Herrljungabanan 150 år

Herrljungabanan fyllde 150 år under 2017. Den går från Herrljunga station vid stambanan över Öxnered (mellan Trollhättan och Vänersborg) till Uddevalla. Banan blev snart känd som ”havrebanan”. På Västgötaslätten odlades havre, som forslades på järnväg till Uddevalla, där havren utskeppades till London och stadens alla åkarhästar.

Två ånglok och ett ellok

Det ena av de två ångloken. Foto: Lars Gahrn.
Det ena av de två ångloken. Foto: Lars Gahrn.

Sedan dess har mycket hänt. Londons alla högst ekologiska men ändå miljöstörande åkarhästar har försvunnit, och havre forslas inte längre på järnvägsvagnar till Uddevalla, men havrebanan har ändå mirakulöst nog överlevt åkarhästarnas hädanfärd, bilismens genombrott och resenärernas övergång till andra färdmedel. Denna uppvisning i överlevnadskonst kan verkligen vara värd att fira, tyckte Bergslagernas Järnvägssällskap. Lördagen den 16 och söndagen den 17 september 2017 körde man jubileumståg från Uddevalla över Ryr, Öxnered och Vänersborg till Vargön och tillbaka igen, tre turer dagligen. Tre lok hade man kört upp från Göteborg, två ånglok och ett ellok.

Pensionsmässigt ellok i nyskick!

Elloket var pensionsmässigt men skinande nytt.
Elloket var pensionsmässigt men skinande nytt.

Ångloken hjälptes åt att dra vagnarna. De var sammankopplade tender mot tender, vilket alltså innebar, att det ena körde framlänges och det andra baklänges, fastän loken skiftade plats i Vargön. Härifrån skulle tåget gå tillbaka till Uddevalla. Loken kopplades loss och körde till andra änden av tågsättet, där de kopplades till igen. (Loken bör ju helst gå främst i tågsättet.) Efter första turen måste vatten fyllas på i loken. Det tar sin tid, och för att vinna tid kopplade man i stället på ett ellok från 1953. Elloket överraskade genom sin fräschhet. Det såg ut som om det vore alldeles nytt. Det nära nog strålade. Starkt var det också. Ensamt klarade det att dra de vagnar, som två ånglok med gemensamma krafter hade dragit betydligt långsammare. Detta var ett pensionsmässigt lok i nyskick.

Sotiga fönster

Två damer i kläder från förra sekelskiftet. I bakgrunden ses ett nutida tåg, som i detta sammanhang är opassande modernt.
Två damer i kläder från förra sekelskiftet. I bakgrunden ses ett nutida tåg, som i detta sammanhang är opassande modernt.

Bergslagernas Järnvägssällskap gör en stor och viktig insats genom att på detta sätt bevara delar av vårt järnvägshistoriska kulturarv. Vagnarna är i gott och trafikdugligt skick, även om de är huggslitna här och var. Så till exempel är fönstren genomgående en smula dimmiga. Stenkolsröken sätter sig även på glasytorna. Därför var antalet neddragna fönster stort under resans gång. Många stod och tittade ut, och åtskilliga av oss lutade sig ut, fastän detta givetvis är (eller åtminstone var) förbjudet. Jag har full förståelse för, att man inte hinner och orkar att putsa alla dessa fönsterrutor. Hade man fortfarande haft kvar straffångar, dömda till straffarbete på Marstrand, skulle man möjligen kunna döma de värsta förbrytarna till sådant tung och tidsödande arbete, men alla andra torde välja andra arbetsuppgifter. Det är otroligt hur det feta och svarta stoftet kan fastna på glasrutan. Jag gjorde ett försök att putsa ett titthål i dimman. Pappersservetten blev svart, men rutan blev inte mycket klarare. Det finns som sagt ett mycket bättre sätt att skaffa sig bästa utsikt. Man kan ju dra ner rutan, åtminstone en bit. Vi åkte genom vackra bygder med många anslående utsikter.

Flitig fotografering

Lugn, på Herrljungabanan finns inte några tågfärjor. En av många förbudsskyltar ombord på vagnarna.
Lugn, på Herrljungabanan finns inte några tågfärjor. En av många förbudsskyltar ombord på vagnarna.

Egentligen borde tillverkarna av digitalkameror och mobiltelefoner sponsra Bergslagernas Järnvägssällskap. Passagerare och åskådare fotograferade, som det ville synas utan uppehåll, vid alla stationer. Fotograferna gick helt upp i sin verksamhet. ”Man får inte stå på järnvägsspåret!” Så sade en av järnvägssällskapets medlemmar. Fotograferna vände inte ens på huvudet och svarade inte med ett ord. De bara fortsatte att fotografera. Kan man fånga två ånglok med kameralinsen, har man inte tid att bry sig om något annat. Fotograferna stod kvar. Lyckligtvis var faran för att de skulle bli överkörda av loken obefintlig, eftersom de hela tiden fotograferade loken och alltså alltid visste var dessa befann sig. (De snusbruna vagnarna var inte alls lika roliga att fotografera.) Själv tog jag visserligen en och annan bild med min enkla kamera, men jag kände mig som en liten sparv i den stora tranedansen, (och jag stod inte på järnvägsspåret). ”Jag åker bara en tur”, sade Niklas Krantz, ”men du kan ju åka mer.” Jag svarade, att kanske inte heller jag åkte mer än en tur, men att vi fick se. Slutet blev givetvis, att jag åkte inte bara första resan utan även både andra och tredje. Jag kan nu kalla mig ”pendlare mellan Uddevalla och Vargön”. Efter tredje resan var det slut för dagen, och då måste jag ”dröjande” lämna stationsområdet. Järnvägsresor med gamla lok och vagnar är onekligen något särskilt. Jag hade rest på Lysekilsbanan 2011, men jag hade verkligen inte fått nog av dem (utan snarare tvärtom).

