Välklädd filmfotograf på Helenedals gård

Filmfotografen Bo Tak, uppvuxen i Mölndal och verksam här under sina första år som fotograf, blev känd inte bara för sina bilder utan även för sitt stora lugn. Han uppträder på alla sätt som en engelsk gentleman. Detta innebär, att han även är välklädd.

Portugisisk lantgreve

Prins Philip filmades av Bo Tak, när han fick en häst på Helenedals gård. (Tidningarna skrev, att drottning Elizabeth fick hästen, men tydligen var den avsedd för hennes make.)

I början av sin karriär var han alltid ”elegant klädd i kostym, kamelhårsulster och lackskor”. Lägger man därtill, att somliga tycker, att han ser utländsk ut, kan jag förstå, att man har trott honom vara både spanjor och ”portugisisk lantgreve”. Jag är inte säker på att man har just lantgrevar i Portugal, och för säkerhets skull skall vi kanske i stället skriva portugisisk adelsman. Tak lade alltså vikt vid sin klädsel, men utvecklingen har gått åt motsatt håll. Journalister och fotografer har på senare år föredragit ”jeans och joggingskor”. Sedan kom fotovästen. Tak fortsatte dock att vara välklädd, även om också han med åren klädde sig ledigare. Skillnaden är stor mellan hans klädsel på tidiga bilder och klädseln på senare kort.

Kostym viktig

I sin memoarbok ”När jag nobbade Josephine Baker” (Sthlm 2017, 120 rikt illustrerade sidor) har han tagit med en mycket belysande historia, som visar vikten av att trots allt vara välklädd. Klädseln ledde honom till ett uppdrag i Mölndal, närmare bestämt på Helenedals gård. Året var 1983, och drottning Elizabeth befann sig i Göteborg. Tak berättar:

”En dag får mitt team ett litet annorlunda uppdrag. Drottning Elizabeth och prins Philip skall gästa Göteborg. Vi, det vill säga elektriker Bo Hansson, ljudtekniker Jan Rydén och jag själv ska filma paret, när de besöker Hasselblads kamerafabrik. Vi frågar bildproducenten på Västnytt, Ingela Eek, om det är någon speciell klädsel som gäller för det fashionabla mötet. ”Nej”, svarar hon, ”men klä er gärna lite propert, det skadar ju inte”.

Nu får jag en idé. ”Kom grabbar så går vi till kostymförrådet”! Där får vi fatt i Evy Abramsson och förklarar situationen. ”Klart ni ska vara stiliga vid ett sådant tillfälle”, tycker hon och tar fram en tjusig mörkblå kostym, som hon vill att jag ska prova. Den sitter som en smäck. ”Vem har haft den här kostymen”? frågar jag. ”Han som spelade huvudrollen i ”Skeppsredarna”, blir svaret. Med kompletterande vit skjorta, matchande slips och svarta lackskor är Tak nöjd. Även Janne verkar nöjd med vad Evy får ihop åt honom. Däremot är det värre för Bosse Hansson. Inga kläder passar. ”Gör inget”, säger Bosse, ” jag fixar det hemma”.

Bo Tak filmar denna gång inte prins Philip, men han är ändå oklanderligt välklädd och koncentrerad. Vid detta filmningsuppdrag ses förutom Tak även Bengt Röhlander samt Bo och Karl Axel Sjöblom.

Nästa dag anländer vi i ”vackra gångkläder” (ett uttryck som Erik Bergsten gärna använde) till Hasselblads. Där tas vi emot av Elisabeth Tarras-Wahlberg, hovets dåvarande presschef. Hon tittar gillande på oss. När jag säger att vi kommer från Västnytt blir vi tilldelade en bra plats bakom de röda avspärrningarna, framför ett brokigt gäng journalister och fotografer. Efter en stund kommer det engelska kungaparet och vi får vår sekvens med dem och Hasselblads ledning. När vi packar ihop utrustningen kommer Elisabeth Tarras-Wahlberg fram och ger oss komplimanger för vår klädsel. ”Och”, säger hon ”jag vill gärna tipsa er om att prins Philip, om någon timme, ska motta en gåva på ett stuteri utanför Mölndal. Jag misstänker att det är en häst han ska få”, ”det verkar rimligt, eftersom det är ett stuteri”, tycker jag. Följaktligen ringer jag redaktionen och frågar om de är intresserade av detta scoop. Om de är! ”Skynda er, så ni inte missar det hela”! Nu öser regnet ner. På planen framför hästgården är det rena lervällingen.

Efter slutfört uppdrag, när jag kliver ur bilen funderar jag på vad Evy ska säga när jag presenterar ett par genomleriga lackskor för henne. ”Hur är det egentligen på Hasselblads? Varför dessa dyngvåta kläder”? kommer hon säkert att fråga oss.

Vad lärde vi oss av denna blöta upplevelse? Jo, att alltid ha stövlar liggande i teambilen. Och, om någon undrar, det var faktiskt en häst som prins Philip fick i gåva.

Några år senare är jag med Herman Lindqvist och Ralph Everts i Stockholm för ett reportage inför kronprinsessan Victorias 18-årsdag. Då träffar jag Elisabeth Tarras-Wahlberg igen. Hon trycker min hand och säger: ”Dig känner jag igen, du ingick i teamet som var så fint klädda vid drottning Elizabeths besök i Göteborg”.

Avancerad signalering

Allt detta kan tyckas vara mycket ytligt, men om man ser litet djupare, är fotografernas klädsel ett slags genomtänkt signalering till kungligheterna och hovet. Om man gör besväret att klä upp sig, visar man, att man anser kungligheternas besök vara en viktig händelse, och – ännu viktigare – att man är angelägen om att anpassa sig efter de regler och önskningar som finns. Hovets presschef, Elisabeth Tarras-Wahlberg, uppfattade signalerna och tog dem för vad de var: ett slags lojalitetsförklaring och en artighet. Sådant var hon inte bortskämd med från tv, radio och dagspress. Hon blev mycket nöjd med gossarna från Göteborgs-tv och belönade dem som synes med vänligheter, bra platser och tips om besöket på Helenedal. Av själva skildringen framgår, att Tak och hans arbetskamrater visste vad de gjorde, när de satsade på ”vackra gångkläder”.

Tak på läktartaket

Bo Tak hade vuxit upp på Solängen (Österängsgatan 45) i Mölndal och arbetade som fotograf åt Mölndals-Posten och andra uppdragsgivare i Mölndal. Mellan åren 1958 och 2002 arbetade han dock som filmfotograf för SVT, och det är påfallande att filmuppdragen i Mölndal var få. Undantagen var ”stora travhändelser” på Åbyfältet. Tak och hans arbetskamrat filmade från läktarens tak, vilket ofrånkomligen ledde till ett visst vitsande. Med undantag för travloppen hade filmfotograferna inte mycket att göra ute i Mölndal på den tiden. I Kållered bodde dock Taks högste chef, nämligen Nils Dahlbeck, som kan vara värd en egen artikel. Tak har skrivit en mycket lättläst och läsvärd minnesbok. Den är utgiven på författarens förlag och kan alltså beställas genom Tak själv (taklundska@yahoo.se). Här får läsarna återuppleva mycket tv-historia från den tid, då tv-program ännu var en stor upplevelse. Många minnen kommer att väckas hos läsarna, som här får en möjlighet att titta in som hastigast bakom kulisserna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Finländska flaggor i Marstrand

Finlands väg till en egen flagga var lika lång och svår som Finlands väg till självständighet. Under 2017 hissades på Marstrand den finländska flaggan, jämte de flesta av dess föregångare med anledning av att Finland firade 100 år som självständig nation. Till slut fladdrade tio (10) finländska flaggor för vinden. De utgjorde en praktfull syn. Här i Marstrand fladdrade en finländsk fana redan 1862. Marstrand är därför – historiskt sett – en mycket lämplig plats att fira Finlands flagga.

