Krokslätt i Örgryte

Krokslätt var en stor by, som delades mellan två socknar. Sörgården och Hökegården kom att tillhöra Fässbergs socken, sedermera Mölndals stad. Kongegården och Norgården tillhörde Örgryte, som så småningom införlivades i Göteborg. Gränsen går vid Lana, som har fått namn efter det gamla kamgarnsspinneriet Lana. Krokslätt i Örgryte tillhör Göteborgs glömda stadsdelar, men under 2020 fick stadsdelen äntligen en egen krönika. Roger Andersson har stått för även detta storverk.

Omfattande arkivforskning

Familjen Julius Hagström vid sitt hem Nybygget, Mölndalsvägen 10, år 1905. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Bokens titel är: Roger Andersson, Krokslätt i Örgryte – bostäder, fabriker och municipalsamhälle (A-script Förlag, Göteborg, 2020, 192 sidor). Roger Andersson har tidigare skrivit om Johan på Gårda och stadsdelen Gårda, även den en del av Örgryte socken. Örgryte skildras i Fritz Stenströms krönika ”Örgryte genom tiderna”, ett numera klassiskt verk inom västsvensk hembygdslitteratur. Del ett kom ut 1920 och del två 1924. Därefter har i stort sett ingenting hänt, förrän Roger Andersson axlar Stenströms fallna mantel nästan ett århundrade senare. Han har varit hänvisad till en omfattande och mödosam källforskning.

Strödda uppgifter ur litteraturen

Huset Olofstorp 1 vid Mölndalsvägen år 1920. Spårvägen gick nära huset! (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Ur litteraturen har han kunnat plocka uppgifter om enbart enstaka företag och företeelser. Gösta Bodman har skrivit om Göteborgs äldre industri, och en del av de äldre företagen låg just i Krokslätt i Örgryte. Företag som Almedahls Fabriker och Lyckholms bryggeri har utgivit företagshistoriker. Oscar Jonsson har behandlat även Örgrytes och Majornas gamla skolor. Arne Tejder har forskat om tändsticksfabrikerna. Om idrotten, framför allt ÖIS, finns ett och annat skrivet. Visst finns det böcker att plocka uppgifter ur, men när han skulle skildra stadsdelen fastighet för fastighet, var Roger Andersson hänvisad till sig själv och arkivforskning.

Kjellmans fotografier

Almedals station var ett viktigt centrum i Krokslätt. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Ett av de arkiv, som han har besökt flera gånger, är Mölndals Hembygdsförenings arkiv. Fotografen Knut Kjellman skänkte nämligen sina fotoplåtar till Mölndals Hembygdsförening, och Kjellman, som bodde i Mölndals nuvarande centrum, tog ibland spårvagnen från Mölndalsbro och åkte in till både Mölndals Krokslätt och Göteborgs. Bilderna från Krokslätt i Örgryte har Mölndals hembygdsförening under ungefär 75 års tid inte haft någon glädje av, men så kommer Roger Andersson, som har användning för dem allihop. Det känns roligt, att dessa bilder nu äntligen har återgivits i hembygdslitteraturen. Kjellman gjorde en insats även för Krokslätt i Örgryte, och nu kan bokens läsare se hans bilder i utmärkt tryck.

Vägen har förstört bebyggelse

Örgrytes poliskår samlad utanför Gårdas municipalkontor år 1911. Fjärde sittande från vänster är polisen Johan Alfred Hake, som blev en bemärkt ordningens upprätthållare i Mölndals del av Krokslätt. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Området genomdras av Mölndalsån, som går från Mölndal i söder mot Göta Älv i norr. På sin västra sida har ån landsvägen, som heter Göteborgsvägen i Mölndal och Mölndalsvägen i Göteborg. Kring denna väg uppstod den äldsta bebyggelsen och de äldsta företagen: kattuntryckerier (bomullstryckerier), väverier, färgerier, såpfabriker och garverier. Redan 1849 hade man planer på att dra en industrijärnväg från Göteborg i norr genom området ner till industrisamhället Mölndal, men både Krokslätt och Mölndal måste vänta på järnväg i nästan 40 år. Först 1888 var det dags att inviga Västkustbanans nordligaste del. Här behövdes järnvägen inte lika mycket. Man hade pråmar på Mölndalsån. Mölndalsvägen är nu en mycket bred trafikled, om man jämför med förhållandena för 200 år sedan. Väldigt många fastigheter har rivits för att vägen skulle kunna breddas. Dessutom har spårvägen krävt utrymme, först ett spår och sedan två.