Värdefull järnvägsreklam

Bekväma och eleganta fåtöljer i förstaklass-salongen.
Bekväma och eleganta fåtöljer i förstaklass-salongen.

Ligger verkligen Vänersborg och Vargön vid Herrljungabanan? undrar vän av ordning. Nej, så är det inte. Vid Öxnered vek vi av från denna bana mot nordost, men några veckor senare skulle järnvägssällskapet köra på en annan sträcka av Herrljungabanan. Då bar det av mellan Herrljunga och Grästorp, där havren växte en gång i tiden. Det är mycket bra, att sällskapet på detta sätt får använda SJ:s banor. Dessa resor ger allmänheten mycket järnvägshistoria, och de skapar fördelaktig uppmärksamhet kring tåg och järnvägar. Allt kunde dock inte genomföras enligt planerna. Man hade tänkt att ta upp även en serveringsvagn och en vagn med en modelljärnväg. De skulle ha körts upp från Göteborg till Uddevalla, men tyvärr kunde de inte beredas plats på Uddevallas bangård. Som reklammakare för järnvägen gör BJS en stor insats. Folk strömmade till under dagen. Niklas Krantz och jag var tidigt ute för att åka den första turen och vara säkra på att komma med. Vi satte oss i förstaklassavdelningen. Morgonen var kylig och vagnarna ännu något fuktiga, så att andedräkten syntes som en rök (inne i vagnen). Med solen kom värmen och resenärerna. Snart var första klass överfull, och vi flyttade över till andra eller tredje klass. För 160 kronor fick man en biljett, som berättigade innehavaren att åka ”hur mycket som helst hela dagen”, det vill säga tre resor Uddevalla-Vargön tur och retur. När vi lämnade staden vid Bäveån fram på eftermiddagen, kände jag mig något skuldmedveten. Var biljettpriset inte egentligen för lågt? Jag hade visserligen betalat vad man krävde av mig, men inte kunde jag väl ha gjort rätt för mig? Kanske borde jag ha putsat åtminstone några fönster som ytterligare en ersättning? Den sistnämnda tanken var dock så obehaglig, att jag snabbt skakade av mig den.

Från havre till arbetspendlare

År 1867, för 150 år sedan, var Herrljungabanan färdig. Först vid förra sekelskiftet började bilarna tränga undan hästarna. Många havretåg hann alltså rulla till Uddevalla. Vad skall man forsla i framtiden? Kanske kör man arbetspendlare. En fördel med att åka tåg är att man kan sitta och arbeta med sin dator under hela resan. Både bussar och tåg har nu uttag för internetuppkoppling. Detta gäller dock lyckligtvis inte de tåg, som Bergslagernas Järnvägssällskap kör. Själv har jag så mycket att titta på, att man sannolikt aldrig kommer att finna mig med en dator på tåget mellan Uddevalla och Vargön, även om jag åker sträckan fram och åter tre gånger samma dag.

 

 

Annonser

Mölnlycke Blåsorkester i Kulturhustrappan

Konsert i en trappa skulle Mölnlycke Blåsorkester ge lördagen den 25 november 2017. Landvetters kulturhus har – som så många andra monumentalbyggnader – en stor trapphall och en bred trappa, som skall göra intryck på besökarna. Denna trappa är inte till enbart för skryt utan tjänar också som åskådarplats och åhörarplats vid kulturevenemang.

Arrangörernas viktiga uppgifter

Åhörarna fyllde kuturhustrappan. Foto: Lars Gahrn.
Åhörarna fyllde kuturhustrappan. Foto: Lars Gahrn.

Denna lördag fylldes trappan av förväntansfulla åhörare. Huvuddelen av trappan har breda och mycket höga trappsteg, avsedda enbart som åhörarplatser, men längst till höger finns trappsteg att gå på. Även härute slog sig några ned. Hela blåsorkestern var inte med denna gång. I stället framträdde en ”storsextett”. Nedanför trappan satt sju musiker, men de skulle ha varit nio. Två var sjuka. Ulf Ripa var konferencier och berättade om såväl musikstyckena som storsextetten. Man har tagit som uppgift att popularisera gångna tiders populärmusik. Mölnlycke Blåsorkester tycker, att den är alldeles för bra för att spelas endast vid ”Allsång på Skansen”. Denna storsextett har framträtt alltsedan 2013. Många musikstycken måste arrangeras för de instrument, som finns i sextetten. Ulf Ripa arrangerar själv musikstycken. Dessutom har man en annan arrangör i sextetten, en kvinnlig tubaist, som inte vill framträda med sitt namn. För att vi inte skulle vänta oss för mycket av arrangemangen meddelade Ulf Ripa, att arrangörerna inte bara var autodidakta (självlärda) utan till och med ”självautodidakta”.

Kända musikstycken

Storsextetten satt nedanför trappan. Musiken strömmade upp mot åhörarna.
Storsextetten satt nedanför trappan. Musiken strömmade upp mot åhörarna.

