Bohusläns första storhetstid

Inföll Bohusläns första storhetstid under äldsta stenåldern? Ja, enligt arkeologernas senaste rön drog Bohuslän till sig mycket folk, många jägare och fiskare, redan för 12 000 år sedan. Våra bygder hörde då till samma kulturkrets.

Fiskare från söder

Kartan visar Hensbackakulturens huvudområde.
Kartan visar Hensbackakulturens huvudområde.

Bohusläns öde har under senare årtusenden berott på tillströmningen av sill. De stora sillperioderna ledde till ökad befolkning och ökat (men ack så flyktigt) välstånd för detta kustlandskap. Så har det varit redan under vår äldsta stenålder. Redan under äldsta tid skall förhållandena i Bohuslän ha varit ytterst gynnsamma för både fiskar och sälar. Dessa bytesdjur drog till sig fiskare och jägare. Arkeologerna anser numera, att stenåldersmänniskor, som tillhörde den nordtyska Arensburgkulturen, sommartid färdades i båt upp till svenska Västkusten för att fiska och jaga säl. Här gav de upphov till de så kallade Hensbackaboplatserna, som är så många, att arkeologerna häpnar över hur tätt fyndplatserna ligger. Även landet vid Göta älvs mynning hörde till denna kulturkrets. Detta land utgjorde dess sydligaste område. Ett fynd av en pilspets har gjort Kållered mycket känt i dessa sammanhang. Åtskilligt har skrivits i detta ämne.

Lou Schmitt återkommer

Lou Schmitt vid stranden av Kattegatt.
Lou Schmitt vid stranden av Kattegatt.

Nu är arkeologerna tillbaka med en tankeväckande och väl genomtänkt artikel, som har offentliggjorts i den arkeologiska tidsskriften Popular Archaeology den 1 juli 2018. Artikeln heter ”The Hensbacka culture group and regional migrations 12 000 years ago”. Den är skriven av Lou Schmitt och Stephan Larsson. För en västsvensk är namnet Lou Schmitt välbekant. Han har skrivit och forskat mycket om Västsveriges stenålder. Lou Schmitt kommer från USA och bodde under en tid i Kållered. Nu bor han sedan många år i Frillesås. Här kan han vandra utefter Kattegatts strand vid de vattenvägar, där Bohusläns kolonisatörer en gång för mycket länge sedan kom i båt. Landskapet har dock förändrats avsevärt och genomgripande sedan den tiden.

Stora jaktlag ersattes av smärre

Det, som jag har skrivit hittills, har Schmitt och hans lärda vänner skrivit förut, men i föreliggande uppsats kan de gå längre i sina slutsatser. Stenåldersmänniskorna ägnade sig åt renjakt därnere i söder. (Då fanns renar även i Nordtyskland.) Dessa renjakter har att döma av stora fynd av pilskaft krävt många jägare och mycket samarbete. Många människor har alltså samarbetat i stora jaktlag. Detta samarbete bör ha lett till stambildning eller fört samman befintliga stammar till fastare enheter. Fisket och säljakten utefter den svenska västkusten krävde dock knappast något omfattande samarbete. Man kan tänka sig, att enstaka fiskare och jägare skulle kunna klara sig på egen hand. Har de nya förhållandena i Bohuslän lett till att de stora samarbetsenheterna har brutits upp till många smärre? Ja, arkeologerna menar, att så bör det rimligen ha gått till.

Färder åt norr

Kolonisatörerna från Bohuslän har spritt sig vidare till Norge, i första hand till landet kring Oslofjorden. Tidigare har man helt enkelt menat, att stenåldersmänniskorna bara följde efter den smältande inlandsisen. Arkeologerna bakom uppsatsen fördjupar denna bild. De påpekar, att den täta ansamlingen av jägare och fiskare i Bohuslän måste ha lett till att det blev svårare att lika snabbt och enkelt fylla sina förråd på de gamla platserna. För att inte tvingas lägga ner för mycket tid och arbete på jakt och fiske har vissa jägare och fiskare därför dragit sig norrut till nya och hittills inte utnyttjade fiskeplatser och jaktplatser i södra Norge.

En sannolik bild

Dessa händelseutvecklingar kan givetvis inte bevisas utifrån fynden. Man arbetar i stället med ”sociologiska modeller”. Utifrån sina undersökningar från olika kulturkretsar kan forskarna urskilja vissa återkommande mönster för mänskligt beteende och mänsklig verksamhet. Nu tillämpar man dessa mönster på Västsveriges äldsta stenålder. På så vis kan man få fram en åskådlig bild, som är både möjlig och sannolik.

Lars Gahrn

Annonser

Händelserik nationaldag i Locks Rike

Den, som har varit i Locks Rike, vill gärna återvända dit. Högtidlig invigning av kungaborgen skedde 2015, och lördagen den 15 juli 2017 hade alla återigen möjlighet att komma in i detta rike mot erläggande av en ”gränsavgift” (eller snarare inträdesavgift) vid gränsstationen.

Locks Rike i Rollsbo

Konungaborgen i Locks Rike. Foto: Lars Gahrn.
Konungaborgen i Locks Rike. Foto: Lars Gahrn.

En och annan läsare undrar nog vid det här laget, vad detta är fråga om. Låt mig förklara! I västra Rollsbo i Kungälvs Ytterby har Jan Erik Axelsson och hans maka Ann-Marie låtit bygga en stor villa i fornnordisk och medeltida stil. Han har också samlat marker, som tillhörde hans farfarsfar, den indelte soldaten Lock, till en större enhet, som han kallar Locks Rike. Kung och drottning i detta rike är han själv och hans hustru. Invigningen skedde som sagt 2015. När ett av deras barnbarn skulle döpas, beslöt han och frun att på nytt ställa till med marknad, uppträdanden och stridsövningar nedanför borgen (eller villan).

Salutkanoner i Locks Rike

Salutkanonerna stod uppställda framför borgen.
Salutkanonerna stod uppställda framför borgen.

Sedan 2015 hade det inglasade uterummet på husets baksida fullbordats. Dessutom hade ett par skeppskanoner anskaffats och satts upp på lavetter framför huset. (Ännu fattades dock lavetternas hjul.) Kanoner finns alltså – i likhet med allt annat – till salu, om man bara vet vart man skall vända sig. (De lär för övrigt inte ha varit dyra.) När jag såg kanonerna, dök genast frågan upp: Varför skaffar man inte ett par salutkanoner till Bohus fästning? Vore det inte trevligt för Kungälvs kommun att kunna hälsa en del av sina gäster med kanonsalut? Kanonskott kunde bli ett uppskattat inslag i nyårsfyrverkerierna. Med kanonskott kunde man på valdagen tillkännage att vallokalerna öppnade. Bengt Rosander föreslog för många år sedan, att kanoner skulle anskaffas till Bohus fästning. Jag instämmer.

Verklighetsnära Caroliner

Pippi Långstrump lärde barnen rida.
Pippi Långstrump lärde barnen rida.

