Polletterna speglar vår historia

Bo Gustavssons föredrag om Göteborgs polletter var en succé redan innan det hade börjat. Förväntansfulla åhörare vällde in i Wallenstamsalen i Göteborgs stadsmuseum. Bo Gustavsson är som föredragshållare sakkunnig, ledig, skämtsam och van att framträda. Under denna succé blommade han ut som estradör och scenpersonlighet. Dylika föredrag får man sällan vara med om. (Föredraget hölls hösten 2017, men sådana upplevelser glömmer man inte.)

Polletter på Polketten

Bo Gustavsson gjorde succé med Göteborgs polletter. Foto: Lars Gahrn.
Bo Gustavsson gjorde succé med Göteborgs polletter. Foto: Lars Gahrn.

Bo Gustavsson tillhör Göteborgs Numismatiska förening, som samlar åtskilliga åhörare på sina föredrag, men dagens publik var större än allt annat. Omständigheten att polletterna hörde hemma i Göteborg, åhörarnas hemstad, var viktig, men dessutom har det nog gått nostalgi i polletterna. De tillhör tyvärr de utrotningshotade betalningsmedlen. Åtminstone är de rödlistade. En gång var de så vanliga, att de speglar Göteborgs historia. Den, som lär känna polletterna, lär samtidigt känna Göteborgs förflutna. Polletterna är med i alla sammanhang. Gustavsson inledde sitt föredrag med att sjunga början av Lasse Dahlquists gamla slagdänga ”Kom, lella vän, ska vi segla”. (Han fick livliga applåder för insatsen, även om han nog inte har någon chans att placera sig i Melodifestivalen.) Varför sjöng han denna slagdänga? Jo, i denna sång säger Kal till Ada, att han ”har polletter kvar”. Kal och Ada dansar på Polketten på Liseberg, och där betalade man inträde med danspolletter. I sången omnämns Åke Fagerlunds orkester, som spelade på Liseberg 1931-1944. Där har vi tidsramen.

Tidskrävande pollettkrönika

Lasse Dahlquist omnämnde danspolletterna på Liseberg i en av sina visor. Nu sitter han staty på Liseberg. Bild från nätet.
Lasse Dahlquist omnämnde danspolletterna på Liseberg i en av sina visor. Nu sitter han staty på Liseberg. Bild från nätet.

På Liseberg framträdde även trollkarlen Cortini, som hade låtit tillverka egna polletter med sin egen porträttbild på. Under sina föreställningar brukade han trolla fram sådana polletter. De kallades ”Magicians tokens” på engelska, ty andra magiker hade på samma sätt egna polletter. Kunde man använda dem också som betalningsmedel? Användes de som inträdesbiljetter till den store Cortinis föreställningar? Det fick vi inte veta. Bo Gustavsson skriver: ”Cortinis token användes som trollerimynt, det vill säga han trollade fram sådan ur öronen på folk och lite varstans. De var nog inte betalningsmedel. Egendomligt nog lät han prägla sådana till många av sina föreställningar. Det lär finnas ett 40-tal olika.” Över huvud taget är mycket oklart rörande Göteborgs polletter. De tillhör den vardagshistoria, som man sällan dokumenterade. Bo Gustavsson håller på med ett stort arbete om Göteborgs omkring 2000 polletter. Under sitt timslånga föredrag lyckades han hinna med omkring 40 av dem, vilket blir i genomsnitt en och en halv minut för varje pollett. Gustavsson är alltså inte långrandig utan håller god fart. Han brukar säga, att detta stora bokverk är klart nästa år, ”men det har jag hållit på att säga ganska många år nu”. I detta fall som i många andra växer arbetsuppgiften under arbetets gång. Under 2018 har han dock nått målsnöret. När detta skrivs, väntas boken när som helst.

Vägpolletter

Tvättpolletten från Enerbacken i Mölndal (skänkt av Margareta Lindberg) är helt blank och kunde nog användas i många sammanhang. Foto: Lars Gahrn.
Tvättpolletten från Enerbacken i Mölndal (skänkt av Margareta Lindberg) är helt blank och kunde nog användas i många sammanhang. Foto: Lars Gahrn.

Färjepolletter, spårvägspolletter och gaspolletter är väl de mest kända av sitt slag. Därutöver fanns vägpolletter för ”Qvillebäckens Bro” (på Hisingen), för Stigbergsliden och för Mölndalsvägen. Vid Mölndalsvägen-Göteborgsvägen upptogs bomavgift (vägavgift) 1865-1899. Bommen (vid Bomgatan) kallades ”dumbommen”. Hela kvarteret runtomkring kunde kallas ”Bommen”. Vägavgifter är således inget nytt, och de var lika illa omtyckta då som nu. Polletterna kan ha vissa särmärken. Somliga har ett runt hål på mitten. Vissa av dessa är rabattpolletter. De, som är rabattpolletter, är sådana, som har getts ut av Göteborgs Hamnstyrelse för färjetrafiken. Många polletter med hål i mitten är dock inte rabattpolletter. Andra har ett hack i kanten. Detta har de fått, eftersom de är lika stora som 25-öringar. Pollettens värde var oftast högre än myntets. Därför var frestelsen stor att stoppa 25-öringar i stället för polletter i automaten. Med hjälp av hack i pollettkanten hindrade man sådana bedrägerier. Bo Gustavsson förklarar närmare: ”Polletterna, som försågs med hack i kanten, gavs ut av Gasverket. I starten var de helt runda och i storlek som 25-öringar. Det ledde till att 25-öringar användes i stället för polletter. Sedan minskade man springan, så att runda polletter inte kunde läggas i gasmätaren, utan med hackets hjälp ’trädde’ man i polletten!” Till Bo Gustavssons stora förtjusning måste vi åhörare lämna in träpolletter för att komma in i Wallenstamsalen. Bland annat därför vågade han förutspå polletten en framtid även i dessa digitala tider. Alldeles avgjort har i varje fall polletthistorien en framtid. Kan Göteborgs polletter nära nog fylla Wallenstamsalen har numismatiken en framtid inom humaniora. I dessa yttersta dagar finns många, som inte vet vad numismatik är. ”Numismatik är inte en sjukdom, möjligen en störning.” (Så brukar Bo Gustavsson skämta.) Vad polletter är, vet dock tydligen den stora allmänheten. Denna stora framgång skapade både glädje och upprymdhet.