En del noter har man fått överta från Rådasextetten. Rådasextetten var en klassiskt sammansatt mässingssextett bestående av musiker ur MBO, likartat vår gruppering i dag. Sextetten skapades och leddes av Stig Boström, kommunal musikledare och fanns från tidigt 1970-tal till 2001, när Boström gick i pension. Dessutom har Ripa goda förbindelser med Göteborg Wind Orchestra. Därifrån har han ”fått kloka och konstruktiva kommentarer till några arrangemang”. Han hade inte behövt be om ursäkt på förhand. Alla musikstycken lät bra. Endast undantagsvis anade man att mera repetition kunde ha behövts. Konserten inleddes med ”Aj, aj,aj” (från 1928) av Jules Sylvain. Därefter följde Borgholmsvalsen av Carl Oscar Carlsson. Varken titeln på musikstycket eller kompositörens namn torde säga någon annan än mycket välbevandrade musikkännare något. Säger man Drömmen om Elin av Calle Jularbo, nickar alla igenkännande. Valsen framfördes med all bravur av storsextetten. Därefter följde ”Det var på Capri vi mötte varandra”, ”Allt detta och himlen därtill” (av Sune Waldimir 1942), ”Den ökända hästen från Troja” (med text av Karl Gerhard), ”Tomtarnas vaktparad”, ”Den gula paviljongen”, ”Kalle P.”, ”Wien bleibt Wien” och ”Sorglösa brunn” av Povel Ramel.

Tomtarnas vaktparad

Seden bjuder, att sista stycket i en konsert, given av en blåsorkester, skall vara en marsch. ”Wien bleibt Wien” var alltså sista melodin. ”Sorglösa brunn” var extranumret. Ulf Ripa bad mer eller mindre om ursäkt för ”Tomtarnas vaktparad”. Många människor vill nämligen inte veta av julmusik före första söndagen i advent. Därför frågade han oss, om vi kunde tänka oss att höra denna julmelodi. Svaret blev ja. Ingen ville tydligen gå miste om ett nummer. Ripa hade själv arrangerat denna marsch. Han hade arrangerat marschen för sex stämmor, fastän den vanligen spelades av 28. Han hade slitit med arrangemanget fram till halv nio kvällen dagen före. Då äntligen hade arrangemanget blivit färdigt. Sextetten hade därför inte fått tillräcklig tid att repetera, men nästa år skulle marschen vara ordentligt inövad, lovade Ripa. Efter en sådan inledning är förväntningarna lågt ställda, men allt gick så vitt jag förstod bra. Enbart vid ett eller ett par tillfällen märktes bristande övning. Melodin gick nog fram och blev tydligare, när flera stämmor var strukna. ”Tomtarnas vaktparad” ljöd utmärkt.

Militärmusik

Ulf Ripa berättade sakkunnigt om de olika musikstyckena.
Ulf Ripa berättade sakkunnigt om de olika musikstyckena.

På forna tiders hälsobrunnar fanns brunnsorkestrar, som underhöll brunnsgästerna. (Medevis brunnsorkester finns alltjämt kvar och har gjort flera inspelningar.) Povel Ramel efterbildade kärleksfullt sådan brunnsmusik i ”Sorglösa brunn”. Någon hälsobrunn med detta namn finns inte. Namnet anspelar på det sorglösa och bekymmersfria semesterliv, som levdes vid dessa hälsobrunnar. Povel själv lär ha upplevt Källviks brunn i sin barndom. Brunnsorkestrar var en vanlig sort av blåsorkestrar. En annan var militärmusikkårerna. Två marscher gavs under denna konsert, dels ”Tomtarnas vaktparad”, dels ”Wien bleibt Wien”. Melodin till den kända slagdängan om Kalle P. skall vara en gammal marschvisa, berättade Ulf Ripa. I ”Den ökända hästen från Troja” ingår en rysk marsch av Isak Dunajevskij som refräng, medan första delen (versen) av varje strof har musik av Lille Bror Söderlundh. Detta musikstycke visar marschmusikens stora användbarhet. En marsch gav melodi till en protestsång mot Europas på den tidens farligaste militärmakt! De flesta marscher saknar sångtext, vilket innebär att de i sig egentligen inte är vare sig militaristiska eller antimilitaristiska. De kan helt enkelt användas till vad som helst. De är en underskattad tillgång. När vi lämnade kulturhustrappan hade vi även fått höra något så ovanligt som ”kvasijazz”. Enligt Ulf Ripa räknas ”Den gula paviljongen” som just kvasijazz. Han förklarar själv detta begrepp så: ”Begreppet ’quasi’ i musiksammanhang är en s.k. fördragsbeteckning som betyder ungefär ’likt’ eller ’nästan’.  Det är alltså en anvisning till musikerna för att ge en riktig gestaltning. ’Kvasi’ på svenska har väl snarast en nedsättande betydelse. Det var inte min avsikt.” Mölnlycke Blåsorkester förvaltar alltså viktiga och värdefulla delar av vårt musikaliska kulturarv.

Bra konsertlokal

Denna konsert i kulturhustrappan var mycket omväxlande, uppiggande och nöjsam. Det enda som man bör klandra är, att den var i kortaste laget. Antagligen gör man klokt i att begränsa sig. En publik är en månghövdad skara, och kanske gör man klokt i att ta hänsyn till de minst intresserade, även om dessa inte är så många. Kulturhustrappan fungerade utmärkt som konsertlokal. Bibliotekstrappan fungerade utmärkt som konsertlokal. Bibliotekskunder gick visserligen in och ut bakom ryggen på musikerna, men detta störde inte. En och annan gick uppför och nedför trappan till höger om åhörarna, men inte heller detta störde. Bilden fick bara litet mer liv. Själv är jag så pass gammaldags, att jag tycker att man bör klä upp sig till bättre konserter. Jag infann mig i vit skjorta och mörka finbyxor. Även orkestermedlemmarna var klädda så. En man, som satt bredvid mig, frågade med anledning av klädseln (och mina anteckningar), om jag hörde till orkestern. Tyvärr måste jag besvara denna fråga nekande, fastän sammankopplingen förvisso var mycket hedrande. I många sammanhang räcker det med rätt klädsel för att vara och bli betraktad som en i gänget, men för att vara medlem i Mölnlycke Blåsorkester krävs sannerligen mycket mer än vit skjorta och svarta finbyxor!