Flaggmuseum i Skansen Lejonet

Marstrandsflaggan från 1862 fladdrar överst på bilden och därunder Lejonfanan. Foto: Pether Ribbefors.

Marstrandsflaggan från 1862 fladdrar överst på bilden och därunder Lejonfanan. Foto: Pether Ribbefors.

Hade det inte varit för att ryssarna styrde Finland, hade alltsammans antagligen gått mycket lätt, men finländarna var tvungna att ta hänsyn till vad ryssarna tyckte och tänkte. I Marstrand söndagen den 20 augusti 2017 berättade Pether Ribbefors sakkunnigt och lättsamt om flaggornas historia. Han sköter flaggmuseet i Skansen Lejonet i Göteborg och är således sakkunnig. Dessutom visar han allt som oftast detta museums flaggor för allmänheten och har således lärt sig att framställa historien lättfattligt och trevligt. Alla finländska flaggor var inte med. På flaggmuseet hade Ribbefors en gulröd korsflagga (med gult kors i rött fält). Denna flagga blev tyvärr stulen vid något tillfälle, och Ribbefors valde att låta den likaledes gulröda lejonflaggan representera det gul-röda temat. Han tvingades göra ett urval och suckar: ”Men nog hade man kunnat ha med Svenskfinlands flagga – om stängerna hade räckt! Dessutom tror jag att en gul-röd vimpel är det allra vanligaste.” Samtliga flaggor är nytillverkade hos Flaggfabriken National, utom Nyländska Jaktklubbens, som Ribbefors hade fått av klubben.

Lejonfanan förbjöds

Finländsk färgprakt på Marstrand 2017. Foto: Pether Ribbefors.

Finländsk färgprakt på Marstrand 2017. Foto: Pether Ribbefors.

Hade ryssarna inte styrt och bestämt i Finland, skulle alltsammans ha varit enkelt. Finlands vapen består av ett gyllene lejon med svärd i ena tassen och i ett rött fält. Finlands flagga borde med andra ord ha varit röd och gul. En lejonflagga skapades, men redan här börjar besvärligheterna. Professor Matti Klinge har rett ut finländarnas olika överväganden och hänsynstaganden. Jag följer hans framställning. Lejonflaggan var nära att bli Finlands nationsflagga, men rött var inte lämplig färg i ett land, där ryssarna styrde. Ryssarna såg sig som kristendomens försvarare gentemot turkarna. Ryssarnas mål var att befria Konstantinopel (Istanbul), som hade erövrats av turkarna 1453. Ryssarna såg sig också som den bestående samhällsordningens försvarare mot alla slags revolutionärer och vänstermän (det vill säga liberaler, nationalister, demokrater, socialister och kommunister). Röda var vänstermännens fanor. Röda var turkarnas fanor. Rött var inte rätt i Ryssland och dess underlydande länder. Lejonfanan förbjöds av ryssarna 1860.

Flaggan i Marstrand

Pether Ribbefors hedrade Finland och Finlands fanor genom att klä upp sig i frack. Foto: Lars Gahrn.

Pether Ribbefors hedrade Finland och Finlands fanor genom att klä upp sig i frack. Foto: Lars Gahrn.

Skalden Zacharias Topelius var finländsk nationalist. Samtidigt var han lojalist och ville så långt som det var möjligt vara lydig och lojal mot sin lagliga överhet. Han kom på en annan lösning. I en berättelse för barn, ”Fästningen Finlands värn”, från 1854 berättar han om ett snöbollskrig kring en snöfästning. Barnen har prytt sin fästning med en röd halsduk som flagga, men deras anförare förkastar denna flagga: ”Jag säger er att vitt och blått är de finska färgerna – vitt för våra vintrars snö och blått för våra blåa sjöar.” Tänkte Topelius så mycket på snö och vatten, att han därför stannade för blått och vitt, eller fick han uppslaget från annat håll? Matti Klinge, som har skrivit en bok om Finlands färger, misstänker på goda grunder, att Topelius hämtade färgerna från den ryska örlogsflaggan. År 1862 befann sig Topelius i Marstrand. Finländarna där ville tävla i segling och behövde en flagga till sin båt. Topelius skapade en flagga åt dem. Den bestod av två fält: det nedre var blått och det övre var vitt. I övre vänstra hörnet fanns Finlands vapen. Fanan var icke en korsfana utan en randig fana med två fält, som gick vägrätt.

Segelsällskapen hade blåvita korsflaggor

Peter Jitzmark, klädd i seglarkläder, hissade Finlands flaggor med värdighet och stor säkerhet. Foto: Lars Gahrn.

Peter Jitzmark, klädd i seglarkläder, hissade Finlands flaggor med värdighet och stor säkerhet. Foto: Lars Gahrn.

När Topelius skapade denna flagga i Marstrand, var dock den blåvita korsflaggan redan färdig utan hans påverkan. Fler än han och hans vänner i Marstrand behövde nämligen flaggor till sina båtar. År 1861 bildades Nyländska Jaktklubben med den ryske tsarens nådiga tillstånd och stöd. (Jakt är i detta fall ett slags båt.) Som flagga fick man använda Kejserliga Flodsegelsällskapets flagga. Detta sällskap hörde hemma i Sankt Petersburg och använde sig av den ryska örlogsflaggan. (Segelsällskapen var ett slags frivilliga försvarsorganisationer, vilket förklarar ryssarnas välvilja.) I denna flagga såg man det blåa Andreaskorset på vit botten. Finländarna bytte ut detta kors mot ett latinskt kors, som likaså var blått. Därmed hade man 1861 skapat den flagga, som skulle bli inte bara Jaktklubbens flagga utan även hela Finlands.

Flaggor förbjöds

Finlands rödgula korsfana sammanfaller med Skånes. Så här kunde Finlands flagga ha sett ut, om inte rött av flera anledningar hade varit en olämplig färg. Foto: Lars Gahrn.

Finlands rödgula korsfana sammanfaller med Skånes. Så här kunde Finlands flagga ha sett ut, om inte rött av flera anledningar hade varit en olämplig färg. Foto: Lars Gahrn.

