Karolinska officerare värnade riksdagens makt

Karl XII:s död medförde omedelbart enväldets fall och riksdagens pånyttfödelse. Enväldet visade sig vara ett kort mellanspel i Sveriges långa historia. Enväldet tillkom under 1680- och 1690-talen på grund av den högadliga rådsregeringens misslyckanden och kravet på en stark ledning under skånska kriget. När kriget bröt ut 1674, fanns inte tillräckligt med pengar. Varken krigs­hären eller flottan var tillräckligt starka eller välutrustade.

Karl XII inkallade inte riksdagar

Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.
Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare Karl XI och hans nya rådgivare samt Frankrikes beskydd klarade sig Sverige utan landförluster. Följden blev, att riksrådet (den högadliga regeringen) miste sin makt, och att riks­dagen överlämnade de flesta av sina maktbefogenheter till kungen. Vid sin död 1697 var Karl XI i stort sett enväldig. Hans arvtagare, kronprins Karl, föddes 1682 och uppfostrades i enväldets tänkesätt. Som kung avgjorde han alla viktiga ärenden själv. Han inkallade aldrig någon riksdag. Vanan att söka stöd hos riksdagar var dock djupt rotad bland svenska makthavare. Under konungens vistelse i Turkiet inkallade rådet (den kungliga regeringen) en utskottsriksdag 1710 och en regelrätt riksdag 1713–1714. Båda riksdagarna visade en stark fredsvilja. Konungen befallde brevledes riksdagsmännen att fara hem. Så skedde också.

Befälhavarna tar inte ställning

Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.
Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.

Läget förändrades vid kungens död den 30 november 1718. Vid Fredrikstens fästning i Norge var den svenska huvudhären samlad. Vem skulle bli regent efter Karl XII, och hur skulle riket styras? Hären var rikets viktigaste maktfaktor. Den hade kunnat avgöra dessa frågor, men det gjorde den inte. Vid hären fanns överbefälhavaren, arvprinsen Fredrik av Hessen, gift med prinsessan Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster. Under återtåget från Fredriksten till Uddevalla försökte Fredrik på alla sätt förmå överstarna och andra höga befäl att erkänna hans gemål som drottning, men de vägrade på det bestämdaste. Walfrid Holst skriver: ”I själva verket voro de ledande bland befälen allt annat än benägna för att utan vidare erkänna Ulrika Eleonora som regent. De syntes endast fast beslutna att nu efter Karl XII:s död kasta enväldet över ända.” Både Fredrik och Ulrika Eleonora försäkrade, att prinsessan inte önskade någon envåldsmakt.

Ett obestämt ställningstagande

Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.
Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.

Några mil norr om Uddevalla nåddes Fredrik av brev från Stockholm. Han var så angelägen att ta del av innehållet, att han stannade upp på vägen och lät hämta ljus från en bondgård för att läsa breven. Av breven framgick, att både rådet (regeringen) och ämbetsverken erkände Ulrika Eleonora som drottning, och att de gav Fredrik titeln kunglig höghet. Nu kunde Fredrik förhandla med större framgång i Uddevalla. Krigsbefälhavarna förklarade här i Uddevalla, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men att enväldet måste avskaffas, om hon skulle kunna bli drottning. De ville dock inte svära någon trohetsed, ty i den gällande trohetseden nämndes enväldet. ”När ständerna kommit samman och hennes majestät blivit antagen, ville officerarna gärna avlägga den ed, som riksdagen komme att föreskriva.” (Walfrid Holst, Fredrik I, Stockholm 1953, s. 103–108.)

Befälhavarna ville inte bli kungamakare

En del av det karolinska kavalleriet.
En del av det karolinska kavalleriet.

Hela denna berättelse är på alla sätt anmärkningsvärd. Först och främst är det påfallande, att krigsbefälen vill ha bort enväldet. Diktaturer har ofta uppstått genom militärkupper, men så var det inte i Sverige. Det karolinska enväldet uppkom genom att riksdagen frivilligt avsade sig de flesta av sina befogenheter. Krigsbefälhavarna ville inte ens bibehålla enväldet. Vilket annat land har haft en så frihetsvänlig officerskår? Märkligt är också, att krigsbefälen bestämt avböjer att bli kungamakare. De hänvisar i stället till riksdagen. I det gamla Rom brukade pretorianerna (livgardet) utropa ny kejsare, och senare kunde även häravdelningar ute i imperiets provinser upphöja sina befälhavare till kejsare. I Ryssland blev man tsar tack vare stödet från regementena i Moskva eller Sankt Petersburg. I Uddevalla hänvisade krigshärens befälhavare till riksdagen. I Sverige var den politiska kulturen en helt annan än i Rom och Ryssland.

Riksdagsmän hade större frihet än befäl

Först sedan de hade fått veta, att rådet och ämbetsverken hade hyllat prinsessan som regerande drottning, gick befälhavarna med på att förklara, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men fortfarande hänvisade de till att riksdagen skulle utse henne till regent. Den karolinska officerskåren uppförde sig så exemplariskt författningsenligt, att uppförandet helt enkelt inte helt kan ha berott på plikt och frihetskärlek. Officerarna visste att de själva skulle sitta i riksdagen som riksdagsmän för adeln. Som riksdagsmän skulle de ha mycket större frihet att säga och rösta som de ville än här i Uddevalla under ordförandeskap av sin generalissimus (överbefälhavare) Fredrik av Hessen, som var gift med prinsessan. För dem var det bäst att frågorna slutgiltigt avgjordes i riksdagen. De ville inte binda sina händer på förhand.

Hårda villkor genomdrevs i Stockholm

Vad blir då kvar av ”Fältriksdagen i Uddevalla”? Trots allt hade det viktigaste avgjorts provisoriskt där. Fredrik av Hessen hade förklarat att prinsessan inte skulle göra anspråk på enväldet. Krigsbefälen hade uttalat sig för prinsessan. Om hon gav avkall på enväldet, hade de svårt att rygga detta uttalande. Det gjorde de inte heller. Enväldet föll, och prinsessan blev regerande drottning. I Stockholm genomdrev dock riksdagsmännen hårda bestämmelser, som på många sätt begränsade regentens makt. Det lönade sig att uppskjuta de bindande besluten till riksdagen i Stockholm. De karolinska officerarna var alltså skickliga taktiker inte bara på slagfältet utan även i politiska förhandlingar.

Lars Gahrn

Annonser

”Uddevalla fältriksdag” firades med pompa och ståt

I december 1718 fattades viktiga beslut i Uddevalla. Den svenska krigshären hade upphävt belägringen av Fredrikstens fästning och dragit sig tillbaka till Bohuslän. I Uddevalla överlade befälhavarna om framtiden. Krigshärens befälhavare var visserligen inte riksdagsmän, men om riksdagen sammankallades, skulle många av dem få säte och stämma på Riddarhuset. Vad de beslutade som krigsbefäl i Uddevalla sade de senare ja till som riksdagsmän i Stockholm.

Tronföljdsfrågan

Bohusläns Museum var högkvarteret under firandet. Foto: Lars Gahrn.
Bohusläns Museum var högkvarteret under firandet. Foto: Lars Gahrn.