Marianne Pollett

Marianne Ehrenström, född Pollett, var en Göteborgspollett av det mest förtjusande slaget.
Marianne Ehrenström, född Pollett, var en Göteborgspollett av det mest förtjusande slaget.

Bo Gustavsson har stora kunskaper, men polletternas historia är tyvärr ofullständigt känd. Jag vill bidra med en pollettgåta. År 1803 utnämndes generalfälttygmästaren Nils Fredrik Ehrenström till kommendant i Göteborg. Hans hustru var den kända kulturpersonligheten och hovdamen Marianne Ehrenström, född Pollett. Hon var dotter till generallöjtnanten Johan Frans Pollett. Detta namn kan man se stavat än Pollett och än Pollet, men Nordisk Familjebok inskärper, att rätt stavning är Pollett. Stavningen har dock för vårt vidkommande mindre betydelse, ty även våra polletter har drabbats av vacklande stavning. Bo Gustavsson skriver: ”För hundra år sedan stavade man ofta polett, alltså med ett l. Det måste man vara vaksam på när man letar i tidningar.kb.se efter uppgifter.” År 1810 lämnade Marianne Ehrenström, född Pollett, Göteborg och sin make. Hon återvände då till Stockholm. Åtskilligt har skrivits om henne. Hon är med i flera uppslagsböcker. Henrik Schück har låtit trycka utdrag ur hennes memoarer. Olle Holmberg har sysslat åtskilligt med henne, eftersom hon var väninna till den kände skalden och filosofen Carl Gustaf af Leopold. Ingenstans har jag dock funnit förklaringen till hennes efternamn Pollett. Att döma av släktutredningar är namnet dock så gammalt, att det knappast kan beteckna en pollett i sentida bemärkelse. Under flera år i början av 1800-talet hade Göteborg alltså en kvinnlig Pollett bland societetens damer. Kanske hör denna vittra, sköna och förtjusande kvinna egentligen inte till Göteborgs polletthistoria, men man kan inte undgå att bli förbryllad av hennes flicknamn, i all synnerhet, om man samtidigt intresserar sig för polletter och Gunnebo. (På Gunnebo ordnade Marianne Ehrenström en fest för medlemmar av den landsflyktiga franska kungaätten.) Marianne Ehrenström hade en fosterdotter vid namn Mathilde Tellop. Fastän namnet är märkligt, är det sedan länge förklarat. Tellop är Pollet(t), skrivet med omvänd bokstavsföljd. Pollett har förekommit även som öknamn eller smeknamn. Bo Gustavsson berättar: Till Polletthistorien hör möjligen också fotbollsspelaren i ÖIS Thomas “Polletten” Larsson. Han lär ha fått smeknamnet för att hans far sysslade med pollettautomater.

Läs vidare

Både Marianne Ehrenström och hennes far Johan Frans Pollett finns med i Nordisk Familjebok (band 7, Sthlm 1907, spalterna 28-29 och band 21, Sthlm 1915, spalterna 1256-1257).

Henrik Schück, Den sista gustavianska hovdamen, kapitel i författarens bok: Svenska bilder: Valda smärre skrifter i svensk kulturhistoria VII, Sthlm 1941.

Olle Holmberg, ”Den tänkande väninnan”, kapitel i författarens bok: Leopold och det nya riket 1809-1829, Sthlm 1965.

Arvid Baeckström, Gunnebo I, 1977. (På sidorna 80-81 behandlas Marianne Ehrenströms tillställning på Gunnebo år 1808.)

Lars Gahrn

 

Annonser

Har en stad en själ?

Har Mölndal en själ? Jag hade inte tänkt i de banorna, förrän Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, i sitt föredrag om Göteborgslitteratur, hållet onsdagen den 15 november 2017 för Göteborgs Hembygdsförbund, kom in på sådana ämnen. I sitt föredrag berättade han om Göteborgs själ och mycket annat. Låt oss börja med grannstadens själ.

Göteborgs själ

Finns några författare, som har funnit ”Göteborgs själ”? Jan Westin har arbetat med frågeställningen och räknade upp några författare och några boktitlar:

Ebbe Linde, Göteborg (1948),

Lars Ulvenstam, Göteborg – en stad och dess människor (1963),

Arne Gadd, Stad i Väster (1972),

Claes Hylinger, Kvar i Göteborg (1992).

Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.
Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.

Westin förklarar sig närmare: ”När det gäller letandet efter ’Göteborgs själ’ tycker jag att de nämnda författarna är goda exempel, var och en för sin tid. Den ende som för några år sedan har givit ut en skrift med titeln ’Göteborgs själ’ är dock Kristian Wedel – det flödar ymnigt ur hans penna. Jag tycker nog att Ulvenstam, Gadd och Hylinger har nått längre, men som jag försökte säga: de har olika utgångspunkter. Linde är mer traditionellt historisk. Ulvenstam är lite akademisk, med viss tyngdpunkt på kulturen. Gadd har fokus på hamnen. Hylinger ser staden ur ett flanörperspektiv. Jag tror nog man kan diskutera sig fram till drag som är gemensamma för den göteborgska själen bland stadens alla innevånare – men visst är vi stora nog att ha prägel av den stadsdel där vi är födda, bor eller har hamnat.” Frågan är om man kan finna något liknande för Mölndal. För en gångs skull känner jag mig odelat villrådig och vänder mig därför till läsekretsen. Vad säger ni om Mölndals själ?

Göteborgslitteraturen och Mölndal

Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.

