Gunnebomöbler fördes till Oscarshall

En forskningsbragd måste man kalla upptäckten av en hel restaureringsberättelse om Gunnebo. Anna Jolfors ägnar sig åt forskning i arkiven, men inte minst har hon funnit det givande att gå igenom Göteborgstidningarna från 1800-talet och början av 1900-talet. I en av dem fann hon berättelser om Cavallis restaurering av Gunnebo.

Få uppgifter förut

Anna Jolfors har återigen gjort en viktig insats för forskningen kring Gunnebo. Här är hon fotograferad i Dicksonska palatset, där hon guidar ibland. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors har återigen gjort en viktig insats för forskningen kring Gunnebo. Här är hon fotograferad i Dicksonska palatset, där hon guidar ibland. Foto: Lars Gahrn.

Denna berättelse var tidigare fullständigt okänd. Den hade undgått även den flitige Gunneboforskaren Arvid Baeckström, som under många år dammsög arkiven på jakt efter smått och stort om Gunnebo. Allt man visste var, att Cavalli hade restaurerat Gunnebo. Kammarherre Magnus Lagerberg på Råda säteri, god vän till Cavalli, hade i en artikel om Cavalli (införd i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 2/3 1929) omnämnt restaureringen. Göteborgskrönikören C.R.A. Fredberg omnämner i sitt standardverk ”Det gamla Göteborg” (III s. 686-687) Cavallis restaurering och påstår, att den kände arkitekten Victor von Gegerfelt skulle ha varit Cavalli behjälplig. Gun Schönbeck har skrivit en stor bok om von Gegerfelt, men hon har inte med ett ord om vare sig Gunnebo eller von Gegerfelt. (Gun Schönbeck, Victor von Gegerfelt – Arkitekt i Göteborg: En yrkesman och hans verksamhetsfält 1841-1876, 1991.) Anna Jolfors kunde däremot tack vare sitt fynd bekräfta Fredbergs uppgift. De andra forskarnas misslyckanden kan bero på, att den redogörelse, som Anna Jolfors har funnit, kan vara den enda som föreligger.

Sevärdheter för lantbrukare

Låt oss emellertid ta alltsammans i rätt ordning. År 1871 hölls ett stort lantbruksmöte i Göteborg. Till sådana möten kommer dels folk, som är intresserade av lantbruk, dels sådana, som kanske främst söker andra förströelser. I en artikel i Göteborgs-Posten den 20 juli 1871 räknar den tyvärr okände skribenten upp utflyktsmål och sevärdheter, som inte har någonting med lantbruk att göra. Författaren anbefaller Göteborgs ”stora promenad”, nämligen Danska vägen (i Örgryte), där man har ”leende utsigter och kostbara millionärsvillor”. Han rekommenderar även Rosendahls fabriker i Mölndal.

Gunnebos historia

Därefter övergår han till Gunnebo, vars historia berättas utförligt. Som så många andra författare skriver denne av vad hans föregångare har skrivit, men han är så noggrann och ärlig, att han uppger sina källor. Först kommer en mängd uppgifter ur Fredrik Cederborghs bekanta levnadsteckning om John Hall (1831). Därefter följer utförliga utdrag ur Jonas Carl Linnerhielms välkända och värdefulla Gunneboskildring.

Oscarshall fick Gunnebomöbler

Oscarshall vid Oslo skall ha fått möbler från Gunnebo. Frågan är om man förvärvade möbler, som hade använts av familjen Hall, eller om man förvärvade möbler, som slaktarmästare Carlsson hade fört till Gunnebo.
Oscarshall vid Oslo skall ha fått möbler från Gunnebo. Frågan är om man förvärvade möbler, som hade använts av familjen Hall, eller om man förvärvade möbler, som slaktarmästare Carlsson hade fört till Gunnebo.

Så långt har vi inte fått veta något, som vi inte redan känner till, men sedan blir det intressantare. Även vår okände tidningsskrivare berättar, att slaktarmästare Carlsson lät sälja Gunnebos lösöre (som i själva verket redan hade sålts, när Carlsson tog över). Därefter följer en märklig upplysning, som jag inte tidigare har sett: ”En del af konstsakerna lära återfinnas på Oscarshal invid Kristiania.” Oscarshall är ett kungligt lustslott i närheten av Oslo. Det stod färdigt 1852, alltså drygt 20 år efter utförsäljningen på Gunnebo. (Auktionen på Gunnebo förrättades under år1831.) Det är inte otänkbart, att föremål från Gunnebo kan ha hamnat där, men med tanke på tidsavståndet måste de ha mellanlandat någon annanstans innan de hamnade i Norge. Frågan är också, om de möbler, som fördes till Oscarshall, var de, som såldes 1831 och alltså hörde till det ursprungliga möblemanget, eller om möblerna var slaktarmästarens möbler, som han själv hade inköpt och sedan sålde på auktion, då han sålde Gunnebo några år senare. De ursprungliga möblerna från Halls tid är mycket intressanta för Gunneboforskningen, medan slaktarmästarens senare inköpta möbler är av mindre intresse.

Var finns möblerna nu?

Tyvärr har jag endast sett Oscarshall på avstånd, men jag har inte besökt detta slott. Jag har dock en skrift om detta lustslott: Nina E. Höye, Oscarshall (Cappelen Damm AS 2009). Att döma av bilderna i denna skrift är Oscarshall liksom Gunnebo ytterst glest möblerat. Det blir lätt så i restaurerade slott, som inte på länge har varit bebodda. Man tar bort alla inventarier, som inte är ursprungliga eller ritade för huset. Av bilderna att döma är de flesta möblerna i huset ritade för lustslottet. Detta innebär, att inventarierna från Gunnebo kan vara sålda, magasinerade eller överförda till andra kungliga slott eller herresäten.

 

Lars Gahrn

 

Annonser

Mölnlycke gamla centrum i minnenas värld

En stor modell över Mölnlycke gamla centrum är en av de viktigaste sevärdheterna i Råda Hembygdsförenings hembygdsgård Solsten. Bakom detta arbete ligger ständig insamling av fotografier och berättelser, som kan belysa Mölnlyckes gamla centrum på ena eller andra sättet.

Brukssamhälle och stationssamhälle

Råda Hembygdsförenings årsskrift 2017 präglas – liksom föregångarna – av utmärkt layout. Omslaget visar järnvägsstationen, som gav upphov till Mölnlycke gamla centrum.
Råda Hembygdsförenings årsskrift 2017 präglas – liksom föregångarna – av utmärkt layout. Omslaget visar järnvägsstationen, som gav upphov till Mölnlycke gamla centrum.

Nu har Råda Hembygdsförening sammanfattat sina kunskaper i en årsskrift: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2017: Mölnlycke gamla centrum (2017, 57 rikt illustrerade sidor, av vilka 42 handlar om centrum, redaktör: Ann-Margreth Wiberg). Till historien hör att Mölnlycke har ett nytt centrum på andra sidan Mölndalsån, för övrigt ett mycket trevligt centrum, som utövar stor dragningskraft på bland många andra även mig. Mölnlyckes gamla centrum låg söder om Mölndalsån, närmare bestämt väster om Mölnlycke station. Mölnlycke som tätort fanns före järnvägen och har sitt upphov i Mölnlycke fabriker, som grundades 1849. Järnvägen mellan Göteborg och Borås invigdes först 1894. Tack vare järnvägen blev åtminstone centrum ett stationssamhälle.