Många företagsnamn

Personalen vid Örgryte epidemisjukhus 1910. Doktor Fritz Stenström, Örgrytes kände historieskrivare, sitter i mitten. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Öster om Mölndalsån borde väl bebyggelsen ha fått vara ifred? Där anlades emellertid järnvägen år 1888, Men järnvägsbyggen kräver egentligen inte mycket plats. Den verkliga hemsökelsen öster om ån kom på 1970-talet, då motorvägen anlades. Den förorsakade en omfattande och våldsam förödelse. Redan dessförinnan hade hela fabriker antingen brunnit eller rivits och ersatts med nya byggnader. När man läser igenom Roger Anderssons krönika, får man en skrämmande och nedslående uppfattning av förgängelsens makt. Av de många fabriksbyggnader och företag, som en gång utgjorde Krokslätt i Örgryte, är i stort sett alla äldre företag borta, och endast ett fåtal byggnader står kvar. Några företagsnamn väcker kanske ännu minnen: Almedahls Fabriker, Levanten, Eriksbergs bryggeri, Emiliedahls bryggeri, tvålfabriken Viola, Jakobsdals kamgarnsspinneri, Bohus Mekaniska Verkstad, Lyckholms bryggeri, Forshaga och andra. Minnena som väcks är dock minnen av vad man har läst eller hört talas om. De, som själva var med, är numera inte många.

Balders Hage och Framnäs

En av sjuksalarna i Örgryte epidemisjukhus 1910. Doktor Fritz Stenström, Örgrytes kände historieskrivare, står längst till höger. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Desto viktigare är det, att Roger Andersson har dokumenterat området så noga, företag för företag, fastighet för fastighet. Antalet fotografier och andra bilder är överväldigande stort. Har man börjat bläddra i denna vackra bok, är det svårt att sluta. Roger Andersson skriver sakligt och klart om utveckling, avveckling, utveckling på nytt, avveckling på nytt och så vidare. Släktforskare har här fått en fyndgruva, där de kan finna bilder med beskrivningar av sina anfäders och anmödrars arbetsplatser och bostäder. Användbara register över personnamn, gårdar och platser samt företag förhöjer bokens värde. Även fritidssysselsättningar speglas. Föreningslivet (främst fotbollen med Öis som den viktigaste klubben) skildras. Riktigt utförlig är Roger Andersson om idrottsplatsen Balders Hage. Inom området fanns även fastigheten Framnäs, och där finns ännu gatunamnet Framnäsgatan. Här möter vi en fläkt från 1800-talets skaldekonst. Som ett slags nationalepos räknades vid förra sekelskiftet Frithiofs Saga av Esaias Tegnér. Frithiof bodde på Framnäs och mötte sin älskade Ingeborg i Balders hage. Ingen av platserna låg i Krokslätt i Örgryte. Det rör sig om uppkallelsenamn ur en sagovärld, som aldrig har funnits i sinnevärlden.

Betydelsefullt samhälle

Drivhusgatan bebyggs med landshövdingehus 1940. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Krokslätt i Örgryte var ett eget municipalsamhälle från år 1900 till 1921. Vad gäller folkmängd och ekonomisk betydelse var detta samhälle jämförligt med mellansvenska städer som Falköping, Tidaholm, och Skara. Samhället var stort i jämförelse med städer som Kungsbacka, Kungälv, Hjo och Marstrand. Ändå är Krokslätt i Örgryte i stort sett okänt. Ändå blev självständighetstiden mycket kort. Redan 1922 införlivades detta municipalsamhälle i Göteborgs stad. Man kan givetvis fråga, om detta var ett klokt beslut. Göteborgs stad hade å ena sidan mycket större tillgångar än Krokslätts municipalsamhälle, Men å andra sidan var detta samhälle för beslutsfattarna på Börsen endast en liten del av en mycket större helhet. Sällan satte man Krokslätts intressen främst. På samma sätt dryftades under många år frågan, om Mölndals stad skulle införlivas med Göteborg eller icke. I detta fall blev införlivningen aldrig av. Hur hade det varit, om man hade valt på annat sätt? Det vet vi inte, men frågan dyker oundvikligen upp vid läsningen av Roger Anderssons bok. Krokslätt i Mölndal fick sin krönika 1997: Krokslättsbilder: Gamla bilder från Krokslätt i Mölndal, sammanställda av Thomas Ericsson (1997, 222 sidor). Nu har Roger Andersson skildrat Krokslätt i Örgryte, men Örgryte består av flera delar, som ännu inte har fått sina krönikor: Johanneberg, Fredriksdal och municipalsamhället Lunden. Roger Andersson har beslutat att gå vidare. Han har upptagit Fritz Stenströms fallna mantel. Av allt att döma kommer han också att överträffa sin gamle föregångare.

