Nationaldag vid Skansen Lejonet

Är det någon som inte inställer sitt nationaldagsfirande, så måste det väl vara Götiska Förbundet, som skall värna om och erinra om våra nationella minnen. Götiska Förbundet har Skansen Lejonet (egentligen Skansen Västgöta Lejonet) som sin förbundsborg (eller föreningslokal, om man uttrycker sig på vanlig lågsvenska). Här firar man också nationaldagen.

Historisk plats

Förbundsmedlemmarna satt invid Skansen Lejonet på utskjutande delar av det gamla Gullberget. Foto: Lars Gahrn.

År 2020 präglas emellertid av coronapandemin. På de flesta ställen är det mesta inställt, så även nationaldagsfirandet, som i bästa fall kan avnjuta ”digitalt”, vilket inte alls är detsamma. Götiska Förbundet har dock inte kastat yxan i sjön. På nationaldagen klockan tolv samlades en skara medlemmar på sydöstra sidan av den gamla och mycket välhållna skansen. Här befinner vi oss på historisk grund. Redan i början av 1300-talet fanns här ett fäste. År 1612 försvarade Mårten Krakow och hans hustru Emerentia Pauli tappert och framgångsrikt Gullbergs slott mot danskarna. Mot slutet av samma århundrade uppfördes i stället för slottet en murad fästning, kallad skans, av den mindre storleken, efter ritningar av den framstående fästningsarkitekten Erik Dahlbergh. Karl XI och hans son kronprins Karl (sedermera Karl XII) har inspekterat detta bygge.

Skrovligt och kantigt berg

Förbundskaplanen Fredrik Sidenvall höll ett anslående anförande om Svenska Flaggan.

Det skulle ha varit intressant att veta, hur berget såg ut ursprungligen. För att fästningens eller skansens försvarare skulle ha fria skottfält, och för att angripare skulle finna minsta möjliga skydd, har man sprängt bort mindre delar av berget. Sluttningen är därför mycket ojämn och skrovlig. Jag snodde runt där minuterna före firandet och fann två mycket grova borrhål, som skulle ha fyllts med krut, för att delar av berget skulle sprängas bort. Berget går fram också under skansens grundmurrar. Berggrunden bildar här och var – liksom grundstenarna på gamla medeltidskyrkor – en framskjutande sockel, som kan användas såsom sittplats. Här satte vi oss och fann till vår förtjusning att berget hade magasinerat värme och värmde oss underifrån.

Flaggan i toppen och roten

Tre medlemmar av hemvärnet med värjor, vaktchefsbrickor och – givetvis – Svenska Flaggan.

För att försvåra smittspridningen skulle vi hålla oss utomhus. Förbundskaplanen Fredrik Sidenvall höll ett tal om ”Flaggan i toppen och flaggan i roten”. Flaggan med sina gula och blå färger ger oss en känsla av skönhet. Den erinrar oss om korsfanorna från 1100- och 1200-talen. Korset är en viktig sinnebild, som har mycket att säga oss. Flaggan har dock även rötter i våra hjärtan och i våra minnen. Dessa rötter är mycket viktiga. Om flaggan för oss är endast en tygduk utan personliga minnen, kan den ersättas av annat. Ett träd och till och med en buske utan rötter eller med otillräckliga rotsystem kan lätt blåsa omkull i stormen. Dessbättre finns flaggan med i många av våra personliga minnen. Man har flaggat vid viktiga familjehögtider. Sådana minnesbilder har stor betydelse, och i efterhand kan man ibland erinra sig, vilka blommor, som blommade vid tillfällena i frågan. Många har mints och några minns ännu hur man flaggade överallt i Sverige för 75 år sedan, då andra världskriget var slut och hotet mot Sveriges frihet var över. Detta är ett av våra nationella minnen. Flaggan har likaså varit med i många stora händelser under vår gemensamma historia. Svenska flaggan fladdrade över regalskeppet Wasa, över Viborgs slott, över Nyenskans (där Sankt Petersburg senare anlades) över Tallinn (som då kallades Reval.)

Stark symbol med rötter

Vi minns svenska flaggan som ett förenande tecken från tider av sorg. Flaggan var hissad på halv stång 1944, då Hansa hade torpederats, liksom då Estonia hade förlist och då tsunamin hade ryckt bort och dränkt många svenska medborgare. På detta sätt finns ett hjul av personliga minnen och gemensamma historiska minnen, alla förknippade med fanan. Vår flagga väcker minnen och känslor. Den ger oss viktiga associationer. Tack vare minnen, känslor och associationer blir flaggan en stark symbol. Den får djupa rötter i oss. Korset är ett tecken, som hänsyftar på en världsvid gemenskap.

Öster, väster, norr och söder
korsets armar överskygga.
Alla äro våra bröder,
som på jorden bo och bygga.

