Fallens dagar och svenska pyramider

Fallens dagar drar årligen många människor till Trollhättan. I vanliga fall leds vattnet in i kraftverken, och då ligger fallområdet i stort sett utan vatten. Flera gånger om dagen släpps vattnet dock på i den gamla älvfåran under Fallens dagar. Det är en stor upplevelse att se vattnet under kraftigt brusande forsa fram, skummande vitt.

Forsen sopar bort all växtlighet

Trollhättefallen under Fallens dagar. Foto: Lars Gahrn.
Trollhättefallen under Fallens dagar. Foto: Lars Gahrn.

Säkerhetsföreskrifterna är stränga, och överallt finns stängsel, så att man inte skall komma för nära forsen. Kanske underskattar man därför fallens kraft och mäktighet. En jämförelse mellan Trollhättans torrlagda älvfåra och andra gav mig dock en tankeställare. Det dröjer inte länge förrän en torrlagd älvfåra blir bevuxen av gräs, buskar och träd. På några årtionden förvandlas den som regel till rena rama djungeln. I Trollhättan kunde jag däremot inte upptäcka en enda buske eller ett enda grässtrå nere i älvfåran. De få vattenpåsläppen varje år är alltså tillräckliga för att hålla växtlighet borta och sopa fullständigt rent. Vattnet har en fruktansvärd kraft.

Så långt upp som vattnet har nått saknas all växtlighet.
Så långt upp som vattnet har nått saknas all växtlighet.

Storartade stenhuggeriarbeten

Fallen är en stor sevärdhet, men Trollhättan har mycket mer att uppvisa. Söndagen den 23 juli 2017 var jag där. Givetvis var jag med om två ”fallpåsläpp”, men jag kunde inte besöka Trollhättan utan att också vandra ner till slussarna. Här nere finns tre slusstrappor att beskåda, slussarna från år 1800, slussarna från 1844 och vår tids slussar från 1916. Om man både tittar och tänker, gör slussarna ett mycket starkt intryck på besökaren. Stenhuggeriarbetena är utförda med största tänkbara noggrannhet. Efter mer än två århundranden kan man inte upptäcka några sättningsskador. (Smärre sättningsskador kan mycket väl ha åtgärdats under årens lopp, men de kan inte ha varit många, och de har inte lämnat märkbara spår.) Grundarbetena måste ha varit mycket bra. Stenarna är väl huggna med oklanderlig passform. Här har vi en svensk motsvarighet till Egyptens pyramider.

Olidestationens fasad uppvisar stenarbeten av bästa slag.
Olidestationens fasad uppvisar stenarbeten av bästa slag.

Kraftstationer jämförliga med pyramiderna

Intrycket blir ännu mäktigare, om man går till Olidestationen, det stora kraftverket från 1910. Detta kraftverks mäktiga fasad mot vattnet är inte bara hög och lång utan även uppbyggd in i minsta enskildhet för att göra mesta möjliga intryck på betraktaren. Stenblocken är tillhuggna med största möjliga noggrannhet. Fasaden är uppbyggd med väldiga pilastrar, som ger den en oerhörd styrka. Vackra stenhuggeriarbeten finns som prydnader. Längst upp pryds fasaden av tinnar, som är ditsatta endast som utsmyckningar. Senare byggdes Hojumstationen (färdigställd 1942), det övre kraftverket, som likaså är mycket välbyggt. Antalet utsmyckningar är dock här mindre. Man kan emellertid nämna Strömkarlens huvud, en mycket stor stenskulptur, som har blivit ett kännemärke för Trollhättan. Dessa kraftstationer är jämförliga med Egyptens pyramider. Den, som känner till äldre bebyggelse, vet, att vi har många fler byggnader i vårt land av liknande slag, fastän kanske inte lika stora. Alla är sevärdheter, och alla är värda vår beundran enbart för stenhuggeriarbetena. Tyvärr har dessa byggnader inte fått den uppmärksamhet, som de förtjänar. Byggnadsstilen drabbades av ett hastigt och genomgripande omslag: från stenhuggeriarbeten till betonggjutning, från rik utsmyckning till kala ytor och raka linjer. Funkisen slog igenom. De förnämliga stenbyggnaderna kom därför att ringaktas, men förändringar i synsättet är långsamt på väg.

Vid Hojumstationen finns strömkarlens huvud.
Vid Hojumstationen finns strömkarlens huvud.

Trollhättans kyrka

Vid Hojumstationen finns Oskarsbron över fallen. Här har man en av de bästa utsiktsplatserna vid fallpåsläppen. Vid Hojumstationen brukar man därför slå upp ett stort tält för ekumenisk gudstjänst och för olika artistframträdanden. Nära Hojumstationen finns också Trollhättans nygotiska tegelkyrka, ritad av Adolf Wilhelm Edelsvärd och invigd 1862. Kyrkan var öppen och är verkligen sevärd. I sen tid har den färgsatts fritt och djärvt. Färgharmonin är stark, kontrastrik och mycket tilltalande. Den är en utmärkt plats för andakter och konserter under Fallens dagar. Utanför finns servering av kaffe, saft, bullar och kakor, alltsammans skött av församlingens många trevliga medarbetare.

Fyra centrum i lång stad

Trollhättan är som bekant en mycket avlång stad. Under Fallens dagar finns fyra olika centrum: slussarna, Olidestationen, området kring Hojumstationen och Trollhättans kyrka samt kajen ovanför fallen. Överallt fanns mycket att se och uppleva. Fallen och kyrkan höll mig dock kvar större delen av dagen kring Hojumstationen. Jag kan därför inte berätta om allt, men det, som jag upplevt, är som synes mycket nog.

 

Annonser

Fallens dagar och svenska pyramider

Fallens dagar drar årligen många människor till Trollhättan. I vanliga fall leds vattnet in i kraftverken, och då ligger fallområdet i stort sett utan vatten. Flera gånger om dagen släpps vattnet dock på i den gamla älvfåran under Fallens dagar. Det är en stor upplevelse att se vattnet under kraftigt brusande forsa fram, skummande vitt.