 

Biskop Block och biskop Susanne – förändrad titulering i Svenska kyrkan

År 1929 blev kyrkoherden i Mölndals pastorat, kyrkoherde Carl Block, biskop i Göteborgs stift, och 2017 var det dags igen. Kyrkoherde Susanne Rappmann i Mölndals pastorat vann en jordskredsseger och blev biskop i stiftet. Likheterna är många mellan då och nu, men vi har även skillnader. Lars Gahrn fortsätter här sin genomgång.

Central planering i stiftet

Var kommer vår nya biskop att betala skatt? Denna fråga återkommer i nästa bloggartikel. Foto från nätet.
Var kommer vår nya biskop att betala skatt? Denna fråga återkommer i denna bloggartikel. Foto från nätet.

Innan Block blev biskop hade han tjänstgjort i Vasa församling (inne i Göteborg) och i Fässberg. Jag skulle kunna tänka mig, att centrala placeringar i stiftet har bidragit till att göra Block känd. Man har lärt känna honom och värdera honom, eftersom han hela tiden fanns nära domkyrkoförsamlingen. På samma sätt har Susanne Rappmann tjänstgjort snuddande nära stiftsstaden. Har detta bidragit till att hon blev känd och uppskattad? Jag ställde frågan till henne, och hon svarar: ”Anledningen till att jag är känd i stiftet tror jag beror på att jag haft anställning i stiftet under en lång tid, 25 år. Jag har arbetat i stiftsstaden Annedals församling, men också i kranskommunerna Partille (bara ett år) och i Mölndal. Jag har också varit kyrkoherde i Värö pastorat (och därmed lärt känna människor i Varberg med omnejd). Sedan 2015 är jag också kontraktsprost vilket utökat min kontaktyta.” Skall man sammanfatta detta väl genomtänkta svar, bör svaret bli, att mycket har bidragit till att göra henne känd, däribland placeringen i Fässberg. Det var känt för de flesta, att hon är en administrativ förmåga och en framstående förkunnare, men att hon var så känd i stiftet, att hon kunde vinna en jordskredsseger, det kom som en överraskning åtminstone för mig. Även Block vann en övertygande seger. Han fick första förslagsrummet, det vill säga, att han hade fått flest röster i valet,

Lärdomsprov från biskoparna

Sven Olof Olsson kör biskop Blocks åkvagn med kyrkoherde Herman Gustavsson över Forsebron på väg mot Lantbruksmuseet i Götaforsliden. (Foto: Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Sven Olof Olsson kör biskop Blocks åkvagn med kyrkoherde Herman Gustavsson över Forsebron på väg mot Lantbruksmuseet i Götaforsliden. (Foto: Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Båda biskoparna har avlagt lärdomsprov, Block disputerade (dock inte för doktorsgrad) inför domkapitlet med en dogmhistorisk undersökning om ”Kristologien i hegelsk bearbetning”. Titeln låter ana att avhandlingen är svårtillgänglig. De, som har tagit del av den, bekräftar att så är fallet. Vår nya biskop har skrivit och försvarat en doktorsavhandling. Hon är alltså teologie doktor. Sedan Blocks dagar har språkbruket förändrats. På den gamla tiden användes biskoparnas efternamn. Då blev det: biskop Rodhe, biskop Block, biskop Giertz, biskop Gärtner och så vidare. På senare år har man i enlighet med medeltida bruk börjat använda förnamnet. Vår nya biskop kommer därför knappast att kallas biskop Rappmann utan i stället biskop Susanne. (Det bör påpekas, att Susanna är ett bibliskt namn, känt från de apokryfiska böckerna. Susanne är den franska formen av Susanna.) Användningen av förnamn ger ett mjukare och förtroligare intryck, vilket rimligtvis också är ett av syftena med den språkliga förändringen. Detta bör vara ett av sätten att närma kyrkan till folket.

Hur blir det med skatten?

Biskop Susanne. Bild från nätet.
Biskop Susanne. Bild från nätet.

Som mölndalsbo och kommunalanställd vill jag gärna, att historien upprepar sig även vad gäller kommunalskatten. Biskoparna bodde förr i det så kallade biskopshuset vid Västra Hamngatan nära domkyrkan, men jag vet ju, att huset sedan länge är sålt. (L.M. Engströms Gymnasium finns här nu.) Kanske kunde vår nya biskop få bo kvar i Lindome? I så fall skulle hennes biskopslön beskattas inom Mölndals stad. Det vore ju mycket bra för Mölndal. Visst vore vi berättigade till denna ersättning, när vi mister en framstående kyrkoherde! Jag skyndade mig att fråga vår nya biskop, om hon hade boplikt inom domkyrkoförsamlingen, eller om hon skulle bo kvar i Lindome. I ett vänligt mail svarar hon: ”Biskopsbostaden är såld, och en ny är inte iordningställd. Regeln med boplikt kvarstår dock, men gränserna är större än domkyrkoförsamlingen. Den gamla biskopsbostaden låg i Örgryte församling. Jag kan idag inte svara på om jag bor kvar eller inte, då diskussionerna pågår.” Detta låter ju hoppfullt. Vi kan inte hindra göteborgarna att ta över biskopen, men låt oss hoppas, att vi som ersättning får ta hand om kommunalskatten!

Läs vidare

Anders Jarlert, Porträtt av biskopar i sin tid, Göteborgs stiftshistoriska sällskap, 1997.

