Vikingarna från Ale

Vikingarna från Ale kommun har låtit mycket tala om sig. Vem har inte hört talas om ”Ale vikingagård” och verksamheterna där? Själv hade jag sett så många annonser från Ale vikingagård, att jag måste åka dit för att uppleva platsen och verksamheten i verkligheten.

Äskekärrsskeppet i Ale

Långhuset är vackert rundat. Foto: Lars Gahrn.

Långhuset är vackert rundat. Foto: Lars Gahrn.

Vad tänker man på, när man hör namnet Ale? Ordet har sedan gammalt god klang. Snickarna från Ale härad, de så kallade albönderna, var skickliga yrkesmän, som har byggt en stor del av Göteborg och dessutom otaliga hus på både närmare och fjärmare håll. Dessutom tänker man nog på Äskekärrsskeppet, en vikingatida knarr, som har hittats i strandleran vid Göta älv ett par kilometer sydväst om Ale vikingagård. Har Äskekärrsskeppet byggts av den tidens albönder, eller har det byggts någon annanstans? Det vet vi inte, men skeppsbyggeri var förr en viktig näring i Göta älvs dalgång. I Lödöse museum behandlas varvsnäringen i ett särskilt rum.

Vikingakläder?

Tre medlemmar i vikingatida klädedräkter.

Tre medlemmar i vikingatida klädedräkter.

Ale vikingagård är snarare en by än en gård, men så såg gårdarna ut på vikingatiden. Gårdarna bestod av många särskilda hus. Vikingagården drivs numera av en förening med namnet Ale vikingagård – Byalaget. Jag var där den 19 juni 2016. Gården ligger ungefär en halvtimmes väg (till fots) söder om Älvängens station. Föreningens medlemmar var alla klädda i vikingatida kläder, men de berättade villigt, att vår kunskap om vikingatida dräktskick är ofullständig. Man sade, att vi har kunskap endast vad gäller 10 procent av vad vi önskar. Man gör vad man finner rimligt, och givetvis tittar man på dräktskicket under efterföljande tider. Mycket förblev sig likt under århundradena. Många vackra färger hade kommit till användning till kläderna, men påfallande var, att nyanserna var mer dämpade än färgerna på nutida plagg.

Textilhantverk

Vad kunde man se under vikingadagen? Där visades olika hantverk som vävning i en stående vävstol och bandvävning eller kanske snarare flätning. Själva bandflätningen genomfördes som ett slags sällskapslek. De olika trådarna var fastknutna i en trädgren och hängde lodrätt ner. Andra ändan var upprullad på en spole. Två kvinnor stod mitt emot varandra och skickade växelvis spolarna mellan varandra. På detta sätt flätades bandet i övre ändan.

Yxkastning och bågskytte

En kvinna kan mycket väl fläta band helt på egen hand …

En kvinna kan mycket väl fläta band helt på egen hand …

Besökarna fick ägna sig åt bågskytte och yxkastning. Att träffa ett mål med en yxa och få yxan att fastna är mycket svårt. Att träffa en måltavla med en pil var lättare, men det krävs stor kraft för att få pilen att fastna i måltavlan. Att spänna en båge är tungt och kräver stora krafter i armarna. Kanske var denna övning den mest omtyckta. Många, både barn och vuxna, både kvinnor och män, ville pröva på att spänna en båge, och många glada skratt hördes. I ett hörn av tomten fanns en stående planka. I en glugg i plankan stod en träkloss med utskurna anletsdrag. Det gäller att kasta träkubbar mot denna glugg och träffa ansiktet, så att denna kloss slås omkull och ramlar ner i marken. Höll man på med denna lek redan på vikingatiden? Det vet vi inte, men gamla lekar är som regel mycket äldre än vad vi har belägg för.

Vittfarna vikingar

… men är man två kan man skicka spolarna fram och tillbaka som ett slags sällskapslek.

… men är man två kan man skicka spolarna fram och tillbaka som ett slags sällskapslek.

Åtskilliga barn var med, och de ägnade sig åt dragkamp. De fick ett skinn att dra i. Dagen präglades av många kroppsövningar. Knappande på mobiler och datorer lyste däremot med sin frånvaro. Kroppsövningar livar upp och skapar glädje. Många glada skratt hördes. ”Kaka söker maka”, säger ordspråket. När man står och lyssnar på de nutida alevikingarna, förstår man, att de liksom sina forntida föregångare är vittfarna. De åker runt i riket till andra sammankomster med sentida vikingar. Vid mitt besök talade man mycket om vikingabyn Foteviken (i Skåne). Man talade också om Hova (uppe på Tiveden). Där anordnas medeltidsmarknad och stora tornerspel. Vikingatiden och medeltiden gick dock in i varandra, och även en viking kan alltså ha intresse för medeltiden. Intresset för vikingatiden leder till mycket utbyte. Krigiska vikingatåg har avlösts av fredliga och förbrödrande.