Någon kanske undrar varför Lars Gahrn, som är mölndalsbo och Mölndals historieskrivare, sitter och skriver en artikel om Göteborgslitteratur? Svaret är, att Mölndal och Göteborg är två grannstäder, vilkas öden och äventyr är så sammanflätade, att man kan hämta otroligt många uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturen. När Mölndals förste historieskrivare, folkskolläraren Johan Lundskog, skrev sin bok ”Fässbergs socken och Mölndals kvarnby” (1921), hämtade han väldigt mycket ur Göteborgslitteraturen. Själv har jag fortsatt detta arbete. Jag har kopierat otroligt många sidor ur Göteborgslitteraturen för Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Under flera år var bibliotekarien och museiassistenten Thomas Svensson min flitige medhjälpare i detta oändlighetsarbete, som inte är avslutat. Göteborgslitteraturen är numera så omfattande (enligt Jan Westin omkring 10 000 skrifter), att ingen människa kan läsa allt eller ens få kännedom om alla skrifter. Niklas Krantz går igenom bland annat Göteborgslitteratur men även annan lokalhistorisk litteratur. Ofta stöter han på uppgifter, som jag inte hade en aning om. Hans stående fråga är: ”Vill du ha kopior?” Mitt stående svar är: ”Ja, tack!” Jag tar gärna emot alla slags tips. Krantz är arbetande styrelseledamot i Föreningen för Västgötalitteratur, som anordnar tre stora bokauktioner årligen. Då säljs bland annat Göteborgslitteratur men även Mölndalslitteratur. För museerna i Mölndal har Krantz inköpt åtskilliga böcker under årens lopp. Krantz har ett nära samarbete med bland andra Johnny Hagberg och Sven-Olof Ask. Alla dessa västgötar vet, att Göteborg och Mölndal ligger inom Västergötland. (Invånarna i dessa städer tror dock själva i allmänhet, att Mölndal och Göteborg hör till landskapet Bohuslän. Fler västsvenskar borde åka till Skara och lära sig grundläggande geografiska fakta om sina hemstäder!) Bokdoktorn Sven-Erik Johansson har gjort en enastående insats. Han började komma med gåvor till museerna i Mölndal 1987, och han håller fortfarande på. I början bidrog han huvudsakligen med föremål, men numera är det nästan uteslutande böcker. Många av dem är tidigare okända för forskningen. Även om mitt liv skulle bli dubbelt så långt, kommer jag nog inte att se alla böcker, som har något att meddela om Mölndal.

Ständigt nya fynd

Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.
Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.

Jan Westin lyckades finna en Gunneboskildring från 1861. Den var okänd för alla, som tidigare hade forskat om Gunnebo. Arvid Baeckström, som ägnade större delen av sitt långa forskarliv åt Gunnebo, dammsög både arkiv och litteratur på jakt efter uppgifter om Gunnebo, men märkligt nog fann han inte denna engelska reseskildring. Jan Westin var först. Jag skrev genast om den i Mölndals-Posten (MP 11/4, 25/4 och 16/5 2013) givetvis framhållande, att Westin hade gjort denna viktiga upptäckt. Med dessa ord vill jag uppmana alla andra läsare av göteborgiana att hålla ögonen öppna och höra av sig så snart de finner någonting, som handlar om Mölndal. Anna Jolfors har gått ett steg längre. Hon undersöker gamla tidningslägg och finner otroliga mängder med gamla nyheter från Göteborg och Mölndal. I Kungsbacka bor numera Leif Andersson, som då och då botaniserar i de nordhalländska tidningarna. Ofta gläder han mig med gamla Mölndalsnyheter därifrån. Att Kungsbackas tidningar intresserade sig för Mölndal var en fullständig överraskning för mig. Det gäller att ha ögonen med sig. Mölndalsnyheter kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Hela tiden dyker gamla böcker, tidigare okända för forskningen, upp. Westin har ungefär samma uppfattning: ”Och visst, mycket återstår att upptäcka. Göteborgslitteraturen omfattar som sagt omkring 10 000 skrifter, men du är förstås medveten om rundheten i siffran och bristen på definition av vad ’skrifter’ innebär.” Eftersom Mölndalslitteraturen hela tiden har uppgifter om Göteborg, bör man kanske räkna in även den i Göteborgslitteraturen. Med sådana och liknande beräkningar kan antalet skrifter öka lavinartat.

Göteborgiana-grupp

Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.
Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.

Någon förening för Göteborgslitteratur finns inte. Däremot finns inom Göteborgs Hembygdsförbund en Göteborgiana-grupp med Westin som en av sina bemärkta medlemmar. Han har själv skrivit om gruppen och dess verksamhet: Jan Westin, Att samla Göteborgiana och att samla Göteborgianer, (artikel i: Göteborg förr och nu, volym 37, 2018, sidorna 187-204). Förhoppningsvis leder den till att fler ”Göteborgianer” söker sig till gruppen och gör en insats för Västsveriges historia. Mycket arbete är alltså gjort vad gäller sökning av uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturens omkring 10 000 skrifter. Jag har med många vänners hjälp kopierat ett oändligt antal sidor ur Göteborgslitteraturen och satt in sidorna i Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Jag skulle inte ha varit den jag är, om jag inte ändå gärna ville ha mer. Fler tips efterlyses.

 

Lars Gahrn

Folk vågade inte åka med bussarna!

Mölndalsborna var i början rädda för bussarna och bilarna. Somliga var så rädda, att de inte ens vågade åka med. Under sådana förhållanden hade Mölndals Bilomnibusaktiebolag bekymmersamt, när det startade 1923.

Exploderande motor

Detta år var Toltorpsgatan från Mölndals kyrka (nu Fässbergs kyrka) genom Toltorpsdalen äntligen färdig. Därför fick Mölndal en busslinje mellan kyrkan och Hvitfeldtsplatsen i Göteborg. Bussarna gick genom Toltorpsdalen. Dalenborna och andra mölndalsbor var dock rädda för de nya fordonen. Bussarna kunde explodera, menade man. Detta var nog så sant, men faran för chaufför och passagerare var inte stor. Kylaren och motorn fanns på den tiden utanför själva busskroppen, som var avsedd för chaufför och passagerare.