Forsen sopar bort all växtlighet

Trollhättefallen under Fallens dagar. Foto: Lars Gahrn.
Trollhättefallen under Fallens dagar. Foto: Lars Gahrn.

Säkerhetsföreskrifterna är stränga, och överallt finns stängsel, så att man inte skall komma för nära forsen. Kanske underskattar man därför fallens kraft och mäktighet. En jämförelse mellan Trollhättans torrlagda älvfåra och andra gav mig dock en tankeställare. Det dröjer inte länge förrän en torrlagd älvfåra blir bevuxen av gräs, buskar och träd. På några årtionden förvandlas den som regel till rena rama djungeln. I Trollhättan kunde jag däremot inte upptäcka en enda buske eller ett enda grässtrå nere i älvfåran. De få vattenpåsläppen varje år är alltså tillräckliga för att hålla växtlighet borta och sopa fullständigt rent. Vattnet har en fruktansvärd kraft.

Storartade stenhuggeriarbeten

Fallen är en stor sevärdhet, men Trollhättan har mycket mer att uppvisa. Söndagen den 23 juli 2017 var jag där. Givetvis var jag med om två ”fallpåsläpp”, men jag kunde inte besöka Trollhättan utan att också vandra ner till slussarna. Här nere finns tre slusstrappor att beskåda, slussarna från år 1800, slussarna från 1844 och vår tids slussar från 1916. Om man både tittar och tänker, gör slussarna ett mycket starkt intryck på besökaren. Stenhuggeriarbetena är utförda med största tänkbara noggrannhet. Efter mer än två århundranden kan man inte upptäcka några sättningsskador. (Smärre sättningsskador kan mycket väl ha åtgärdats under årens lopp, men de kan inte ha varit många, och de har inte lämnat märkbara spår.) Grundarbetena måste ha varit mycket bra. Stenarna är väl huggna med oklanderlig passform. Här har vi en svensk motsvarighet till Egyptens pyramider.

Kraftstationer jämförliga med pyramiderna

Intrycket blir ännu mäktigare, om man går till Olidestationen, det stora kraftverket från 1910. Detta kraftverks mäktiga fasad mot vattnet är inte bara hög och lång utan även uppbyggd in i minsta enskildhet för att göra mesta möjliga intryck på betraktaren. Stenblocken är tillhuggna med största möjliga noggrannhet. Fasaden är uppbyggd med väldiga pilastrar, som ger den en oerhörd styrka. Vackra stenhuggeriarbeten finns som prydnader. Längst upp pryds fasaden av tinnar, som är ditsatta endast som utsmyckningar. Senare byggdes Hojumstationen (färdigställd 1942), det övre kraftverket, som likaså är mycket välbyggt. Antalet utsmyckningar är dock här mindre. Man kan emellertid nämna Strömkarlens huvud, en mycket stor stenskulptur, som har blivit ett kännemärke för Trollhättan. Dessa kraftstationer är jämförliga med Egyptens pyramider. Den, som känner till äldre bebyggelse, vet, att vi har många fler byggnader i vårt land av liknande slag, fastän kanske inte lika stora. Alla är sevärdheter, och alla är värda vår beundran enbart för stenhuggeriarbetena. Tyvärr har dessa byggnader inte fått den uppmärksamhet, som de förtjänar. Byggnadsstilen drabbades av ett hastigt och genomgripande omslag: från stenhuggeriarbeten till betonggjutning, från rik utsmyckning till kala ytor och raka linjer. Funkisen slog igenom. De förnämliga stenbyggnaderna kom därför att ringaktas, men förändringar i synsättet är långsamt på väg.

Trollhättans kyrka

Vid Hojumstationen finns Oskarsbron över fallen. Här har man en av de bästa utsiktsplatserna vid fallpåsläppen. Vid Hojumstationen brukar man därför slå upp ett stort tält för ekumenisk gudstjänst och för olika artistframträdanden. Nära Hojumstationen finns också Trollhättans nygotiska tegelkyrka, ritad av Adolf Wilhelm Edelsvärd och invigd 1862. Kyrkan var öppen och är verkligen sevärd. I sen tid har den färgsatts fritt och djärvt. Färgharmonin är stark, kontrastrik och mycket tilltalande. Den är en utmärkt plats för andakter och konserter under Fallens dagar. Utanför finns servering av kaffe, saft, bullar och kakor, alltsammans skött av församlingens många trevliga medarbetare.

Fyra centrum i lång stad

Trollhättan är som bekant en mycket avlång stad. Under Fallens dagar finns fyra olika centrum: slussarna, Olidestationen, området kring Hojumstationen och Trollhättans kyrka samt kajen ovanför fallen. Överallt fanns mycket att se och uppleva. Fallen och kyrkan höll mig dock kvar större delen av dagen kring Hojumstationen. Jag kan därför inte berätta om allt, men det, som jag upplevt, är som synes mycket nog.

 

Nils Dahlbeck i minnets ljus

Nils Dahlbeck i Kållered hör inte till de kändisar, som glöms bort vid sin död. Han gjorde många viktiga insatser på många olika områden. Dessutom hade han otaliga vänner, bekanta och medarbetare. Väldigt många minns honom.

Omtyckt chef

Nils Dahlbeck som kapten Bäckdahl. Foto: Bo Tak.
Nils Dahlbeck som kapten Bäckdahl. Foto: Bo Tak.

