Total mobilisering på Bohus fästning

Aldrig tidigare hade jag hört så många glada rop och sett så många livfulla barn på Bohus fästning. Detta kända utflyktsmål vid Nordre älv har fått nya herrar, och dessa har satsat på verksamheter för barn. Denna inriktning är mycket framgångsrik. Barnen har givetvis sina föräldrar och syskon med sig eller farföräldrar eller morföräldrar. Satsar man på barn och ungdomar, får man alla åldrar till fästningen. Däremot är det inte lika lätt att få dit barn och ungdomar, om man satsar i första hand på de vuxna.

Bejaka dina drömmar, och lek!

I denna silhuett av tornet Fars hatt kan man kasta in bollar genom öppningarna. Foto: Lars Gahrn.

Ulf Karmark, känd ägare till Mariebergs gård och ordförande för Bohus Elfsborghs Caroliner, har tagit över den gamla borgen tillsammans med fastighetsmäklaren Jan Erik Axelsson, även känd som konung över Locks rike (i Kungälvs Ytterby). Här har han byggt en villa i borgstil. Hans bror Mats Axelsson byggde en riddarborg på berget ovanför sitt hem i Dotorp i Kärna. Ett viktigt budskap från bröderna Axelsson är, att man skall bejaka sina drömmar och leka, oavsett om man är vuxen eller inte. Detta är så sant som det är sagt. Här på fästningen får både barn och vuxna släppa sitt allvar och släppa fram sin lekfullhet. Vad möter då besökarna på slottet? Vid uppfartsvägen finns ett plank med två medeltida människor avbildade. Vid platsen för ansiktena finns två ovala hål. Besökare kan stå på baksidan och sätta ansiktena i hålet. Därefter kan de fotograferas som äkta medeltidsmänniskor. Föredrar de äkta kläder framför målade, kan man låna medeltidskläder i tornet Fars hatt.

Många lekmöjligheter

Denna klippa har blivit en utmärkt rastplats.

I borgen finns också en uppblåst hoppborg. Där finns bågar, pilar och måltavlor, så att man kan ägna sig åt bågskytte. Man kan ägna sig åt hopptävlingar med käpphästar. Åt käpphästarna finns ett uppbyggt tak. Därunder förvaras dessa kusar, så att de inte behöver bli blöta vid regnoväder. Barnen kan vidare åka på en häst, som rullar på räls. Med en lans skall de träffa en uppsatt sköld eller andra mål. Man kan ägna sig åt dragkamp, pussel och olika slags spel. Man kan gå på styltor och försöka hålla balansen på en bräda, som är lagd över en rulle.

Färja och kanoner

Äntligen är Bohus fästning återigen bestyckad.

Redan innan Axelsson och Karmark tog över hade en linfärja byggts för att trafikera dammen. Man står på en flotte och drar i en tross, som är fäst i motsatta stranden. På detta sätt drar man färjan över dammen. Jag var snabb med att skynda ned till dammen. Jag färjade mig över några gånger. När fler besökare dök upp, erbjöd jag dem ”Västsveriges ofarligaste sjöresa”. (Dammen är nämligen både liten och grund.) Jag färjade över sju eller åtta sällskap på detta sätt. Äntligen fick jag en liten sjöresa denna sommar! Bohus Elfsborghs Caroliner har som bekant en mycket uppskattad och ofta anlitad artilleriavdelning. Tack vare Karmark och hans karoliner har fästningen äntligen återigen blivit bestyckad. Karmark skall själv få beskriva bestyckningen: ”Vi har faktiskt tre kanoner just nu: två stycken sexpundskanoner, en på hjullavett vid yttre borggården och en fast vid spiraltrappan. Dessutom har vi en tvåpundskanon, som vi skjuter svensk lösen med varje lördag och söndag klockan 12.00.”

Avrättningar

Färjan över dammen är en trevlig farkost, som erbjuder ”Västsveriges ofarligaste sjöresa”.

I ett utrymme av fästningen visar man olika sätt att avrätta brottslingar. Där finns både bödelsyxa och galge. Klokt nog hade man bundit upp galgens snara så högt, att ingen kunde komma åt den. Ibland kan det vara farligt att leka, och man bör inte ta några risker. En silhuett föreställer tornet Fars hatt. Man skall kasta till måls mot denna silhuett och försöka träffa öppningarna i kulissen.

Troner och riddarsal

Kungen skulle ha en högre trongavel än drottningen. Jämlikhet var ännu inte uppfunnen.