Första beslutet hade man fattat i Norge. Efter konungens död hade krigsrådet med alla röster mot en beslutat att upphäva belägringen av Fredrikstens fästning och dra sig tillbaka till Sverige. Enigheten var långtgående. Befälhavarna hade motsatt sig ett vinterfälttåg i Norge redan före kungens död, men Karl XII hade följt sin egen vilja. Tronföljdsfrågan måste lösas. Skulle konungens syster, Ulrika Eleonora, eller hans systerson, hertigen av Holstein, efter­träda honom? Prinsessan hade fördel. Under 1713–1714 års riksdag hade man velat ta in prinsessan i rådet, det vill säga regeringen. Hon vistades i Stockholm, där ämbetsverken fanns, då som nu. Vid krigshären fanns hennes gemål, Fredrik av Hessen, som var generalissimus (överbefälhavare) under kungen. Å andra sidan vistades även hertigen av Holstein vid krigshären, men han var ung och oerfaren i maktspelet.

Fältriksdag i Uddevalla

Norrmännen hade sorgflor på sina trummor. Foto: Lars Gahrn.
Norrmännen hade sorgflor på sina trummor. Foto: Lars Gahrn.

Viktigare än tronföljdsfrågan var frågan om hur riket skulle styras i framtiden. Skulle konungen eller den regerande drottningen styra enväldigt, eller skulle regenten styra ”med råds råde”, det vill säga tillsammans med regeringen, och skulle riksdagen återfå sina makt­befogenheter? Avgörandena föll i Uddevalla. Regenten skulle styra ”med råds råde”, och riksdagen skulle återfå sina maktbefogenheter En riksdag sammankallades i januari till Stockholm, men när riksdagsmännen anlände, var alltså de viktiga besluten redan fattade. Riksdagsmännen hade dock mycket att göra med smärre enskildheter. De stora besluten var däremot fattade i Uddevalla. Dessa överläggningar i Uddevalla har träffande kallats ”Uddevalla fältriksdag”.

Viktiga händelser i Uddevalla

I Uddevalla försiggick även rent bokstavligt enväldets likbegängelse. Karl XII:s döda lekamen kördes på en trossvagn till Uddevalla, där den döda kroppen balsamerades av konungens livläkare, Melchior Neumann. Konungen sveptes i Uddevalla, och här startade hans högtidliga likfärd genom riket till huvudstaden, där han begravdes i Riddarholmskyrkan. Under några dagar i december månad 1718 skedde mycket i Uddevalla, både sådant som väckte stor uppmärksamhet och sådant som var av stor betydelse för framtiden.

Ett långt tåg

En stor scen hade byggts upp på torget. Foto: Gunnar Klasson.
En stor scen hade byggts upp på torget. Foto: Gunnar Klasson.

Lördagen den 15 december 2018 högtidlighöll Bohus Elfsborghs Caroliner Uddevalla fältriksdag, i samarbete med andra karolinerföreningar. Också från Norge kom krigsmän, klädda i uniformer från den tiden. 1718 års händelser har lett till ett nära och givande sam­arbete mellan svenska och norska militärhistoriska föreningar. Våra krigshistoriska minnen bidrar i vår tid till förbrödringen mellan Sverige och Norge. Själv är jag medlem i Bohus Elfsborghs Caroliner, men jag har inte tid att exercera utan är stödjande (och skrivande) medlem. I sorgetåget genom Uddevalla fick dock även trosskuskar och tross­kvinnor gå med i tåget. Niklas Krantz anmälde oss bägge att gå med. Vi fann allt vara ordnat på bästa sätt. Högkvarteret var Bohusläns museum, som utgjorde en av karolinernas viktigaste sam­arbetspartner. Vi fick byta om och äta lunch i rummet längst in till höger om ingången. Sedan ställde vi upp utanför museet och framme vid Kampenhof. Främst gick fanborgen, därefter kom spelet, det vill säga militärmusiken, och rytteriet. Efter ryttarna kom en trossvagn, dragen av två kraftiga bjässar till arbetshästar (ardennerhästar båda två). På vagnen låg kungens kista. Sedan kom soldaterna, avdelning för avdelning, och till sist trossfolket. Niklas Krantz och jag hade sällskap med trevliga norrmän i allmogekläder. Längst bak kom ett par renhållnings­karlar med en skyffel, en kratta och en skottkärra. De sopade upp den hästgödsel, som våra fyrbenta vänner lämnade efter sig. Allt var som sagt mycket välordnat. Renhållningskarlarna hade rentav en varningslampa på skottkärran. Den blinkade med sitt gula sken. En mulen dag i december blir det nämligen snart mörkt.

Skådespel på torget

Dramatiska motsättningar på scenen. Foto: Gunnar Klasson.
Dramatiska motsättningar på scenen. Foto: Gunnar Klasson.

Halvvägs mellan Bohusläns Museum och torget tog vi rast. Där utdelades facklor som antändes vid avmarschen. Med facklor i händerna tågade vi vidare och in på torget. Stora människoskaror kantade marschvägen, och på sina håll blev det trångt. På torget var en stor och väl upplyst scen uppbyggd. Här uppfördes ett skådespel, skrivet och regisserat av Maria Gustavsdotter. Det handlade om händelserna i Uddevalla i december månad för 300 år sedan. Förre landshövdingen Lars Bäckström spelade sin föregångare, generalguvernören Carl Gustaf Mörner, med stor bravur. Vi fick möta en vänlig, trevlig och tillmötesgående generalguvernör, som levde med i händelserna. Ungefär sådan var Bäckström själv som landshövding: vänlig, trevlig och tillmötesgående. In på scenen kom de en efter en, alla de skådespelare, som speglade tidshändelserna 1718 och krigets följder för bohusläningarna. Här kom en skomakare, som hade mistat ena armen i kriget, en flicka, som hade blivit våldtagen av en drabant, och som hade fött ett oäkta barn, Uddevalla-kvinnor som hade bakat bröd åt hären och fått betalt i nödmynt av lågt värde, en dragon, som hade blivit förvirrad av allehanda fantasifulla konspirationsteorier om kungens död, en annan soldat, som i sin djupa sorg redan hade börjat glorifieringen av den döde kungen och legendbildningen kring honom och så vidare. Med på scenen fanns prinsessan Ulrika Eleonora och hennes gemål Fredrik av Hessen. Prinsessan besökte visserligen inte Uddevalla, men i skådespelens värld hindrar ingenting, att man på en och samma scen drar samman händelser från olika platser.

Ett steg mot demokrati

Krigsbefälen hyllade prinsessan som drottning. Hon gick dem till mötes genom att avsäga sig alla tankar på envälde och genom att lova att regera ”med råds råde”, det vill säga tillsammans med regeringen, och låta riksdagen ha sina rättigheter utan inskränkning. Generalguvernören Mörner (Lars Bäckström) avslutade skådespelet med att utbringa ett fyrfaldigt leve för prinsessan och den nya tid av medborgerlig frihet och folkets självbestämmande som nu började. Uddevalla fältriksdag var ett viktigt steg på vägen mot Sveriges demokratisering. Det är viktigt att fira sådana riksdagsminnen. I sin basutställning har Bohusläns Museum med 1718 års händelser. I ett tittskåp ligger en vaxdocka, som föreställer det svepta kungliga liket. Ovanför titthålet finns en kopia av konungens dödsmask. Fältriksdagen omnämns i den förklarande texten.

