Kulturcykling i Kungälv

Som fotgängare kommer man inte så långt, även om man är beredd att gå länge. Om inte annat vill tiden inte räcka till. Som fotgängare i Kungälv kände jag till fästningen, Fästningsholmen, Östra gatan, Västra gatan, Strandgatan, centrum upp till Mimers hus och därutöver södra delarna av Fontinberget.

Cykeluthyrning 2016

Kungälvs stad har förnämlig trähusarkitektur. Foto: Lars Gahrn.

Kungälvs stad har förnämlig trähusarkitektur. Foto: Lars Gahrn.

Jag hade länge önskat att öka min räckvidd, ty jag visste att väldigt mycket finns att se på landsbygden utanför tätorten. (Det är hemskt att behöva använda detta allt annat än tilltalande ord om en ärevördig stad som Kungälv, men vad skulle man göra?) Det enklaste sättet att se landsbygden är att cykla omkring, men var skulle jag få tag i en cykel? Jag funderade på att köpa en cykel och inhysa den hos någon bekant i staden till förefallande behov, men som så mycket annat blev inte heller detta av. Under 2016 fick Kungälv emellertid en större turistinformation med namnet Besökscentrum, belägen i en villa vid körvägen över Fästningsholmen. Detta Besökscentrum startade även cykeluthyrning. Givetvis tog jag tillfället i akt att hyra cykel. Man hade visserligen bara två cyklar, en damcykel och en herrcykel, men jag blev aldrig utan cykel de tre gånger, då jag ville hyra.

Levande och omväxlande landsbygd

Detta var i och för sig bra, men samtidigt är det litet oroande, att inte fler hängde på låset och ville hyra. Därför skriver jag dessa rader för att sprida kunskapen om ett bra sätt att uppleva landsbygden runt Kungälvs gamla stad. (Nu slapp jag ordet tätort!) Kungälv har gott om levande landsbygd med lagom stora vägar och mycket omväxlande naturupplevelser. Landskapet är böljande, ganska platt men dock försett med både uppförsbackar och nedförsbackar, föga besvärande för cyklister utan snarare erbjudande omväxling.

Nybyggd manege efter gammal ritning

Manegen på Mariebergs gård, ritad för Strömsholm.

Manegen på Mariebergs gård, ritad för Strömsholm.

Att uppleva kulturlandskapet är ett mål med cyklingen. Ett annat är att uppsöka de sevärdheter, som finns. Jag skall nämna några. Från Östra gatan fortsätter man på Mariebergsvägen utefter Göta älv. Här har man lövskogsklädda åsar på vänster hand och strandängar på höger hand. Så småningom kommer man fram till Marberget, ett mäktigt utsiktsberg med en fornborg på sin topp. Namnet betyder ”Hästberget”. Härifrån skall man ha störtat oönskade eller överåriga hästar ned i älven. Detta var med andra ord en ättestupa för hästar, anses det. Många sägner finns om sådana berg på andra håll i landskapet, men allt sådant ligger långt bortom mannaminne. Nu är Mariebergs gård, som ligger intill berget en känd hästgård, där man tar väl hand om sina fyrbenta vänner. Här har man uppfört en stor manege efter en ritning från Strömsholm. Man kan fortsätta denna väg åt nordost upp till Dösebacka, ett stort grustag, som är välkänt för geologerna. Den kända operasångerskan Helena Döse har fått sitt namn härifrån. Vill man även följa med i den nya tiden, kan man spana över älven. På andra sidan finns både järnväg och motorväg, där åtskilligt händer. De höga bergen skänker vackra blickfång. I samband med bygget av motorvägen, sprängdes de nedersta delarna bort här och var. Dessa ljusare ytor bröt av mot det mörkare berget, men nu börjar de nya ytorna få samma färg som de gamla.

Klosterkullen vid Kastellegården

Grustaget Dösebacka.

Grustaget Dösebacka.

När kexfabriken sprider sina behagliga dofter kring Kungälv, kan det kännas svårt att lämna staden, men även västerut finns utmärkta cykelvägar. Strandgatan har en cykelväg jämsides med sig och närmare Nordre älv. Området mellan Strandgatan och älven är en trevlig park att cykla genom. Sedan kommer kexfabriken, och väster om denna har man cykelväg eller bilväg utefter älven ända bort till Kastellegården, där den gamla kastalen (befästningen) och köpstaden låg på 1100-talet. Man kan komma upp på Klosterkullen, där informationsskyltar finns att läsa. Kastalen, den gamla borgen, som intogs och brändes av venderna 1135, ersattes av ett kloster, som har gett namn åt kullen.

Fontinberget

Trankärrsrundan ger många upplevelser.

Trankärrsrundan ger många upplevelser.

Från Kastellegården har man inte långt till Ytterby och ruinen efter Ytterby gamla kyrka, som ligger nere vid älven en bit utanför det nutida Ytterby. Från Ytterby finns cykelvägar åt många håll. Bergsområden har man som regel undvikit, när man har byggt hus. Bakom Kungälv finns det branta och höga Fontinberget. Här har Kungälvsborna vildmark på nära håll. Visserligen finns Nordiska Folkhögskolan och två kyrkogårdar häruppe, men de upptar endast en bråkdel av ytan. Här finns många strövstigar för friluftslivet. Åtminstone på många av vägarna kan man ta sig fram även med cykel. Strax nordost om Fontinområdet ligger Trankärrs gård med Transkärrsslingan, en skyltad natur-och kulturstig, som erbjuder många upplevelser. Efter min första cykeldag, frågade man på turistbyrån (eller Besökscentret), om jag ”var färdig med Kungälv”. Det var jag inte. Sanningen är nog snarare att man aldrig blir färdig med Kungälvsbygden. Här finns mycket att se, och med så trevliga cykelvägar blir resan ett mål i sig.

Klicka här för denna artikel som pdf

Munkedals järnväg – utsikternas och broarnas bana

Många broar och vackra utsikter – sådant får man se, när man åker med Munkedals Jernväg. Höjdskillnaderna är betydande, och därför får man vara med om bromsare. En bromsare står på främsta vagnen och en på den sista. Inom SJ är bromsarna sedan länge ett utdött och bortglömt släkte, men inom Munkedals Jernväg får man uppleva historien.