Bohus Elfsborghs Caroliner hade ställt upp med en så manstark skara rytteri och fotfolk, att den räckte till såväl försvarare som angripare av borgen. Carolinerna är en stor tillgång för Västsverige. De har nu lång erfarenhet av att framföra krigsspel och framför allt av att skaffa vapen, kläder och annan utrustning av så tidstroget slag som möjligt. Genom lång och trogen tjänst har deras persedlar blivit ingångna och snyggt nötta. Denna lördag var en av sommarens varma dagar. Under förberedelserna gick de därför omkring i skjortärmarna. Man kunde därför se byxorna ordentligt. Dessa plagg hade blivit mycket nötta på grund av ridning och sittande på träbänkar. De hade också förlorat en del av sin färg. Utifrån måttet av förslitning och urblekning borde man kunna säga vilka, som hade varit med längst och mest. Jag känner igen många av dem sedan många år tillbaka och kunde fastslå, att så var det. De verkliga veteranerna hade mest slitna och mest urblekta uniformspersedlar.

Lappade ryttarbyxor

Så var det även i verkligheten. Man bytte inte ut ett klädesplagg på den tiden förrän plagget var utslitet och föll sönder på kroppen. De karolinska krigarna bör med åren ha blivit ganska luggslitna. I Linköpings museum förvaras en karolinsk uniform. Särskilt byxorna är värda en närmare granskning. Gustaf Näsström skriver: ”De skinnskodda knäbyxorna är hårt slitna och flitigt fodrade med randiga linnebitar, vilkas karakteristiska mönster skulle kunna vägleda en textilhistoriker längs Rålambs väg genom olika ryska provinser ned till Turkiet.” (Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige II, Kulturhistorisk bilderbok om Vasatid och karolinsk tid, Sthlm 1948, s. 254-255.)

Stor brandsäkerhet

Harald Stake och hans kära maka bjöd på utmärkt och rolig teater.
Harald Stake och hans kära maka bjöd på utmärkt och rolig teater.

Carolinerna var med i krigsspelet. Svenskarna under sin konung Miguel Odhner försökte erövra Locks Rike med anledning av att dess konung inte hade skattat för inkomster från verksamhet utanför Locks Rike och med anledning av att Locks konung inte hade följt gällande bygglov. Krigsspelet genomfördes alltså med glimten i ögat och med anspelning på verkliga motsättningar, som jag inte känner till någonting om. Annars var själva krigsspelet verkligt nog med kanoner och kavallerianfall. Dagen var varm. Överallt var det torrt. Carolinerna var ytterst noggranna med brandsäkerheten. De hade vattenspänner till hands, om någon gnista skulle falla ned i det torra gräset. Generalordern löd: brandsläckning går före allt annat. Jag såg rentav en karolin, som släckte sin cigarettfimp i en burk med läskedryck. (Detta hände före slaget.) Noggranheten var stor, och inte minsta tillbud inträffade.

Framstående skådespelare

Mycket visades under dagens lopp. Trumslagare och soldater tågade upp till borgen, där Locks egen flagga hissades och nationalsången (Locks Rikes egen) sjöngs. För barnen fanns ponnyridning med Pippi Långstrump, hoppborg och bågskytte. Arkadia Trolleri visade trolleri i skämtsam form. Kärna Revysällskap spelade upp Kerstin Olssons teaterstycke ”De’ kunde blett värre – ett gränsfall”. Här fick vi följa landshövdingen Harald Stake (skickligt spelad av Jörgen Söderström), som skulle försvenska de motsträviga bohusläningarna och få dem att betala tyngre skatter. Skådespelarna har tydligen alla varit med länge i leken. De spelade mycket bra med kroppsspråk, ansiktsuttryck och snärt i replikerna. Här har vi amatörskådespelare, som är fullt jämförliga med professionella. Även dräkter och rekvisita hade valts med omsorg.

Högtidligt dop

Det högtidliga dopet.
Det högtidliga dopet.

I nationaldagsfirandet ingick dop av kungaparets senaste barnbarn, Ed Arvedahl. Detta förrättades av rikets hovpredikant, kyrkoherde Peter Bratthammar, som gav oss undervisning om dopet. Varje kristen, som själv är döpt, kan förrätta dop, och dop kan förrättas var som helst. Gud vill att vi skall leva i gemenskap med honom. Därför upptar han oss genom dopet som sina barn och medlemmar i sin kyrka. Alla kyrkor, som finns i världen, erkänner varandras dop. De döpta ingår därför i ”världens största nätverk”, som omfattar 2,3 miljarder (2 300 miljoner) människor. Tack vare dopet kan vi också ta emot Nattvarden. Vi har en Gud, som kan förlåta allt. Vi människor kan inte förlåta allt, men Gud kan. Som dopfunt användes en stående trästock, vars övre kortända hade en grund urgröpning för vattnet. Efter väl förrättat dop, märkte kyrkoherden, att stocken hade sugit åt sig vattnet. Kyrkoherden såg i detta ett predikoämne: När vi känner oss avhuggna, kraftlösa och förbrukade, har vi all anledning att begärligt suga i oss Guds ord. Även vid dopet medverkade karolinerna. Med dragna värjor bildade de ett ”järnvalv”. Under detta valv tågade de stolta föräldrarna fram med lille Ed.

Lev dina drömmar

Här fanns många programpunkter. Barnen fick möta en drake. Kenta Pedersen sköt med pil och båge från hästryggen. ”A Clear Band” spelade 60-talsrock ”med ös”. Kungen av Locks Rike trodde, att 60-talsrock för det uppväxande släktet kunde låta nog så medeltida. Så är det kanske också, men de tre programpunkterna hade jag inte tillfälle att vara med om. Många tänkvärda sanningar sades. Miguel Odhner, för dagen konung av Sverige och Kungälv, framhöll: ”Det är viktigt att ha roligt och leva sina drömmar.” Jan Erik Axelsson inskärpte än en gång: ”Förverkliga det som du har tänkt dig!” Som synes lever han som han lär. Det tackar vi för.

 

Lars Gahrn

 

 

 

 

 

 

Hyllningssång
till
konungaparet i Locks Rike
och Locks slott

Jan Erik och Ann-Marie Axelsson

av
Lars Gahrn

2017

Sjunges som den kända sången:

”Om man inte har för stora pretentioner”.

Här i Rollsbo finns en dal,
rätt så lång och länge smal.
Bygden omges runtomkring av skog och grönska.
Här bland bergen finns en vrå,
en idyll med frid som få.
Här finns nog det mesta, som man brukar önska.

Under salig Lockens tid
var domänen stor och vid.
Den har splittrats senare på många händer.
En ny storhetstid har grytt
ty Jan Erik har på nytt
samlat och förenat dessa spridda länder.

Riket har vi återfått.
Lock har nu återuppstått.
Men var finns – så frågar vi – konungaslottet?
Riken bör ju ha en borg.
Men Jan Erik drar försorg
om den saken, och med tiden har vi fått det.

Kungar ägnar sig åt fejd,
somliga helt utan hejd,
men Jan Erik är jämt mild och snäll till sinnes.
Han blir dock en smula klämd
av kommunens byggnadsnämnd
och då visar han de lejonklor, som finnes.

Vår Jan Erik har jämt haft
seg uthållighet och kraft,
och då får han ju med tiden övertaget.
När han lägger manken till,
säger man: ”Gör som han vill!”
Byråkraterna gav efter vid det laget.