Museivisningar

Deltagarna fick en vacker medalj med svart band.
Deltagarna fick en vacker medalj med svart band.

När skådespelet var slut, hade den råa decemberkylan krupit in under tröjor, undertröjor och långkalsonger. Med tända facklor tågade vi genom nattmörkret tillbaka till museet, där middag serverades i museirestaurangen. Det dröjde dock ungefär en och en halv timme innan kroppen åter var så varm som den brukar vara. Tankarna gick till våra föregångare för 300 år sedan. Hur måste inte de ha frusit och farit illa under detta vinterfälttåg! Vi hade varit ungefär ett hundra personer i tåget, både kvinnor och män. Inte mindre än ungefär sextio var kvar till de avslutande museivisningarna. Vi var så många, att vi delades upp i två stora skaror, som visades runt av två ciceroner i basutställningen. Var och en, som hade medverkat i firandet av Uddevalla fältriksdag och Karl XII:s likfärd, fick en minnesmedalj. En förutsättning för firandet var sponsorerna, som hade lämnat bidrag. Vi tackar: Källvikenstiftelsen, Thordénstiftelsen, Destination Uddevalla, Historiska Media, Uddevalla Hamnterminal, Uddevallahem, Länsförsäkringar, Uddevalla kommun och Uddevalla Energi. Tack vare dem och alla militärhistoriska föreningar har Uddevalla och ett viktigt skeende i vår historia blivit framlyfta och synliggjorda med fanor, uniformer, musik och skådespel.

Lars Gahrn

Tomtetåg i Munkedal

Ångpannan är lagad och renoverad i Småland för en halv miljon kronor. Ångloket på Munkedals Järnväg skall därmed kunna sättas ihop, sedan även åtskilligt annat har åtgärdats. Medlemmarna i Munkedals Järnväg kommer att ägna 2019 åt att sätta ihop och åtgärda sitt ånglok. Hela kostnaden beräknas till ungefär 700 000 kronor.

Tomten i skogen

Konduktören signalerar: klart för avgång. Foto: Lars Gahrn.
Konduktören signalerar: klart för avgång. Foto: Lars Gahrn.

Det är alltid roligt att återvända till Munkedals Järnväg. Detta är en utmärkt museijärnväg, som går fram genom vacker natur. En god och glad anda råder bland medlemmarna. De är ihärdiga och flitiga. Sedan sist har åtskilligt uträttats. Nyheterna om ångpannan var välkomna. Ny perrong hade byggts vid Munkedals Nedre. Där hade järnvägsmuseet dessutom förnyats. Perrongteatern fortsatte under 2018. Sedan många år tillbaka kör man tomtetåget på första söndagen i advent. Utefter banan sitter tomtar i en hydda och vinkar åt barnen. Framme vid Munkedals Nedre, som under två dagar får heta Tomtebo, får barn och vuxna möta jultomten. Varje barn får en gottepåse. De som vill får överlämna en önskelista. Tomtetåget i december 2018 blev en stor framgång. Dag Legnesjö meddelar: ”Årets Tomtetåg drog så mycket resenärer att cirka 90 % av platserna var bokade, och då hade vi en extra körning på söndagen. Både barn och vuxna verkar nöjda med vårt upplägg. Vi får se vad som eventuellt kommer till nästa år.” I december 2017 anordnade även Anten-Gräfsnäs Järnväg tomtetåg. I Munkedal är man inte oroad. Tvärtom tycks man vara stolt över att uppslag från Munkedal sprider sig till andra museibanor.

Perrongteater

Sommartid får passagerarna veta, att tomten har semester och återkommer i december.
Sommartid får passagerarna veta, att tomten har semester och återkommer i december.

Ett annat uppslag, som borde sprida sig till andra, är perrongteater. Under 2017 spelade teaterungdomar dramatiserade händelser ur järnvägens historia på perrongen med tåget som bakgrund eller kuliss. Under 2018 fortsatte andra ungdomar detta arbete. De spelade dels vid Åtorps station, dels nere i hamnen. Härnere spelade två av dem två SJ-anställda, som tittade alltför djupt i sina fickflaskor. Berusade som de var talade de nedsättande om ”den lilla järnvägen”, som de kallade för ”spårvägen”. Denna nedsättande jämförelse är gammal och historiskt belagd. Munkedals järnväg var smalspårig, och tågen gick mycket långsamt. De öppna sommarvagnarna liknade till råga på allt spårvägens öppna sommarvagnar. De två SJ-anställda låter Sjölander, en av de anställda vid Munkedals järnväg, höra vad de tycker. Sjölander blir till slut riktigt arg, läxar upp dem och nekar dem till slut att åka med tillbaka. Berusade resenärer har i alla tider varit ett bekymmer för kollektivtrafiken.

Viktig teaterutbildning

Perrongteaterns skådespelare är på väg till nästa föreställning.
Perrongteaterns skådespelare är på väg till nästa föreställning.

Uppe vid Åtorp speglade ungdomarna hur järnvägen togs emot av präster och församlingsbor i dessa gammalkyrkliga bygder. Många ansåg, att järnvägar var ett påfund av hin onde, och att man inte borde ha med dem att göra. En av ungdomarna spelade präst. En annan försvarade järnvägen, och en tredje höll med prästen. Även här vid Åtorp blev meningsutbytet livligt för att inte säga dramatiskt. En av de tre skådespelarna har gått teaterlinjen på Wendelsbergs folkhögskola och teaterledarutbildningen vid Göteborgs Universitet. De andra tre hade glidit in i perrongteatern mer av en tillfällighet men gjorde inte desto mindre bra rollprestationer. I våra dagar finns mycket teaterutbildning, och detta är mycket bra. Visserligen kommer endast enstaka teaterelever att försörja sig som skådespelare, men de lär sig tala offentligt, och de lär sig framträda inför allas blickar. Sådant har de glädje och nytta av i många sammanhang under hela livet. En av föregångsmännen vid Uppsala universitet var Johannes Messenius (1579-1636), professor i juridik. Han skrev skådespel, som han lät sina studenter uppföra såsom en del av deras utbildning. Först i våra dagar har vi kommit tillbaka till 1600-talets insikter!

Gångkort

Konduktören handleder den unge bromsaren.
Konduktören handleder den unge bromsaren.

En nyförvärvad raritet är en gångbiljett från Munkedals Järnväg. Den berättigade den namngivne innehavaren att gå på banvallen. Här som på andra ställen var de jämna, släta och förhållandevis raka banvallarna mycket bättre än de leriga, gropiga, krokiga och backiga landsvägarna. Gångkort har funnits på de flesta av de äldre järnvägarna. I Munkedal visste man, att sådana hade funnits, ty i järnvägsarkivet fanns tryckta formulär. Man hade dock inte sett några ifyllda formulär, förrän en givare dök upp och skänkte ett sådant gångkort till museet. Gångkortet var snarast ett kontrakt mellan Munkedals bruk och innehavaren. Denne fick lov att gå på banvallen och tog själv på sig ansvaret för alla olyckor, som skulle kunna inträffa. I klartext betyder detta, att om vandraren på banvallen blev påkörd eller överkörd av tåget, skulle varken han eller hans arvingar kunna kräva skadestånd av järnvägen. I detta fall var faran dock inte stor. Man hör långt i förväg, när ett ånglok kommer tuffande. Dessutom gick dessa smalspåriga tåg långsamt, som mest mellan 10 och 20 kilometer i timmen. Man borde alltså ledigt hinna undan. Den, som inte hörde ångloken på Munkedals Järnväg, och som inte hann gå åt sidan, borde nog inte vandra på landsvägarna heller! Innehavaren av kortet var en före detta styrman, som hade blivit torpare i Munkedal. Hans levnadsöde är med andra ord så intressant, att det lockar till forskning. På Järnvägsmuseet i Munkedal finns alla uppgifter om styrmannen och torparen, det vill säga alla, som kan fås fram i kyrkböckerna. Om någon kan hitta mer, är han eller hon givetvis välkommen med fler upplysningar.