Familjemedlemmarna åkte med

I bussen har Hilmer Johansson bara tre familjemedlemmar. Ingen annan vågade åka med denna gång! (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
I bussen har Hilmer Johansson bara tre familjemedlemmar. Ingen annan vågade åka med denna gång! (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Det gällde att övertyga tänkbara passagerare om, att de utan fara kunde åka buss. I maj månad 1924 inkallades Hilmer Johansson för att rädda det konkurshotade bussbolaget. En familjebild berättar om en av hans åtgärder för att övertyga mölndalsborna om, att de utan fara för liv och hälsa kunde åka med. Ibland åkte bussarna tomma, och detta såg inte bra ut. Hilmer bad därför hustru och barn att åka med. De satte sig på fönsterplatser, så att de var väl synliga utifrån. Dottern Aisa (född 1919) var ännu en liten flicka och måste därför sitta på en kudde för att nå upp. När familjen Johansson satt och tittade ut ur bussfönstren, kunde folk se, att det fanns människor, som inte alls var rädda för att åka med bussarna. Ibland vinkade de vänligt till dem, som fanns i närheten av vägen.

Stopp vid Toltorps by

De första bussarna var små Ford-bussar, som kunde ta som mest sjutton passagerare. Bussarna orkade inte alltid köra uppför Toltorpsdalens branta backar. Då måste passagerarna gå ur och skjuta på. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
De första bussarna var små Ford-bussar, som kunde ta som mest sjutton passagerare. Bussarna orkade inte alltid köra uppför Toltorpsdalens branta backar. Då måste passagerarna gå ur och skjuta på. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Så här i efterhand är man mycket tacksam för att Hilmer har låtit ta en bild, som berättar om detta kapitel i busstrafikens långa och brokiga historia. Fordonet står stilla på Toltorpsgatan. Hilmer var själv chaufför, men han har stigit ur bussen för att komma med på bilden. Solen står i sydväst, och bilden är alltså tagen på eftermiddagen. Hilmer har dragit ned skärmmössan och böjt ner ansiktet för att undkomma solskenet. I bakgrunden ses Toltorpsberget eller Safjället, som ännu är kalt. Tack vare bergets förhöjning längst upp kan vi se, att bussen har stannat mittför Toltorps by (nuvarande Fallströmsgatan). Ännu har man inte kommit fram till de kraftiga uppförsbackarna. Givetvis var det lättare att stanna en bil och låta den stå stilla här nere på släta marken. (Bergets förhöjning ses klart på en annan och översiktligare bild, som finns med i boken ”Mölndal, Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling”, 1993, s. 148.)

Vem fotograferade?

Hilmer har med sig makan Anna och två av barnen. Dottern Aisa når nätt och jämnt upp, och av henne ser vi bara huvudet. Av pojken ser vi inte mycket mer, även om han är något större. Hilmer och Anna hade två söner, Gustaf, i allmänhet kallad Gösta, och Per-Olof. Vem av dem som var med, när bilden togs, är svårt att säga. Någon måste dock ha tagit bilden. Fotografen kan ha varit den andre sonen. I så fall skulle hela familjen ha varit med på bussfärden, även om en familjemedlem saknas på bilden. Detta är en familjebild, som har suttit i ett familjealbum. Om man vänder på fotografiet, finner man nämligen att det har rivits loss ur ett album. Litet grand av albumets mörkgråa papper har blivit kvar bak på fotot.

Tre samlare

Sonen Gösta Sandeblad var med i bussbolaget alltifrån unga år. Senare blev han faderns arvtagare. Här ger Hilmer Johansson sin son en klocka vid något jubileum. (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Sonen Gösta Sandeblad var med i bussbolaget alltifrån unga år. Senare blev han faderns arvtagare. Här ger Hilmer Johansson sin son en klocka vid något jubileum. (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Både Hilmer och hans dotter Aisa var samlare, som tog vara på gamla saker. Hilmer samlade allt, som hade med honom och bussbolaget att göra. Dottern Aisa övertog föräldrahemmet och lät faderns samlingar vara kvar. En dag kallade hon på mig. Hon hade börjat röja på vinden. Tillsammans med en vän till familjen, Erik Johansson, tidigare anställd i bussbolaget, hade hon burit ner ett omfattande arkivmaterial i hallen. Hon frågande: ”Hur mycket av detta vill du ha till hembygdsmuseet?” Även jag är samlare. Jag svarade: ”Jag tar allt.” (Vid närmare eftertanke tackade jag nog nej till ett par rostiga skridskor.) Tack vare tre utpräglade samlare är Hilmers och bussbolagets historia utförlig. (Jag kunde givetvis inte låta bli att läsa handlingarna och börja skriva om vad jag fick fram.) Bland de verkliga klenoderna i Hilmers samlingar är denna bussbild från Toltorpsgatan vid Toltorps by år 1924 (eller möjligen 1925). När man ser den, förstår man bättre än annars hur mycket, som har hänt inom kollektivtrafiken under de gångna 90 åren.

Lars Gahrn

Läs vidare

Lars Gahrn, Hilmer Johansson – från fattigstugan till direktörsstolen: En levnadsteckning, Mölndal 2001.

Bengt Brolin och Jan-Erik Necander, Mölndalsbussarna 1924-1984. 1984.

 

Lasse i Gatan hade inte med brandkanonen att göra

Mölndals brandkanon kallas för ”Gathenhielmskanonen”. Den står utanför Mölndals brandstation. Enligt vad som har uppgetts skulle kanonen ha stått på en av kaparen Lars Gathenhielms fregatter. När jag bad en artilleriexpert tidfästa kanonen, visade det sig emellertid, att den hade gjutits ungefär ett århundrande efter Gathenhielms död. Visst var det snopet, men för mig kom beskedet inte oväntat.

Uppfiskad ur Onsalafjorden

Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.
Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.

Mölndals brandkanon skänktes år 1871 till Mölndals brandkår av handlanden August Jacobsson, som härstammade från Onsala. Kanonen skulle ha fiskats upp ur Onsalafjordens vatten och ha stått på ett kaparfartyg, som ingick i Lasse i Gatans flotta. Så har man berättat, och kanonen har fått namnet ”Gathenhielmskanonen”. Ingen har ifrågasatt uppgifterna, men på senare år har jag blivit mer och mer betänksam. Jag har sett många kanoner från 1600-talet, men ingen av dem har liknat Mölndals brandkanon. Till slut skickade jag iväg en förfrågan till folk, som skulle kunna veta eller kände sakkunniga.

