Sverige första lokomotiv fyller 10 år

Sveriges äldsta lokomotiv firar tioårsjubileum (10-årsjubileum) under 2014. Hur går detta ihop? Svaret är, att Sveriges första lokomotiv, som kallades Förstlingen, konstruerades 1853 och så småningom skrotades. År 2004 byggdes ett nytt lok i enlighet med de gamla ritningarna, och Förstlingen II firar tioårsjubileum 2014.

Loket byggdes om till normalspår

Till jul blir Förstlingen ett tomtelokomotiv.
Till jul blir Förstlingen ett tomtelokomotiv.

Denna korta redogörelse kan omöjligen tillfredsställa en järnvägsintresserad läs­are, och här kommer därför en något utförligare framst­ällning: Förstlingen bygg­des är 1853 för smalspår (891 millimeter). Efter beställarens konkurs tog konstruktören tillbaka loko­motivet och byggde om det för normalspår, som har Arboga riksdags årtal som spårvidd (1435 millimeter). Ombyggt för normalspår levererades loket till Nora-Ervalla järnväg år 1855. Därefter var loket i tjänst fram till skrotningen i Örebro 1870.

Med hjälp av en sammanställning av ritningar och andra uppgifter, några sparade originaldetaljer och några skalenligt byggda modeller startade C Bengt Ohlin konstruktionen av ett nytt lokomotiv av 1855 års modell. En intresseförening arbetade för detta projekt, och detaljtillverkningen började 2002. Förstlingen II gjorde lyckligen sin jungfruresa vid TGOJ den 5 maj 2004. I maj månad 2014 infaller därför 10-årsjubileet.

Loket byggdes i Eskilstuna

C Bengt Ohlin har skrivit en lättläst, upplysande och väl underbyggd bok om Förstlingen och de andra lokomotiven från Eskilstuna. Johan Theofron Munktell i Eskilstuna tillverkade detta lokomotiv och många andra. Förstlingen byggdes för Norberg-Åmänningens järnväg i Västmanland och kom också dit. Därefter köptes loket till Nora-Ervalla Järnväg. Innan Förstlingen sattes in i trafik provkördes lokomotivet dock hemma i Eskilstuna.

Provspåret i Eskilstuna – vår första järnväg för ånglok

Förstlingen körs på lastbil land och rike kring.
Förstlingen körs på lastbil land och rike kring.

Ohlin skriver: ”Det råder viss animositet om vilken som var Sveriges första järnväg. Värmlänningarna påstår frankt att det var Frykstabanan … medan gamla skolböcker hävdade att det var Nora-Ervalla-banan. Skall man vara helt korrekt var järnvägen på Munktells verkstadsgata den första som trafikerades av ånglok. Den andra var Norbergs Gruvjärnväg. Den tredje var Nora-Ervalla och den fjärde var Frykstabanan. Den första järnvägen (alltså den i Eskilstuna) finns ännu kvar. Den ligger dock begravd under ett decimetertjockt asfaltslager.” (C Bengt Ohlin, Sveriges tåghistoria började i Eskilstuna, 1997, s.11-12.) I sen tid har man grävt fram en rälslängd framför Munktellmuseet och satt ett gammalt lokomotiv på rälsen. Här på detta rostiga spår provkördes Sveriges första lokomotiv.

Frykstabanan – vår första järnväg

För att värmlänningarna inte skall bli ledsna eller arga, vill jag påpeka, att Ohlin dock mycket riktigt berättar, att Frykstabanan stod färdig redan 1849, men järnvägsvagnarna på denna bana drogs av hästar fram till 1856, då loket Fryckstad, även detta tillverkat av Munktells i Eskilstuna sattes in i trafik. Om man inte ställer upp kravet, att järnvägsvagnar skall dras av lok, var värmlänningarna först.

Förstlingen har tuffat fram på tre av våra fyra första järnvägar. Loket är mycket viktigt i vår järnvägshistoria, men den tekniska utvecklingen gick snabbt även på den tiden. År 1870 togs Förstlingen ur trafik, och 1871 såldes loket som skrot. Köparen ”lär ha bjudit ut loket till flera olika museer, men ingen var intresserad av att ta emot och spara denna klenod.” Ack ja, listan över museivärldens försummelser är lång.

Arostomten – en lokomotivingenjör

Utanför Munktellmuseet i Eskilstuna har ett gammalt lokomotiv satts på några av de äldsta spårlängderna.
Utanför Munktellmuseet i Eskilstuna har ett gammalt lokomotiv satts på några av de äldsta spårlängderna.

