Spökjakt utan framgång i Kronhuset

Higab sköter Göteborgs stads kulturfastigheter, och Historieverket visar dem, åtminstone flera av dem. I många fall har det blivit så. Arbetsfördelningen har visat sig vara utmärkt. Historieverket består av historieintresserade guider, som har erfarenhet av teater och andra större evenemang, och som vet vad man skall lyfta fram i en historisk fastighet. Julmarknaden, som anordnas i Kronhuset i december 2018, drivs av Historieverket.

Fästningsstadens arsenal

Kronhuset enligt gammalt vykort.
Kronhuset enligt gammalt vykort.

Söndagen den 12 augusti 2018 visade Anna Jolfors runt i Kronhuset och berättade om dess historia. Att vara klädd i en dräkt, som passar in i byggnadens tidsskede, är numera mycket viktigt för alla ciceroner. Anna Jolfors mötte upp i en 1700-talsklänning i blått, inhandlad på nätet. Även 1700-talsdräkter har vissa moderna bekvämligheter som exempelvis ett blixtlås i ryggen. Helt kan man inte utestänga nutida bekvämligheter, men man kan alltså vända dem ryggen. Kronhuset byggdes som arsenal för fästningsstaden Göteborg. I fredstid, när ingen fiende hotade, skulle kanonerna inte få stå utsatta för väder och vind. Då skulle de stå inställda i Kronhuset. Hela bottenvåningen var en enda stor sal utan mellanväggar eller ens pelare, som skulle kunna hindra kanonernas uppställning. Golvet var helt enkelt ett grusgolv. Så var och förblev det fram till 1955–1957, då nuvarande golv tillkom.

Reliefer i trä

En av relieferna i och på Kronhuset.
En av relieferna i och på Kronhuset.

Byggnaden stod färdig 1654. Ytterst litet har förändrats sedan dess. Ungefär 90 procent av det bärande virket är ursprungligt. Över långsidans dörrar sitter, både invändigt och utvändigt, reliefer som visar rustningar och vapen. De är målade och ser ut att vara huggna i sandsten eller kalksten. I själva verket är de skurna i trä och måste målas vart femte år, berättar Anna Jolfors.

Riksdagssal och kyrka

Anna Jolfors i 1700-talsklänning.
Anna Jolfors i 1700-talsklänning.

Här i Kronhuset hyllades Karl XI som konung under riksdagen i Göteborg 1660. De fyra stånden adel, präster, borgare och bönder, sammanträdde var för sig i hus ute på stan, men gemensamma samlingar ägde rum här i Kronhusets bottenvåning. Kanonerna måste vid detta tillfälle ha varit utrullade. Under 1800-talet användes husets bottenvåning som kyrka för garnisonsförsamlingen. Då hade man – för säkerhets skull – satt in pelare i rummet, berättade Anna Jolfors. Vid renoveringen 1955–1957 arbetade man med takbjälkarna och förstärkte dem i vissa fall. Här hade Stadsmuseet under många år sina stadshistoriska samlingar.

Orkesterhus och kommunfullmäktiges sal

År 1998 blev Kronhuset orkesterhus för Göteborg Wind Orchestra, som då hette GöteborgsMusiken. Under Börsens restaurering sammanträder kommunfullmäktige, som borde kallas stadsfullmäktige, i denna byggnad. Återigen har den en viktig uppgift i folkstyrets historia. Under dessa yttersta dagar har man satt in en hiss i byggnaden, för att rullstolsburna besökare skall kunna komma upp till andra våningen.

Flygande flingor

Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.
Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.

Vi vandrade under ledning av Anna Jolfors upp genom våningarna. Musikerna i Göteborg Wind Orchestra har tjänsterum i huset. Där kan de öva på sina instrument. För att inte skada den historiska byggnaden skapar man så kallade kassetter. Man bygger upp rum i rummet. Dem kan man lätt plocka ner igen, om huset skall användas till annat. Till slut stod vi intill trappan, som leder upp till det lilla vindsrummet under taket. Där skall spökena bo, sägs det. Vi fick denna gång gå uppför trappan och titta in där. Jag upptäckte inte minsta lilla spöke. Inte heller någon annan kunde se några vålnader eller gengångare. En kvinna kunde dock i sin kamera se små flingor, som från höger flög mot vänster. Till min besvikelse kunde dock inte jag se dessa flingor i min kamera. Vi begrep, att flingorna fanns i kameran och inte i verkligheten, men mystiska var de onekligen.

Flingor var orber

Niklas Krantz, vän med Anna Jolfors, var med under visningen. Han uppträdde här som den store glädjeförstöraren. Inte ens detta lilla mysterium skulle vi få behålla. Han berättade, att dessa flingor var så kallade orber, ett välkänt optiskt fenomen, som förekommer i kameror. Orber är så välkända, att en förklaring finns med i Wikipedia: ”Orber är ljusfenomen som ibland uppträder på fotografier eller film. Orber är stora oskärpecirklar som uppkommer då partiklar (damm, vattendroppar, insekter etc.) hamnar kraftigt ur fokus. För att framträda måste de vara mer upplysta än bakgrunden, vilket är ett vanligt resultat av att använda blixt i mörka utrymmen.”

Mycket att berätta om

Orberna var en mycket klen ersättning för spöken. Kronhuset har en lång och innehållsrik historia, men som spökhus är det inte mycket att skryta med. Som synes finns dock mycket annat att berätta om.

Lars Gahrn

Annonser

Handelskriget var bättre förr – Lars Gathenhielms 300-årsjubileum

Handelskriget var bättre förr. Om man jämför med dem, som ägnade sig åt handelskrig under världskrigen, framstår forna tiders kapare som kramgoa ljusgestalter. ”Konungens kapare”, kommendör Lars Gathenhielm och hans hustru Ingela har verkligen vuxit som storheter i och med att sjökrigsföringen har barbariserats.

