Råda säteri – en rik historia

Råda säteri är rent arkitektoniskt ett mästerverk. Jag har ofta beundrat arkitektens förmåga att åstadkomma stor och stark verkan med små och enkla medel. Mannen bakom verket är en av de största inom europeisk arkitekturhistoria: sir William Chambers, född i Lilla London (eller rättare sagt i Göteborg) men huvudsakligen verksam inom London och övriga Storbritannien.

Studiecirkel arbetar

Huvudbyggnaden gör ett starkt intryck med små och enkla medel. Foto: Lars Gahrn.
Huvudbyggnaden gör ett starkt intryck med små och enkla medel. Foto: Lars Gahrn.

Åsynen av huvudbyggnaden är både betagande och ståtlig, där herrgården reser sig på en terrass ovan Rådasjöns vatten. Anläggningen är både stram och välkomnande, när man kommer farande i allén från landsidan. Redan 1772 stod huvudbyggnaden färdig, men egendomens historia går längre tillbaka än så. Den förlorar sig i medeltiden. Om Råda säteri finns mycket att säga. Det finns mycket att forska om. Råda hembygdsförening har förstått, att det är angeläget att dokumentera den rika historia, som har utspelat sig i mannaminne, och att det brådskar med den saken.

Man har bildat en studiecirkel för detta ämne. Mycket både nytt och gammalt har framkommit under cirkelns sammankomster 2015. Följden blev att hembygdsföreningen beslöt att ägna sin årsskrift åt säteriet. Denna värdefulla skrift var färdig samma höst: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2015: Tema Råda säteri (Skara 2015, 58 sidor, av vilka 43 handlar om säteriet). Säteriet har även en vänförening, Råda Säteri Värnare, som är med i detta arbete.

Kammarherre Lagerberg lyfte fram säteriet

Bagarstugan är gammal och skulle vara värd en byggnadshistorisk undersökning.
Bagarstugan är gammal och skulle vara värd en byggnadshistorisk undersökning.

Skriften ger en allsidig belysning av säteriets historia och kan användas som turisthandledning vid besök på egendomen. Agneta Steffen bidrar med en saklig och samlad översikt över säteriets historia. Hon visar ofta runt för både sällskap och allmänhet och är en kunnig och väl påläst ciceron, som uttrycker sig väl även i skrift.

Råda säteri hade mycket väl kunnat tillhöra Sveriges många bortglömda slott och herresäten, om inte kammarherre Magnus Lagerberg hade varit ägare mellan 1880 och 1897. Han gjorde en enastående insats för att lyfta fram egendomen och dess historia. Själv åstadkom han ett av de mest lysande kapitlen i säteriets historia. Under forskningar i västsvensk historia har jag gång på gång beundrat denne museimans stora insatser för västsvenskt kulturliv och hans skicklighet att torgföra det som redan fanns. Jag har skrivit ett avsnitt om denne framstående kulturarbetare.

En kyrkogrund

Visst är folk intresserade av säteriet, men de frågar mest om ruinen, som ligger ute på halvön ”Labbera”. Samtida uppgifter saknas helt om denna romantiska ruin, byggd som ruin och ingenting annat. I brist på kunskap har man fantiserat om att ruinen skulle ha varit än det ena, än det andra, men grundplanen visar, att detta är en kyrkogrund och ingenting annat. Jag har skrivit en artikel om denna anläggning, där man allt som oftast kan finna mig på besök.

Värdefulla ekonomibyggnader

Magasinen är ett slags västsvenska härbren, mycket gamla och sällsynta. Själv har jag ännu inte sett något liknande på andra håll.
Magasinen är ett slags västsvenska härbren, mycket gamla och sällsynta. Själv har jag ännu inte sett något liknande på andra håll.

De flesta herrgårdar har ett välbevarat boningshus för herrskapet, men hur är det med alla andra byggnader, som hörde till en större gårdsanläggning? De har ofta brunnit, rivits eller helt byggts om. Här på Råda säteri finns dock även arbetarbostäderna, ladugården, magasinen, bagarstugan, dagsverksstugan, dasset och vagnslidret bevarade i så gott som ursprungligt skick. Detta är en helhetsmiljö av mycket stort värde. Det är mycket ovanligt, att så mycket finns bevarat, och att det är bevarat i så gott och ofördärvat skick. Här är helheten bevarad, och man har all anledning att önska, att Härryda kommun även fortsättningsvis vårdar denna klenod lika väl som hittills.

Gustaf Ekman – en stor vetenskapsman

Ann-Margreth Wiberg bidrar med en välillustrerad, översiktlig och klargörande artikel med minst en bild på varje byggnad. Alla de väsentligaste uppgifterna finns med, sammanfattade med få ord. Tack vare denna utmärkta översikt lämpar sig årsskriften som turisthandledning. År 1901 köptes säteriet av filosofie doktor Gustaf Ekman, en framstående vetenskapsman och industriman. Han är ett stort namn i Rådas historia och skulle ha varit ett mycket större, om vi bara hade vetat mer om honom. Memoarer och levnadsteckning saknas tyvärr. En av hans sentida ättlingar är Thomas Sidenbladh, som bidrar med en artikel om släkten Ekman och Råda säteri. Han har själv bott på där på somrarna och har därför mycket mer att berätta. Det vore önskvärt, att han skrev en mycket utförligare skildring i annat sammanhang.