Engelsk kanon

Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.
Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, sände förfrågningen till Tom Wennberg, som skickade den till Leif Mårtensson, museichef på Artillerimuseet (i Kristianstad). Mårtensson var rätt man och kunde svara omedelbart. Vår brandkanon är troligen en typ av ”tappkarronad”. En karronad är ”en förr på fartyg brukad slätborrad kanon” (C. M. Ekbohrn, Förklaringar öfver 60, 000 främmande ord och namn m.m. i svenska språket tillika med deras härledning och uttal, Sthlm 1902). Kanonen är alltså inte räfflad och följaktligen tämligen ålderdomlig. Den är engelsk eller av engelskt ursprung. Om kanonen saknar märkning, ”är det ingen svensk tillverkning. De svenska bruken var noga med märkning, oftast genom att på ena tappen ange brukets namn eller konstruktörsintialer.” Till detta kan svaras, att vår kanon inte har någon som helst märkning, vilket alltså bestyrker, att detta är ett engelskt arbete.

Från 1800-talets första hälft

Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.
Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.

Det viktigaste är dock kanonens ålder. Leif Mårtensson tidfäster den till ”första hälften av 1800-talet (främst aktuellt 1805 – 1830).” Därmed kan Lasse i Gatan och hans kaparfartyg uteslutas. Lasse dog samma år som Karl XII, alltså 1718, ungefär ett århundrade före kanonens tillkomsttid. På kanonen finns ett fänghål och dessutom till höger om detta två andra hål som dock inte är genomgående. Dessa två andra hål hade förbryllat mig. Jag skyndade mig att fråga Mårtensson om dem. Han svarade: ”Jag såg hålen på bilden, såg det som ett fäste för något. Troligen för en form av anordning som tände krut, som gav gnista ner. Engelsmännen hade tidigt olika typer för snabb antändning. Motsvarande det som fanns på flintlåsgevär har till exempel funnits. Då med ett fyrsnöre att dra i vid tändning.” Även avfyrningsmekanismen talar alltså för engelskt ursprung.

Avfyrningsmekanism

Mårtensson har av allt att döma rätt även vad gäller avfyrningsmekanismen. Fotografen Knut Kjellman fotograferade kanonen 1921 eller1922. Den stod då i sitt kanonhus uppe på Störtfjället. Kanonpipan sticker ut genom en glugg i huset, men kanonen är kvar inne i den lilla byggnaden. Bredvid står fjärdingsman J.F. Johansson och håller i ett snöre, som går in i byggnaden och in till kanonen genom ett litet hål i väggen. När han drar i tråden, avfyras tydligen kanonen. Man brukade skjuta alarmskott, när bränder hade brutit ut, för att brandmännen skulle veta vad som var på färde och skynda till brandstationen. Denna gång skulle han dock skjuta salut med anledning av att Mölndal blev stad. (Bilden finns i: Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998, s. 320.)

En utmärkt salutkanon

Kanonen har avfyrats för högtidlig salut vid viktiga tillfällen i stadens historia. När brandstationen invigdes 1955, sköt man i kanonen. Därefter har den inte använts. Sextiotvå år har gått sedan dess. Varför inte skjuta på nytt? Att skjuta med brandkanonen är billigt, men fyrverkerier är dyra. Fotografen Leif-K Olsson har föreslagit, att man med kanonskott skulle tillkännage, att vallokalerna öppnar på valdagen. Han har erbjudit sig att själv både ladda och avfyra kanonen. Kan inte han ställa upp, finns många andra kunniga och ansvarsfulla kanonjärer. Varför inte göra litet folkfest av våra demokratiska rättigheter, som verkligen är värda att fira!

Lars Gahrn

Halmdrottningen i Kållered på film

”Kan man tillverka allting av halm?” Så frågade filmaren Dan Kristensson halmerskan Barbro Svensson, född i Dalsland och bosatt i Kållered. Hennes svar blev: ”Ja, allt utom brandsäkra dörrar.”

Dan Kristensson filmar

Hon föddes 1942 och började arbeta med halm vid fem års ålder. Under sitt liv har hon med stor flit, stor skicklighet och stor uppfinningsrikedom visat en stor kundkrets och en ännu större beundrarskara vad halm kan användas till. Nu har hennes liv och halmens hantverk dokumenterats i en film av Dan Kristensson (Halmens hantverk: Ett år med halmen tillsammans med Barbro och Lennart Svensson: En film av Dan Kristensson, DVD-Video, speltid 1 tim. 16 min., Stereo, Bild 16:9. 2018).

Manshög råg

Barbro Svensson med en halmkrona, som hon själv har tillverkat. Foto: Lars Gahrn 2016.
Barbro Svensson med en halmkrona, som hon själv har tillverkat. Foto: Lars Gahrn 2016.

Barbro Svensson föddes och växte upp i Dalsland, där många hade halmslöjd som binäring. I handelsbodarna kunde man byta halmarbeten mot mat och andra varor. Barbros mor var halmerska och satte tidigt dottern i verksamhet med halmarbeten. Modern ville dock, att Barbro skulle skaffa sig ett finare och mera välbetalt arbete. Barbro blev telegrafexpeditör i Göteborg och arbetade i telegrafhuset vid Kaserntorget. Tolv år arbetade hon inom detta yrke, som inte längre finns. Därefter blev hon slutligen halmerska. Detta yrke, som är mycket äldre, finns däremot kvar, tack vare bland andra Barbro och hennes man Lennart. De bosatte sig på hans föräldragård i Våmmedals by i Kållered. Där kunde man odla svedjeråg. Med hjälp av stråförkortningsmedel gör man numera råghalmen mycket kortare än förr, men en halmerska skall ha lång halm. ”Manshög vaggade rågen”, skrev Tegnér i sitt diktverk Frithiofs saga, och på senare år har man i allmänhet sagt: ”Manshög vajade rågen”. Manshög är mycket riktigt svedjerågen, som Barbro och Lennart odlar i Våmmedal. Lennart kan också den svåra konsten att slå med lie. Råghalmen får nämligen inte bräckas och brytas i en skördetröska.

Framstående designer

Dan Kristensson filmar Barbro Svensson på Långåker i Kållered. Foto: Lars Gahrn 2016.
Dan Kristensson filmar Barbro Svensson på Långåker i Kållered. Foto: Lars Gahrn 2016.