Man skall våga sticka upp
som en konung eller tupp.
Man bör inte ständigt följa jantevanan.
Man bör våga träda fram
under festlighet och glam
och till toppen av sin flaggstång hissa fanan.

                                         Mitt bland funkis har vi fått
ett detaljrikt sagoslott,
ja, en kungaborg, som prunkar i Locks Rike.
Man befinner sig på glid
mellan mången skönhetstid.
Därför har Locks kungaborg knappt här sin like.

Detta är ett riktigt slott,
mera än en herrgård blott.
Här finns torn, och stora stenblock bygger grunden.
Taket har en smyckad kam.
Egen flagga fladdrar fram.
Rött och grönt ses lysa stolt mot himlarunden.

Viking liksom riddersman
skulle säga: ”Kungen kan
välja bästa inslagen från skilda tider.
Långhus korsades minsann
med stenborgar. Stolt och grann
blev hans borg, och mycket gärna bodde vi där.”

Pris för sitt corps-de-logi
får vår drottning Ann-Marie,
när hon pyntar och möblerar i gemaken.
Allting kan beskrivas kort:
Här är allt av bästa sort,
ty hon vägledes av Skönheten och Smaken.

Lockens släkt har blivit van
att som hemvist för sin klan
se den kungaborg, som tronar högst på höjden.
Den, som tas emot som gäst,
tycker livet är en fest.
Varje gäst blir mycket snart en mycket nöjd en.

Här finns skog och öppna fält,
som har plats för stånd och tält
och för övningsplats åt våra krigarskaror.
Marknadsstånd ses då och då.
Här finns allt, som man kan få,
när en köpman salubjuder sina varor.

Många lockas hem till Lock
utan något lock och pock,
endast vägledda utav ett gynnsamt rykte.
Här i denna vackra vrå
får man höra: ”Ack!” och ”Åh!”
Alla tycker vad de andra förut tyckte.

Det är bra att ej bli skild
från en viktig förebild.
Det är lärorikt att vistas i Locks Rike.
Då och då föds en idé,
när man har något att se.
Detta slott skall – hoppas jag – få någon like.

Till att tacka är jag snar:
Tack, o höga kungapar!
Bröd och skådespel är passande för mängden.
Kan man finna bättre plats
än inunder ert palats,
i Locks Rike, på den gröna slagfältsängden?

Kungaparet i Locks Rike.
Kungaparet i Locks Rike.
En av krigarna fotograferad nedanför kungaborgen.
En av krigarna fotograferad nedanför kungaborgen.
Skickliga ryttare kan stå upp i sadeln.
Skickliga ryttare kan stå upp i sadeln.
Hovpredikanten Peter Bratthammar gjorde nationaldagen stilfull och högtidlig.
Hovpredikanten Peter Bratthammar gjorde nationaldagen stilfull och högtidlig.
Det inglasade uterummet anslöt stilfullt till borgen.
Det inglasade uterummet anslöt stilfullt till borgen.

Samerna – en symbol för Sverige

Varje hembygdsgård har både ett och annat, som man inte har sett förut. Med stora förväntningar följde jag med Mölndals-Postens och Kungälvs-Postens tecknare Anders Johansson på en biltur till Dalens hembygdsgård i Svartedalen, som ligger inom Kungälvs numera mycket vidsträckta kommun. Mina förväntningar infriades redan när vi rullade fram mot gården.

”En kragemärr”

”Kragemärr” eller ställning för torkning av bönor. Foto: Lars Gahrn.
”Kragemärr” eller ställning för torkning av bönor. Foto: Lars Gahrn.

Där ute på fältet stod en ”kragemärr”. Så heter det på äkta bohuslänska, men hemma i Mölndal lär man ha kallat sådana torkställningar för bönor för ”bönkrakar”. Sådana eller liknande hade funnits även i min hembygd, men där hade de försvunnit före mannaminne. Henric Hallmar (1896 – 1978) hade dock hört talas om dem. Från Mölndal är inte några bilder kända med påföljd att jag omedelbart gick ut på fältet och fotograferade Dalens ”kragemärr” från olika vinklar. En sådan finns i bruk på annan plats i södra Bohuslän, berättade Anders. Innan potatisen slog igenom, var bönor ett mycket viktigt födoämne.

Gjutjärnsreliefer

Folkkonsten har ägnats stor uppmärksamhet alltsedan nationalromantikens dagar. Folk prydde sina hem med konstverk även bland de breda folklagren. Kistebreven har man skrivit om och beundrat, men vem har skrivit om gjutjärnskaminerna? De är hopsatta av gjutna plattor, som har reliefer på sin yta. I Dalens hembygdsgård fick jag se Johannes Döparen, Adam och Eva vid kunskapens träd samt Nattvardens instiftande. Dessa gjutjärnsreliefer är ofta betydande konstverk. Särskilt Nattvardens instiftande här var välkomponerad.

Drottning Kleopatra

Drottning Kleopatra av Egypten med en orm i högerhanden.
Drottning Kleopatra av Egypten med en orm i högerhanden.

Helt oförmodat stötte jag på en egyptisk drottning uppe på vinden. Vad kan man inte finna i en välutrustad hembygdsgård? Där finns en stor oljemålning, som visar drottning Kleopatra av Egypten med blottad barm. I högerhanden håller hon en liten orm, som hon hade plockat upp ur en skål med fikon. (Så gick det till, enligt en vanlig uppfattning, när man smugglade in ormen till den fångna drottningen.) Hon står i begrepp att lägga ormen mot sitt bröst för att på detta sätt ta sig själv av daga. Hon höjer blicken mot himlen. En konservator har lagt ner mycket arbete på denna målning, men hembygdsfolket blev besviket, när tavlan värderades. Målningens ekonomiska värde motsvarar på intet sätt dess konstnärliga värde. 1800-talsmåleri är lågt värderat i våra dagar.

Broderade bonader

Samerna är symbolen för Sverige.
Samerna är symbolen för Sverige.

Sydda och broderade bonader var förr mycket vanliga väggprydnader i hemmet, men de har nu försvunnit från väggarna. Kanske anser man deras budskap vara alltför högtidliga och deras bilder alltför tidsbundna. Det är stor skada. Bonader och gobelänger har sedan urminnes tider prytt väggarna, men nu är det i stort sett slut med denna sed. Jag brukar alltid titta på broderade bonader. Här i Dalens hembygdsgård finns en mycket intressant sådan. På den står några ord ur vår nationalsång, nämligen: Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord. För att återge orden i bild ses i bakgrunden vita fjäll och några granar. I förgrunden ses två ackjor (lappslädar) med en lapp i varje och två renar som dragdjur. Orden fjällhög och Nord illustreras alltså av fjäll och samer.

Samerna representerar det svenska

Bonaden ger belägg för ett känt men i våra dagar förbisett förhållande, nämligen att vi andra svenskar alltid har varit stolta över vår samiska befolkning och den samiska kulturen. I våra dagar framhäver man gång på gång, att samerna har blivit illa behandlade och ringaktade. Givetvis kan man finna belägg för sådant i vår långa historia, men även alla andra svenskar har av och till behandlats illa eller ringaktats. Bonaden visar, att man har varit så stolt över Lappland och våra samer, att man kunde låta dem representera det mest svenska eller mest nordiska, som man kan tänka sig. Bonaden i Dalens hembygdsgård är en tankeställare för oss alla.

