Sigfrid Eyton – eldsjälen som övervann alla hinder

Sigfrid Eyton på trappan till Royens tegelhus, som hade inretts till hembygdsmuseum. Tidningsbild från 1965.

Namnet Sigfrid Eyton dyker snart upp, när man forskar om Mölndals Hembygdsförening. Han var med om att grunda föreningen 1930-1931 och tjänade föreningen i 34 år (1964 ut) som kassaförvaltare, sekreterare och intendent. Han föddes den 10 september 1899 som Sigfrid Nilsson i Källby utanför Lidköping. Hemorten är känd för ”Källby haller”, två stora runstenar. En halvmil bort ligger Husaby, där Sankt Sigfrid skall ha döpt Olof Skötkonung ungefär 900 år tidigare. Eytons förnamn har rimligen hämtats ur berättelserna om Sankt Sigfrid. Eyton hade flera syskon. Några av dem utvandrade till USA. En av bröderna tog sig efternamnet Eyton efter en ort med detta namn. (Detta ortnamn tycks för övrigt ha lånats från gamla England, där det har nordiskt ursprung. Eytons namn är alltså ett nordiskt lån, som har lånats tillbaka!) Han skulle bli känd och gå till historien som Sigfrid Eyton.

Flitig författare och redaktör

Sigfrid Eyton visar museiföremål i Kvarnbygården 1938. Åskådarna är: Algot Johansson, Anna-Lisa Gahrn, hennes make Nils Gahrn och Alma Johansson (gift med Algot). Mannen närmast Eyton är okänd. Tidningsbild från 1938.

Tyvärr är inte mycket känt om hans levnadsöde, ty han berättade aldrig om sig själv. När tidningsmän intervjuade honom, berättade han om Mölndals historia men inte om sig själv. När han besökte hembygdsmuseet och talade med mig, kom han aldrig in på barndomsminnen. År 1921 tog han sin folkskollärarexamen vid seminariet i Göteborg. Han hamnade som folkskollärare i Mölndal, och här kom han att göra sin insats. 1930-talet var hans storhetstid som hembygdsman. En hembygdsgård byggdes upp under en tid, då det var mycket svårt att få fram pengar. Eyton samlade in föremål, fotografier och urkunder till museet. Han var redaktör för hembygdsföreningens tidskrift Faesbiaergha, som utkom med elva nummer under åren 1933-1938. Han lyckades få många framstående skriftställare att skriva artiklar, men själv var han utan jämförelse flitigast. 24 artiklar eller dikter är undertecknade med hans namn eller signatur. Därutöver har han skrivit 31 artiklar eller dikter under pseudonym eller helt osignerade. Han var en både flitig och anspråkslös författare.

Flitig museiman

Sigfrid Eyton leder en studiecirkel inom JUF. Från vänster ses Arne Andersson (i Torsgården), Ulla Forsberg, Sigfrid Eyton, Henry Hanson och Erik Gustavsson. Foto: Sven Olof Olsson.

Under 1930-talet byggdes samlingarna upp. På 1950-talet inreddes Royens tegelbyggnad till museum. Detta var ett omfattande arbete, som utfördes helt ideellt. Eyton tog reda på hur större museer arbetade och tog efter. Han registrerade föremålen noggrant. Alla märktes med ett registreringsnummer. Både numret och alla tillgängliga uppgifter om föremålet fördes in i en förvärvskatalog. Dessutom utarbetade han ett systematiskt register, vari registerblad om föremålen var ämnesmässigt ordnade. På samma sätt märktes alla fotografier med ett registreringsnummer. Fotografierna lades i nummerordning och kunde letas fram tack vare ett alfabetiskt ordnat kortregister. Dokumenten ordnades ämnesmässigt och lades in i arkivomslag, på vilka fanns sammandrag av dokumentens innehåll med alla viktigare uppgifter. Han gjorde under 1930-talet ett stort antal uppteckningar. Uppgifterna skrevs ned på skrivkort, som ordnades alfabetiskt i ett kortregister och på detta sätt var lätta att hitta. Allt detta arbete utfördes ideellt, med andra ord utan ersättning. Det hade varit önskvärt, att han hade anställts som museiman och kunnat arbeta med museisamlingarna, uppteckningsarbete och forskning på heltid, men Mölndals stads ekonomi var ansträngd under hans yrkesverksamma tid. Vissa satsningar gjordes på bibliotek och musikskola, men museet fick inte mycket. Som lärare kunde han dock sprida sina kunskaper om Mölndal bland det yngre släktet. Fyra elever har låtit tala om sig: den flitige skriftställaren Axel Möndell, riksdagsmannen och stadsfullmäktigeordföranden Sven Olsson, socialvårdsassistenten Per-Eric Svensson och chauffören Per Andersson (som genomförde mycket värdefulla kartläggningar av stengärdsgårdarna på Lackarebäcksfjället). Slutligen har även jag, Lars Gahrn, lärt mycket av Eyton genom att läsa vad han har skrivit och ta efter hans sätt att sköta hembygdsmuseet. Sven Olof Olsson har samarbetat med Eyton och lärt sig mycket på det sättet.

