Skara-Lundsbrunns järnvägar

Hade Skara en gång i tiden ”Europas största smalspåriga järnvägsstation”? Ja, så påstår man ofta, men de försiktiga väljer att säga ”Norra Europas största” smalspåriga järnvägsknut. Ingemar Landin, som har skrivit Skaras järnvägshistoria, tar upp även dessa påståenden och påpekar, att ingen vet hur denna benämning har uppkommit, eller hur gammal den skulle vara.

Stor järnvägsknut nedlagd

Ett mycket välskött och välrenoverat diesellok från Katrinefors pappersbruk stod vid Skaras järnvägsstation. På lokets sida ses pappersbrukets företagsmärke. Foto: Lars Gahrn.

Någon statistik att bygga på finns tydligen inte, och påståendet svävar därför i luften. (Se Ingemar Landin, Skara-Lundsbrunns järnvägar – ett levande järnvägsmuseum, 1997, s.16.) Stor var denna smalspåriga järnvägsknut, mycket stor, i alla händelser. Allt detta är minnen blott. År 1984 försvann den sista godstrafiken. En gång under tidigt 1960-tal anlände min far och jag med tåg till Skara. Domkyrkan, Krönikebrunnen och Västergötlands museum kommer jag ihåg, men stationen och stationsområdet har jag inga som helst minnen av. Anledningen måste vara, att vi kom med rälsbuss. Ångloken och deras tågsätt ersattes nämligen av rälsbussar. Resor med skramlande och dieselstinkande rälsbussar hör till de resor, som jag helst vill glömma, och som regel har lyckats förtränga.

Ett spår kvar

Andra gången fick jag åka med ett ånglok, som verkligen hade flyttat runt i Sverige, fastän det ursprungligen hörde hemma i Skaraborg.

Stationsbyggnaden finns dock kvar i Skara, men både ånglok och rälsbussar har ersatts av landsvägsbussar. Ett säger ett järnvägspår kan man trots allt upptäcka på det forna stationsområdet, och år 1993 tillkom även ett plattforstak av gammalt märke liksom en enkel biljettkur. Museiföreningen Skara-Lundbrunns Järnvägar och Skara Järnvägsmuseum har inte släppt greppet om stationsområdet. Här börjar museibanans färder till Lundsbrunn och tillbaka. Lyckligtvis fanns många människor som upprördes över den tråkiga utvecklingen av järnvägen eller snarare avvecklingen. De beslöt att bevara en del av Skaras järnvägshistoria.

Mycket arbete med loket

Lundsbrunns station var ändstation för museibanan.

År 1967 bildades i Skara en förening för att ta hand om ett ånglok (VGJ 29, senare SJ Gp 3119), som Skara kommun framsynt hade förvärvat. Detta blev början till Skara-Lundsbrunns Järnvägar. Föreningen har räddat många lok och vagnar. Under mina besök i Skara på senare år har jag givetvis vandrat runt på det forna stationsområdet och längtat efter att göra en resa med ånglok till Lundsbrunn. Mina besök sammanföll dock inte med föreningens körningar, men i juli 2019 stod jag förväntansfull på perrongen. Där stod tågsättet framme, men besvikelsen var stor, när jag fann, att lokomotivet var ett diesellok. Vid närmare beskådande befanns detta diesellok från Katrinefors pappersbruk vara ett väl upprustat och exemplariskt välskött diesellokomotiv. Vad hade då hänt med ångloket? Jo, det hade drabbats av något fel. Föreningens eldsjälar till mekaniker hade arbetat med felet till klockan ett på natten och lyckats åtgärda det. Tyvärr lyckades man ändå inte få igång loket. Gamla lokomotiv kan lätt gå sönder, och de är invecklade mekanismer. Lokföraren lovade dock, att nästa gång skulle man köra med ånglok.

Invecklade bytesaffärer

En kamin i boskapsvagnen skulle värma beväringarna.

Jag åkte givetvis iväg till Lundsbrunn med dieselloket, men nästa gång, på torsdagen, stod jag återigen på perrongen, och då var ångloket där. Detta ånglok har en ytterst invecklad historia, som Ingemar Landin har redogjort för i sin järnvägskrönika. Loket har använts av Västergötland-Göteborgs järnväg, som gick mellan Göteborg och Skara. Loket var med andra ord intressant för två museijärnvägar, nämligen Anten-Gräfsnäs Järnväg och Skara-Lundbrunns Järnvägar. Det förvärvades dock av Sveriges Järnvägsmuseum (i Gävle). Från Stenstorp gick en järnväg ner till Hjo. Staden Hjo ville ha ett lokomotiv som minne av sin järnväg. Sveriges Järnvägsmuseum deponerade loket i Hjo, där det ställdes upp tillsammans med några vagnar. Anten-Gräfsnäs Järnväg fick en personvagn mot åtagande att sköta om lokomotivet. Skaraborna ville dock ha lokomotivet. De hade bytt till sig ett ånglok från Bohus Malmön. Detta ånglok hade förvärvats av museijärnvägen Munkedals Jernväg. Munkedalsborna bytte bort det till Skara-Lundbrunns Järnvägar, som underhandlade med Hjo och Anten-Gräfsnäs Järnväg. Följden blev, att loket från Bohus Malmön hamnade i Hjo (där jag fotograferade det för några år sedan), och att loket från Hjo hamnade i Skara, där jag fick åka med det i juli månad 2019.