Gott vatten

En av flera sevärda byggnader.
En av flera sevärda byggnader.

Dalens hembygdsgård hade ytterligare en sällsynthet, nämligen gott dricksvatten. Bohusleden, det vill säga vandringsleden genom landskapet, går förbi i närheten av gården. Därför har man skyltat vid leden och upplyser om att vandrarna kan fylla på sina vattenflaskor vid hembygdsgården. Dagens naturmänniskor vill inte gärna dricka vatten från sjöar och bäckar. Därför är deras vattenflaskor ofta tomma. Vandrarna gör gärna en avstickare fram till gårdens pump, där man kan fylla på. Även jag gick fram till pumpen för att smaka på vattnet, som smakade friskt och utmärkt. Jag blev upplivad av det goda vattnet och uppmanade de två värdarna: ”Tappa vattnet på flaskor, och sälj det på hembygdsmarknader! Här på landet har ni egna brunnar med bra vatten i var och varannan gård, men i tätorterna får de vatten från Göta älv. Där i tätorterna skulle folk nog kunna köpa så bra brunnsvatten.” Även dricksvattnet kan vara en anledning att ta sig hit. Jag har redogjort för det som jag fastnade för, men givetvis kommer andra att uppmärksamma annat. Här finns mycket att se och uppleva.

Klicka här för denna artikel som pdf

Sjöslaget vid Nya Varvet – ett 300-årsminne

Med Karl XII och Peder Tordenskiold bägge i farten på svenska Västkusten kunde krigshistorien inte bli annat än livlig. År 1717 – för jämnt 300 år sedan – laddade Karl XII upp för ett nytt fälttåg mot Norge. Tordenskiold försökte slå ut de svenska baser, som var viktigast för detta fälttåg, nämligen Göteborg och Strömstad. Året 1717 blev därför händelserikt här på Västkusten.

Dynekilen 1716

Alltsammans kan ses som en upprepning av 1716 års händelser. Karl XII företog då ett fälttåg mot Norge och trängde fram till Kristiania (Oslo), som besattes av svenska trupper. Fästningen Akershus försvarades dock av norrmännen. Efter ett tag tvingades Karl XII att dra sig tillbaka. Han försökte förgäves överrumpla fästningen Fredriksten. Svårigheterna att få fram matförråd och belägringsartilleri var stora på de norska vägarna. Från Göteborg sändes då en transportflotta mot Norge. Den 27 juni 1716 gick Peder Tordenskiold och hans örlogsfartyg till anfall mot transportflottan. Tordenskiold erövrade eller förstörde skeppen. Karl XII tvingades att utrymma Norge. Tordenskiold hade gjort en stor insats för sitt land. Sjöslaget i Dynekilen gick till historien.

Göteborg var väl befäst

Peder Tordenskiold – en man med skarp blick, alltid redo för strid, djärv och ofta framgångsrik.
Peder Tordenskiold – en man med skarp blick, alltid redo för strid, djärv och ofta framgångsrik.

År 1717 skulle han göra allt han kunde för att upprepa den bravaden. Denna gång slog han till mot flottbasen Nya Varvet strax utanför Göteborg och mot Strömstad, där stora förråd samlades för det norska fälttåget. Göteborg och Göta älvs mynning var starkt befästa med batterier och fästningsverk. För en fiende, som funderade på att anfalla, kunde läget te sig tröstlöst, men där fanns svagheter. Dem upptäckte Tordenskiold, och givetvis var han ivrig att utnyttja dem. Den samlade eldkraften från alla svenska kanoner vid älvens mynning var fruktansvärd, men försvaret var spritt på flera enheter. Man kunde anfalla dem en i taget, och då tedde de sig inte längre lika fruktansvärda. Avståndet mellan staden Göteborg och Nya Älvsborg, dess fästning, var mycket långt. På grund av älvens uppgrundning kunde man dessutom inte ha de stora krigsfartygen inne i eller intill fästningsstaden Göteborg.

Fyra åtskilda enheter

Örlogsvarvet låg därför ursprungligen ute i förstaden Majorna vid Stigberget, på den plats, där Sjöfartsmuseet nu står. Även här blev det för grunt för de största skeppen. År 1700 flyttades örlogshamnen följaktligen ännu längre västerut till en plats väster om Klippan och platsen för den raserade fästningen Gamla Älvsborg. Lars Gathenhielm, kanske mera känd som Lasse i Gatan och konungens kapare, fick hyra Gamla Varvet. Så låg de där som pärlor på en tråd: fästningsstaden Göteborg, Gamla Varvet, Nya Varvet och Nya Älvsborg. Om en av enheterna anfölls, kunde de andra inte göra mer än möjligtvis skicka förstärkningar.

En avriggad eskader

Arvprinsen Fredrik av Hessen (senare konung Fredrik I av Sverige) var en djärv och skicklig kavalleriofficer, som fick många viktiga befäl i Sverige under det stora nordiska krigets slutskede. Han förde befäl i sjöslaget vid Nya Varvet 1717.
Arvprinsen Fredrik av Hessen (senare konung Fredrik I av Sverige) var en djärv och skicklig kavalleriofficer, som fick många viktiga befäl i Sverige under det stora nordiska krigets slutskede. Han förde befäl i sjöslaget vid Nya Varvet 1717.

Vid Nya Varvet låg huvuddelen av Västkusteskadern, som var stark. En eskader är dock farlig för fienden enbart om den är bemannad, riggad och försedd med förråd. De flesta fartygen var dock inte bemannade, riggade och försedda med förråd. Efter sjutton år av krig mot alla grannar led Sverige brist på allting. Nya Varvet var mer ett fartygsförråd än en örlogsbas. Då och då gick något av de utrustade skeppen förlorat. Vid sådana tillfällen kunde man utrusta något av skeppen, som låg i beredskap. Vid flera tillfällen fick Lasse i Gatan hyra något av kronans örlogsskepp. Tack vare lyckade kaperier hade han alltid gott om pengar. Därför kunde kan värva dugligt sjöfolk, om inte annat utomlands, där spanska tronföljdskriget nyss hade avslutats. Många kapare hade därför blivit arbetslösa och tog tacksamt emot möjligheten att fortsätta sin verksamhet under befäl av Lasse i Gatan. Fartygsförrådet vid Nya Varvet var värdefullt. Förr eller senare kunde skeppen komma till användning. Man hade all anledning att befara att fler skepp än vanligt skulle utrustas nu, när svenskarna måste skeppa stora förråd norrut efter Bohuskusten till Strömstad.

Lasse i Gatan hjälpte till

Tordenskiold var fast besluten att slå till. Han kände till det mesta om fienden, men svenskarna var inte mindre välunderrättade vad gäller Tordenskiold. De förberedde sig på att försvara sin örlogsbas och sitt fartygsförråd. Lasse i Gatan hjälpte till med alla skepp, som han för tillfället hade i närheten. Om Tordenskiold lyckades förstöra Nya Varvet, var det lätt att räkna ut, att han skulle gå vidare och försöka förstöra även Gamla Varvet, som var Lasses bas. Lasses kapare gjorde stor skada på Danmarks och Norges handel. Att bränna både kaparfartygen och deras varv var givetvis en önskedröm för Tordenskiold. Lars Gathenhielm visste vad som gällde och ställde alla tillgängliga skepp till försvarets förfogande.