Kaperi med få offer

Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.
Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.

Under världskrigen sänkte ubåtarna handelsfartyg med hjälp av torpeder. Både skepp och laster gick på detta sätt förlorade. Ibland fick fartyget en förvarning om att det skulle sänkas. Då kunde besättningen rädda sig i livbåtarna, men ofta kom torpeden utan förvarning. Fartyget sjönk snabbt, och hela besättningen, eller åtminstone många besättningsmän, drunknade. Helt annorlunda gick det till på de gamla kaparnas tid. De drev sin verksamhet i vinstsyfte. Både fartyg och last omhändertogs och såldes. Besättningarna var också en tillgång. Högt uppsatta personer vårdades. Dem kunde man kräva lösepenning för. Vanliga besättningsmän släpptes eller värvades till den egna verksamheten, som oftast var betydligt mer inbringande. Om besättningen försökte försvara sitt fartyg mot kaparna, hände det att några besättningsmän stupade i striden, men det var också det enda offer som krävdes. Allt togs till vara och återanvändes. Förlust för den ene (handelsfartygets redare) uppvägdes av vinst för den andre (kaparen).

300-årsjubileum

Så gick det till på den gamla goda tiden, Lars och Ingela Gathenhielms tid, före den vanvettiga förstörelsen och barbariet under världskrigen. Under 2018 har tre århundraden förflutit efter Lars Gathenhielms (1689-1718) död. Jubileet har givetvis uppmärksammats, bland annat genom en utställning i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala, nära Gathenhielms barndomshem. I själva verket har han aldrig varit bortglömd. Få historiska gestalter har fängslat eftervärlden så som han, fastän blod, våld och förstörelse var av underordnad betydelse i hans insatser.

Många medeltida sjörövare

Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.
Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.

Sjörövarna var betydligt farligare än kaparna. De sistnämnda hade statens tillåtelse och uppmuntran, vilket gjorde deras verksamhet laglig. Sjörövarna var brottslingar, som ibland ville undanröja både spår och vittnen. Hela medeltiden var full av sjörövare. Vikingarna var sjörövare, även om de också sysslade med handel och hantverk. Under 1300-talets slut blev sjöröveriet en verklig farsot, då vitalianerna eller hättebröderna hemsökte de nordiska länderna. Från början var de kapare som förde krig mot konung Albrekts fiender, men kaperiet utvecklades till rent sjöröveri mot allt och alla. Den mest kände har i efterhand blivit Klaus Störtebeker, som halshöggs år 1400 utanför staden Hamburg. Den svenske diktaren och tidningsmannen Oscar Patrick Sturzen-Becker ansåg sig räkna släktskap med honom och har i en dikt, full med inlevelse och beundran, skildrat denne sjörövare, som han väl egentligen inte visste något väsentligt om. På vitalianernas tid kom Gotland att bli ett riktigt sjörövarnäste. Här hade sjörövarna sina hamnar och fästen. Ön låg bra till mitt i Östersjön men samtidigt på betydande avstånd från fientliga riken och städer. Detta mönster kom att upprepa sig. Från Gotland kom Erik av Pommern, Ivar Axelsson Tott och Sören Norrby att ägna sig åt sjöröverier. Icke heller på västkusten saknades sjörövare. Länsherre på Älvsborgs slott var i början av 1470-talet Otte Torbjörnsson. Han ägnade sig åt sjöröveri men fängslades, dömdes till döden och avrättades år 1475.

Kapare efterträdde sjörövarna

På omslaget till 1958 års upplaga av K. G. Ossiannilssons roman är Lasse klädd som en karolinsk soldat, vilket är att göra honom mer karolinsk än han var i verkligheten. Han tillhörde inte krigsmakten utan var enskild företagare inom kaperinäringen och som sådan påfallande självständig. Teckning av Gösta Kriland.
På omslaget till 1958 års upplaga av K. G. Ossiannilssons roman är Lasse klädd som en karolinsk soldat, vilket är att göra honom mer karolinsk än han var i verkligheten. Han tillhörde inte krigsmakten utan var enskild företagare inom kaperinäringen och som sådan påfallande självständig. Teckning av Gösta Kriland.

Sjöröveriet var omfattande under Sveriges krigiska medeltid, men Gustaf Vasa gjorde slut på det. Han byggde alltifrån 1522 upp en svensk flotta och gjorde sin överhöghet gällande över hela riket. Detta gäller även Sveriges farvatten. Sjörövaren Sören Norrby fann för gott att ge sig av från Gotland. Sjöröveriet var slut, men under varje krig utrustades kapare. Enskilda fick lov att utrusta smärre fartyg och bestycka dem för att erövra fiendens handelsfartyg och på detta sätt störa fiendens handel. Kaperiet var ofta mycket inbringande. Det var också en förhållandevis trygg sysselsättning, eftersom kungen uppmuntrade och skyddade denna verksamhet. Sjörövarna blev förr eller senare infångade och avrättade, om de fortsatte att uppbringa fartyg. Kaparna kunde däremot bli både förmögna och aktade män i staten. Däremot har de inte fängslat eftervärldens uppmärksamhet, med ett lysande undantag: konungens kapare Lars Gathe, adlad Gathenhielm. Anledningarna till hans ryktbarhet är flera. Ingen annan har utrustat så många kaparfartyg som han, och ingen annan har haft så stor betydelse. Han bröt danskarnas handelsspärr, störde fiendens handelsförbindelser, bistod svenska flottan och medverkade i Göteborgs försvar. Enligt militärhistorikern Lars Ericson Wolke bidrog Gathenhielms kraftfulla och hänsynslösa handelskrig mot Danmark och Ryssland sannolikt till att öka krigströttheten i dessa länder. Ericson Wolke menar att Gathenhielms insatser mycket väl kan ha lett till att danskar och ryssar var beredda att ge Sverige fördelaktigare villkor än vad som annars skulle ha blivit fallet. Ingela Gathenhielm tycks medvetet ha arbetat på att bevara makarnas minne hos eftervärlden genom att beställa två praktfulla marmorsarkofager åt sig och den döde maken. Gathenhielms adelsvapen skulpterades i trä, målades praktfullt och hängdes upp i kyrkan. Hur många skolklasser på utflykt har inte beundrat marmorkistorna och vapnet?