Vägen dit var emellertid lång. Ingenting var givet på förhand. Åren 1862 och 1863 var meningsutbytet om en flagga för Finland livligt. Även under kommande år var intresset stort. Slutligen förbjöd den ryske tsaren bruket av organisationsfanor. Endast militären fick härefter ha flaggor. Segelsällskapen betraktades dock som ett slags försvarsorganisationer och fick fortsätta att flagga. När förbudet kom, hade man redan många flaggor att välja emellan. Finländarna bidade sin tid. Under första världskrigets prövningar föll det ryska väldet sönder. I Finland utkämpades ett inbördeskrig mellan vita och röda. De vita hade vita eller med andra ord blåvita fanor. De röda hade som väntat röda fanor. Som bekant vann de vita. Inte helt oväntat innebar detta att den blåvita fanan segrade. Lejonfanan hade dock haft en stark ställning. Då de vita hade segrat, hissades den rödgula lejonfanan på Sveaborg. Finländska lantdagen beslöt dock, att den blåvita korsfanan skulle vara Finlands flagga. Man bytte i tysthet flagga på Sveaborg. Detta är i mycket korta drag berättelsen om Finlands flagga. Professor Matti Klinge har som sagt skrivit en bok i ämnet. (Matti Klinge, Finlands blåvita färger, Keru 1988, 96 sidor med många illustrationer. Jag tackar Niklas Krantz, som har fäst min uppmärksamhet på denna skrift.) Jag hänvisar till Klinges väl underbyggda framställning.

Marstrand – en viktig plats i flaggans historia

Denna genomgång visar, att Marstrand tyvärr inte var den finländska flaggans vagga. Den blåvita korsfanan hade skapats i Finland året innan. Bestämmande för flaggans utseende var inte Zacharias Topelius barnsaga från 1854 utan Rysslands blåvita örlogsflagga med Andreaskorset. Topelius, som var en framstående skald, fann dock en slående och nationalromantisk tolkning av flaggans färger. Den är vit som vinterns snö och blå som Finlands tusen sjöar. På detta sätt gjorde han de ryska färgerna finländska. Marstrand var inte platsen, där man först flaggade blåvitt, men Marstrand var en av de platser, där Finlands färger först fladdrade för vinden. Topelius påpekade, att hans Marstrandsfana var ”den första finska flagg som någonsin vajat på Atlantiska oceanen”. Pether Ribbefors understryker, att flagganvändningen i Marstrand 1862 ”verkar vara första gången som en blåvit flagga användes i internationella sammanhang för att symbolisera just Finland. Vad jag förstår blev sedan ’Marstrandsflaggan’ en referenspunkt (bland många) i den långa flaggdebatten som följde.” Ribbefors gör ytterligare ett viktigt påpekande: ”Intressant är att Finlands vapen fanns på flaggan, vilket antyder en strävan mot nationalsymbol jämfört med de övriga segelsällskapen från samma tid, vars flaggor snarare var lokala.” Marstrand är således en viktig plats i finländska flaggans utveckling.

Flagghissning på rätt ställe

Därför passade det utmärkt att fira Finlands flagga i Marstrand. Här fick man ta del av en slösande flaggprakt i sommarsolen. Man har all anledning att önska, att denna programpunkt återkommer. Alla de tio flaggorna är både vackra och intressanta. Var och en har sin egen historia, som på ena eller andra sättet speglar vårt broderlands händelserika öden. Finländarna är kända för sin stilkänsla. Den återspeglas även i deras flaggor.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Socialdemokratins århundrade

Ett hundraårsminne 2017

Hjalmar Branting var socialdemokratins ledare under det demokratiska genombrottet. År 1917 blev han finansminister. Oljemålning av Richard Bergh.

Hjalmar Branting var socialdemokratins ledare under det demokratiska genombrottet. År 1917 blev han finansminister. Oljemålning av Richard Bergh.

År 1917 slog parlamentarismen genom i Sverige. Parlamentarismen innebär, att de partier, som har flest riksdagsmän och bäst stöd i riksdagen, bildar regering. Utvecklingen hade länge varit på väg. År 1905 avgick regeringen Johan Ramstedt, och en helt ny regering bildades. Ibland ser man detta regeringsskifte som ett parlamentariskt genombrott. Nytt år 1917 var dock, att socialdemokraterna ingick i den nya regeringen. Liberaler och socialdemokrater bildade tillsammans regering. Båda var då vänsterpartier. Statsminister blev liberalernas partiledare, professor Nils Edén. Hjalmar Branting, socialdemokraternas ledare, blev finansminister. Sedan regeringen hade avgått, bildade Branting en rent socialdemokratisk regering och blev statsminister. År 1917 inleddes ett århundrade, då socialdemokraterna kom att vara det ledande partiet. På så vis är 1917 ett mycket viktigt årtal i svensk historia. Ute i Europa utspelades samtidigt blodiga revolutioner och kontrarevolutioner. Här hemma gick allt fredligt till.

Svenska socialdemokrater blev framgångsrikast

Socialdemokratin var rent allmänt på frammarsch i hela Europa. Åren 1917 och 1918 kännetecknades av maktväxling ute i Europa. Om man jämför Sverige med andra länder, har dock de svenska socialdemokraterna varit bäst på att behålla regeringsmakten och bäst på att i grund förändra samhället. Andra socialdemokratiska partier har regerat kortvarigt. De har inte uträttat lika mycket. Deras reformer har ofta rivits upp av följande regeringar. Hur har de svenska socialdemokraterna gått till väga för att lyckas bättre än partikamrater i andra länder?

Stor fränhet i början

Arbetarrörelsens organisationer skapades av agitatorer, som var mycket fräna. Under 2000-talet har näthatet blivit en obehaglig överraskning för allmänheten och särskilt för dem, som har drabbats av detta hat. Något liknande upplevde man, när de socialistiska agitatorerna påpekade alla missförhållanden på arbetsplatserna och i samhället i stort. De gamla makthavarna överraskades obehagligt av det samhällshat, som slog emot dem. Motsättningen mellan de stridbara nya organisationerna och de gamla makthavarna, som tyckte, att det mesta var bra eller tämligen bra, blev stor och allvarlig. Den fräna framtoningen fyllde ett syfte genom att man drog till sig dem, som var brinnande i anden, övertygade och ivriga, men den stötte tillbaka den stora allmänheten eller gjorde allmänheten betänksam.

Fränheten tonades ned, men målen behölls

Hjalmar Branting som folktalare. Oljemålning i Wendelsbergs folkhögskola. Foto: Lars Gahrn.

Hjalmar Branting som folktalare. Oljemålning i Wendelsbergs folkhögskola. Foto: Lars Gahrn.

Den svenska socialdemokratin kom att präglas av sin partiledare Hjalmar Branting, och man kan även säga, att han var en utmärkt företrädare för sin rörelse. Han var angelägen om att tona ner fränheten och att inrikta sig på de smärre stegen framåt snarare än de långtgående kraven. Försiktighet och måttfullhet kom att prägla svensk socialdemokrati. Kritikerna kom därför att anklaga socialdemokraterna för att de skulle ha svikit sina ideal, begått förräderi och så vidare. I efterhand och om man ser på ett längre tidsskede, kan man fastslå, att anklagelserna saknar grund. Socialdemokraterna har aldrig glömt sina målsättningar. Däremot inser de, att man bör ta flera korta steg, och att stora mål måste vara långsiktiga. Denna inställning har stora fördelar. Man har lättare att få med sig andra på små steg än på stora. Under en långvarig steg för steg skeende reform hinner folk vänja sig vid tanken eller rentav lära sig att uppskatta vad som händer. Samverkan med andra och samarbete väcker förtroende hos allmänheten. Hjalmar Brantings arbete och inriktning fortsattes av Per Albin Hansson, som i sin ungdom var fräsande radikal men i sin inriktning på folkhemmet fann en målsättning för både de egna och många utanför de egna leden. Från att ha varit agitator blev han mer och mer en landsfader för alla. Hans metoder förändrades men inte hans målsättning.