Utsikter och broar

Kvistrums bro – en mycket vacker och välbyggd stenvalvsbro. Foto: Lars Gahrn.

Kvistrums bro – en mycket vacker och välbyggd stenvalvsbro. Foto: Lars Gahrn.

Munkedals Jernväg byggdes 1894-1895 och gick från Munkedals bruk ner till Gullmaren, där papperet utskeppades, och där pappersbruket tog i land allsköns varor. Höjdskillnaderna är betydande. Järnvägen går fram i Örekilsälvens norra strandsluttning på en uppbyggd banvall eller en uthuggen klipphylla i berget. Häruppifrån har man utsikt ner över Örekilsälven. Här och var har man gjort upphuggningar, så att passagerarna har fri sikt över dalgången och älven. Finns det en älv, finns även broar. Mittemellan stationerna Munkedal nedre och Åtorp har man utsikt ner över Örekilsälven. Då ser man Kvistrums bro, känd i historien med stavningen Qvistrums bro. Här utkämpades ett slag år 1788, då norrmännen hade ryckt in i Bohuslän och tågade ner mot Göteborg. En mycket underlägsen svensk styrka försökte stoppa norrmännens frammarsch men blev kringränd och tvingades att ge sig. Från järnvägen ser man brons vägbana och i bakgrunden sticker gamla tingshusets fyrkantiga tegeltorn upp som ett riktmärke.

En vacker trevalvsbro

Lokföraren är redo. Snart går tåget.

Lokföraren är redo. Snart går tåget.

Tågresan på Munkedals Jernväg både börjar och slutar vid Åtorps station. Härifrån kan man på bara fem-tio minuter vandra ner till Kvistrums bro, en trevalvsbro av snyggast tänkbara stenhuggeriarbete. Den är en verklig prydnad för sin bygd, sitt landskap och stenhuggarnas yrkeskår. En nyligen uppsatt informationstavla ger bra upplysningar om slaget 1788. Denna bro fanns inte 1788, men under det sydligaste brovalvet sticker några trästolpar upp ur vattnet. De kan vara rester av en äldre träbro. Denna järnväg har alltså en historiskt minnesrik plats på bekvämt gångavstånd. Munkedal är på många sätt en rik kulturbygd. Dessutom går järnvägen delvis fram genom ett naturreservat.

Järnvägsbro och motorvägsbro

När Munkedals Jernväg anlades, fanns ännu inte Bohusbanan. Först 1903 var Bohusbanan mellan Uddevalla och Skee färdig. Denna bana korsade Munkedals Järnväg. Den gick närmare bestämt under Munkedals Järnväg. 1901-1902 byggdes Bohusbanan genom Munkedal. SJ byggde då en järnvägsbro åt Munkedals Jernväg över statsbanan. Bron finns kvar ännu idag. När man åker från Åtorp ner till Munkedals hamn vid Gullmaren, far man över en järnvägsbro. Den ursprungliga bron finns kvar strax bredvid den nu använda. Man ser även Bohusbanans järnvägsbro.

Fem broar

Gamla Kvistrums bro (Qvistrums bro) används ännu idag av landsvägstrafiken, men motorvägstrafiken har en nybyggd motorvägsbro, som går fram högt över Örekilsälven och högt över Munkedals Jernväg. När man åker ner till Munkedals hamn, har man det mäktiga brospannet högt ovanför lok och vagnar. Här på denna resa får man alltså se fem broar, alla av intresse på sitt sätt och med god spridning i tiden vad gäller tillkomståren. Bohusbanan går snuddande nära Åtorps station. När man sitter på det trivsamma ”Jernvägscaféet” och äter våffla med glass eller dricker kaffe, glider plötsligt ett av SJ:s snabbtåg förbi (med dämpad hastighet, avpassad för Bohusbanan). Här får man vara med om både äldre tågsätt och yngre.

Ångloket skall rustas upp

Bromsaren måste vara påpasslig under färden ner mot Munkedals hamn.

Bromsaren måste vara påpasslig under färden ner mot Munkedals hamn.

När museiföreningen Munkedals Jernväg startade 1984, var både lok och vagnar borta. Föreningen köpte dock in ett polskt gruvlok och körde med detta i många år. På sikt bränner dock eld och värme sönder ett lokomotiv inifrån. Efter ett antal år måste viktiga delar av panna och maskin bytas ut. Så skedde med det polska gruvloket. Det blev så att säga utbränt, ett öde, som drabbar även ånglok. En museijärnväg utan ånglok är dock en ofullständig järnväg. Loket kommer att rustas upp och sättas in i trafik, men man behöver pengar. Inom två år kommer ångloket att vara igång, säger de flesta, men från annat håll hörde jag, att det skulle vara färdigt inom tre år. Under 2015 firade järnvägen 120-årsjubileum. Då hade man lånat ett ånglok från museiföreningen Östra Södermanlands Järnväg. Detta lok drog Munkedalsbanans vagnar under några trafikdagar. Pengar behövs till upprustningen. Järnvägen har en stor och viktig sponsor eller donator, nämligen Thordénstiftelsen, grundad av Gustaf B. Thordén, Uddevallavarvets grundare. Stiftelsens stilrena flagga är hissad vid Åtorps station. Thordéns far, Karl Th. Pettersson, var mellan 1895 och 1948 faktor eller hamnchef nere vid Munkedals hamn. Här bevarar stiftelsen värdefull kulturhistoria, som samtidigt är en del av släkten Thordéns historia.

Järnvägsarkivet har förvärvats

Gustaf B. Thordéns stiftelse gör många viktiga kulturgärningar.

Gustaf B. Thordéns stiftelse gör många viktiga kulturgärningar.