Barbro behöver mycket råghalm. En lantbrukare på Orust odlar likaså svedjeråg åt henne. Att få tag i utsäde är inte det lättaste. Därför tröskar man på egen hand, så att man har utsäde för kommande år. Halmhantverk är nu ett rödlistat hantverk. Det gäller att arbeta för att det skall bli kvar. Barbro leder kurser i ämnet. Nybörjarna blir lätt långsamma och en smula valhänta i början. För Barbro är flätning av band en långvarig vana. Banden rinner fram ur hennes händer. ”Medan man flätar, kan man tänka på annat”, säger hon. Kanske uttänker hon nya slags halmarbeten. Barbro Svensson är nämligen en ”designer” eller formgivare, när det gäller halmarbeten. Dessa ord brukar visserligen inte användas bland hantverkare, men hela tiden hittar de på nya modeller. Barbro är mycket skicklig även på detta område. Hon gör föremål, som jag inte har sett på andra håll. Nya modeller ger omväxling år arbetet. I filmens baksidestext läser vi: ”Filmen skildrar skönheten i halmen och halmtillverkningen, likaväl som skönheten i den Dalsländska naturen.” Så är det.

Guldskimret från halmen

Vid premiären för hans film om vår halmdrottning bar filmaren Dan Kristensson halmhatt. Foto: Lars Gahrn 2018.
Vid premiären för hans film om vår halmdrottning bar filmaren Dan Kristensson halmhatt. Foto: Lars Gahrn 2018.

Gång på gång låter Dan Kristensson halmdrottningens vackra hantverksalster passera revy och rotera runt i bild. Barbro har tillverkat en brudkrona till ett bondbröllop, som hölls i Bengtsfors kyrka med bröllopsfest på Gammelgården i Bengtsfors. Någon besökare trodde att kronan var tillverkad av guld, eftersom den skimrade så vackert. Man kan säga, att halmen är Dalslands guld eller kanske snarare bondens guld. Inte minst exporten av halmhattar drog förr in betydande inkomster till landskapets invånare. Halmens varma skimmer behövs inte minst vid jul, då vi har det som mörkast omkring oss. Julsakerna, det vill säga julbockar, tomtar, julgransprydnader och mycket annat, binds samman och pryds av röda band. Rött och gult är som bekant en mycket tilltalande färgkombination. Båda färgerna är varma och lätta att uppfatta. Barn ser rött och gult först. Därför är leksaker ofta röda och gula.

Kållered och Dalsland

Filmaren Dan Kristensson har på nytt gjort en insats för Mölndals stad. Redan på 1980-talet spelade han in den stora teatersatsningen ”Livet i Kvarnbyn”. År 2013 kom filmen ”Bruket berättar” om pappersbruket Papyrus. År 2018 kom så ”Halmens hantverk”. Han har skapat en mycket vacker film. För att inte gå miste om några bilder förde jag inte några anteckningar under filmvisningen. (Något sådant brukar annars inte hända.) Vi får se bilder från Kållered, både från makarnas hem i Våmmedal och Kållereds hembygdsgilles gård Långåker och många bilder från Dalsland. Där medverkar Barbro på Gammelgården i Bengtsfors. Där har Barbro och Lennart sitt sommarhus med hennes barndomshem i Ärtemark inom synhåll. Dan Kristensson har återigen skapat en dokumentation av stort värde. Filmen lyckas förmedla verklighetens lugna flöde och litet av den skönhet, som finns här och var, i naturen och i hemslöjdens alster.

Lars Gahrn

 

Mölnlycke gamla centrum i minnenas värld

En stor modell över Mölnlycke gamla centrum är en av de viktigaste sevärdheterna i Råda Hembygdsförenings hembygdsgård Solsten. Bakom detta arbete ligger ständig insamling av fotografier och berättelser, som kan belysa Mölnlyckes gamla centrum på ena eller andra sättet.

Brukssamhälle och stationssamhälle

Råda Hembygdsförenings årsskrift 2017 präglas – liksom föregångarna – av utmärkt layout. Omslaget visar järnvägsstationen, som gav upphov till Mölnlycke gamla centrum.
Råda Hembygdsförenings årsskrift 2017 präglas – liksom föregångarna – av utmärkt layout. Omslaget visar järnvägsstationen, som gav upphov till Mölnlycke gamla centrum.

Nu har Råda Hembygdsförening sammanfattat sina kunskaper i en årsskrift: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2017: Mölnlycke gamla centrum (2017, 57 rikt illustrerade sidor, av vilka 42 handlar om centrum, redaktör: Ann-Margreth Wiberg). Till historien hör att Mölnlycke har ett nytt centrum på andra sidan Mölndalsån, för övrigt ett mycket trevligt centrum, som utövar stor dragningskraft på bland många andra även mig. Mölnlyckes gamla centrum låg söder om Mölndalsån, närmare bestämt väster om Mölnlycke station. Mölnlycke som tätort fanns före järnvägen och har sitt upphov i Mölnlycke fabriker, som grundades 1849. Järnvägen mellan Göteborg och Borås invigdes först 1894. Tack vare järnvägen blev åtminstone centrum ett stationssamhälle.

Värdefull centrummodell

När Lars Gahrn fotograferade stationsbyggnaden i Mölnlycke i mars 2013, fick han en stark förnimmelse av att gamla centrum hade hamnat i bakvattnet.
När Lars Gahrn fotograferade stationsbyggnaden i Mölnlycke i mars 2013, fick han en stark förnimmelse av att gamla centrum hade hamnat i bakvattnet.

Här som på så många andra ställen har man rivit alldeles för mycket och alldeles i onödan. Stationsbyggnaden revs så sent som 2013, och de flesta andra centrumbyggnaderna har på ena eller andra sättet skattat åt förgängelsen. Därför har man all anledning att hälsa hembygdsföreningens arbete med dokumentation av centrum med stor tillfredställelse. Mölnlycke gamla centrum upplevs numera bäst genom årsskriften och modellen. När Göteborgs-Postens arkitektur- och stadsplaneringsskribent Mark Isitt skulle skriva om Mölnlyckes stadsplan och arkitektur, besökte han hembygdsgården, tittade på modellen och beskrev denna. Där hade han historien, och därefter gick han vidare med nutiden och framtiden.