Varför skrev de inte?

Gathenhielms adelsvapen.
Gathenhielms adelsvapen.

En åtgärd försummade både Lars och Ingela, nämligen att låta författa en skrift om sina bedrifter. Den skulle inte bara ha blivit en ofta anlitad källa utan även en folkskrift, som skulle ha gått ut i många upplagor. Deras kaparkapten John Norcross skrev ned sina minnen, som blev en verklig bestseller. Folk älskar att läsa om brottslingar och äventyrare. Lasse-Maja blev rik på sina memoarer. I stället för Gathenhielms memoarer fick vi en sägenbildning, som har varit mycket livlig, och en skönlitterär diktning, som har varit lika frikopplad från den historiska sanningen. Mest betydelse har romanen ”Konungens kapare” (1924) av M. G. Leijonsköld Oxenstjerna haft. Även K. G. Ossiannilsson skrev en historisk roman om Lasse i Gatan, (K. G. Ossiannilsson, Lasse i Gatan: Roman från Karl XII:s dagar, Sthlm 1928). År 1989 utgavs Evert Lundströms roman ”Konungens kapare”. I motsats till sina föregångare är Lundström halvdokumentär. Vid den tiden fanns också ett mycket större faktaunderlag. Den historiska forskningen hör 1900-talet till. Mödosamt har man letat fram uppgifter ur arkiven och kunnat bygga upp en historiskt riktig bild. Den har dock många oklarheter och felande bitar. Gravöppningen och undersökningen av Lasses kvarlevor visade att kaparen på senare år var en krympling, som rimligtvis måste ha stannat på land och i vilket fall som helst inte kunde göra någon nytta ombord. Han har på senare år varit redare och företagsledare. Sjölivet hörde hans ungdom till. Lars Gathenhielm var med andra ord mångsidig. Fastän han blev invalid kunde han som ledare göra stora insatser.

Stort intresse hos eftervärlden

Gathenhielms kapare anknyter till Gathenhielms adelsvapen i sitt föreningsvapen.
Gathenhielms kapare anknyter till Gathenhielms adelsvapen i sitt föreningsvapen.

En sådan man måste fängsla eftervärldens uppmärksamhet. Turisterna strömmar till Onsala. Forskningen arbetar. Böcker och tidskriftsartiklar skrivs (och läses även). Föreningen Gathenhielms Kapare vill åskådliggöra kaparnas och sjömännens liv och villkor på Gathenhielms tid och dessförinnan. Föreningens ordförande Daniel Bjurquist berättar: ”Gathenhielms Kapare bildades den 4 november 2017 som en ideell förening. Föreningen har idag 14 medlemmar, men vi växer allt eftersom. Föreningens syfte är att förevisa och levandegöra svenska kapare och pirater under 1500-1800-tal, i allt, strid och levande lägerliv, i helg och i söcken, i vardag och i arbete. Vi fokuserar våra förevisningar främst på blankvapen, då vi gör närstrider med huggare/värjor men även med stridsyxor, dolkar och ibland även svartkrutsvapen, typ pistoler. Vi strävar efter så hög historisk korrekthet som möjligt, men vi utesluter ingen. Föreningen är öppen för varje svensk medborgare, och vi är religiöst och politiskt neutrala.”

Sjörövarsånger och skådespel

Sång- och musikgruppen Stormfrun sjunger piratsånger. Foto: Lars Gahrn.
Sång- och musikgruppen Stormfrun sjunger piratsånger. Foto: Lars Gahrn.

Vi har också en sång- och musikgrupp som heter ”Stormfrun”. Den sjunger och spelar sjörövarsånger, nyskrivna och nykomponerade sådana, i anglosachsisk stil. Jag hade tillfälle att se och höra detta band under Lödöse medeltidsmarknad 2018. De sjöng kraftfullt och inlevelsefullt. Den starka sommarvärmen bekom dem inte och dämpade inte kraften i deras musik och livligheten i deras utspel. Två cd-skivor har de utgivit: Stormfrun – Pirate for the Rum (2016) och Stormfruns Sånger. Sommaren 2018 uppfördes ett krönikespel om Gathenhielms på Brännö. Sjörövare och kapare fortsätter att fängsla oss, och Lars Gathenhielm har lyckats med konststycket att fängsla oss mer än alla andra sjörövare och kapare tillsammans. Minnet av honom behöver inte 300-årsjubileet för att leva vidare, men vi behöver honom och jubileet för att göra Västsverige känt.

Läs vidare

Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, Lund 1997.

Lars Ericson Wolke, Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år: cirka 1050-1856, Lund 2015.

Gathenhielm och kaperiet: Sommarutställningen 2018, Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Utformning: Bert Westenberg och James Holm. Detta är en välskriven och väl illustrerad sammanfattning av Gathenhielms historia.

Lars Gahrn

Förrädiska hörfel eller förväxlingar? Hur blev Delsjön till Stensjön?

Ett par gamla vykort, som uppgavs föreställa Stensjön, visade sig i stället avbilda ett parti av Delsjön. Hur kan det bli så fel? Men först skall jag berätta hur misstaget avslöjades.

Foto av Delsjön

Nej, bildtexten stämmer inte. Detta är inte Stensjön utan Delsjön.
Nej, bildtexten stämmer inte. Detta är inte Stensjön utan Delsjön.