Gunnar Levén, Carl Block som jag minns honom, artikel i: Julboken till församlingarna i Göteborgs stift, 1962.

Sven Olof Olsson, Kyrkoherde Blocks åkvagn, artikel i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1988.

Helle Larssen, Kvinna med rätt at predika (intervju med Susanne Rappmann), Göteborgs-Posten 23/3 2008.

Kristian Risenfors, Tillbaka i Mölndal (intervju med Susanne Rappmann) i Kyrkklockan vintern 2013-2014.

I Mölndals stadsmuseum finns faktapärmar om kyrkor, kyrkogårdar, församlingar och präster. Här finns åtskillig information ur tidningar och böcker om Block och Rappmann. Blocks åkvagn kan beskådas i Industri- och Lantbruksmuseet i Götaforsliden.

 

”Göteborgarna tog biskopen, men skatten, den tog vi!”

Biskopsvalen 1929 och 2017

År 2017 blev kyrkoherden i Mölndals pastorat, Susanne Rappmann, vald till biskop i Göteborgs stift. År 1929 hade en av hennes föregångare i ämbetet, kyrkoherden i Mölndal, tidigare Fässberg, Carl Block, på samma sätt blivit biskop. De två biskopsvalen inbjuder till intressanta jämförelser.

Blocks åkvagn bevarad

Biskop C.E.D. Block. Teckning: Arvid Carlson 1945.
Biskop C.E.D. Block. Teckning: Arvid Carlson 1945.

Kyrkoherde C.E.D. Block (Carl Elis Daniel Block) tillhörde en gammal prästsläkt. Han föddes 1874 och avled 1948. År 1908 blev han komminister i Vasa församling. År 1915 utnämndes han till kyrkoherde i Fässberg och tillträdde denna tjänst 1916. Hans dotter Märta Janson har skrivit ner en ingående och trevlig skildring av livet i Fässbergs prästgård. Av sina företrädare i ämbetet övertog Block bland annat en åkvagn, dragen av en häst. Denna vagn har mirakulöst nog överlevt den stora avhästningen, som satte in efter första världskriget. Den befinner sig nu i Mölndals Hembygdsförenings lantbruksmuseum. Den är väl iordningställd och användes senast 1987, då Sven Olof Olsson körde kyrkoherde Herman Gustavsson från Fässbergs prästgård till Fässbergs kyrka och därifrån till Lantbruksmuseet i Götaforsliden.

Var skall biskopen skatta?

Sven Olof Olsson kör kyrkoherde Herman Gustavsson upp till Fässbergs kyrka i biskop Blocks åkvagn. Därifrån kördes den till Mölndals Hembygdsförenings Lantbruksmuseum i Götaforsliden. (Foto: Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Sven Olof Olsson kör kyrkoherde Herman Gustavsson upp till Fässbergs kyrka i biskop Blocks åkvagn. Därifrån kördes den till Mölndals Hembygdsförenings Lantbruksmuseum i Götaforsliden. (Foto: Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

År 1929 utnämndes Carl Block till biskop i Göteborgs stift, men han tillträdde formellt först 1930, fastän han var i tjänst redan 1929. (Biografisk matrikel över Svenska kyrkans prästerskap 1934, utarbetad av Håkan Theodor Ohlsson, Lund 1934, s. 434.) Det där låter invecklat och var givetvis i verkligheten ännu mer invecklat. Dessa förhållanden kom att trassla till inbetalningen av Blocks kommunalskatt. Skulle han betala kommunalskatt i Mölndal eller i Göteborg under det år, då han flyttade över till Göteborg och började arbeta där? Frågan utreddes med all noggrannhet. Utslaget blev, att han skulle betala skatt i Mölndal. Detta utslag blev dyrt för Block, eftersom kommunalskatten var väsentligen högre i Mölndal än i Göteborg. Det var dock rättvist, ty under sitt första år som biskop levde Block på kyrkoherdelönen från Fässberg. Hans första årslön som biskop tillföll enligt då gängse bestämmelser oavkortad ”prästernas änke- och pupillkassa”. Sven Olof Olsson har kortfattat behandlat detta ärende, som utan vidare skulle kunna behandlas mycket utförligare. Ty, som sagt, förhållandena var invecklade.

”Skatten, den tog vi!”

Var kommer vår nya biskop att betala skatt? Denna fråga återkommer i nästa bloggartikel. Foto från nätet.
Var kommer vår nya biskop att betala skatt? Denna fråga återkommer i nästa bloggartikel. Foto från nätet.

Striden om biskopens kommunalskatt var en rond i den eviga dragkampen mellan Mölndal och Göteborg. Givetvis blev mölndalsborna glada (och kanske även skadeglada) på göteborgarnas bekostnad, när avgörandet föll. Vår hembygdsveteran Sven Olof Olsson erinrar sig en rad ur en revyvisa: ”Göteborgarna tog biskopen, men skatten, den tog vi!” När Block blev biskop, var Sven Olof Olsson två år gammal. Han fyllde tre strax efter biskopens övertagande av biskopsämbetet och fyra strax efter biskopens formella tillträde. En tvååring eller treåring tar man inte med sig på revy, och ett så litet barn kommer inte ihåg några revyvisor. Sven Olof Olsson har rimligtvis hört denna rad senare i sitt liv. Han bekräftar själv att det förhåller sig så. Hans föräldrar gick på revyn och fäste sig vid refrängen. Han fick senare i barndomen höra den av dem. Man har alltså långt efteråt fröjdat sig över sin seger över göteborgarna. Alla bidrag till Mölndals kommunalkassa behövdes mer än väl. Mölndal var på den tiden en fattig stad.