Minnenas värld i verklighetens landskap

Detta intryck förstärktes, om man tittade över spåren mot godsmagasinet.
Detta intryck förstärktes, om man tittade över spåren mot godsmagasinet.

Flera författare har lämnat bidrag till årsskriften. K-G Jadesjö, Ingela Eliasson, Sune Mentor, Toini Kennvik och Ann-Margreth Wiberg har skrivit om centrum. Kristian Appelberg har skrivit om hembygdsföreningens verksamhetsår 2017. Redaktören Ann-Margreth Wiberg har lagt ned ett omfattande arbete med förnämlig layout och bildanskaffning. Hon skriver själv om bebyggelsen mellan järnvägen och ån. En av hennes illustrationer är en klargörande kartskiss, som borde ha fått en mer framträdande placering (till exempel på pärmens insida). Man har nämligen ofta anledning att gå till kartan. Annars vet man till slut inte var man befinner sig. Det är inte lätt för en läsare, när minnenas värld skall läggas ut i verklighetens starkt förändrade landskap. Wibergs karta är en god hjälp.

Bad i ån

Glimt av Mölnlycke nya centrum. Här kunde man en gång i tiden se bönderna från Hönekulla gård ta sig ett kvällsdopp. Foto: Lars Gahrn.
Glimt av Mölnlycke nya centrum. Här kunde man en gång i tiden se bönderna från Hönekulla gård ta sig ett kvällsdopp. Foto: Lars Gahrn.

Ett centrum är så att säga befolkat även med minnen. Ingela Eliasson och Toini Kennvik berättar var för sig barndomsminnen från detta område. De bidrar med små minnen, som ger historisk djupverkan åt nuvarande centrum. På platsen för gamla centrum låg länge Hönekulla gård, där barnen tittade på hästar och kor. Bönderna hette Kalle och George. ”På sommaren gick Kalle och George ibland ner till ån (ungefär där bron går över till torget) och tog sig ett kvällsdopp. Då gjorde vi barn det också, hade man otur kunde man bli både blå och röd av färgutsläppen från fabriken.” Så berättar Ingela Eliasson, som även bidrar med en av årsskriftens roligaste och mest upplysande utsagor: ”På 50-talet var Mölnlycke ett litet samhälle, alla kände varandra så vissa bus kunde vara klokt att erkänna direkt.” Barnen var nog inte bättre på 1950-talet! Toini Kennvik bidrar med litet invandringshistoria. Hennes föräldrar kommer bägge från Ingermanland (landskapet på båda sidor om Sankt Petersburg). Värre läge kunde ett landskap inte ha under detta krig, och ingermanländarna blev tvungna att fly. Många hamnade i Sverige, där vi hade stor brist på arbetskraft. Givetvis hade låglöneindustrierna svårast att få arbetare och arbeterskor. På så vis hamnade många ingermanländare inom textilindustrin, och i Mölnlycke var de många.

Ingermanländare i textilindustrin

Mölnlycke gamla centrum upplevs nu bäst genom Råda hembygdsförenings stora modell i hembygdsgården Solsten.
Mölnlycke gamla centrum upplevs nu bäst genom Råda hembygdsförenings stora modell i hembygdsgården Solsten.

Om någon undervisning i svenska var det inte tal på den tiden. När man kom till handelsboden, pekade man för att visa vad man ville ha. Cornflakes var inte ransonerade och köptes ofta, men Toinis mamma visste inte vad flingorna hette. Hon lyssnade till expediten och trodde till slut, att de hette ”smaka bra”. Modern gifte sig sedan hon kommit till Mölnlycke. De nygifta flyttade in i ett litet rum och ett kök (det sistnämnda utan fönster). Av fabriken fick de en järnsäng och några mattor. Köksbordet var en upp- och nervänd låda. ”I början hade de bara en tallrik, en sked och två muggar, men de hade ett arbete.”

Paradis i fattigdomen

En arbetarbostad har återskapats som ett dockskåpsrum, mycket välgjort och åskådligt.
En arbetarbostad har återskapats som ett dockskåpsrum, mycket välgjort och åskådligt.

De levde med andra ord mycket fattigt, och en nutida läsare tycker genast synd om dem och tror nog även att de var olyckliga i sin medellöshet. Vi bedömer det förflutnas förhållanden efter vår tids standard. Då gör vi ett allvarligt grundfel och får en felaktig bild av hur människorna själva tyckte att de hade det. Toini Kennvik berättar om hur hennes föräldrar tyckte att de hade det: ”De tyckte själva att de bodde i paradiset.” År 1956 kunde de flytta in i en egen villa. De tyckte att en villa på två rum och kök kunde räcka, men så små villor fanns inte, utan de fick en villa med tre rum och kök. ”De var överlyckliga över att äga ’egen mark’.” Invandringen från Ingermanland och Finland var lyckosam för bägge parter. Invandrarna fick arbete och del av den svenska välståndsutvecklingen. Sverige fick arbetskraft. Enda bekymret var egentligen språket. I Mölnlycke var de finskspråkiga emellertid så många, att de kunde anordna finskspråkiga högmässor i Råda kyrka. Man hade till och med en egen kyrkokör. Detta är dock en annan historia, som förhoppningsvis kommer med i någon annan årsskrift.

Turisthandledning

Den längsta artikeln i årsskriften är K-G Jadesjös artikel om Mölnlycke centrum på 30-, 40- och 50-talen. Han har lett en hembygdsvandring genom området och omvandlat sina berättelser från vandringen till en artikel. Detta innebär att man kan ha årsskriften som ett slags turistvägledning vid egna vandringar i detta gamla centrum. Det är ett bra sätt att skapa liv i historien.

 

Solsten – En rymlig hembygdsgård med rariteter

Hur stor och rymlig är egentligen hembygdsgården i Solsten? Utvändigt ser den ut som en måttligt stor gård, ett vitt närmast kvadratiskt boningshus och tre rödmålade uthuslängor, som bildar en kringbyggd och sluten gård, men invändigt har Råda hembygdsförening utnyttjat utrymmena så väl, att man blir förvånad. Hur stor är egentligen denna gård?