Förstlingen var skrotad och borta. Endast några små­delar finns kvar. Några ingenjörer föresatte sig dock att bygga loket på nytt, och år 2004 var det färdigt. En av dem är Lars-Erik Lundin, mera känd som Arostomten och Gustav Wasa II. Han bruk­ar alltid vara med på Birger-Jarl-dagarna i Kolbäck. På så vis lärde både jag och NA Bergqvist känna honom. Fredagen den 8 april 2011 var både Lars-Erik och jag med på NA Bergqvists jordfästning i Kolbäcks kyrka. Lars-Erik tyckte, att jag kunde behöva vara med om något annat under denna resa och frågade, om jag dagen därpå ville följa med ner till Eskilstuna och åka med Förstlingen II.

Munktellmuseet – ett teknikhistoriskt museum

Enda tänkbara svar på denna fråga var givetvis ja. Jag fick ligga över i Lars-Erik och Karin Lundins gästrum, och på lördagen åkte vi ner till Eskilstuna. Vi var tre man i bilen, ty även en av Lars-Eriks grannar hörde till gruppen kring Förstlingen. Här nere i Eskilstuna finns ett stort Munktell-museum, där Förstlingen II är en av de stora klenoderna. Sveriges tio första lokomotiv kom från Eskilstuna, och Munktells fabriker har haft stor betydelse för Sveriges teknikhistoria. Här finns mycket att titta på. Mycket betydelsefullt är, att man har intresseföreningen Förstlingen II, som då och då lägger ut järnvägsspår på asfalten utanför museet och kör sitt lokomotiv fram och tillbaka.

Många museer i Eskilstuna

Barnen jublade över att få åka med detta riktiga lok, och de tyckte att det var jätteroligt att få langa fram brädstumpar till ångpannan. På denna korta rälslängd hade loket inte någon vagn, utan alla åkte på loket. Även jag åkte med ett stort antal gånger. Dessutom finns Eskilstuna stadsmuseum (tidigare Faktorimuseet), Konstmuseet och Klosters kyrka på nära håll. Inne i stadsmuseet återfinner man Förstlingen som modell. Detta lilla lokomotiv åker fram och tillbaka, om man trycker på en knapp.

Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa C Bengt Ohlins bok, och som minne av denna dag bad jag hjältarna i Förstlingens intresseförening att teckna sina namn i boken. Där har jag den allesammans: Lars-Erik Lundin, Claes-Henry Falck, Nils Larsson, Lars Norrman och ett femte oläsligt namn, som enligt Arostomten skall vara Lars Forsberg.

Förstlingens personal klär upp sig i tidstypiska kläder. Längst till vänster ses friherre Fabian Wrede (Arostomten).
Förstlingens personal klär upp sig i tidstypiska kläder. Längst till vänster ses friherre Fabian Wrede (Arostomten).

Att ha ett veteranlok är inte bara att elda och köra. Loket kräver mycket omta­nke, skötsel och underhåll. Före körningen skall räls läggas ut och skyddsstaket sättas upp utefter spåret. Avslutningen av dagen tog några timmar, och samtid­igt dryftade ingenjörerna tekniska frågor vad gäller lokomotivet. Jag lyssnade intresserat men begrep i stort sett ingenting. Även 1850-talets tekniska nyhet­er var nog så invecklade, åtminstone för mig.

Min beundran för intresseföreningens insatser är stor. Modeller i all ära, men historien blir gripbar och påtaglig på ett helt annat sätt, när loket kommer tuffande i skala 1:1.

Jullokomotiv med tomtar

Inför körningarna klär männen upp sig i dräkter, som är tidsenliga. Arostomten har förvärvat en gammal militäruniform. När Förstlingen II kör, är han översten och friherren Fabian Wrede. Denne var med, när Förstlingen provkördes 1853. Till jul drar männen på sig tomtedräkter, och då förvandlas Förstlingen till ett tomtelok. Arostomten förvandlas givetvis då till Arostomten. I boken skrev han sig som översten och friherren Fabian Wrede, Lars-Erik Lundin och Arostomten. Lokomotivet har användning för alla hans tre identiteter.

Tusen tack

Nu fyller vårt mer än 160-åriga lokomotiv tio år. Vi tackar för de gångna åren och önskar all lycka för många kommande årtionden. Vi behöver denna uppvisning från järnvägens barndom. Förstlingen berikar vår bild av historien. Givetvis har jag hyllat Förstlingen II och hjältarna bakom detta historiska nybygge med en sång. Här kommer den.