Lars Gahrn

2021-02-11

Lejoninnan på Gullberg hedras i skådespel

Vem skall hedras vid Göteborgs 400-årsjubileum om inte en kvinna, som bidrog till Västsveriges försvar, och som var bosatt i Göteborg innan staden ännu fanns till? Jag åsyftar Emerentia Pauli, som var gift med kommendanten Mårten Krakow, ståthållare på Gullbergs slott.

Gullbergs slott

Författarinnan och regissören Annika Banfield. Foto: Monika Burman.

Mårten och Emerentia bodde på Gullberg. Skansen Västgöta Lejonet är byggd på detta berg, där slottet Gullberg alltså låg dessförinnan. Mårten och Emerentia försvarade slottet mot danske kung Christian IV år 1612 och lyckades avslå danskarnas alla stormningar. Gullberg ligger inom Göteborgs stads område, som alltså inte var obebott före 1621, det år då staden grundades. På senare år bodde i Emerentia i Göteborg och kunde då se staden växa fram. Hon är begraven i Göteborgs Domkyrka, men i början av 1800-talet lade man ett nytt stengolv över de gamla och måhända brandskadade gravstenarna. Graven finns men syns inte.

Annika Banfield skriver skådespel

Emerentia och fadern. Foto: Monika Burman.

Desto större anledning finns att lyfta fram lejoninnan på Gullberg på andra sätt. Författarinnan Annika Banfield härstammar i rakt nedstigande led från Mårten och Emerentia, som finns elva generationer tillbaka i hennes släktträd. Hon har beslutat att skriva ett skådespel om denna rådiga och modiga kvinna, som är en portalgestalt i Göteborgs historia. Söndagen den 16 augusti 2020, en av sommarens varmaste och soligaste dagar, läste skådespelarna sina roller i Kronhusets fjärde våning, bland bjälklag från Göteborgs äldsta tid. Där fanns författarinnan Annika Banfield själv, som är även regissör. Där fanns Emerentia, spelad av Emelie Strömberg, hennes far, spelad av Jan Ericson, och Mårten Krakow, spelad av Kjell-Åke Rinnarv. Man spelade två scener ur skådespelet. De övriga tre scenerna är ännu inte skrivna. Alltsammans spelades in till skådespelarnas lärdom och begrundan. Ser de filmen, begriper de både vad som är bra och vad som kan förbättras.

Götiska Förbundet stöder

Emerentia har blivit upprörd. Foto: Monika Burman.

Även till repetitioner vill man ha åskådare. Vid första uppspelningen sågs scenerna av Monika Burman, ordförande i Emerentialogen inom Götiska Förbundet, och tre andra medlemmar inom denna loge. Förbundets loger i Göteborg håller till i Skansen Lejonet på den plats, som Emerentia försvarade för mer än fyra århundraden sedan. Förbundet har därför på många sätt lyft fram lejoninnan på Gullberg. Man är givetvis glad över detta skådespel i vardande. Andra uppspelningen sågs av Monika Burman (som inte hade varit med från början första gången) samt av Lars Gahrn och en av hans vänner, som båda hade fått särskild inbjudan. Hade dagen inte varit så solig och varm, hade det antagligen varit ganska fullsatt under takbjälkarna, men nu ville folk åka till havet och bada. (Monika Burman hade haft svårt att komma fram mellan badgästernas bilar.)