Maktväxling på 1970-talet

Tack vare denna inriktning på flera smärre delmål och tack vare denna måttfullhet kunde socialdemokraterna i Sverige inneha makten utan avbrott från 1936 till 1976. Hur kom det sig att socialdemokraterna miste regeringsmakten just under 1970-talet, då vänstervindarna var starka? En av förklaringarna var nog just radikaliseringen. Socialdemokraterna blev på nytt fräna, och det gällde inte minst den dåvarande partiledaren Olof Palme. Han satsade åt vänster och blev mycket uppburen inom partiet, bland dem, som var mest övertygade och stridbara. Samtidigt skärptes dock motsättningarna till andra partier, och detta visade sig vara allvarligt. Marginalerna var hela tiden små. Antalet röster, som kunde fälla utslaget mellan blocken, var inte stort. Genom att satsa åt vänster kunde man lätt förlora röster åt höger eller närmare bestämt åt mitten. Så gick det som bekant. Därför förlorade socialdemokraterna regeringsmakten under en tid, då de mänskligt att döma borde ha haft lätt att behålla den. Socialdemokraterna kom dock tillbaka, men helt klart var de försvagade. De har inte återvunnit sin forna styrka. Vad kan detta bero på?

Avkristningen leder till minskat samhällsansvar

Ett demonstrationståg går uppför Mölndals Kråka (Kvarnbygatan) under storstrejksåret 1909. (Knut Bergs bildsamling i Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Ett demonstrationståg går uppför Mölndals Kråka (Kvarnbygatan) under storstrejksåret 1909. (Knut Bergs bildsamling i Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Så här i efterhand ser man eller anar man åtminstone orsaker, som kanske inte skulle ha varit uppenbara för samtiden. Efterkrigstiden präglades även av en snabb sekularisering. Avkristningen gick snabbt. Även om socialdemokratin inte var någon religiöst inriktad rörelse, uppstod dess idéer i ett kristet präglat samhälle. De socialistiska idéerna innebär, att man skall arbeta för varandra, att man har ett ansvar för andra, att man skall arbeta för det gemensamma bästa, att man skall arbeta oegennyttigt utan egen vinning. Ingenting av allt detta var egentligen självklart, men under 1800-talets kristet färgade idealism uppfattades detta som den egentliga och väsentliga sanningen om mänskligt samliv, ja, som en ren självklarhet. Den samtida filosofin, som tidens ideologer flitigt tog del av, var i många avseenden en avspegling av denna kristna idealism. Filosofin uppfattades på den tiden som ett slags vetenskap. Om kristendomen försvagas i samhället, kommer även intresset för de socialistiska idéerna att försvagas. Varför skulle man inte lika gärna kunna vara egoistisk? Har man själv inte större nytta av att vara egoistisk?

Att osjälviskt arbeta för det allmänna bästa – inte längre självklart

Socialdemokraternas valbilar på Gamla torget omkring 1930. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.)

Socialdemokraternas valbilar på Gamla torget omkring 1930. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.)

Tidigare sågs det som sagt som en självklarhet att man skulle vara oegennyttig och inte sko sig. Därför uppstår förvåning och vrede, när i våra dagar avslöjanden om förmåner, höga löner och rena oegentligheter kommer. I många andra länder – utan vår värdebakgrund – ägnar sig folk emellertid åt politik just för att kunna tillskansa sig förmåner, få höga löner och kunna begå allsköns oegentligheter. Möjligen blir det på sikt så även här i Sverige. Det vore en sorglig och samhällsskadlig utveckling, men tyvärr tycks vi vara på väg åt detta håll. Till den stora värdegemenskapen i Sverige hör att även de andra partierna hade samma inställning som socialdemokraterna till politiken: det gäller att oegennyttigt arbeta för det allmänna bästa. Man kan säga att allt föreningsliv bygger eller har byggt på denna uppfattning. Obehagligt nog upplever vi nu ett minskande stöd även för andra partier och föreningsarbete över huvud taget. Så gott som alla föreningar klagar över minskande medlemsantal.

Skuldsanering minskar väljarstöd

Under 1970- och 1980-talet genomled Sverige många strukturomvandlingar. Viktiga industrigrenar som till exempel hela varvsnäringen råkade i kris. Varven lades ned. Textilindustrins kris förvärrades. Större delen av denna industri drabbades av nedläggningar, och så vidare. Kraven på stöd från samhället ökade. Statsfinanserna försämrades med ökande budgetunderskott som följd. Göran Persson fick den otacksamma uppgiften att minska underskotten och betala av på statsskulden. Han lyckades med uppgiften, men denna politik var inte omtyckt, och han fick inte mycket tack för denna viktiga och nödvändiga insats. Väljarstödet för socialdemokraterna minskade och har inte återhämtat sig. Socialdemokratins utomordentligt starka ställning under 1940-, 1950- och 1960-talen är historia, men socialdemokraterna har ändå innehaft makten fler år än borgerligheten även efter det historiska maktskiftet 1976. År 1917 ingick socialdemokratiska ministrar för första gången i en svensk regering, och 100 år senare heter regeringschefen Stefan Löfven och är socialdemokrat. Under de senaste etthundra åren har socialdemokratin varit den starkaste politiska kraften i Sverige. År 1917 inleddes en fredlig revolution, som har förändrat det mesta och åtminstone påverkat allting. Året 1917 är ett av de viktigaste märkesåren i svensk historia. Regeringsskiftet ledde till flera viktiga reformer, som vi har anledning att återkomma till.

Klicka här för denna artikel som pdf

Samerna – en symbol för Sverige

Varje hembygdsgård har både ett och annat, som man inte har sett förut. Med stora förväntningar följde jag med Mölndals-Postens och Kungälvs-Postens tecknare Anders Johansson på en biltur till Dalens hembygdsgård i Svartedalen, som ligger inom Kungälvs numera mycket vidsträckta kommun. Mina förväntningar infriades redan när vi rullade fram mot gården.

”En kragemärr”

”Kragemärr” eller ställning för torkning av bönor. Foto: Lars Gahrn.

”Kragemärr” eller ställning för torkning av bönor. Foto: Lars Gahrn.