 

Nordhallands Hembygdsförening – en storartad hembygdsgärning

Nordhallands Hembygdsförening fyller under 2017 100 år. Verksamhetsområdet är Fjäre härad, som omfattar fjorton socknar i norra Halland, däribland Lindome. Föreningen har gjort viktiga insatser för att dokumentera och lyfta fram Lindomes och de andra socknarnas historia.

En fullmatad årsbok

Årsboken för jubileumsåret är en utmärkt översikt över Nordhallands historia.
Årsboken för jubileumsåret är en utmärkt översikt över Nordhallands historia.

Etthundraårsjubileet firades med bland annat en årsbok, som är dubbelt så tjock som vanligt och dessutom har hårda pärmar. Titeln är: 100 år 1917-2017: Vår Bygd 2017 (Nordhallands Hembygdsförening, Kungsbacka 2017, 272 rikt illustrerade sidor). Även årsboken har firat 100-årsjubileum. Den började utkomma 1916, ett år innan hembygdsföreningen bildades. Föreningen föregicks av Nordhallands Studiecirklar, som gav ut denna skrift. Redan från början var Lindome med. I 1916 års bok ingick en artikel om ”Lindomeslöjden”. 2017 års årgång är en sammanfattning av de olika socknarnas historia och en översikt över föreningens verksamhet genom åren. Redogörelserna är mycket imponerande. Alla socknar har en rik historia, som är känd mycket tack vare hembygdsföreningens arbete.

En historisk bonad för varje socken

Varje socken får även en säregen, trevlig och intressant presentation i bild. På en tecknad och målad bonad, målad med äggtempera på linneväv, sammanfattas socknens historia. Vad visas då på Lindomes bonad? Jo, där ser vi hällkistan Dvärgahuset, en bågskytt (som företrädare för Lindome Bågskytteklubb), gränsstenen Djursten, spinneriet (Anderstorps fabriker), kyrktornet, Börjesgården (det vill säga hembygdsgården), kvartsmilstenen vid Anderstorps bro, en snickarhustru som med häst och kärra kör Lindomemöbler till Göteborg samt en Lindomestol. Tack för den benämningen! Stolen kallas visserligen ”Göteborgsstol”, men eftersom den tillverkades i Lindome, bör den rimligtvis ha namn efter sin tillverkningsort. Den har inte något annat med Göteborg att göra än att den var vanlig där (och givetvis även på andra orter i Västsverige). Karin Ganebratt har framställt denna bonad, som har överskriften: Lindome från forntid till nutid. Dvärgahuset står för forntiden, Djursten för medeltiden och övriga bilder för följande århundraden. Originalen till de 70 halländska bonader, som målades 2016 till Sveriges Hembygdsförbunds 100-årsjubileum, förvaras på Hallands Kulturhistoriska Museum i Varberg.

Pedagogiska och konstnärliga bilder

På samma sätt sammanfattas viktiga inslag i övriga socknars historia. För Onsalas vidkommande ser man Onsala kyrka, ett seglande skepp, fyrplatsen Nidingen, Lars och Ingela Gathenhielm, hembygdsgården Apelröd, rymdobservatoriet på Råö och Beda Hallberg med majblomman. Dessa sammanfattningar (i färg) är mycket uttrycksfulla, intresseskapande och pedagogiska. Även den, som känner bygderna väl, har god behållning av dem. Här får man sammanfattningar, översikter och repetitioner. Kanske har just hembygdskännarna störst utbyte av bilderna. De ser genast vad bilderna betyder. De olika artiklarna handlar om socknarnas historia. Dessutom finns många artiklar om hembygdsgillenas historia. När man tar del av artiklarna, ställer man sig gång på gång frågan: Hur mycket av denna historia skulle ha varit okänd, om inte Nordhallands Hembygdsförening hade funnits?

Ett gille för varje socken

Bakom denna husfasad ryms både arkiv och stora samlingar av värdefulla föremål. Foto: Lars Gahrn.
Bakom denna husfasad ryms både arkiv och stora samlingar av värdefulla föremål. Foto: Lars Gahrn.

År 1917 fanns inte tillräckligt underlag, alltså inte tillräckligt många vana föreningsmänniskor, i varje socken. Tiden var inte mogen för ett hembygdsgille (det vill säga en hembygdsförening) i varje socken. Därför bildade man en förening för hela Fjäre härad, som omfattar socknarna Frillesås, Landa, Ölmevalla, Gällinge, Idala, Förlanda, Fjärås, Hanhals, Onsala, Vallda, Släp, Tölö, Älvsåker och Lindome. Detta var en mycket bra uppläggning. På detta sätt hade man ett stort område att arbeta med. Även socknar, som inte hade några hembygdsföreningar, dokumenterades och beskrevs Nordhallands Hembygdsförening. Föreningen fick ett omfattande rekryteringsområde. Även i de smärre socknarna lärde man känna hembygdsrörelsen och uppskatta hembygdsarbete. Så småningom bildades ett gille, knutet till Nordhallands Hembygdsförening, i nästan varje socken. I två fall ägnar sig en förening åt två socknar. Det gäller Frillesås-Landa och Gällinge-Idala. Dessutom har Kungsbacka en egen förening. Utbyggnaden av hembygdsrörelsen tog sin tid. Lindome fick ett hembygdsgille år 1963, 46 år efter tillkomsten av Nordhallands Hembygdsförening. Sist i raden kom Älvsåker, som bildades 1975.