Lars Gahrn

Bohusläns första storhetstid

Inföll Bohusläns första storhetstid under äldsta stenåldern? Ja, enligt arkeologernas senaste rön drog Bohuslän till sig mycket folk, många jägare och fiskare, redan för 12 000 år sedan. Våra bygder hörde då till samma kulturkrets.

Fiskare från söder

Kartan visar Hensbackakulturens huvudområde.
Kartan visar Hensbackakulturens huvudområde.

Bohusläns öde har under senare årtusenden berott på tillströmningen av sill. De stora sillperioderna ledde till ökad befolkning och ökat (men ack så flyktigt) välstånd för detta kustlandskap. Så har det varit redan under vår äldsta stenålder. Redan under äldsta tid skall förhållandena i Bohuslän ha varit ytterst gynnsamma för både fiskar och sälar. Dessa bytesdjur drog till sig fiskare och jägare. Arkeologerna anser numera, att stenåldersmänniskor, som tillhörde den nordtyska Arensburgkulturen, sommartid färdades i båt upp till svenska Västkusten för att fiska och jaga säl. Här gav de upphov till de så kallade Hensbackaboplatserna, som är så många, att arkeologerna häpnar över hur tätt fyndplatserna ligger. Även landet vid Göta älvs mynning hörde till denna kulturkrets. Detta land utgjorde dess sydligaste område. Ett fynd av en pilspets har gjort Kållered mycket känt i dessa sammanhang. Åtskilligt har skrivits i detta ämne.

Lou Schmitt återkommer

Lou Schmitt vid stranden av Kattegatt.
Lou Schmitt vid stranden av Kattegatt.

Nu är arkeologerna tillbaka med en tankeväckande och väl genomtänkt artikel, som har offentliggjorts i den arkeologiska tidsskriften Popular Archaeology den 1 juli 2018. Artikeln heter ”The Hensbacka culture group and regional migrations 12 000 years ago”. Den är skriven av Lou Schmitt och Stephan Larsson. För en västsvensk är namnet Lou Schmitt välbekant. Han har skrivit och forskat mycket om Västsveriges stenålder. Lou Schmitt kommer från USA och bodde under en tid i Kållered. Nu bor han sedan många år i Frillesås. Här kan han vandra utefter Kattegatts strand vid de vattenvägar, där Bohusläns kolonisatörer en gång för mycket länge sedan kom i båt. Landskapet har dock förändrats avsevärt och genomgripande sedan den tiden.

Stora jaktlag ersattes av smärre

Det, som jag har skrivit hittills, har Schmitt och hans lärda vänner skrivit förut, men i föreliggande uppsats kan de gå längre i sina slutsatser. Stenåldersmänniskorna ägnade sig åt renjakt därnere i söder. (Då fanns renar även i Nordtyskland.) Dessa renjakter har att döma av stora fynd av pilskaft krävt många jägare och mycket samarbete. Många människor har alltså samarbetat i stora jaktlag. Detta samarbete bör ha lett till stambildning eller fört samman befintliga stammar till fastare enheter. Fisket och säljakten utefter den svenska västkusten krävde dock knappast något omfattande samarbete. Man kan tänka sig, att enstaka fiskare och jägare skulle kunna klara sig på egen hand. Har de nya förhållandena i Bohuslän lett till att de stora samarbetsenheterna har brutits upp till många smärre? Ja, arkeologerna menar, att så bör det rimligen ha gått till.

Färder åt norr

Kolonisatörerna från Bohuslän har spritt sig vidare till Norge, i första hand till landet kring Oslofjorden. Tidigare har man helt enkelt menat, att stenåldersmänniskorna bara följde efter den smältande inlandsisen. Arkeologerna bakom uppsatsen fördjupar denna bild. De påpekar, att den täta ansamlingen av jägare och fiskare i Bohuslän måste ha lett till att det blev svårare att lika snabbt och enkelt fylla sina förråd på de gamla platserna. För att inte tvingas lägga ner för mycket tid och arbete på jakt och fiske har vissa jägare och fiskare därför dragit sig norrut till nya och hittills inte utnyttjade fiskeplatser och jaktplatser i södra Norge.

En sannolik bild

Dessa händelseutvecklingar kan givetvis inte bevisas utifrån fynden. Man arbetar i stället med ”sociologiska modeller”. Utifrån sina undersökningar från olika kulturkretsar kan forskarna urskilja vissa återkommande mönster för mänskligt beteende och mänsklig verksamhet. Nu tillämpar man dessa mönster på Västsveriges äldsta stenålder. På så vis kan man få fram en åskådlig bild, som är både möjlig och sannolik.

Lars Gahrn

Händelserik nationaldag i Locks Rike

Den, som har varit i Locks Rike, vill gärna återvända dit. Högtidlig invigning av kungaborgen skedde 2015, och lördagen den 15 juli 2017 hade alla återigen möjlighet att komma in i detta rike mot erläggande av en ”gränsavgift” (eller snarare inträdesavgift) vid gränsstationen.

Locks Rike i Rollsbo

Konungaborgen i Locks Rike. Foto: Lars Gahrn.
Konungaborgen i Locks Rike. Foto: Lars Gahrn.

En och annan läsare undrar nog vid det här laget, vad detta är fråga om. Låt mig förklara! I västra Rollsbo i Kungälvs Ytterby har Jan Erik Axelsson och hans maka Ann-Marie låtit bygga en stor villa i fornnordisk och medeltida stil. Han har också samlat marker, som tillhörde hans farfarsfar, den indelte soldaten Lock, till en större enhet, som han kallar Locks Rike. Kung och drottning i detta rike är han själv och hans hustru. Invigningen skedde som sagt 2015. När ett av deras barnbarn skulle döpas, beslöt han och frun att på nytt ställa till med marknad, uppträdanden och stridsövningar nedanför borgen (eller villan).

Salutkanoner i Locks Rike

Salutkanonerna stod uppställda framför borgen.
Salutkanonerna stod uppställda framför borgen.

Sedan 2015 hade det inglasade uterummet på husets baksida fullbordats. Dessutom hade ett par skeppskanoner anskaffats och satts upp på lavetter framför huset. (Ännu fattades dock lavetternas hjul.) Kanoner finns alltså – i likhet med allt annat – till salu, om man bara vet vart man skall vända sig. (De lär för övrigt inte ha varit dyra.) När jag såg kanonerna, dök genast frågan upp: Varför skaffar man inte ett par salutkanoner till Bohus fästning? Vore det inte trevligt för Kungälvs kommun att kunna hälsa en del av sina gäster med kanonsalut? Kanonskott kunde bli ett uppskattat inslag i nyårsfyrverkerierna. Med kanonskott kunde man på valdagen tillkännage att vallokalerna öppnade. Bengt Rosander föreslog för många år sedan, att kanoner skulle anskaffas till Bohus fästning. Jag instämmer.