En flitig föreningsmänniska

Hembygdsvandringar företogs redan på 1930-talet. Detta finklädda sällskap har klättrat upp till fornborgen i Lackarebäck. (Länningarna efter borgen är så oansenliga, att alla vandrare inte var medvetna om att de satt på borgvallen.) Den barhuvade mannen till höger är Sigfrid Eyton. Året år 1935. Foto: Knut Kjellman.

Eyton gjorde insatser inom många föreningar. Han var nykterhetsman med stark övertygelse och hörde hemma inom IOGT-NTO. Under andra världskriget gjorde han viktiga insatser inom ”Mölndalskommittén av Nationalinsamlingen för Finland”, ”Mölndals Lokalkommitté av Svenska Norgehjälpen” och ”Lokalkommittén för försvarslånet i Mölndal”. Mölndals simsällskap kunde 1932 inviga Stensjöbadet. Sigfrid Eyton tjänstgjorde där som simlärare på sommaren. Man kanske tror, att han skulle vilja ta det lugnt under sommarlovet, men så var alltså inte fallet. Så småningom fick man dock en annan simlärare, och då kunde Eyton ägna mer tid åt annat. Eyton var vidare en av de ledande krafterna i ”Mölndals Skolors Gymnastik- och Idrotts förening”. Han ägnade sig bland annat åt att samla in begagnade skidor till ”skolans skidförråd”, så att även fattiga barn, som inte själva ägde skidor, skulle kunna följa med på skidutflykter. Mellan 1923 och 1939 utgavs Kart, skolbarnens tidning, av en skara lärare, bland dem Eyton. Tidningen fylldes huvudsakligen av skolbarnens uppsatser. Med tiden började man införa även andra artiklar. Sex av dem skulle kunna vara skrivna av Eyton. I fem av fallen finns vägande sannolikhetskäl. Eftersom Eyton inte berättade om sig själv och sin verksamhet, känner vi till hans verksamhet inom föreningslivet endast genom tillfälligheter. En genomgång av föreningsprotokoll från andra föreningar skulle med stor sannolikhet leda till, att Sigfrid Eyton, den store eldsjälen, påträffas även i flera andra sammanhang.

Även kommunala uppdrag hade han

I en intervju 1949 berättade Eyton: ”Något större intresse för kommunalt arbete och politik har han inte haft, och hans kommunala uppdrag har inte varit många.” Således har han haft även kommunala uppdrag! Eftersom vi även här måste räkna med hans stora anspråkslöshet, kan dessa ha varit nog så betydande. Tidningen fortsätter: ”Han har också nedlagt ett intresserat och förtjänstfullt arbete i sjukkassan och han har tillhört erkända sjukkassans styrelse sedan kassan började sin verksamhet.”

Många utmärkelser

Sigfrid Eyton med sin skolklass 1949. Han var en eldsjäl också som lärare och tog med skolbarnen på långa vandringar i hembygden.

Själv tog jag över sysslan som intendent hösten 1972 (och blev vald till ämbetet 1973). Eyton och hans maka Inga-Lisa kom ibland och hälsade på i hembygdsmuseet. Jag minns honom som en ivrig man med stark vilja och bestämda uppfattningar. Jag förstod, att han lätt kunde bli häftig, men att han hade lärt sig att behärska sig. Han hade avgått ur hembygdsföreningens styrelse av hälsoskäl. Jag minns, att han vid ett tillfälle visade sig djupt bedrövad över att hans kraft var bruten och att han inte längre orkade arbeta. Han hade så gärna velat fortsätta att vara verksam, men han förmådde inte längre. Jag skulle tro att hans iver, rastlöshet och omfattande verksamhet blev mer än vad kroppen orkade med i längden. Vid andra tillfällen blev han mycket glad, när han fick se vad jag hade åstadkommit. Han hade lämnat föreningsarbetet, men han var inte glömd. År 1965 fick han mottaga den förtjänstplakett, som Samfundet för hembygdsvård delar ut. År 1969 fick han – tillsammans med Edvin Trettondal – Mölndals stads kulturstipendium. Mölndals Hembygdsförening delade 1974 ut den hedersnål, som Riksförbundet för hembygdsvård beslutar om, till Knut Berg, Sigfrid Eyton, Gustaf Hedberg och Edvin Trettondal. Sigfrid Eyton har skrivit mycket om Mölndal, men de flesta av hans uppteckningar är otryckta. Att ge ut hans uppteckningar är en viktig uppgift i framtiden.

