Utsatta och tvingade kvinnor

Metoo-rörelsen gav tidningarna många skandaler att skriva om och många inblickar i både det ena och det andra. Om man ser till huvuddragen, har vi däremot inte fått veta något nytt. Så här har det gått till sedan urminnes tider.

Gustav Adam Banér anklagad

Målningen visar Sara, Hagar och Abraham. Sara ger sin tjänstekvinna Hagar till Abraham.
Målningen visar Sara, Hagar och Abraham. Sara ger sin tjänstekvinna Hagar till Abraham.

Då och då får allmänheten vissa inblickar. Med hjälp av dem är det lätt att föreställa sig resten. Det nya var själva revolten eller rättare sagt dess styrka. Åtskilligt har dock hänt även dessförinnan. Våldtäkt var i lag förbjuden. Detta innebar att våldtäktsmän kunde stämmas inför rätta och dömas. År 1659 uppehöll sig greve Gustav Adam Banér i Trelleborg. Han var officer i kronans tjänst. Natten mellan den 29 och 30 juni hade han kommit samman med pigan Kristina Svensdotter. Hennes matmor påträffade pigan, som grät efteråt. Pigan fick hjälp att sätta upp en anklagelseskrift, som sändes till konung Carl X Gustaf. Målet rann­sakades utförligt. Greven nekade till våldtäkt och förnekade till att börja med att han ens hade haft med pigan att göra. Han utpekade henne som ”en beryktat lättfärdig människa”. Denna anklagelse måste han dock ta tillbaka. Inte heller kunde han vidhålla, att han inte hade haft med henne att skaffa. Han påpekade dock, att våldtäkt inte kunde bevisas. Pigan tog tillbaka denna anklagelse. För henne tycks ett skadestånd ha varit viktigast. Nils Sylvan har dragit fram detta mål ur domböckerna. Men han synes inte ha fått veta utgången. (Nils Sylvan, Jag Gustav Adam Banér, Carmina 1988, s. 60, 65-67 och 72.) Allt detta känns igen från våra dagar. Mannen nekar till allt, och domstolen kan inte finna bevisning. Det intressanta är dock, att en piga från Trelleborg kunde få en greve och kunglig officer ställd inför rätta. Möjligen har han blivit tvungen att betala henne något slags skadestånd.

Faderskapsmål

Hagar går nerböjd och ser inte lycklig ut.
Hagar går nerböjd och ser inte lycklig ut.

Ett annat sätt att revoltera var att dra män inför rätta i faderskapsmål. Många kvinnor, som hade utomäktenskapliga förbindelser med män, blev havande. Mycket vanligt var det, att männen nekade till allt. Ofta blev följden, att kvinnorna stämde männen inför rätta och krävde barnuppfostringshjälp. Svårigheten för domstolarna var, att man på den tiden inte hade något säkert sätt att fastslå vem som var fader till ett barn. Männen hade möjlighet att ”svära sig fria”, det vill säga att gå ed på att de inte var fader till barnet i fråga. Selma Lagerlöf har skrivit om ett sådant fall i kortromanen ”Tösen från Stormyrtorpet” (1908). (Den ingick ursprungligen i ”En saga om en saga och andra sagor”.) Ämnet brukar dock vara välkänt för släktforskare. Faderskapsmål var mycket vanliga vid domstolarna. Givetvis kunde dock många män undandra sig sitt ansvar utan att hamna inför rätta. Alla kvinnor vågade inte stämma barnafäderna. Somliga unga män utvandrade eller tog arbete på annan ort och var därmed försvunna.

Hagar och Abraham

Jupiter och Io.
Jupiter och Io.

Bildframställningar av utnyttjade och tvingade kvinnor är ovanliga. Marknaden för sådana bilder var inte stor. I Göteborgs konstmuseum finns dock två målningar, som är av intresse. Den ena föreställer Sara, Abraham och Hagar. Den har målats av nederländaren Matthias Stomer under 1600-talets första hälft och inköptes till konstmuseet 1957. Berättelsen finner vi i Första Mosebok. Abraham och hans hustru var båda gamla. Hon räknade inte med att kunna bli havande. Därför gav hon sin man sin egyptiska tjänstekvinna Hagar till hustru, för att Hagar skulle föda barn åt Abraham. (Han ville ha en son.) Eftersom Hagar var Saras tjänste­kvinna, skulle Sara kunna räkna barnet som sitt barn, Så kunde man göra på den tiden. Hagar var alltså en kvinna, som andra bestämde över utan att hon själv hade någon talan. På målningen ser vi hur Sara föser fram Hagar till Abraham som ligger i sängen. Hagar är naken och kan endast nödtorftigt skyla sig med händerna och en klädnad. Hon är nedböjd och ser undergiven ut. Blicken är osäker, kanske orolig eller ledsen. Så kunde en tvingad kvinna se ut, när hon fann sig i sitt öde.

