En myntsamlare i Västsverige

Varifrån fick John Hall den yngre alla sina kulturella intressen? Modern, Christina Hall, var intresserad av mycket och hade dessutom många bekanta bland kulturarbetarna. Josef Frans Podolyn (1739-1784) var en framstående kulturpersonlighet i John och Christina Halls Göteborg. Han var bekant med Halls. Kan han ha betytt något? I en föregående artikel har jag hämtat uppgifter ur Bo Gustavssons levnadsteckning om Podolyn. I denna artikel skall Podolyns myntsamling avhandlas. Källan är densamma: Bo Gustavssons mönstergilla, 70 sidor långa levnadsteckning: Johan Frans Podolyn: myntsamlare och numismatiker (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 29, 2011).

Myntsamlare och myntforskare

John Hall var liksom familjens vän Podolyn myntsamlare. Sin myntsamling lyckades han behålla livet ut, trots konkurs och fordringsägare. Akvarell från Halls senare år.

Podolyn var en flitig myntsamlare med stort begär att förvärva mer. Han köpte mer än han hade råd med. Vid hans död var delar av samlingen pantsatta. Han ägde alltså inte mynten men hade dock tillfredsställelsen att härbärgera dem under sitt tak. I hans samling fanns rariteter, som får det att vattnas i munnen på även de mest sparsmakade samlare. Där fanns två praktmynt i guld från Gustaf Wasa och Johan III. Av ingetdera myntet finns i våra dagar något känt exemplar bevarat. Dessutom hade han en tiodalersplåt, en stor sällsynthet. Podolyns dödsbo sattes i konkurs. Skulderna utgjordes av 16.000 riksdaler specie medan tillgångarna uppgavs vara 6.665 riksdaler. Han hade alltså levt över sina tillgångar. Två minnespengar lät han prägla på egen eller andras bekostnad. Två spelpenningar gav han själv ut, båda av mindre värde rent konstnärligt. Podolyn skrev en numismatisk artikel om ett myntfynd från Azorerna. (Han ägde själv några av mynten.) Som synes hade han rika intressen. Ett samtal med honom kunde snart bli intressant. I hans fall var man inte tvungen att prata om vädret.

John Halls myntsamling

Även John Hall en yngre hade en myntsamling. Arvid Baeckström skriver: ”Myntsamlingen innehöll ca 1.040 stycken till större delen äldre in- och utländska mynt och skådepenningar, de äldre till större delen efterslagne i bly och koppar, alla i ett myntskåp i platta, med kläde belagda lådor.” Baeckström menar, att Clas Alströmers naturhistoriska kabinett och ”Medaille-Cabinet” i Göteborg hade varit en ”eggande förebild” för Hall. Det är möjligt. En annan möjlig förebild kan Podolyn ha varit. När Podolyn gick ur tiden, var John Hall den yngre tretton år gammal. Vid den åldern kan han mycket väl ha tagit intryck av berömda samlare. (Arvid Baeckström, De Hallska auktionerna 25/9 1807 – 15/8 1832, artikel i: Göteborgs Historiska Museum Årstryck 1956-1957, s. 45-47.) Trots alla konkursauktioner kunde John Hall behålla sin mynt- och medaljsamling livet ut. Den såldes först 1831(Göteborgs Allehanda 24/5 1831), alltså året efter hans död. Gunnebo och museisamlingarna var de ägodelar, som Hall var angelägnast om och lyckades behålla livet ut.

Två kvinnor

Johan Frans Podolyns bild finns på en minnespenning, utgiven till hans minne.

Kärlekslivet var som bekant omfattande och ibland närmast hämningslöst under den gustavianska tiden. Podolyn hade två kvinnor, dels fästmön eller förälskelsen Jeanette (Johanna) Öhlander, dels sin hushållerska Anna Jonsdotter eller Anna Norberg. Med hushållerskan hade han två barn, men föräldrarna var inte gifta. Teater, världsvana, sällskapstalanger och kärlek är en sammanfattning av Podolyns värld. Han motsvarar alltså våra föreställningar om en gustaviansk kulturpersonlighet. Det mycket starka myntintresset bryter mönstret. Gustavianerna var ofta ytliga i sina intressen. De tog avstånd från lärt pedanteri eller ”gräl” (lärt grubbel) och insåg inte, att man måste gå ner i detaljer, om kunskapen skall få ett värde. För Podolyn var numismatiken ett djupgående (men inte allt uppslukande) intresse. Han lyckades därför göra en insats av bestående värde. Denne man har alltså spelat teater i Hallska huset och givetvis även gästat där. Har han besökt även Gunnebo? Det är mycket möjligt, men när Podolyn avled, hade man inte mer än rest väggarna. Familjen Hall bodde i den gamla huvudbyggnaden, som sedan länge är riven. Även där kan man kanske ha sett sällskapsmänniskan, skådespelaren och myntsamlaren Podolyn. Bo Gustavsson har med sin mönstergilla levnadsteckning inte bara skrivit ett kapitel i Västsveriges mynthistoria utan även ett kapitel i sällskapslivets historia inom vårt område. En av sällskapsmänniskorna i Halls salonger blir gripbar.