Värdefull centrummodell

När Lars Gahrn fotograferade stationsbyggnaden i Mölnlycke i mars 2013, fick han en stark förnimmelse av att gamla centrum hade hamnat i bakvattnet.
När Lars Gahrn fotograferade stationsbyggnaden i Mölnlycke i mars 2013, fick han en stark förnimmelse av att gamla centrum hade hamnat i bakvattnet.

Här som på så många andra ställen har man rivit alldeles för mycket och alldeles i onödan. Stationsbyggnaden revs så sent som 2013, och de flesta andra centrumbyggnaderna har på ena eller andra sättet skattat åt förgängelsen. Därför har man all anledning att hälsa hembygdsföreningens arbete med dokumentation av centrum med stor tillfredställelse. Mölnlycke gamla centrum upplevs numera bäst genom årsskriften och modellen. När Göteborgs-Postens arkitektur- och stadsplaneringsskribent Mark Isitt skulle skriva om Mölnlyckes stadsplan och arkitektur, besökte han hembygdsgården, tittade på modellen och beskrev denna. Där hade han historien, och därefter gick han vidare med nutiden och framtiden.

Minnenas värld i verklighetens landskap

Detta intryck förstärktes, om man tittade över spåren mot godsmagasinet.
Detta intryck förstärktes, om man tittade över spåren mot godsmagasinet.

Flera författare har lämnat bidrag till årsskriften. K-G Jadesjö, Ingela Eliasson, Sune Mentor, Toini Kennvik och Ann-Margreth Wiberg har skrivit om centrum. Kristian Appelberg har skrivit om hembygdsföreningens verksamhetsår 2017. Redaktören Ann-Margreth Wiberg har lagt ned ett omfattande arbete med förnämlig layout och bildanskaffning. Hon skriver själv om bebyggelsen mellan järnvägen och ån. En av hennes illustrationer är en klargörande kartskiss, som borde ha fått en mer framträdande placering (till exempel på pärmens insida). Man har nämligen ofta anledning att gå till kartan. Annars vet man till slut inte var man befinner sig. Det är inte lätt för en läsare, när minnenas värld skall läggas ut i verklighetens starkt förändrade landskap. Wibergs karta är en god hjälp.

Bad i ån

Glimt av Mölnlycke nya centrum. Här kunde man en gång i tiden se bönderna från Hönekulla gård ta sig ett kvällsdopp. Foto: Lars Gahrn.
Glimt av Mölnlycke nya centrum. Här kunde man en gång i tiden se bönderna från Hönekulla gård ta sig ett kvällsdopp. Foto: Lars Gahrn.

Ett centrum är så att säga befolkat även med minnen. Ingela Eliasson och Toini Kennvik berättar var för sig barndomsminnen från detta område. De bidrar med små minnen, som ger historisk djupverkan åt nuvarande centrum. På platsen för gamla centrum låg länge Hönekulla gård, där barnen tittade på hästar och kor. Bönderna hette Kalle och George. ”På sommaren gick Kalle och George ibland ner till ån (ungefär där bron går över till torget) och tog sig ett kvällsdopp. Då gjorde vi barn det också, hade man otur kunde man bli både blå och röd av färgutsläppen från fabriken.” Så berättar Ingela Eliasson, som även bidrar med en av årsskriftens roligaste och mest upplysande utsagor: ”På 50-talet var Mölnlycke ett litet samhälle, alla kände varandra så vissa bus kunde vara klokt att erkänna direkt.” Barnen var nog inte bättre på 1950-talet! Toini Kennvik bidrar med litet invandringshistoria. Hennes föräldrar kommer bägge från Ingermanland (landskapet på båda sidor om Sankt Petersburg). Värre läge kunde ett landskap inte ha under detta krig, och ingermanländarna blev tvungna att fly. Många hamnade i Sverige, där vi hade stor brist på arbetskraft. Givetvis hade låglöneindustrierna svårast att få arbetare och arbeterskor. På så vis hamnade många ingermanländare inom textilindustrin, och i Mölnlycke var de många.

Ingermanländare i textilindustrin

Mölnlycke gamla centrum upplevs nu bäst genom Råda hembygdsförenings stora modell i hembygdsgården Solsten.
Mölnlycke gamla centrum upplevs nu bäst genom Råda hembygdsförenings stora modell i hembygdsgården Solsten.

Om någon undervisning i svenska var det inte tal på den tiden. När man kom till handelsboden, pekade man för att visa vad man ville ha. Cornflakes var inte ransonerade och köptes ofta, men Toinis mamma visste inte vad flingorna hette. Hon lyssnade till expediten och trodde till slut, att de hette ”smaka bra”. Modern gifte sig sedan hon kommit till Mölnlycke. De nygifta flyttade in i ett litet rum och ett kök (det sistnämnda utan fönster). Av fabriken fick de en järnsäng och några mattor. Köksbordet var en upp- och nervänd låda. ”I början hade de bara en tallrik, en sked och två muggar, men de hade ett arbete.”

Paradis i fattigdomen

En arbetarbostad har återskapats som ett dockskåpsrum, mycket välgjort och åskådligt.
En arbetarbostad har återskapats som ett dockskåpsrum, mycket välgjort och åskådligt.

De levde med andra ord mycket fattigt, och en nutida läsare tycker genast synd om dem och tror nog även att de var olyckliga i sin medellöshet. Vi bedömer det förflutnas förhållanden efter vår tids standard. Då gör vi ett allvarligt grundfel och får en felaktig bild av hur människorna själva tyckte att de hade det. Toini Kennvik berättar om hur hennes föräldrar tyckte att de hade det: ”De tyckte själva att de bodde i paradiset.” År 1956 kunde de flytta in i en egen villa. De tyckte att en villa på två rum och kök kunde räcka, men så små villor fanns inte, utan de fick en villa med tre rum och kök. ”De var överlyckliga över att äga ’egen mark’.” Invandringen från Ingermanland och Finland var lyckosam för bägge parter. Invandrarna fick arbete och del av den svenska välståndsutvecklingen. Sverige fick arbetskraft. Enda bekymret var egentligen språket. I Mölnlycke var de finskspråkiga emellertid så många, att de kunde anordna finskspråkiga högmässor i Råda kyrka. Man hade till och med en egen kyrkokör. Detta är dock en annan historia, som förhoppningsvis kommer med i någon annan årsskrift.

Turisthandledning

Den längsta artikeln i årsskriften är K-G Jadesjös artikel om Mölnlycke centrum på 30-, 40- och 50-talen. Han har lett en hembygdsvandring genom området och omvandlat sina berättelser från vandringen till en artikel. Detta innebär att man kan ha årsskriften som ett slags turistvägledning vid egna vandringar i detta gamla centrum. Det är ett bra sätt att skapa liv i historien.