Där ute på fältet stod en ”kragemärr”. Så heter det på äkta bohuslänska, men hemma i Mölndal lär man ha kallat sådana torkställningar för bönor för ”bönkrakar”. Sådana eller liknande hade funnits även i min hembygd, men där hade de försvunnit före mannaminne. Henric Hallmar (1896 – 1978) hade dock hört talas om dem. Från Mölndal är inte några bilder kända med påföljd att jag omedelbart gick ut på fältet och fotograferade Dalens ”kragemärr” från olika vinklar. En sådan finns i bruk på annan plats i södra Bohuslän, berättade Anders. Innan potatisen slog igenom, var bönor ett mycket viktigt födoämne.

Gjutjärnsreliefer

Folkkonsten har ägnats stor uppmärksamhet alltsedan nationalromantikens dagar. Folk prydde sina hem med konstverk även bland de breda folklagren. Kistebreven har man skrivit om och beundrat, men vem har skrivit om gjutjärnskaminerna? De är hopsatta av gjutna plattor, som har reliefer på sin yta. I Dalens hembygdsgård fick jag se Johannes Döparen, Adam och Eva vid kunskapens träd samt Nattvardens instiftande. Dessa gjutjärnsreliefer är ofta betydande konstverk. Särskilt Nattvardens instiftande här var välkomponerad.

Drottning Kleopatra

Drottning Kleopatra av Egypten med en orm i högerhanden.

Drottning Kleopatra av Egypten med en orm i högerhanden.

Helt oförmodat stötte jag på en egyptisk drottning uppe på vinden. Vad kan man inte finna i en välutrustad hembygdsgård? Där finns en stor oljemålning, som visar drottning Kleopatra av Egypten med blottad barm. I högerhanden håller hon en liten orm, som hon hade plockat upp ur en skål med fikon. (Så gick det till, enligt en vanlig uppfattning, när man smugglade in ormen till den fångna drottningen.) Hon står i begrepp att lägga ormen mot sitt bröst för att på detta sätt ta sig själv av daga. Hon höjer blicken mot himlen. En konservator har lagt ner mycket arbete på denna målning, men hembygdsfolket blev besviket, när tavlan värderades. Målningens ekonomiska värde motsvarar på intet sätt dess konstnärliga värde. 1800-talsmåleri är lågt värderat i våra dagar.

Broderade bonader

Samerna är symbolen för Sverige.

Samerna är symbolen för Sverige.

Sydda och broderade bonader var förr mycket vanliga väggprydnader i hemmet, men de har nu försvunnit från väggarna. Kanske anser man deras budskap vara alltför högtidliga och deras bilder alltför tidsbundna. Det är stor skada. Bonader och gobelänger har sedan urminnes tider prytt väggarna, men nu är det i stort sett slut med denna sed. Jag brukar alltid titta på broderade bonader. Här i Dalens hembygdsgård finns en mycket intressant sådan. På den står några ord ur vår nationalsång, nämligen: Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord. För att återge orden i bild ses i bakgrunden vita fjäll och några granar. I förgrunden ses två ackjor (lappslädar) med en lapp i varje och två renar som dragdjur. Orden fjällhög och Nord illustreras alltså av fjäll och samer.

Samerna representerar det svenska

Bonaden ger belägg för ett känt men i våra dagar förbisett förhållande, nämligen att vi andra svenskar alltid har varit stolta över vår samiska befolkning och den samiska kulturen. I våra dagar framhäver man gång på gång, att samerna har blivit illa behandlade och ringaktade. Givetvis kan man finna belägg för sådant i vår långa historia, men även alla andra svenskar har av och till behandlats illa eller ringaktats. Bonaden visar, att man har varit så stolt över Lappland och våra samer, att man kunde låta dem representera det mest svenska eller mest nordiska, som man kan tänka sig. Bonaden i Dalens hembygdsgård är en tankeställare för oss alla.

Gott vatten

En av flera sevärda byggnader.

En av flera sevärda byggnader.

Dalens hembygdsgård hade ytterligare en sällsynthet, nämligen gott dricksvatten. Bohusleden, det vill säga vandringsleden genom landskapet, går förbi i närheten av gården. Därför har man skyltat vid leden och upplyser om att vandrarna kan fylla på sina vattenflaskor vid hembygdsgården. Dagens naturmänniskor vill inte gärna dricka vatten från sjöar och bäckar. Därför är deras vattenflaskor ofta tomma. Vandrarna gör gärna en avstickare fram till gårdens pump, där man kan fylla på. Även jag gick fram till pumpen för att smaka på vattnet, som smakade friskt och utmärkt. Jag blev upplivad av det goda vattnet och uppmanade de två värdarna: ”Tappa vattnet på flaskor, och sälj det på hembygdsmarknader! Här på landet har ni egna brunnar med bra vatten i var och varannan gård, men i tätorterna får de vatten från Göta älv. Där i tätorterna skulle folk nog kunna köpa så bra brunnsvatten.” Även dricksvattnet kan vara en anledning att ta sig hit. Jag har redogjort för det som jag fastnade för, men givetvis kommer andra att uppmärksamma annat. Här finns mycket att se och uppleva.

Klicka här för denna artikel som pdf

Munkedals Jernväg bjuder på ”Perrongteater”

”Perrongteater” – detta ord hade jag inte stött på tidigare, men sommaren 2017 gavs perrongteater på Åtorps station vid Munkedals Jernväg. Ordet är lätt att begripa och betyder just vad man skulle vänta, nämligen friluftsteater på perrongen invid tåget.

Skickliga skådespelare

Perrongteaterns tre skickliga skådespelare hade tåget som bakgrund och verklig kuliss. Foto: Lars Gahrn.

Perrongteaterns tre skickliga skådespelare hade tåget som bakgrund och verklig kuliss. Foto: Lars Gahrn.

Tre teaterelever dramatiserade delar av järnvägens historia. De hade satt sig in i dessa historiska frågor och hade en dramatiseringsförmåga långt över det vanliga. På några få minuter hann de med att dramatisera industrialismens genombrott, landsvägslokomotivet, som föregick järnvägen, rallarnas liv och leverne samt kyrkans ibland avvisande inställning till järnvägarna. Enligt en utbredd uppfattning var järnvägar synd, på grund av det rörliga livet och allt som detta medförde. Alla tre ungdomarna hjälptes åt att dramatisera landsvägslokomotivets framfart, mycket uttrycksfullt, skickligt och roligt. Rallarna uppvaktade ortens vackra flickor och kunde inte undvika att slåss om flickorna. I detta sammanhang fick vi en beskrivning av ”rallarsvingen”. Scenerna växlade snabbt utan att vi åskådare märkte något jäkt. Man lyckades även i några fall att skifta klädedräkt mellan varven.

På perrongerna har mycket hänt

Rallarna har upptäckt en av bygdens fagra döttrar och styrker sig med en sup, innan de vågar sig fram till henne.

Rallarna har upptäckt en av bygdens fagra döttrar och styrker sig med en sup, innan de vågar sig fram till henne.

Avslutningsvis gjorde prästen och prästdottern sitt högtidliga och värdiga inträde. Den tredje skådespelaren böjde sig då framåt och blev en läspulpet. Detta hade möjligen också en symbolisk innebörd. Dramatiseringen genomfördes raskt, med stor säkerhet, skickligt och uppfinningsrikt. De tre teatereleverna hade tidigare dramatiserat delar av Trollhättans historia i Nohabs smedja. De har arbetat för Innovatum i Trollhättan. Uppslaget att spela perrongteater är utmärkt. Väldigt mycket har utspelat sig på stationernas perronger: avsked, möten och överläggningar. Förr brukade kungligheterna tas emot på järnvägsstationerna av stora mottagningskommittéer. Jag kan inte låta bli att berätta en historia, som jag har fått höra av Bengt-Åke Berggren, själv polis.