Korset är en symbol för försoning, förlåtelse, fred och gränsöverskidande gemenskap. Vi har all anledning att samla hela vårt folk kring flaggan och dess budskap om nationell samhörighet, fred och försoning.

Hemvärnet och salutkanonerna

Hemvärnsmän vid salutbatteriet.

Fredrik Sidenvall avslutade med att leda de församlade i vår nationalsång ”Du gamla, du fria”. Deltagarna i firandet hade uppmanats att ta med sig kaffe, kaffebröd och smörgåsar. Det blev tid för en enkel picknick innan nästa del av firandet tog vid. Hemvärnet sköt salut för fanan och fosterlandet, 21 skott från fyra artilleripjäser. Vid Skansen Lejonet finns nämligen ett salutbatteri, som används vid högtidliga tillfällen, senast vid konungens födelsedag den 30 april. Hemvärnets män och kvinnor hade klätt upp sig i paraduniform med värjor, vaktchefsbrickor och förtjänstmedaljer. De spelade upp ett anslående och sevärt militärt skådespel med alla ceremonier, som hör till. En mindre trupp kom marscherande till salutbatterierna med fanan i täten. Här på andra sidan av skansen var publiken delvis en annan och yngre. Åtskilliga hade kommit främst för hemvärnets och salutens skull. Åskådarna hade förberett sig och stoppat gula hörselproppar i sina öron. Efteråt fick vi gå fram och titta på artilleripjäserna. Hemvärnets män och kvinnor svarade på frågor. De fyra pjäserna var tillverkade av Finspång (då stavat Finspong) 1901, 1902, 1908 och 1908. De två äldsta kanonerna hade alltså tillverkats under Oscar II:s senare regeringsår och gjorde utmärkt tjänst ännu snart 120 år senare. Det kan man kalla kvalitet! Kanonerna hade ingått i krigsorganisationen in på 1990-talet, då kustartilleriet avvecklades. Hemvärnet gjorde ett gott arbete. När kanonerna inte skall användas monterar man bort alla delar, som inte ingår i stommen. Följaktligen var hemvärnets folk på plats i god tid för att sätta ihop kanonerna och för att provskjuta. Dessutom måste man tvätta bort klotter både från kanonerna och från deras kapell (skyddshuvor). Området utövar stark dragningskraft på förstörelsens krafter. Lokaltåg och järnvägsvagnar blir ofta nedklottrade. Tack vare hemvärnet fick vi också känna lukten av krutrök och se svenska flaggor. Salutskottens budskap gick ut över staden.

Lars Gahrn

2020-07-02

Landstormsmän i Billdal

Göteborgs stad äger Billdals gård eller herrgård i Askim. Higab förvaltar även denna kulturfastighet och rustar upp den på ett förtjänstfullt sätt. Under juni månad har salongen varit öppen för allmänheten med Anna Jolfors som guide.

Landstormen på ”semester”

Landstormsmän från Mölndal vid Billdals gård 1914. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

Anna Jolfors var som vanligt väl påläst, men tyvärr är inte mycket känt om Billdals herrgård. Ett av hennes mål för söndagen var att lära sig mer om detta ställe. Hon fick veta mer redan när Niklas Krantz körde iväg med bilen till Billdal. Jag berättade under resan, att här vid Billdals herrgård hade landstormsmän från Mölndal legat förlagda 1914. När första världskriget bröt ut 1914, uppbådades landstormen, det vill säga de äldre värnpliktiga, som skulle användas enbart till hemortens försvar. I Mölndal samlades man vid Trädgårdsskolan (som låg omedelbart norr om Kvarnbyskolan). Därifrån tågade de ut till kusten, som skulle bevakas och i händelse av fientlig landstigning försvaras. Klädhandlaren Richard Berlin var med och har skildrat landstormsmännens glada dagar eller ”semester”. Han hamnade på Näset (i Västra Frölunda), men andra hamnade alltså i Billdal. Så småningom kunde Berlin hämta ut en liten ersättning i Mölndal: ”Den lilla ersättningen vi några veckor efter utryckningen hämtade i Mölndal räckte inte till vad man nu för tiden kallar för en muckskiva – men en skiva blev det i alla fall.” (Richard Berlin, Tyg och otyg: En gammal klädmånglares minnen från åttiotalet och omkring sekelskiftet, Gbg 1953, s. 43-51.) Även kyrkoherde Oscar Cullberg har skrivit ner minnen. När kriget bröt ut, var han kyrkoadjunkt i Fässberg (alltså i Mölndal). Han skriver: ”År 1914 fick vi i augusti uppleva första världskrigets utbrott. Den 1 augusti, som var söndag, blev extra böndag. Då höll jag efter högmässan i Fässberg gudstjänst för landstormsgubbarna från Mölndal som var förlagda till Billdals herrgård. De var uppställda på ett fält vid landsvägen. En Papyrus-ingenjör som var landstormskapten körde mig dit i sidovagnen till sin motorcykel. Organisten Björstedt i Fässberg som också var landstormskapten ledde sången. Stämningen var högtidlig och djupt allvarlig.” (Oscar Cullberg, Tradition och brytningstid: Minnen från uppväxtår och en halvsekellång prästtjänst, Gbg 1965, s. 92.)