 

Solsten – En rymlig hembygdsgård med rariteter

Hur stor och rymlig är egentligen hembygdsgården i Solsten? Utvändigt ser den ut som en måttligt stor gård, ett vitt närmast kvadratiskt boningshus och tre rödmålade uthuslängor, som bildar en kringbyggd och sluten gård, men invändigt har Råda hembygdsförening utnyttjat utrymmena så väl, att man blir förvånad. Hur stor är egentligen denna gård?

Rymliga uthus

Solsten – en kringbyggd gård i Råda. På denna målning ser man porten, som kunde bommas för inifrån. Foto: Lars Gahrn.
Solsten – en kringbyggd gård i Råda. På denna målning ser man porten, som kunde bommas för inifrån. Foto: Lars Gahrn.

Boningshuset är förhållandevis stort. Dessutom är det så högt i tak på vinden, att man kan använda alla utrymmen också däruppe. I gården finns även en bagarestuga, som kan användas. Man vågar lita på murstocken och bakar ”Rådakakan” varje hembygdsdag. Glada och trevliga damer kavlar snabbt och skickligt ut brödkakorna, stappar dem och skjuter in dem i ugnen. Det gäller att vara tidigt ute för att köpa. Rådakakan säljs snart slut, och sedan måste man stå i kö och vänta. I ladan har man ett stort inomhusutrymme, där allsköns stånd kan stå i regnskydd. Härifrån når man en stor kafélokal (med kök och toaletter). Till vänster kan man klättra upp till ett vindsutrymme, där man har byggt upp en modell över Mölnlycke samhälle 1935. Från ladan kan man också ta sig in i en tunnbinderiavdelning, där tunnor fortfarande tillverkas. Dessutom finns en ladugård, som vanligtvis inte visas. Där, sägs det, finns en ko (en konstgjord sådan). Ja, nog får mycket plats inne i uthusen.

Doft från plättar

Glassmaskinen kan användas även idag.
Glassmaskinen kan användas även idag.

Själva boningshuset är helt och hållet museum. Bottenvåningen är möblerad och inredd som ett hem i forna tider. Sådana museihem kan lätt förefalla livlösa och övergivna. På skördefesten den 9 september 2017 hade man emellertid rått bot på detta. Då stod Monica Odmyr i köket och gräddade plättar. Värmen från spisen och doften från plättarna spred sig i huset och skapade trevnad och hemkänsla. Man fick gärna ta en plätt och äta. Övervåningen är försedd med hyllor, där föremål av alla slag har stuvats in. När jag kom uppför trappan, stod en av ciceronerna där. Han hälsade mig med orden: ”Du, som är museiman, har givetvis sett allting häruppe. Sådana saker finns ju på andra ställen också.” Själv fann jag honom överdrivet anspråkslös och svarade därför: ”Jag kom uppför trappan för tio sekunder sedan, men om jag får se mig omkring några minuter, skall jag nog upptäcka både ett och annat, som jag inte har sett på andra ställen.” Jag hade givetvis varit där några gånger förut och visste, att många rariteter fanns i samlingarna.

Glassmaskin och ”krakalätt”

En ”krakalätt” underlättade för skördefolket, när en sädesskyl skulle träs över en ”krak”, en stående stör.
En ”krakalätt” underlättade för skördefolket, när en sädesskyl skulle träs över en ”krak”, en stående stör.

Ciceronen själv förevisade en av rariteterna: en gammal glassmaskin, som bestod av en stående tunna. Inuti den fanns metalldelar, som drogs runt med en vev. Man hade tillverkat glass med den tidigare på hembygdsgården. Den hade då fungerat ”ganska bra”. Kanske får vi nästa gång nytillverkad ”förhistorisk” glass till plättarna? Någon sådan glassmaskin hade jag aldrig förut sett. Inne i hyllorna stod två metallstrutar med ett hål i sidan. Vad kunde detta vara? Berit Jacobsson, som visade runt här uppe, berättade att en sådan strut kallades för en ”krakalätt”. Den sattes ovanpå en stående stör (eller krake) och tjänstgjorde som spjutspets. Tack vare denna spets gled skylen lättare ner över stören eller ”kraken”. När skylen hade glidit ner över stören, satte man in ett finger i hålet på spetsen och drog uppåt, så att struten lossnade från stören. En sådan ”krakalätt” hade jag aldrig sett förut.

Knäunderlag

Detta knäunderlag användes, när man knäskurade den tidens plankgolv.
Detta knäunderlag användes, när man knäskurade den tidens plankgolv.

Förr i tiden knäskurade man trägolv. Skurgummorna låg på knä och skurade trägolven med vatten och såpa. Efteråt luktade det rent och friskt, berättas det. Denna skurning var dock ett hårt arbete, som kändes särskilt i knäna. På en loppmarknad hade Berit Jacobsson lyckats finna ett knäunderlag, som består av en mycket låg träställning med två hängmattor av säckväv, en för vartdera knäet. Tack vare denna ställning slapp knäna att ligga mot golvet. Varför hade man inte en kudde eller några trasor i stället? En sådan lösning skulle ha varit enklare. Svaret är nog, att en kudde eller några trasor ofelbart skulle ha blivit blöta, och efter ett tag skulle de ha börjat lukta illa. Den lilla träställningen är en finurlig lösning, men den har inte varit vanlig. Jag hade aldrig sett något sådant förut. Denna dag upptäckte jag alltså tre intressanta föremål, som jag aldrig förut – så vitt jag minns – hade sett. Jag besöker ofta hembygdsgårdar och brukar gå över samlingarna med stor uppmärksamhet. Ändå finner man överallt åtminstone några föremål, som man inte känner till. Häruppe på vinden i Solsten fanns för övrigt också några saker, som inte ens hembygdsfolket i Råda kände till. De hoppades, att här förr eller senare skulle dyka upp någon besökare, som skulle känna igen dessa sällsynta föremål. Än så länge mystifierar de oss alla.

Kringbyggd gård

Solsten är som sagt en kringbyggd gård med en port, som kan stängas och bommas för från insidan. Gårdsplanen är stensatt med stora hällar. (Här i Råda fanns många stenbrott eller ”hallebrott”.) På gården brukar musiker spela och sjunga. Denna gång underhöll Laggar-Stig med den äran tillsammans med en kamrat. Tack vare husen runtomkring kan musikerna vara helt ostörda av trafiken på vägen mellan Mölnlycke och Landvetter. Man befinner sig liksom på en teater.

Fregatten Jylland vann slaget och uppmärksamheten

Det allra sämsta sättet att förvara båtar är att låta dem ligga i vatten. Under vår semesterresa i Danmark 2017 fann Niklas Krantz och jag, att danskarna var mycket väl medvetna om att båtar inte bör ligga i vatten. I Ebeltoft svävade fregatten Jylland i luften, helt fjärmad från havsvattnet.

Kyrkbåtar i båthus

Fregatten Jylland ligger i torrdocka, men på avstånd ser hon ut att ligga i vatten. Foto: Lars Gahrn.
Fregatten Jylland ligger i torrdocka, men på avstånd ser hon ut att ligga i vatten. Foto: Lars Gahrn.