I tornet Fars hatt finns sedan länge en utställning om fästningens historia med en välgjord modell, som visar hur slottet såg ut på 1600-talet. Här finns två tronstolar med gotiska, alltså upptill spetsiga, gavlar. Den ena är betydligt högre än den andra. Konungen skulle med andra ord ha en tronstol, som stack upp högre än drottningens. Ojämlikheten skulle markeras med stolens höjd. En våning upp i tornet finns en riddarsal med två rustningar och därutöver två hjälmar och en huva. Hela tiden spelas medeltidsmusik här i tornet för att skapa rätt stämning. Christian IV lär ha eldat med apelsinträ i borgen, för att sprida behagliga dofter vid högtidliga tillfällen. Kanske skulle man på sikt även kunna sprida aromatiska dofter här i Fars hatt?

98 procent kött

Av mycken lek blir människan hungrig. Man blir hungrig också av att följa livliga barn i spåren. Mariebergs gård har som bekant en gårdsbutik, där man kan köpa kött. Tillagat kött (liksom glass) kunde inhandlas i en försäljningsbod, som på något sätt hade körts upp till borggården. Här fann jag självaste Ulf Karmark och hans hustru Annelie, som serverade allmänheten. Bägge är arbetsmänniskor. Karmark har förklarat, att alla som är anställda på fästningen, skall arbeta. Ingen skall vara enbart administratör och ha enbart skrivbordsarbete. Detta är mycket klokt. Om alla har med kunder och besökare att göra, får man en helt annan känsla för verksamheten. Man begriper vilka behov som finns; man har lättare att begripa vad som skall främjas och utvecklas. Ulf och Annelie Karmark lever alltså som de lär. Själv åt jag en korv med 98 procent kött. Nar jag hade gjort så, insåg jag, att jag aldrig förut hade ätit en korv med så mycket kött. Korven smakade kött. ”Sådana korvar mättar”, sade Annelie Karmark. Hon hade rätt. Jag åt med andakt och blev mätt.

Fästningsholmens alvar

Utanför fästningen kan man lätt upptäcka flera gamla stenbrott.

Karmarks satsar på djurhållning. De har får som betar rent här och var i Kungälv och gör en viktig insats genom att förhindra igenbuskning. På Fästningsholmen har fåren gjort en viktig insats genom att återskapa det öppna landskapet. Fästningsverken upptar endast mindre delen av denna klippiga ö. Borgens försvarare har i äldre tid på alla sätt hindrat beskogning och igenbuskning på holmen. Angripare skulle inte finna skydd eller snår att gömma sig i. Tack vare betesgången är det öppna bergslandskapet tillbaka. På södra sidan av ön får man snarast en förnimmelse av Ölands alvar. Det är en upplevelse att vandra fram på berghällarna här. Fåren vet vad de skall äta och vad de skall gå förbi. Kungsljus är giftiga och lämnas därför kvar. Det är en stor upplevelse att gå på Fästningsholmens alvar och se de gula Kungsljusen sticka upp som höga spiror. Givetvis har man inte tagit bort alla träd. Här finns många tallar men även ett och annat lövträd. Stenen är rödaktig. Tack vare betesgången kan man tydligt se, att stenhuggare har brutit sten här och var på holmen. Ett av fästningens torn kallades Röde torn, eftersom det är byggt av rödaktig sten. Man hade inte gått långt för att finna denna sten.

Total mobilisering för fästningen

Axelsson och Karmark har med andra ord genomfört ”total mobilisering” på och för Bohus fästning. Alla anställda skall arbeta på fästningen, även fåren.

Lars Gahrn

Munkedals Jernväg – en vänlig järnväg

Ingen annanstans hade jag – under corona-pandemins år 2020 – mött så mycket omtanke om oss resenärer som på Munkedals Jernväg. För att vi inte skulle trängas ombord på tåget, hade man bestämt sig för att ta med endast halva antalet resenärer (40 stycken) mot 80-90 i vanliga fall. För att vi ändå inte skulle frestas att sätta oss för tätt, hade man klistrat nummer på bänkarna och på detta sätt markerat, att vi skulle sitta på avstånd från varandra. För att ingen skall kunna komma till Munkedal och bli besviken över att alla biljetter är slutsålda, hade man infört förhandsbokning av biljetter.

Numrerade platser

Växlingsarbete med lokomotivet. Foto: Lars Gahrn.

Omtanken uppskattades av oss resenärer, men en av dem kunde inte låta bli att skämta. Han pekade på siffran 13 och sade, att där vågade han inte sitta. Jag framförde denna invändning till Dag Legnesjö, som kanske hade hört den förut. I varje fall hade han svaret klart: ”Ibland fick vi under min skoltid skrivningar på fredagen den 13. Vanligtvis klarade vi dessa prov mycket bättre än de som hade förlagts till andra dagar.” Med på resan hade vi tre gäster från Östra Södermanlands Jernväg, som hade löst frågan på ett annat sätt. Där tog man lika många passagerare som vanligt, men för att deras resenärer inte skulle behöva sitta tätt, hade man dubbelt så många vagnar som vanligt (med påföljd att loket knappt orkade med tågsättet i motluten). Munkedals Jernväg kan inte göra så, ty man har inte fler vagnar. Tyvärr drabbas järnvägen av ett betydande inkomstbortfall, när antalet resenärer halveras, men munkedalsborna tänker i första hand på säkerheten.