Lars Gahrn

Johan Frans Podolyn – sällskapsmänniska med många talanger

En myntsamlare och amatörskådespelare kan på sitt sätt säga lite grand om hurudan Christina Hall på Gunnebo var. ”Säg mig vem du umgås med, så skall jag säga dig hurudan du är.” Det ligger mycket i detta talesätt.

Myntsamlare och mynthistoriker

Johan Frans Podolyns bild finns på en minnespenning, utgiven till hans minne.

Den man, som på detta sätt kan ge oss inblickar, är Johan Frans Podolyn (1739-1784), kontorsanställd, kassör och faktor inom Det Sahlgrenska compagniet i Göteborg, Manufakturverket i Alingsås och Firma Sahlgren & Alströmer i Göteborg. Släkten kom enligt uppgift från Podolien i nuvarande Ukraina, därav namnet. Om honom har Bo Gustavsson skrivit en 70 sidor lång levnadsteckning: Johan Frans Podolyn: myntsamlare och numismatiker (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 29, 2011). Podolyn var nämligen både myntsamlare och numismatiker (det vill säga forskare och skriftställare inom ämnet mynthistoria). Tack vare sina myntsamlingar och de minnespenningar, som är förknippade med honom, är han alltjämt av intresse för mynthistorikerna.

Amatörskådespelare

Hur är det då med anknytningen till familjen Hall? Christina Hall var, i likhet med många andra inom de högsta kretsarna på den tiden, intresserad av teater och spelade själv amatörteater. Även Johan Frans Podolyn spelade amatörteater. I december månad 1775 spelade han en av huvudrollerna i teaterstycket L’Honnête Criminel, ”som uppfördes hos Clas Alströmer 13 december 1775 och 18 december i John Halls hus i Göteborg.” Innan man hade teaterlokaler i Göteborg spelade man alltså hemma hos förmögna göteborgare med stora rum och salar. Året därpå spelade Podolyn med i sorgespelet ”Gustave”. Han spelade titelrollen och huvudrollen och föreställde självaste Gustaf Wasa, en av de stora nationella hjältarna under den gustavianska tiden.

Stor språkbegåvning

Bo Gustavsson, känd numismatiker och polletthistoriker, har skrivit en bok om en av Västsveriges kulturpersonligheter under 1700-talets senare hälft. Foto: Lars Gahrn.

I Christina Halls Göteborg räknades Podolyn således som en stor amatörskådespelare. Han hade fler gåvor, som gjorde honom lämpad för sällskapslivet. Dit hörde kunskaper och erfarenheter från stora världen. Han föddes i Lissabon och gick i franska skolan i Stockholm. Han arbetade på kontor i Lissabon efter sin utbildning. Därefter var han ”lecteur och page” hos den svenske envoyén i Madrid. Rika människor läste inte alltid själv sina böcker. De hade lektörer, som läste högt för dem. På detta sätt måste Podolyn ha fått övning att tala och framföra en text. Inom den tidens sällskapsliv ägnade man sig ofta åt just högläsning. Podolyn förstod grekiska och latin. Han talade och skrev tyska, portugisiska, spanska, italienska, franska, holländska, engelska och svenska. Han var alltså en stor språkbegåvning. Dessutom var han mycket lämplig för sällskapslivet. Clas Alströmer, en av hans arbetsgivare, berömmer hans goda uppfostran, ”myckna beresenhet”, angenäma uppförande och (angenäma) sinnelag. Alströmer ville gärna ha honom som reskamrat eller betjänt. Med andra ord Alströmer ville gärna ha honom med sig eller i sitt följe. Man har all anledning att tro, att många fler än Alströmer ville ha Podolyn med i sällskapet.

Angenäm sällskapsmänniska

En sådan kunnig och angenäm sällskapsmänniska har varit ett fynd för sällskapslivet i Göteborg. Det överraskar inte, att han har spelat teater hemma hos Halls. Christina Hall älskade sällskapsliv och ville bli vän med så många sällskapsmänniskor och kulturpersonligheter som möjligt. Podolyn hade inte någon hög ställning i samhället. Inte heller var han rik. Därför är det häpnadsväckande hur många hyllningar han fick i tidningarna efter sin död. I Stockholms-Posten fick han tre olika minnesrunor. Orsaken till dessa hyllningar måste vara en omfattande vänkrets, som han med vänlighet och hjälpsamhet har vunnit. Detta framskymtar också i några brev, som Bo Gustavsson har funnit. Podolyn var ”alltid älskad och hedrad”, heter det på ett ställe. Även som numismatiker har han gjort en insats. Jag återkommer till detta.

Lars Gahrn