En av dem är filmfotografen Bo Tak. Han hade nämligen Dahlbeck som chef. Dahlbeck var nämligen under många år radio- och tv-chef i västra distriktet. Han var bosatt på Tulebo i Kållered. I sina memoarer ” När jag nobbade Josephine Baker” (2017, 120 rikt illustrerade sidor) berättar Bo Tak om sin gamle chef: ”Nils Dahlbeck blev känd för svenska folket, dels genom radions naturprogram tillsammans med Nisse Lindman och senare genom barnprogrammet ”Kapten Bäckdahl” med skafferitrollen Humle och Dumle. Dahlbeck var också, under många år, chef för både radio och tv i västra distriktet. Det finns, som jagtycker, några kul historier där Nils är inblandad, som den här, när han tillsammans med en ljudtekniker är på tjänsteresa i Skåne. Det har hunnit bli midnatt då de är på hemväg. Mitt på skånska landsbygden får de motorstopp. Nils ser att det lyser i en bondgård längre fram. Det fanns ju inga mobiltelefoner i slutet av 50-talet, så det var ju bara att försöka få låna en telefon. Han kommer fram till bondgården och knackar på. En sur äldre man öppnar och Dahlbeck säger: ”God afton, jag heter Nils Dahlbeck och är från Radiotjänst”. ”Jag ska inte ha någon radio”, svarar mannen och smäller igen dörren framför honom.

Dahlbeck och Tulebo

Bo Tak i yngre dagar.
Bo Tak i yngre dagar.

Dahlbeck bodde med sin fru på en gammal vacker gård i Tulebo nära Kållered, strax söder om Göteborg. Boningshuset bestod av flera vackra och smakfullt inredda rum smyckade med antikviteter. Samtliga rum hade dessutom mycket originella spisar. Några var etagespisar i gjutjärn med utsirade ornament. Det rymliga kökets väggar var behängda med välputsade kopparkärl och genom köksfönstren kunde man se dvärghönsen gå och sprätta på gårdsplanen. Hund och häst bidrog även till att göra idyllen fullkomlig. För att inte tala om det stora trädgårdslandet, som imponerade med alla sorters växter.

Beundrat hem

Vid ett tillfälle var Nils värd vid nordiska radiochefernas konferens i Göteborg. En kväll då de avslutat dagens möte med middag, föreslog Nils att de skulle ta kaffet och konjaken på Tulebo. Nils ringde hem till frun och bad henne tända i samtliga spisar samt pryda upp med levande ljus. Väl hemkomna gick radiocheferna beundrande genom huset och upplevde myset. Plötsligt hördesden finske chefen, på bruten finlandssvenska, muttra för sig själv: ”Man måst nog va ganska rik för att bo så här fattigt”.

Ett boende i tiden

Makarna Dahlbecks boende på Tulebo låg helt rätt i tiden. Man skulle bo folkligt och enkelt på den tiden. Torp och arbetarbostäder blev därför eftertraktade och följaktligen dyra. Antagligen anspelar finländaren på detta. I makarna Dahlbecks fall fanns dock inte någon strävan att göra sig till och följa tidens ström. De hade helt enkelt tagit över hennes föräldrahem ute i Tulebo by. Eftersom båda var intresserade av trädgårdsodling och husdjur, passade detta boende dem bra. Att de med sitt boende hamnade rätt i tiden var alltså en tillfällighet utan beräkning. Memoarernas titel är som sagt: Bo Tak, När jag nobbade Josephine Baker (Sthlm 2017, 120 rikt illustrerade sidor). Den är utgiven på författarens förlag och kan alltså beställas genom Tak själv (taklundska@yahoo.se).

 

 

Klicka här för denna artikel som pdf

Fraktsedlarna hos Anten-Gräfsnäs järnväg

Omkring fyrahundra hugade resenärer hade infunnit sig på Antens station vid ett tillfälle i somras. De var så många, att alla inte kunde komma med på första tåget för dagen på Anten-Gräfsnäs järnväg.

Stor tillströmning

Besökarna har all anledning att gå de 81 meterna till järnvägsmuseet. Foto: Lars Gahrn.
Besökarna har all anledning att gå de 81 meterna till järnvägsmuseet. Foto: Lars Gahrn.

Mats Andersson, som berättade detta för mig, var påtagligt stolt över tillströmningen av resande. Ibland händer, att de hugade resenärerna är så många att de inte alla får plats på första tåget, men sådant inträffar mera sällan. Man har dock glädjen att kunna se en ständig ökning av passagerare. Anten-Gräfsnäs järnväg behöver alla sina resande. Denna museijärnväg drivs ideellt. Biljettintäkterna är den viktigaste inkomstkällan. Själv har jag flera gånger varit med om att jag har svårt att finna sittplats, men alla har trots allt kunnat komma med. Om inte annat har man kunnat stå på de öppna plattformarna och beundra utsikten. Dessutom drar man med välbehag in stenkolsröken. Den är säkerligen ohälsosam, men om man som jag varken röker eller dricker, borde man väl kunna unna sig litet stenkolsförgiftning under två korta tågresor en gång (eller två gånger) om året?

Järnvägsmuseum

I vagnens sida finns en brevöppning. Innanför stod postanställda i postkupén och sorterade post.
I vagnens sida finns en brevöppning. Innanför stod postanställda i postkupén och sorterade post.

Kommer man till Antens station, ser man på stationens fasad en tavla med en pil, som pekar åt höger och har påskriften ”Museum 81 m”. Litet kärleksfullt parodierar man här järnvägarnas mycket noggranna avståndsangivelser. Som järnvägsintresserad museiman känner jag en stark dragning till detta alltmer innehållsrika museum. Föreningens intresserade medlemmar har en enastående förmåga att spåra och förvärva lämpliga och ibland också ovanliga föremål. Bland dem som drar föremål till huset hör – efter fattig förmåga – jag. Sommaren 2017 hade jag en tjock järnvägsbok, som Sven-Erik Johansson hade skänkt. Jag var visserligen övertygad om, att man redan hade boken i sitt museibibliotek, men jag visste, att i så fall kunde man sälja den till någon av de många tågentusiasterna och få in några tjugor till föreningen. Denna söndag var Mats Andersson tillförordnad museichef.

17 000 fraktsedlar

Postkupén har många fack för sortering.
Postkupén har många fack för sortering.