Klicka här för denna artikel som pdf

Sjöfararna på stenåldern

Arkeologen Lou Schmitt är numera även sjöfartshistoriker. Länge har man begripit, att de äldsta stenåldersmänniskorna på svenska västkusten måste ha färdats till sjöss. Flertalet av den tidens boplatser låg nämligen på öar, men kan man komma vidare? Lou Schmitt framlägger tänkvärda och väl underbyggda försök.

Långa sjöresor från Nordtyskland

Redan 1963 påpekade arkeologen Troels-Smith likheter mellan Ahrensburg-kulturen i Nordtyskland och Hensbackakulturen på den svenska Västkusten. Han drog slutsatsen att stenåldersmänniskor från Tyskland under sommaren hade tillfälliga lägerplatser på Västkusten. Lou Schmitt tog elva år senare upp denna tanke och kunde underbygga den ytterligare. Flera andra forskare har anslutit sig till denna uppfattning. Man menar även, att när antalet jägare i Bohuslän blev för stort har många av dem sökt sig vidare norrut till Norge. På så sätt skulle även Norge ha koloniserats. Även där liknar nämligen den äldsta stenålderskulturen den nordtyska Ahrensburg-kulturen.

Skinnbåtar bör ha använts

Lou Schmitt vid stranden av Kattegatt.

Lou Schmitt vid stranden av Kattegatt.

Frågan är nu: vilka slags båtar har stenåldersmänniskorna använt? I en nyskriven artikel tar Lou Schmitt upp denna fråga. (Se: Lou Schmitt, The Continental Connection: a coastal excursion in time, geography and culture, artikel i: Norwegian Archaeological Review 2015). Vissa tyska fynd har tolkats som lämningar av skinnbåtar, men de är få och svårtolkade. Huvudsakligen arbetar Schmitt med ”jämförande folklivsforskning”. Han undersöker hur andra folk har löst sitt båtbyggeri. I första hand intresserar han sig för eskimåerna och deras kajaker eller skinnbåtar. Man hade sälskinn att tillgå. Schmitt påvisar emellertid, att även renskinn och älgskinn kunde användas.

Stockbåtar mindre lämpliga

Den, som tänker på sjöfarande stenåldersmänniskor, får dock genast stockbåtar, det vill säga kanoter av urholkade trästockar, i tankarna. En forskare (H. Glørstad) har föreslagit sådana båtar. Schmitt hävdar dock med goda skäl, att sådana båtar är mindre sannolika. De kan nämligen inte ta någon last att tala om, och de går inte bra i böljegången nära kusterna. En stor fördel med skinnbåtar är, att man kan dra upp dem på land, vända på dem och använda dem som ett slags tak eller ett slags gömställe (under säljakt). Ekstockar kan inte användas på detta sätt. Även skinnbåtar hade dock sina svagheter. Helst var fjärde dag men minst var tionde dag bör de dras upp på land och oljas in.

Sannolika tankegångar

För 10 000 år sedan var de öppna havsvidderna mycket mindre än i våra dagar. Man kunde färdas i kanot över stora sträckor med betydligt mindre fara.

För 10 000 år sedan var de öppna havsvidderna mycket mindre än i våra dagar. Man kunde färdas i kanot över stora sträckor med betydligt mindre fara.

Här och där efter kusterna bör man därför ha byggts upp depåer, där man kunde förvara fler skinn, sälolja och kanske även kåda eller harts. Lou Schmitts forskning innebär, att han lägger fram underbyggda tolkningsmöjligheter men inte någon bindande bevisning. Inför de få fakta, som vi har tillgång till, är det oundvikligt att tankarna går vidare. Där vetandet slutar börjar sannolikheten. Om arkeologer och historiker skulle undvika sannolikhetsresonemang, skulle de överlämna hela denna verksamhet åt mindre kunniga ”privatforskare”. Det skulle vara en olycklig utveckling. Bland de väl pålästa och omdömesgilla forskarna inom det sannolikas värld är Lou Schmitt en av uppslagsrikaste och omdömesgillaste. Nu har han givit oss även en sannolik bild av den äldsta stenålderns sjöfart.

Smalare farvatten förr

Mötte sjöfararna inte alltför stora öppna vatten för att kunna ta sig med skinnbåt från Tyskland över Danmark till svenska Västkusten? Så frågar en nutida sjöfarare, men dåtidens förhållanden var helt annorlunda. Stora delar av havsbottnarna runt Danmark var då fastland. Stora Bält var ett smalt sund, mycket lämpligt för kanoter och andra småbåtar. Från Danmark över till Varberg hade man endast fyra mils sjöresa med en ö på halva sträckan. Utefter hela svenska Västkusten hade man sedan skyddade inomskärsleder. Farvattnen var som gjorda för skinnbåtar som exempelvis kajaker. Vi har all anledning att tänka oss livlig sjöfart utefter våra kuster.

Klicka här för denna artikel som pdf