil. Till sevärdheterna hör även en välbevarad gravsten från 1600-talet. Man ser Bengt Bryntesson Lillie, hans hustru Marina Kil och deras barn. Den är väl värd en ingående granskning och har mycket att berätta för betraktaren.

Gravsten av högt värde

De två stenhalvorna har satts fast i en järnställning.

Detta är en herremansfamilj, man, hustru och deras barn, uthuggna i lågrelief. Stenen är så välbevarad och tydlig (ända ner i minsta enskildhet), att den är en sevärdhet, som bör skyddas från nötning. Den har därför satts upp på väggen i södra korsarmen. Sönerna är klädda som fadern och döttrarna som modern. Barnen var på den tiden ofta klädda som föräldrarna, men ändå blir man litet betänksam, när man betraktar gravhällen. Fadern är klädd i pansar, och även de minderåriga sönerna är klädda i pansar, fastän de var alldeles för små för att göra krigstjänst. Möjligen har stenhuggaren velat understryka släktskapen genom att avbilda alla av manligt kön på samma sätt, eller har han gjort det lätt för sig genom att avbilda alla på samma sätt. Lerums kyrka innehåller många sevärdheter och är väl värd ett besök. När man träder in i kyrkorummet överraskas man av kyrkans vidd och höjd, även om höjden delvis består av en målad himmel. ”Åh, vilken vacker kyrka!” säger eller tänker man. Den är väl värd ett besök och har även fått en utförlig och välillustrerad kyrkobeskrivning: Lerums kyrka – en skrift i ord och bild. Text: Daniel Sandén (2013, 56 sidor).

Väl omhändertagna gravstenar

Så ser ställningen ut bakifrån.

Där finns sådant, som andra församlingar gör klokt i att ta efter. Många församlingar har gamla gravstenar. Själva gravarna är som regel sedan länge återanvända. Stenarna har lyfts undan till någon vrå och slängs ibland undan hit och dit. De kan lätt bli skadade, och ibland försvinner de. I Lerum har man dock tagit hand om sina gamla gravstenar på ett föredömligt sätt. Man har låtit tillverka järnställningar och satt fast stenarna i dem. De två delarna från en sprucken gravsten hålls på plats av järnställningen och hålls samman av denna ställning. Ställningen har en fot, som skjuts djupt ner i jorden, så att stenen står fast rotad på sin plats. Området vid klockstapeln har blivit uppställningsplats för dessa kulturminnesmärken. Åk till Lerum och studera församlingens sätt att ta hand om gamla gravstenar! Gör sedan på samma sätt i din egen hemförsamling.

Lars Gahrn