Redan vikingarna visste hur det skulle gå till. Man drog upp fartygen på land, när man inte behövde använda dem längre. Dalkarlarna vet hur det skall vara. När de har återvänt från kyrkan i sina kyrkbåtar, drar de upp dem på land, in i båthusen, där de är skyddade även för regn. Av många orsaker är det olämpligt att låta regalskeppet Wasa ligga i vattnet. Hon är nu uppställd i ett skyddande glashus, som påminner om Snövits glaskista. Alla fartyg läcker, frågan är bara mer eller mindre. Järnfartyg rostar. Träbåtar ruttnar eller angrips av skeppsmask. Vatten behövs för att båtar skall kunna färdas framåt, men där upphör fördelarna.

Fregatt i torrdocka

Ett långt träskrov är äntligen skyddat mot väta underifrån.
Ett långt träskrov är äntligen skyddat mot väta underifrån.

I Ebeltoft har danskarna lagt fregatten Jylland i torrdocka. Skrovet ligger i en ställning. Så mycket av skeppet, som skulle vara nedsänkt i vatten, befinner sig under torrdockans överkant. På avstånd får man intrycket att skeppet trots allt ligger i vatten. Här kommer dock vatten aldrig att fyllas på. I skeppets botten finns nämligen en öppning, så att man tack vare en trappa kan komma ner på bottnen av torrdockan. Här nere kan man vandra omkring och se skrovet underifrån och snett underifrån. Det är en mäktig upplevelse. Även den stora propellern kan man se på detta vis. Jag skriver detta för att fästa uppmärksamheten på ett mycket bra sätt att förvara fartyg bevara dem från vatten. I framtiden kommer ostindiefararen Götheborg att ha seglat i färdigt. Hon bör då skyddas från både rötskador och skeppsmask. (Tyvärr lär skeppsmasken ha angripit henne.) Danskarna har givit oss ett utmärkt exempel på hur man kan göra.

Slaget vid Helgoland

Schwarzenberg har skjutits i brand av danskarna. En av flera oljemålningar, som visar slaget vid Helgoland.
Schwarzenberg har skjutits i brand av danskarna. En av flera oljemålningar, som visar slaget vid Helgoland.

Fregatten Jylland är en stor sevärdhet. Hon byggdes redan 1857-1860 och följde i många avseenden de gamla mönstren. Ångdriften och propellern var nyheter, men i övrigt överensstämde hon med de gamla krigsskeppen. Hon var helt och hållet byggd i trä. Seglen och inte ångan var den viktigaste drivkraften. Kanonerna var slätborrade framladdningskanoner. Detta innebar att tidsåtgången för laddning var större än på en bakladdningskanon. Dessutom var träffsäkerheten sämre än för en räfflad kanon. Anledningen till att man har varit så angelägen om att bevara henne är, att hon var med i slaget vid Helgoland 1864 under det olycksaliga kriget 1863-1865, då Preussen och Österrike anföll Danmark för att erövra hertigdömena Slesvig och Holstein. Tyvärr lyckades de med detta. Tyskarna var nämligen i alla avseenden överlägsna och segerrika till lands. Tack vare den starka danska flottan härskade danskarna dock – som vanligt – till havs. Österrikarna sände då fregatterna Schwarzenberg och Radetzky tillsammans med mindre preussiska örlogsfartyg mot Danmark för att bryta danska flottans blockad av tyska hamnar. I Nordsjön befann sig en dansk eskader bestående av fregatterna Nils Juel och Jylland samt korvetten Heimdal. Eskaderchef var örlogskapten Edouard Suenson. Den 9 maj 1864 möttes de två eskadrarna i närheten av Helgoland. De båda eskadrarna beskjuter varandra våldsamt i två timmars tid, men skjutavståndet är länge alldeles för stort, och träffsäkerheten är dålig. Inget av fartygen sänks eller erövras av fienden. Förlusterna i manskap är mycket små.

Dansk seger

Jyllands vapen – ett av flera väl utförda träsnideriarbeten.
Jyllands vapen – ett av flera väl utförda träsnideriarbeten.

Avståndet mellan skeppen minskar, och träffarna blir alltfler. Danskarna inriktar sig på att träffa Schwarzenberg, som får ta emot 70 skott. Tyskarna inriktar elden i första hand på Jylland, som är det mittersta av de danska skeppen. Schwarzenbergs förmast blir avskjuten och fattar eld. Brand ombord på ett träfartyg, som innehåller ett stort lager av krut, är en mycket allvarlig fara. Tyskarna avbryter striden och seglar undan mot Helgoland. Deras försök att vinna sjöherravälde och avbryta danskarnas handelsblockad har misslyckats. Danska flottan har segrat. Edouard Suenson styr mot Kristiansand, där de stupade begravs. (Danskarnas förlustsiffror är mindre än hälften av tyskarnas.) Därefter seglar eskadern till ett jublande Köpenhamn. Äntligen en dansk seger! Danmark har återigen visat sig behärska havet. Detta krig mot Österrike och Preussen är Danmarks sista krig. (Vid Tysklands anfall den 9 april 1940 bjöds som bekant inte något nämnvärt motstånd.) Sjöslaget vid Helgoland är Danmarks sista seger. Bläddrar man i skildringar av krigets historia, finner man snart historiemålningar, som visar skeppen i kamp mot varandra. Det har varit angeläget att minna om denna seger i bild.

Oerhörda kostnader för bevarande

Amputation av sårad sjöman.
Amputation av sårad sjöman.

Av samma orsak har det varit angeläget för danskarna att bevara ett av fartygen, som har deltagit i sjöslaget. Mycket arbete samt pengar, pengar och åter pengar krävs för att bevara och hjälpligt hålla i stånd ett träfartyg. Jylland har givetvis genomlidit all förnedring, som kan drabba ett utrangerat fartyg: plundring av allt lösöre, förruttnelse, förfall, kölsprängning och förlisning vid kaj. Då och då har faran varit överhängande att hon skulle huggas upp, men danskarna har inte gett sig. Nu är hon upprustad och i bättre skick än någonsin. Danskarna har berikat vårt kulturarv med ett museifartyg i bästa möjliga skick. På grund av kostnaderna och träets förgänglighet finns tyvärr inte många äldre fartyg bevarade. Fregatten Jylland ger besökarna en stor upplevelse. Visst kan man gå på sjöfartsmuseer och titta på fartygsmodeller eller oljemålningar, men att träda in i verkligheten är något helt annat och större.