Han kände igen mig och berättade, att han hade förvärvat många handlingar till museet. Ytterby stationsbyggnad på Bohusbanan används tyvärr inte längre som järnvägsstation. En dag hade den nye ägaren ringt upp Mats Andersson och meddelat: ”Jag har hittat en mängd fraktsedlar uppe på vinden. Vill du ha dem?” En vanlig arkivarie vill inte ha mer att göra. En sådan skulle omedelbart ha svarat: ”Nej. Släng dem! Vi skulle ändå gallra dem.” Mats Andersson är dock inte en välavlönad och arbetsskygg arkivarie utan en järnvägsintresserad medlem i Anten-Gräfsnäs Järnväg. Han insåg genast, att handlingarna hade stort värde. (Fraktsedlar slängs som regel efter några månader. Ytterst få är därför bevarade.) Mats Andersson svarade: ”Jag kommer och hämtar dem.” Han for dit och fyllde bilen med fraktsedlar. (De var omkring 17 000.) Sedan hade han ägnat sig åt att sortera fraktsedlarna efter orter.

Värdefulla källor

I en ställning hänger postsäckarna.
I en ställning hänger postsäckarna.

17 000 fraktsedlar var trots allt mer än han behövde för sitt museum. När jag dök upp, frågade han därför mig, om jag ville ha fraktsedlarna från Mölndal. Även jag är föreningsmänniska och inte någon lejd herde. Svaret blev omedelbart ja. ”Nu åker jag till Gräfsnäs med tåget och ser på slottsspelet. Därefter kommer jag tillbaka till dig och dina fraktsedlar.” Sagt och gjort, jag for iväg till Gräfsnäs och var med om det som alltid sevärda slottsspelet. Detta skulle dock avslutas med en (förhoppningsvis som alltid låtsad) avrättning. Då började jag komma i tidsnöd. Jag ville inte missa tåget tillbaka till Gräfsnäs. Vad är väl en aldrig så blodig avrättning mot 17 000 fraktsedlar? Jag lämnade Gräfsnäs’ slottsruin några minuter före avrättningen. När jag återvände till museihallen, hade Mats Andersson letat fram fraktsedlar från Mölndals Nedre (järnvägsstation). De är på många sätt ett användbart och värdefullt källmaterial. Sverige har otroligt många småföretag, men nästan alla saknar företagshistorik, och de flesta efterlämnar inte några arkiv till senare tiders forskare. Tidningsannonser, fakturor (förr kallade räkningar), fraktsedlar och kvitton kan på detta sätt bli värdefulla källor till småföretagens historia. Mats Andersson har räddat en laddning värdefulla källor. I museihallen hade han satt upp några av dem på inramade tavlor. Järnvägarna var inte bara räls, lokomotiv och vagnar utan givetvis en omfattande pappersexercis. Ett statligt verk skapar snabbt en stor och arbetskrävande byråkrati. Fraktsedlarna påminner om den omfattande kontorspersonal, som fanns en gång i tiden.

Postkupé

Före varje tågresa brukar jag gå igenom alla vagnar för att uppleva stämningen och göra iakttagelser i de högst olika vagnarna. Denna gång hade man satt in en annan vagn än den vanliga vagnen med utrymme för rullstolar. (Denna vagn hade drabbats av något fel.) Den nyinsatta vagnen hade en postkupé. Här hade Mats Andersson fått användning för sina nyförvärvade arkivalier. I varje fack låg nu postförsändelser. Allt såg mycket verklighetstroget ut. Så måste det ha sett ut, när min far, Lennart Gahrn (1928-2012), som ung postanställd åkte postkupé. Jag drog genast upp kameran och började fotografera. Han gick i pension år 1987. Ingen av de interiörer, som han har arbetat i, finns kvar, men Anten-Gräfsnäs Järnväg har en postkupé. Jag lyfter på mössan och tackar! (Jag har skrivit ned min fars minnen från postkupéerna. De finns tryckta i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2017.)

Spårvagnskonduktör

Mats Andersson och jag fann genast varandra tack vare vårt gemensamma intresse för arkivalier och järnvägar. Han hade också vänligheten att skjutsa mig tillbaka till Mölndal. Några veckor senare åkte jag med Spårvägssällskapet Ringliniens veteranspårvagnar. Då återsågs vi. Där tjänstgjorde han som konduktör. (Han arbetar för övrigt för spårvägen.) Man träffar mycket trevligt folk på museibanorna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Utsiktstornet i Slottsskogen

En sevärdhet fanns det gott om i Sverige, nämligen utsikter. Under 1800-talet slog nationalromantiken igenom. Som aldrig förut gav sig svenska folket ut i skog och mark och uppsökte utsiktsplatser. För att se mer byggdes utsiktstorn.

Utmärkt stenhuggeriarbete

En storslagen trappa leder upp till utsiktstornet i Slottsskogen. Foto: Lars Gahrn.
En storslagen trappa leder upp till utsiktstornet i Slottsskogen. Foto: Lars Gahrn.

Hur många utsiktstorn vi har haft i Sverige är mycket svårt att säga, men nu finns inte många kvar. De byggdes i trä, och trä är mycket förgängligt. I Slottsskogen finns dock ett utsiktstorn kvar. Det byggdes nämligen i sten. Stenarbetet är av bästa slag. Blocken är noggrant tillhuggna. De stenblock, som bygger upp sockeln eller den stora grusplanen kring tornet, har vart och ett en egen form, och de är tillhuggna så, att de skall passa in i varandra. Tornet är ett äreminne över svenska stenhuggares yrkeskunnande. Över porten står årtalet 1899. Tornets arkitekt är Adrian Peterson, den kände kyrkoarkitekten, som ritade även mycket annat. Tornet ser ut som ett borgtorn från medeltiden.

Vattentorn behövdes inte

Utsiktstornet är grått och reser sig som ett landmärke högt upp mot skyn. Foto: Lars Gahrn.
Utsiktstornet är grått och reser sig som ett landmärke högt upp mot skyn. Foto: Lars Gahrn.

