Musikens tempel i Hemsjö

”Inspelad i Hemsjö kyrka” – de orden hade jag läst på så många skivomslag, att jag blev intresserad av att få uppleva denna kyrka. Svenska kyrkan har så många kyrkor med god akustik, att denna måste vara något alldeles enastående. Skälen till att så många orkestrar – bland andra Göteborg Wind Orchestra – söker sig hit, måste vara starka.

Alla tidsåldrar

Till sitt yttre liknar Hemsjö kyrka många andra av 1800-talets kyrkobyggnader, men akustiken är mycket bättre här än i jämförliga kyrkor. Foto: Lars Gahrn.

Ärligt talat visste jag inte riktigt var Hemsjö ligger, men sådant kan man ju ta reda på. Söndagen den 2 augusti 2020 åkte jag pendeltåg från Mölndal till Göteborg och med pendeltåg från Göteborg till Alingsås. Buss 562 gick tyvärr inte på söndagar, men man kunde beställa taxi som ersättning för bussen. Jag anlände till Hemsjö kyrka en timme och en kvart före mässan, som skulle firas klockan 18.00. Jag skulle vara med om mässan, och dessförinnan skulle jag uppleva kyrkan. En timme och en kvart kan förefalla vara lång tid, men jag behövde denna tid. Här fanns mycket att se på och uppleva. Kyrkan är en romansk kyrkobyggnad från 1800-talets mitt, men den har haft föregångare alltsedan medeltiden. I kyrkorummet finns inredning från alla tidsåldrar. Där finns tre medeltida träskulpturer: Maria med Jesusbarnet, Frälsaren på korset och Sankt Olof.

Dopfunten talar till besökarna

Dopfunten med runinskrift.

Den gamla dopfunten är så värdefull, att Statens Historiska Museum på sin tid köpte in den. På senare tid ville församlingen dock ha tillbaka sin dopfunt, och alltsedan 2005 kan man återigen beskåda denna klenod i Hemsjö kyrka. Dopfunten saknar visserligen dekor, men i gengäld har den en berömd runinskrift, skriven med stora runor runtom på utsidan, nedanför kanten. Inskriften är svårtydd, men Evert Salberger översätter så här: ”Genom mig skall alla själar här döpas in i församlingen.” Budskapet må vara medeltida, men det är samtidigt tidlöst, lika giltigt nu som då. Dopet är medlemsgrundade för Svenska kyrkan. På den tiden personifierade man ofta föremål. Inskriften är ju ett slags budskap från själva funten. Ibland hade föremålen namn (som i våra dagar skepp och spårvagnar). Hemsjös storklocka kallas ”Karin”. Denna namngivningssed är nog ett klokt val. Onekligen kommer man att stå i ett närmare förhållande till någonting som har ett namn.

Runor i kyrkorummet

Modell av den nuvarande kyrkans föregångare.

Över huvud taget måste man säga att missionärerna och medeltidens andra själasörjare visade prov på stor klokhet, när de använde sig av hedningarnas runskrift. Man använde helt enkelt de bokstäver, som folk var vana vid och kunde läsa. Själva bokstäverna i sig betydde ingenting. Det som räknades var innehållet. På samma sätt hade de kristna tagit över de hedniska romarnas alfabet och använt det för sina ändamål. Nästan alla runstenar är kristna, ristade av kristna och försedda med kristna böner. Här i Hemsjö har runorna kommit in i själva kyrkorummet.

En framstående arkitekt

Skivomslag till julskiva med Hemsjökören.

Ovanför torningången står byggnadsåret: ”År 1859 under konung Carl XV:s första regeringsår blev Hemsjö kyrka här nybyggd”, allt skrivet med versaler (stora bokstäver), orden ”konung Carl XV” dessutom med större versaler än i de andra orden. Arkitektens namn får vi alltså inte veta här, men jag hajar till, när jag läser namnet i kyrkobeskrivningen. Kyrkan ritades av Fredrik Wilhelm Scholander, en av de främsta arkitekterna vid denna tid. Konung Carl XV gav honom viktiga uppdrag. Bland annat omdanade Scholander Ulriksdal invändigt i riddarstil. Han ritade Ulriksdals slottskapell. Han restaurerade Gripsholms slott och så vidare. Scholander var en arkitekt, som kunde sitt ämne och visste vad han gjorde. Hur bar han sig åt för att få akustiken så utmärkt i kyrkan? Akustiken var en mycket viktig fråga i en tid, då högtalaranläggningar inte fanns. Prästerna var tvungna att tala högt, tydligt och långsamt för att höras. I denna stora kyrka var akustiken viktigare än på andra håll. Arkitekterna hade nog sina yrkesknep, och dem avslöjade man förmodligen inte för vem som helst. Själv har jag läst många, väldigt många, kyrkobeskrivningar, men jag har aldrig sett någon beskrivning av vad arkitekterna gjorde för att skapa god akustik.