Behaglig fart

Tack vare järnvägarna gick truppförflyttningarna mycket snabbare. De militära förbanden behövde inte längre marschera dagsmarsch efter dagsmarsch på ojämna och leriga vägar. Omslagsbild till häfte med soldatvisor.

Färden gick i behaglig hastighet, nämligen 25-30 kilometer i timmen. Utanför Skara åkte vi genom ett vackert jordbrukslandskap, och längre bort fanns även skogspartier. Den tidens järnvägar hade många anhalter och stationer. Man hade möjlighet att stiga av eller på vid flera ställen efter vägen. Vid Lundsbrunn fanns järnvägsstationen kvar. Här förfogade man över väntsal och expedition. I väntsalen fanns en museibutik med servering. Glass och kaffe gick åt under upphållet i Lundsbrunn, där man fyllde på vatten i loket. Ett ”kallt” lok gör slut på ett tusen liter vatten mellan Skara och Lundsbrunn. Det uppvärnda loket drar endast 500 eller 600 liter vatten på vägen tillbaka till Skara. Loket är tungt och stort. Det väger i runda tal omkring ett tusen ton. I Lundsbrunn tar alltså den en mil långa järnvägen slut. Förr gick den vidare till Götene och anslöt till Kinnekullebanan. På sin tid var den betydelsefull. På denna bana rullade tunga cementtåg från Hällekis. Visst skakade de gamla vagnarna litet grand, men vad gjorde väl det? På detta sätt fick man uppleva gamla tider. Obekvämt hade däremot de beväringar, som åkte godsvagn. I denna vagn fanns en kamin, så att soldaterna skulle kunna värma sig litet grand under den kalla årstiden. Vanligtvis forslade man boskap i sådana vagnar. Resan var inte bekväm för de stackars beväringarna, men att åka bokskapsvagn var trots allt mycket bättre än att marschera till fots. Tåget gick framåt i beskedlig hastighet, men på en enda timme hade loket gjort en hel dagsmarsch för beväringarna. Tack vare tågen kunde soldaterna förflytta sig med dittills oanad hastighet och utan möda. Utvecklingen gick framåt även på den tiden.

Lars Gahrn

Ångbåten Herbert och klimatförändringarna

Vattnet i Mjörn hade inte tagit slut, men här och var räckte vattnet inte till för ångbåtstrafik. Detta hände den varma sommaren 2019. Jag hade tagit ”Gråbosnabben” från Åkareplatsen i Göteborg till Björboholm vid Mjörn. Jag skulle åka med ångbåten Herbert.

Aktern satt fast

Herbert har fällt skorstenen för att kunna gå under Mjörnvallsbron. Foto: Lars Gahrn.

Från busshållplatsen i Björboholm var vägen fram till ångbåtsbryggan väl skyltad. Där framme låg bogserbåten Herbert, byggd 1905 och under många år i trafik på Dalslands kanal. År 1992 började Herbert göra turer på Mjörn. Nu var det dags för mig igen, men hade jag haft otur, hade Herbert icke kommit iväg från ångbåtsbryggan i Björboholm. Vattenståndet var så lågt, att akterskeppet hade satt sig fast i bottenleran. Vi passagerare beordrades därför att gå framåt och ställa oss i fören. Då lyfte sig akterskeppet något, så att båten blev flott igen och trots allt kunde avgå från ångbåtsbryggan i Björboholm.

Stor och djup sjö

Fartyget är K-märkt.

Mjörn är på sina ställen en djup sjö med som mest 58 meters djup, men här vid Björboholms ångbåtsbrygga befann vi oss långt från de stora djupen. Herbert har ett djupgående på 1,7 meter. I de stora djupen vilar båtar, bilar och flygplan. Vintertid har folk kört över isen. För det mesta har bilfärderna gått bra, men någon gång har bilen gått genom isen och blivit kvar på sjöns botten. Mjörn är en stor sjö och har många större öar. På grund av dessa öar får man inte någon överblick, så att man förstår hur stor sjön är.

Bogserbåt blev passagerarfartyg

En skeppsklocka hör till Herbert.

När Herbert ångar fram mellan öarna, förstår man, om inte annat genom resans längd, att Mjörn är en stor sjö. Överallt går vi förbi höga öar med ståtliga villor eller sommarstugor högt upp med utsikt över sjöns många fjärdar. Passagerarna bjuds på en naturskön och omväxlande färd över en av våra större sjöar. Båten är en bogserbåt, som har dragit timmersläp och pråmar, men den är inte byggd för passagerartrafik. Efterhand har båten anpassats för passagerare. Man har satt upp ett soltak eller regntak över akterskeppet. Dessutom har man där satt upp vindskydd utefter skeppets sidor. Här kan 25 passagerare sitta.

Varmt vid ångpannan

Under båtturen ser man många stora villor med vacker utsikt över Mjörn.