Verklighetsnära Caroliner

Pippi Långstrump lärde barnen rida.
Pippi Långstrump lärde barnen rida.

Bohus Elfsborghs Caroliner hade ställt upp med en så manstark skara rytteri och fotfolk, att den räckte till såväl försvarare som angripare av borgen. Carolinerna är en stor tillgång för Västsverige. De har nu lång erfarenhet av att framföra krigsspel och framför allt av att skaffa vapen, kläder och annan utrustning av så tidstroget slag som möjligt. Genom lång och trogen tjänst har deras persedlar blivit ingångna och snyggt nötta. Denna lördag var en av sommarens varma dagar. Under förberedelserna gick de därför omkring i skjortärmarna. Man kunde därför se byxorna ordentligt. Dessa plagg hade blivit mycket nötta på grund av ridning och sittande på träbänkar. De hade också förlorat en del av sin färg. Utifrån måttet av förslitning och urblekning borde man kunna säga vilka, som hade varit med längst och mest. Jag känner igen många av dem sedan många år tillbaka och kunde fastslå, att så var det. De verkliga veteranerna hade mest slitna och mest urblekta uniformspersedlar.

Lappade ryttarbyxor

Så var det även i verkligheten. Man bytte inte ut ett klädesplagg på den tiden förrän plagget var utslitet och föll sönder på kroppen. De karolinska krigarna bör med åren ha blivit ganska luggslitna. I Linköpings museum förvaras en karolinsk uniform. Särskilt byxorna är värda en närmare granskning. Gustaf Näsström skriver: ”De skinnskodda knäbyxorna är hårt slitna och flitigt fodrade med randiga linnebitar, vilkas karakteristiska mönster skulle kunna vägleda en textilhistoriker längs Rålambs väg genom olika ryska provinser ned till Turkiet.” (Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige II, Kulturhistorisk bilderbok om Vasatid och karolinsk tid, Sthlm 1948, s. 254-255.)

Stor brandsäkerhet

Harald Stake och hans kära maka bjöd på utmärkt och rolig teater.
Harald Stake och hans kära maka bjöd på utmärkt och rolig teater.

Carolinerna var med i krigsspelet. Svenskarna under sin konung Miguel Odhner försökte erövra Locks Rike med anledning av att dess konung inte hade skattat för inkomster från verksamhet utanför Locks Rike och med anledning av att Locks konung inte hade följt gällande bygglov. Krigsspelet genomfördes alltså med glimten i ögat och med anspelning på verkliga motsättningar, som jag inte känner till någonting om. Annars var själva krigsspelet verkligt nog med kanoner och kavallerianfall. Dagen var varm. Överallt var det torrt. Carolinerna var ytterst noggranna med brandsäkerheten. De hade vattenspänner till hands, om någon gnista skulle falla ned i det torra gräset. Generalordern löd: brandsläckning går före allt annat. Jag såg rentav en karolin, som släckte sin cigarettfimp i en burk med läskedryck. (Detta hände före slaget.) Noggranheten var stor, och inte minsta tillbud inträffade.

Framstående skådespelare

Mycket visades under dagens lopp. Trumslagare och soldater tågade upp till borgen, där Locks egen flagga hissades och nationalsången (Locks Rikes egen) sjöngs. För barnen fanns ponnyridning med Pippi Långstrump, hoppborg och bågskytte. Arkadia Trolleri visade trolleri i skämtsam form. Kärna Revysällskap spelade upp Kerstin Olssons teaterstycke ”De’ kunde blett värre – ett gränsfall”. Här fick vi följa landshövdingen Harald Stake (skickligt spelad av Jörgen Söderström), som skulle försvenska de motsträviga bohusläningarna och få dem att betala tyngre skatter. Skådespelarna har tydligen alla varit med länge i leken. De spelade mycket bra med kroppsspråk, ansiktsuttryck och snärt i replikerna. Här har vi amatörskådespelare, som är fullt jämförliga med professionella. Även dräkter och rekvisita hade valts med omsorg.

Högtidligt dop

Det högtidliga dopet.
Det högtidliga dopet.

I nationaldagsfirandet ingick dop av kungaparets senaste barnbarn, Ed Arvedahl. Detta förrättades av rikets hovpredikant, kyrkoherde Peter Bratthammar, som gav oss undervisning om dopet. Varje kristen, som själv är döpt, kan förrätta dop, och dop kan förrättas var som helst. Gud vill att vi skall leva i gemenskap med honom. Därför upptar han oss genom dopet som sina barn och medlemmar i sin kyrka. Alla kyrkor, som finns i världen, erkänner varandras dop. De döpta ingår därför i ”världens största nätverk”, som omfattar 2,3 miljarder (2 300 miljoner) människor. Tack vare dopet kan vi också ta emot Nattvarden. Vi har en Gud, som kan förlåta allt. Vi människor kan inte förlåta allt, men Gud kan. Som dopfunt användes en stående trästock, vars övre kortända hade en grund urgröpning för vattnet. Efter väl förrättat dop, märkte kyrkoherden, att stocken hade sugit åt sig vattnet. Kyrkoherden såg i detta ett predikoämne: När vi känner oss avhuggna, kraftlösa och förbrukade, har vi all anledning att begärligt suga i oss Guds ord. Även vid dopet medverkade karolinerna. Med dragna värjor bildade de ett ”järnvalv”. Under detta valv tågade de stolta föräldrarna fram med lille Ed.

Lev dina drömmar

Här fanns många programpunkter. Barnen fick möta en drake. Kenta Pedersen sköt med pil och båge från hästryggen. ”A Clear Band” spelade 60-talsrock ”med ös”. Kungen av Locks Rike trodde, att 60-talsrock för det uppväxande släktet kunde låta nog så medeltida. Så är det kanske också, men de tre programpunkterna hade jag inte tillfälle att vara med om. Många tänkvärda sanningar sades. Miguel Odhner, för dagen konung av Sverige och Kungälv, framhöll: ”Det är viktigt att ha roligt och leva sina drömmar.” Jan Erik Axelsson inskärpte än en gång: ”Förverkliga det som du har tänkt dig!” Som synes lever han som han lär. Det tackar vi för.

 

Lars Gahrn

 

 

 

 

 

 

Hyllningssång
till
konungaparet i Locks Rike
och Locks slott

Jan Erik och Ann-Marie Axelsson

av
Lars Gahrn

2017

Sjunges som den kända sången:

”Om man inte har för stora pretentioner”.

Här i Rollsbo finns en dal,
rätt så lång och länge smal.
Bygden omges runtomkring av skog och grönska.
Här bland bergen finns en vrå,
en idyll med frid som få.
Här finns nog det mesta, som man brukar önska.

Under salig Lockens tid
var domänen stor och vid.
Den har splittrats senare på många händer.
En ny storhetstid har grytt
ty Jan Erik har på nytt
samlat och förenat dessa spridda länder.