Kunglig scout mötte annan scout på perrongen

Prins Gustaf Adolf, far till Carl XVI Gustaf, kom med tåg till Göteborgs Central och mottogs på perrongen av landshövdingen och andra högre befattningshavare. För ordningens skull var en polis med för bevakning. Prinsen själv hade många uppdrag inom scoutrörelsen. När han fick se polisen, sade han: ”Vad roligt, att ni ville komma och möta mig. Då kan vi diskutera nästa scoutmöte.” Även polisen hade uppdrag inom scoutrörelsen. Mottagningskommitténs höga befattningshavare lär ha blivit snopna, när de fann, att polisen blev mest uppmärksammad av prinsen.

Statshemlighet röjd på perrongen

Prästen predikar om järnvägens syndfullhet.

Prästen predikar om järnvägens syndfullhet.

Folk samlades på perrongerna inte bara för att välkomna gäster utan även för att vinka av resenärer, som de kände, när dessa skulle resa iväg. År 1881 var kronprins Gustaf (sedermera Gustaf V) giftasvuxen. (Han var född 1858.) Därför började man fundera över, om han kanske kunde ha fler ärenden i Tyskland, när han skulle fara till Berlin på den tyske tronföljarens bröllop. Konung Oscar följde sin son till järnvägsstationen och hade givetvis många i sitt följe. ”Man och man emellan viskades det också att när kungen följt sin son till järnvägsstationen skulle han ha sagt så att det hördes av de närmast kringstående: ’Följ din egen böjelse – jag vill på intet sätt påverka ditt beslut.’” (Waldemar Swahn, Gustaf V: Landsfadern och människan 1858 – 1938, Sthlm 1938, s. 63.) Därmed var den statshemligheten (eller åtminstone familjehemligheten) röjd på perrongen. Kronprinsen for till Tyskland för att söka efter en lämplig maka.

Många tänkbara ämnen för perrongteatern

Perrongteatern har många ämnen, som ligger nära till hands. Järnvägsinvigningar var mycket stora tillställningar. De brukade förrättas av Hans Majestät Konung Oscar II. Ingen har invigt så många järnvägar som han. Vill man ha en stor föreställning, passar en järnvägsinvigning med Oscar II mycket bra. (Jag menar givetvis någon skådespelare, som spelar kungen.) Utdelning av ved och kol under världskrigens ransoneringar kunde också vara tacksamma ämnen liksom lastning och lossning av godsvagnar. Posthantering och utväxling av postsäckar skulle på samma sätt kunna dramatiseras. Perrongteatern har äkta kulisser: lok och vagnar. Bättre än så kan det inte bli.

Perrongteater – nytt ord och ny verksamhet

Ordet perrongteater saknas i Svenska Akademiens Ordbok. Jag frågade en av skådespelarna, om de hade lånat ordet från annat håll, eller om de hade myntat det själva. Hon kunde inte erinra sig, att de hade hört ordet i andra sammanhang. Munkedals Jernväg och de tre skådespelarna har av allt att döma gett oss ett nytt ord och en ny verksamhet, nämligen perrongteater. Kanske har dock en viss teaterverksamhet även tidigare skett vid museibanorna, men mycket talar för att ordet perrongteater är nytt. När jag sökte på nätet, fann jag enbart perrongteatern i Munkedal.

Järnvägar och synd

Järnvägar betraktades av många som synd. Prosten i Solberga, Henrik Florus Ringius, höll på sin tid en järnvägspredikan, som trycktes. (Henrik Florus Ringius, Med järnvägen inbryter en ny tid: Predikan i Solberga pastorats kyrkor sommaren 1907, Gbg 1907.) Han visar sig vara så vidsynt, att han ser både fördelar och nackdelar med järnvägarna och allt vad de för med sig. Denna predikan borde ges ut i faksimil och läggas ut på nätet. Den är ett viktigt vittnesbörd om hur bohusläningarna såg på sina järnvägar.

Ångloket måste repareras

I detta hus nere vid hamnen bodde Gustaf B. Thordén i sin ungdom. Han åkte med järnvägen, när han hade ärende upp till Munkedal.

I detta hus nere vid hamnen bodde Gustaf B. Thordén i sin ungdom. Han åkte med järnvägen, när han hade ärende upp till Munkedal.

Andra museijärnvägar har all anledning att ta efter Munkedals Jernväg och själva anordna perrongteater. En av anledningarna till att jag återigen dök upp i Munkedal var, att jag redan på förhand begrep, att denna teater var både sevärd och värd att skriva om. Huvudanledningen till mitt besök var dock själva järnvägen. Banan är ovanligt omväxlande med många sevärdheter. Här har vi den lilla järnvägen med de stora sevärdheterna. För närvarande arbetar man hårt med att få ihop pengar till ånglokets ångpanna. Man behöver ungefär 700 000. Årligen får man in drygt 200 000 kronor i biljettintäkter. Reparationskostnaden är alltså en väldig summa. Alla har möjlighet att vara med och lämna ett bidrag.

Thordénstiftelsen – en viktig bidragsgivare

Gustaf B. Thordéns stiftelse har gett ett stort bidrag (170 000). Thordéns far tjänstgjorde som hamnchef nere vid Munkedals hamn vid Gullmaren. I sin ungdom fiskade Thordén i fjorden. Sedan tog han tåget och åkte Munkedals Jernväg upp till Munkedal, där han sålde fisken på torget. Fadern var noga med att även han skulle betala biljetten. Detta fick jag veta i Jernvägskafét. Thordéns släkthistoria är på många sätt förknippad med järnvägen. De flesta som åker med järnvägen gör det som jag för nöjes skull, men ibland händer det, att folk, som bor nere i hamnen, tar järnvägen ner till sina hem. Nyttotrafiken är kvar.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Kungliga badbyxor saknar helt politisk symbolik

Hur skall man hinna med alla programpunkter under Marstrands sekelskiftesdagar? Tyvärr kan man inte vara med överallt, men man kan återkomma år efter år. Uppskattade programpunkter återkommer nämligen. Att döma av publiktillströmningen tycks programpunkterna vara uppskattade.

Sjungande trädgård

Skönsjungande ungdomar i Villa Arugas trädgård. Foto: Lars Gahrn

Skönsjungande ungdomar i Villa Arugas trädgård. Foto: Lars Gahrn

I år, söndagen den 20 augusti 2017, fick jag vara med om Marstrands sjungande trädgårdar, Marstrands motsvarighet till Babylons hängande trädgårdar. Jag hade tänkt att gå raka vägen till Villa Aruga, men jag blev genast förd på avvägar. När jag steg i land, ljöd glad och kraftfull musik från andra hållet. Jag styrde genast kosan dit. Så småningom hamnade jag dock vid Villa Aruga, som nära nog var en hängande trädgård, högt belägen och med utsikt mot havet i nordväst. Fyra ungdomar spelade och sjöng. De hade ett trevligt framförande med väl valda visor. Det kan visserligen vara svårt att göra sig hörd utomhus, men har man en mindre arena som denna upphöjda trädgård, kan man göra sig hörd utan att anstränga sig. Marstrands besökare bjöds på trevliga miniatyrkonserter, och ungdomarna fick en övning i konsten att framträda.