Herbert är ett av de få kvarvarande ångfartygen. Detta kräver mycket arbete. Man måste börja elda under ångpannan tre timmar före avfärd. Eldaren behöver inte frysa. Om det skulle vara 35 grader varmt på däck, är det omkring 50 grader vid ångpannan. Följaktligen ser man maskinisten och eldaren mycket ofta uppe på däck. Ungefär en gång i kvarten slänger han in tre skyfflar kol under ångpannan, en till vänster, en rakt fram och en till höger. Därefter sköter sig maskinen själv en stund, och eldaren kan äntra uppför lejdaren för att svalka av sig.

Passagerarna måste stiga av

Herbert har återvänt till sitt ångbåtsvarv vid Säveån.

Herbert utgår från ångbåtsvarvet vid Lövkullevägen, några hundra meter innanför Säveåns mynning. Denna söndag var vattenståndet som sagt lågt. Vid åns mynning i Mjörn bildas avlagringar på bottnen. Här är alltså grunt. När båten skulle gå in i mynningen, uppmanades passagerarna återigen att gå fram till förskeppet för att akterskeppet skulle lättas och inte gå så djupt som vanligt. Vi kom in i mynningen av ån utan att få grundkänning, men båten lade strax därefter till vid åns mynning. Med oss passagerare ombord ansågs båten inte kunna gå vidare uppför ån till ångbåtsvarvet. Vi gick alltså iland strax nedströms Mjörnvallsbron. Därefter stävade Herbert långsamt och försiktigt fram till sitt ångbåtsvarv några hundra meter uppströms. Hela båtturen kunde alltså genomföras, men då och då hängde alltsammans på håret. Klimatförändringarna utgör alltså ett hot mot ångbåtstrafiken. Det är med andra allvarligt och dags för krafttag. Om det skulle vara så, att somrarna blir torra och varma oavsett klimatförändringar, måste man hitta på något annat. Kanske måste fartyget i så fall ankra utanför ångbåtsbryggan och passagerarna ros med en grundgående roddbåt ut till Herbert. Besättningens förslag: ”I så fall kan passagerarna simma ut till båten” är förhoppningsvis att fatta som ett skämt.

Lars Gahrn

Göteborg Wind Orchestra drar fulla hus

Fullsatt i Kronhuset och extraföreställningar! Göteborg Wind Orchestra får vara med om den ena framgången efter den andra. Hårt och målinriktat arbete ger utdelning i stora framgångar. Fredagen den 8 november 2019 var temat för kvällen ”Tidernas Filmmusik!” Jag har aldrig tidigare varit med om så mycket folk och så livligt samspråk i varje vrå av Kronhuset.

Jerker – ”en show i showen”

Jerker Johansson ledde kvällens konsert både som dirigent och mycket trevlig programledare. Foto: Lars Gahrn.

Filmmusik är ofta av hög kvalitet för att ge ökad uttryckskraft åt filmerna. Filmskaparna är ofta kräsna och vill ha endast den bästa musiken. Den, som minns filmerna, vill ofta återuppleva filmmusiken. Dessa konserter visar, att filmmusiken lever sitt eget liv, skilt från filmerna. Oväntat många i publiken visade sig ha sett filmerna. Själv märkte jag snart, att jag i stort sett inte hade sett en enda film, men jag kände till de flesta genom tidningsartiklar. Endast några av de äldsta hade jag sett, för länge sedan. Det räcker dock med lite allmän bakgrundskunskap, för att musiken skulle ge ett slags djupupplevelse. Dirigent för aftonen var Jerker Johansson, som var både uppspelt och avspänd. Han dirigerade, berättade och skämtade om vartannat, lyfte armarna uppåt och hoppade ibland. ”Jerker är en show i showen”, sade Leif Lundin träffande, när vi talades vid mellanakten. Åhörarna var med på noterna. (Lägg märke till vitsen!) Stämningen blev glad och hög. Fullsatt var det i salen. Egentligen skulle jag inte ha fått plats där, men Leif Lundin, som är vänföreningens ordförande, hade delat ut två fribiljetter och fått återbud på den ena. Jag fick ta över denna lediga plats.

Ändring i programmet

Kronhuset enligt en gammal vykortsbild.

Fullt var det i Kronhuset, och fullt kommer det att bli i Domkyrkan. Göteborg Wind Orchestra tillsammans med sångare och andra musiker ger varje år julkonserter i Domkyrkan. I kyrkorummet får man ta in 600 åhörare. Där blir fullt, och man gör klokt i att köpa biljetter långt i förväg. Göteborg Wind Orchestra har en bred repertoar, och man har mycket att välja mellan. Jerker Johansson inledde konserten med att framföra sin förhoppning, att vi inte hade läst programmet. Om vi hade läst programmet, fann han tröst i att veta, att de flesta av oss var så gamla, att vi ändå borde ha glömt vad vi hade läst. Bakgrunden till detta är, att programmet hade ändrats efter tryckningen. Man hade mycket att välja mellan, och i sista stund stannade man för ett par andra stycken än de, som fanns med i programmet. (Han ändrade även sin utsaga om åhörarnas ålder, när han såg många ungdomliga ansikten i publiken.)

Nyskapande inom traditionens ramar

Jerker Johansson lyckades få med sig även publiken i konserten. Ett äkta par ur publiken fick visa, hur de reagerade på olika slags musik.