Rymliga uthus

Solsten – en kringbyggd gård i Råda. På denna målning ser man porten, som kunde bommas för inifrån. Foto: Lars Gahrn.
Solsten – en kringbyggd gård i Råda. På denna målning ser man porten, som kunde bommas för inifrån. Foto: Lars Gahrn.

Boningshuset är förhållandevis stort. Dessutom är det så högt i tak på vinden, att man kan använda alla utrymmen också däruppe. I gården finns även en bagarestuga, som kan användas. Man vågar lita på murstocken och bakar ”Rådakakan” varje hembygdsdag. Glada och trevliga damer kavlar snabbt och skickligt ut brödkakorna, stappar dem och skjuter in dem i ugnen. Det gäller att vara tidigt ute för att köpa. Rådakakan säljs snart slut, och sedan måste man stå i kö och vänta. I ladan har man ett stort inomhusutrymme, där allsköns stånd kan stå i regnskydd. Härifrån når man en stor kafélokal (med kök och toaletter). Till vänster kan man klättra upp till ett vindsutrymme, där man har byggt upp en modell över Mölnlycke samhälle 1935. Från ladan kan man också ta sig in i en tunnbinderiavdelning, där tunnor fortfarande tillverkas. Dessutom finns en ladugård, som vanligtvis inte visas. Där, sägs det, finns en ko (en konstgjord sådan). Ja, nog får mycket plats inne i uthusen.

Doft från plättar

Glassmaskinen kan användas även idag.
Glassmaskinen kan användas även idag.

Själva boningshuset är helt och hållet museum. Bottenvåningen är möblerad och inredd som ett hem i forna tider. Sådana museihem kan lätt förefalla livlösa och övergivna. På skördefesten den 9 september 2017 hade man emellertid rått bot på detta. Då stod Monica Odmyr i köket och gräddade plättar. Värmen från spisen och doften från plättarna spred sig i huset och skapade trevnad och hemkänsla. Man fick gärna ta en plätt och äta. Övervåningen är försedd med hyllor, där föremål av alla slag har stuvats in. När jag kom uppför trappan, stod en av ciceronerna där. Han hälsade mig med orden: ”Du, som är museiman, har givetvis sett allting häruppe. Sådana saker finns ju på andra ställen också.” Själv fann jag honom överdrivet anspråkslös och svarade därför: ”Jag kom uppför trappan för tio sekunder sedan, men om jag får se mig omkring några minuter, skall jag nog upptäcka både ett och annat, som jag inte har sett på andra ställen.” Jag hade givetvis varit där några gånger förut och visste, att många rariteter fanns i samlingarna.

Glassmaskin och ”krakalätt”

En ”krakalätt” underlättade för skördefolket, när en sädesskyl skulle träs över en ”krak”, en stående stör.
En ”krakalätt” underlättade för skördefolket, när en sädesskyl skulle träs över en ”krak”, en stående stör.

Ciceronen själv förevisade en av rariteterna: en gammal glassmaskin, som bestod av en stående tunna. Inuti den fanns metalldelar, som drogs runt med en vev. Man hade tillverkat glass med den tidigare på hembygdsgården. Den hade då fungerat ”ganska bra”. Kanske får vi nästa gång nytillverkad ”förhistorisk” glass till plättarna? Någon sådan glassmaskin hade jag aldrig förut sett. Inne i hyllorna stod två metallstrutar med ett hål i sidan. Vad kunde detta vara? Berit Jacobsson, som visade runt här uppe, berättade att en sådan strut kallades för en ”krakalätt”. Den sattes ovanpå en stående stör (eller krake) och tjänstgjorde som spjutspets. Tack vare denna spets gled skylen lättare ner över stören eller ”kraken”. När skylen hade glidit ner över stören, satte man in ett finger i hålet på spetsen och drog uppåt, så att struten lossnade från stören. En sådan ”krakalätt” hade jag aldrig sett förut.

Knäunderlag

Detta knäunderlag användes, när man knäskurade den tidens plankgolv.
Detta knäunderlag användes, när man knäskurade den tidens plankgolv.

Förr i tiden knäskurade man trägolv. Skurgummorna låg på knä och skurade trägolven med vatten och såpa. Efteråt luktade det rent och friskt, berättas det. Denna skurning var dock ett hårt arbete, som kändes särskilt i knäna. På en loppmarknad hade Berit Jacobsson lyckats finna ett knäunderlag, som består av en mycket låg träställning med två hängmattor av säckväv, en för vartdera knäet. Tack vare denna ställning slapp knäna att ligga mot golvet. Varför hade man inte en kudde eller några trasor i stället? En sådan lösning skulle ha varit enklare. Svaret är nog, att en kudde eller några trasor ofelbart skulle ha blivit blöta, och efter ett tag skulle de ha börjat lukta illa. Den lilla träställningen är en finurlig lösning, men den har inte varit vanlig. Jag hade aldrig sett något sådant förut. Denna dag upptäckte jag alltså tre intressanta föremål, som jag aldrig förut – så vitt jag minns – hade sett. Jag besöker ofta hembygdsgårdar och brukar gå över samlingarna med stor uppmärksamhet. Ändå finner man överallt åtminstone några föremål, som man inte känner till. Häruppe på vinden i Solsten fanns för övrigt också några saker, som inte ens hembygdsfolket i Råda kände till. De hoppades, att här förr eller senare skulle dyka upp någon besökare, som skulle känna igen dessa sällsynta föremål. Än så länge mystifierar de oss alla.

Kringbyggd gård

Solsten är som sagt en kringbyggd gård med en port, som kan stängas och bommas för från insidan. Gårdsplanen är stensatt med stora hällar. (Här i Råda fanns många stenbrott eller ”hallebrott”.) På gården brukar musiker spela och sjunga. Denna gång underhöll Laggar-Stig med den äran tillsammans med en kamrat. Tack vare husen runtomkring kan musikerna vara helt ostörda av trafiken på vägen mellan Mölnlycke och Landvetter. Man befinner sig liksom på en teater.