Stadsdelen Majorna skulle ha vattenledning på 1890-talet. Något vattentorn behövde dock inte byggas, eftersom bergen runtomkring var tillräckligt höga. Man byggde en överbyggd reservoar för vattnet häruppe på det höga berget i Majorna. På denna behållare eller i den byggde man samtidigt ett utsiktstorn. På senare år har man börjat kalla tornet för ”vattentornet”, men då blir gamla majbor griniga och invänder: Det heter inte vattentornet. Det heter ”Utsikten” eller ”Kikar’n”. Så säger de. Visst har de rätt. I sluttningen upp mot utsiktstornet står en vägvisningssten med påskriften ”Utsikten”. Svenskarnas intresse för utsikter är inte vad det har varit. Tornet hölls öppet för besökare in på 1960-talet. (Inträdesavgiften lär en gång i tiden ha varit 20 öre.) Därefter stängdes tornet. Alltsedan dess har tornet varit enbart ett vackert blickfång och ett känt landmärke.

”Monumental skönhet”

Vattenverkets anläggning i Slottskogen kallas på Adrian Petersons och Carl Crispins skiss för ”Högreservoir på Utsiktsplatsen i Slottsskogen”. En skiss gjordes 1896, men det slutliga förslaget kom senare, nämligen 1897. I detta höga läge räckte det som sagt med en reservoar. Ett torn var onödigt. Byggnadschefen J. G. Richert var väl medveten om detta, men han förordade ändå ett torn. Hans Bjur redogör för hans intressanta ställningstagande:

”Den monumentala skönhet, som arkitekten lyckats gifva åt detta Göteborgs Belvédère”, har visserligen dragit med sig en överkostnad på 15.000 kronor, skriver Richert, men ”jag vågar uttala den förhoppningen, att Göteborgs samhälle skall visa sin offervillighet att skänka Slottsskogen en prydnad, som skulle göra denna vackra park till en ännu större ’attraktion’ för såväl stadens befolkning som den besökande främlingen.”

Så uttrycker sig inte ingenjörer nu för tiden! På den tiden arbetade man mycket med stadens skönhetsvärden. Hans Bjur sammanfattar tornets uppgift: ”Tornet skulle inte bara vara en utsiktspunkt – det skulle även ingå i stadsbilden. Tornet skulle välkomna mot havet samtidigt som det utgjorde en synlig utpost, sedd inifrån staden.” (Hans Bjur, Vattenbyggnadskonst i Göteborg under 200 år, Gbg 1988, s. 150-151.) I våra dagar förvaltas tornet av Higab, Göteborgs fastighetsbolag för kulturbyggnader. Föreningen Aquatoriet eller Aquatoriets vänner hyr tornet av Higab och ordnar visningar man hoppas kunna fortsätt under 2018.

Utsikterna växer igen

I starkt solljus blir den gråa stenen gul. Foto från föreningen Aquatoriet.
I starkt solljus blir den gråa stenen gul. Foto från föreningen Aquatoriet.

Tornet har varit stängt under många år, men under 2017 öppnades det på nytt. En av besökarna var jag. Eva Bjärlund, känd från Göteborgs hembygdsförbund, visade runt och berättade. Ungefär samtidigt har man öppnat kampanilen vid Sjöfartsmuseet på nytt. (Jag syftar på utsiktstornet, som har statyn Sjömanshustrun överst.) För några år sedan öppnade domkyrkoförsamlingen domkyrkans torn för besökare. Mot erläggande av en mindre avgift får man se vad som finns i tornet och beundra utsikten. (Jag har skrivit om dessa tornvandringar i en särskild artikel.) Vad kan ligga bakom detta nyvaknade intresse för utsiktstorn? Tack vare många höga berg har ju Göteborg och dess kranskommuner gott om utsikter. Göteborg har ju rentav en ”drive-in-utsikt”, nämligen Ramberget eller Keillers park. Man kan bekvämt köra bil ända upp till toppen. Mina erfarenheter från detta utsiktsberg och många andra är, att våra utsikter helt enkelt håller på att växa igen. Man kommer fram till bänkar. Tanken är att man skall sitta på bänken och njuta av utsikten, men allt man ser idag är i många fall en ridå av skog och buskar. Så är det även på Ramberget, även om grönskan lyckligtvis inte ännu tagit över de viktigaste utsiktsplatserna. Västkusten håller sedan ungefär 150 år tillbaka på att på nytt beskogas. Eva Bjärlund visade vykort från Slottsskogen. När utsiktstornet var nytt, fanns inte någon grönska vid berget. Nu är detta nakna berg täckt av lummig grönska. Från plattformen nedanför tornet ser man inte mycket i våra dagar.

Öppna fler av våra kyrktorn!

Stenarna är konstfullt huggna för att passa in i varandra. Foto: Lars Gahrn.
Stenarna är konstfullt huggna för att passa in i varandra. Foto: Lars Gahrn.

Skall man se utsikter i framtiden, krävs nog att man klättrar upp i våra kvarvarande utsiktstorn. Eftersom de flesta utsiktstorn har försvunnit, kanske Svenska kyrkan har anledning att öppna fler kyrktorn. Domkyrkoförsamlingen har påpassligt föregått med gott exempel. I Danmark har man i väldigt många fall öppnat kyrktorn för folk, som vill se på utsikter. Även andra torn som Rådhustornet och Runde torn i Köpenhamn är öppna för allmänheten. Anledningen till att så många torn står öppna – mot en avgift – för besökare, torde vara att Danmark har ytterst få berg och höjder med utsikt. Då använder man sig av kyrktornen i stället. Vi människor vill mycket gärna komma upp och få utblick och översikt, vare sig vi bor bland bergen eller på slätten. Ett kyrktorn, som erbjuder många och intressanta utblickar är Fässbergs kyrkas höga torn. Vår hembygdsveteran Sven Olof Olsson har ibland klättrat upp där och tagit översiktsbilder. Kanske kunde man så småningom ta upp grupper där? Till sist en liten sluthälsning från utsiktstornet i Slottsskogen och Eva Bjärlund: ”Higab har låtit laga flaggstången, förresten, så nu fladdrar en glad vimpel längst upp på det lilla tornet!”