Filmmusik är inte något nytt för Göteborg Wind Orchestra. År 2007 utgav man en cd-skiva med filmmusik av John Williams: GöteborgsMusiken/Alexander Hanson: Filmfavoriter av John Williams (Naxos, DDD 8.570386, 2007). Denna skiva fanns framme på försäljningsdisken denna afton, och många exemplar såldes. USA och Hollywood är som bekant mycket stora inom filmens värld. De flesta av filmmusikens komponister var också mycket riktigt amerikaner, flera av dem med efternamn som klingade italienskt. När man lyssnade till deras musik, förstod man snart varför Göteborg Wind Orchestra gärna spelar den. Amerikanerna har – i motsats till svenska kompositörer – ingenting emot att ta efter äldre musikstilar, snarare tvärtom. De vill inte till varje pris vara originella och nyskapande. Därför klingar musikstyckena ofta bekant. Därför blir filmmusiken också ofta omtyckt. En av kompositörena var Scott Bradley, som skrev musiken till Tom och Jerry-filmerna (inalles omkring 150). Han tog efter alla musikstilar och blandade dem friskt och obesvärat.

Stämning inför rätta

Även flöjtisten Göran Marcusson framträdde som kunnig, insiktsfull och skämtsam konferencier. (Bild från orkesterns hemsida.)

Jerker Johansson var inte ensam konferencier denna kväll. Även flöjtisten Göran Marcusson är bra på att berätta kunnigt, insiktsfullt och skämtsamt. Han berättade om komponisten Howard Shore, som har skrivit musiken till Sagan om ringen. Eftersom Shore bodde i USA, där det är mycket vanligare än i Sverige att folk stämmer varandra inför rätta, blev Shore ofta stämd av kompositörer, som anklagade honom för att ha stulit deras melodier. ”De hade säkerligen många gånger rätt”, sade Göran Marcusson. ”En kompositör, som mycket väl kunde ha stämt honom, var Richard Wagner. Från honom har Shore lånat även sättet att arbeta med återkommande teman, också teman, som är förknippade med särskilda städer och platser. Lyckligtvis – från Shores synvinkel – var Wagner dock sedan länge död, när Shore började komponera.”

Det drar på instrumenten!

Jerker Johansson blomsterhyllades av vänföreningen.

Somliga kompositörer har blivit mycket kända. Göteborg Wind Orchestra har ägnat John Williams en hel cd-skiva. Nino Rota har skrivit musiken till Gudfadern. Jonas Larsson spelade ett kärlekstema på trumpet ur denna film. Hans trumpetsolo var en av aftonens höjdpunkter. Charlie Chaplin var mångsidig och skrev även filmmusiken till sina filmer. ”Smile” har blivit ett klassiskt stycke och spelades även denna kväll. Däremot fanns bara en svensk bland kompositörerna, nämligen Jules Sylvain, som skrev musik till 148 filmer och hade omkring 30 pseudonymer. Han var företrädd med en enda melodi, nämligen signaturen till SF-journalen. Stämmingen steg under kvällen och även värmen. I mellanakten öppnades alla dörrar för att få in frisk luft. Efter en stund gick en funktionär fram och stängde dörrarna på långsidorna. ”Varför stänger du?” frågade jag. ”Det är inte bra, om det drar på instrumenten. De kan bli ostämda.” – ”Vad säger du? Men förr i världen spelade musikkårerna ju utomhus i all slags väder.” – ”Ja, men då lät det väl som det lät, också. Kanske är det så, att de hastiga temperaturväxlingarna är värst.” Jag frågade Dan van Ginhoven, om draget verkligen kunde ha någon större betydelse. Han svarade: ”Blåsinstrumentens material påverkas av den varma och fuktiga (träblås) utandningsluften. Skillnaden mellan väl stämda och harmoniska instrument och det som låter falskt är minimal.  Instrumenten är tillverkade för att vara varma och fuktiga.” Samma fråga ställde jag till Ulf Ripa, som svarade: ”Mässingsinstrument är rent generellt robusta. Intonationen kan kritiskt påverkas av temperaturväxlingar. Skräckexempel är om instrumentet ligger i bagaget i bilen en längre tid och man sedan tar det inomhus för att spela. Temperaturskillnaden skapar förändring av rörlängd och därmed tonhöjd. Motsvarande problem uppstår, om det blir allt varmare i lokalen under spelandets gång. En annan egenhet är ansamlingen av kondens inne i instrumentets alla vindlingar. Med jämna mellanrum måste man som brassmusiker ’tömma’ genom att öppna vattenventiler och dra ur byglar. Om man inte gör det, störs tonbildningen av ett fult ’kluckande’. (Hur det förhåller sig med klarinett och saxofon, lämnar jag därhän, eftersom de tillhör kategorin träblåsinstrument.)” Sammanfattningsvis: Temperaturväxlingar har betydelse, men den är liten. Vi kan förutsätta, att Göteborg Wind Orchestras instrument inte tog någon skada den kvällen heller.

