Total mobilisering på Bohus fästning

Aldrig tidigare hade jag hört så många glada rop och sett så många livfulla barn på Bohus fästning. Detta kända utflyktsmål vid Nordre älv har fått nya herrar, och dessa har satsat på verksamheter för barn. Denna inriktning är mycket framgångsrik. Barnen har givetvis sina föräldrar och syskon med sig eller farföräldrar eller morföräldrar. Satsar man på barn och ungdomar, får man alla åldrar till fästningen. Däremot är det inte lika lätt att få dit barn och ungdomar, om man satsar i första hand på de vuxna.

Bejaka dina drömmar, och lek!

I denna silhuett av tornet Fars hatt kan man kasta in bollar genom öppningarna. Foto: Lars Gahrn.

Ulf Karmark, känd ägare till Mariebergs gård och ordförande för Bohus Elfsborghs Caroliner, har tagit över den gamla borgen tillsammans med fastighetsmäklaren Jan Erik Axelsson, även känd som konung över Locks rike (i Kungälvs Ytterby). Här har han byggt en villa i borgstil. Hans bror Mats Axelsson byggde en riddarborg på berget ovanför sitt hem i Dotorp i Kärna. Ett viktigt budskap från bröderna Axelsson är, att man skall bejaka sina drömmar och leka, oavsett om man är vuxen eller inte. Detta är så sant som det är sagt. Här på fästningen får både barn och vuxna släppa sitt allvar och släppa fram sin lekfullhet. Vad möter då besökarna på slottet? Vid uppfartsvägen finns ett plank med två medeltida människor avbildade. Vid platsen för ansiktena finns två ovala hål. Besökare kan stå på baksidan och sätta ansiktena i hålet. Därefter kan de fotograferas som äkta medeltidsmänniskor. Föredrar de äkta kläder framför målade, kan man låna medeltidskläder i tornet Fars hatt.

Många lekmöjligheter

Denna klippa har blivit en utmärkt rastplats.

I borgen finns också en uppblåst hoppborg. Där finns bågar, pilar och måltavlor, så att man kan ägna sig åt bågskytte. Man kan ägna sig åt hopptävlingar med käpphästar. Åt käpphästarna finns ett uppbyggt tak. Därunder förvaras dessa kusar, så att de inte behöver bli blöta vid regnoväder. Barnen kan vidare åka på en häst, som rullar på räls. Med en lans skall de träffa en uppsatt sköld eller andra mål. Man kan ägna sig åt dragkamp, pussel och olika slags spel. Man kan gå på styltor och försöka hålla balansen på en bräda, som är lagd över en rulle.

Färja och kanoner

Äntligen är Bohus fästning återigen bestyckad.

Redan innan Axelsson och Karmark tog över hade en linfärja byggts för att trafikera dammen. Man står på en flotte och drar i en tross, som är fäst i motsatta stranden. På detta sätt drar man färjan över dammen. Jag var snabb med att skynda ned till dammen. Jag färjade mig över några gånger. När fler besökare dök upp, erbjöd jag dem ”Västsveriges ofarligaste sjöresa”. (Dammen är nämligen både liten och grund.) Jag färjade över sju eller åtta sällskap på detta sätt. Äntligen fick jag en liten sjöresa denna sommar! Bohus Elfsborghs Caroliner har som bekant en mycket uppskattad och ofta anlitad artilleriavdelning. Tack vare Karmark och hans karoliner har fästningen äntligen återigen blivit bestyckad. Karmark skall själv få beskriva bestyckningen: ”Vi har faktiskt tre kanoner just nu: två stycken sexpundskanoner, en på hjullavett vid yttre borggården och en fast vid spiraltrappan. Dessutom har vi en tvåpundskanon, som vi skjuter svensk lösen med varje lördag och söndag klockan 12.00.”

Avrättningar

Färjan över dammen är en trevlig farkost, som erbjuder ”Västsveriges ofarligaste sjöresa”.