Anna Jolfors sitter med i styrelsen för Göteborgs Hembygdsförbund. År 2014 kom hon och Niklas Krantz på besök. Hon hade då med sig förbundets årsbok ”Göteborg förr och nu” för 2014. Man hinner inte läsa en sådan skrift på några minuter, men man kan ju bläddra igenom den, se vad den innehåller och titta på bilderna. Per Hallén hade skrivit en artikel med titeln ”Delsjön i människans tjänst”. Första bilden var en i samma svit som de två vykortsbilderna. Den bild, som Hallén hade valt, sammanföll på det stora hela med den ena vykortsbilden. Landskapet och fotovinkeln är desamma, likaså den fiskande flickan i den ljusa hatten och de fyra personerna i bakgrunden. Hallén har samtliga uppgifter om landskapet: ”Fiske har människan bedrivit under årtusenden i Delsjöarna. Bilden visar en fiskare 1913 mellan det som idag är Delsjöbadet och Stora Torps tånge. I bakgrunden reser sig Klöveberget som hade mer skog än omgivningarna tack vare omfattande planteringsinsatser på Stora Torps marker allt sedan 1700-talet.” Niklas Krantz kände då igen sig på bilden. Även han hade stått på klipporna och metat. Han kan berätta följande: ”Är det vid Delsjöbadet? Udden som går ut där tror jag är fyndplats för slagen flinta med mera. Om fisket? Jag och några kompisar metade ibland i sundet mellan Stora och Lilla Delsjön. Varma sommarkvällar kunde där vara riktigt bra mete efter sutare. Vi agnade och mäskade med majs som vi hade köpt på burk. Sutarna var vi försiktiga med. Innan vi tog i dem blötte vi händerna och lossade sedan kroken försiktigt och släppte tillbaka dem i vattnet. Sutaren har ett tjockt lager slem på kroppen som vi inte ville skada, därför blötte vi händerna innan. Jag har även testat att fiska runt om sjöarna från land. Då med haspelspö. Jag har även pimplat från isen på sjöarna men kallt vinterfiske var inget för mig. Tror dock att en hel del abborrar kom upp vid pimpelfisket. Detta var på 1980-talet. Idag är jag inte uppdaterad med hur fisket är i sjöarna.” Delsjön hade alltså blivit Stensjön.

Hur gick det till?

Anna Jolfors och Niklas Krantz bidrog – var för sig på sitt vis - till att lösa en mer än åttio år gammal vykortsgåta. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors och Niklas Krantz bidrog – var för sig på sitt vis – till att lösa en mer än åttio år gammal vykortsgåta. Foto: Lars Gahrn.

Under mitt arbete med utgivningen av Christina Halls visbok fann jag att Christina Hall (1749-1825) ibland hade skrivit fel. Snart lärde jag mig skilja mellan två huvudslag av felskrivningar: hörfel och avskrivningsfel. Namnen Delsjön och Stensjön har skilda skriftbilder. Därför är detta rimligtvis ett hörfel. Sjöarna ligger ju endast ett par kilometer ifrån varandra, och för en fotograf, som vandrade runt på skogsstigar, kunde det nog vara svårt att veta, om han befann sig i Fässbergs socken eller Örgryte. Möjligen kan han ha tagit bilder vid båda sjöarna men blandat samman dem. Denna historia visar oss, att det är svårt att räkna ut, hur ett misstag har gått till. Vi kan nog inte med någon säkerhet lura ut, hur detta misstag har gått till. Förhoppningsvis kommer vi dock i fortsättningen att slippa funderingar om spegelvända bilder och anlagda järnvägsbankar, som skulle ha förändrat landskapsbilden vid Stensjön. Därför har jag skrivit utförligt i detta ämne.

Lars Gahrn

Stensjön var Delsjön

”Men detta kan omöjligt vara Stensjön!” Så eller något liknande bör min företrädare Sigfrid Eyton ha sagt på 1930-talet, då någon skänkte två vykort till Mölndals Hembygdsförening. Vykorten var och förblev en gåta, som löstes först 80 år senare. Förmodligen sitter en och annan vykortsamlare fortfarande och funderar. Därför har jag skrivit denna artikel.

Nej, nej och nej!

De två vykorten har i minst åttio år förbryllat vykortsamlare. De visar Delsjön och inte Stensjön. Bilder i Mölndals Hembygdsförenings fotosamling.
De två vykorten har i minst åttio år förbryllat vykortsamlare. De visar Delsjön och inte Stensjön. Bilder i Mölndals Hembygdsförenings fotosamling.

Sigfrid Eyton var en framstående hembygdsman, flitig, kunnig och omdömesgill. Han lät inte lura sig av vykortens påskrifter. På det ena stod: ”Motiv från Stensjön. Mölndal”. På det andra läste man: ”Parti vid Stensjön. Mölndal.” Han klistrade upp vykorten på kartongbitar. På bägge skrev han: ”Troligen något misstag.” På skrivkortet i kortregistret skrev han: ”Stensjön?? – troligen feltryckt på vykortet.” Han visste inte hur rätt han hade. Givetvis upptäckte jag vykorten i arkivet, och eftersom jag känner Stensjön mycket väl, begrep jag, att det omöjligen kunde vara vår sjö. Andra intresserade samlare har dock inte velat släppa tanken på, att de skulle ha vykort från Stensjön framför sig. De har föreslagit, att fotografiet skulle kunna vara spegelvänt, och att landskapet skulle ha kunnat förändras, när järnvägsvallen anlades på 1890-talet. Jag har dock varit obeveklig: ”Nej, landskapet vid Stensjön är ett helt annat. Likheter saknas!” De övriga uppgifterna på vykorten ger inte någon ledning. Båda vykorten är utgivna av Jolin & Wilkenson, ett ”konstförlag” i Göteborg. Det ena är märkt 474 och 19328, det andra 475 och 19337, vad detta nu kan betyda.

Många Stensjöar

Varför tryckte man två vykort med samma motiv och med samma människor på?
Varför tryckte man två vykort med samma motiv och med samma människor på?