Förstlingen

Sveriges första ånglokomotiv
en sång av
Lars Gahrn

Sjunges som ”Gubben Noak”

Förstlingen tillverkades i Eskilstuna 1853 av Johan Theofron Munktell.
År 2004 var ett nytt exemplar av Förstlingen färdigt i Eskilstuna.
Vid Statens Järnvägars 150-årsjubileum i Nora år 2006
åkte Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf med Förstlingen.
I föreningen bakom lokomotivet märks Arostomten
(Lars-Erik Lundin i Västerås).

Eskilstuna, Eskilstuna
saknar vad som flytt.
Säg mig, ingenjörer,
vad har ni väl för er?
Jo, vårt ånglok, jo, vårt ånglok
bygger vi på nytt.

Eskilstuna, Eskilstuna
har vårt äldsta lok.
Förstlingen finns åter,
tuffar fram och låter,
finns ibland oss, finns ibland oss,
finns ej blott i bok.

Eskilstuna, Eskilstuna
saknar lämpligt spår,
men dess ingenjörer
klarar lätt malörer.
De får inte, de får inte
några gråa hår.

Eskilstuna, Eskilstuna
får ett korttidsspår.
Räls har man i mängder.
Snabbt läggs några längder,
och en bana, och en bana
fås, där loket går.

Förstlingsloket, Förstlingsloket
åker! Har du sett!
Denna bantyp gäller
på järnvägsmodeller.
Skalan är dock, skalan är dock
likväl ett till ett.

Här hörs inte, här hörs inte
oväsen och skrik.
Loket har jämt haft den
lugna, tysta kraften,
som vi önskar, som vi önskar
åt vår politik.

Förstlingsloket, Förstlingsloket,
det går aldrig tungt.
Loket börjar glida.
Bättre än att rida
är att åka, är att åka.
Allt går tyst och lugnt.

Förstlingslokets, Förstlingslokets
färd blir inte lång:
framåt, sedan backa.
Vi bör bara tacka.
Korta framsteg, korta framsteg
är ju världens gång.

Förstlingsloket, Förstlingsloket
sköts av personal,
som klarar det mesta.
Svara kan de flesta
om sitt ånglok, om sitt ånglok
vad än förs på tal.

Arostomten, Arostomten
byter klädedräkt.
Ty i detta skede
är han baron Wrede.
Inspektören, inspektören
hälsar stramt men käckt.

Arostomten, Arostomten
går i uniform.
Järnvägsinspektören
gör ibland honnören.
Ståtlig är han. Ståtlig är han.
Han tar folk med storm!

Förstlingsloket, Förstlingsloket
är en stor klenod
i Munktells museum,
värd ett högt Te Deum,
mer än avbild, mer än avbild,
mer än minnesstod.

Klicka här för denna artikel som pdf

Gästgiveriet i Kolbäck och medeltidsmarknaden

En hel tältstad växer upp mellan Kolbäcks gästgivaregård och Kolbäcksån i början av augusti månad. Då anordnas medeltidsmarknaden Birger-Jarl-dagarna i Kolbäck i Hallstahammars kommun i Västmanland. Platsen är väl vald. Här befinner man sig mitt i en tätort, men på denna plats känner man sig halvvägs ute i naturen. Gästgiveriets trädgård ligger vid Kolbäcksån, som omges av rik växtlighet utefter stränderna. Från trädgården har man utsikt mot ett av brofästena efter gamla Herrevadsbro.

Marknad med rikt utbud

Kolbäcks marknad – ett tältläger mellan Gästgiveriet och Kolbäcksån. Foto: Lars Gahrn.
Kolbäcks marknad – ett tältläger mellan Gästgiveriet och Kolbäcksån. Foto: Lars Gahrn.

Här i tältlägret möter man ett rikt utbud av allehanda, som skiftar år för år. Här kan man köpa smycken, många av dem kopior eller efterbildningar av medel­tida original. Musik­instrument av vikingatida eller medeltida slag finns också till salu. Den verkliga publikfram­gången blev dock ett träkar från Sätra brunn. Det skulle fyllas av vatten (från Kolbäcksån), och folk skulle här i karet genomgå Spa-behandling. Denna nyhet i utbudet blev genast omskriven i Vestmanlands Läns Tidning, och så började halva Hallstahammar undra vem som skulle hamna i detta kar. Förmodligen kom flera besökare till marknaden endast för att titta efter, vem som hade hamnat i baljan.

Gustaf Wasa på första sidan

På marknaden kan man möta åtskilliga människor, klädda i medeltida kläder, bland andra Hans Majestät Konung Gustaf Wasa. Mannen i fråga lystrar i vardagslag till namnet Lars-Erik Lundin eller kanske ännu hellre vid tillnamnet Arostomten. Han är glad och snäll och har glimten i ögat. När VLT:s reporter dök upp, fick han tag i en likaledes medeltidsklädd representant för det täcka könet, och så tog de en svängom till Detlev Brieses vevlira. På måndagen kunde de tre se sig själva på förstasidan i VLT (Daniel Gustafsson, Tillbaka till medeltiden och Hektisk helg i Hallsta, VLT 6/8 2012 s. 1 och 10).