Klosterkyrka i Marstrand

Även detta år visades Marstrands kyrka, som har en rik historia och många sevärdheter. Kyrkan var en klosterkyrka för franciskanernas kloster (egentligen konvent) i Marstrand. Kvar från den tiden finns pelarbaser och kapitäl från de två pelare, som bar upp kyrkans valv. Kapitäl och baser är nu prydnader överst på kyrkogårdens grindstolpar. Inne i kyrkan har triumfkrucifixet blivit kvar genom århundrandena.

Drillflickor och musikkår

Drillflickorna i cowboyutstyrsel samlar sig inför sitt nummer.

Drillflickorna i cowboyutstyrsel samlar sig inför sitt nummer.

De båda dagarnas höjdpunkt är konung Oscar II:s ankomst till Marstrand på kungafartyget Drott (numera i stället ångaren Bohuslän). Före konungens ankomst underhöll Kungälvs musikkår och Kungälvs drillflickor. Musikkåren håller hög klass. Musikerna har dessutom blåsinstrument, som hörs bra även utomhus. (Musikkårerna var avsedda för utomhuskonserter och spelning under marsch.) Drillflickorna är enastående. Jag har sett många drillflickor i och med att jag intresserar mig för musikkårer, men Kungälvs drillflickor går utanpå allt. De är mycket dansanta men har även akrobatiska talanger. Till min stora förvåning har jag aldrig kunnat upptäcka några missar, fastän turerna är många och svåra och genomförs med häpnadsväckande snabbhet. Flickorna måste vara mycket vältränade och starka. Trots många och svåra nummer, ibland framförda i stark värme, förefaller de inte ens bli trötta. Andra kan lätt få t-tröjorna genomblöta av svett, men på drillflickornas plagg ses inte ens några våta fläckar. Svåra framträdanden gör artisterna ofta allvarliga och bekymrade, men Kungälvs drillflickor ser alltid ut att vara obekymrade och glada. Deras energi och glädje smittar. De höjer stämningen.

Cowboydans

Vild galopp framställs som dans.

Vild galopp framställs som dans.

Drott (eller rättare sagt ångaren Bohuslän) var försenad, men detta var enbart en fördel, eftersom musikkåren och drillflickorna då gav ett par extranummer. Flickorna framförde en cowboydans, klädda i vita hattar, blå kortbyxor, gula tröjor, bruna västar och röda halsdukar, en mycket tilltalande färgharmoni. (Dräkter byts till varje nummer och är mycket väl komponerade färgmässigt.) Flickorna framställde cowboys, som red, sköt med pistol, svingade lasso och så vidare, allt mycket skickligt och genomfört i rasande tempo. Mycket åskådligt och skickligt. När man som jag börjar bli gammal, behöver man bli uppiggad genom att möta ungdom, fart och fläkt samt glädje. Drillflickorna är utmärkta glädjespridare. Musikkårens musikstycken fungerar på samma sätt.

Stor scenpersonlighet spelar stor scenpersonlighet

Höga herrar låter alltid vänta på sig, brukar man säga, men till slut kom Bohuslän och konung Oscar, spelad av Anders Arnell. Konung Oscar var en stor vältalare med stor vana att framträda inför offentligheten. När han blev konung, kom alla i hans omgivning att uppträda underdånigt och vördnadsfullt. Konungen kände ökad säkerhet och fick en förhöjd självkänsla. Anders Arnell spelar med stor skicklighet en monark, som älskar att framträda och som älskar att tala. Alltsammans låter mycket bra, men tankeinnehållet är ibland svårt att urskilja. Det ena ämnet hänger inte alltid ihop med det andra, men sådant märker man inte, om talaren pratar medryckande och inlevelsefullt. Arnell kan den konsten. Han karikerar skickligt och kärleksfullt en scenpersonlighet med förhöjd självkänsla. Man kan säga, att en stor scenpersonlighet spelar en stor scenpersonlighet.

Konungen doppade sig

Utan att ge avkall på sin kungliga värdighet sjunger Hans Majestät Konungen ett av Elvis Presleys sångnummer tillsammans med folkets barn.

Utan att ge avkall på sin kungliga värdighet sjunger Hans Majestät Konungen ett av Elvis Presleys sångnummer tillsammans med folkets barn.

Konungen steg upp i Gustaf V:s jaktbil (en Buick av 1929 års modell) och for genom staden. Så småningom anlände han till Södra Strandverket, där Kungadoppet skulle genomföras. En samling tappra kvinnor och män i heltäckande baddräkter av äldre modeller stod redo att doppa sig i det inte alltför varma vattnet. Till de tappra kvinnorna och männen sällade sig även Hans Majestät, som behöll amiralsmössan på och till allmänhetens förvåning visade sig ha röda badbyxor. Folk uppmärksammar ju allt vad konungar har och gör och vill lägga in djupsinniga tolkningar även i smärre enskildheter. Man frågade, om de röda byxorna speglade konungens politiska uppfattning. Hans Majestät svarade då, att han var kommunist.

Opolitiska badbyxor

Glatt och otvunget samspråk har alltid kännetecknat Hans Majestät Konungens umgänge med Marstrands badgäster.

Glatt och otvunget samspråk har alltid kännetecknat Hans Majestät Konungens umgänge med Marstrands badgäster.

Jag kan hysa viss – ehuru givetvis högst begränsad – förståelse för, att detta, måhända helt oväntade, besked från Hans Majestät Konungen kan komma att oroa hans undersåtar i Marstrand med omnejd, särskilt om det skulle spridas av oansvariga pressorgan. En svensk utrikespolitisk omsvängning skulle kunna leda till ett amerikanskt handelsembargo och FN-sanktioner. Vår livsnödvändiga import av basvaror som jeans, Coca Cola, Barbiedockor och Bob Dylan-skivor skulle därmed kunna äventyras. Såsom kunglig hovkrönikör, inriktad på badortshovet på Marstrand, torde jag kunna med nära nog fullständig visshet betyga, att Hans Majestät Konungen behagade skämta angående sin politiska hållning, emedan Han aldrig tidigare torde ha givit uttryck för sympatier åt angivet håll utan snarare motsatsen. Vad gäller de röda badbyxorna bör påpekas, att rött är den kungliga färgen. Röd är konungamanteln, som Hans Majestät bär vid riksdagens högtidliga öppnande. Röd är purpurn, som är alla furstars kännemärke. Tyvärr har dock vänstern usurperat denna kungliga färg med påföljd, att konungarna beklagligtvis allt mindre har börjat använda denna sin egen färg. Dock har konung Oscar velat bibehålla rött åtminstone i sina badbyxor. Lyckligtvis har inte bara vänstermän börjat använda rött utan även – som en motvikt – mer samhällsbevarande element, till exempel jultomten. De röda badbyxorna bör alltså inte tolkas politiskt utan snarare ses som ett Kungligt traditionsbevarande. Vilket härmed intygas, ex officio, på nådig befallning

Lars Gahrn

leg. kunglig hovkrönikör vid badortshovet på Marstrand

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Bo Tak – filmfotograf bland stjärnorna

Mölndals-Postens fotograf skulle gå långt och bli en känd man. Då hette han Bo Andersson, men han blev känd över hela Sverige som Bo Tak, filmfotograf vid Sveriges Radio – TV. Efter årtionden tillsammans med TV-kändisar och filmdivor har Bo Tak mycket att berätta.