Prins Carl (konung Håkon) var ombord

Slaget vid Helgoland 1864 är den största händelsen i fregattens långa historia, men ciceronerna erinrar gärna om att prins Carl av Danmark fick sin sjömansutbildning ombord 1886-1887. Prinsens porträtt hänger på en vägg (förlåt, ett skott) ombord. Namnet Carl väntar man sig verkligen inte att finna inom danska kungahuset, där helt andra mansnamn går i arv. Orsaken till det ovanliga namnet är att prinsen var dotterson till konung Karl XV av Sverige och Norge. (Norrmännen kallar honom numera Karl IV.) Prinsen blev så småningom kung av Norge och känd som Håkon VII. Han var en ”meget god konge”, säger man ombord på Jylland. Norrmännen instämmer; de har givit honom hedersnamnet ”Håkon Rakrygg” på grund av hans beslutsamma kamp mot den tyska ockupationsmakten. Prins Carl eller kung Håkon är bara en av många kungligheter, som har farit med skeppet. År 1874 byggdes hon nämligen om till ”kongeskib”, alltså danske kungens chefsfartyg. Fartyget fick nu kungliga gemak och salonger längst akterut. All denna härlighet (rekonstruerad) kan man ta del av också i våra dagar. År 1875 eskorterade Jylland konung Oscar II av Sverige och Norge, då han seglade från Helsingborg till Köpenhamn. Konung Oscar hade en gedigen utbildning som sjöofficer och lång tjänstgöring till sjöss. Han älskade sjölivet. Man har all anledning att föreställa sig att han med stor förtjusning tog tillfället i akt att beskåda och granska det redan då berömda fartyget. År 1892 är skeppets storhetstid slut. Rigg, artilleri och maskineri tas bort. Vägen tillbaka har varit lång, men nu är vi där.

Rosa kanon

Niklas Krantz vid den rosa Barbiekanonen – ett av danskarnas sluga och framgångsrika PR-trick för att dra uppmärksamheten till sig.
Niklas Krantz vid den rosa Barbiekanonen – ett av danskarnas sluga och framgångsrika PR-trick för att dra uppmärksamheten till sig.

Kommer man ombord, bör man inte tala om, att man är svensk. Danskarna svär nämligen ve och förbannelse över de svenska gjutjärnskanonerna. Så här mer än 150 år efter skeppets färdigställande har vi nämligen kommit underfund med att kanonerna egentligen var föråldrade, när de beställdes. Det insåg man nog inte på den tid, då det begav sig. Moderniseringen av världens örlogsflottor (och arméer) gick med nutida mått mätt förtvivlat långsamt. Det, som tidigare hade varit mycket bra, kunde väl duga även i framtiden? Så tyckte och trodde man. Lyckligtvis var även fienderna långsamma i förändringsarbetet, och som bekant var Jylland ett tillräckligt fruktansvärt örlogsskepp för att vinna slaget 1864. En sak är vi svenskar emellertid helt oskyldiga till, nämligen färgen på skeppskanonen vid ingången till museihallen. Kanonen är rosa, målad i Barbies och alla kvinnliga flickors färg. Niklas Krantz och jag skrattade gott, när vi såg den rosa kanonen. Vi förstod, att vi och alla andra besökare var utsatta för en slug PR-kupp. Här i världen gäller det att väcka uppmärksamhet och synas. Att danskarna lyckades väcka uppmärksamhet framgår av att jag skriver dessa rader. Antalet bevarade skepp är litet, men antalet bevarade kanoner är stort. Endast i undantagsfall skrivs något om någon av dem, men nu har jag skrivit mycket om den rosa kanonen enbart med anledning av färgen. Danskarna vet hur de skall göra. Fregatten Jylland vann inte bara slaget vid Helgoland utan även slaget om uppmärksamheten (bland annat tack vare den rosa kanonen). Mycket bra arbetat!

Läs vidare

En god redogörelse för det mesta, som man vill veta, finns i boken: Fregatten Jylland vandt slaget. Text: Fregatten Jylland och Mogens Greve. Redaktion: Fregatten Jylland (2017, 94 sidor, omslagen inräknade, rikt illustrerade). Bokens titel förklaras av att även tyskarna utropade sig som segrare. Vad får man inte höra genom krigspropagandan!? Om det ena av de två stora fartygen blir skjutet i brand, och om hela eskadern flyr undan, kan man dock inte utropa sig till segrare utan att utmana löjet. Danskarna vann slaget, och hör sen!

 

Offeraltaret på Sixten Sparres och Elvira Madigans dödsplats

Hur kunde Sixten Sparre bli en hjälte? Allt han gjorde var ju fel. Han deserterade från sitt regemente, övergav hustru och barn, sköt sin älskarinna och sköt slutligen sig själv. År 1889 var allt detta fruktansvärda förfärligheter, och fastän många tabun har fallit sedan dess, är ingenting av detta bra i våra dagar heller.

Gemensamt självmord?

Elvira Madigans och Sixten Sparres gravar är omgivna av bänkar för besökare. Foto: Lars Gahrn.
Elvira Madigans och Sixten Sparres gravar är omgivna av bänkar för besökare. Foto: Lars Gahrn.

Sixten Sparre tjänstgjorde som löjtnant vid kungliga skånska dragonregementet i Kristianstad. Dit kom Cirkus Madigan. Sixten Sparre förälskade sig – som så många andra – i den vackra lindanserskan Hedvig Jensen med artistnamnet Elvira Madigan. Fastän hennes närmaste gjorde allt för att skydda henne mot påträngande uppvaktning, lyckades Sixten Sparre och Elvira Madigan inleda en hemlig brevväxling. En dag rymde hon från cirkusen och han från sitt regemente och sin familj. Tillsammans reste de till Danmark, där pengarna snart tog slut. I Taasinge var läget förtvivlat. De båda gick ut i skogen med en matsäckskorg, slog sig ned på marken med en regnkappa under sig samt ett paraply och ett parasoll uppslagna. Detta såg ut som en vanlig picknick. När deras kroppar påträffades efter några dagar, var båda döda, skjutna genom huvudet av ett revolverskott. Detta är vad man vet. Utifrån omständigheterna har man allmänt dragit slutsatsen, att de hade beslutat att begå självmord. Efter en sista måltid skulle han ha skjutit först henne och sedan sig själv. (Se Ny svensk historia: Ett folk på marsch 1872-1914: en bokfilm av Erik Lindorm, Sthlm 1958, s. 104-105.)

Kärleksmartyrer

Offeraltaret på dödsplatsen.
Offeraltaret på dödsplatsen.

Hur kunde detta kärlekspar bli ett hjältepar? Deras grav på Landets kyrkogård blev en vallfartsort för älskande par. Johan Lindström, mera känd som Saxon, skrev ett sorgligt skillingtryck, som stundom sjunges ”än i våra dar, minsann”! Birgit Th. Sparre skrev en roman om dem (”Möte med kärleken”, 1954), och så vidare. Helt klart tyckte man synd om dem. Kanske såg man dem som ett slags kärleksmartyrer i ett hårt, dömande och trångsynt samhälle med en upprörande dubbelmoral, där den stora kärleken, passionen, lidelsen, som överskrider alla gränser och bryter mot alla förbud, inte har någon plats utan dödas av dömande, avståndstagande och utfrysning. Leo Tolstoj skrev en roman, Anna Karenina, i samma ämne. Ungefär så är det nog. Deras sorgliga kärlekssaga har inom vår kulturkrets blivit lika känd som Karl XII:s död vid Fredrikssten och skottet på operamaskeraden.

Irrvägar i skogen

Lars Gahrn nedlägger ett mynt på altaret. Foto: Niklas Krantz.
Lars Gahrn nedlägger ett mynt på altaret. Foto: Niklas Krantz.