Våldsam beskjutning och små förluster

När Tordenskiold den 3 maj 1717 seglade in i Älvsborgsfjorden och kom i närheten av Nya Varvet emottogs han av kanoneld från ankrade svenska fartyg och från strandbatterier. Han utsattes också från eld av handgevär. På land stod infanteriförband och sköt mot danskarna. Den ömsesidiga beskjutningen varade sex timmar och en halv. På grund av stort skottavstånd och dålig träffsäkerhet var förlusterna – som vanligt i sjöstrider – uppseendeväckande små. Tordenskiold räknade in 52 döda och 119 sårade. Två av hans galärer – men inget av de större fartygen – hade tagits av svenskarna. Han hade inte nått sina mål, men hans kraft var obruten. Vem som helst kunde räkna ut, att han skulle slå till igen – här eller någon annanstans.

Ingen förföljelse

Sjöstrid – fullt så våldsamt gick det dock inte till vid Nya Varvet.
Sjöstrid – fullt så våldsamt gick det dock inte till vid Nya Varvet.

Befälhavare på svensk sida var viceamiralen Olof Strömstierna och arvprinsen Fredrik av Hessen (sedermera konung Fredrik I). Lasse i Gatan var som bekant invalidiserad och har väl inte kunnat vara med i striden. Möjligen har han följt händelseutvecklingen från land, men för så vitt jag förstår saknas uppgifter om, vad han hade för sig, och var han befann sig under slaget. Svenskarna förföljde inte Tordenskiold, vilket på många sätt var mycket klokt. Gathenhielms båda fregatter, som var fullt rustade, hade blivit illa åtgångna under kanonaden. Kronans örlogsskepp var nog inte fullt rustade och ej heller bemannade med sjöfolk. De var nog mer att betrakta som flytande batterier, som man hade förankrat tvärsöver älvmynningen. Med segelfartyg kan det vara farligt att gå in i fjordar och älvmynningar. Vinden måste vända först, innan man kan segla ut igen. Tordenskiold hade inte varit Tordenskiold, om han hade bekymrat sig över att bli fast i älvmynningen framför de svenska kanonerna. Som alla stora krigare hade han tur. (Om man inte har tur, blir man aldrig en stor krigare!) I rätt stund vände vinden, och Tordenskiolds eskader gled västerut, bort från de svenska kanonerna.

Onsala och Strömstad

På Nya Varvets kyrkogård står en minnessten med namnen på dem av Kungliga Flottans män, som miste livet under beredskapsåren. Borde man inte på något sätt även minna om dem, som stupade här 1717 och 1719? Foto: Lars Gahrn.
På Nya Varvets kyrkogård står en minnessten med namnen på dem av Kungliga Flottans män, som miste livet under beredskapsåren. Borde man inte på något sätt även minna om dem, som stupade här 1717 och 1719? Foto: Lars Gahrn.

Närmaste målet blev Lars Gathenhielms Onsala, där Tordenskiold brände en repslagarbana och Lasse i Gatans moders gård, men svenskt kavalleri hindrade honom att bränna Gathenhielms skeppsvarv. En bränd repslagarbana och en bränd gård var verkligen inte mycket. Viktigare än Göteborg var dock Strömstad med sina stora magasin, avsedda för det norska fälttåget. Den 8 juli slog Tordenskild till mot Strömstad. Här fanns inte några svenska örlogsskepp utan Tordenskiold hade enbart att kämpa mot svenska landbatterier. Svenskarna led brist på kanonkulor, och när eldgivningen från de svenska kanonerna började mattas, trodde Tordenskiold att tiden var inne för landstigning och erövring. Svenskarna hade dock starka infanteriförband, som nu dök upp mellan klipporna och sköt så täta och förödande salvor, att Tordenskiolds folk stupade över varandra. Själv fick han två kulor i sig och undgick med knapp nöd att tas till fånga. Även denna gång var det dags att avblåsa striden. Han hade dock inte förlorat något enda av sina fartyg; antalet stupade och sårade var lågt. Den största framgången för svenskarna var tvärtom att Tordenskiold miste befälet över den danska eskadern på Sveriges västkust. Följden blev, att ingenting hände till sjöss, och att Danmark inte hade någon större nytta av sin starka och välutrustade flotta. Trägen vinner dock. Tordenskild kom igen. Under 1719 lyckades han – ensam! – vända krigslyckan och skapa förutsättningarna för en fred, som var mycket fördelaktig för hans konung och fosterland. Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne.

Små förluster i strid

Visst drabbades danska flottan av vissa förluster genom Tordenskiolds oförvägna strider, men här som alltid drabbades flottorna av störst förluster genom att örlogsskepp helt enkelt seglade på grund i dåligt kända farvatten. Strax efter striden vid Nya Varvet seglade hans ena linjeskepp på grund. Det sattes i brand för att inte svenskarna skulle ta över skeppet. Detta var en mycket svår förlust. Tordenskiolds båda linjeskepp hade aldrig varit med om anfallet mot Nya Varvet. (De befarades vara alltför djupgående för dessa farvatten.) Det ena av dessa stora och värdefulla fartyg gick alltså förlorat ändå. Manskap miste man genom sjukdomar och därigenom att båtsmännen helt enkelt föll ned i vattnet och drunknade, när de klättrade omkring i riggen för att sätta segel eller bärga segel. Dessutom rymde många av sjömännen från det hårda livet till sjöss så snart de fick tillfälle.

Minnesmärke önskas

Nya Varvets förnämliga bebyggelse är en stor sevärdhet. Här finns mycket att beskåda och ta del av, bland annat tre minnesstenar. Dock saknas minnesmärke över 1717 års stora sjöslag och Tordenskiolds förnyade påhälsning 1719. I Strömstad finns en stor minnessten till minne av striden 1717. Något liknande vore verkligen önskvärt också för Nya Varvet.

Läs vidare

Tordenskiold tillhör de mycket omskrivna historiska gestalterna. Här kommer endast två av många möjliga hänvisningar:

Lars Ericson, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, Lund 1997. (På sidorna 193 – 200 behandlas attacken mot Göteborg. Boken ger en utmärkt beskrivning av sina ämnen.)

Tormod Lökling, Slaget om Strömstad, artikel i: Allt om Vetenskap: Tema Historia, nummer 5, 2017 (s. 32 – 37). Artikeln är väl illustrerad, detaljrik och sakkunnigt skriven.

Klicka här för denna artikel som pdf

Munkedals Jernväg bjuder på ”Perrongteater”

”Perrongteater” – detta ord hade jag inte stött på tidigare, men sommaren 2017 gavs perrongteater på Åtorps station vid Munkedals Jernväg. Ordet är lätt att begripa och betyder just vad man skulle vänta, nämligen friluftsteater på perrongen invid tåget.

Skickliga skådespelare

Perrongteaterns tre skickliga skådespelare hade tåget som bakgrund och verklig kuliss. Foto: Lars Gahrn.
Perrongteaterns tre skickliga skådespelare hade tåget som bakgrund och verklig kuliss. Foto: Lars Gahrn.