Klicka här för denna artikel som pdf

Välklädd filmfotograf på Helenedals gård

Filmfotografen Bo Tak, uppvuxen i Mölndal och verksam här under sina första år som fotograf, blev känd inte bara för sina bilder utan även för sitt stora lugn. Han uppträder på alla sätt som en engelsk gentleman. Detta innebär, att han även är välklädd.

Portugisisk lantgreve

Prins Philip filmades av Bo Tak, när han fick en häst på Helenedals gård. (Tidningarna skrev, att drottning Elizabeth fick hästen, men tydligen var den avsedd för hennes make.)

I början av sin karriär var han alltid ”elegant klädd i kostym, kamelhårsulster och lackskor”. Lägger man därtill, att somliga tycker, att han ser utländsk ut, kan jag förstå, att man har trott honom vara både spanjor och ”portugisisk lantgreve”. Jag är inte säker på att man har just lantgrevar i Portugal, och för säkerhets skull skall vi kanske i stället skriva portugisisk adelsman. Tak lade alltså vikt vid sin klädsel, men utvecklingen har gått åt motsatt håll. Journalister och fotografer har på senare år föredragit ”jeans och joggingskor”. Sedan kom fotovästen. Tak fortsatte dock att vara välklädd, även om också han med åren klädde sig ledigare. Skillnaden är stor mellan hans klädsel på tidiga bilder och klädseln på senare kort.

Kostym viktig

I sin memoarbok ”När jag nobbade Josephine Baker” (Sthlm 2017, 120 rikt illustrerade sidor) har han tagit med en mycket belysande historia, som visar vikten av att trots allt vara välklädd. Klädseln ledde honom till ett uppdrag i Mölndal, närmare bestämt på Helenedals gård. Året var 1983, och drottning Elizabeth befann sig i Göteborg. Tak berättar:

”En dag får mitt team ett litet annorlunda uppdrag. Drottning Elizabeth och prins Philip skall gästa Göteborg. Vi, det vill säga elektriker Bo Hansson, ljudtekniker Jan Rydén och jag själv ska filma paret, när de besöker Hasselblads kamerafabrik. Vi frågar bildproducenten på Västnytt, Ingela Eek, om det är någon speciell klädsel som gäller för det fashionabla mötet. ”Nej”, svarar hon, ”men klä er gärna lite propert, det skadar ju inte”.

Nu får jag en idé. ”Kom grabbar så går vi till kostymförrådet”! Där får vi fatt i Evy Abramsson och förklarar situationen. ”Klart ni ska vara stiliga vid ett sådant tillfälle”, tycker hon och tar fram en tjusig mörkblå kostym, som hon vill att jag ska prova. Den sitter som en smäck. ”Vem har haft den här kostymen”? frågar jag. ”Han som spelade huvudrollen i ”Skeppsredarna”, blir svaret. Med kompletterande vit skjorta, matchande slips och svarta lackskor är Tak nöjd. Även Janne verkar nöjd med vad Evy får ihop åt honom. Däremot är det värre för Bosse Hansson. Inga kläder passar. ”Gör inget”, säger Bosse, ” jag fixar det hemma”.

Bo Tak filmar denna gång inte prins Philip, men han är ändå oklanderligt välklädd och koncentrerad. Vid detta filmningsuppdrag ses förutom Tak även Bengt Röhlander samt Bo och Karl Axel Sjöblom.

Nästa dag anländer vi i ”vackra gångkläder” (ett uttryck som Erik Bergsten gärna använde) till Hasselblads. Där tas vi emot av Elisabeth Tarras-Wahlberg, hovets dåvarande presschef. Hon tittar gillande på oss. När jag säger att vi kommer från Västnytt blir vi tilldelade en bra plats bakom de röda avspärrningarna, framför ett brokigt gäng journalister och fotografer. Efter en stund kommer det engelska kungaparet och vi får vår sekvens med dem och Hasselblads ledning. När vi packar ihop utrustningen kommer Elisabeth Tarras-Wahlberg fram och ger oss komplimanger för vår klädsel. ”Och”, säger hon ”jag vill gärna tipsa er om att prins Philip, om någon timme, ska motta en gåva på ett stuteri utanför Mölndal. Jag misstänker att det är en häst han ska få”, ”det verkar rimligt, eftersom det är ett stuteri”, tycker jag. Följaktligen ringer jag redaktionen och frågar om de är intresserade av detta scoop. Om de är! ”Skynda er, så ni inte missar det hela”! Nu öser regnet ner. På planen framför hästgården är det rena lervällingen.

Efter slutfört uppdrag, när jag kliver ur bilen funderar jag på vad Evy ska säga när jag presenterar ett par genomleriga lackskor för henne. ”Hur är det egentligen på Hasselblads? Varför dessa dyngvåta kläder”? kommer hon säkert att fråga oss.

Vad lärde vi oss av denna blöta upplevelse? Jo, att alltid ha stövlar liggande i teambilen. Och, om någon undrar, det var faktiskt en häst som prins Philip fick i gåva.

Några år senare är jag med Herman Lindqvist och Ralph Everts i Stockholm för ett reportage inför kronprinsessan Victorias 18-årsdag. Då träffar jag Elisabeth Tarras-Wahlberg igen. Hon trycker min hand och säger: ”Dig känner jag igen, du ingick i teamet som var så fint klädda vid drottning Elizabeths besök i Göteborg”.