Rikt musikliv

Hemsjökören – en stor kör till en stor kyrka. Skivomslag till skiva med Hemsjökören.

Visst hördes allt bra i denna kyrka. Före gudstjänsten kom några barnfamiljer in i kyrkan för att se på kyrkorummet. Föräldrar och barn samtalade livfullt. Barnens klara röster hördes utmärkt och gav genljud i kyrkan. Under gudstjänsten spelades på den stora Hammarbergsorgeln (från 1974) med 25 stämmor. Tonerna fyllde kyrkorummet och hördes utmärkt (men aldrig för högt). Jag talade med både prästen och kyrkvärdarna och fick veta åtskilligt. Många orkestrar hör av sig. Lutherska Missionskyrkan i Göteborg lär vara flitigast att göra inspelningar här i Hemsjö. Göteborg Wind Orchestra kommer också hit ibland. Man kan (dessbättre) inte hyra en kyrka, och församlingen tar inte ut någon hyra. Däremot får orkestern komma tillbaka och medverka vid en musikgudstjänst som tack för lån av kyrkolokalen. Musiklivet i Hemsjö församling är med andra ord omfattande och högkvalitativt. Jerker Johansson, känd orkesterledare inom Göteborg Wind Orchestra, tonsättare och arrangör, sammanfattar Hemsjö kyrkas fördelar: ”Efter vad jag minns är kyrkans innerväggar helt av trä vilket ger en mjukare klang än om ljudet reflekteras mot sten. Efterklangen lagom lång. (Man vill inte ha för mycket eller för lite.) Kyrkan ligger tämligen avsides vilket gör att man slipper oönskat ljud. Det är ganska nära till Göteborg.”

Hemsjökören

Många körsångare! Baksidan på skivomslag till skiva med Hemsjökören.

Även egna krafter utnyttjar akustiken i kyrkan. Hemsjö har en egen kör, Hemsjökören, som sjunger ibland under gudstjänsterna. Två cd-skivor föreligger: ”Hemsjökören: Så länge vi andas” och ”Julsång i Hemsjö: I denna natt blir världen ny: Hemsjökören under ledning av Madeleine Wengblad” (2019). Redan på medeltiden sjöng man vackra sånger i Hemsjö kyrka. Från 1300-talet är Hemsjömanualet, en gudstjänstordning, bevarad. (Den förvaras nu i Stifts- och landsbiblioteket i Skara.) Allan Emrén har utgivit boken ”Musiken i Hemsjömanualet” (2011). Även en skiva med denna musik finns att köpa. Huruvida akustiken var utmärkt redan på medeltiden kan vi inte veta, men tydligen var musiken förstklassig redan då. Flera av sångerna anses vara svårsjungna. Man hade med andra ord framstående sångare i kyrkan redan på den tiden. Både nu och då hade man alltså många anledningar att besöka Hemsjö kyrka.

Lars Gahrn

Ångbåten Herbert och klimatförändringarna

Vattnet i Mjörn hade inte tagit slut, men här och var räckte vattnet inte till för ångbåtstrafik. Detta hände den varma sommaren 2019. Jag hade tagit ”Gråbosnabben” från Åkareplatsen i Göteborg till Björboholm vid Mjörn. Jag skulle åka med ångbåten Herbert.

Aktern satt fast

Herbert har fällt skorstenen för att kunna gå under Mjörnvallsbron. Foto: Lars Gahrn.