Snickeriverkstäder i Kungsbacka

Givetvis är också Lindome hembygdsgille med i årsboken. Karin Ganebratt skriver både socknens och hembygdsgillets historia. I kapitlet ”Berättelser från Lindome socken” bidrar fem Lindomebor med värdefulla minnesbilder från bygden. Själv har jag gått igenom samtliga årgångar av årsboken på jakt efter artiklar om Lindome för Mölndals stadsmuseum. Jag vet därför vilken stor nytta föreningen har gjort för både Lindome och övriga Nordhalland. Nordhallands Hembygdsförening har ett stort museum i Kungsbacka. Det är värt både ett och flera besök. I museet finns en snickeriverkstad inrymd. Ännu bättre blir det om man går till Kungsbackaskogen. Där finns dels Kalvhultsstugan, dels Lindomeverkstaden, en hel snickeribyggnad från Lindome. Nordhallands hembygdsförening har åstadkommit mycket under sitt århundrade. Den, som vill lära känna Nordhalland, skall gå till föreningen och ta del av årets skrift. Den är bästa inledningen till och översikten över Nordhallands eller Fjäre härads historia. Nordhallänningarna arbetar segt och uthålligt. De vet att både de själva och deras gärning har ett värde. Utan åthävor eller större uppmärksamhet har de utfört storverk för sin bygd. Den bygd som vårdar sin historia har också en rik framtid. Mycket riktigt går det bra för Nordhalland i alla avseenden.

 

Fältläger, släktforskning och marschkonsert

Kronhusparken i Göteborg var förvandlad till militärläger under Kulturkalaset 2017. Här såg man soldater från de senaste fyra århundradena, alltså under staden Göteborgs hela tillvaro, leva lägerliv, tillreda mat, driva handel med tillströmmande gäster, exercera, marschera samt berätta om vapen, uniformer och civila kläder. (I början, under Gustaf II Adolfs tid, hade man ännu inte några uniformer.)

Flera föreningar

Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.
Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.

Här i Västsverige finns nu flera militärhistoriska föreningar, som speglar vår militära kulturhistoria. Med i Kronhusparken fanns: Gustav II Adolfs Fotfänika, Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner/Göteborgs Artilleri, Westgiötha Gustavianer och Artilleriavdelningen i Göteborg. Med sig hade de tält, handeldvapen och kanoner, men i dessa tätbebyggda kvarter sköts inte med vare sig fältstycken eller handgevär. Här skulle kanonskott ha kunnat glädja enbart glasmästarna. (Många glasrutor skulle sannolikt ha spruckit, om man hade avfyrat sina fältstycken.) Kanonerna var enbart skådebröd och som sådana mycket uppskattade.

Modevisning

Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.
Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.

En liten scen fanns uppbyggd, och här anordnades med jämna mellanrum modevisning. Mycket fanns att säga om uniformerna samt om kvinnors och barns kläder. I äldre tid hade krigarna med sig hustru och barn i fält. I garnisonsstaden Göteborg var många av garnisonssoldaterna gifta, och här var det lättare att inkvartera hustru och barn. Barn har även de militärhistoriska föreningarnas medlemmar, och de tar med dem till uppvisningslägren. Föreningarnas medlemmar tågade med musiken främst runt de närmaste kvarteren och fram till Gustav Adolfs Torg för att visa att man fanns och för att locka fler besökare till lägret. Fram över Kronhusgården tågade karoliner, fotfänikefolk, gustavianer och Götaartillerister. Kvinnorna och barnen var med. Längst bak i tåget drog soldathustrurna en spjälvagn med barn, som var klädda i äldre klädesplagg. Barnen skrattade glatt åt den skakande upplevelsen på Kronhusgårdens gatsten och väckte stor munterhet.

Uppskattad kokvagn

Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.
Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.

Kanoner och spjälvagnar i all ära, men den mest uppskattade utrustningen i lägret var Götaartilleristernas kokvagn. Här var det fyr i spisen, och här tillagade några av medlemmarna mat, som serverades till hungriga medlemmar. Man kunde även leka i lägret. Man hade satt upp en vågrät stock. Två personer skulle sitta grensle över stocken och slå varandra i sidan med större påsar, som hade fyllts med något (förhoppningsvis) inte alltför hårt ämne. De båda kämparna slog varandra med påsarna allt vad de orkade. Långt ifrån att väcka fiendskap uppstod stor glädje under kampen. De kämpande skrattade hela tiden. En karolin och hans flickvän satt vända mot varandra och pangade på varann allt vad de orkade. Hon blev röd på armarna av alla slag. Sådana övningar skulle lätt kunna ge upphov till missnöje och osämja, tycker man, men så blev det ingalunda. Båda skrattade glatt och lyckligt och avslutade med att pussa varandra både en och flera gånger. Allt var enbart trevligt, glatt, sött och rart.

Hembygdsförbundet hade fullt

Ibland dök Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, upp i lägret, mysande av belåtenhet. Kan man vara annat än nöjd, när man har hela stugan full av intresserade släktforskare? Hembygdsförbundet har sina lokaler i det gula hus, vars bakre långsida vetter åt Kronhusparken. Jag beslöt att hälsa på även här, men jag blev stående i farstun en god stund innan jag kunde krångla mig in genom människomassan. Ja, visst kan släktforskare behöva handledning! De olyckliga människor, vilkas förfäder och anmödrar har bott i Göteborg, kan ha mycket svårt att finna dem i mängden. Här inne förevisades också en film. Den redogjorde för DNA-undersökningar, som har revolutionerat släktforskningen. För tjugo år sedan hade ingen kunnat drömma om sådana framsteg.

Marschkonsert

Konserten på Kronhusgården.
Konserten på Kronhusgården.