Museiföreningens medlemmar är både flitiga och duktiga. Sedan jag senast besökte järnvägen har en manskapsbod förvandlats till en stilfull stationsbyggnad med namnet Saltkällan på ena gaveln. Man har vid ena gaveln på Åtorps station byggt upp ett mycket snyggt tak över ”Jernvägscaféets” uteservering. Man har – med hjälp av Thordénstiftelsens pengar – byggt en vagnhall nere vid lokstallet. Dessutom har man förvärvat järnvägsarkivet. Munkedals Jernväg drevs av Munkedals bruk, som efter järnvägens nedläggning inte hade användning för järnvägsarkivet. Detta skänktes till Munkedals hembygdsförening, som delar arkivalierna med museiföreningen. De handlingar, som har med järnvägen att göra plockas ut och kommer att utgöra ett särskilt och renodlat järnvägsarkiv. Museiföreningens ordförande Björn Jacobson håller på att gå igenom och sortera handlingarna. Arkivet kommer att få mycket större värde än ett vanligt arkiv därigenom att järnvägen finns kvar som museibana, och därigenom att den sköts av ett flertal kunniga och intresserade medlemmar. Då kan varenda liten upplysning bli av stort värde i restaureringsarbetet och inom forskningen. Banans historia är redan skriven (Lars Welander, Munkedals Järnväg: En bohuslänsk järnvägs historia, 1984, 105 rikt illustrerade sidor). Krönikan är både utförlig och tillförlitlig, men detta hindrar inte att mycket finns att tillägga, och att mycket kan vara värt att fördjupa sig i. Munkedals Jernväg har gjort ett värdefullt  förvärv.

Klicka här för denna artikel som pdf

Stenrikeborgs invigning 2016

Konungen och drottningen av Stenrikeborg.

Konungen och drottningen av Stenrikeborg.

Söndagen den 2 oktober invigdes högtidligen Stenrikeborg, den nybyggda medeltidsborgen i Dotorp i Kärna i södra Bohuslän. Inbjudan hade gått ut på Facebook till grannarna utefter vägen genom Dotorp, och folk strömmade till. Två spelmän stod inne på borggården och spelade på följt och oljefat. Kungen och drottningen (Mats och Ingela Axelsson) hade litet svårt att ta sig fram, ty borggården var full av folk. De steg upp på Skrikaretornet. Mats Axelsson hälsade alla välkomna. Jag höll ett invigningstal, överlämnade gåvor till kungaparet och läste upp ett nio strofer långt fröjdekväde, skrivet med anledning av denna invigning. Det följer som avslutning på denna artikel.

Locks rike och Stenrike

Drottning Blåklocka och kung Agust II av Stenrikeborg tillsammans med konungen av Locks rike, två kungar i bästa sämja. Foto: Lars Gahrn.

Drottning Blåklocka och kung Agust II av Stenrikeborg tillsammans med konungen av Locks rike, två kungar i bästa sämja. Foto: Lars Gahrn.

Mats Axelssons bror, den kände fastighetsmäklaren Jan Erik Axelsson, var där och uppvaktade sin bror och svägerska. Jan Erik Axelsson och hans fru har själva låtit uppföra ett slags medeltida borg eller rättare sagt en stilfull villa i borgstil. Den invigdes 2015, och jag har skrivit en särskild uppsats om denna invigning. Dessa marker kallas ”Locks rike” efter den gemensamme stamfadern, den indelte soldaten Lock. Jan Erik Axelsson framhöll, att skilda riken ofta brukar ligga i fejd med varandra, eller också är förhållandet dem emellan dåligt. Så har det emellertid aldrig varit mellan de båda bröderna och deras riken, Locks rike och Stenrike. Förhållandet dem emellan har alltid varit det bästa. För att lyckönska sin bror och svägerska överlämnade han nu en stenskiva med den inristade texten: Stenrike Borg.

Satsningar på Bohus

I vimlet såg man även Mats och Ingela Axelssons svärson, kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande i Kungälvs kommun, Miguel Odhner. Han har två 1600-talsfästningar inom sitt verksamhetsområde: Carlsten på Marstrand och Bohus fästning (med medeltida delar) i Kungälv. Nu har kommunen även en medeltidsborg. Kungälv har alla förutsättningar att bli en vallfärdsort för den, som intresserar sig för fästningar och borgar. Odhner berättade ett och annat för mig om kommunens planer för Bohus fästning. Kommunen och Statens Fastighetsverk satsar årligen ett par – tre miljoner var på fästningen. Kungälv kommer att låta tala om sig på många sätt. Jag kommer av allt att döma att ha anledning att skriva mycket mer om Kungälv.

Samling vid gillestugan

Borgens tinnar bär upp örnstatyer.

Borgens tinnar bär upp örnstatyer.

Efter själva invigningen slog sig kungen av Stenrike ner på en stol i borgstugan. Han och drottningen mottog här släktingars och grannars lyckönskningar, blommor och invigningsgåvor. Själv stod jag i ett hörn av borgstugan och fotograferade då och då de uppvaktande. Därefter vandrade vi alla ner till Axelssons gillestuga och utomhuskök. Här bjöds på varm korv och bröd jämte drycker. Drygt 200 personer, män, kvinnor och barn, hade infunnit sig, däribland flera medlemmar av Kärna revysällskap. Mats Axelsson har spelat med i detta sällskap, som fann sig väl till rätta i sina medeltidskläder. Stämningen var glad och gemytlig. Ingen behövde fråga efter vägen hit. Axelssons brukar inbjuda till trevlig samvaro. De flesta hade varit där förut.

Borgen är ett konstverk

Borgporten i Stenrikeborg.

Borgporten i Stenrikeborg.

I mitt invigningstal kom jag att utdela en känga till den moderna arkitekturen. Jag sade: Förr i världen skulle varje byggnad vara ett konstverk. Man lade ner stor möda och omsorg på att allt skulle vara både vackert och stilfullt. Sedan dess har mycket hänt. På senare år har man velat pressa ner priserna och följaktligen nöjt sig med att byggnaden kan tjäna sitt ändamål. Utseendet bryr man sig inte om. Därför har vi i våra städer husfasader, som är så fula, att man vill gå in i byggnaden för att slippa se utsidan. Här i Stenrike kan vi däremot se ett byggnadsverk, som byggherren har gjort till ett konstverk. Han har lagt ner omsorg på varje detalj för att allt skall vara så vackert och stilfullt som möjligt. Även på den gamla tiden var byggnader i första hand hus och i andra hand konstverk, men här i Stenrike kan vi se en borg, som i första hand är ett konstverk och i andra hand ett byggnadsverk. Samma höst försågs borgen med fasadbelysning.