Filmmusik med lägre ljudstyrka

Kanske märktes smärre dissonanser inte förr, när man spelade utomhus under dåliga akustiska förhållanden. Smärre dissonanser kanske drunknade i bakgrundsbruset. Här i Kronhuset är akustiken god. När orkestern spelar marscher, blir ljudet ibland närmast besvärande högt, men under kvällen med filmmusik var ljudnivån nästan genomgående lagom. Tydligen är marschmusiken vad gäller ljudstyrka avpassad för att höras utomhus, medan filmmusiken är avpassad för lokaler, där den ljuder ostörd. Kvällen var mycket lyckad. Vänföreningen delade ut mycket välförtjänta blombuketter. Jerker Johansson fick en. Jag ville fotografera honom med blommorna för att få med en färgklick. Han var dock litet betänksam. ”Folk kan ju tro, att jag skall gifta mig.” Så är alltså inte fallet. Ni behöver inte skicka bröllopspresenter till honom, men skicka gärna några uppskattande ord till honom och övriga orkestermedlemmar. De är värda allt beröm.

Lars Gahrn

Upplevelser i Stora Lundby

”Var ligger Stora Lundby?” Denna fråga dök upp, när jag på en second hand-marknad fann en cd-skiva med titeln ”Jul i Stora Lundby”. Omslaget pryddes av en kyrka och en klockstapel i månsken. Julskivor hittar man jämt och ständigt, men denna innehöll så många för mig okända sånger, att jag beslöt att köpa den.

Rikt musikliv

Stora Lundby kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Man kunde inte undgå att bli imponerad av musiklivet i denna församling. Förteckningen över medverkande upptar en halv sida. På förstasidan sammanfattas artisterna. Endast de viktigaste anges: ”Körer från Lundby församling – Eva Thersthol, solist – Clausen-kvartetten – Johan Gustafsson, dirigent”. Sångerna inspelades 2001-2002 i Stora Lundby kyrka och församlingshem. Frågan ”Var ligger Stora Lundby?” kvarstod dock. Lundby på Hisningen var välkänt för mig, men Stora Lundby kände inte vare sig jag eller andra till, tycktes det. Snart nog skulle jag lära mig, var kyrkan fanns, och varför så få känner till namnet. Stora Lundby är ett av många församlingsnamn, som delvis har ersatts av namnet på en tätortsbildning inom församlingens gränser. När Västgötabanan invigdes år 1900, fick församlingen ett stationssamhälle, som hette Gråbo och har blivit mycket större sedan dess. Namnet Gråbo har i stort sett ersatt Stora Lundby. Västgötabanan har – dumt nog – lagts ner, men behovet av kollektivtrafik har inte försvunnit. Man kan åka ”Gråbosnabben” från Göteborg till Brobacka korsväg mellan sjöarna Mjörn och Anten. Man kan åka ”Blå express” mellan Göteborg och Gråbo. Mellan Göteborg och Gråbo kan man tack vare dessa busslinjer nå tre gamla och mycket värdefulla kyrkor: Angered, Bergum och Stora Lundby. När man kommer till Stora Lundby, är man snuddande nära Gråbo, men man befinner sig fortfarande på landsbygden.

Kvarstående stigluckor

Stigluckorna har fått vara kvar på sina ursprungliga platser, fastän kyrkogårdsmuren har flyttats ut.

När jag hade kommit underfund med dessa busslinjer, gjorde jag – som ni förstår – ett par bussresor. Den första gick till Stora Lundby. Kyrkan visade sig vara ännu vackrare än cd-skivans omslagsbild. (Oftast brukar det som bekant vara tvärtom.) Kyrkogården hade varit betydligt mindre, men den hade utvidgats. Kyrkogårdsmuren hade då flyttats ut, men stigluckorna fick stå kvar på sina ursprungliga platser. De gjorde ett närmast surrealistiskt intryck, där de stod mitt bland gravkvarteren utan synbara samband med kyrkogårdens gränser. Stigluckorna är en utmärkt och närmast konstnärlig påminnelse om församlingens historia och tillväxt. När man stiger in i kyrkorummet, finner man en ytterst välhållen kyrka, fylld av klenoder av hög kvalitet.

Gravstenar på kyrkogången

I kyrkogången ligger gamla gravstenar som golvbeläggning.

När man vandrar på kyrkogången mellan vapenhuset och altaret, finner man att kyrkogången mellan bänkkvarteren är stensatt av riktigt gamla gravstenar. Ord och siffror på stenarna är lättlästa. Eftersom stenarna ligger ner, fylls bokstävernas linjer av vitt stoft. Detta är ett utmärkt sätt att bevara gravstenar. Själva gravarna är sedan länge återanvända, och gravstenarna har givetvis då flyttats undan. Sådana gravstenar kan lätt slängas både hit och dit, skadas och slutligen försvinna. Jag brukar säga, att om man vill, att någonting skall bli kvar i ett hus, finns bara ett säkert sätt, nämligen att mura fast föremålen i väggarna. Efter att ha besökt Stora Lundby kyrka kommer jag att tillägga, att man också kan mura fast föremålen i golvet.

Återanvända delar altarringen

En del av altarringen har blivit läspulpet.