Sommaren 2017 gjorde Niklas Krantz och jag en semesterresa till Danmark. Niklas var mycket angelägen om att se platserna, som minner om Sixten Sparre och Elvira Madigan. Deras gravplatser på Landets kyrkogård fann vi lätt nog. Där hade man iordningställt en minnesplats. De båda gravarna omgavs av två halvrunda bänkar, som tillsammans bildade en rundel. Här kunde ett större sällskap sitta ned, medan en ciceron berättade om Elvira och Sixten. Att hitta dödsplatsen ute i skogen var däremot betydligt svårare. Niklas var outtröttlig, och även jag hör till de ihärdiga. Vi ville inte ge oss, när vi befann oss så nära. På kvällen körde Niklas utefter de två vägar, som omgav skogen på båda sidor. Vi spanade efter något slags vägvisare, som enligt uppgift skulle finnas, men vi fann ingenting. Morgonen därpå var vi åter på plats. Två damer pekade ut den väg, som vi skulle gå in i skogen. Sedan skulle vi ta till höger, därefter till vänster, sedan till höger igen och så vidare eller något liknande. Vi vandrade iväg och svängde hit och dit tills vi inte visste åt vilket håll vi skulle ta av nästa gång. Vi skulle ha missat platsen, om inte en skogsvandrare hade uppenbarat sig och gett oss ytterligare höger-vänster-vägledning. Där vid skogsvägen fanns vägvisaren, en låg sten med en grund inskrift, som vi inte kunde läsa.

Minnesaltare och offerkast

Gravvård i Strängnäs domkyrka för prinsessan Isabella, död 1566.
Gravvård i Strängnäs domkyrka för prinsessan Isabella, död 1566.

Några meter innanför skogsvägen fanns en stor informationstavla med bilder. Där fanns även en liten rest sten med djupa fåror. Invid stenen fanns en avsågad stolpe, som bildade ett litet minnesaltare. Besökare hade lagt pengar på detta kärleksaltare. På stolpen stod vidare en liten burk med blommor. Bredvid stolpen stod en annan burk med blommor. Förr i tiden hade man offerkast på platser, där folk hade mist livet. Här hade vi, sommaren 2017, nästan 130 år efter de älskandes död något liknande. Man skall ta seden dit man kommer. Niklas Krantz lade ned ett svenskt mynt, och jag lade ned ett danskt mynt med hjärtan på. (Hjärtan ingår i Danmarks riksvapen.) Allt detta är egentligen mycket anmärkningsvärt. Vi begrep givetvis mycket väl båda två, att varken Sixten Sparre eller Elvira Madigan nu kunde ha någon nytta av våra slantar. Detsamma bör ha gällt dem, som före oss lade mynt på stockens ovansida. Kan de ha någon glädje av att folk ännu minns dem och beklagar deras levnadsöde? Vem vet? Denna möjlighet räcker för att nutida offerkast skall uppstå. När statsminister Olof Palme blev mördad, lade folk rosor på dödsplatsen. Rosor och andra gåvor bildade till slut ett berg. Så har skett även vid andra tillfällen, då någon känd gestalt hastigt och sorgligt har mist livet.

Mynt vid furstinnan

När döden kommer som en chock för de efterlevande, kan mycket hända, men mera anmärkningsvärt är att man offrar åt människor, som har varit döda i århundranden. I Strängnäs domkyrka har en dotter till Johan III och Katarina Jagellonica begravts. Den lilla flickan har fått ett gravmonument, som avbildar henne själv i alabaster, liggande och iförd ett furstebarns klädsel. Min far och jag besökte Strängnäs domkyrka omkring 1970. Vi fann då att kyrkobesökare hade lagt pengar runt den lilla furstinnan. Där fanns också ett anslag, som meddelade att nedlagda mynt skulle gå till kyrkans arbete bland barn. För några år sedan besökte Niklas Krantz och jag domkyrkan. Denna gång såg jag däremot inte några mynt runt den lilla furstinnan. Desto mer överraskande blev det att finna ett litet offeraltare på Sixten Sparres och Elvira Madigans dödsplats. Mest förvånande var dock att finna att folk kastade in mynt till Mora stenar i Uppland. (Jag har skrivit en särskild artikel om detta.)

Koordinater

Till min stora förvåning lyckades vi inte bara hitta dödsplatsen utan även finna rätt väg ut ur skogen igen. (Som ni nog förstår skrivs denna artikel inte ute i skogen, där dödsskotten small en gång för snart 130 år sedan.) Platsen är svår att hitta, och därför anges dess läge med koordinater. Vi hade dock inte så modern teknisk utrustning, att vi kunde leta oss fram på detta sätt. Märkligt nog kom vi fram ändå. Detta blev på många sätt en sällsam upplevelse.

 

Stifts- och landsbiblioteket i Skara – en skattkammare med stora utvecklingsmöjligheter

Skulle staden Skara ha funnits utan Skara domkyrka? Så här i efterhand är det svårt att urskilja andra orsaker till stadsbildningen än domkyrkan, dess prästerskap och andra anställda, även om andra orsaker måste ha funnits.

Domkyrkan skapade kultur

Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.
Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.

Än i dag står domkyrkan mitt i byn eller mitt i staden. På södra sidan av domkyrkan ligger Djäkneskolan eller gymnasiet, som på senare tid blev högstadium och i skrivande stund skall byggas om till kommunhus. På norra sidan av kyrkan finns Stifts- och landsbiblioteket. Båda dessa har domkyrkan att tacka för sin tillkomst. Svenskt skolväsen har Svenska kyrkan som sitt ursprung. Biblioteket tog hand om gymnasiets och domkyrkans böcker, som drar till sig åtskilliga ”pilgrimer”, även från ”Utlanden”. Fredagen den 27 oktober 2017 besökte Niklas Krantz och jag Stifts- och landsbiblioteket. Biblioteksassistenten Sven-Olof Ask är också skattmästare i Föreningen för Västgötalitteratur. Niklas Krantz är en flitig styrelseledamot i denna förening. De två har ett ingående och omfattande samarbete. Denna fredag hade Ask lovat Krantz att visa oss omkring bakom de låsta dörrarna. Här i Skara har funnits en domkyrka och en skola sedan urminnes tider. Därför har biblioteket Sveriges äldsta bok.

Sveriges äldsta bok

Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.
Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.

I en väl skyddad monter ligger Skaramissalet från omkring 1150. Detta är en mässbok eller kyrkohandbok med de liturgiska texter, som användes av prästen under gudstjänsterna. Många sidor fattas, men de återstående har bundits in i två band. Det ena är utställt i biblioteket, det andra i Västergötlands museum några hundra meter längre bort. (Detta har visat sig vålla viss förvirring. Somliga påstår att missalet finns i biblioteket. Andra påstår att missalet finns i museet. I värsta fall kan tvist uppstå, men båda sidor har alltså rätt.) Boken är visserligen 850 år gammal, men den tillhör inte desto mindre den levande litteraturen, som läses och studeras. Den är utgiven både i faksimil och med vanliga tryckbokstäver. Dessutom har flera forskare förklarat texten och skrivit om handskriften. Utgåvan är både stor och tjock, en riktig ”kaffebordsbok”. Detta är den största dyrgripen, men där finns fler, exempelvis Hemsjömanualet, en annan kyrkohandbok. För några år sedan gick man igenom samlingarna och hittade då många okända rariteter, bland annat en handskrift om gamla runinskrifter. Skolan i Skara är mycket äldre än Sveriges alla universitet. Följaktligen finns här många gamla böcker, som saknas i de flesta andra biblioteks samlingar.