Tre teaterelever dramatiserade delar av järnvägens historia. De hade satt sig in i dessa historiska frågor och hade en dramatiseringsförmåga långt över det vanliga. På några få minuter hann de med att dramatisera industrialismens genombrott, landsvägslokomotivet, som föregick järnvägen, rallarnas liv och leverne samt kyrkans ibland avvisande inställning till järnvägarna. Enligt en utbredd uppfattning var järnvägar synd, på grund av det rörliga livet och allt som detta medförde. Alla tre ungdomarna hjälptes åt att dramatisera landsvägslokomotivets framfart, mycket uttrycksfullt, skickligt och roligt. Rallarna uppvaktade ortens vackra flickor och kunde inte undvika att slåss om flickorna. I detta sammanhang fick vi en beskrivning av ”rallarsvingen”. Scenerna växlade snabbt utan att vi åskådare märkte något jäkt. Man lyckades även i några fall att skifta klädedräkt mellan varven.

På perrongerna har mycket hänt

Rallarna har upptäckt en av bygdens fagra döttrar och styrker sig med en sup, innan de vågar sig fram till henne.
Rallarna har upptäckt en av bygdens fagra döttrar och styrker sig med en sup, innan de vågar sig fram till henne.

Avslutningsvis gjorde prästen och prästdottern sitt högtidliga och värdiga inträde. Den tredje skådespelaren böjde sig då framåt och blev en läspulpet. Detta hade möjligen också en symbolisk innebörd. Dramatiseringen genomfördes raskt, med stor säkerhet, skickligt och uppfinningsrikt. De tre teatereleverna hade tidigare dramatiserat delar av Trollhättans historia i Nohabs smedja. De har arbetat för Innovatum i Trollhättan. Uppslaget att spela perrongteater är utmärkt. Väldigt mycket har utspelat sig på stationernas perronger: avsked, möten och överläggningar. Förr brukade kungligheterna tas emot på järnvägsstationerna av stora mottagningskommittéer. Jag kan inte låta bli att berätta en historia, som jag har fått höra av Bengt-Åke Berggren, själv polis.

Kunglig scout mötte annan scout på perrongen

Prins Gustaf Adolf, far till Carl XVI Gustaf, kom med tåg till Göteborgs Central och mottogs på perrongen av landshövdingen och andra högre befattningshavare. För ordningens skull var en polis med för bevakning. Prinsen själv hade många uppdrag inom scoutrörelsen. När han fick se polisen, sade han: ”Vad roligt, att ni ville komma och möta mig. Då kan vi diskutera nästa scoutmöte.” Även polisen hade uppdrag inom scoutrörelsen. Mottagningskommitténs höga befattningshavare lär ha blivit snopna, när de fann, att polisen blev mest uppmärksammad av prinsen.

Statshemlighet röjd på perrongen

Prästen predikar om järnvägens syndfullhet.
Prästen predikar om järnvägens syndfullhet.

Folk samlades på perrongerna inte bara för att välkomna gäster utan även för att vinka av resenärer, som de kände, när dessa skulle resa iväg. År 1881 var kronprins Gustaf (sedermera Gustaf V) giftasvuxen. (Han var född 1858.) Därför började man fundera över, om han kanske kunde ha fler ärenden i Tyskland, när han skulle fara till Berlin på den tyske tronföljarens bröllop. Konung Oscar följde sin son till järnvägsstationen och hade givetvis många i sitt följe. ”Man och man emellan viskades det också att när kungen följt sin son till järnvägsstationen skulle han ha sagt så att det hördes av de närmast kringstående: ’Följ din egen böjelse – jag vill på intet sätt påverka ditt beslut.’” (Waldemar Swahn, Gustaf V: Landsfadern och människan 1858 – 1938, Sthlm 1938, s. 63.) Därmed var den statshemligheten (eller åtminstone familjehemligheten) röjd på perrongen. Kronprinsen for till Tyskland för att söka efter en lämplig maka.

Många tänkbara ämnen för perrongteatern

Perrongteatern har många ämnen, som ligger nära till hands. Järnvägsinvigningar var mycket stora tillställningar. De brukade förrättas av Hans Majestät Konung Oscar II. Ingen har invigt så många järnvägar som han. Vill man ha en stor föreställning, passar en järnvägsinvigning med Oscar II mycket bra. (Jag menar givetvis någon skådespelare, som spelar kungen.) Utdelning av ved och kol under världskrigens ransoneringar kunde också vara tacksamma ämnen liksom lastning och lossning av godsvagnar. Posthantering och utväxling av postsäckar skulle på samma sätt kunna dramatiseras. Perrongteatern har äkta kulisser: lok och vagnar. Bättre än så kan det inte bli.

Perrongteater – nytt ord och ny verksamhet

Ordet perrongteater saknas i Svenska Akademiens Ordbok. Jag frågade en av skådespelarna, om de hade lånat ordet från annat håll, eller om de hade myntat det själva. Hon kunde inte erinra sig, att de hade hört ordet i andra sammanhang. Munkedals Jernväg och de tre skådespelarna har av allt att döma gett oss ett nytt ord och en ny verksamhet, nämligen perrongteater. Kanske har dock en viss teaterverksamhet även tidigare skett vid museibanorna, men mycket talar för att ordet perrongteater är nytt. När jag sökte på nätet, fann jag enbart perrongteatern i Munkedal.

Järnvägar och synd

Järnvägar betraktades av många som synd. Prosten i Solberga, Henrik Florus Ringius, höll på sin tid en järnvägspredikan, som trycktes. (Henrik Florus Ringius, Med järnvägen inbryter en ny tid: Predikan i Solberga pastorats kyrkor sommaren 1907, Gbg 1907.) Han visar sig vara så vidsynt, att han ser både fördelar och nackdelar med järnvägarna och allt vad de för med sig. Denna predikan borde ges ut i faksimil och läggas ut på nätet. Den är ett viktigt vittnesbörd om hur bohusläningarna såg på sina järnvägar.

Ångloket måste repareras

I detta hus nere vid hamnen bodde Gustaf B. Thordén i sin ungdom. Han åkte med järnvägen, när han hade ärende upp till Munkedal.
I detta hus nere vid hamnen bodde Gustaf B. Thordén i sin ungdom. Han åkte med järnvägen, när han hade ärende upp till Munkedal.

Andra museijärnvägar har all anledning att ta efter Munkedals Jernväg och själva anordna perrongteater. En av anledningarna till att jag återigen dök upp i Munkedal var, att jag redan på förhand begrep, att denna teater var både sevärd och värd att skriva om. Huvudanledningen till mitt besök var dock själva järnvägen. Banan är ovanligt omväxlande med många sevärdheter. Här har vi den lilla järnvägen med de stora sevärdheterna. För närvarande arbetar man hårt med att få ihop pengar till ånglokets ångpanna. Man behöver ungefär 700 000. Årligen får man in drygt 200 000 kronor i biljettintäkter. Reparationskostnaden är alltså en väldig summa. Alla har möjlighet att vara med och lämna ett bidrag.