Gårdsskötseln skildras

Den u-formade ladugården eller stallet är omväxlande i sin utformning.
Den u-formade ladugården eller stallet är omväxlande i sin utformning.

Ingvar Bragd är hembygdsföreningens ordförande och växte upp på säteriet, där hans far var trädgårdsmästare. Han skriver om gårdens skötsel. Skildringen är mycket värdefull och ganska ovanlig. Det mesta, som har skrivits om Sveriges slott och herresäten, handlar om herrskapen och deras boningar. Här får vi intressanta inblickar i lantbruket och skogsbruket. Man har all anledning att önska, att Ingvar Bragd återvänder med en utförligare skildring. Han borde kunna författa minst 50-60 sidor i ämnet. Redan om 20-30 år kommer inte en enda detalj att kännas överflödig.

Läs vidare

Ett och annat har tidigare skrivits om Råda säteri. Det viktigaste arbetet är: Ulf Erixon, Råda uti Askims härad, 2004 (240 rikt illustrerade sidor). Erik W. Gatenheim har skrivit ett utförligt kapitel om Råda säteri i sin bok: Råda – bygd, socken, kommun, 1984. Dan Korn har skrivit två kapitel om säteriet och dess ägare, nämligen ”Familjen Törngren och Råda säteri” samt ”Herrgårdsliv kring Rådasjön på 1880- och 90-talen”, i sin krönika: Mölnlyckeboken: Ett samhälles historia genom tvåhundra år, 1983. Mycket har gjorts, och mycket återstår att göra. Råda hembygdsförenings årsskrift är ett värdefullt bidrag som ger mersmak.

Klicka här för denna artikel som pdf

Förläggargårdarna i Sjuhäradsbygden lyfts fram

Berättelsen om ”mor Kerstin i Stämmemad”

I Folkskolans läsebok fanns ett kapitel, som hade överskriften ”Vävaren i Mark”. Inledningen lyder: ”I början av förra århundradet levde i Marks härad i Västergötland mor Kärstin i Stämmemad. Hon var den första, som i vårt land vävde bomullstyg i större mängd till avsalu. Garnbuntarna köptes i Göteborg och buros därifrån inåt det fattiga Marks obygder, där de, några här och några där, utdelades i kojorna. Fattiga kvinnor mottogo garnet och vävde därav bastanta vävar, som såldes i Borås och Göteborg och på flera andra ställen.”

En berättelse som stannar i minnet

Mor Kerstins son Sven Eriksson blev som hon ”förläggare”, och senare grundade han Rydboholms bomullsväveri. Min far Lennart Gahrn (1928-2012) fick som barn bo hos avlägsna släktingar, Edvin och Anna på Rydboholm. Han talade under hela livet om dessa lyckliga somrar i en välordnad tillvaro. (Rydboholmsbolaget var ett mönsterföretag, och de anställda hade det – enligt hans uppfattning – bra.) På hans äldre dagar dök även ”mor Kerstin i Stämmemad” upp i hans minne. Han hade fäst sig vid berättelsen i läseboken.

Sjuhäradsbygden – alltjämt textiltät

Barfota kvinna bär tyger till förläggargården. Staty i Kinna. Foto: Lars Gahrn.
Barfota kvinna bär tyger till förläggargården. Staty i Kinna. Foto: Lars Gahrn.

Folkskolans läsebok berättade om ”mor Kerstin i Stämmevad” och hennes son, efter­som man – helt riktigt – såg textilindustrins framväxt som ett viktigt kapitel i svensk historia. Dessutom gav man barnen här en sedelärande berättelse om hur flit och uppfinningsförmåga kunde skapa välstånd i fattiga bygder. Sedan min far läste om mor Kerstin på 1930-talet har mycket hänt. Textilindustrin drabbades av en industriell digerdöd på 1960- och 1970-talen. Textil­industrin tillhör idag inte de stora branscherna, och man ser den inte som en framtidsbransch. Sjuhäradsbygden är dock alltjämt ”textiltät”, och mycket finns trots allt kvar efter storhetstiden.

En bok om förläggarnas gårdar

Maria Zeilon och Eva Schiller har valt att skriva om ”förläggargårdarna”. Liksom mor Kerstin köpte många andra in garn, lämnade ut garn till väverskor och sålde sedan väverskornas färdigvävda textilier. De kallades förläggare och blev ofta så förmögna, att de kunde bygga större gårdar än sina likar bland bönderna. I många fall byggdes mindre herrgårdar. Bokens titel är: Eva Schiller och Maria Zeilon, Förläggargårdar – ett kulturarv från en textil storhetstid (Mölndal 2010, 107 rikt illustrerade sidor). Boken tillhandahålls av förlaget Kulturgrafik (www.kulturgrafik.se). Den har kunnat utges tack vare stöd från Tore G Wärenstams Stiftelse vid Borås Tidning, Fritids- och Kulturnämnden i Marks Kommun och Kulturmiljöenheten på Länsstyrelsen i Västra Götalands län. De har gjort en god insats med sina pengar.