Biblioteket – ett romanskt palats

Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.
Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.

Inte bara böckerna är av stort värde. Själva biblioteksbyggnaden är ett palats, byggt 1858-1860 i medeltida stil för att passa ihop med domkyrkan. I biblioteksbyggnaden härskar den romanska rundbågestilen. När detta palats uppfördes, hade nygotiken ännu inte slagit igenom. Rundbågen härskade i kyrkorna, och ännu hade man inte bestämt sig för att göra en gotisk katedral av Skara domkyrka. Skillnaderna mellan biblioteket och domkyrkan har alltså blivit större efter Zettervalls restaurering av domkyrkan 1886-1894. (Denna innebar som bekant, att man renodlade domkyrkans gotiska stildrag.) Man måste dock säga, att byggnaderna går mycket bra ihop trots skillnaderna, och att dessa snarare ökar än minskar de båda byggnadernas värde. Var och en har sin särprägel och lockar till ingående granskning. I denna byggnad härbärgerades en gång biskopen, biblioteket och fornminnesföreningens samlingar. Huset var biskopspalats, bibliotek och museum, allt på en gång.

Högtidligt bibliotek – nästan kyrka

Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.
Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.

I nedervåningen finns i våra dagar Skaras turistbyrå och utställningslokaler för bibliotekets samlingar. Här kan vi beskåda Skaramissalet bakom pansarglas. I andra våningen har vi biblioteket. Man tror sig nästan vara i en kyrka. Här är högt i tak. Överallt finns rundbågiga valv och fönster. I läsesalen finns ett bord och skinnklädda stolar från Skara tingshus. Här har vi en läsesal, som är en del av Skaras historia. Var finner man dess like? Vid vårt besök träffade vi Åke Möller i läsesalen. Han skriver Mariestads historia och anmäler sin ankomst i förväg, så att Ask kan leta fram de böcker, som han önskar denna gång. Här i Stifts- och landsbiblioteket lär Ask känna sina låntagare. Han visade sig vara mycket imponerad av Möllers insatser. ”Han är amatörforskare, men stryk ordet amatör!” Längst bort till vänster, omstrålad av fönstrets ljus, står en byst av Karl XIV Johan. ”Sådana byster skänktes år 1823 till alla läroverk”, berättade Ask. Så var det, men här i Skara står bysten kvar. Hur många andra byster har överlevt de två århundranden, som snart har gått?

Skattkammare med utvecklingsmöjligheter

I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.
I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.

Här finns mycket att fördjupa sig i, bland annat akademiska avhandlingar från 1700- och 1800-talen. De innehåller många värdefulla uppgifter, om de läses med urskiljning. Likaså finns här handskrifter av stort värde, bland andra västgötska sockenbeskrivningar, som likaledes kan visa sig vara mycket givande, om de läses med urskiljning. Med dagens teknik kan sådana källor och sådana avhandlingar skannas av och läggas ut på nätet. Så arbetar man utomlands och – i viss mån – även här hemma i Sverige. Avhandlingarna är skrivna på latin och följaktligen icke läsbara för det stora flertalet av dagens forskare. De borde översättas till svenska. Föreningen för Västgötalitteratur ger ut en och annan sådan äldre skrift i översättning. Man har rentav översatt samtliga topografiska avhandlingar, som handlar om Västergötland, men vi har ju även det övriga riket! Vilken förening tar hand om denna arbetsuppgift? Föreningens insatser manar till efterföljd. Stifts- och landsbiblioteket är fullt av arbetsuppgifter och utvecklingsmöjligheter. Jag hoppas verkligen, att de styrande inser, att Skaras lärdomshistoria kan bli en viktig del av dess framtid, om man bibehåller denna kulturinstitution och satsar lite mer på den.

Vilken härlig stad!

Domkyrkan gav upphov till skolan. Domkyrka och skola gav upphov till biblioteket. Skolan gav upphov till museet. Domkyrkan har varit en kulturskapare av stora mått. Präster och lärare har satt sin prägel på staden. Det är stil över den gamla stadskärnan. När Niklas Krantz körde in i stadskärnan, skymtade vi på kort tid allt det väsentliga: allén, domkyrkan, Djäkneskolan, Krönikebrunnen, Stifts- och landsbiblioteket. Här återsåg jag domkyrkostaden, och jag utbrast: ”Vilken härlig stad!” Skara är inte stort, men det har stil och kvalitet. Från domkyrkan gick jag till biblioteket. Därifrån gick vi till museet. När detta stängde, gick vi tillbaka till biblioteket. När Ask skulle stänga för dagen, gick vi till domkyrkan, som hade öppet en timme längre. Där blev jag kvar till stängningsdags. (Skara stiftshistoriska sällskap hade lagt ur sina nyutgivna skrifter i kyrkan.) Klockan 18.00 på fredagskvällen var allt stängt, och då for vi hem. Ingenstans hade man behövt kasta ut oss, men vi hade varit kvar till de sista minuterna. Man har all anledning att dröja sig kvar i Skara.

 

Herrljungabanan 150 år

Herrljungabanan fyllde 150 år under 2017. Den går från Herrljunga station vid stambanan över Öxnered (mellan Trollhättan och Vänersborg) till Uddevalla. Banan blev snart känd som ”havrebanan”. På Västgötaslätten odlades havre, som forslades på järnväg till Uddevalla, där havren utskeppades till London och stadens alla åkarhästar.

Två ånglok och ett ellok

Det ena av de två ångloken. Foto: Lars Gahrn.
Det ena av de två ångloken. Foto: Lars Gahrn.

Sedan dess har mycket hänt. Londons alla högst ekologiska men ändå miljöstörande åkarhästar har försvunnit, och havre forslas inte längre på järnvägsvagnar till Uddevalla, men havrebanan har ändå mirakulöst nog överlevt åkarhästarnas hädanfärd, bilismens genombrott och resenärernas övergång till andra färdmedel. Denna uppvisning i överlevnadskonst kan verkligen vara värd att fira, tyckte Bergslagernas Järnvägssällskap. Lördagen den 16 och söndagen den 17 september 2017 körde man jubileumståg från Uddevalla över Ryr, Öxnered och Vänersborg till Vargön och tillbaka igen, tre turer dagligen. Tre lok hade man kört upp från Göteborg, två ånglok och ett ellok.

Pensionsmässigt ellok i nyskick!

Elloket var pensionsmässigt men skinande nytt.
Elloket var pensionsmässigt men skinande nytt.