Thordénstiftelsen – en viktig bidragsgivare

Gustaf B. Thordéns stiftelse har gett ett stort bidrag (170 000). Thordéns far tjänstgjorde som hamnchef nere vid Munkedals hamn vid Gullmaren. I sin ungdom fiskade Thordén i fjorden. Sedan tog han tåget och åkte Munkedals Jernväg upp till Munkedal, där han sålde fisken på torget. Fadern var noga med att även han skulle betala biljetten. Detta fick jag veta i Jernvägskafét. Thordéns släkthistoria är på många sätt förknippad med järnvägen. De flesta som åker med järnvägen gör det som jag för nöjes skull, men ibland händer det, att folk, som bor nere i hamnen, tar järnvägen ner till sina hem. Nyttotrafiken är kvar.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Kungliga badbyxor saknar helt politisk symbolik

Hur skall man hinna med alla programpunkter under Marstrands sekelskiftesdagar? Tyvärr kan man inte vara med överallt, men man kan återkomma år efter år. Uppskattade programpunkter återkommer nämligen. Att döma av publiktillströmningen tycks programpunkterna vara uppskattade.

Sjungande trädgård

Skönsjungande ungdomar i Villa Arugas trädgård. Foto: Lars Gahrn
Skönsjungande ungdomar i Villa Arugas trädgård. Foto: Lars Gahrn

I år, söndagen den 20 augusti 2017, fick jag vara med om Marstrands sjungande trädgårdar, Marstrands motsvarighet till Babylons hängande trädgårdar. Jag hade tänkt att gå raka vägen till Villa Aruga, men jag blev genast förd på avvägar. När jag steg i land, ljöd glad och kraftfull musik från andra hållet. Jag styrde genast kosan dit. Så småningom hamnade jag dock vid Villa Aruga, som nära nog var en hängande trädgård, högt belägen och med utsikt mot havet i nordväst. Fyra ungdomar spelade och sjöng. De hade ett trevligt framförande med väl valda visor. Det kan visserligen vara svårt att göra sig hörd utomhus, men har man en mindre arena som denna upphöjda trädgård, kan man göra sig hörd utan att anstränga sig. Marstrands besökare bjöds på trevliga miniatyrkonserter, och ungdomarna fick en övning i konsten att framträda.

Klosterkyrka i Marstrand

Även detta år visades Marstrands kyrka, som har en rik historia och många sevärdheter. Kyrkan var en klosterkyrka för franciskanernas kloster (egentligen konvent) i Marstrand. Kvar från den tiden finns pelarbaser och kapitäl från de två pelare, som bar upp kyrkans valv. Kapitäl och baser är nu prydnader överst på kyrkogårdens grindstolpar. Inne i kyrkan har triumfkrucifixet blivit kvar genom århundrandena.

Drillflickor och musikkår

Drillflickorna i cowboyutstyrsel samlar sig inför sitt nummer.
Drillflickorna i cowboyutstyrsel samlar sig inför sitt nummer.

De båda dagarnas höjdpunkt är konung Oscar II:s ankomst till Marstrand på kungafartyget Drott (numera i stället ångaren Bohuslän). Före konungens ankomst underhöll Kungälvs musikkår och Kungälvs drillflickor. Musikkåren håller hög klass. Musikerna har dessutom blåsinstrument, som hörs bra även utomhus. (Musikkårerna var avsedda för utomhuskonserter och spelning under marsch.) Drillflickorna är enastående. Jag har sett många drillflickor i och med att jag intresserar mig för musikkårer, men Kungälvs drillflickor går utanpå allt. De är mycket dansanta men har även akrobatiska talanger. Till min stora förvåning har jag aldrig kunnat upptäcka några missar, fastän turerna är många och svåra och genomförs med häpnadsväckande snabbhet. Flickorna måste vara mycket vältränade och starka. Trots många och svåra nummer, ibland framförda i stark värme, förefaller de inte ens bli trötta. Andra kan lätt få t-tröjorna genomblöta av svett, men på drillflickornas plagg ses inte ens några våta fläckar. Svåra framträdanden gör artisterna ofta allvarliga och bekymrade, men Kungälvs drillflickor ser alltid ut att vara obekymrade och glada. Deras energi och glädje smittar. De höjer stämningen.

Cowboydans

Vild galopp framställs som dans.
Vild galopp framställs som dans.

Drott (eller rättare sagt ångaren Bohuslän) var försenad, men detta var enbart en fördel, eftersom musikkåren och drillflickorna då gav ett par extranummer. Flickorna framförde en cowboydans, klädda i vita hattar, blå kortbyxor, gula tröjor, bruna västar och röda halsdukar, en mycket tilltalande färgharmoni. (Dräkter byts till varje nummer och är mycket väl komponerade färgmässigt.) Flickorna framställde cowboys, som red, sköt med pistol, svingade lasso och så vidare, allt mycket skickligt och genomfört i rasande tempo. Mycket åskådligt och skickligt. När man som jag börjar bli gammal, behöver man bli uppiggad genom att möta ungdom, fart och fläkt samt glädje. Drillflickorna är utmärkta glädjespridare. Musikkårens musikstycken fungerar på samma sätt.

Stor scenpersonlighet spelar stor scenpersonlighet

Höga herrar låter alltid vänta på sig, brukar man säga, men till slut kom Bohuslän och konung Oscar, spelad av Anders Arnell. Konung Oscar var en stor vältalare med stor vana att framträda inför offentligheten. När han blev konung, kom alla i hans omgivning att uppträda underdånigt och vördnadsfullt. Konungen kände ökad säkerhet och fick en förhöjd självkänsla. Anders Arnell spelar med stor skicklighet en monark, som älskar att framträda och som älskar att tala. Alltsammans låter mycket bra, men tankeinnehållet är ibland svårt att urskilja. Det ena ämnet hänger inte alltid ihop med det andra, men sådant märker man inte, om talaren pratar medryckande och inlevelsefullt. Arnell kan den konsten. Han karikerar skickligt och kärleksfullt en scenpersonlighet med förhöjd självkänsla. Man kan säga, att en stor scenpersonlighet spelar en stor scenpersonlighet.

Konungen doppade sig

Utan att ge avkall på sin kungliga värdighet sjunger Hans Majestät Konungen ett av Elvis Presleys sångnummer tillsammans med folkets barn.
Utan att ge avkall på sin kungliga värdighet sjunger Hans Majestät Konungen ett av Elvis Presleys sångnummer tillsammans med folkets barn.

Konungen steg upp i Gustaf V:s jaktbil (en Buick av 1929 års modell) och for genom staden. Så småningom anlände han till Södra Strandverket, där Kungadoppet skulle genomföras. En samling tappra kvinnor och män i heltäckande baddräkter av äldre modeller stod redo att doppa sig i det inte alltför varma vattnet. Till de tappra kvinnorna och männen sällade sig även Hans Majestät, som behöll amiralsmössan på och till allmänhetens förvåning visade sig ha röda badbyxor. Folk uppmärksammar ju allt vad konungar har och gör och vill lägga in djupsinniga tolkningar även i smärre enskildheter. Man frågade, om de röda byxorna speglade konungens politiska uppfattning. Hans Majestät svarade då, att han var kommunist.

Opolitiska badbyxor

Glatt och otvunget samspråk har alltid kännetecknat Hans Majestät Konungens umgänge med Marstrands badgäster.
Glatt och otvunget samspråk har alltid kännetecknat Hans Majestät Konungens umgänge med Marstrands badgäster.