Omtanke om resenärerna

Här som på Anten-Gräfsnäs Jernväg har man under corona-pandemin inte någon konduktör, som klipper biljetterna. När resenärerna släpps in i museet vid Munkedal Nedre, får hälften av oss komma in åt gången. I museet har man tagit bort modelljärnvägen, eftersom man befarade, att alldeles för många skulle vilja se järnvägen samtidigt och följaktligen stå alltför tätt. Omtanken om resenärerna var rörande. Samtidigt skonade många medlemmar inte sig själva. Fastän de var över 70 år, arbetade de oförtrutet med sin järnväg, och de hade med många resenärer att göra.

Stor vänlighet

Dag Legnesjö talar med gäster från Östra Södermanlands Jernväg.

Detta är en mycket vänlig järnväg. Dag Legnesjö går runt och talar både vänligt och skämtsamt med sina resenärer före avgång. Damerna i biljettförsäljningen och kaféet är både vänliga och tillmötesgående. För att kafégästerna inte skulle behöva sitta tätt hade man spridit ut kaféborden. På varje bord står en glasvas med nyplockade ängsblommor. Gästerna från Östra Södermanlands Jernväg, en viktig samarbetspartner, emottogs med stor artighet och fick mycket uppmärksamhet. När tåget kommer tillbaka från Munkedals hamn, kommer stationspersonalen och kafépersonalen ut och vinkar åt tåget, som går vidare till Munkedal Nedre. Det är synd om alla pensionärer, som inte vågar gå ut under corona-pandemin. Munkedals Jernväg har ordnat särskilda pensionärsturer. Utöver de tre vanliga turerna har man lagt till en fjärde för pensionärer. Här behöver pensionärerna inte befara att sitta tätt vare sig på tåget eller i kaféet. (Borden står för övrigt utomhus, vilket minskar riskerna. Alla vagnar är dessutom öppna vagnar.)

Tomtetåg

Jultomten är ännu inte hemma på Tomtekullen.

Även sörmlänningarna kör numera tomtetåg. De hade Luciatåg (alltså spårbundna sådana) tidigare. Alltfler museijärnvägar kör tomtetåg. På Gotland lär man åtminstone tidigare ha fått in mer på sina tomtetåg än på alla andra körningar tillsammans. Sörmlänningarna kör sina tåg från Mariefred till Taxinge. Resan tar ungefär en timmes tid. För att ge resenärerna omväxling hämtar ångbåten Mariefred dem i Taxinge och kör dem därifrån tillbaka till utgångspunkten. Munkedals tågsätt går ju ner till Munkedals hamn. Skulle inte en ångbåt kunna ta ombord tågresenärerna där nere och ta dem med på en tur på Gullmaren, Sveriges enda tröskelfjord? Så tyckte sörmlänningarna. Tanken är utmärkt och möttes med instämmanden. (Man har tänkt i dessa banor tidigare.) Det gäller dock att finna en lagom stor ångbåt med intresserade ägare.

Många arbetsuppgifter

Vackra ängsblommor på alla bord.

Munkedals Jernväg har mycket att arbeta med. Man håller på med att laga loket. Ångpannan är bytt, och loket skall nu trimmas in under hösten. År 2021 kommer förhoppningsvis ett ånglok åter att dra tågsätten i Munkedal. Under 2021 fyller Munkedals pappersbruk 150 år. Bruket anlade 1895 järnvägen för att kunna köra papperet från bruket uppe vid Örekilsälvens vattenfall ner till Munkedals hamn. En jubileumsskrift håller på att utarbetas. Järnvägens arkivchef Björn Jacobsson är en av dem som skriver. Själv har jag så trevligt i Munkedal, att jag som synes inte kan låta bli att komma tillbaka varje år. Inte heller kan jag låta bli att skriva ner mina upplevelser. (Då återupplever man dem ju.) En av dem, som har läst mina bloggartiklar, är arkeologen Kristina Bengtsson, som återupptäckte det forntida Kongahälla (Kungälv) i Ytterby. Jag träffade henne i Munkedal i slutet av juli 2020. Hon berättade då om de senaste upptäckterna. Vid tidigare utgrävningar har man ju funnit ett mycket stort långhus. Vid metalldetektering härute på senare år har man funnit spåren efter en forntida handelsplats här intill. Kungälv har alltså mycket gamla anor även som handelsplats och stad. Denna stad har klarat sig under hela sin 1000-åriga historia utan järnväg, vilket däremot förefaller närmast obegripligt. Hur är något sådant möjligt?

Lars Gahrn