Återuppbyggda borgar

Varför skall man då bygga en medeltida borg i våra dagar? Vill man se en medeltida borg i våra dagar, måste man bygga en på nytt. Våra medeltidsborgar är grus och aska eller ombyggda till oigenkännlighet. Utomlands har man långt före oss byggt upp medeltida slott och herresäten på nytt. Rhendalen är full av återuppbyggda borgar, just därför att man ville ha vackra blickfång i dessa sköna bygder. Tack vare Mats Axelsson har vi nu fått en borg även i Stenrike. Men en stor borgbyggare skall hyllas inte bara på prosa utan även på vers. Här kommer mitt Fröjdekväde på denna invigning.

Fröjdekväde

av Lars Gahrn

vid invigningen av
Stenrikeborg
i Dotorp, Kärna,
söndagen den 2 oktober 2016.

Kvädet sjunges som sången
”Om man inte har för stora pretentioner”.

 

Kung Agust II har nyss invigt Stenrikeborg med trumpetstötar från Skrikaretornet.

Kung Agust II har nyss invigt Stenrikeborg med trumpetstötar från Skrikaretornet.

Blott det bästa är nog gott,
och det bästa är ett slott.
Ja, ett slott finns nästan jämt i våra drömmar.
Alla drömmer, ej minst Mats,
och hans dröm tar mycket plats,
ty han låter fantasin ha fria tömmar.

 

Om man drömmer starkt och stort,
kan man även få det gjort.
Drömbilden står jämt och lockar, hägrar, manar.
Den är ej en flyktig sky.
Den står fast som en staty,
och den upptäcks inte endast, när man spanar.

 

En tinne med många skulpturer.

En tinne med många skulpturer.

Arbete för själ och kropp
håller människan på topp.
Tankar föds, och kroppens krafter stärks och livas.
Arbete i enskildhet,
fjärran oro och förtret,
gör att människorna fröjdas och kan trivas.

 

Mats är klok, ty se vi tror,
att hans borg är lagom stor.
Det är bra att inte uttömma sin kassa.
Visst har man en mängd bestyr
med en borg i miniatyr,
men man måste ej betala en hel massa.

 

Skrikaretornet.

Skrikaretornet.

Mats har synliggjort en dröm.
Därför skall han ha beröm.
När vi kommer ut till Dotorp, kan vi röna,
att hans dröm ej lider men
av att omsättas i sten.
Både dröm och borg hör till de verkligt sköna.

 

Många önskar stiga opp,
hit till bergets högsta topp.
Borgbyggarnas tidsepok är ju förliden.
Deras byggnadsverk är grus.
Vill man skåda hela hus,
far man hit ut för att möta medeltiden.

 

Tal och verser vid invigningen.

Tal och verser vid invigningen.

Här i Dotorp ser vi, hur
tinnarna bär upp skulptur.
Fågelkonstverk står och spanar över trakten.
Runtomkring står skogen grön.
Örnar fanns på bergens krön,
och dessutom är de sinnebild för makten.

 

Sagan segrade och vann.
Drömmen har nu blivit sann.
Det är tid nu, att Mats Axelsson skall hyllas.
Murare och arkitekt,
ja, till allting har han räckt,
och med lovord skall nu våra hävder fyllas.

 

Axelssonska släkten har ställt upp för fotografering.

Axelssonska släkten har ställt upp för fotografering.

Slutet gott, ja, allt är gott,
och nu har vi fått ett slott,
som beröms av alla olika personer.
Ryktet flyger som en pil.
Här finns skönhet. Här finns stil.
Ja, så låter det, fast vi har pretentioner.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

 

 

 

 

 

Bohusiska smällen 1566 – ett 450-årsminne

Fjorton belägringar har Bohus fästning utsatts för, men inte en enda gång har fästningen erövrats av fienden. År 1566 var slottets fall emellertid snuddande nära. Bohus slott räddades detta år av den ”Bohusiska smällen” (Båhusiska smällen). Under 2016 kan vi fira 450-årsminnet av fästningens räddning.

Torn blev kanonrör

Bohusiska smällen under belägringen av Bohus slott 1566. Vykortsbild.

Bohusiska smällen under belägringen av Bohus slott 1566. Vykortsbild.

År 1566 var Bohuslän en del av Norge, som var en del av det danska väldet. Svenskarna stormade fästningen fyra gånger. Vid den fjärde stormningen lyckades svenskarna tränga in i Röda tornet och erövra detta. Fästningens fall var nära. I tornets källare fanns dock ett krutförråd. Borgens försvarare lyckades antända krutet. Fästningstornet förvandlades då till ett kanonrör. Vid smällen flög allt och alla uppåt. Alla innevarande blev ”som kråkor och andra fåglar förda upp under himmelen, och icke en kom därifrån med livet”. (Adolf Tell, Bohus fästning: Vägledning för besökande, Tredje utökade upplagan, Gbg 1951, s. 36.) Jag talade mycket med docent Lars Linge om Kungälvs historia. Han var litet bekymrad över, att de berättande källorna om Bohusiska smällen var sena, men han fann tröst i vetskapen, att händelsen var avbildad på en reliefbild på Fredrik II:s sarkofag i Roskilde domkyrka.

Relief i turistbyrån

Anders Johansson vid boningshuset i Rösets gård. Bakom huset står skogen tät.

Anders Johansson vid boningshuset i Rösets gård. Bakom huset står skogen tät.

Sommaren 2015 besökte Niklas Krantz och jag Roskilde domkyrka. Givetvis var jag ivrig att se denna relief i verkligheten, men området kring de ståtligaste sarkofagerna var avspärrat. Vi kom inte intill reliefen. Sommaren 2016 hade jag ibland ärende till Kungälvs turistinformation eller besökscentrum. Till min glädje fann jag, att man här hade satt fram en avgjutning av reliefen, som visar Bohus’ belägring. Man hade lånat reliefen från Nordiska Folkhögskolan, som ligger uppe på berget Fontin, där svenskarnas kanoner hade stått under belägringen.

Igenvuxen gård

Rökmoln väller ut ur tornet. Detalj av reliefen. Foto: Lars Gahrn.

Rökmoln väller ut ur tornet. Detalj av reliefen. Foto: Lars Gahrn.