På Kronhusgården gav Göteborg Wind Orchestra en marschkonsert: I marschernas värld med Leif Arne Tangen Pedersen som gästdirigent. Han är norrman och hade fått höra önskemålet, att åtskilliga norska marscher skulle spelas. Givetvis levde han upp till förväntningarna. Vi fick höra bland andra Valdresmarsj, i vilken ingår en ”folkton fra Hardanger”. Detta är en marsch, som man inte glömmer. Den har för övrigt spelats in av Göteborg Wind Orchestra för många år sedan. Märkligt nog hade Tangen Pedersen dock som favoritmusik en svensk marsch av Viktor Widqvist, nämligen Norrlandsfärger. (Widqvist är mest känd för sin marsch ”Under blågul fana”, som är mest spelad.) Dirigenten var väl bevandrad bland Europas marscher och kunde även berätta mycket om dem. Han dirigerade snabbt och kraftfullt. Under hans ledning lyckades orkestern förträffligt med sin uppgift att på bästa sätt uttrycka kraften och rytmen i marscherna.

Historisk omgivning av stort värde

Lördagen den 19 augusti 2017 bjöd på många upplevelser vid Kronhuset och i Kronhusparken. Detta är ett mycket lämpligt område för historielektioner i toner, källskrifter och handfast verklighet. Historien passar bäst in i en historisk omgivning.

 

God och hemlagad julmat 1960

Kommer ni ihåg julmaten, som ni åt på en julfest för sextio år sedan? Under dessa sextio år har man ätit så mycket julmat så många gånger, att man endast undantagsvis kommer ihåg matsedlarna. Ulla Enalid Thomsen kommer dock ihåg förvånansvärt mycket från sin ungdom i Lindome åren 1960-1962.

Hemkunskap mycket viktig

Ulla Enalid Thomsen minns bland annat sin ungdoms julmat. Hon ger oss en ingående skildring av julfirande i början av 1960-talet. Foto: Monika Utbult.
Ulla Enalid Thomsen minns bland annat sin ungdoms julmat. Hon ger oss en ingående skildring av julfirande i början av 1960-talet. Foto: Monika Utbult.

I sin nya bok (Drömmen har börjat: Minnen ur en tidig ungdom i Norra Halland 1960-62, 2017, 305 sidor, rikt illustrerade med författarinnans teckningar) har hon hunnit bli femton år. Hon har kommit in på yrkesskola, och där är hemkunskapen ett mycket viktigt ämne (för flickorna, bör man tillägga, men inte för pojkarna). Lärarinnorna ordnade till en julfest, som var en blandning mellan fest och undervisning genom praktiska övningar. Ulla Enalid Thomsen har mycket att berätta, och i denna artikel har jag valt ut det, som handlar om matlagning. Ulla berättar:

”Dagen före Lusse, hade vi efter bamba, tills långt fram på kvällen, en trevlig baluns. Den hölls i hemkunskapens lokaler uppe i det långa, korvformade trevåningshuset på Gårdskullavägen …

Alla flickorna från de tre avdelningarna var samlade, sju tio och tio till. Vår hushållslärarinna, fröken Hjärtqvist och Linnéa Kristiansson hade planlagt balunsen, och höll oss också i tömmarna.

Korvstoppning och pastejer

Veckan innan hade vi alla förberett festen med att baka högvis med pepparkakor, åtta mjuka socker- och tigerkakor, plus tolv stora brödlimpor, som sedan dess förvarats i frysskåpet.

Gruppen, tvåan, som varit i lokalen på måndagsförmiddagen, hade tagit fram och tinat upp alla bagarvarorna. Vi hade förra veckan också fått pröva på att kärna smör och mala ner ett par kilo griskött, blanda malen lök, fett och kryddor och sedan stoppade vi korv i väl rengjorda fjälster, som före detta varit grisens tarmar! Till tining låg också tre fina bredbara pastejer. Vi hade finmalt fett och grislever, blandat ut smeten med malen gul lök och kryddor, fyllt avlånga formar och bakat i ugnen, bara för att vi skall veta hur det går till, sedan, när vi blir husmödrar på riktigt. Men usch, vad det var räligt med att hantera och titta på den malda levern, det var då inte så att jag blev sugen på pastej, inte.

Handarbete och ljusstöpning

När vi nu har balunsen, ligger all förberedd mat tinad och klar. En del skall i vissa fall tillagas, korven skall kokas upp, och sådant gör vi förstås först nu. Så fortsätter vi till godsakerna, bland annat friterar vi struvor och kokar knäck.

Till korv vill man ha senap, och det har vi också tillverkat själva, och himmel, vad mina ögon rann då. Det blev alldeles immigt på glasögonen, inte trodde jag att de malda senapskornen kunde vara så ettriga!”

Hemtillverkade matvaror

Som synes ger Ulla Enalid Thomsen oss en utförlig och mycket intressant skildring av julfesten och av vad som förväntades av den tidens flickor. På den tiden fanns både husmödrar och hemmafruar i stort antal. De hade tid att ägna sig åt hem och hushåll. De förväntades därför inte bara kunna värma färdiglagad mat utan även tillverka korv, pastejer och senap. Sådan tillverkning förekommer även i våra dagar, nu därför att man föredrar sina egna recept, men då handlade mycket om priset. Hemgjorda matvaror var mycket billigare. Väldigt mycket har förändrats, men som synes är julmaten sig lik. Även våra matvanor har förändrats mycket under de gångna sextio åren, men vad gäller jul skall allt vara som det har varit. Julmaten är i stort sett densamma. Därmed har tiden kommit för mig och Ulla Enalid Thomsen att önska läsekretsen en God Jul och ett Gott Nytt År!