Riket har vi återfått.
Lock har nu återuppstått.
Men var finns – så frågar vi – konungaslottet?
Riken bör ju ha en borg.
Men Jan Erik drar försorg
om den saken, och med tiden har vi fått det.

Kungar ägnar sig åt fejd,
somliga helt utan hejd,
men Jan Erik är jämt mild och snäll till sinnes.
Han blir dock en smula klämd
av kommunens byggnadsnämnd
och då visar han de lejonklor, som finnes.

Vår Jan Erik har jämt haft
seg uthållighet och kraft,
och då får han ju med tiden övertaget.
När han lägger manken till,
säger man: ”Gör som han vill!”
Byråkraterna gav efter vid det laget.

Man skall våga sticka upp
som en konung eller tupp.
Man bör inte ständigt följa jantevanan.
Man bör våga träda fram
under festlighet och glam
och till toppen av sin flaggstång hissa fanan.

                                         Mitt bland funkis har vi fått
ett detaljrikt sagoslott,
ja, en kungaborg, som prunkar i Locks Rike.
Man befinner sig på glid
mellan mången skönhetstid.
Därför har Locks kungaborg knappt här sin like.

Detta är ett riktigt slott,
mera än en herrgård blott.
Här finns torn, och stora stenblock bygger grunden.
Taket har en smyckad kam.
Egen flagga fladdrar fram.
Rött och grönt ses lysa stolt mot himlarunden.

Viking liksom riddersman
skulle säga: ”Kungen kan
välja bästa inslagen från skilda tider.
Långhus korsades minsann
med stenborgar. Stolt och grann
blev hans borg, och mycket gärna bodde vi där.”

Pris för sitt corps-de-logi
får vår drottning Ann-Marie,
när hon pyntar och möblerar i gemaken.
Allting kan beskrivas kort:
Här är allt av bästa sort,
ty hon vägledes av Skönheten och Smaken.

Lockens släkt har blivit van
att som hemvist för sin klan
se den kungaborg, som tronar högst på höjden.
Den, som tas emot som gäst,
tycker livet är en fest.
Varje gäst blir mycket snart en mycket nöjd en.

Här finns skog och öppna fält,
som har plats för stånd och tält
och för övningsplats åt våra krigarskaror.
Marknadsstånd ses då och då.
Här finns allt, som man kan få,
när en köpman salubjuder sina varor.

Många lockas hem till Lock
utan något lock och pock,
endast vägledda utav ett gynnsamt rykte.
Här i denna vackra vrå
får man höra: ”Ack!” och ”Åh!”
Alla tycker vad de andra förut tyckte.

Det är bra att ej bli skild
från en viktig förebild.
Det är lärorikt att vistas i Locks Rike.
Då och då föds en idé,
när man har något att se.
Detta slott skall – hoppas jag – få någon like.

Till att tacka är jag snar:
Tack, o höga kungapar!
Bröd och skådespel är passande för mängden.
Kan man finna bättre plats
än inunder ert palats,
i Locks Rike, på den gröna slagfältsängden?

Kungaparet i Locks Rike.
Kungaparet i Locks Rike.
En av krigarna fotograferad nedanför kungaborgen.
En av krigarna fotograferad nedanför kungaborgen.
Skickliga ryttare kan stå upp i sadeln.
Skickliga ryttare kan stå upp i sadeln.
Hovpredikanten Peter Bratthammar gjorde nationaldagen stilfull och högtidlig.
Hovpredikanten Peter Bratthammar gjorde nationaldagen stilfull och högtidlig.
Det inglasade uterummet anslöt stilfullt till borgen.
Det inglasade uterummet anslöt stilfullt till borgen.

Samerna – en symbol för Sverige

Varje hembygdsgård har både ett och annat, som man inte har sett förut. Med stora förväntningar följde jag med Mölndals-Postens och Kungälvs-Postens tecknare Anders Johansson på en biltur till Dalens hembygdsgård i Svartedalen, som ligger inom Kungälvs numera mycket vidsträckta kommun. Mina förväntningar infriades redan när vi rullade fram mot gården.

”En kragemärr”

”Kragemärr” eller ställning för torkning av bönor. Foto: Lars Gahrn.
”Kragemärr” eller ställning för torkning av bönor. Foto: Lars Gahrn.

Där ute på fältet stod en ”kragemärr”. Så heter det på äkta bohuslänska, men hemma i Mölndal lär man ha kallat sådana torkställningar för bönor för ”bönkrakar”. Sådana eller liknande hade funnits även i min hembygd, men där hade de försvunnit före mannaminne. Henric Hallmar (1896 – 1978) hade dock hört talas om dem. Från Mölndal är inte några bilder kända med påföljd att jag omedelbart gick ut på fältet och fotograferade Dalens ”kragemärr” från olika vinklar. En sådan finns i bruk på annan plats i södra Bohuslän, berättade Anders. Innan potatisen slog igenom, var bönor ett mycket viktigt födoämne.

Gjutjärnsreliefer

Folkkonsten har ägnats stor uppmärksamhet alltsedan nationalromantikens dagar. Folk prydde sina hem med konstverk även bland de breda folklagren. Kistebreven har man skrivit om och beundrat, men vem har skrivit om gjutjärnskaminerna? De är hopsatta av gjutna plattor, som har reliefer på sin yta. I Dalens hembygdsgård fick jag se Johannes Döparen, Adam och Eva vid kunskapens träd samt Nattvardens instiftande. Dessa gjutjärnsreliefer är ofta betydande konstverk. Särskilt Nattvardens instiftande här var välkomponerad.

Drottning Kleopatra

Drottning Kleopatra av Egypten med en orm i högerhanden.
Drottning Kleopatra av Egypten med en orm i högerhanden.

Helt oförmodat stötte jag på en egyptisk drottning uppe på vinden. Vad kan man inte finna i en välutrustad hembygdsgård? Där finns en stor oljemålning, som visar drottning Kleopatra av Egypten med blottad barm. I högerhanden håller hon en liten orm, som hon hade plockat upp ur en skål med fikon. (Så gick det till, enligt en vanlig uppfattning, när man smugglade in ormen till den fångna drottningen.) Hon står i begrepp att lägga ormen mot sitt bröst för att på detta sätt ta sig själv av daga. Hon höjer blicken mot himlen. En konservator har lagt ner mycket arbete på denna målning, men hembygdsfolket blev besviket, när tavlan värderades. Målningens ekonomiska värde motsvarar på intet sätt dess konstnärliga värde. 1800-talsmåleri är lågt värderat i våra dagar.

Broderade bonader

Samerna är symbolen för Sverige.
Samerna är symbolen för Sverige.

Sydda och broderade bonader var förr mycket vanliga väggprydnader i hemmet, men de har nu försvunnit från väggarna. Kanske anser man deras budskap vara alltför högtidliga och deras bilder alltför tidsbundna. Det är stor skada. Bonader och gobelänger har sedan urminnes tider prytt väggarna, men nu är det i stort sett slut med denna sed. Jag brukar alltid titta på broderade bonader. Här i Dalens hembygdsgård finns en mycket intressant sådan. På den står några ord ur vår nationalsång, nämligen: Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord. För att återge orden i bild ses i bakgrunden vita fjäll och några granar. I förgrunden ses två ackjor (lappslädar) med en lapp i varje och två renar som dragdjur. Orden fjällhög och Nord illustreras alltså av fjäll och samer.