Fotografering vid köket

Krigarnas klädsel var mycket oenhetlig. Alla hade inte skaffat trekantig hatt. Kubbar var som synes vanliga. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

En annan mölndalsbo, som hälsade på landstormsmännen, var fotografen Knut Kjellman. Han tog åtminstone tre bilder i största format i Billdal. Om man skulle få många landstormsmän med på bilden – och det ville Kjellman – skulle man fotografera vid förläggningens hjärta, med andra ord köket, där mannarna utspisades. Köket bestod av tegelbyggnaderna borta vid ladugården. Den högra och högre av dem kallas även i våra dagar för ”Bryggeriet”, fastän den (i likhet med alla andra ekonomibyggnader) är ombyggd till stall.

Fotografen Kjellman fångade musikkåren

Denna detalj av föregående bild visar musikerna i landstormens musikkår. Mannen till höger om cyklisten är ess-kornettisten Lambert Johansson från Kikås. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

Tack vare bilderna får vi veta, att man hade en musikkår, som spelade för manskapet. Fotografen Kjellman gick igenom plåtarna tillsammans med Sigfrid Eyton, hembygdsföreningens intendent, och berättade för honom vad han kom ihåg omkring trettio år senare. Vid en av bilderna erinrade sig Kjellman, att blåsmusikerna på bilden utgjorde en musikkår. (Även en trumslagare hade man.) Mannen till höger om cykeln är Lambert Johansson, berättade Kjellman. Lambert bodde uppe vid Kikås kyrkogård och var en skicklig musiker, som spelade esskornett (eller ”hästkornett”, som man sade i Mölndal). År 1922 eller 1923 blev han en av Mölndals första musiklärare, som lärde skolgossar att spela på blåsinstrument. Som synes har Lambert kubb och inte trekantig hatt på huvudet. Richard Berlin berättar, att sådana trekantiga hattar måste landstormsmännen köpa för egna pengar. Många gubbar tycks därför ha gått omkring i högst civila hattar. Ville de inte lägga pengar på karolinerhattar, eller var dessa helt enkelt slutsålda hos klädhandlare? Några uniformspersedlar fick man inte av kronan. Männen gick omkring i civila kläder. Några av mannarna går omkring i vit skjorta. Påfallande är att man ser mycket finkläder. Landstormsmännen kunde av kronan kvittera ut enbart vapen, ammunition och armbindel. Rickar Berlin skriver dock: ”armbindlarna räckte endast till ett fåtal”.

Viktig beredskapstjänst

Framför köket har man byggt ett skärmtak. Under detta finns bord och bänkar, där landstormsmännen kunde sitta, när de utspisades. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

Många har – som Richard Berlin – mints denna tid som en glad och obekymrad tid. Så var det också, eller rättare sagt så blev det, när man så småningom begrep, att Sverige inte skulle dras in i kriget. Sverige var snuddande nära att dras in i kriget, eftersom ryska östersjöflottan hade fått order om att anfalla Stockholm. (Ordern återkallades i sista stund.) Oscar Cullberg fångar den ursprungliga stämningen, som var ”högtidlig och djupt allvarlig”. Många har i efterhand ifrågasatt landstormens krigsduglighet och gjort sig lustig över den. Om fienden hade försökt landstiga vid Billdal eller Näset, hade dock även dessa B-soldater kunnat göra starkt motstånd. Att med helt oskyddade småbåtar gå in mot ett kustavsnitt under beskjutning av försvarare, som låg väl skyddade på land, det är verkligen inte lätt och leder som regel till stora förluster. Krigsfartyg skulle givetvis ha försökt att understödja landstigningstrupperna genom att beskjuta kusten med sitt skeppsartilleri. Erfarenheterna från första världskriget visar dock, att även den allra häftigaste artilleribeskjutning åstadkom endast högst begränsad förödelse mot skyddade ställningar. Dessutom måste artilleribeskjutningen upphöra, så snart landstigningsmanskapet nådde land. Annars kunde man ju träffa sina egna. Om landstormsmännen bara kunde skjuta, skulle de ha kunnat göra mycket verkningsfullt motstånd. Skytterörelsen var mycket stark på den tiden. Många hade många års övning i prickskytte. Lyckligtvis behövde våra glada gammelgossar vid Billdal gård aldrig skjuta mot levande mål. Tiden vid Billdals herrgård framstod därför i efterhand som en glad och bekymmerslös sommarsemester. Detta utesluter dock inte att landstormsmännen fullgjorde en viktig beredskapstjänst.

Lars Gahrn

2020-06-25