Gåtan var mera svårlöst än jag kunde ana. I december 2009 fann Niklas Krantz det ena vykortet på nätet. Han mailade det till mig, och jag svarade: ”Vykortet från Stensjön sägs vara taget i Mölndal, men kortet är ett ovisshetens spöke. Ingen av Stensjöns stränder ser ut så. Antagligen har en annan sjö med namnet Stensjön förväxlats med vår sjö. Vykortet har förbryllat en och annan under årens lopp.” Som bekant är Stensjön ett vanligt sjönamn i Sverige. Jag trodde, att Stensjön i Mölndal hade förväxlats med Stensjön någon annanstans, men så enkelt var det inte. Lösningen var – visade det sig – mycket långsökt. Vykorten visar en del av Delsjön och dess stränder. Jag återkommer till detta i nästa artikel.

Lars Gahrn

Kända författare skrev om John Hall den yngre

Den mest omskrivne i familjen Hall är John Hall den yngre. Man förstår att hans levnadsöde har lockat författare att börja skriva. Från att ha varit en av Sveriges rikaste män blev Hall en av de fattigaste. Författarna har dock haft svårt att rättvisande skildra de mörka delarna av hans personlighet.

Överdrivna rykten

Cederborghs skrift kom tidigt och fick mycket stor betydelse för bilden av John Hall den yngre.
Cederborghs skrift kom tidigt och fick mycket stor betydelse för bilden av John Hall den yngre.

Kring ett sådant levnadsöde som Halls spinns legender, och det har även lockat kända svenska författare. Året efter Halls död gav Fredrik Cederborgh ut sin lilla skrift ”Berättelse om Den, först rike och ansedde, sedermera fattige och föraktade John Hall” (1831). Boken sammanfattar de ofta överdrivna och inte alltid sanningsenliga rykten, som vid denna tid var i omlopp. Det är beklagligt, att en sådan skrift har fått bestämma eftervärldens bild av John Hall den yngre. Även bilden av John Hall den äldre har starkt påverkats av denna lika oförmånliga som otillförlitliga skildring. Cederborgh tryckte om sin skildring redan 1834 (John Hall. Sannfärdig Sannsaga. Avsnitt i: Cederborgh, Ungdoms tidsfördrif III, Sthlm 1834). Det intressanta med detta omtryck är, att Cederborgh har ändrat vissa uppgifter. Detta visar att han har varit osäker på vad som stämmer, och att han har nåtts av andra och motstridande uppgifter. Jag har behandlat dessa nya upplysningar i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden” (1997). Originalupplagan av Cederborghs skrift gavs 1976 ut i faksimil av Rundqvists boktryckeri i Göteborg i en numrerad upplaga av 500 exemplar. I boken ingår en längre uppsats kallad ”Den olycklige John Hall”, sammanställd av en icke namngiven författare och huvudsakligen bestående av utdrag ur Sven T. Kjellbergs uppsats om John Hall. Även denna faksimilutgåva är förhållandevis sällsynt.

Ett moraliserande kistebrev

I stället för begravningsskrift utgavs ”ett par tre år” efter Halls död ett kistebrev, en kolorerad litografi med bilder ur Halls liv och en kortfattad levnadsteckning. Den hade utförts av J. Z. Blackstadius och hade som överskrift: ”Högmod går för fall: En kort berättelse om John Hall”. (Den finns återgiven i Svenskt konstnärslexikon III, Allhems förlag, Malmö 1957, s. 21. Flera av bilderna ingår i C.R.A. Fredberg, Från det gamla Göteborg II, 1921, s. 588 – 601.) Man märker på detta tryck, att Cederborghs skrift redan har börjat påverka bilden av den olycklige John Hall. Detta tryck är mycket sällsynt. Att högmod ofta går före fall är nog så sant, men fastän han hade många fel, tror jag inte, att man kan kalla John Hall den yngre för högmodig. Han har av allt att döma anklagats för ett fel, som han inte har haft.

Var Hall verkligen så snäll?

Sophie Elkan skrev många romaner, som nu är glömda, men romanen om John Hall blev hennes stora lyckokast. Foto: Waldemar Dahllöf.
Sophie Elkan skrev många romaner, som nu är glömda, men romanen om John Hall blev hennes stora lyckokast. Foto: Waldemar Dahllöf.

År 1899 gav Sophie Elkan ut sin roman ”John Hall: En historia från det gamla Götheborg”, en roman som tyvärr ofta – bland annat av författarinnan Birgit Th. Sparre – har använts som en ren faktabok, fastän den givetvis innehåller mycket som är ren diktning och ingenting annat, till exempel John Halls vid det här laget riksbekanta ormgrop. Författarinnan ger oss en välvillig skildring av Hall. Han tecknas visserligen som bortskämd och svag men å andra sidan även som välmenande och godhjärtad. Hans envishet och hätskhet kommer dock inte lika väl fram. Elkans roman har av Berndt Fredgren omarbetats till ett skådespel, som med framgång har spelats på svenska teatrar. Bland andra har den framstående skådespelaren Gösta Ekman den äldre gjort en insats i detta sammanhang. Han spelade Fredrik Damm, den elegante och vackre kavaljeren.

Birgit Th. Sparre i sagornas värld

Senaste upplagan av Sophie Elkans John Hall, utgiven 1993 och språkligt moderniserad av Karin Westerlund.
Senaste upplagan av Sophie Elkans John Hall, utgiven 1993 och språkligt moderniserad av Karin Westerlund.