Samerna representerar det svenska

Bonaden ger belägg för ett känt men i våra dagar förbisett förhållande, nämligen att vi andra svenskar alltid har varit stolta över vår samiska befolkning och den samiska kulturen. I våra dagar framhäver man gång på gång, att samerna har blivit illa behandlade och ringaktade. Givetvis kan man finna belägg för sådant i vår långa historia, men även alla andra svenskar har av och till behandlats illa eller ringaktats. Bonaden visar, att man har varit så stolt över Lappland och våra samer, att man kunde låta dem representera det mest svenska eller mest nordiska, som man kan tänka sig. Bonaden i Dalens hembygdsgård är en tankeställare för oss alla.

Gott vatten

En av flera sevärda byggnader.
En av flera sevärda byggnader.

Dalens hembygdsgård hade ytterligare en sällsynthet, nämligen gott dricksvatten. Bohusleden, det vill säga vandringsleden genom landskapet, går förbi i närheten av gården. Därför har man skyltat vid leden och upplyser om att vandrarna kan fylla på sina vattenflaskor vid hembygdsgården. Dagens naturmänniskor vill inte gärna dricka vatten från sjöar och bäckar. Därför är deras vattenflaskor ofta tomma. Vandrarna gör gärna en avstickare fram till gårdens pump, där man kan fylla på. Även jag gick fram till pumpen för att smaka på vattnet, som smakade friskt och utmärkt. Jag blev upplivad av det goda vattnet och uppmanade de två värdarna: ”Tappa vattnet på flaskor, och sälj det på hembygdsmarknader! Här på landet har ni egna brunnar med bra vatten i var och varannan gård, men i tätorterna får de vatten från Göta älv. Där i tätorterna skulle folk nog kunna köpa så bra brunnsvatten.” Även dricksvattnet kan vara en anledning att ta sig hit. Jag har redogjort för det som jag fastnade för, men givetvis kommer andra att uppmärksamma annat. Här finns mycket att se och uppleva.

Klicka här för denna artikel som pdf

Sjöslaget vid Nya Varvet – ett 300-årsminne

Med Karl XII och Peder Tordenskiold bägge i farten på svenska Västkusten kunde krigshistorien inte bli annat än livlig. År 1717 – för jämnt 300 år sedan – laddade Karl XII upp för ett nytt fälttåg mot Norge. Tordenskiold försökte slå ut de svenska baser, som var viktigast för detta fälttåg, nämligen Göteborg och Strömstad. Året 1717 blev därför händelserikt här på Västkusten.

Dynekilen 1716

Alltsammans kan ses som en upprepning av 1716 års händelser. Karl XII företog då ett fälttåg mot Norge och trängde fram till Kristiania (Oslo), som besattes av svenska trupper. Fästningen Akershus försvarades dock av norrmännen. Efter ett tag tvingades Karl XII att dra sig tillbaka. Han försökte förgäves överrumpla fästningen Fredriksten. Svårigheterna att få fram matförråd och belägringsartilleri var stora på de norska vägarna. Från Göteborg sändes då en transportflotta mot Norge. Den 27 juni 1716 gick Peder Tordenskiold och hans örlogsfartyg till anfall mot transportflottan. Tordenskiold erövrade eller förstörde skeppen. Karl XII tvingades att utrymma Norge. Tordenskiold hade gjort en stor insats för sitt land. Sjöslaget i Dynekilen gick till historien.

Göteborg var väl befäst

Peder Tordenskiold – en man med skarp blick, alltid redo för strid, djärv och ofta framgångsrik.
Peder Tordenskiold – en man med skarp blick, alltid redo för strid, djärv och ofta framgångsrik.

År 1717 skulle han göra allt han kunde för att upprepa den bravaden. Denna gång slog han till mot flottbasen Nya Varvet strax utanför Göteborg och mot Strömstad, där stora förråd samlades för det norska fälttåget. Göteborg och Göta älvs mynning var starkt befästa med batterier och fästningsverk. För en fiende, som funderade på att anfalla, kunde läget te sig tröstlöst, men där fanns svagheter. Dem upptäckte Tordenskiold, och givetvis var han ivrig att utnyttja dem. Den samlade eldkraften från alla svenska kanoner vid älvens mynning var fruktansvärd, men försvaret var spritt på flera enheter. Man kunde anfalla dem en i taget, och då tedde de sig inte längre lika fruktansvärda. Avståndet mellan staden Göteborg och Nya Älvsborg, dess fästning, var mycket långt. På grund av älvens uppgrundning kunde man dessutom inte ha de stora krigsfartygen inne i eller intill fästningsstaden Göteborg.

Fyra åtskilda enheter

Örlogsvarvet låg därför ursprungligen ute i förstaden Majorna vid Stigberget, på den plats, där Sjöfartsmuseet nu står. Även här blev det för grunt för de största skeppen. År 1700 flyttades örlogshamnen följaktligen ännu längre västerut till en plats väster om Klippan och platsen för den raserade fästningen Gamla Älvsborg. Lars Gathenhielm, kanske mera känd som Lasse i Gatan och konungens kapare, fick hyra Gamla Varvet. Så låg de där som pärlor på en tråd: fästningsstaden Göteborg, Gamla Varvet, Nya Varvet och Nya Älvsborg. Om en av enheterna anfölls, kunde de andra inte göra mer än möjligtvis skicka förstärkningar.

En avriggad eskader

Arvprinsen Fredrik av Hessen (senare konung Fredrik I av Sverige) var en djärv och skicklig kavalleriofficer, som fick många viktiga befäl i Sverige under det stora nordiska krigets slutskede. Han förde befäl i sjöslaget vid Nya Varvet 1717.
Arvprinsen Fredrik av Hessen (senare konung Fredrik I av Sverige) var en djärv och skicklig kavalleriofficer, som fick många viktiga befäl i Sverige under det stora nordiska krigets slutskede. Han förde befäl i sjöslaget vid Nya Varvet 1717.

Vid Nya Varvet låg huvuddelen av Västkusteskadern, som var stark. En eskader är dock farlig för fienden enbart om den är bemannad, riggad och försedd med förråd. De flesta fartygen var dock inte bemannade, riggade och försedda med förråd. Efter sjutton år av krig mot alla grannar led Sverige brist på allting. Nya Varvet var mer ett fartygsförråd än en örlogsbas. Då och då gick något av de utrustade skeppen förlorat. Vid sådana tillfällen kunde man utrusta något av skeppen, som låg i beredskap. Vid flera tillfällen fick Lasse i Gatan hyra något av kronans örlogsskepp. Tack vare lyckade kaperier hade han alltid gott om pengar. Därför kunde kan värva dugligt sjöfolk, om inte annat utomlands, där spanska tronföljdskriget nyss hade avslutats. Många kapare hade därför blivit arbetslösa och tog tacksamt emot möjligheten att fortsätta sin verksamhet under befäl av Lasse i Gatan. Fartygsförrådet vid Nya Varvet var värdefullt. Förr eller senare kunde skeppen komma till användning. Man hade all anledning att befara att fler skepp än vanligt skulle utrustas nu, när svenskarna måste skeppa stora förråd norrut efter Bohuskusten till Strömstad.