Enligt vad som berättades skulle en av borgens försvarare ha åtagit sig självmordsuppdraget att smyga ner i källaren och antända krutet. Följden blev att även han själv flög i luften. (Uppgiften möter – utan källhänvisningar – i Gustaf Brusewitz’ bok Elfsyssel från 1864.) Självmordsbombarens änka och barn skulle som belöning ha fått gården Röset på Hisingssidan av älven. Gården finns kvar och ägs alltjämt av samma släkt, även om den är uthyrd. Sommaren 2016 tog Anders Johansson, Mölndals-Postens egen tecknare och vitsare, med mig på en rundtur i södra Bohuslän. Från Eriksdal for vi åt väster. Skogen stod som en mur på höger sida, men i grönskan fanns ett obetydligt hål och några hjulspår. ”Här är det”, sade Anders och körde in. Efter några tiotal meter var vi framme vid den rödmålade gården, vars byggnader bildar en hästsko. Den ligger som en Törnrosa-gård mitt i grönska och sly. Gården, som genom många århundraden har givit familj efter familj deras bärgning, brukas inte längre. Skogen har tagit över ägorna. Jordbruksmarken har fallit i värde under det senaste århundrandet.

Kor skall beta rent

Röde torn har enligt uppgift fått sitt namn av att en del av byggnadsstenarna är rödaktiga.

Röde torn har enligt uppgift fått sitt namn av att en del av byggnadsstenarna är rödaktiga.

Samma sommar besökte jag Ulf Karmark på Mariebergs gård. Jag fick då veta, att Karmarks skulle ta över de igenvuxna markerna från Eriksdal ända bort mot Ragnhildsholmen. De skulle låta sina kor beta här. Ulf Karmark var mycket förväntansfull och såg fram emot att djungeln skulle glesna. Vem vet vad som då kan komma fram ur snåren? Gyldenlöwe lär ha haft skansar här, då han belägrade Bohus fästning år 1678 under fästningens fjortonde, hårdaste och sista belägring. Jag hoppas, att korna har starka käkar och glupande matlust. Det skulle vara intressant att på nytt kunna se lämningarna efter dessa skansar från ett annat skede av fästningens händelserika och hårda historia. Ulf Karmark berättar: ”Det skall finnas ytterligare en skans på Ellesbo höjd. Vi brukar fälten bredvid, och där har vi fått upp stora mängder med karteschkulor från kanoner. Sådana kulor användes främst mot kavalleri. Storleken på kulorna är ungefär 2-3 centimeter. Detta stämmer bra med förhållandena vid Gyldenlöwes belägring, då svenskarna skulle ha anfallit över Hisingen.” Kungälv har alltså en rik historia, och än finns mycket kvar att upptäcka.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

 

 

Marstrands kor behövde pass

Oj, vad mycket folk, som ville följa med på Marstrands hembygdsförenings stadsvandring i Oscar II:s fotspår. Föreningens ordförande Göran Kristensson fick många sköna sedlar i handen, när han tog upp deltagaravgifter. Jag har varit med på hembygdsvandringar här tidigare, men Marstrands historia är så rik, att det mesta är nytt, om ciceronen är en annan än den som berättade förra gången. Möjligheterna till omväxling i vandringarna är stora.

Pass för Marstrands kor

Göran Kristensson berättar. Foto: Lars Gahrn.

Göran Kristensson berättar. Foto: Lars Gahrn.

Göran Kristensson kan sitt Marstrand och ger oss fördjupade kunskaper om sin hemstad. I hembygdsmuseet finns många rariteter, berättade han, bland annat pass för Marstrands kor. Under ”porto-franco-tiden” var staden frihamn. Marstrand var fortfarande en del av det svenska riket, men svenska förordningar gällde inte längre i Marstrand. Däremot var Koön alldeles intill på alla sätt en del av det svenska riket. Dit skickade Marstrandsborna över sina kor. Därför utfärdade myndigheterna pass för Marstrandsbornas kossor. Svensk byråkrati har verkligen stolta anor och bedrifter att se tillbaka på. Tänka sig, byråkraterna har skrivit ut pass för kor, som skulle föras över från den ena ön till den andra! Marstrand var, påpekade Göran Kristensson, långt före EU, som ju kräver, att korna skall ha gula plastskyltar i båda (!) öronen.

Skrönor om kungsflundror

Konung Oscar står upp i vagnen och hälsar på sina undersåtar i Marstrand. Foto: Jan-Arne Björkman.

Konung Oscar står upp i vagnen och hälsar på sina undersåtar i Marstrand. Foto: Jan-Arne Björkman.

Marstrandsöarna är kala och ofruktbara, men en gröda frambringar Marstrand i rikliga mängder, nämligen vilda skrönor om Oscar II:s framfart bland skärgårdens och societetens mer eller mindre sköna kvinnor och flickor. Göran Kristensson vill att historien skall vara riktig, och han suckade över omöjligheten att komma till rätta med även de orimligaste skrönor. ”Visst hade kungen älskarinnor”, sade Kristensson, ”men folk överdriver ohyggligt. När kungen för första gången kom till Marstrand, var han 58 år gammal, och vid den åldern har man ju inte lika mycket ork som förr.” Det är så sant som det är sagt. Under de följande 20 åren blev kungen 20 år äldre. Vidare bör man betänka, att även om inte någon konung före honom har rest lika mycket, bodde Oscar mestadels i Stockholm. Här hörde hans älskarinnor hemma. Han och de invigda var mycket noga med, att hans kärleksliv skulle försiggå i full hemlighet. Han kunde alltså inte ta med sig någon av sina väninnor ner till Marstrand utan att folk anade oråd och skandal uppstod. Kanske gör man de fantasifulla Marstrandsborna grymt besvikna, om man framkastar tanken, att kungen tog semester även från sin älskarinna. Kanske blir de besvikna, men de kan trösta sig med, att de så kallade ”kungsflundrorna”, det vill säga kungens flickor, obehindrat kommer att leva vidare i inbillningens och fantasiernas rike. Den, som väl har kommit in där, är så nära det eviga livet som man kan komma i denna dödens dal.

Sveriges första synagoga

Göran Kristensson berättade både om de rika och de fattiga. Skillnaderna kom här i Marstrand att bli mer iögonfallande än på de flesta andra ställen i och med att även de högst uppsatta infann sig – och infinner sig – i Marstrand om sommaren för att bada och segla. Här finns även Sveriges äldsta synagoga bevarad eller rättare sagt det utrymme, där Sveriges första synagoga var inrymd. Under porto-franco-tiden fick judarna fritt utöva sin religion i Marstrand. Synagogan var inrymd i den bastion, som skulle försvara det norra hamninloppet.