Författarinnan Birgit Th. Sparre var ibland gäst hos friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Hon skrev vid några tillfällen om Gunnebo och friherrinnan, men även Halls omnämns. I sin roman ”Glimringe” (1944) låter hon John Hall den yngre dyka upp som landsstrykare på glasbruket Glimringe. Här är hennes berättarkonst på topp, men detta besök hade inte någon egentlig uppgift att fylla i handlingen och ströks i senare upplagor. Om ”Rike Hallens Gunnebo” har hon å andra sidan berättat ett och annat i minnesboken ”Därhemma på gårdarna” (1960). Hennes uppgifter om friherrinnan Sparre och Gunnebo under Sparrarnas tid stämmer bra och är historiskt mycket värdefulla, men vad gäller rike Hallen och hans Gunnebo befinner sig skildringen allt som oftast i sagornas värld.

Lundström välvillig

Den kände göteborgsförfattaren Evert Lundström gav 1986 ut sin roman ” Livets teater”, som handlar om familjen Hall och en samtida målarfamilj. Lundström har noggrant satt sig in i alla tillgängliga källor, och romanen är följaktligen närmast en dokumentärroman, framstående både som levnadsteckning och som litterärt verk. Boken ger en utmärkt bild av den olycklige John Hall: godhjärtad och svag men samtidigt envis, konstnärligt och vetenskapligt begåvad men utan sinne för affärer. Genomgående tecknar de sentida författarna Hall välvilligt. Hans hårdhet och hätskhet är dock inte lika väl återspeglade i romanerna. Författarna som har behandlat John Hall har varit snälla och trevliga människor. Följden har blivit att de tecknar John Hall som alltför snäll och trevlig. Diktade personer blir oftast mer eller mindre tydliga avspeglingar av författaren.

Lars Gahrn

Rättegångshandlingar var 1700- och 1800-talens skandalskrifter

Rättegångshandlingarna från John Hall den yngres många processer gav den tidens läsare inblickar i åtskilligt, och framför allt var de allsidigt skandalösa. Hall gav upphov till några av den tidens bestsellers. Liksom i fråga om många andra skandalskrifter tycks sanningshalten emellertid inte vara så hög som önskvärt vore.

Några smärre och samtida tryck

Under de långvariga processerna vandrade John Hall den yngre omkring som ett gatuoriginal. Han och hans rättstvister blev riksbekanta.
Under de långvariga processerna vandrade John Hall den yngre omkring som ett gatuoriginal. Han och hans rättstvister blev riksbekanta.

Det hörde till, att förmöget folk skulle uppvaktas med tryckta hyllningsskrifter. I samband med John Hall den äldres död 1802 utgavs: ”Vid gross-handlaren John Hall’s Jordfästning i Götheborgs Domkyrka Den 7 Octob. 1802. Af F. Svanander” (Gbg 1802). Svanander har hyllat den döde med högstämda ord i stenstil. Många år senare var det dags för Halls efterlämnade maka att skiljas hädan. Då utgavs ett tryckt blad med överskriften: ”Tankar vid Enkefru Hall’s, född Christina Gothéen, graf den 18:de Nov. 1825” (Gbg 1825). Den består av ett stycke ur Chateaubriand’s skrifter, vari denne gör gällande, att kristendomen företrädesvis är ”Vänskapens Religion”. Christina Hall hade verkligen odlat sina vänskapsförbindelser. Det skulle vara intressant att veta, om hon själv har valt detta stycke. Dessa gravskrifter utgavs i små upplagor, och antalet bevarade exemplar är givetvis mycket lågt. John och Christina Halls son, John Hall den yngre, dog utfattig 1830. Han fick inte någon gravskrift. Däremot skrevs mycket, som var allt annat än smickrande, om den olycklige John Hall.

Christina Wachtmeister – grevinna och amiralinna

John och Christina Hall hade två barn, som för enkelhetens skull hette John och Christina, de också. Dottern Christina Hall (1773 – 1839), gift Wachtmeister, var charmerande som sin mor och lyckades göra intryck på Gustaf III under hans besök i Göteborg. Hon var en rik arvtagerska men saknade titel och rang. Hon blev gift med en fattig arvtagare, som i gengäld hade både titel och rang, greven och amiralen Claes Adam Wachtmeister af Johannishus. Christina Hall blev genom giftermålet grevinna och amiralinna, och hennes make fick pengar att röra sig med. Dem förvaltade han skickligt, och på så vis blev en del av familjen Halls förmögenhet kvar hos ättlingarna inom ätten Wachtmeister. Claes Adam och Christina Wachtmeister fick två barn och har många avkomlingar. En av dem var greve Folke Bernadotte. Om greveparet Claes Adam och Christina Wachtmeister har inte skrivits mycket, men greven och amiralen var med i tidens stora händelser och nämns därför här och var i den historiska litteraturen. Jag har samlat en hel del kopior ur litteraturen.

John Hall den yngre – konstnär och bankrutterad köpman

John Hall ville försvara sig även inför frimurarna i Stockholm och lämnade därför in detta tal hos dem.
John Hall ville försvara sig även inför frimurarna i Stockholm och lämnade därför in detta tal hos dem.

Sonen i huset, John Hall den yngre (1771 – 1830), var konstnärligt begåvad och intresserad av naturvetenskap. För handel och industri saknade han däremot både håg och fallenhet. Olyckligtvis ville han efter faderns död nödvändigtvis själv och utan kompanjoner sköta handelshuset. Följden blev konkurs efter bara fem år, och på konkursen följde långvariga och mycket uppmärksammade processer mot konkursförvaltarna. Hall och hans medhjälpare anklagade dem för att missköta konkursboet och för att sko sig själva. De hade framgång i rådhusrätten och hovrätten, och målet gick vidare till Högsta Domstolen. Innan denna domstol hade hunnit börja behandla målet ingick Hall förlikning med sina konkursförvaltare. Denna uppgörelse blev mycket mytomspunnen. Man har påstått, att strax innan Högsta Domstolen skulle avkunna sitt utslag till Halls fördel, lockades Hall av de bedrägliga konkursförvaltarna till en uppgörelse i godo, och att den skulle ha varit mycket oförmånlig för Hall och hans medhjälpare. I själva verket var Halls ersättningsanspråk mycket överdrivna. Både rådhusrätten och hovrätten prutade ned dem. Hall och hans ombud var beredda att pruta ner dem ytterligare och ingå förlikning. Så skedde även. Han fick trots allt en hel del pengar, men de gick åt till att betala skulder. Några år senare dog han som en fattig tiggare i Stockholm. Han var då riksbekant för sina processer och sitt olyckliga levnadsöde.