Examensarbete blev bok

Väverskan lämnar in tyger i förläggargården. Relief i Kinna.
Väverskan lämnar in tyger i förläggargården. Relief i Kinna.

Boken är ett examens­arbete vid Kvalificerad yrke­sutbildning i Byggnads-och Industriminnesvård i Partille. Under sin praktik på Byggnadsvård Nääs i Floda fick författarinnorna ta del av Västarvets projekt ”Kulturarv och entreprenörskap”, som inn­ebar bland annat, att förläggargårdarna skulle lyftas fram. De valde då att skriva om detta ämne. Deras utredning visade sig vara av sådant värde, att den borde ges ut som en bok. Eva Schiller och Maria Zeilon har givetvis åkt runt i Sjuhäradsbygden och fotograferat gårdarna. Tack vare tillmötesgående från ägarna har de även kunnat gå husesyn inomhus. På detta sätt har Schiller och Zeilon åstadkommit en bred dokumentation av stort värde.

Gårdshistorik och personhistoria

De har även samlat ihop alla tillgängliga uppgifter om gårdarnas historia, däribland ett rikt urval upplysningar om ägarfamiljerna. Även det personhistoriska värdet är högt. Det ökas av att ett särskilt kapitel handlar om ”släktskapet förläggarna emellan”. Den som tror att ”byggandet av nätverk” är en ny företeelse, blir snabbt tagen ur sin villfarelse. Nytt är endast uttrycket ”bygga nätverk”, som aldrig borde ha använts i svenska språket. Vi har redan bra ord och uttryck. Schiller och Zeilon klarar sig utmärkt utan detta uttryck.

Känner man till att författarinnorna har gått på Byggnadsvård Nääs, kommer det inte som en överraskning, att boken innehåller många kloka råd om underhåll, skötsel och restaurering. Dessutom får vi en genomgång av de bestämmelser, som gäller.

Kvinnorna kommer fram

Från blygsamma förhållanden växte en storindustri upp. Den fick verkningar som ringar på vattnet. Här i Mölndal fanns under många år Borås stuvaffär. Gustaf Sigismund Gustafson (1855-1930), disponent för Rosenbergs väveri i Mölndal och en framstående kommunalman i Mölndal, började som lagerbokhållare hos en förläggare i Toarp. Claes Johansson, som gjorde Krokslätts fabriker till en storindustri, hade likaså sitt ursprung i sådan verksamhet. Hans söner tog sig namnet Mark efter sin hembygd. I Göteborg står både Gamlestadens fabriker och Volvo i tacksamhetsskuld till förläggarverksamheten i Sjuhäradsbygden.

Stämmemad. Här bodde mor Kerstin.
Stämmemad. Här bodde mor Kerstin.

Hur är det då med mor Kerstin i Stämmemad? Hon förekommer både här och var i boken, och det visar sig, att Stämmemad är en stor och ståtlig förläggar­gård. Kvinnor vävde i hemmen, och textilindustrin blev till stor del en kvinno­industri. När man går igen­om historien om gårdarna, finner man visserligen i allmänhet män som förläg­gare, men mor Kerstin får oss att ana, att kvinnor i många fall har stått bakom eller vid sidan av männen. I boken nämns ofta även mor Anna i Sälgered (i Seglora socken). Hon var mor till Claes Johansson, som gjorde Krokslätts fabriker till en storindustri. Mor Anna förvarade pengar i en ask, och därifrån kommer företagsnamnet Asken. I alla tider har ju framför andra kvinnorna haft kunskaper om spinning och vävning. I textilindustrin fanns därför fler kvinnliga anställda än män. Det är därför helt följdriktigt, att två kvinnor har skrivit boken om förläggargårdarna.

Min far blev förvånad, att jag inte kände till mor Kerstin i Stämmemad. Han tyckte, att alla historieintresserade borde känna till henne. Det var kanske att ta i, men visst är textilindustrin i Sjuhäradsbygden ett intressant kapitel. Den visar hur man med enkla medel kan bygga upp något stort. Man kommer osökt att tänka på de ”mikrolån”, vilka skapar företagsamhet och välstånd i dagens utvecklingsländer. (De ges förresten ofta till kvinnor.) Eva Schillers och Maria Zeilons bok kommer att öka intresset för Sjuhäradsbygden, och den väcker många tankar, som kan leda vidare. Projektet om förläggargårdarna ledde till att gårdsägarna bildade en förening för att samverka kring sitt kulturarv. Föreningen ordnar mycket, som är knutet till bygden eller gårdarna. Den har en egen hemsida (www.forlaggargardar.se). Den vill, att Kinna och Skene skall vara kända inte bara för sina ”klutabodar”, där man kan fynda billiga tyger, utan även för sitt rika kulturarv med återverkningar över hela Västsverige.

Klicka här för denna artikel som pdf