Från busshållplatsen i Björboholm var vägen fram till ångbåtsbryggan väl skyltad. Där framme låg bogserbåten Herbert, byggd 1905 och under många år i trafik på Dalslands kanal. År 1992 började Herbert göra turer på Mjörn. Nu var det dags för mig igen, men hade jag haft otur, hade Herbert icke kommit iväg från ångbåtsbryggan i Björboholm. Vattenståndet var så lågt, att akterskeppet hade satt sig fast i bottenleran. Vi passagerare beordrades därför att gå framåt och ställa oss i fören. Då lyfte sig akterskeppet något, så att båten blev flott igen och trots allt kunde avgå från ångbåtsbryggan i Björboholm.

Stor och djup sjö

Fartyget är K-märkt.

Mjörn är på sina ställen en djup sjö med som mest 58 meters djup, men här vid Björboholms ångbåtsbrygga befann vi oss långt från de stora djupen. Herbert har ett djupgående på 1,7 meter. I de stora djupen vilar båtar, bilar och flygplan. Vintertid har folk kört över isen. För det mesta har bilfärderna gått bra, men någon gång har bilen gått genom isen och blivit kvar på sjöns botten. Mjörn är en stor sjö och har många större öar. På grund av dessa öar får man inte någon överblick, så att man förstår hur stor sjön är.

Bogserbåt blev passagerarfartyg

En skeppsklocka hör till Herbert.

När Herbert ångar fram mellan öarna, förstår man, om inte annat genom resans längd, att Mjörn är en stor sjö. Överallt går vi förbi höga öar med ståtliga villor eller sommarstugor högt upp med utsikt över sjöns många fjärdar. Passagerarna bjuds på en naturskön och omväxlande färd över en av våra större sjöar. Båten är en bogserbåt, som har dragit timmersläp och pråmar, men den är inte byggd för passagerartrafik. Efterhand har båten anpassats för passagerare. Man har satt upp ett soltak eller regntak över akterskeppet. Dessutom har man där satt upp vindskydd utefter skeppets sidor. Här kan 25 passagerare sitta.

Varmt vid ångpannan

Under båtturen ser man många stora villor med vacker utsikt över Mjörn.

Herbert är ett av de få kvarvarande ångfartygen. Detta kräver mycket arbete. Man måste börja elda under ångpannan tre timmar före avfärd. Eldaren behöver inte frysa. Om det skulle vara 35 grader varmt på däck, är det omkring 50 grader vid ångpannan. Följaktligen ser man maskinisten och eldaren mycket ofta uppe på däck. Ungefär en gång i kvarten slänger han in tre skyfflar kol under ångpannan, en till vänster, en rakt fram och en till höger. Därefter sköter sig maskinen själv en stund, och eldaren kan äntra uppför lejdaren för att svalka av sig.

Passagerarna måste stiga av

Herbert har återvänt till sitt ångbåtsvarv vid Säveån.

Herbert utgår från ångbåtsvarvet vid Lövkullevägen, några hundra meter innanför Säveåns mynning. Denna söndag var vattenståndet som sagt lågt. Vid åns mynning i Mjörn bildas avlagringar på bottnen. Här är alltså grunt. När båten skulle gå in i mynningen, uppmanades passagerarna återigen att gå fram till förskeppet för att akterskeppet skulle lättas och inte gå så djupt som vanligt. Vi kom in i mynningen av ån utan att få grundkänning, men båten lade strax därefter till vid åns mynning. Med oss passagerare ombord ansågs båten inte kunna gå vidare uppför ån till ångbåtsvarvet. Vi gick alltså iland strax nedströms Mjörnvallsbron. Därefter stävade Herbert långsamt och försiktigt fram till sitt ångbåtsvarv några hundra meter uppströms. Hela båtturen kunde alltså genomföras, men då och då hängde alltsammans på håret. Klimatförändringarna utgör alltså ett hot mot ångbåtstrafiken. Det är med andra allvarligt och dags för krafttag. Om det skulle vara så, att somrarna blir torra och varma oavsett klimatförändringar, måste man hitta på något annat. Kanske måste fartyget i så fall ankra utanför ångbåtsbryggan och passagerarna ros med en grundgående roddbåt ut till Herbert. Besättningens förslag: ”I så fall kan passagerarna simma ut till båten” är förhoppningsvis att fatta som ett skämt.

Lars Gahrn