Värdefulla böcker från Föreningen för Västgötalitteratur

Borås – vilka minnen väcker detta namn? För mig framträder genast bilden av Borås museum, som är en gammaldags hembygdsgård med förnämliga äldre byggnader från alla åldrar. Här finns en stor gammelgård med omväxlande bebyggelse och rentav en egen kyrka, Kinnarumma gamla kyrka. Sådana hembygdsgårdar är ovanliga i Västsverige.

En förnämlig gammelgård

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

På den tiden, då tågen ännu stannade vid Mölndals Övre station, tog min far ibland med mig till Borås. Där tittade vi på det mesta, som då fanns att se, men Borås museum gjorde starkast intryck på mig och stannade kvar i minnet. Borås museum drog mig tillbaka till knallestaden. Här på denna gammelgård befann man sig då i stadens utkant, nästan ute på landet. Byggnaderna ligger högt på en ås och kringstrålas av ljus. Inte kan man väl glömma en sådan plats! Lördagen den 8 april 2017 skulle Föreningen för Västgötalitteratur hålla årsmöte i Borås museum. När Niklas Krantz undrade, om jag ville följa med dit, tackade jag genast ja. Givetvis tittade vi på åtskilligt både under vägen dit och under hemvägen. Den största behållningen var likafullt Ramnaparken med Borås museum.

Wilhelm von Braun – en Boråsförfattare

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Var skulle prosten vara om inte i kyrkan? Ordförande är prosten Johnny Hagberg, Järpås pastorat. Han hade samlat sina medlemmar till årsmöte i ”Ramnakyrkan” eller med andra ord i Kinnarumma gamla kyrka. Här i halvdunklet bland forna tiders kyrkokonst omvaldes styrelsen i laga ordning. Vi fick också pröva på gamla tiders kyrkbänkar, vilket mycket riktigt var en prövning. Sittriktighet och bekvämhet är begrepp, som var mer eller mindre okända på den tid, då dessa bänkar snickrades ihop. Man kom osökt att tänka på slagordet från en känd tillverkare av kyrkbänkar: ”Stoppa plågsamma kyrkobesök!” Årsmötet beslöt om utmärkelser till sina trotjänare Tore Hartung och Håkan Brander samt till ortnamnsforskaren Svante Strandberg, som har behandlat många västgötska ortnamn. I samband med årsmötet höll Lennart Wasling ett föredrag om kända Borås-författare under äldre tid. Själv är Wasling en drivande kraft inom Wilhelm von Braun-sällskapet, vars ordförande han har varit. Han har även skrivit en bok om denne författare. Boken är dels en levnadsteckning, dels en antologi med åtskilliga av von Brauns mest kända och uppskattade dikter. Där finns också åtskilliga dikter, som inte tidigare har varit tryckta, därför att de ansågs vara alltför oanständiga eller råa. Wasling talade åtskilligt om von Braun i sitt föredrag, ty von Braun hade anknytning till Borås. Wasling fick dessutom sålt åtskilliga böcker.

Trögsålda böcker av bestående värde

Denna gång hördes dock en klagan, både från ordföranden Johnny Hagberg och från skattmästaren Sven Olof Ask, att föreningens böcker är svårsålda. Jag anknöt till denna klagan, när jag tackade föreningen för gott arbete och många värdefulla utgåvor. I samband med detta tack överlämnade jag ett exemplar av min bok eller utgåva: ”Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna” (2016, 524 sidor) till Hagberg och ett till Ask. Jag framhöll, att samma erfarenhet har de flesta, som ger ut böcker, men att detta inte säger något om böckernas värde. Föreningen för Västgötalitteratur utmärker sig för utgåvor av bestående värde. Dessa böcker kommer att läsas även om 200 år, men vem läser dagens deckare om två århundraden? Ingen.

Lagerhållning viktig

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Jag vet, hur det förhåller sig, ty själv sitter jag ibland och läser akademiska avhandlingar från 1600- eller 1700-talet. Även ur sådana kan man plocka åtskilliga uppgifter av värde. Skrifter om ”smala ämnen” har några läsare i dag, några i morgon och några i en ännu avlägsnare framtid, aldrig många men alltid några. Tillsammans blir de, om man sammanräknar alla, riktigt många. Kanske är det så, att en del av dem, som kommer att ha störst behållning av föreningens böcker, ännu inte är födda. Därför är det utmärkt, att föreningen ägnar sig åt lagerhållning. Föreningen för Västgötalitteratur har köpt in församlingshemmet i Synnerby och lagrar där sina och Skara stiftshistoriska sällskaps böcker. Jag har märkt, att många år kan förgå innan alla de, som är intresserade av ämnet, får veta, att en bok finns. När jag sitter och läser bokauktionskatalogerna från Föreningen för Västgötalitteratur, upptäcker jag ständigt böcker, som jag inte hade en aning om. Likaså är det med andra. Även de mest välunderrättade missar mycket. Därför är det viktigt att hålla böcker i lager, länge, helst mycket länge.

På lång sikt går böckerna åt

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Särskilt vetenskapliga avhandlingar kan vara svårsålda eller svåra att bli av med. Professor Gunnar Olsson (1914-2005) kom att bli en biträdande handledare för mig, när jag skrev min doktorsavhandling. Han påpekade, att avhandlingar visserligen hade en liten läsekrets, ”men du säljer en då och en då. Du skänker bort en då och en då, och så en dag är böckerna slut.” Så hade det gått för honom, trodde han. Vid städning på vinden hittade han emellertid en låda böcker bakom skorstenen. Fyndet gjorde honom glad. Nu hade han återigen möjlighet att förse intresserade med böcker. Själv är jag ofta rådgivare för folk, som skall ge ut hembygdslitteratur. ”Tryck inte alltför få exemplar”, brukar jag säga. ”På lång sikt går de åt. Det är viktigt, att böckerna räcker så länge som du lever, ty folk kommer att leta upp dig och höra av sig även när du sitter på ett ‘äldreboende’.” Axel Möndell (1910-1996) jagades så länge han levde av folk, som undrade om han inte hade något exemplar av det stora verket ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” (1952) kvar. Det hade han inte, och visst var det tråkigt att behöva säga nej, när folk ringde. Krokslätts krönikör Thomas Ericsson (1931-2010) tryckte på min inrådan sin bok ”Krokslättsbilder” (1997) i 2000 exemplar. Mot slutet av sitt liv misströstade han om att få sålt alla dessa böcker. Han fick mycket riktigt inte vara med om att sälja den sista lådan med böcker, men år 2015 kunde hans maka Elna, glad över intresset för boken, sälja den sista lådan till mig och Mölndals Hembygdsförening. Föreningen Gamla Krokslättspojkar och Mölndals stadsmuseum hade köpt de näst sista lådorna. Även Föreningen för Västgötalitteratur kommer att få se sina boklådor försvinna. Dock hoppas jag, att det inte blir tomt i Synnerby församlingshem utan att man fyller på med lådor, som innehåller nyutkommen litteratur. Föreningen vågar ge ut böcker med bestående värde och har därför en angelägen uppgift i vår alltmer kommersialiserade värld.

Klicka här för denna artikel som pdf

Rimmad lärdom från Borås

Bo Göran Carlssons tydliga, prydliga och regelbundna handstil på en försändelse känner man genast igen. Med stor förväntan öppnar man försändelsen. Med stor sannolikhet rör det sig om en bok, som han själv har skrivit. Eftersom han är en framstående författare, som skriver intresseväckande och medryckande, börjar man genast läsa. Man återvänder gång på gång till boken, och snart är den genomläst.

Glashuset häcklas

Bo Göran Carlssons nya diktsamling.

Bo Göran Carlssons nya diktsamling.

Andra böcker kan ligga olästa år efter år, men med Bo Göran Carlssons böcker är det inte så. Under 2016 har han utkommit med en ny diktsamling: Bo Göran Carlsson, Boråsbygds-Lyrik och andra poetiska oarter (Borås, tryckt i Stockholm, 2016, 133 sidor). Dikterna föreligger i tidsföljd, och de flesta har tryckts i föregående diktsamlingar. När hans diktböcker har sålt slut, trycker han nämligen upp en ny bok med både nytt och gammalt. Det är utmärkt att hans viktigaste dikter på detta sätt alltid är tillgängliga. Bland nytillkomna dikter märks ”Glashuset”, ett träffsäkert verskåseri om det ”orangeri”, som har uppförts i stadsparken i Borås. Ett orangeri är ju egentligen ett växthus, men detta växthus byggdes som och användes som kafé eller restaurang. Folk vill som bekant ha trevliga ”fik” att fördriva tiden på. Dessa önskningar har blivit bönhörda med ”överetablering” som följd. Restaurangen blev inte lönsam. Många av stadsparkens invånare hade velat uppsöka orangeriets toaletter, men de blev avvisade. Bo Göran Carlsson har ett bra förslag till annan användning av glashuset:

Förslag till kommunen: Gör om! Gör rätt!
Bygg om hela huset till toalett!

Bilder från stadsparken

Lilla ”Ute” har blivit alla boråsares älsklingsskulptur. Foto: Lars Gahrn.

Lilla ”Ute” har blivit alla boråsares älsklingsskulptur. Foto: Lars Gahrn.

Dikten vittnar på sitt sätt om hur mycket stadens offentliga platser betyder och hur de fängslar både allmänhetens och skaldernas uppmärksamhet. Ett annat exempel på den saken är dikten ”Bilder från Stadsparken i Borås, dagen före Midsommarafton 2014”. Detta är ett verskåseri av fyndigaste slag, som kan göra vem som helst nyfiken på stadsparken i Borås. Vi, som känner den sedan föregående besök, kan inte undgå att längta tillbaka. Här passerar återigen stadsparkens statyer revy, några gillade eller godkända av den fordringsfulle skalden, andra häcklade och avskydda, alla insatta i fyndiga sammanhang. Jag har skrivit det förr, men jag skriver det här på nytt: Borås-Bosse är en utmärkt ambassadör för sin stad, även när han häcklar den och svänger sin färla.

Stadsparksleden och teaterns rivning

I denna dikt framträder Bo Göran Carlsson närmast som rimkonstnär. Tros mycket framstående rimkonst får han in det avsedda innehållet. I nedanstående strofer häcklar han Borås makthavare för gamla synder, nämligen den planerade Stadsparksleden och rivningen av teatern.

Nära Stadsparksleden
fåglar har byggt reden,
tvenne invid stammen av en bok.
Glada slapp vi se den
färdigbyggd, men Ve den
som så dumt planerat, inte riktigt klok!

Men teatern rev man,
fast politiskt drev man
frågan tills man stod där nästan matt.
Insändare skrev man;
mycket sorgsen blev man
när den ruinerades helt fräckt en natt.

Boken har många dikter, till vilka man har anledning att återvända. Märkligt nog saknar diktsamlingen dock både innehållsförteckning och register. Detta är en allvarlig brist. Själv har jag fört anteckningar på ett pappersblad, som jag lägger in i boken, men en bok av värde bör ha en innehållsförteckning.

Lärdom i noter

Galatea i Stadsparken är en havsnymf och följaktligen avbildad utan kläder, beredd att när som helst åter glida ner i vattnet, där hon hör hemma. I sin dikt ”Bilder från Stadsparken i Borås” nämner skalden, att några skämtare hade satt en trosa på henne.

Galatea i Stadsparken är en havsnymf och följaktligen avbildad utan kläder, beredd att när som helst åter glida ner i vattnet, där hon hör hemma. I sin dikt ”Bilder från Stadsparken i Borås” nämner skalden, att några skämtare hade satt en trosa på henne.

I diktsamlingen finns även den historiska dikten ”Sankta Marie källa”, och i en not meddelas även en vägbeskrivning och en kortfattad historik över denna undergörande källa. Läser man både det ena och det andra, känner man längtan efter att se denna plats, även om vattnet numera inte längre lär vara drickbart. Filosofie doktorn, teologie licentiaten och förre lektorn Bo Göran Carlsson är en mycket lärd man, vilket innebär, att han då och då behöver lämna förklaringar i noter. En av dikterna handlar om den lilla rara barnstatyn ”Ute”, som har blivit alla boråsares och även Borås-Bosses älskling bland stadens många statyer. Genomgående rimord är ”sute”, som inte används ofta numera. Även den vanligare formen ”sutte” har i våra dagars blivit ovanlig. Bo Göran finner sig föranlåten att förklara: ”sute = äldre konjunktiv av sitta, används av Esaias Tegnér!” Författaren vänder sig till en bildad läsekrets, och då kan förklaringen vara till nytta. Den stora allmänheten däremot vet nog inte vad vare sig konjunktiv eller Esaias Tegnér kan vara. Tegnér använde ordet i dikten ”Ingeborgs klagan”, som ingår i diktverket Fritiofs saga, skrivet nästan 200 år före Bo Görans diktsamling.

Framstående ordkonstnär

Bo Göran Carlssons dikter kräver mycket av sina läsare. Författaren är en ordkonstnär, som använder både nya och gamla ord, ovanliga vändningar, ibland skriftspråkliga uttryck, ibland talspråk. Allt skiftar efter stundens stämningar, ämnet och rimmets krav. Hela tiden finns här litterära anspelningar, historisk bakgrund och förebilder i det förflutna. Kort sagt, Bo Göran Carlsson skriver för en bildad läsekrets, som visserligen finns även i våra dagar, men dock torde vara mindre talrik nu än under vår ungdom. Han är en viktig motståndsman i en tid, då man förenklar både språk och innehåll, för att allt skall bli så lättillgängligt som möjligt.

Sjuhäradsbygdens gerillaledare

I vår tid skriver man spaltkilometer efter spaltkilometer om ”Mello” (Melodifestivalen) men föga om diktning. Om diktsamlingar trots allt skulle recenseras i tidningarna, tycks man skriva enbart om diktning utan rim, utan versmått och utan begripligt innehåll. Det skulle vara lätt att tappa sugen, men lyckligtvis har Bo Göran Carlsson inte några tankar åt det hållet. I ”Relikt-dikt i februari” skaldar han:

Mandom, mod och vattumän
finns, som skriver dikter än,
så att gåspennan blir varm
emot bord och fönsterkarm.
Hej och hå! Då och då
missar de att hitta rim.
I Borås Du finner dem.
Undrar bara var och vem!

Jag tolkar denna strof så, att Bo Göran Carlsson är fast besluten att fortsätta som Sjuhäradsbygdens gerillaledare i kampen mot ytlighet och fördumning. Han behövs.

Klicka här för denna artikel som pdf

Det börjar och slutar med Pinocchio

Ett samtal om den offentliga konsten i Borås brukar både börja och sluta med kolossalstatyn Pinocchio. Även mina skriverier skall följa samma mönster. De offentliga skulpturerna har en enastående förmåga både att glädja medborgarna och att förarga dem.

Bo Göran Carlsson kritiserar

Pinocchio är Boråsarnas motsvarighet till kolossen på Rhodos. Foto: Lars Gahrn.

Pinocchio är Boråsarnas motsvarighet till kolossen på Rhodos. Foto: Lars Gahrn.

Exempel på bådadera ger oss lektorn, filosofie doktorn och teologie licentiaten Bo Göran Carlsson, Lindomebon, som hamnade i Borås och blev ”Borås-Bosse”. Före jul 2013 kom hans diktsamling Trams och väsentligheter från Borås med omnejd (2013, 105 sidor) med både tidigare tryckta och tidigare otryckta dikter. En av dem heter ”Skulpturstaden” och handlar om de misshagliga skulpturerna i Borås. Störst av dem är Pinocchio, och han får inleda:

”I kulturen

syns skulpturen

dominera helt i sta’n!

I det fria

syns kopia

– Disney hade likadan! –

av en kille,

som jag ville

gärna göra sub-urban!”

I en not förklarar Carlsson, att ”göra sub-urban” betyder, att skulpturen bör flyttas till sandgropen i Rångedala.

Seriefigurer bör inte förstoras

Kolossen på Rhodos förefaller att ha varit mera bildskön än Pinocchio. Sentida rekonstruktionsbild.

Kolossen på Rhodos förefaller att ha varit mera bildskön än Pinocchio. Sentida rekonstruktionsbild.

På tal om statyer i Borås brukar samtalet som sagt både börja och sluta med Pinocchio. Borås-Bosses dikt börjar med denna nio meter höga skulptur (s. 57-59). Denna motsvarighet i Borås till kolossen på Rhodos dyker även upp i en juldikt från 2006 (s. 25). Där heter det:

Fåfängt tomten skall i jul

söka mig i staden,

där Pinocchio, stor och ful,

snart på Esplanaden

väcker aggression och löje,

blott för konstiga ett nöje.

Jag har stuckit till Hurghada,

sydlig badort, för att bada.

Vad skall man då säga om Pinocchio? Själv är jag uppfödd på Disneys serier. Jag har lärt mig mycket av denna serievärld. En av mina lärdomar är att en seriefigur är anpassad till en serieruta och inte vinner på att förstoras. Figuren är så förenklad i teckningen och stiliserad, att den bildmässigt inte har något mer att ge. Där finns inte några detaljer, som framträder enbart vid förstoring. Även den skelögda kaninen är enkel i sin uppbyggnad och har inte vunnit på att förstoras. Så här enkla skapelser bör inte vara högre än ett par decimeter. De kan med fördel tillverkas i plast. De hör snarast hemma bland badankorna i badkaret, där barnen gärna vill ha något att leka med. Skall man ha en Pinocchio-staty, bör den inte vara större än en nallebjörn. Den kan med fördel ställas upp inomhus i stadsbibliotekets barn- och ungdomsavdelning.

Knallarna vandrade till Borås

Knalle från 1719, en av de mest kända bilderna från Borås.

Knalle från 1719, en av de mest kända bilderna från Borås.

Skulpturen heter ”Walking to Borås” (På vandring till Borås). Många har under århundradenas lopp vandrat till Borås, men till dem hör inte Pinocchio. Bortsett från att sagofigurer inte finns i sinnevärlden, kan man påpeka att denna saga är italiensk, skriven av Carlo Collodi, och blev till film 1940 tack vare den amerikanska Disney-koncernen (Alf Henriksson, Disa Törngren och Lars Hansson, Bra Böckers Hexikon: En sagolik uppslagsbok, 1981, s. 318). Allt detta är nog så bra, men anknytningen till Borås är obefintlig. Många andra har dock vandrat till och från Borås. De mest kända är knallarna. Den mest kända bilden av en knalle finns i Nils Hufwedsson Dahls bok om Borås från 1719. Knallen har trekantig hatt på huvudet och bär med sig sitt varulager. I höger hand håller han ett alnmått och i vänster hand en koskälla. Bilden har ofta återgivits i tryck och har blivit litet av ett varumärke för Borås och Sjuhäradsbygden. Det hade varit ett utmärkt uppslag att omvandla denna bild till en staty. Borås har redan en knallestaty (av Arvid Knöppel och tillkommen 1947). Denne knalle är dock från senare tider, och han vandrar inte. Han har stannat till, ställt ner sin varusäck och öppnat den för att utbjuda sina varor till försäljning. Den stående och sentida knallen skulle med fördel kunna få en gående och forntida knalle som sällskap. Borås bör satsa på sina varumärken snarare än på Disneys.

Borås – skulpturstaden

Dessa artiklar visar, att Borås är en konststad och skulpturstad, som har mycket att visa upp. Alla finner sin konstriktning företrädd. Förvisso finns folk, som uppskattar även modernistisk konst, men min erfarenhet säger mig, att dessa människor inte är så många, att man bör tillfredsställa denna smakriktning så frikostigt som nu sker. Framför allt bör man inte ge dessa konstverk iögonenfallande platser. Dylika konstverk har en obestridlig förmåga att reta upp den stora allmänheten, som i ett demokratiskt samhälle har en självklar rätt till hänsyn och en självklar rätt att få bestämma.

Läs vidare

Arvid Knöppels knalle från 1947. Foto: Lars Gahrn

Arvid Knöppels knalle från 1947. Foto: Lars Gahrn

Johan Joelsson, Skulpturer väcker känslor (Skulptural sprängkraft): Offentlig konst i Osby och Borås ger upphov till både glädje och avsky, artikel i Ping: Ett magasin från DIK – det kreativa facket, nr 8, 2013, s. 26-37.

Bo Göran Carlsson, Trams och väsentligheter från Borås med omnejd, 2013 (diktsamling med 105 sidor. Dikten Skulpturstaden finns på sidorna 57-59, Pojken och delfinen på sidorna 60-61. Lilla Ute är med på sidan 40, och Pinocchio kommer med också på sidan 25.)

Bo Göran Carlsson, Lyriska eskapader och krumbukter, 2011 (diktsamling med 97 sidor. På främre omslaget syns ”Pojken och delfinen”, överst på bakre omslaget skulpturen Ute tillsammans med Bo Göran Carlsson och hans maskot Pandus. Dikten ”Om små grodor, och stora” finns på sidorna 55-56. Den handlar om skulpturen grodorna på särken. Dikten ”Skulpturstaden” finns på sidorna 77-79, ”Pojken och delfinen” på sidorna 79-80.)

Bo Göran Carlsson, Varia: Poetiska stycken från Borås och Västergötland, 2011, (diktsamling med 67 sidor. På omslaget syns skulpturen Ute tillsammans med Bo Göran Carlsson och hans maskot Pandus. Dikten ”Om små grodor och stora” finns på sidorna 51-52. Dikten ”Vit vinter” med ett uppskattande omnämnande av lilla Ute finns på sidorna 55-56.)

Klicka här för denna artikel som pdf

Skulpturvandring med Borås-Bosse

Kolossalstatyn av Pinocchio har väckt våldsam debatt i Borås. Foto: Lars Gahrn.

Kolossalstatyn av Pinocchio har väckt våldsam debatt i Borås. Foto: Lars Gahrn.

Skulpturer kan lätt väcka upprörda känslor, och meningsutbytena uppmärksammas ofta i vida kretsar. I tidskriften Ping (ett magasin från DIK) nummer 8 för 2013 skriver Johan Joelsson om bråken i Osby och Borås. I Osby satte man upp två jättelika djur, en sittande kanin och en apa. I Borås restes en nio meter hög staty av Pinocchio. Joelsson har talat med åtskilliga av de inblandade, som säger tänkvärda sanningar. Från Osby får vi höra: ”Medborgarna uppfattar de allmänna platserna, som deras platser. Man måste vara beredd på att ta kritik när man förändrar offentliga miljöer.” Jessica Sjöholm Skrubbe, lektor i konstvetenskap, säger något liknande: ”Allmänheten bryr sig om det offentliga rummet och gör anspråk på att vara delaktiga i gestaltningen av det. När konstvärldens konstsyn krockar med en bredare allmänhets får man räkna med konflikter.”

Medborgarna bevakar det offentliga rummet

Johan Joelsson har skrivit en läsvärd artikel men tar själv inte ställning. Egentligen är allt dock enkelt. I ett fritt samhälle tillhör ”de allmänna platserna”, ”offentliga miljöer” och ”det offentliga rummet” alla medborgare. I ett demokratiskt samhälle har alla inte bara rätt att säga vad de vill utan även rätt att kräva, att beslutsfattarna tar hänsyn till en utbredd folkmening. När ”konstvärldens konstsyn krockar med en bredare allmänhets”, måste det vara så att allmänheten får sista ordet. Det är ju inte så, att konstvärlden skulle ”veta bättre” eller ”ha rätt”. Allt beror på tycke och smak, när det gäller konst. Det ena tyckandet eller den ena smaken är inte riktigare än det andra eller den andra. Ofta kommer insändarstormarna i efterhand, när konstverken är både uppställda och betalda. Då finns ju alltid möjligheten att ta bort konstverken och ställa dem på mer obemärkta platser. Visst skulle vi alla bli arga, om någon statlig eller kommunal befattningshavare kom och satte upp konstverk i våra vardagsrum utan att bry sig om vårt tycke och vår smak. Något liknande sker alltför ofta, när man sätter upp statyer på torg och i parker. Man talar vackra ord om medborgarnas medinflytande, men när det kommer till kritan, är man oftast inte villig att lyssna eller ta rättelse.

Bo Göran Carlsson kritiserar

En ny påminnelse om skulpturernas förmåga att väcka känslor ger oss lektorn, filosofie doktorn och teologie licentiaten Bo Göran Carlsson, Lindomebon, som hamnade i Borås och blev ”Borås-Bosse”. Före jul 2013 kom hans diktsamling Trams och väsentligheter från Borås med omnejd (2013, 105 sidor) med både tidigare tryckta och tidigare otryckta dikter. En av dem heter ”Skulpturstaden” och handlar om de misshagliga skulpturerna i Borås. Störst av dem är Pinocchio, och han får inleda:

”I kulturen

syns skulpturen

dominera helt i sta’n.

I det fria

 syns kopia

-Disney hade likadan! –

av en kille,

som jag ville

gärna göra sub-urban!”

I en not förklarar Carlsson, att ”göra sub-urban” betyder, att skulpturen bör flyttas till sandgropen i Rångedala. Detta är bara en uppvärmning. I andra strofen skjuter han skarpt. Sedan går han vidare:

 Biologien

 -zoologien –

bjuder oss ett vanskapt föl,

jättesuggor,

särk med puggor,

som bort stanna i en göl,

och kaninen,

som i minen

skelar, helt plakat av öl!

(Puggor är ett annat ord för små grodor.)

Fler kritiserade statyer

Lilla Ute har däremot blivit alla boråsares älsklingsskulptur.

Lilla Ute har däremot blivit alla boråsares älsklingsskulptur.

En boråsare inser snart vilka statyer, som åsyftas, men för oss andra är det inte lika lätt. För oss alla andra finns skrifter i ämnet. Vi har ett mindre häfte: Borås skulpturvandringar (Borås Konstmuseum, 2009). Tyvärr är den inte fullständig, men den är värdefull så långt den räcker. Dessutom finns en större skrift: Borås – skulpturstaden (text: Tommy Olsson och Bengt Wahlgren, foto: Bengt Swegmark, Kulturnämnden i Borås kommun, 2006). Vid genomgång av dessa förteckningar får man veta, att Bo Göran riktar kritik mot följande: Walking to Borås (Pinocchio), Declination, Slits, Mate Hunting (den skelande kaninen), Bodhi, The Naked Lady, Octopus, Häst som reser sig (ett vanskapt föl), Antika parafraser (jättesugga), Borås Surround och God dag.

Dessutom gör han tummen ner för följande skulpturer, som inte är upptagna i förteckningen: en balklänning med små grodor och fyra stora hundar, som är röda eller blåa. Särken med ”puggor” är en knallröd balklänning med klonade grodor på. Konstverket var en bröllopsgåva från Borås till kronprinsessan Victoria och prins Daniel år 2010. Intill står röda pudlar och blå bullterriers. Konstverket heter ”Cloned frogs on galadress” och har utförts av den belgiske konstnären William Sweetlove. Kronprinsessan och prinsen fick emellertid inte konstverket utan endast en mindre avbildning. Däremot är de ”välkomna att hälsa på sin skulptur”. Konstverket är hittills skildrat enbart i Borås Tidning (23/5 2010, 24/5 2010, 25/5 2010). Konstverket är föreställande men påminner snarast om de plastfigurer, som låg i vår barndoms paket med frukostflingor. Inför denna bröllopsgåva undrar man var gränsen mellan skämt och allvar går. Åtminstone för mig är den oklar.

Genomgången visar, att Bo Göran ogillar modernistiska, starkt stiliserade (eller karikerade) och icke föreställande statyer. (Undantaget är Bodhi.)

”Ute” och pojken på delfinen

Galatea i Stadsparken är allmänt uppskattad.

Galatea i Stadsparken är allmänt uppskattad.

Den konstintresserade kanske hänger med huvudet och börjar fundera på andra resmål än Borås, men än finns det hopp. Bo Göran Carlsson uppskattar en del av konstverken i sin hemstad. Två av skulpturerna omnämns med tydligt gillande. Den ena är ”Ute” av Charlotte Gyllenhammar. Man ser ett litet barn, väl påpälsat för att kunna vara utomhus. Carlsson talar gillande om ”denna rara rulta” (s. 40). Den andra är ”Pojken och delfinen” av Bror Chronander (s. 60-61). Till Carlssons välbehag har kanske den omständigheten bidragit, att hans bror Nils Ragnar har stått modell för pojken. Huvudorsaken är dock, att skulpturen är föreställande och väl utförd. Man tänker snarast på Carl Milles och hans skulpturer. Carlsson uppskattar dessa två statyer så högt, att han låter dem ses på omslaget till två föregående diktsamlingar. Hans bror och delfinen ses på omslaget till Lyriska eskapader och krumbukter (2011). Lilla Ute ses på omslaget till Varia: Poetiska stycken från Borås och Västergötland (2011). Lilla Ute har på omslaget sällskap av ingen mindre än skalden Bo Göran Carlsson själv. Författaren håller upp Pandus, sin lilla maskot. Ute har verkligen fått första klassens sällskap. Vill man veta, vilka statyer han gillar mest skall man alltså titta på omslagen till hans skrifter.

Många utmärkta statyer

Borås har fler skulpturer av denna eller liknande sort. Följande skulpturer är av samma slag och undgår helt anmärkning:

Fantasidjur av Ivar Tengbom / Ernst Torulf (1910),

Byst av Sven Eriksson med relief av väverska (1913),

Pojken och delfinen av Bror Chronander (1933),

Galatea av Nils Möllerberg (1935),

Sjuhäradsbrunnen av Nils Sjögren (1940),

Sköldpaddan av Bror Chronander (1945),

Knallen av Arvid Knöppel (1947),

Folkvisan av Eric Grate (1949),

Ungdom av Edvin Öhrström (1951),

Lodjuret av Arvid Knöppel (1952),

Gustaf II Adolf (ett porträtthuvud) av Axel Wallengren (1952),

Göran och draken av Sven Lundqvist (1953),

Flickan av Arthur Johansson (1956),

Folktalaren av Sven Lundqvist (1957).

Crocus av Tore Strindberg (1959),

Tonåring av Eva Berggren (1966),

Viskarn av Christian Partos (1989),

Fiskargosse av Sven Lundqvist (1991),

Barn på gungbräda av Kjell Moseholm-Jörgensen (1992),

Anette av Kjell Moseholm-Jörgensen (1994),

Stor och liten av Aline Magnusson (1999),

Flicka och höna av Aline Magnusson (2001),

Jag kan, jag vill, jag duger, av en okänd fransk konstnär (2004),

Ute av Charlotte Gyllenhammar (2005),

De badande barnen av Stig Blomberg,

Hani av Anne-Karin Furunes,

Catafalque av Sean Henry,

 

Detta innebär, att han gör tummen ner för 13 skulpturer eller skulpturgrupper, men att 27 skulpturer är godkända eller passerar helt utan anmärkning. Detta innebär givetvis inte, att Bo Göran Carlsson nödvändigtvis tycker att dessa 27 är bra, men han är åtminstone inte förargad över dem, och detta räcker långt. Borås är kanske trots allt ett angeläget resmål även för kräsna konstälskare. Jag har som synes räknat upp statyerna i tidsföljd. Härav framgår, att föreställande ”utekonstverk” tillkommer även i våra dagar, vilket ju är hoppfullt för Bo Göran och mig. För de tre sistnämnda har jag tyvärr icke funnit något årtal.

Många modernistiska skapelser

Givetvis finns många fler modernistiska skapelser, särskilt ute i förorterna, som ju är sentida bostadsområden, och som därför har fått många sentida konstverk. Dem skall jag inte räkna upp, eftersom jag lätt kan föreställa mig vad Bo Göran tycker om dem. Dessutom finns ett antal skulpturer, som möjligen kan vara så sentida att Bo Göran Carlsson inte har hunnit få med den i sin dikt ”Skulpturstaden”, som skrevs många år innan diktsamlingen utkom.

Skaffa fram vacker och föreställande konst!

När man går igenom vilka statyer, som är uppskattade, godkända eller tålda, finner man, att Bo Göran Carlsson omhuldar föreställande konst, som är vacker eller åtminstone inte motsatsen. Bo Görans uppfattningar är nog de vanligaste, och jag delar dem med honom. Vill beslutsfattare och tjänstemän undvika missnöje och bråk, och vill de göra medborgarna till viljes eller rentav göra dem nöjda, skall de satsa på föreställande konst, som är vacker eller åtminstone inte motsatsen. I ett demokratiskt samhälle är beslutsfattares och tjänstemäns plikt och uppdrag att göra medborgarna till viljes och göra dem nöjda.

Borås-Bosse – en god ambassadör

Den skelande kaninen gör Bo Göran Carlsson upprörd.

Den skelande kaninen gör Bo Göran Carlsson upprörd.

När jag skriver dessa artiklar, sitter jag i vintermörkret, och himlen är mulen mest hela dagen. Jag bläddrar i Bo Göran Carlssons diktsamlingar och tittar på bilder av statyerna. Då längtar jag till Borås. Jag längtar efter att gå statyvandring i sommarvärmen och återse de många högklassiga skulpturer, som finns där. Nu har jag kamera, och givetvis vill jag fotografera dem själv. Några av de statyer, som Bo Göran Carlsson finner förargelseväckande, har jag aldrig veterligen sett. Hans harmsna rader har gjort mig rejält nyfiken. Är skulpturerna verkligen så fula, eller är de ännu värre, eller är de kanske snarare underhållande? Om jag lever och har hälsan, kommer jag att dyka upp igen i Borås under den varmare årstiden. På detta sätt drar även denna harmsna vredesdikt besökare till knallestaden. ”Borås-Bosse” är en god ambassadör för sin hemstad, även när han är arg. Sommaren 2014 var fylld av andra utflykter, men lördagen den 15 november vandrade jag från staty till staty i Borås under fem timmars tid ända fram till mörkningen. Jag hade mycket att göra men ändå missade jag många. Jag kommer antagligen att återvända till Borås för att själv se de återstående konstverken.

Läs vidare

Johan Joelsson, Skulpturer väcker känslor (Skulptural sprängkraft): Offentlig konst i Osby och Borås ger upphov till både glädje och avsky, artikel i Ping: Ett magasin från DIK – det kreativa facket, nr 8, 2013, s. 26-37.

Bo Göran Carlsson, Trams och väsentligheter från Borås med omnejd, 2013 (diktsamling med 105 sidor. Dikten Skulpturstaden finns på sidorna 57-59, Pojken och delfinen på sidorna 60-61. Lilla Ute är med på sidan 40, och Pinocchio kommer med också på sidan 25.)

Bo Göran Carlsson, Lyriska eskapader och krumbukter, 2011 (diktsamling med 97 sidor. På främre omslaget syns ”Pojken och delfinen”, överst på bakre omslaget skulpturen Ute tillsammans med Bo Göran Carlsson och hans maskot Pandus. Dikten ”Om små grodor, och stora” finns på sidorna 55-56. Den handlar om skulpturen grodorna på särken. Dikten ”Skulpturstaden” finns på sidorna 77-79, ”Pojken och delfinen” på sidorna 79-80.)

Bo Göran Carlsson, Varia: Poetiska stycken från Borås och Västergötland, 2011, (diktsamling med 67 sidor. På omslaget syns skulpturen Ute tillsammans med Bo Göran Carlsson och hans maskot Pandus. Dikten ”Om små grodor och stora” finns på sidorna 51-52. Dikten ”Vit vinter” med ett uppskattande omnämnande av lilla Ute finns på sidorna 55-56.)

Klicka här för denna artikel som pdf

 

En båtflykting och boråsare berättar

En kinesisk båtflykting, som berättar sin levnadshistoria, hör inte till vanligheterna. Memoarer skrivs av högt uppsatta politiker, skådespelare och filmstjärnor (med hjälp av spökskrivare) och andra bemärkta människor, men invandrarna låter sällan tala om sig i dessa sammanhang.

Bo Göran som spökskrivare

Hao finns givetvis med på bokens omslag.

Hao finns givetvis med på bokens omslag.

Nu har dock en intressant bok om ett brokigt levnadsöde kommit: Hao Trinh, Från Saigon till Borås: Några intryck från min livsresa, (Borås 2012, 58 sidor). Sannolikt skulle inte heller denna bok ha tillkommit, om inte författaren eller berättaren hade haft en god vän vid namn Bo Göran Carlsson, som har lång erfarenhet av att såväl skriva som ge ut böcker. Bo Göran Carlsson, uppvuxen i Lindome och sedan många år tillbaka bosatt i Borås, är filosofie doktor, teologie licentiat och lektor emeritus. Han är även socialantropolog och enligt föreliggande skrift ”vansinnigt intresserad av kulturmöten” (s. 57). I Hao Trinhs berättelser finns mycket av den varan, och det är en av anledningarna till att Bo Göran Carlsson har tecknat ner sin väns levnadshistoria.

Kanondunder i fjärran

Hao Trinh föddes 1961. Han är kines, men han och hans familj bodde i Saigon i Sydvietnam. Även i Asien förekommer både invandring och utvandring ofta och på många ställen. Kineser finns därför i många länder. ”De flesta kineserna i Vietnam ägnade sig åt handel och småföretagande och hade efterhand utvecklats till en medelklass. Få av dem var politiskt engagerade, men det alldeles säkert övervägande flertalet var motståndare till den kommunistiska gerillan. Det skulle snart visa sig att de väsentligen skulle få sina levnadsvillkor försämrade.” För Hao Trinh ”och många andra i Saigon-området var kriget ganska avlägset; det närmaste jag kom det var ett avlägset kanondunder i fjärran.”

Försämrade levnadsvillkor

Hao med en maskot.

Hao med en maskot.

Den nordvietnamesiska segern 1975 ledde till ökad arbetslöshet, och Hao Trinhs familj började själv att odla ris. Hao Trinh måste slita hårt med detta jordbruksarbete, ”och närmare helvetet på jorden har jag aldrig varit.” Privat företagande motarbetades av de nya makthavarna, och levnadsstandarden sjönk. Byråkratin ökade, och kineserna i Vietnam kom i kläm, när Vietnam och Kina blev fiender. Följden blev massflykt, och de vietnamesiska båtflyktingarna blev snart många. År 1979 flydde Hao Trinh tillsammans med några andra familjemedlemmar. De hamnade i Malaysia, där de sattes i ett flyktingläger.

Flyktingmottagandet var frikostigt på den tiden, och flyktingarna fick välja land. Hao och hans syskon valde Sverige. Han visste att världen ”såg väldigt olika ut beroende på var man befann sig” … ”Men vad som mötte mig på Arlanda var nog trots detta en smärre chock. Träden saknade löv, och på marken låg en halv meter snö. Jag hade varken sett eller hört talas om snö förut.”

Sverige – ett gott land med konstig mat

Hao Trinh har mycket gott att säga om dåtida flyktingmottagande. Han fann sig på det stora hela taget väl till rätta i Sverige, även om vissa maträtter som exempelvis lutfisk inte tilltalade honom: ”Jag gillar det mesta av den svenska maten, men mjölk, lutfisk och rå sill får fortfarande gärna vara för mig. Jag gillar också svenskarnas sätt att vara, att alla tas om hand. att även sjuka, handikappade och arbetslösa har ett människovärde, det gillar jag. I Vietnam finns det fortfarande, efter 37 år av kommunism, fortfarande riktigt rika, men också tiggare och prostituerade.”

Hårt och tungt arbete

Han kom att arbeta på Borås Wäfveribolag och Adekema. På båda ställena kom han i beröring med alltför många kemikalier, och dessutom måste han lyfta tungt. Följden blev diskbråck, som emellertid opererades med god verkan. Därefter blev arbetsplatsen Samhall. Även i detta fall upprepar sig mönstret, att invandrare ofta får mindre bra arbeten. Som en uppmuntran i sitt viktiga arbete på Samhall har han fått den roliga, trevliga och mycket uppskattande dikten ”Hyllning till katetermontörerna på Samhall (som har usel lön, men som är ett tappert gäng)”, skriven av ”en poetiskt sinnad person i min bekantskapskrets”. Med dessa ord åsyftas Bo Göran Carlsson, som här har åstadkommit en av sina bästa (och roligaste!) dikter.

Invandrare – en god investering!

Hao luktar på en pion, en symbolbild, som visar det lugna livet i Sverige.

Hao luktar på en pion, en symbolbild, som visar det lugna livet i Sverige.

Hao Trinh har gjort ett tänkvärt påpekande, som man har all anledning att låta gå vidare: ”Den väldiga apparat som svenskarna byggt upp för vårt mottagande var förstås rätt kostsam, och den stack säkert rätt många i ögonen, som inte var rasister. Men efter mindre än ett år i Sverige befanns vi vara i produktionen och goda skattebetalare, vilket tog infödda svenskar 20 år. Ur nationalekonomisk synvinkel var vi egentligen en ren investering!” Boken är full av tänkvärda påpekanden. Den, som är intresserad av flyktingfrågor och kulturmöten, har mycket att hämta. Kanske måste man vara ”vansinnigt intresserad av kulturmöten” för att skriva och förlägga en sådan bok, men man måste verkligen inte vara ”vansinnigt intresserad” för att läsa den. Vill man följa vad som händer i omvärlden och veta litet mer om sina medmänniskor, läser man denna bok både gärna och begärligt.

Klicka här för denna artikel som pdf

Borås ångrar djupt sina rivningar

Mölndals kvarnby är en ”våt dröm” för en stadsantikvarie från Borås. Här i kvarnbyn finns ett rikt urval av både industribyggnader och arbetarbostäder bevarade. I Borås rev man vilt och urskiljningslöst. Borås var en utpräglad textilstad, som drabbades hårt av textilkrisen mot slutet av 1960-talet. Väldigt många och väldigt stora industribyggnader blev tomma på kort tid. Då rev man. Nu ångrar man sig djupt, inte minst när man besöker Mölndals kvarnby! Därför finns det all anledning att ta det lugnt med Papyrus-området.

Stor kris och många rivningar

Fredrik Hjelm berättade om rivningar och   bevarandearbete i Borås. (Foto: Lars Gahrn.)

Fredrik Hjelm berättade om rivningar och
bevarandearbete i Borås. (Foto: Lars Gahrn.)

Detta framhöll stadsantikvarie Fredrik Hjelm från Borås. Onsdagen den 3 oktober 2012 höll han föredrag vid det inspirationsseminarium, som Mölndals Hembygdsförening, Studieförbundet Vuxenskolan och Nätverket för Papyrus-området hade anordnat. Av alla de stora, välbyggda och även i många fall vackra industrifastigheter, som har funnits, finns numera bara en bråkdel kvar, och arbetarbostäderna är borta. Det är nu svårt att berätta för det uppväxande släktet, hur det har varit, eftersom ingenting – eller så gott som ingenting – finns kvar. I en stor textilstad som Borås var dock industribyggnaderna så många, att några oundvikligen blir kvar. Tack vare Fredrik Hjelm, Trad Wrigglesworth och andra eldsjälar har flera hotade rivningsfastigheter kunnat räddas.

Återanvända fabriker – omtyckta verksamhetsbyggnader

Fredrik Hjelm visade många bilder på rivningsfastigheter, som har blivit attraktiva byggnader för allsköns verksamheter. I några fall har dessa återanvända industrimiljöer blivit så attraktiva, att man nu måste försöka hålla igen, så att inte allsköns tillbyggnader och kringbyggnader kommer att förfuska områdenas utseende och historiska uppbyggnad.

En annan svårighet är att textilfabriker snabbt blir tömda efter nedläggningen. Textilmaskinerna blir snabbt uppköpta och körs på långtradare till Portugal, Vitryssland och andra låglöneländer. Stadsantikvarien har helt tomma lokaler att arbeta med. Historien känns ibland väldigt avlägsen, även om byggnaden står kvar.

Ta vara på detaljerna!

Pål Dunér var fascinerad av vattentornet i Eksjö och   kunde förmedla sin upplevelse till åhörarna.

Pål Dunér var fascinerad av vattentornet i Eksjö och
kunde förmedla sin upplevelse till åhörarna.

En lösning är att ta vara på alla kvarlämnade detaljer, till exempel skyltar, som berättar eller ger vinkar om vad som har försiggått i byggnaden. Fredrik Hjelm gav oss alla uppmaningen: Orka arbeta med små detaljer, så blir helheten mycket bättre!

Industrifastigheterna är ofta tillbyggda i flera omgångar. Skall man skala bort tilläggen och utbyggnaderna, eller skall man sträva efter att bevara alltsammans? Ofta river man tilläggen, men Fredrik Hjelm manade alla att ta det lugnt även i detta fall. Också utbyggnaderna ger karaktär åt en byggnad. De kan vara mycket viktiga delar av dess historia.

Arbeta ihärdigt med detaljplaner!

Ett genomgående drag i utvecklingen är, att man är benägen att spara de stora och ståtliga huvudbyggnaderna inom industriområdena. Förrådsbyggnader, garage och verkstadsbyggnader är ofta både mindre, anspråkslösare och enklare i uppbyggnaden. Dem river man, men efteråt blir det svårt att föreställa sig och förklara helhetsmiljön. Man bör därför tänka även på de enklare byggnaderna. Detaljplanerna reglerar vad som är möjligt att göra. Därför är arbete med detaljplaner mycket viktigt. Fredrik Hjelm uppmanade alla att inte förtröttas med att arbeta på detaljplanerna.

Vattentornet i Eksjö

Litet senare samma kväll var det dags för arkitekten Pål Dunér. Han betecknade sig som ”ärkeromantiker” och framhöll betydelsen av känsla och fantasi i umgänget med kulturarvets byggnader. En arkitekt med känsla och fantasi kan bli ”förälskad” i en byggnad, och Dunér själv hade blivit förälskad med omedelbar verkan i Eksjös vattentorn, så förälskad att han förvärvade detta torn år 2003. Han visade några av sina gamla ritningar, och av dem framgick, att han sedan gammalt tycks ha haft en förkärlek för torn. Under studietiden hade han skissat på hur han skulle vilja bo, och bostaden ritades som ett torn. Även åt en av sina uppdragsgivare hade han ritat en bostad i form av ett torn. När han och hustrun förvärvade vattentornet i Eksjö, var tanken, att de skulle ha både bostad och kontor i tornet.

Användningen mognar fram under arbetet

Ida Wedin – Västsveriges egen industriantikvarie med   stora kunskaper om alla slags industrimiljöer.

Ida Wedin – Västsveriges egen industriantikvarie med
stora kunskaper om alla slags industrimiljöer.

Under arbetets gång blev det emellertid allt klarare för honom, att det inte på något sätt var en god idé att ha vare sig bostad eller kontor högst upp i ett vattentorn. Samtidigt kunde han ju inte släppa en byggnad, som han var förälskad i. Tornet var inte bara välbyggt utan även vackert och värdefullt. Tillsammans med en murare hade han räknat ut, att skrotvärdet för de tillhuggna granitblocken skulle vara – mycket ungefärligt – sex till sju miljoner kronor. Dunér och hustrun Helena beslöt att fortsätta renoveringen av byggnaden och se vad det skulle bli. Beslut om användning av byggnaden skulle få mogna fram utifrån förutsättningarna. Byggnadsverket skulle självt få styra över sin framtida användning. Ingen lösning skulle tvingas på detta torn. Ritningar är inte allt. Handen och känslan i handen är mycket viktiga.

Arbete med kulturbyggnader måste få ta tid

Under arbetets gång började han och hustrun tänka på, om de inte kunde använda sig av det sluttande golvet, vars mitt låg lägre än sidokanterna. Jo, den stora vattentanken med golvet, som sluttade ned mot mitten, skulle ju kunna bli en amfiteater. Akustiken i den stora och höga vattentanken är utmärkt. Här skulle kunna bli en intim lokal för konserter och högläsning. Visst kan stora galor ge stora rubriker, men längtar man inte även efter ”små och personliga sammanhang”? Renoveringen av vattentornet kostar pengar, och därför kommer den att ta tid, men Pål Dunér underströk, att arbetet med kulturbyggnader måste få ta tid, så att man inte förhastar sig. En sådan kulturbyggnad som vattentornet kommer rimligen att ha ett mycket längre liv än dess nuvarande ägare. Den är en byggnad, som – oavsett den juridiska äganderätten – även tillhör allmänheten. Det, som ägarna gör med byggnaden, skall och måste göras bra.

Ödmjukhet inför kulturarvet

Pål Dunérs stora respekt för denna kulturbyggnad (och andra) och hans beredvillighet att underordna sin vilja under byggnadens förutsättningar gjorde starkt intryckt på oss alla. Man skulle önska att fler människor med inflytande hade samma ödmjuka och lyhörda inställning gentemot kulturarvet.

Klicka här för denna artikel som pdf