Många rättegångshandlingar

I detta tryck från 1820 svarar John Hall på ett inlägg i tidningen Allmänna Journalen.
I detta tryck från 1820 svarar John Hall på ett inlägg i tidningen Allmänna Journalen.

I brist på veckopress läste man på den tiden rättegångshandlingar. Domstolsprotokollen från Halls processer trycktes, kryddade av Halls och hans medhjälpares egna tillägg och hårda utfall mot sina motståndare. Dessa gick i sin tur i svaromål. Denna pajkastning för öppen ridå var givetvis härlig för alla skandalsugna läsare runt om i riket. Hall vann i stort sett slaget om samtidens och eftervärldens medkänsla. Jag har dock granskat värderingarna av Gunnebo och kommit fram till att Hall och hans medhjälpare överdriver fruktansvärt (Lars Gahrn, John Halls uppgörelse med konkursförvaltarna – en mytomspunnen historia, artikel i: Personhistorisk tidskrift 2005, sidorna 197-214). Konkursförvaltarna var inte de stora skurkar som de har utmålats som. En kritisk genomlysning av hela denna härva av anklagelser och motanklagelser borde ske. På det stora hela tycks emellertid få människor läsa i dessa rättegångshandlingar på senare år. Vi har under de förflutna två århundradena fått så många andra skandalskrifter, att Halls helt enkelt inte står sig i konkurrensen. Antalet skrifter och inlägg om processerna är stort, och ännu finns som sagt mycket att göra.

Lars Gahrn

Polletterna speglar vår historia

Bo Gustavssons föredrag om Göteborgs polletter var en succé redan innan det hade börjat. Förväntansfulla åhörare vällde in i Wallenstamsalen i Göteborgs stadsmuseum. Bo Gustavsson är som föredragshållare sakkunnig, ledig, skämtsam och van att framträda. Under denna succé blommade han ut som estradör och scenpersonlighet. Dylika föredrag får man sällan vara med om. (Föredraget hölls hösten 2017, men sådana upplevelser glömmer man inte.)

Polletter på Polketten

Bo Gustavsson gjorde succé med Göteborgs polletter. Foto: Lars Gahrn.
Bo Gustavsson gjorde succé med Göteborgs polletter. Foto: Lars Gahrn.

Bo Gustavsson tillhör Göteborgs Numismatiska förening, som samlar åtskilliga åhörare på sina föredrag, men dagens publik var större än allt annat. Omständigheten att polletterna hörde hemma i Göteborg, åhörarnas hemstad, var viktig, men dessutom har det nog gått nostalgi i polletterna. De tillhör tyvärr de utrotningshotade betalningsmedlen. Åtminstone är de rödlistade. En gång var de så vanliga, att de speglar Göteborgs historia. Den, som lär känna polletterna, lär samtidigt känna Göteborgs förflutna. Polletterna är med i alla sammanhang. Gustavsson inledde sitt föredrag med att sjunga början av Lasse Dahlquists gamla slagdänga ”Kom, lella vän, ska vi segla”. (Han fick livliga applåder för insatsen, även om han nog inte har någon chans att placera sig i Melodifestivalen.) Varför sjöng han denna slagdänga? Jo, i denna sång säger Kal till Ada, att han ”har polletter kvar”. Kal och Ada dansar på Polketten på Liseberg, och där betalade man inträde med danspolletter. I sången omnämns Åke Fagerlunds orkester, som spelade på Liseberg 1931-1944. Där har vi tidsramen.

Tidskrävande pollettkrönika

Lasse Dahlquist omnämnde danspolletterna på Liseberg i en av sina visor. Nu sitter han staty på Liseberg. Bild från nätet.
Lasse Dahlquist omnämnde danspolletterna på Liseberg i en av sina visor. Nu sitter han staty på Liseberg. Bild från nätet.

På Liseberg framträdde även trollkarlen Cortini, som hade låtit tillverka egna polletter med sin egen porträttbild på. Under sina föreställningar brukade han trolla fram sådana polletter. De kallades ”Magicians tokens” på engelska, ty andra magiker hade på samma sätt egna polletter. Kunde man använda dem också som betalningsmedel? Användes de som inträdesbiljetter till den store Cortinis föreställningar? Det fick vi inte veta. Bo Gustavsson skriver: ”Cortinis token användes som trollerimynt, det vill säga han trollade fram sådan ur öronen på folk och lite varstans. De var nog inte betalningsmedel. Egendomligt nog lät han prägla sådana till många av sina föreställningar. Det lär finnas ett 40-tal olika.” Över huvud taget är mycket oklart rörande Göteborgs polletter. De tillhör den vardagshistoria, som man sällan dokumenterade. Bo Gustavsson håller på med ett stort arbete om Göteborgs omkring 2000 polletter. Under sitt timslånga föredrag lyckades han hinna med omkring 40 av dem, vilket blir i genomsnitt en och en halv minut för varje pollett. Gustavsson är alltså inte långrandig utan håller god fart. Han brukar säga, att detta stora bokverk är klart nästa år, ”men det har jag hållit på att säga ganska många år nu”. I detta fall som i många andra växer arbetsuppgiften under arbetets gång. Under 2018 har han dock nått målsnöret. När detta skrivs, väntas boken när som helst.

Vägpolletter

Tvättpolletten från Enerbacken i Mölndal (skänkt av Margareta Lindberg) är helt blank och kunde nog användas i många sammanhang. Foto: Lars Gahrn.
Tvättpolletten från Enerbacken i Mölndal (skänkt av Margareta Lindberg) är helt blank och kunde nog användas i många sammanhang. Foto: Lars Gahrn.