Gustaf V:s jaktbil

Gustaf V:s jaktbil sågs i Marstrand. Foto: Jan-Arne Björkman.

Gustaf V:s jaktbil sågs i Marstrand. Foto: Jan-Arne Björkman.

Hans majestät Konung Oscar II (spelad av Anders Arnell) anlände till Marstrand med ångbåt, åkte sedan hästdragen vagn genom staden och gick därefter över till bil. Bilen är en verklig klenod, som har varit med under många sekelskiftesdagar. Den glänser och lyser blå som om den vore ny. Det är en Buick, årgång 1929, med registreringsnumret A14. Den har tillhört konung Gustaf V och användes av honom som jaktbil. Nu ägs den av en samlare, Staffan Karlsson, inom Kungälvs vidsträckta kommun. Under sekelskiftesdagarna är den med i Marstrand. Min sagesman Christer Jansson upplyser om, att Gustaf V:s jaktbil är ”mycket trevlig och bekväm att åka kungligt i.” Anders Arnell instämmer.

Sjungande trädgårdar

Sophie Elkan och Selma Lagerlöf fanns också på plats under sekelskiftesdagarna. Foto: Lars Gahrn.

Sophie Elkan och Selma Lagerlöf fanns också på plats under sekelskiftesdagarna. Foto: Lars Gahrn.

Babylon var som bekant känt för sina ”hängande trädgårdar”. Dessa räknades som ett av den antika världens sju underverk. Marstrand har nu blivit känt för ”Marstrands Sjungande Trädgårdar”. Eleverna från Mimers estetiska linje i Kungälv uppförde teater och musik i fem villaträdgårdar i Marstrand. Dessa framträdanden var så vitt jag kan förstå mycket uppskattade, men jag hade inte tillfälle att själv vara med och lyssna. Lyckliggörs man med det kungliga nådevedermälet att få åka i konungens vagn genom staden, tar man givetvis med undersåtlig tacksamhet emot denna kungliga ynnest. Det är mycket intressant att själv få uppleva ett fortskaffningsmedel från fordomdags. Ett annat fortskaffningsmedel från fordom hann jag inte med att pröva, nämligen Marstrands flytande spårvagn, som hela dagen for hit och dit över vattnet med fladdrande flaggor. Tänk, Marstrand har inte bara ”Sjungande Trädgårdar” utan även en ”Flytande spårvagn”. Verkligheten bakom denna poetiska benämning är nog så märklig. En elektriskt driven färja liknar en spårvagn.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

I kunglig vagn över Marstrands gator

Extrabussar gick hela dagen mellan Ytterby station och Koön på Marstrand. Lördagen den 20 och söndagen den 21 augusti anordnades sekelskiftesdagar på Marstrand. De började så smått redan fredagen den 19 och blev en stor framgång. Folk strömmade till och tog del av de olika arrangemangen. Uppslutningen var stor kring hans majestät konung Oscar II, när han anlände med chefsfartyget Drott. (Av någon anledning stod namnet Bohuslän på ångaren.)

Musikkår och drillflickor

Drillflickorna framträdde i olika färgglada dräkter, som lyste upp på kajen. Foto: Lars Gahrn.

Drillflickorna framträdde i olika färgglada dräkter, som lyste upp på kajen. Foto: Lars Gahrn.

Hembygdsföreningens ordförande Göran Kristensson blev mycket och glatt överraskad över alla människor, som ville följa med på vandringen i Oscar II:s fotspår. Han fick många sköna sedlar i handen, när han tog upp deltagaravgifterna. ”Inget är som väntans tider”, skriver skalden Karlfeldt. Väntetiden före konungens ankomst fylldes med dans och musik av bästa slag. Kungälvs musikkår spelade med sedvanlig kläm och skicklighet. Kungälvs drillflickor dansade till vissa av musikstyckena. Min beundran inför deras dansframträdanden är stor och förbehållslös. De kan dansa snabbt, mjukt och med god samordning. Dessutom blandas dans och akrobatik med lika skickligt utförande. Flickorna utstrålar dansglädje eller kanske snarare lycka över att få dansa och framträda. Av osäkerhet, nervositet eller rampfeber märks inte ett spår. Deras glädje och starka utstrålning smittar och sprider en god stämning bland oss åskådare. Flickorna har olika färgglada dräkter, som likaså gör starkt intryck. (Genom kamerainställning har jag tagit bort solljuset i bilderna, så att dräkternas färger framträder starkare.) Färgglädje och dansglädje kan inte vara annat än medryckande. Från musikkåren kommer spelglädje. Kungälvs Musikkår spelar bra, livligt och glatt. Vår väntan efter konungen kändes inte för lång utan snarare för kort.

Konung med scenvana

Hans majestät konungen anlände med chefsfartyget Drott. Oscar II spelas av Anders Arnell, matpredikanten, som blev uppskattad restaurangidkare på kajen i Marstrand. Arnell spelar sin roll med ökande säkerhet. Han spelar en självsäker, spirituell, trevlig, artig och hurtig monark. Ungefär sådan var Oscar II även i verkligheten. Han älskade att framträda inför offentligheten, eftersom han visste, att han spelade sin roll väl (och eftersom många smickrande röster snarare hade överdrivit hans skicklighet). Han räknades som en av samtidens stora vältalare. Läser man några av hans tal, som är utgivna i tryck, kan man inte annat än instämma i hans samtids lovord. Han var en framstående talare.

En fulländad hovman

Genom att rikta händerna omväxlande uppåt eller nedåt skapar drillflickorna en vågrörelse. Foto: Lars Gahrn.

Genom att rikta händerna omväxlande uppåt eller nedåt skapar drillflickorna en vågrörelse. Foto: Lars Gahrn.