Avancerad signalering

Allt detta kan tyckas vara mycket ytligt, men om man ser litet djupare, är fotografernas klädsel ett slags genomtänkt signalering till kungligheterna och hovet. Om man gör besväret att klä upp sig, visar man, att man anser kungligheternas besök vara en viktig händelse, och – ännu viktigare – att man är angelägen om att anpassa sig efter de regler och önskningar som finns. Hovets presschef, Elisabeth Tarras-Wahlberg, uppfattade signalerna och tog dem för vad de var: ett slags lojalitetsförklaring och en artighet. Sådant var hon inte bortskämd med från tv, radio och dagspress. Hon blev mycket nöjd med gossarna från Göteborgs-tv och belönade dem som synes med vänligheter, bra platser och tips om besöket på Helenedal. Av själva skildringen framgår, att Tak och hans arbetskamrater visste vad de gjorde, när de satsade på ”vackra gångkläder”.

Tak på läktartaket

Bo Tak hade vuxit upp på Solängen (Österängsgatan 45) i Mölndal och arbetade som fotograf åt Mölndals-Posten och andra uppdragsgivare i Mölndal. Mellan åren 1958 och 2002 arbetade han dock som filmfotograf för SVT, och det är påfallande att filmuppdragen i Mölndal var få. Undantagen var ”stora travhändelser” på Åbyfältet. Tak och hans arbetskamrat filmade från läktarens tak, vilket ofrånkomligen ledde till ett visst vitsande. Med undantag för travloppen hade filmfotograferna inte mycket att göra ute i Mölndal på den tiden. I Kållered bodde dock Taks högste chef, nämligen Nils Dahlbeck, som kan vara värd en egen artikel. Tak har skrivit en mycket lättläst och läsvärd minnesbok. Den är utgiven på författarens förlag och kan alltså beställas genom Tak själv (taklundska@yahoo.se). Här får läsarna återuppleva mycket tv-historia från den tid, då tv-program ännu var en stor upplevelse. Många minnen kommer att väckas hos läsarna, som här får en möjlighet att titta in som hastigast bakom kulisserna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Finländska flaggor i Marstrand

Finlands väg till en egen flagga var lika lång och svår som Finlands väg till självständighet. Under 2017 hissades på Marstrand den finländska flaggan, jämte de flesta av dess föregångare med anledning av att Finland firade 100 år som självständig nation. Till slut fladdrade tio (10) finländska flaggor för vinden. De utgjorde en praktfull syn. Här i Marstrand fladdrade en finländsk fana redan 1862. Marstrand är därför – historiskt sett – en mycket lämplig plats att fira Finlands flagga.

Flaggmuseum i Skansen Lejonet

Marstrandsflaggan från 1862 fladdrar överst på bilden och därunder Lejonfanan. Foto: Pether Ribbefors.
Marstrandsflaggan från 1862 fladdrar överst på bilden och därunder Lejonfanan. Foto: Pether Ribbefors.

Hade det inte varit för att ryssarna styrde Finland, hade alltsammans antagligen gått mycket lätt, men finländarna var tvungna att ta hänsyn till vad ryssarna tyckte och tänkte. I Marstrand söndagen den 20 augusti 2017 berättade Pether Ribbefors sakkunnigt och lättsamt om flaggornas historia. Han sköter flaggmuseet i Skansen Lejonet i Göteborg och är således sakkunnig. Dessutom visar han allt som oftast detta museums flaggor för allmänheten och har således lärt sig att framställa historien lättfattligt och trevligt. Alla finländska flaggor var inte med. På flaggmuseet hade Ribbefors en gulröd korsflagga (med gult kors i rött fält). Denna flagga blev tyvärr stulen vid något tillfälle, och Ribbefors valde att låta den likaledes gulröda lejonflaggan representera det gul-röda temat. Han tvingades göra ett urval och suckar: ”Men nog hade man kunnat ha med Svenskfinlands flagga – om stängerna hade räckt! Dessutom tror jag att en gul-röd vimpel är det allra vanligaste.” Samtliga flaggor är nytillverkade hos Flaggfabriken National, utom Nyländska Jaktklubbens, som Ribbefors hade fått av klubben.

Lejonfanan förbjöds

Finländsk färgprakt på Marstrand 2017. Foto: Pether Ribbefors.
Finländsk färgprakt på Marstrand 2017. Foto: Pether Ribbefors.

Hade ryssarna inte styrt och bestämt i Finland, skulle alltsammans ha varit enkelt. Finlands vapen består av ett gyllene lejon med svärd i ena tassen och i ett rött fält. Finlands flagga borde med andra ord ha varit röd och gul. En lejonflagga skapades, men redan här börjar besvärligheterna. Professor Matti Klinge har rett ut finländarnas olika överväganden och hänsynstaganden. Jag följer hans framställning. Lejonflaggan var nära att bli Finlands nationsflagga, men rött var inte lämplig färg i ett land, där ryssarna styrde. Ryssarna såg sig som kristendomens försvarare gentemot turkarna. Ryssarnas mål var att befria Konstantinopel (Istanbul), som hade erövrats av turkarna 1453. Ryssarna såg sig också som den bestående samhällsordningens försvarare mot alla slags revolutionärer och vänstermän (det vill säga liberaler, nationalister, demokrater, socialister och kommunister). Röda var vänstermännens fanor. Röda var turkarnas fanor. Rött var inte rätt i Ryssland och dess underlydande länder. Lejonfanan förbjöds av ryssarna 1860.

Flaggan i Marstrand

Pether Ribbefors hedrade Finland och Finlands fanor genom att klä upp sig i frack. Foto: Lars Gahrn.
Pether Ribbefors hedrade Finland och Finlands fanor genom att klä upp sig i frack. Foto: Lars Gahrn.