Källor

Den enda intervju som ger några uppgifter om  Sigfrid Eyton som människa är en intervju i Mölndals-Posten (Han som skapade Mölndals museum fyller femtio år, MP 8/9 1949). Jag har skrivit en artikelserie om hans insatser (MP 12/9, 26/9, 3/10, 10/10 och 5/12 2001 samt 10/4, 24/4, 29/5, 31/7, 25/9 och 16/10 2002). Denna artikel är ett sammandrag av dessa artiklar.

Lars Gahrn

2020-10-22

Total mobilisering på Bohus fästning

Aldrig tidigare hade jag hört så många glada rop och sett så många livfulla barn på Bohus fästning. Detta kända utflyktsmål vid Nordre älv har fått nya herrar, och dessa har satsat på verksamheter för barn. Denna inriktning är mycket framgångsrik. Barnen har givetvis sina föräldrar och syskon med sig eller farföräldrar eller morföräldrar. Satsar man på barn och ungdomar, får man alla åldrar till fästningen. Däremot är det inte lika lätt att få dit barn och ungdomar, om man satsar i första hand på de vuxna.

Bejaka dina drömmar, och lek!

I denna silhuett av tornet Fars hatt kan man kasta in bollar genom öppningarna. Foto: Lars Gahrn.

Ulf Karmark, känd ägare till Mariebergs gård och ordförande för Bohus Elfsborghs Caroliner, har tagit över den gamla borgen tillsammans med fastighetsmäklaren Jan Erik Axelsson, även känd som konung över Locks rike (i Kungälvs Ytterby). Här har han byggt en villa i borgstil. Hans bror Mats Axelsson byggde en riddarborg på berget ovanför sitt hem i Dotorp i Kärna. Ett viktigt budskap från bröderna Axelsson är, att man skall bejaka sina drömmar och leka, oavsett om man är vuxen eller inte. Detta är så sant som det är sagt. Här på fästningen får både barn och vuxna släppa sitt allvar och släppa fram sin lekfullhet. Vad möter då besökarna på slottet? Vid uppfartsvägen finns ett plank med två medeltida människor avbildade. Vid platsen för ansiktena finns två ovala hål. Besökare kan stå på baksidan och sätta ansiktena i hålet. Därefter kan de fotograferas som äkta medeltidsmänniskor. Föredrar de äkta kläder framför målade, kan man låna medeltidskläder i tornet Fars hatt.

Många lekmöjligheter

Denna klippa har blivit en utmärkt rastplats.

I borgen finns också en uppblåst hoppborg. Där finns bågar, pilar och måltavlor, så att man kan ägna sig åt bågskytte. Man kan ägna sig åt hopptävlingar med käpphästar. Åt käpphästarna finns ett uppbyggt tak. Därunder förvaras dessa kusar, så att de inte behöver bli blöta vid regnoväder. Barnen kan vidare åka på en häst, som rullar på räls. Med en lans skall de träffa en uppsatt sköld eller andra mål. Man kan ägna sig åt dragkamp, pussel och olika slags spel. Man kan gå på styltor och försöka hålla balansen på en bräda, som är lagd över en rulle.

Färja och kanoner

Äntligen är Bohus fästning återigen bestyckad.

Redan innan Axelsson och Karmark tog över hade en linfärja byggts för att trafikera dammen. Man står på en flotte och drar i en tross, som är fäst i motsatta stranden. På detta sätt drar man färjan över dammen. Jag var snabb med att skynda ned till dammen. Jag färjade mig över några gånger. När fler besökare dök upp, erbjöd jag dem ”Västsveriges ofarligaste sjöresa”. (Dammen är nämligen både liten och grund.) Jag färjade över sju eller åtta sällskap på detta sätt. Äntligen fick jag en liten sjöresa denna sommar! Bohus Elfsborghs Caroliner har som bekant en mycket uppskattad och ofta anlitad artilleriavdelning. Tack vare Karmark och hans karoliner har fästningen äntligen återigen blivit bestyckad. Karmark skall själv få beskriva bestyckningen: ”Vi har faktiskt tre kanoner just nu: två stycken sexpundskanoner, en på hjullavett vid yttre borggården och en fast vid spiraltrappan. Dessutom har vi en tvåpundskanon, som vi skjuter svensk lösen med varje lördag och söndag klockan 12.00.”