I ett utrymme av fästningen visar man olika sätt att avrätta brottslingar. Där finns både bödelsyxa och galge. Klokt nog hade man bundit upp galgens snara så högt, att ingen kunde komma åt den. Ibland kan det vara farligt att leka, och man bör inte ta några risker. En silhuett föreställer tornet Fars hatt. Man skall kasta till måls mot denna silhuett och försöka träffa öppningarna i kulissen.

Troner och riddarsal

Kungen skulle ha en högre trongavel än drottningen. Jämlikhet var ännu inte uppfunnen.

I tornet Fars hatt finns sedan länge en utställning om fästningens historia med en välgjord modell, som visar hur slottet såg ut på 1600-talet. Här finns två tronstolar med gotiska, alltså upptill spetsiga, gavlar. Den ena är betydligt högre än den andra. Konungen skulle med andra ord ha en tronstol, som stack upp högre än drottningens. Ojämlikheten skulle markeras med stolens höjd. En våning upp i tornet finns en riddarsal med två rustningar och därutöver två hjälmar och en huva. Hela tiden spelas medeltidsmusik här i tornet för att skapa rätt stämning. Christian IV lär ha eldat med apelsinträ i borgen, för att sprida behagliga dofter vid högtidliga tillfällen. Kanske skulle man på sikt även kunna sprida aromatiska dofter här i Fars hatt?

98 procent kött

Av mycken lek blir människan hungrig. Man blir hungrig också av att följa livliga barn i spåren. Mariebergs gård har som bekant en gårdsbutik, där man kan köpa kött. Tillagat kött (liksom glass) kunde inhandlas i en försäljningsbod, som på något sätt hade körts upp till borggården. Här fann jag självaste Ulf Karmark och hans hustru Annelie, som serverade allmänheten. Bägge är arbetsmänniskor. Karmark har förklarat, att alla som är anställda på fästningen, skall arbeta. Ingen skall vara enbart administratör och ha enbart skrivbordsarbete. Detta är mycket klokt. Om alla har med kunder och besökare att göra, får man en helt annan känsla för verksamheten. Man begriper vilka behov som finns; man har lättare att begripa vad som skall främjas och utvecklas. Ulf och Annelie Karmark lever alltså som de lär. Själv åt jag en korv med 98 procent kött. Nar jag hade gjort så, insåg jag, att jag aldrig förut hade ätit en korv med så mycket kött. Korven smakade kött. ”Sådana korvar mättar”, sade Annelie Karmark. Hon hade rätt. Jag åt med andakt och blev mätt.

Fästningsholmens alvar

Utanför fästningen kan man lätt upptäcka flera gamla stenbrott.

Karmarks satsar på djurhållning. De har får som betar rent här och var i Kungälv och gör en viktig insats genom att förhindra igenbuskning. På Fästningsholmen har fåren gjort en viktig insats genom att återskapa det öppna landskapet. Fästningsverken upptar endast mindre delen av denna klippiga ö. Borgens försvarare har i äldre tid på alla sätt hindrat beskogning och igenbuskning på holmen. Angripare skulle inte finna skydd eller snår att gömma sig i. Tack vare betesgången är det öppna bergslandskapet tillbaka. På södra sidan av ön får man snarast en förnimmelse av Ölands alvar. Det är en upplevelse att vandra fram på berghällarna här. Fåren vet vad de skall äta och vad de skall gå förbi. Kungsljus är giftiga och lämnas därför kvar. Det är en stor upplevelse att gå på Fästningsholmens alvar och se de gula Kungsljusen sticka upp som höga spiror. Givetvis har man inte tagit bort alla träd. Här finns många tallar men även ett och annat lövträd. Stenen är rödaktig. Tack vare betesgången kan man tydligt se, att stenhuggare har brutit sten här och var på holmen. Ett av fästningens torn kallades Röde torn, eftersom det är byggt av rödaktig sten. Man hade inte gått långt för att finna denna sten.

Total mobilisering för fästningen

Axelsson och Karmark har med andra ord genomfört ”total mobilisering” på och för Bohus fästning. Alla anställda skall arbeta på fästningen, även fåren.

Lars Gahrn

Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn