Lejoninnan på Gullberg hedras i skådespel

Vem skall hedras vid Göteborgs 400-årsjubileum om inte en kvinna, som bidrog till Västsveriges försvar, och som var bosatt i Göteborg innan staden ännu fanns till? Jag åsyftar Emerentia Pauli, som var gift med kommendanten Mårten Krakow, ståthållare på Gullbergs slott.

Gullbergs slott

Författarinnan och regissören Annika Banfield. Foto: Monika Burman.

Mårten och Emerentia bodde på Gullberg. Skansen Västgöta Lejonet är byggd på detta berg, där slottet Gullberg alltså låg dessförinnan. Mårten och Emerentia försvarade slottet mot danske kung Christian IV år 1612 och lyckades avslå danskarnas alla stormningar. Gullberg ligger inom Göteborgs stads område, som alltså inte var obebott före 1621, det år då staden grundades. På senare år bodde i Emerentia i Göteborg och kunde då se staden växa fram. Hon är begraven i Göteborgs Domkyrka, men i början av 1800-talet lade man ett nytt stengolv över de gamla och måhända brandskadade gravstenarna. Graven finns men syns inte.

Annika Banfield skriver skådespel

Emerentia och fadern. Foto: Monika Burman.

Desto större anledning finns att lyfta fram lejoninnan på Gullberg på andra sätt. Författarinnan Annika Banfield härstammar i rakt nedstigande led från Mårten och Emerentia, som finns elva generationer tillbaka i hennes släktträd. Hon har beslutat att skriva ett skådespel om denna rådiga och modiga kvinna, som är en portalgestalt i Göteborgs historia. Söndagen den 16 augusti 2020, en av sommarens varmaste och soligaste dagar, läste skådespelarna sina roller i Kronhusets fjärde våning, bland bjälklag från Göteborgs äldsta tid. Där fanns författarinnan Annika Banfield själv, som är även regissör. Där fanns Emerentia, spelad av Emelie Strömberg, hennes far, spelad av Jan Ericson, och Mårten Krakow, spelad av Kjell-Åke Rinnarv. Man spelade två scener ur skådespelet. De övriga tre scenerna är ännu inte skrivna. Alltsammans spelades in till skådespelarnas lärdom och begrundan. Ser de filmen, begriper de både vad som är bra och vad som kan förbättras.

Götiska Förbundet stöder

Emerentia har blivit upprörd. Foto: Monika Burman.

Även till repetitioner vill man ha åskådare. Vid första uppspelningen sågs scenerna av Monika Burman, ordförande i Emerentialogen inom Götiska Förbundet, och tre andra medlemmar inom denna loge. Förbundets loger i Göteborg håller till i Skansen Lejonet på den plats, som Emerentia försvarade för mer än fyra århundraden sedan. Förbundet har därför på många sätt lyft fram lejoninnan på Gullberg. Man är givetvis glad över detta skådespel i vardande. Andra uppspelningen sågs av Monika Burman (som inte hade varit med från början första gången) samt av Lars Gahrn och en av hans vänner, som båda hade fått särskild inbjudan. Hade dagen inte varit så solig och varm, hade det antagligen varit ganska fullsatt under takbjälkarna, men nu ville folk åka till havet och bada. (Monika Burman hade haft svårt att komma fram mellan badgästernas bilar.)

Stark och självständig kvinna

Emerentia har både fadern och Krakow emot sig, och båda vet hur man skall sköta taktiken. Foto: Monika Burman.

Ingen av oss ångrade att vi hade valt Kronhuset före havet. Skådespelet var fängslande och gripande. Med ledning av Emerentias starka vilja, mod och rådighet under danskarnas anfall 1612 skildrar Annika Banfield henne som en stark och självständig kvinna. Hennes far vill att hon gifter sig med Mårten Krakow, som inte bara är enbent utan även mycket äldre än hon. Emerentia är inte tilltalad av denne friare men går med på att träffa honom. Hon förklarar öppet för Krakow, att hon är en självständig kvinna, som inte kan tänka sig att vara undfallande och underdånig. Han låter sig dock inte bekomma utan inbjuder henne till en inspektionstur på Gullbergs slott. Att få se kanoner, förrådsutrymmen och mörka hålor låter spännande för denna flicka, som tilltalas av äventyrligheter. Hon tackar ja till denna inbjudan med en förtjusning, som hon inte kan dölja.

Flickor vill resa ut till äventyr

Medlemmar av Emerentia-logen följer Krakows och Emerentias kraftmätning. Foto: Monika Burman.

Annika Banfield kan mycket väl här ha fångat något väsentligt. Även på den tiden ville flickor resa ut i världen, vara med om äventyr och farligheter, arbeta med något annat och lära nytt. Ett sätt att förverkliga denna längtan var att gifta sig med ett krigsbefäl. Både befäl och meniga hade i många fall hustru och barn med sig i fält. Ofta låg man förlagd i garnison, och då kunde man leva ett förhållandevis lugnt familjeliv, om nu inte fienden uppenbarade sig. Jag kom att tänka på Agneta Horn, som var en viljestark flicka och visste vad hon ville. Den friare, som hennes styvmor gynnade, ville Agneta alls inte ha. Hon ville ha en krigsbuss. En sådan fick hon också, och hon följde glatt med honom ut i krigen. Hon har själv skrivit ner sina levnadsminnen, som visar att kvinnor kunde vara nog så viljestarka och egensinniga även under manssamhällets guldålder, om någon hade kommit på den befängda tanken att betvivla något sådant. (Vi hade vid den tiden en regerande drottning vid namn Christina, som verkligen gjorde vad hon ville, och som ville mycket, som många önskade, att hon inte skulle vilja.)

Utmärkta skådespelarinsatser

Annika Banfield hade all anledning att vara nöjd med repetitionerna. Foto: Lars Gahrn.

Skådespelarna gjorde utmärkta insatser. Emelie Strömberg som Emerentia spelade livfullt med starka känslor. Stark vilja, starka känslor och häftighet kom till uttryck på ett övertygande sätt. Hon är en skicklig skådespelerska med fast anställning vid Backa Teater. Jan Ericson uppträdde på alla sätt som en rutinerad präst: vänligt, förmanande, övertalande och mäklande. Kjell-Åke Rinnarv är van att spela herremän. Han har framträtt som greve Jakob av Halland under medeltidsdagarna på Hanhalsholme, där grevens borg Hunehals har legat. Han visste hur han skulle gestalta ett högre befäl som Krakow, självmedveten men artig och vänlig, van att förhandla med motparter och genom steg-för-steg metoden få dem dit han vill. Detta kan med andra ord bli ett bra skådespel. Men hur skall det gå? Göteborgs stad har avslagit Banfields ansökan om anslag till verksamheten, och nu ryktas om att jubileumsfirandet skall flyttas framåt i tiden från 2021 till 2023. Skall skådespelare och publik tvingas vänta till 2023? Jag tyckte, att Annika Banfield skulle starta jubileumsfirandet ändå, om så behövdes helt ensam. I så fall skulle hon och hennes skådespel säkerligen få mer uppmärksamhet än om hon väntar till 2023, då hennes skådespel lätt kan drunkna i mängden av verksamheter. Mårten Krakow och Emerentia gjorde sin insats några år innan staden grundades. Då kan det passa bra, att de får inleda jubileumsfirandet. Damerna först, heter dit ju. Låt Emerentia bli en portalgestalt även i jubileumsfirandet!

Lars Gahrn

En myntsamlare i Västsverige

Varifrån fick John Hall den yngre alla sina kulturella intressen? Modern, Christina Hall, var intresserad av mycket och hade dessutom många bekanta bland kulturarbetarna. Josef Frans Podolyn (1739-1784) var en framstående kulturpersonlighet i John och Christina Halls Göteborg. Han var bekant med Halls. Kan han ha betytt något? I en föregående artikel har jag hämtat uppgifter ur Bo Gustavssons levnadsteckning om Podolyn. I denna artikel skall Podolyns myntsamling avhandlas. Källan är densamma: Bo Gustavssons mönstergilla, 70 sidor långa levnadsteckning: Johan Frans Podolyn: myntsamlare och numismatiker (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 29, 2011).

Myntsamlare och myntforskare

John Hall var liksom familjens vän Podolyn myntsamlare. Sin myntsamling lyckades han behålla livet ut, trots konkurs och fordringsägare. Akvarell från Halls senare år.

Podolyn var en flitig myntsamlare med stort begär att förvärva mer. Han köpte mer än han hade råd med. Vid hans död var delar av samlingen pantsatta. Han ägde alltså inte mynten men hade dock tillfredsställelsen att härbärgera dem under sitt tak. I hans samling fanns rariteter, som får det att vattnas i munnen på även de mest sparsmakade samlare. Där fanns två praktmynt i guld från Gustaf Wasa och Johan III. Av ingetdera myntet finns i våra dagar något känt exemplar bevarat. Dessutom hade han en tiodalersplåt, en stor sällsynthet. Podolyns dödsbo sattes i konkurs. Skulderna utgjordes av 16.000 riksdaler specie medan tillgångarna uppgavs vara 6.665 riksdaler. Han hade alltså levt över sina tillgångar. Två minnespengar lät han prägla på egen eller andras bekostnad. Två spelpenningar gav han själv ut, båda av mindre värde rent konstnärligt. Podolyn skrev en numismatisk artikel om ett myntfynd från Azorerna. (Han ägde själv några av mynten.) Som synes hade han rika intressen. Ett samtal med honom kunde snart bli intressant. I hans fall var man inte tvungen att prata om vädret.

John Halls myntsamling

Även John Hall en yngre hade en myntsamling. Arvid Baeckström skriver: ”Myntsamlingen innehöll ca 1.040 stycken till större delen äldre in- och utländska mynt och skådepenningar, de äldre till större delen efterslagne i bly och koppar, alla i ett myntskåp i platta, med kläde belagda lådor.” Baeckström menar, att Clas Alströmers naturhistoriska kabinett och ”Medaille-Cabinet” i Göteborg hade varit en ”eggande förebild” för Hall. Det är möjligt. En annan möjlig förebild kan Podolyn ha varit. När Podolyn gick ur tiden, var John Hall den yngre tretton år gammal. Vid den åldern kan han mycket väl ha tagit intryck av berömda samlare. (Arvid Baeckström, De Hallska auktionerna 25/9 1807 – 15/8 1832, artikel i: Göteborgs Historiska Museum Årstryck 1956-1957, s. 45-47.) Trots alla konkursauktioner kunde John Hall behålla sin mynt- och medaljsamling livet ut. Den såldes först 1831(Göteborgs Allehanda 24/5 1831), alltså året efter hans död. Gunnebo och museisamlingarna var de ägodelar, som Hall var angelägnast om och lyckades behålla livet ut.

Två kvinnor

Johan Frans Podolyns bild finns på en minnespenning, utgiven till hans minne.

Kärlekslivet var som bekant omfattande och ibland närmast hämningslöst under den gustavianska tiden. Podolyn hade två kvinnor, dels fästmön eller förälskelsen Jeanette (Johanna) Öhlander, dels sin hushållerska Anna Jonsdotter eller Anna Norberg. Med hushållerskan hade han två barn, men föräldrarna var inte gifta. Teater, världsvana, sällskapstalanger och kärlek är en sammanfattning av Podolyns värld. Han motsvarar alltså våra föreställningar om en gustaviansk kulturpersonlighet. Det mycket starka myntintresset bryter mönstret. Gustavianerna var ofta ytliga i sina intressen. De tog avstånd från lärt pedanteri eller ”gräl” (lärt grubbel) och insåg inte, att man måste gå ner i detaljer, om kunskapen skall få ett värde. För Podolyn var numismatiken ett djupgående (men inte allt uppslukande) intresse. Han lyckades därför göra en insats av bestående värde. Denne man har alltså spelat teater i Hallska huset och givetvis även gästat där. Har han besökt även Gunnebo? Det är mycket möjligt, men när Podolyn avled, hade man inte mer än rest väggarna. Familjen Hall bodde i den gamla huvudbyggnaden, som sedan länge är riven. Även där kan man kanske ha sett sällskapsmänniskan, skådespelaren och myntsamlaren Podolyn. Bo Gustavsson har med sin mönstergilla levnadsteckning inte bara skrivit ett kapitel i Västsveriges mynthistoria utan även ett kapitel i sällskapslivets historia inom vårt område. En av sällskapsmänniskorna i Halls salonger blir gripbar.

Lars Gahrn