På orgelläktarens barriär mot kyrkorummet finns bilder på de fyra evangelisterna och andra gudsmän, som håller textremsor med profetior eller bekännelser om Jesus Kristus. Något sådant har jag inte tidigare sett på andra håll. Det vanliga är att man på läktarbarriären har bilder på Frälsaren och de tolv apostlarna. Altaruppsatsen, predikstolen och den medeltida dopfunten är av hög kvalitet, liksom basunängeln. Här som på andra håll har man haft en altarring, som var en halvrundel. Man har öppnat ringen men tagit till vara och återanvänt den överblivna delen av altarringen. Den har gjorts om till en läspulpet för den präst eller kyrkvärd, som sitter på en stol vid väggen till vänster om altaret. Det är utmärkt att på detta sätt återanvända en del av inredningen. Den är visserligen inte fastmurad i väggen (eller golvet), men man hyser ändå gott hopp om att också denna del av altarringen kommer att få vara kvar i kyrkan, eftersom den har en uppgift och alltså behövs.

Lars Gahrn

En resehandbok om Kungliga Bohusläns Regemente

Minnesstenen över slaget i Svensksund, ursprungligen rest på Backamo. Kungliga Bohusläns Regemente var med i detta sjöslag. (Skärgårdsflottans fartyg bemannades delvis av härens manskap.) Foto: Lars Gahrn.

På Bohusläns försvarsmuseum tillhandahålls en utmärkt skrift, som jag inte kan eller bör låta bli att berätta om och rekommendera till flitig läsning, nämligen Ingvar Rodéns bok ”Kunglig Bohusläns regemente och dess hembygd: Minnesstenar och andra minnesmärken: En historisk reseguide” (2018, 68 sidor, omslaget inräknat). Här förtecknas minnesstenar, minnestavlor, inristningar och liknande, men även tre sånger och musikstycken tas med, nämligen Beväringsvals från Backamo (även känd som ”Tjo uppå Backamo”), Bohus bataljon och Halta Lottas krog. Denna krog låg i Göteborg. Anknytningen till Kungliga Bohusläns Regemente är därför lös. Det uppges, att visan brukade sjungas vid regementet, men den sjöngs ju även på många andra ställen och översattes för övrigt till latin av lektorn och docenten Harry Armini i Göteborg. Denna översättning finns inte med i Rodéns bok, och så fullständig måste ju inte en sådan bok som denna vara.

Ett minnesmärke saknas

En karolin står staty utanför Bohusläns regementes byggnader.

Minnesmärkena återfinns huvudsakligen inom landskapet Bohuslän, men några av dem finns i Norge och angränsande delar av Västergötland. Skriften uppvisar en rikedom av vältagna färgbilder i utmärkt tryckåtergivning. Texterna är kortfattade och innehåller alla väsentliga uppgifter. I ett fall finns en redogörelse för ett minnesmärke, som icke finns, men som borde ha funnits. Författaren redogör för Carlstens fästning och berättar om Älgöolyckan 1845. År 1845 skulle en arbetsstyrka segla från Carlsten till Tjuvkil för att marschera vidare hem. En av båtarna kantrade på Älgöfjorden. Alla ombordvarande, inalles 19 man, drunknade. Minnessten och minnestavla saknas. Vem ordnar till något sådant? I ett fall berättar man om en minnestavla, som har försvunnit.

Resehandboken leder oss in i historien

En minnestavla omtalar, när regementsbyggnaderna uppfördes.

Denna skrift är en mycket användbar och givande reseguide för den, som färdas i Bohuslän och angränsande delar av Västergötland. (I ett fall är som sagt sydöstra Norge med.) Många av minnesmärkena är varken skyltade eller framträdande. En resehandbok som denna behövs och berikar din resa i Bohuslän. Man har all anledning att framföra ett varmt tack till författaren och till Stiftelsen Bohusläns försvarsmuseum för denna utmärkta skrift. Historien kan på många sätt kännas mycket avlägsen. Därför är det värdefullt, att den förankras i nutiden genom minnesmärken av olika slag. De är mer eller mindre förtjusande barn av sin tid och är därför i sig väl värda en ingående och uppmärksam granskning. Minnesmärkena leder oss in i historien, och Rodéns bok leder oss till minnesmärkena.

Lars Gahrn

Bohusläns försvarshistoriska museum

Uddevalla har många sevärdheter. På Bohusläns regementes gamla område finns en hel museimiljö, som är mycket omväxlande och har vuxit fram under lång tid. Den gör ett mycket tilltalande intryck.

Ståtliga regementsbyggnader

En av de stilfulla regementsbyggnaderna.

Regementets kaserner och andra fastigheter är välbyggda och arkitektoniskt genomtänkta. En minnestavla i sten berättar, att de uppfördes 1909-1913 under konung Gustaf V:s regering. Redan minnestavlan visar ett historiskt sinne. Här som på andra håll är regementsbyggnaderna uppförda på en höjd för att de skulle kringfläktas av friska vindar, så att regementsområdet skulle vara hälsosamt för beväringar och befäl. Följden har blivit, att man härifrån har utsikt över staden. Högst upp låg ”paviljongen på Musikberget”. Själva taket är borta, men den upphöjda platsen är kvar. Härifrån skulle musikkåren spela, och då hördes musiken ut över omgivningarna. Musikkåren kallades ”Bohus bataljon” och leddes av den kände militärmusikern Birger Jarl, icke att förväxla med jarlen på 1200-talet, fader till konungarna Valdemar och Magnus Ladulås. Flera inspelningar finns av Bohus bataljon.