Jag kan hysa viss – ehuru givetvis högst begränsad – förståelse för, att detta, måhända helt oväntade, besked från Hans Majestät Konungen kan komma att oroa hans undersåtar i Marstrand med omnejd, särskilt om det skulle spridas av oansvariga pressorgan. En svensk utrikespolitisk omsvängning skulle kunna leda till ett amerikanskt handelsembargo och FN-sanktioner. Vår livsnödvändiga import av basvaror som jeans, Coca Cola, Barbiedockor och Bob Dylan-skivor skulle därmed kunna äventyras. Såsom kunglig hovkrönikör, inriktad på badortshovet på Marstrand, torde jag kunna med nära nog fullständig visshet betyga, att Hans Majestät Konungen behagade skämta angående sin politiska hållning, emedan Han aldrig tidigare torde ha givit uttryck för sympatier åt angivet håll utan snarare motsatsen. Vad gäller de röda badbyxorna bör påpekas, att rött är den kungliga färgen. Röd är konungamanteln, som Hans Majestät bär vid riksdagens högtidliga öppnande. Röd är purpurn, som är alla furstars kännemärke. Tyvärr har dock vänstern usurperat denna kungliga färg med påföljd, att konungarna beklagligtvis allt mindre har börjat använda denna sin egen färg. Dock har konung Oscar velat bibehålla rött åtminstone i sina badbyxor. Lyckligtvis har inte bara vänstermän börjat använda rött utan även – som en motvikt – mer samhällsbevarande element, till exempel jultomten. De röda badbyxorna bör alltså inte tolkas politiskt utan snarare ses som ett Kungligt traditionsbevarande. Vilket härmed intygas, ex officio, på nådig befallning

Lars Gahrn

leg. kunglig hovkrönikör vid badortshovet på Marstrand

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Allmogedräkter avbildade i Kareby kyrka

Djävulen är anledningen till att jag fick syn på en av de kulturhistoriskt mest värdefulla sevärdheterna i Kareby kyrka. Jag borde nog säga, att berättelsen om djävulen var anledningen. När Anders Johansson och jag besökte Kareby kyrka, visades vi omkring av kyrkvärden Ingvar Hurtig, som började berätta om kyrkmålningarna.

Djävulen rev ner stegen

Två män en häst och en kyrka, som kan ha haft Kareby kyrka som förebild. Del av väggmålning från 1751 i Kareby kyrka. Foto: Lars Gahrn.
Två män en häst och en kyrka, som kan ha haft Kareby kyrka som förebild. Del av väggmålning från 1751 i Kareby kyrka. Foto: Lars Gahrn.

År 1751 höll kyrkomålaren Lars Holm på med att måla bibliska tavlor på innertaket. Han hade klättrat dit upp på en stege. När Holm arbetade där under taket, hörde han en hög röst säga: ”Varför målar du mig så ful?!” Lars Holm hade målat av djävulen, och denne var högst missnöjd med avbildningen. I vredesmod rev djävulen ner stegen. Där satt kyrkomålaren nu fången under taket och kunde inte komma ner. När han satt där, hörde han ljudet av en häst utanför kyrkan. Fanns där en häst, borde där även finnas människor. Kyrkomålaren började ropa. Gubben och gumman, som ägde hästen, skyndade in i kyrkan och reste stegen.

Två män och en häst

Männen och hästen på väggmålningen med förtydligande ytterstreck.
Männen och hästen på väggmålningen med förtydligande ytterstreck.

Lars Holm var mycket tacksam och målade av såväl gubben och gumman som deras häst på kyrkans vägg. Så berättade man. Hur mycket som kan vara sant av detta må vara osagt, men två personer (antagligen två män) och en häst är avbildade på en av målningarna jämte en kyrka, som man anser vara Kareby kyrka i äldre tid. Varken kyrkan eller männen och hästen har någon hemortsrätt på denna tavla, som visar Abrahams offer. Hade inte kyrkvärden berättat denna sägen, skulle jag antagligen ha missat de båda männen och hästen. De är små och allt annat än iögonenfallande.

Dräkthistorisk källa

Axel Sparre i allmogedräkt. Målning av Axel Sparre, utförd mot slutet av 1600-talet.
Axel Sparre i allmogedräkt. Målning av Axel Sparre, utförd mot slutet av 1600-talet.

Kareby kyrka har många dyrgripar och stora sevärdheter. Bortser man från det andliga värdet och ser främst till det kulturhistoriska värdet, är dessa två män en av de allra största sevärdheterna. I Bohuslän finns – liksom i de flesta andra landskap – åtskilliga folkdräkter eller bygdedräkter, men dräkterna från Bohuslän är sena. De är 1800-talsdräkter. Äldre tiders dräktskick tycks inte ha överlevt, och andra källor är svåra att finna. Lars Holm har dock givit oss en avbildning av stort värde. Här får vi veta, hur ett par män kunde vara klädda år 1751 och säkerligen långt dessförinnan. På den tiden dröjde det länge innan modena växlade. Hur är då de båda männen klädda? Kanske har färgerna mattats en del under årens lopp, och dessutom råder halvdunkel i kyrkorummet. Ändå går färgerna fram efter mer än 250 år.

Hög mössa

Kareby kyrka – en helgedom med många sevärdheter. Foto: Lars Gahrn.
Kareby kyrka – en helgedom med många sevärdheter. Foto: Lars Gahrn.

Den högra mannen står upp. Han har en kort grå jacka, brunaktiga knäbyxor och gråa strumpor. Så långt är klädseln på intet sätt uppseendeväckande, men på huvudet har han en hög mössa med uppvikt nederkant. Denna gråbruna mössa tycks vara av samma slag som mössan på en betydligt kändare bild. Axel Sparre målade mot slutet av 1600-talet en bild av sig själv, iförd allmogekläder och dansade med en allmogekvinna (eller möjligen adelsdam i folklig dräkt). På huvudet har Axel Sparre en sådan hög mössa med uppvikt nederkant (eller möjligen bräm). Den andre mannen, som tycks sitta ner, vänder ryggen till. Han har en svart eller gråsvart slokhatt, grå kort rock och röda byxor. Benen syns inte, och vi vet därför inte hur byxorna såg ut längre ner. Den förstnämnde mannen står som sagt upp och stöder sig på en stav, som var ett vanligt tillbehör till den tidens dräkter, men som märkligt nog – vad jag vet- inte ingår i någon enda nutida folkdräkt eller bygdedräkt.

Allmogedräkter

Med undantag för de knallröda byxorna är färgerna således mycket dämpade. Det ena som det andra visar, att Lars Holm har avbildat allmogekläder, vilket gör målningen ännu värdefullare. Vad gäller herrskapskläder vet vi betydligt mer än i fråga om allmogens dräkter. Tack vare sägnen om kyrkomålaren Lars Holms mellanhavanden med hin håle har uppmärksamheten blivit fäst på en kulturhistoriskt mycket värdefull tavla.

Läs vidare

Inga Arnö Berg och Gunnel Hazelius Berg, Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige (Västerås 1975). På sidan 34 ses Axel Sparres kända målning. Bohusläns dräkter behandlas på sidorna 84-87.

Klicka här för denna artikel som pdf