Dagarna före marknaden hade Lundin hört sig för, hur mycket det skulle kosta att hyra en dräkt av Gustaf Wasas snitt. Jo, det skulle kosta 500 kronor, ty efter varje uthyrning kemtvättas kläderna.
– Hur mycket kostar det, om jag köper dräkten?
– Sju hundra.
– Då köper jag den!

Svensk folkmusik – en rik skatt

Gästgivareparet Marianne och Jarmo Koskela anordnar Kolbäcks marknad. Foto: Lars-Erik Lundin.
Gästgivareparet Marianne och Jarmo Koskela anordnar Kolbäcks marknad. Foto: Lars-Erik Lundin.

Man måste verkligen säga, att dessa pengar satsades väl. Några dagar senare syntes han på VLT:s första sida, och den reklam, som han samtidigt gjorde för gamla Kolbäck, hade kostat 10 000-tals kronor, om man hade varit tvungen att betala för den.

Detlev Briese spelade på sin lira eller ”vevlira”. (Den senare benämningen är sentida, och Briese föredrar därför det enkla ordet lira.) Tonerna går fram mycket bra även utomhus, fastän ljudet inte är högt. Tydligen har man anpassat instrumentet för utomhusbruk. Jag började tala om, hur mycket tyskarna hade betytt för svenskt musikliv, och jag hoppades att få veta mer i detta ämne, men Briese talade istället om svensk folkmusik, som han beundrar och anser sakna motsvarighet på andra håll i Europa. Detta har jag hört även andra invandrare eller utländska musikanter säga. Svensk folkmusik är tydligen ovanligt rik och mångskiftande vid en internationell jämförelse.

Ung man i riddarrustning

Lars Gahrn berättar om Kolbäcks gästgiveri. Foto: Lars -Erik Lundin.
Lars Gahrn berättar om Kolbäcks gästgiveri. Foto: Lars -Erik Lundin.

Med på marknaden fanns även smeden Isak Krogh, en ung man, som hade smitt en egen riddarrustning. Han erbjöd mig att få vandra runt i rustningen, men det skulle ta en halvtimme att klä på sig den, och den väger 35 kilo. Tanken att gå omkring med 35 kilo utöver den vanliga tyngden, när jag fem eller sex timmar i sträck visade runt på marknadsområdet och däromkring, var inte tilltalande, och efter en viss självövervinnelse tackade jag nej till hans lockande erbjudande. I stället klädde han själv på sig sin rustning och blev flitigt fotograferad, kanske lika flitigt fotograferad som självaste Gustaf Wasa. Om man vill bli fotograferad, gäller det alltså att skaffa iögonenfallande och ovanliga kläder. Inre egenskaper betyder ingenting. Om man som Lundin och Krogh har inre egenskaper av stort värde, är dessa visserligen inte något hinder för fotografering, men de är alls inte nödvändiga.

Maria Lang har bott här

Färgglada dräkter och färgstarka marknadsdeltagare.
Färgglada dräkter och färgstarka marknadsdeltagare.

Där fanns mycket att ta del av, men besökare behöver även mat. Kolbäcks Gästgiveri är en förut­sättning för marknaden. Här finns vackra matsalar med högklassig konst och utsikt ner över Kolbäcksån. Gästgivareparet Jarmo och Marianne Koskela är arrangörer av Birger-Jarl-dagarna och lägger ner ett halvt omänskligt arbete på förberedelser och verkställ­ande av uppgjorda planer. Här på gästgiveriet kan man också hyra rum och ligga över. Själv vill jag be alla läsare att inte välja rum nummer 13, ty detta trevliga rum vill jag ha för mig själv. Välj i stället exempelvis rum nummer 12, Maria Langs rum. Också detta rum är utmärkt att bo i. (Jag har bott även där.) Den kända deckarförfattarinnan bodde ofta på Gästgiveriet, och en av hennes deckare, ”Vem väntar på värdshuset” (från 1972), utspelar sig på gästgiveriet här i Kolbäck. Det bästa med denna deckare är att inget av de ruggiga morden har skett i verkligheten. Gästgiveriet i Kolbäck är en fridens boning med många trevliga människor. Kom och pröva på själva någon gång! Detta är ett ställe, som ni kommer att minnas (och förmodligen även återvända till).

Klicka här för denna artikel som pdf