Minnesstenarna och regementsparken

Trumpetargosse från regementets musikkår.

Bohusläns regemente har en lång historia. Det räknar sina anor från 1661, men mötesplatsen här i Uddevalla är inte gammal. Ursprungligen var Backamo mötesplats, men 1909-1913 byggdes alltså kasernerna strax utanför Uddevalla. Under det århundrade, som sedan dess har förflutit, har Uddevalla vuxit och omringat regementsområdet. Vid uppfarten till regementet står några minnesstenar, som visar, att man tidigt har vinnlagt sig om sin historia. Där finns en minnessten över slaget vid Landskrona och en annan över sjöslaget i Svensksund. Regementet deltog i båda dessa strider. Dessutom finns en minnessten över själva regementet och en staty, som föreställer en karolin. År 1992 lades regementet tyvärr ned, men historien finns kvar och bevarad i Bohusläns försvarshistoriska museum, en byggnad som ligger i Regementsparken. Denna är en gammal nöjespark för de värnpliktiga, och den ligger mycket naturskönt vid Bäveån, som här slingrar sig och har höga strandbankar. Här finns en friluftsteater och en rotunda för dans. Många träd växer i parken, och marken är kuperad. Ett gammalt soldattorp tjänstgör som kafé, och så har vi museet, ett förhållandevis nybyggt suterränghus.

Brännvinsskåp och reservproviant

Handgenerator, som vevades av beväringar.

Museet innehåller modeller, bilder och föremål. Där finns, som sig bör, en modell över Backamo-området. Där finns en modell över en skansanläggning från andra världskrigets dagar. Från äldre tider finns avmålade regementsfanor och kompanifanor. Utefter en vägg står ett ”brännvinsskåp”, ett stort skåp med många fack och låsbara luckor. I dessa fack kunde befälen förvara en del av sina tillhörigheter, men givetvis misstänkte folk, att mycket brännvin fanns innanför de låsbara luckorna. Med tanke på regementets musikaliska traditioner har man ställt upp en uniformerad skyltdocka med trumpet. Där ses också en utmärkt målning, som visar en trumpetargosse vid ett gammaldags militärtält. En måltidspollett och en marketenteripollett är inramade och kan ses på väggen. I samlingarna finns en mindre kartonglåda med påskriften: ”Kartong för reservproviant (kex och choklad)”. Denna reservproviant fick förtäras enbart i yttersta nöd. Föll man för frestelsen att i oträngt mål mumsa i sig chokladen, hamnade man i buren.

Många hästar

Soldat i snödräkt.

Sällsynt måste ”Munksjö prima 500 blad”, det vill säga toalettpapper, vara. När man ser dessa tunna och små blad, förstår man att utvecklingen verkligen har gått framåt vad gäller toalettpapper. För att skaffa elström ute i skogen, långt från elledningar, hade man en handgenerator. Vi ser en soldat i ”snödräkt” och en lotta i lottauniform. Regementet var förr i världen ett kavalleriregemente. Vi ser flera ryttare med sina hästar, alla i full storlek. Hästar användes inom försvarsmakten som dragdjur ända fram till 1968. ”De var pålitligare än motorfordon i vinterkylan”, heter det. Museibutiken är välutrustad med litteratur om regementets olika kompanier under indelningsverkets dagar. Museet är till stor del ett regementsmuseum, vilket med tanke på läget och andra förhållanden är självklart och utmärkt. Bohuslän hade dock även ett par båtsmanskompanier. Man önskar, att även denna historia i framtiden kommer att speglas i Bohusläns försvarshistoriska museum.

Jag tillhör inte samlingarna

Huvuddelen av samlingarna finns i undervåningen. Där rådde behaglig svalka denna varma högsommardag. Jag fann mig väl till rätta och blev kvar länge. När nya besökare kom nedför trappan, förklarade jag för säkerhets skull, att jag inte ingick i samlingarna, men jag vet inte om de trodde mig.

Lars Gahrn

Emigranthistoria på omväxlande kulturdagar

Från Göteborgs centralstation ledde ett rep fram till Sillgatan (nuvarande Postgatan), för att emigranterna skulle veta vart de skulle ta vägen. Postgatan, som då kallades Sillgatan, var Göteborgs emigrantgata.

Emigranternas gata

Konstnären Lars Gillis har skildrat Postgatans emigranthistoria i bild. Foto: Lars Gahrn.

Här fanns emigrantagenturerna, här fanns emigranthärbärgena, klädaffärer, livsmedelsaffärer och mycket annat, som emigranterna behövde. Numera minner ingenting om denna omfattande verksamhet mer än en stor väggmålning i en portgång. Konstnären Lars Gillis har i sen tid här målat scener ur gatans emigranthistoria. Skall man komma in i denna portgång, måste man dock låsa upp en gallergrind. Postgatans emigranthistoria känns både bokstavligen och bildligt avlägsen. Kommer man in i portgången, får man dock veta mycket. Lars Gillis har fångat det mesta på bild. Här finns också åtskilligt av beskrivande text. I portgången finns Göteborgs emigranthistoria i ett nötskal.