Ångloken hjälptes åt att dra vagnarna. De var sammankopplade tender mot tender, vilket alltså innebar, att det ena körde framlänges och det andra baklänges, fastän loken skiftade plats i Vargön. Härifrån skulle tåget gå tillbaka till Uddevalla. Loken kopplades loss och körde till andra änden av tågsättet, där de kopplades till igen. (Loken bör ju helst gå främst i tågsättet.) Efter första turen måste vatten fyllas på i loken. Det tar sin tid, och för att vinna tid kopplade man i stället på ett ellok från 1953. Elloket överraskade genom sin fräschhet. Det såg ut som om det vore alldeles nytt. Det nära nog strålade. Starkt var det också. Ensamt klarade det att dra de vagnar, som två ånglok med gemensamma krafter hade dragit betydligt långsammare. Detta var ett pensionsmässigt lok i nyskick.

Sotiga fönster

Två damer i kläder från förra sekelskiftet. I bakgrunden ses ett nutida tåg, som i detta sammanhang är opassande modernt.
Två damer i kläder från förra sekelskiftet. I bakgrunden ses ett nutida tåg, som i detta sammanhang är opassande modernt.

Bergslagernas Järnvägssällskap gör en stor och viktig insats genom att på detta sätt bevara delar av vårt järnvägshistoriska kulturarv. Vagnarna är i gott och trafikdugligt skick, även om de är huggslitna här och var. Så till exempel är fönstren genomgående en smula dimmiga. Stenkolsröken sätter sig även på glasytorna. Därför var antalet neddragna fönster stort under resans gång. Många stod och tittade ut, och åtskilliga av oss lutade sig ut, fastän detta givetvis är (eller åtminstone var) förbjudet. Jag har full förståelse för, att man inte hinner och orkar att putsa alla dessa fönsterrutor. Hade man fortfarande haft kvar straffångar, dömda till straffarbete på Marstrand, skulle man möjligen kunna döma de värsta förbrytarna till sådant tung och tidsödande arbete, men alla andra torde välja andra arbetsuppgifter. Det är otroligt hur det feta och svarta stoftet kan fastna på glasrutan. Jag gjorde ett försök att putsa ett titthål i dimman. Pappersservetten blev svart, men rutan blev inte mycket klarare. Det finns som sagt ett mycket bättre sätt att skaffa sig bästa utsikt. Man kan ju dra ner rutan, åtminstone en bit. Vi åkte genom vackra bygder med många anslående utsikter.

Flitig fotografering

Lugn, på Herrljungabanan finns inte några tågfärjor. En av många förbudsskyltar ombord på vagnarna.
Lugn, på Herrljungabanan finns inte några tågfärjor. En av många förbudsskyltar ombord på vagnarna.

Egentligen borde tillverkarna av digitalkameror och mobiltelefoner sponsra Bergslagernas Järnvägssällskap. Passagerare och åskådare fotograferade, som det ville synas utan uppehåll, vid alla stationer. Fotograferna gick helt upp i sin verksamhet. ”Man får inte stå på järnvägsspåret!” Så sade en av järnvägssällskapets medlemmar. Fotograferna vände inte ens på huvudet och svarade inte med ett ord. De bara fortsatte att fotografera. Kan man fånga två ånglok med kameralinsen, har man inte tid att bry sig om något annat. Fotograferna stod kvar. Lyckligtvis var faran för att de skulle bli överkörda av loken obefintlig, eftersom de hela tiden fotograferade loken och alltså alltid visste var dessa befann sig. (De snusbruna vagnarna var inte alls lika roliga att fotografera.) Själv tog jag visserligen en och annan bild med min enkla kamera, men jag kände mig som en liten sparv i den stora tranedansen, (och jag stod inte på järnvägsspåret). ”Jag åker bara en tur”, sade Niklas Krantz, ”men du kan ju åka mer.” Jag svarade, att kanske inte heller jag åkte mer än en tur, men att vi fick se. Slutet blev givetvis, att jag åkte inte bara första resan utan även både andra och tredje. Jag kan nu kalla mig ”pendlare mellan Uddevalla och Vargön”. Efter tredje resan var det slut för dagen, och då måste jag ”dröjande” lämna stationsområdet. Järnvägsresor med gamla lok och vagnar är onekligen något särskilt. Jag hade rest på Lysekilsbanan 2011, men jag hade verkligen inte fått nog av dem (utan snarare tvärtom).

Värdefull järnvägsreklam

Bekväma och eleganta fåtöljer i förstaklass-salongen.
Bekväma och eleganta fåtöljer i förstaklass-salongen.

Ligger verkligen Vänersborg och Vargön vid Herrljungabanan? undrar vän av ordning. Nej, så är det inte. Vid Öxnered vek vi av från denna bana mot nordost, men några veckor senare skulle järnvägssällskapet köra på en annan sträcka av Herrljungabanan. Då bar det av mellan Herrljunga och Grästorp, där havren växte en gång i tiden. Det är mycket bra, att sällskapet på detta sätt får använda SJ:s banor. Dessa resor ger allmänheten mycket järnvägshistoria, och de skapar fördelaktig uppmärksamhet kring tåg och järnvägar. Allt kunde dock inte genomföras enligt planerna. Man hade tänkt att ta upp även en serveringsvagn och en vagn med en modelljärnväg. De skulle ha körts upp från Göteborg till Uddevalla, men tyvärr kunde de inte beredas plats på Uddevallas bangård. Som reklammakare för järnvägen gör BJS en stor insats. Folk strömmade till under dagen. Niklas Krantz och jag var tidigt ute för att åka den första turen och vara säkra på att komma med. Vi satte oss i förstaklassavdelningen. Morgonen var kylig och vagnarna ännu något fuktiga, så att andedräkten syntes som en rök (inne i vagnen). Med solen kom värmen och resenärerna. Snart var första klass överfull, och vi flyttade över till andra eller tredje klass. För 160 kronor fick man en biljett, som berättigade innehavaren att åka ”hur mycket som helst hela dagen”, det vill säga tre resor Uddevalla-Vargön tur och retur. När vi lämnade staden vid Bäveån fram på eftermiddagen, kände jag mig något skuldmedveten. Var biljettpriset inte egentligen för lågt? Jag hade visserligen betalat vad man krävde av mig, men inte kunde jag väl ha gjort rätt för mig? Kanske borde jag ha putsat åtminstone några fönster som ytterligare en ersättning? Den sistnämnda tanken var dock så obehaglig, att jag snabbt skakade av mig den.

Från havre till arbetspendlare

År 1867, för 150 år sedan, var Herrljungabanan färdig. Först vid förra sekelskiftet började bilarna tränga undan hästarna. Många havretåg hann alltså rulla till Uddevalla. Vad skall man forsla i framtiden? Kanske kör man arbetspendlare. En fördel med att åka tåg är att man kan sitta och arbeta med sin dator under hela resan. Både bussar och tåg har nu uttag för internetuppkoppling. Detta gäller dock lyckligtvis inte de tåg, som Bergslagernas Järnvägssällskap kör. Själv har jag så mycket att titta på, att man sannolikt aldrig kommer att finna mig med en dator på tåget mellan Uddevalla och Vargön, även om jag åker sträckan fram och åter tre gånger samma dag.