Avrättningar

Färjan över dammen är en trevlig farkost, som erbjuder ”Västsveriges ofarligaste sjöresa”.

I ett utrymme av fästningen visar man olika sätt att avrätta brottslingar. Där finns både bödelsyxa och galge. Klokt nog hade man bundit upp galgens snara så högt, att ingen kunde komma åt den. Ibland kan det vara farligt att leka, och man bör inte ta några risker. En silhuett föreställer tornet Fars hatt. Man skall kasta till måls mot denna silhuett och försöka träffa öppningarna i kulissen.

Troner och riddarsal

Kungen skulle ha en högre trongavel än drottningen. Jämlikhet var ännu inte uppfunnen.

I tornet Fars hatt finns sedan länge en utställning om fästningens historia med en välgjord modell, som visar hur slottet såg ut på 1600-talet. Här finns två tronstolar med gotiska, alltså upptill spetsiga, gavlar. Den ena är betydligt högre än den andra. Konungen skulle med andra ord ha en tronstol, som stack upp högre än drottningens. Ojämlikheten skulle markeras med stolens höjd. En våning upp i tornet finns en riddarsal med två rustningar och därutöver två hjälmar och en huva. Hela tiden spelas medeltidsmusik här i tornet för att skapa rätt stämning. Christian IV lär ha eldat med apelsinträ i borgen, för att sprida behagliga dofter vid högtidliga tillfällen. Kanske skulle man på sikt även kunna sprida aromatiska dofter här i Fars hatt?

98 procent kött

Av mycken lek blir människan hungrig. Man blir hungrig också av att följa livliga barn i spåren. Mariebergs gård har som bekant en gårdsbutik, där man kan köpa kött. Tillagat kött (liksom glass) kunde inhandlas i en försäljningsbod, som på något sätt hade körts upp till borggården. Här fann jag självaste Ulf Karmark och hans hustru Annelie, som serverade allmänheten. Bägge är arbetsmänniskor. Karmark har förklarat, att alla som är anställda på fästningen, skall arbeta. Ingen skall vara enbart administratör och ha enbart skrivbordsarbete. Detta är mycket klokt. Om alla har med kunder och besökare att göra, får man en helt annan känsla för verksamheten. Man begriper vilka behov som finns; man har lättare att begripa vad som skall främjas och utvecklas. Ulf och Annelie Karmark lever alltså som de lär. Själv åt jag en korv med 98 procent kött. Nar jag hade gjort så, insåg jag, att jag aldrig förut hade ätit en korv med så mycket kött. Korven smakade kött. ”Sådana korvar mättar”, sade Annelie Karmark. Hon hade rätt. Jag åt med andakt och blev mätt.

Fästningsholmens alvar

Utanför fästningen kan man lätt upptäcka flera gamla stenbrott.

Karmarks satsar på djurhållning. De har får som betar rent här och var i Kungälv och gör en viktig insats genom att förhindra igenbuskning. På Fästningsholmen har fåren gjort en viktig insats genom att återskapa det öppna landskapet. Fästningsverken upptar endast mindre delen av denna klippiga ö. Borgens försvarare har i äldre tid på alla sätt hindrat beskogning och igenbuskning på holmen. Angripare skulle inte finna skydd eller snår att gömma sig i. Tack vare betesgången är det öppna bergslandskapet tillbaka. På södra sidan av ön får man snarast en förnimmelse av Ölands alvar. Det är en upplevelse att vandra fram på berghällarna här. Fåren vet vad de skall äta och vad de skall gå förbi. Kungsljus är giftiga och lämnas därför kvar. Det är en stor upplevelse att gå på Fästningsholmens alvar och se de gula Kungsljusen sticka upp som höga spiror. Givetvis har man inte tagit bort alla träd. Här finns många tallar men även ett och annat lövträd. Stenen är rödaktig. Tack vare betesgången kan man tydligt se, att stenhuggare har brutit sten här och var på holmen. Ett av fästningens torn kallades Röde torn, eftersom det är byggt av rödaktig sten. Man hade inte gått långt för att finna denna sten.

Total mobilisering för fästningen

Axelsson och Karmark har med andra ord genomfört ”total mobilisering” på och för Bohus fästning. Alla anställda skall arbeta på fästningen, även fåren.

Lars Gahrn