Skådespel i det fria

En livfull företrädare för Hvita Stjernlinien (Anette Sundqvist).

Historieverket, som arbetar för att lyfta fram Västsveriges kulturhistoria, arbetar dock för att lyfta fram även denna historia. Man samarbetar nära med Higab, som är med i spelet med sina fastigheter och med sina andra resurser. Under fyra dagar, 22-25 augusti 2019, visades kultur av olika slag under samlingsnamnet: ”En brokig historia”, Kulturdagar i Västra Nordstan. Dit hörde även emigranternas historia. Tre skådespelare berättade livfullt om ett par emigrantöden, som de åskådliggjorde under sitt samspel eller sina tal till åskådarna. De bärande rollerna spelades av Anette Sundqvist och Franck Olofsson. För regin stod Isabel Lagos. Skådespelets namn var: ”Emigranternas Väg – Mari och Gilbert”. Man speglade emigranthistorien genom två emigrantöden. Gilbert reser först, medan Mari är kvar i Göteborg som agent för Hvita Stjernlinjen.

Bondfångare och ficktjuvar

Gilbert (Franck Olofsson) emigrerade före sin fästmö.

Hon hade rest till Göteborg med reskassa på fickan, men där hade ficktjuvar tagit hennes pengar. Antalet bondfångare, som drogs till emigranterna, var stort. För att få ihop en ny reskassa arbetar hon nu som agent för Hvita Stjernlinjen. Slutligen har hon nått sitt mål och tar på sig finkläder, beredd att stiga ombord på ett Amerikafartyg vid Skeppsbron. Skådespelet består av olika scener, som utspelar sig under en vandring från Östra Hamngatan utefter hela Postgatan ända fram till Skeppsbron vid älven. Hela Östra Nordstan har rivits och ersatts med ett köpcentrum. Västra Nordstan har klarat sig bättre, men under en sådan vandring märker man snart, att det är långt emellan de hus, som var med på emigranternas tid. Vi hoppas, att man är varsammare i framtiden än hittills. De båda människoödena är uppdiktade, men i denna friluftsteater lyckades man på ett lättillgängligt och medryckande sätt spegla viktiga delar av svensk emigrationshistoria.

Tornvandring

Mari är redo att gå ombord på emigrantångaren.

Mycket annat hände under kulturdagarna. Anna Jolfors visade runt och berättade i Gunnar Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus. Tyska kyrkan eller Kristine kyrka var öppen, och besökarna hade möjlighet att komma upp i det 59 meter höga tornet. Denna möjlighet drog så mycket folk, att den snälle och vänlige prästen, som var ciceron under tornvandringen, såg en smula bekymrad ut, när grupperna på något sätt svällde i antal och blev så stora, att han inte kunde ta med alla upp i tornet. Domkyrkoförsamlingen har tidigare anordnat visningar i domkyrkans torn, och nu var tiden kommen för Kristine kyrka. Att döma av framgången bör man fortsätta med dessa tornbestigningar. Andra församlingar ute i stiftet har all anledning att ta efter.

Karolinerna tågar fram

Karolinerna arbetar med laddstakarna. Lägg märke till de minsta karolinerna i bakgrunden!

Göteborg var före 1807 en starkt befäst stad med ett eget garnisonsregemente. Man såg ofta marscherande trupper i staden. Detta kunde man återigen uppleva under kulturdagarna tack vare Kungliga Elfsborgs Regementes Caroliner, som hade med sig fältkanoner och sköt salut över Stora Hamnkanalen vid Lejonbron. Karolinerna visade upp tidsenlig exercis på Kronhusgården. Själv kunde jag inte vara med överallt. Jag missade tyvärr en clownföreställning med den argentinska artisten Caracola och hisnande lindans på Kronhusgården med Campagnia Autoportante. Man kunde också vara med om en musikalisk vandring med sånger ur Mozarts opera Trollflöjten. Vandringen gick fram på Nedre Kvarnbergsgatan och Postgatan. Man kan alltså inte klaga över brist på omväxling!

”Livemåleri”

De yngsta karolinerna var mycket unga.

På samma gator bjöds gatuteater med titeln ”Bröd och skådespel!” Teatervagnen gav gatuteater utanför ”Comediehuset” från 1780-talet på Postgatan 10A. Anette Sundqvist och Isabel Lagos hade skissat fram detta framträdande. På Kämpebron ägnade sig konstnärerna Teto Lagos och Eva Wirén åt ”livemåleri”. Alla intresserade kunde se deras konstverk växa fram. Slutligen stod även karolinerna för viss teater. ”Per skrivare” (även känd som Per Persson) framträdde som sårad soldat med armen i band. Han berättade för en annan karolin om hur Älvsborgs fästning hade belägrats av den danske amiralen Tordenskiold men trots allt hade lyckats avslå den danska flottans anfall. Själv hade han blivit sårad i striden och gick nu med armen i band. Efter föreställningen sade han skämtande, att han hade varit konvalescent i 300 år. Tre århundraden har nämligen förflutit sedan den danska flottans anfall. Värre än så var det inte med konvalescensen.

Lars Gahrn