Också Arnell kan hålla tal. Han kan antagligen hålla ett improviserat tal om vad som helst, när som helst och var som helst, men han gör detta så skickligt, att de flesta sannolikt inte lägger märke till att talets innehåll kan vara en smula tunt. Claes Milde spelar kungens gode vän, överhovjägmästare Victor Ankarcrona. Milde gestaltar en framstående hovman, som har lärt sig att alltid vara till hands men hela tiden hålla sig i bakgrunden. Han har nu varit med så länge, att alla uppvaktningar och mottagningar för länge sedan har förlorat nyhetens behag. Han är aldrig nervös och blir aldrig överraskad. Allt är rutin, rutin och rutin. Kungen blommar upp och blir livlig så snart han får framträda som huvudperson, men Ankarcrona är lugn i alla lägen, och ibland kanske man rentav kan spåra en viss trötthet. Han sköter dock sin tjänst med osviklig plikttrogenhet. När kungen får damm på rocken, borstar han diskret rocken. När kungen behöver något att dricka, bär han fram en bricka med glas. Och så vidare i all oändlighet.

Arnell – en stor humorist

Konungen var som bekant inte bara vältalare utan även skald. Han skrev dikter. Den, som skriver dikter, vill gärna läsa upp dem för beundrande åhörare. Vill en konung läsa upp sina dikter, tackar inte någon nej. Arnell brukar ibland, under mottagningen och under festkortegen genom staden, läsa dikter. Lyssnar man noga kan man urskilja en tanke här och var. Man anar dock ett spelande skämtlynne bakom de till synes högst allvarliga raderna. Arnell är för västsvenska förhållanden något så ovanligt som en humoristisk författare, som är rolig. Tidningarna har haft gott om kåsörer, som pliktskyldigt har producerat spaltfyllnad. Kåserierna är just spaltfyllnad och ingenting annat. Arnell åstadkommer dock roligheter. I detta avseende avviker han från kungen, som visserligen var trevlig och spirituell men knappast rolig. Arnell spelar därför en monark, som ofrivilligt är rolig.

Gud bevare konungen!

Jag var med kring kungen och ropade: ”Gud bevare konungen!” Detta är en klassisk välgångsönskan, som förr användes i alla sammanhang, där kungen dök upp. I Mölndal lär den ha förekommit vid Gunnebos invigning 1952. Numera hör man den inte, och jag var ensam om att ropa så i Marstrand. Min vän Peter A. Lansenfelt har gjort den träffande iakttagelsen, att dagens svenskar aldrig använder Guds namn i vardagslivet. Själv är han van vid annat, eftersom han under många år har bott i USA. Lansenfelt har otvivelaktigt rätt i, att Gud inte omnämns utanför kyrkorna. Vardagen har på detta sätt blivit avsevärt utarmad.

I konungens vagn

Konung Oscar läser en av sina (snarare Anders Arnells) dikter. Hans uppvaktning lyssnar andäktigt och tålmodigt. Foto: Göran Kristensson.

Konung Oscar läser en av sina (snarare Anders Arnells) dikter. Hans uppvaktning lyssnar andäktigt och tålmodigt. Foto: Göran Kristensson.

Hans Majestät uppskattar dock denna välgångsönskan. Förra året lovade han mig – i vittnens närvaro – att jag skulle få Serafimerorden. (Han lär enligt egen utsago ha en lår med obegagnade ordenstecken och dylikt uppe på slottsvindarna.) I år (2016) fick jag åka med på kuskbocken i konungens vagn, när han for i kortege genom staden. Det gick bra, när vi for över kajens stenläggning av huggen sten, men oj vad vagnen skakade, när vi kom in på en kullerstensbelagd gata! De två kraftiga hästarna orkade dra vagnen uppför kullerstensbacken med oss alla sex; (konungen, Ankarcrona, två förtjusande unga damer, kusken och jag utgjorde passagerarna). När vi kom till en nedförsbacke, befarade vår erfarne kusk, att hästarna skulle få alltför stor tyngd, som sköt på bakifrån. Han och jag steg därför ut ur vagnen och gick bredvid vagnen nedför backen. Därefter måste hästarna vara så goda, att dra även oss genom staden Marstrand. Att åka bil är bra på sitt vis, men åker man häst och vagn och sitter på kuskbocken, sitter man högt och ser ut över omgivningarna. Man känner sig verkligen som en hög herre, halvvägs upp i luften. Vagnsfärder ökar resenärens självkänsla. En man med stor levnadserfarenhet lär ha sagt, att till livets angenämaste nöjen hör att åka vagn tillsammans med förtjusande damer och konversera med dem under färden. Mitt besök i Marstrand övertygade mig om, att Hans Majestät och Ankarcrona med sin betydande världserfarenhet redan för länge sedan hade gjort samma erfarenhet. De förbehöll sig nämligen platserna bak i vagnen tillsammans med de vackra och förtjusande damerna. Kusken och jag satt på kuskbocken, vända mot hästarna. Resan övertygade mig snart om, att bättre vagnshästar inte kunde tänkas. De är starka, lugna, lydiga och pålitliga. Men ändå kändes det på något sätt som om kungen och Ankarcrona hade valt det angenämaste sällskapet. Konung Oscar II var – och är! – en högt begåvad monark.

Klicka här för denna artikel som pdf

Stil och fantasi i Dotorps borgbygge

Under en vinresa till Tyskland såg Mats Axelsson borgar överallt. Året var 1991. Då beslöt han sig för, att han själv skulle skaffa något liknande. Han startade bygget 2004. År 2014 besökte Niklas Krantz, Anna Jolfors och jag hans borgbygge. Jag skrev en bloggartikel om detta konstverk (5/3 2015). Sedan dess har bygget framskridit betydligt. Med stor glädje återsåg jag byggarbetsplatsen.

Betjänten Conrad

Tinnarna är stora som mindre torn och används som statypostament. Foto: Lars Gahrn.

Tinnarna är stora som mindre torn och används som statypostament. Foto: Lars Gahrn.