Lasse i Gatan hjälpte till

Tordenskiold var fast besluten att slå till. Han kände till det mesta om fienden, men svenskarna var inte mindre välunderrättade vad gäller Tordenskiold. De förberedde sig på att försvara sin örlogsbas och sitt fartygsförråd. Lasse i Gatan hjälpte till med alla skepp, som han för tillfället hade i närheten. Om Tordenskiold lyckades förstöra Nya Varvet, var det lätt att räkna ut, att han skulle gå vidare och försöka förstöra även Gamla Varvet, som var Lasses bas. Lasses kapare gjorde stor skada på Danmarks och Norges handel. Att bränna både kaparfartygen och deras varv var givetvis en önskedröm för Tordenskiold. Lars Gathenhielm visste vad som gällde och ställde alla tillgängliga skepp till försvarets förfogande.

Våldsam beskjutning och små förluster

När Tordenskiold den 3 maj 1717 seglade in i Älvsborgsfjorden och kom i närheten av Nya Varvet emottogs han av kanoneld från ankrade svenska fartyg och från strandbatterier. Han utsattes också från eld av handgevär. På land stod infanteriförband och sköt mot danskarna. Den ömsesidiga beskjutningen varade sex timmar och en halv. På grund av stort skottavstånd och dålig träffsäkerhet var förlusterna – som vanligt i sjöstrider – uppseendeväckande små. Tordenskiold räknade in 52 döda och 119 sårade. Två av hans galärer – men inget av de större fartygen – hade tagits av svenskarna. Han hade inte nått sina mål, men hans kraft var obruten. Vem som helst kunde räkna ut, att han skulle slå till igen – här eller någon annanstans.

Ingen förföljelse

Sjöstrid – fullt så våldsamt gick det dock inte till vid Nya Varvet.
Sjöstrid – fullt så våldsamt gick det dock inte till vid Nya Varvet.

Befälhavare på svensk sida var viceamiralen Olof Strömstierna och arvprinsen Fredrik av Hessen (sedermera konung Fredrik I). Lasse i Gatan var som bekant invalidiserad och har väl inte kunnat vara med i striden. Möjligen har han följt händelseutvecklingen från land, men för så vitt jag förstår saknas uppgifter om, vad han hade för sig, och var han befann sig under slaget. Svenskarna förföljde inte Tordenskiold, vilket på många sätt var mycket klokt. Gathenhielms båda fregatter, som var fullt rustade, hade blivit illa åtgångna under kanonaden. Kronans örlogsskepp var nog inte fullt rustade och ej heller bemannade med sjöfolk. De var nog mer att betrakta som flytande batterier, som man hade förankrat tvärsöver älvmynningen. Med segelfartyg kan det vara farligt att gå in i fjordar och älvmynningar. Vinden måste vända först, innan man kan segla ut igen. Tordenskiold hade inte varit Tordenskiold, om han hade bekymrat sig över att bli fast i älvmynningen framför de svenska kanonerna. Som alla stora krigare hade han tur. (Om man inte har tur, blir man aldrig en stor krigare!) I rätt stund vände vinden, och Tordenskiolds eskader gled västerut, bort från de svenska kanonerna.

Onsala och Strömstad

På Nya Varvets kyrkogård står en minnessten med namnen på dem av Kungliga Flottans män, som miste livet under beredskapsåren. Borde man inte på något sätt även minna om dem, som stupade här 1717 och 1719? Foto: Lars Gahrn.
På Nya Varvets kyrkogård står en minnessten med namnen på dem av Kungliga Flottans män, som miste livet under beredskapsåren. Borde man inte på något sätt även minna om dem, som stupade här 1717 och 1719? Foto: Lars Gahrn.

Närmaste målet blev Lars Gathenhielms Onsala, där Tordenskiold brände en repslagarbana och Lasse i Gatans moders gård, men svenskt kavalleri hindrade honom att bränna Gathenhielms skeppsvarv. En bränd repslagarbana och en bränd gård var verkligen inte mycket. Viktigare än Göteborg var dock Strömstad med sina stora magasin, avsedda för det norska fälttåget. Den 8 juli slog Tordenskild till mot Strömstad. Här fanns inte några svenska örlogsskepp utan Tordenskiold hade enbart att kämpa mot svenska landbatterier. Svenskarna led brist på kanonkulor, och när eldgivningen från de svenska kanonerna började mattas, trodde Tordenskiold att tiden var inne för landstigning och erövring. Svenskarna hade dock starka infanteriförband, som nu dök upp mellan klipporna och sköt så täta och förödande salvor, att Tordenskiolds folk stupade över varandra. Själv fick han två kulor i sig och undgick med knapp nöd att tas till fånga. Även denna gång var det dags att avblåsa striden. Han hade dock inte förlorat något enda av sina fartyg; antalet stupade och sårade var lågt. Den största framgången för svenskarna var tvärtom att Tordenskiold miste befälet över den danska eskadern på Sveriges västkust. Följden blev, att ingenting hände till sjöss, och att Danmark inte hade någon större nytta av sin starka och välutrustade flotta. Trägen vinner dock. Tordenskild kom igen. Under 1719 lyckades han – ensam! – vända krigslyckan och skapa förutsättningarna för en fred, som var mycket fördelaktig för hans konung och fosterland. Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne.

Små förluster i strid

Visst drabbades danska flottan av vissa förluster genom Tordenskiolds oförvägna strider, men här som alltid drabbades flottorna av störst förluster genom att örlogsskepp helt enkelt seglade på grund i dåligt kända farvatten. Strax efter striden vid Nya Varvet seglade hans ena linjeskepp på grund. Det sattes i brand för att inte svenskarna skulle ta över skeppet. Detta var en mycket svår förlust. Tordenskiolds båda linjeskepp hade aldrig varit med om anfallet mot Nya Varvet. (De befarades vara alltför djupgående för dessa farvatten.) Det ena av dessa stora och värdefulla fartyg gick alltså förlorat ändå. Manskap miste man genom sjukdomar och därigenom att båtsmännen helt enkelt föll ned i vattnet och drunknade, när de klättrade omkring i riggen för att sätta segel eller bärga segel. Dessutom rymde många av sjömännen från det hårda livet till sjöss så snart de fick tillfälle.

Minnesmärke önskas

Nya Varvets förnämliga bebyggelse är en stor sevärdhet. Här finns mycket att beskåda och ta del av, bland annat tre minnesstenar. Dock saknas minnesmärke över 1717 års stora sjöslag och Tordenskiolds förnyade påhälsning 1719. I Strömstad finns en stor minnessten till minne av striden 1717. Något liknande vore verkligen önskvärt också för Nya Varvet.

Läs vidare

Tordenskiold tillhör de mycket omskrivna historiska gestalterna. Här kommer endast två av många möjliga hänvisningar:

Lars Ericson, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, Lund 1997. (På sidorna 193 – 200 behandlas attacken mot Göteborg. Boken ger en utmärkt beskrivning av sina ämnen.)

Tormod Lökling, Slaget om Strömstad, artikel i: Allt om Vetenskap: Tema Historia, nummer 5, 2017 (s. 32 – 37). Artikeln är väl illustrerad, detaljrik och sakkunnigt skriven.

Klicka här för denna artikel som pdf