Färjepolletter, spårvägspolletter och gaspolletter är väl de mest kända av sitt slag. Därutöver fanns vägpolletter för ”Qvillebäckens Bro” (på Hisingen), för Stigbergsliden och för Mölndalsvägen. Vid Mölndalsvägen-Göteborgsvägen upptogs bomavgift (vägavgift) 1865-1899. Bommen (vid Bomgatan) kallades ”dumbommen”. Hela kvarteret runtomkring kunde kallas ”Bommen”. Vägavgifter är således inget nytt, och de var lika illa omtyckta då som nu. Polletterna kan ha vissa särmärken. Somliga har ett runt hål på mitten. Vissa av dessa är rabattpolletter. De, som är rabattpolletter, är sådana, som har getts ut av Göteborgs Hamnstyrelse för färjetrafiken. Många polletter med hål i mitten är dock inte rabattpolletter. Andra har ett hack i kanten. Detta har de fått, eftersom de är lika stora som 25-öringar. Pollettens värde var oftast högre än myntets. Därför var frestelsen stor att stoppa 25-öringar i stället för polletter i automaten. Med hjälp av hack i pollettkanten hindrade man sådana bedrägerier. Bo Gustavsson förklarar närmare: ”Polletterna, som försågs med hack i kanten, gavs ut av Gasverket. I starten var de helt runda och i storlek som 25-öringar. Det ledde till att 25-öringar användes i stället för polletter. Sedan minskade man springan, så att runda polletter inte kunde läggas i gasmätaren, utan med hackets hjälp ’trädde’ man i polletten!” Till Bo Gustavssons stora förtjusning måste vi åhörare lämna in träpolletter för att komma in i Wallenstamsalen. Bland annat därför vågade han förutspå polletten en framtid även i dessa digitala tider. Alldeles avgjort har i varje fall polletthistorien en framtid. Kan Göteborgs polletter nära nog fylla Wallenstamsalen har numismatiken en framtid inom humaniora. I dessa yttersta dagar finns många, som inte vet vad numismatik är. ”Numismatik är inte en sjukdom, möjligen en störning.” (Så brukar Bo Gustavsson skämta.) Vad polletter är, vet dock tydligen den stora allmänheten. Denna stora framgång skapade både glädje och upprymdhet.

Marianne Pollett

Marianne Ehrenström, född Pollett, var en Göteborgspollett av det mest förtjusande slaget.
Marianne Ehrenström, född Pollett, var en Göteborgspollett av det mest förtjusande slaget.

Bo Gustavsson har stora kunskaper, men polletternas historia är tyvärr ofullständigt känd. Jag vill bidra med en pollettgåta. År 1803 utnämndes generalfälttygmästaren Nils Fredrik Ehrenström till kommendant i Göteborg. Hans hustru var den kända kulturpersonligheten och hovdamen Marianne Ehrenström, född Pollett. Hon var dotter till generallöjtnanten Johan Frans Pollett. Detta namn kan man se stavat än Pollett och än Pollet, men Nordisk Familjebok inskärper, att rätt stavning är Pollett. Stavningen har dock för vårt vidkommande mindre betydelse, ty även våra polletter har drabbats av vacklande stavning. Bo Gustavsson skriver: ”För hundra år sedan stavade man ofta polett, alltså med ett l. Det måste man vara vaksam på när man letar i tidningar.kb.se efter uppgifter.” År 1810 lämnade Marianne Ehrenström, född Pollett, Göteborg och sin make. Hon återvände då till Stockholm. Åtskilligt har skrivits om henne. Hon är med i flera uppslagsböcker. Henrik Schück har låtit trycka utdrag ur hennes memoarer. Olle Holmberg har sysslat åtskilligt med henne, eftersom hon var väninna till den kände skalden och filosofen Carl Gustaf af Leopold. Ingenstans har jag dock funnit förklaringen till hennes efternamn Pollett. Att döma av släktutredningar är namnet dock så gammalt, att det knappast kan beteckna en pollett i sentida bemärkelse. Under flera år i början av 1800-talet hade Göteborg alltså en kvinnlig Pollett bland societetens damer. Kanske hör denna vittra, sköna och förtjusande kvinna egentligen inte till Göteborgs polletthistoria, men man kan inte undgå att bli förbryllad av hennes flicknamn, i all synnerhet, om man samtidigt intresserar sig för polletter och Gunnebo. (På Gunnebo ordnade Marianne Ehrenström en fest för medlemmar av den landsflyktiga franska kungaätten.) Marianne Ehrenström hade en fosterdotter vid namn Mathilde Tellop. Fastän namnet är märkligt, är det sedan länge förklarat. Tellop är Pollet(t), skrivet med omvänd bokstavsföljd. Pollett har förekommit även som öknamn eller smeknamn. Bo Gustavsson berättar: Till Polletthistorien hör möjligen också fotbollsspelaren i ÖIS Thomas “Polletten” Larsson. Han lär ha fått smeknamnet för att hans far sysslade med pollettautomater.

Läs vidare

Både Marianne Ehrenström och hennes far Johan Frans Pollett finns med i Nordisk Familjebok (band 7, Sthlm 1907, spalterna 28-29 och band 21, Sthlm 1915, spalterna 1256-1257).

Henrik Schück, Den sista gustavianska hovdamen, kapitel i författarens bok: Svenska bilder: Valda smärre skrifter i svensk kulturhistoria VII, Sthlm 1941.

Olle Holmberg, ”Den tänkande väninnan”, kapitel i författarens bok: Leopold och det nya riket 1809-1829, Sthlm 1965.

Arvid Baeckström, Gunnebo I, 1977. (På sidorna 80-81 behandlas Marianne Ehrenströms tillställning på Gunnebo år 1808.)

Lars Gahrn