Det här kommer aldrig att gå!

Han hade kunnat tjäna en halv förmögenhet, om han hade gått till veckopressen med sina berättelser, (och om han hade berättat allt). Det, som han har valt att berätta, är mycket nog och nog så underhållande. Bokens titel är: Bo Tak, När jag nobbade Josephine Baker (Sthlm 2017, 120 rikt illustrerade sidor). Tak lär ha valt mellan denna titel och en annan, nämligen ”Det här kommer aldrig att gå!” Så lär en medarbetare på Göteborgs-TV ha sagt gång på gång, när TV-teamet fick ett eller ett annat halvt omöjligt uppdrag. Tak och hans arbetskamrater tycks ha löst både det ena och det andra, även filmning av Josephine Baker.

Tak nobbade Josephine

Bo Taks memoarer visar på framsidan en bild av honom själv, en välklädd, välvårdad och lugn gentleman med många levnadsminnen. Foto: Anita Lundh.

Bo Taks memoarer visar på framsidan en bild av honom själv, en välklädd, välvårdad och lugn gentleman med många levnadsminnen. Foto: Anita Lundh.

Titeln ”När jag nobbade Josephine Baker” kan göra vem som helst nyfiken, och detta är givetvis avsikten. Jag skall därför börja med att avslöja hur det gick till. Tak och hans kamrater hade fått i uppdrag att filma den förföriska fransyskan, som ibland dansade på scenen, endast iförd bananer. Vid tillfällena, då Tak och hans kamrater filmade, var hon dock betydligt mera välklädd. Tak filmade flera kvällar och gjorde en kompletteringstagning på dagtid. När denna tagning var klar, hade stjärnan flera timmar över före kvällens föreställning. Då ville hon ge sig ut i Göteborg och shoppa. Hon fäste blicken på Bo Tak och undrade, om han ville visa henne runt bland varuhusen. ”Tyvärr”, svarade Tak, ”har lovat min fru att komma hem tidigt”. Då tog Taks arbetskamrat ”Big” Pettersson chansen. Han ringde till sin fru, som gav honom nådigt tillstånd och var djupt imponerad av att hennes man skulle vägleda världsstjärnan i Göteborgs varuhusdjungel. Några dagar senare gav Big och hans fru stor middag för stjärnan i sitt hem. Värre än så var det inte. Några förförelsekonster spelades inte ut denna gång. Tak har kärv humor, och han har alltså valt att småskoja med läsekretsen med hjälp av en västgötaklimax.

Mölndal skymtar förbi

Josephine Baker, som nobbades av Tak men hade mycket lätt att finna en ersättare.

Josephine Baker, som nobbades av Tak men hade mycket lätt att finna en ersättare.

Låt oss nu ta alltsammans från början. Bo Tak födde 1934 i Hamburgsund. Familjen flyttade dock så småningom till Mölndal och bosatte sig på Solängen, närmare bestämt på Östergatan 45 (nu Österängsgatan). Mölndals-Posten startade 1949, och Bo Tak blev tidningens fotograf eller rättare sagt en av dess fotografer. Han hade eget mörkrum på redaktionen. Tak var flitig fotograf i Åbybergsparken, där under 1950-talet de flesta av Sveriges stora artister framträdde. Taks flitiga verksamhet här i Mölndal skymtar fram enbart i förbigående. Han har bråttom att komma fram till Josephine, Tommy Berggren, Ulla Jacobsson, Åke Falck och de andra storheterna, som intresserar en bredare läsekrets. Tiden i Mölndal är dock redan skildrad. Tak och jag har haft ett visst samarbete. På så vis tillkom några artiklar om hans år i Mölndal och hos Mölndals-Posten (MP 26/7, 2/8 och 25/10 2006) och några om verksamheten i Åbybergsparken (MP 18/5, 8/6, 3/8, 24/8, 28/9 2011).

Många mölndalsbor

Bo Tak, klädd i kamelhårsulster, fotograferad i yngre dagar.

Bo Tak, klädd i kamelhårsulster, fotograferad i yngre dagar.

Tak var uppvuxen i Mölndal. Även skådespelerskan Ulla Jacobsson, som han fotograferade och filmade, hade växt upp i Mölndal. Detsamma lär ha gällt regissören och skådespelaren Åke Falck. Jag har hört sägas, att han kom från Toltorpsdalen. Kan någon berätta om Falck och Mölndal? Skådespelaren Tommy Berggren bodde under en del av sin ungdomstid i Krokslätt. Hans far lär ligga begravd på Fässbergs kyrkogård. Alla dessa storheter är med i Taks memoarer. Tak berättar även historien om ungdomsvännen Jan Wictorinus från Mölndal. Han blev kameraman i Stockholm och gjorde en smått osannolik karriär. I sin ungdom arbetade han som hisspojke på Amerikabåtarna. Han var artig mot rika amerikanskor och fick mycket dricks. Väl över i USA tog han ledigt och åkte till Hollywood och fick vara med vid några filminspelningar. Hemkommen till Sverige åkte han till tv-huset i Stockholm. Han fick tid hos programdirektören Nils Erik Baehrendtz. Denne undrade vad han kunde göra för Wictorinus.

”Jo, jag vill gärna bli anställd som kameraman.”

”Jaha ja, vad har du för meriter?”

”Jag kommer just från Hollywood.”

Wictorinus blev genast anställd. Allt detta stämmer säkerligen, men samtidigt undrar man, om inte historien är något påbättrad? Frågade Baehrendtz inte litet mer?

Vetande i anekdotform

Bo Tak inriktar sig på att berätta anekdoter. Han är en skicklig berättare och har under sitt långa liv kommit underfund med vad som slår. Uppläggningen gör att läsaren hela tiden lockas att läsa vidare. Anekdoter brukar man komma ihåg bättre än oblandade fakta (som kan ha en viss sövande inverkan på läsaren). Jag övertygad om att Tak även lyckas lära läsarna mer än vad andra författare lyckas med. Han har skrivit en mycket lättläst och läsvärd minnesbok. Den är utgiven på författarens förlag och kan alltså beställas genom Tak själv (taklundska@yahoo.se). Här får läsarna återuppleva mycket tv-historia från den tid, då tv-program ännu var en stor upplevelse. Många minnen kommer att väckas hos läsarna, som här får en möjlighet att titta in som hastigast bakom kulisserna.

Klicka här för denna artikel som pdf