Stark och självständig kvinna

Emerentia har både fadern och Krakow emot sig, och båda vet hur man skall sköta taktiken. Foto: Monika Burman.

Ingen av oss ångrade att vi hade valt Kronhuset före havet. Skådespelet var fängslande och gripande. Med ledning av Emerentias starka vilja, mod och rådighet under danskarnas anfall 1612 skildrar Annika Banfield henne som en stark och självständig kvinna. Hennes far vill att hon gifter sig med Mårten Krakow, som inte bara är enbent utan även mycket äldre än hon. Emerentia är inte tilltalad av denne friare men går med på att träffa honom. Hon förklarar öppet för Krakow, att hon är en självständig kvinna, som inte kan tänka sig att vara undfallande och underdånig. Han låter sig dock inte bekomma utan inbjuder henne till en inspektionstur på Gullbergs slott. Att få se kanoner, förrådsutrymmen och mörka hålor låter spännande för denna flicka, som tilltalas av äventyrligheter. Hon tackar ja till denna inbjudan med en förtjusning, som hon inte kan dölja.

Flickor vill resa ut till äventyr

Medlemmar av Emerentia-logen följer Krakows och Emerentias kraftmätning. Foto: Monika Burman.

Annika Banfield kan mycket väl här ha fångat något väsentligt. Även på den tiden ville flickor resa ut i världen, vara med om äventyr och farligheter, arbeta med något annat och lära nytt. Ett sätt att förverkliga denna längtan var att gifta sig med ett krigsbefäl. Både befäl och meniga hade i många fall hustru och barn med sig i fält. Ofta låg man förlagd i garnison, och då kunde man leva ett förhållandevis lugnt familjeliv, om nu inte fienden uppenbarade sig. Jag kom att tänka på Agneta Horn, som var en viljestark flicka och visste vad hon ville. Den friare, som hennes styvmor gynnade, ville Agneta alls inte ha. Hon ville ha en krigsbuss. En sådan fick hon också, och hon följde glatt med honom ut i krigen. Hon har själv skrivit ner sina levnadsminnen, som visar att kvinnor kunde vara nog så viljestarka och egensinniga även under manssamhällets guldålder, om någon hade kommit på den befängda tanken att betvivla något sådant. (Vi hade vid den tiden en regerande drottning vid namn Christina, som verkligen gjorde vad hon ville, och som ville mycket, som många önskade, att hon inte skulle vilja.)

Utmärkta skådespelarinsatser

Annika Banfield hade all anledning att vara nöjd med repetitionerna. Foto: Lars Gahrn.

Skådespelarna gjorde utmärkta insatser. Emelie Strömberg som Emerentia spelade livfullt med starka känslor. Stark vilja, starka känslor och häftighet kom till uttryck på ett övertygande sätt. Hon är en skicklig skådespelerska med fast anställning vid Backa Teater. Jan Ericson uppträdde på alla sätt som en rutinerad präst: vänligt, förmanande, övertalande och mäklande. Kjell-Åke Rinnarv är van att spela herremän. Han har framträtt som greve Jakob av Halland under medeltidsdagarna på Hanhalsholme, där grevens borg Hunehals har legat. Han visste hur han skulle gestalta ett högre befäl som Krakow, självmedveten men artig och vänlig, van att förhandla med motparter och genom steg-för-steg metoden få dem dit han vill. Detta kan med andra ord bli ett bra skådespel. Men hur skall det gå? Göteborgs stad har avslagit Banfields ansökan om anslag till verksamheten, och nu ryktas om att jubileumsfirandet skall flyttas framåt i tiden från 2021 till 2023. Skall skådespelare och publik tvingas vänta till 2023? Jag tyckte, att Annika Banfield skulle starta jubileumsfirandet ändå, om så behövdes helt ensam. I så fall skulle hon och hennes skådespel säkerligen få mer uppmärksamhet än om hon väntar till 2023, då hennes skådespel lätt kan drunkna i mängden av verksamheter. Mårten Krakow och Emerentia gjorde sin insats några år innan staden grundades. Då kan det passa bra, att de får inleda jubileumsfirandet. Damerna först, heter dit ju. Låt Emerentia bli en portalgestalt även i jubileumsfirandet!

Lars Gahrn