Skalden Zacharias Topelius var finländsk nationalist. Samtidigt var han lojalist och ville så långt som det var möjligt vara lydig och lojal mot sin lagliga överhet. Han kom på en annan lösning. I en berättelse för barn, ”Fästningen Finlands värn”, från 1854 berättar han om ett snöbollskrig kring en snöfästning. Barnen har prytt sin fästning med en röd halsduk som flagga, men deras anförare förkastar denna flagga: ”Jag säger er att vitt och blått är de finska färgerna – vitt för våra vintrars snö och blått för våra blåa sjöar.” Tänkte Topelius så mycket på snö och vatten, att han därför stannade för blått och vitt, eller fick han uppslaget från annat håll? Matti Klinge, som har skrivit en bok om Finlands färger, misstänker på goda grunder, att Topelius hämtade färgerna från den ryska örlogsflaggan. År 1862 befann sig Topelius i Marstrand. Finländarna där ville tävla i segling och behövde en flagga till sin båt. Topelius skapade en flagga åt dem. Den bestod av två fält: det nedre var blått och det övre var vitt. I övre vänstra hörnet fanns Finlands vapen. Fanan var icke en korsfana utan en randig fana med två fält, som gick vägrätt.

Segelsällskapen hade blåvita korsflaggor

Peter Jitzmark, klädd i seglarkläder, hissade Finlands flaggor med värdighet och stor säkerhet. Foto: Lars Gahrn.
Peter Jitzmark, klädd i seglarkläder, hissade Finlands flaggor med värdighet och stor säkerhet. Foto: Lars Gahrn.

När Topelius skapade denna flagga i Marstrand, var dock den blåvita korsflaggan redan färdig utan hans påverkan. Fler än han och hans vänner i Marstrand behövde nämligen flaggor till sina båtar. År 1861 bildades Nyländska Jaktklubben med den ryske tsarens nådiga tillstånd och stöd. (Jakt är i detta fall ett slags båt.) Som flagga fick man använda Kejserliga Flodsegelsällskapets flagga. Detta sällskap hörde hemma i Sankt Petersburg och använde sig av den ryska örlogsflaggan. (Segelsällskapen var ett slags frivilliga försvarsorganisationer, vilket förklarar ryssarnas välvilja.) I denna flagga såg man det blåa Andreaskorset på vit botten. Finländarna bytte ut detta kors mot ett latinskt kors, som likaså var blått. Därmed hade man 1861 skapat den flagga, som skulle bli inte bara Jaktklubbens flagga utan även hela Finlands.

Flaggor förbjöds

Finlands rödgula korsfana sammanfaller med Skånes. Så här kunde Finlands flagga ha sett ut, om inte rött av flera anledningar hade varit en olämplig färg. Foto: Lars Gahrn.
Finlands rödgula korsfana sammanfaller med Skånes. Så här kunde Finlands flagga ha sett ut, om inte rött av flera anledningar hade varit en olämplig färg. Foto: Lars Gahrn.

Vägen dit var emellertid lång. Ingenting var givet på förhand. Åren 1862 och 1863 var meningsutbytet om en flagga för Finland livligt. Även under kommande år var intresset stort. Slutligen förbjöd den ryske tsaren bruket av organisationsfanor. Endast militären fick härefter ha flaggor. Segelsällskapen betraktades dock som ett slags försvarsorganisationer och fick fortsätta att flagga. När förbudet kom, hade man redan många flaggor att välja emellan. Finländarna bidade sin tid. Under första världskrigets prövningar föll det ryska väldet sönder. I Finland utkämpades ett inbördeskrig mellan vita och röda. De vita hade vita eller med andra ord blåvita fanor. De röda hade som väntat röda fanor. Som bekant vann de vita. Inte helt oväntat innebar detta att den blåvita fanan segrade. Lejonfanan hade dock haft en stark ställning. Då de vita hade segrat, hissades den rödgula lejonfanan på Sveaborg. Finländska lantdagen beslöt dock, att den blåvita korsfanan skulle vara Finlands flagga. Man bytte i tysthet flagga på Sveaborg. Detta är i mycket korta drag berättelsen om Finlands flagga. Professor Matti Klinge har som sagt skrivit en bok i ämnet. (Matti Klinge, Finlands blåvita färger, Keru 1988, 96 sidor med många illustrationer. Jag tackar Niklas Krantz, som har fäst min uppmärksamhet på denna skrift.) Jag hänvisar till Klinges väl underbyggda framställning.

Marstrand – en viktig plats i flaggans historia

Denna genomgång visar, att Marstrand tyvärr inte var den finländska flaggans vagga. Den blåvita korsfanan hade skapats i Finland året innan. Bestämmande för flaggans utseende var inte Zacharias Topelius barnsaga från 1854 utan Rysslands blåvita örlogsflagga med Andreaskorset. Topelius, som var en framstående skald, fann dock en slående och nationalromantisk tolkning av flaggans färger. Den är vit som vinterns snö och blå som Finlands tusen sjöar. På detta sätt gjorde han de ryska färgerna finländska. Marstrand var inte platsen, där man först flaggade blåvitt, men Marstrand var en av de platser, där Finlands färger först fladdrade för vinden. Topelius påpekade, att hans Marstrandsfana var ”den första finska flagg som någonsin vajat på Atlantiska oceanen”. Pether Ribbefors understryker, att flagganvändningen i Marstrand 1862 ”verkar vara första gången som en blåvit flagga användes i internationella sammanhang för att symbolisera just Finland. Vad jag förstår blev sedan ’Marstrandsflaggan’ en referenspunkt (bland många) i den långa flaggdebatten som följde.” Ribbefors gör ytterligare ett viktigt påpekande: ”Intressant är att Finlands vapen fanns på flaggan, vilket antyder en strävan mot nationalsymbol jämfört med de övriga segelsällskapen från samma tid, vars flaggor snarare var lokala.” Marstrand är således en viktig plats i finländska flaggans utveckling.

Flagghissning på rätt ställe

Därför passade det utmärkt att fira Finlands flagga i Marstrand. Här fick man ta del av en slösande flaggprakt i sommarsolen. Man har all anledning att önska, att denna programpunkt återkommer. Alla de tio flaggorna är både vackra och intressanta. Var och en har sin egen historia, som på ena eller andra sättet speglar vårt broderlands händelserika öden. Finländarna är kända för sin stilkänsla. Den återspeglas även i deras flaggor.

Klicka här för denna artikel som pdf