Våren 2016 inbjöd Axelsson mig att ta en titt på hans borg. Lördagen den 30 juli cyklade jag från Kungälv ut till Mats och Ingela Axelsson i Dotorp i Kärna församling. Under de senaste två åren hade mycket hänt. Borgen hade fått sina borgportar. Borgstugan hade fått tak och dörr. Nedanför borgberget höll Axelsson på att bygga en första port. Så brukade det vara på borgar. En borganläggning hade ofta en förborg. Ännu var borgen inte färdig, men den hade börjat tas i bruk. Besökarna tas vid sådana tillfällen emot av kungen och hans betjänt Konrad. Ibland spelar Mats Axelsson kung Agust II, men han föredrar att låta svärsonen, som bor nedanför berget, spela denna roll och själv vara den stundom mindre trevlige betjänten Conrad. Om folk vill få företräde hos kung Agust II, ringer de i en klocka, som hänger i en trädgren nedanför berget. Då kommer betjänten Conrad ner för att titta på dem och avgöra, om de är värdiga att få komma upp till kungaborgen. Mot undersåtar av lägre rang kan han vara nog så högdragen, snäsig och otrevlig, men så snart han kommer upp till kungen, blir Conrad vänlig, övertrevlig och svassande inställsam. Kung Agust – namnet stavas så i Dotorp – är uppkallad efter Mats Axelssons morfar August, som han tyvärr aldrig fick träffa. Det sägs, att morfadern gillade att röja och rulla sten.

Fornborgsläge

Axelsson ägnar sig alltså inte alls åt någon historieromantik utan vill tvärtom visa, hur det går till vid hov och på alla andra ställen, där det finns en klätterställning för alla, som vill komma upp till högre befattningar och mera inflytande. Framför allt visar han – i den mindre storleken – hur en medeltida borg såg ut: ett ringmursomgivet område med byggnader som en del av ringmuren. Man ser torn och krenelering på muren. Platsen är väl vald. Bakom sin gård har han ett berg med branta sidor åt alla håll utom ett enda. Här finns uppfartsvägen och borgporten. Just sådana platser brukar ha så kallade fornborgar, med andra ord gamla försvarsborgar från folkvandringstid eller vikingatid, på sitt krön. Även här i Dotorp skulle en sådan fornborg ha kunnat ligga, om inte fornborgar i allmänhet hade behövt större plats.

Bergig borggård

Borgstugan är byggd i ett slags nationalromantisk stil.

Borgstugan är byggd i ett slags nationalromantisk stil.

Borgstugan hade fått ett tak av stenplattor, som bildar ett vackert mönster. Kakelplattor med vackra mönster hade satts upp på väggarna. Borgstugan var ljus och vacker tack vare ett takfönster. Innertaket hade målats ljusblått. På borggården höll Axelsson på att terrassera och göra utfyllnader, men på nedre delen av borggården skulle berget även i framtiden gå i dagen, alldeles som på Bohus fästning, där borggården är både ojämn och bergig. I stenriket Bohuslän går berget fram i dagen på de flesta högre platser, och så skall det vara även inom dessa ringmurar. Det mycket passande namnet på Axelssons anläggning är Stenrikeborg. Anläggningen är mer ett konstverk än ett byggnadsverk. Murarna, särskilt kreneleringen, är försedda med utskjutande detaljer för att ett skuggspel skall uppstå. Tinnarna är så pass stora, att de på avstånd kan uppfattas som smärre torn. På toppen står i många fall fågelstatyer. Anläggningen kan därför föra tankarna till Millesgården.

Vi behöver alla en ”borg”

Under besöket berättade han om sig själv. Skolan var inte någonting för honom, eftersom han i likhet med vår konung är dyslektiker. Skolslutet upplevde han som en befrielse. Läsning ville han inte ägna sig åt, men han är vetgirig och lär sig mycket genom att se sig omkring med vaken blick och genom att tala med kunnigt folk. Axelsson underströk fantasins stora betydelse. Det är viktigt, att människan får utlopp för sin fantasi och skaparkraft. Jag vill vidarebefordra följande tänkvärda ord: Det mesta vi gör är inlärda saker. Därför frågar jag mig själv ofta ”är detta ett inlärt sätt att vara”. En del kallar det erfarenhet, och den är ju bra, men i hjärnan finns det så många inlärda saker, som bara hämmar. Alla människor borde bygga en ”Borg”, inte nödvändigtvis en av sten. Jag åsyftar snarare en sysselsättning, som man utvecklar tänket i. Vi är så fruktansvärt styrda av våra inlärda sätt att se på ”verkligheten”.

En tusenkonstnär

Mats (nyligen medaljerad med Mariamedaljen) och Ingela Axelsson vid en av tinnarna i Stenrikeborg.

Mats (nyligen medaljerad med Mariamedaljen) och Ingela Axelsson vid en av tinnarna i Stenrikeborg.

Han skriver inte utan skapar med sina händer. Han är mycket mångkunnig och uppfinningsrik. Ovanför sin gård hade han byggt en gäst- och gillestuga med glasad gavelvägg ut mot naturen. Här har många fester firats, och här har man samlat in pengar till välgörande ändamål. Mats och hans hustru Ingela är nämligen verksamma inom församlingslivet. Intill detta hus står en grill och en vedspis med tak över. Här har han byggt upp ett utekök för tillagning av fisk och kött. Mats Axelsson har blivit en tusenkonstnär. Under åtta års tid var Axelsson förtroendevald inom Svenska kyrkan, men han slutade: ”Antingen är man förtroendevald eller också troende. Jag valde det sistnämnda.” Under tio år arbetade han för en vitrysk förening, som anordnade sommarläger vid kusten.

Borgar blir aldrig färdiga

Dyslexi är enbart en störning av en eller flera funktioner hos människan och har ingenting med begåvningen att göra. Det var påfallande, att Mats Axelsson talade både väl och vårdat. Så bra svenska hör man sällan nu för tiden. Vad han sade hade också djup och vittnade om ständig eftertanke. Mats Axelsson tycker om att tala med barn, eftersom de ofta ser på saker och ting annorlunda än vi vuxna. Därför passar det bra, att han har sin dotter, sin svärson och sina barnbarn på andra sidan berget. Barnbarnen och deras kamrater har en lekplats av mycket ovanligt och värdefullt slag uppe på berget. Borgen är nu så uppbyggd, att den skulle kunna invigas när som helst. Mats Axelsson känner sig dock inte färdig. Jag vill därför erinra honom om, att alla slott och herresäten inte är fullt färdiga. Det hör till att en borg inte skall vara fullt färdig. Så är det med exempelvis Skokloster, där hantverkarnas verktyg än i dag ligger kvar i den ofullbordade riddarsalen. Stenrikeborg i Dotorp är så färdig som en medeltida borg skall vara. Spelet kan börja, och det har alltså redan börjat.

Klicka här för denna artikel som pdf