Jupiter och Io

Ansiktsuttrycket är hårt, vredgat och frånvarande.
Ansiktsuttrycket är hårt, vredgat och frånvarande.

Den andra målningen föreställer den grekiske överguden Jupiter och Io, en av de många kvinnor, som han gjorde med barn. Den är målad på 1550-talet av Paris Bordone (1500-1571) och skänktes till konstmuseet av Gustaf Werner, den store textilfabrikören och donatorn, år 1922. Historien om Jupiter och Io kan man läsa i diktverket Metamorfoserna av den romerske skalden Ovidius. De grekisk-romerska gudarna upptändes ofta av begär till jordiska kvinnor och tvingade sig på dem. Tyvärr är det så med dessa gudasagor, att de speglar en jordisk verksamhet och verklighet. Flickor och kvinnor var lovligt byte för högt uppsatta män, om kvinnorna själva inte hade hög rang. Bordones oljemålning visar Jupiter och Io. Hennes ansikte är livlöst. Blicken är hård, vredgad och frånvarande. Hon är dock lugn och vet att motstånd eller vädjanden inte lönar mödan. Ansiktet är mycket levande och talande. Så såg en tvingad kvinna ut.

Lars Gahrn

Annonser

Cyklar, mopeder och motorcyklar

Göteborgs cykelhistoria började med ett plagiat för i år 150 år sedan. År 1868 beställde Alexander Keiller två höghjulingar från Paris till Göteborgs Mekaniska Verkstäder, där han genast började tillverka likadana. Göteborg hade fått sina första cyklar och sin första cykeltillverkning. Snart fick även Mölndal en rik cykelhistoria. Om både det ena och det andra skriver Claes Rydholm i en nyutkommen bok.

En hel bok

Claes Rydholm med sin bok. Foto: Lars Gahrn.
Claes Rydholm med sin bok. Foto: Lars Gahrn.

De första cyklarna var inte många, men snart blev de många. Claes Rydholm har ägnat sig åt detta ämne och fann snart, att det ena gav det andra, så att han till slut fick ihop en stor bok: Göteborg på två hjul: Cyklar, mopeder och motorcyklar 1868–2018, (Trafik-Nostalgiska Förlaget 2018, 224 rikt illustrerade sidor). Lördagen den 24 november 2018 höll han ett välbesökt föredrag i Mölndals Stadsmuseum. I början vållade cyklister viss uppståndelse. År 1891 dök en lärarinna från Helsingborg upp i Göteborg. Hon hade cyklat hela väggen, iklädd långbyxor, och väckte stor uppmärksamhet, när hon cyklade fram på Östra Hamngatan. Det skulle visserligen dröja innan långbyxorna slog igenom, men kvinnor på cyklar blev snart en alldaglig syn. Cykeln betydde ett och annat för kvinnans frigörelse, berättade Claes Rydholm.

Oduglig plastcykel

Höghjulingen försvann snart efter ungefär tio år. Den var svår att komma på och svår att komma av, dessutom trögtrampad i motlut. Den avlöstes av ”fempunktscykeln” med kedje­drift och utväxling. Variationerna var små vad gällde cyklarna, om man frånräknar plast­cykeln Itera, tillverkad i Vilhelmina av ett företag inom Statsföretag. Ungefär 18 000 – 20 000 sådana cyklar tillverkades, men de blev inte någon framgång. Plastcyklarna vägde dubbelt så mycket som en vanlig cykel. De var tio gånger vekare och en halv gång dyrare. De kan dock fortfarande köpas på nätet. Man kan köpa oanvända cyklar som inte har packats upp. Det bästa med cykeln lär ha varit hjulen, som har återanvänts på exempelvis sulkier. Mycket är skrivet om cyklar men ännu mer om motorcyklar.

Mölndals Cykelklubb

Motorcykelhistorikern Lars Eriksson från Kikås i Mölndal har lämnat viktiga upplysningar till Claes Rydholm och blir avtackad i boken. Här ser vi Eriksson i yngre år, fotograferad vid Stensjön i Mölndal.
Motorcykelhistorikern Lars Eriksson från Kikås i Mölndal har lämnat viktiga upplysningar till Claes Rydholm och blir avtackad i boken. Här ser vi Eriksson i yngre år, fotograferad vid Stensjön i Mölndal.

Boken handlar om Göteborg, men författaren behandlar i själva verket en stor del av Väst­sverige, från Kungsbacka i söder till Kungälv i norr, från Göteborg i väster till Ale och Lerum i öster. Han har mycket att berätta om Mölndals Cykelklubb, som grundades 1922. Den tillhörde inte de första cykelklubbarna, men den blev snart en av de största. Spaltutrymmet, som vår cykelklubb får, är 11,2 centimeter eller 24 textrader. Den enda cykelklubb, som får mer utrymme, är Hisingens Cykelklubb med 13,2 centimeter eller 28 textrader. Närmast under dessa två ledande cykelklubbar kommer Majornas Cykelklubb med 9,2 centimeter eller 20 textrader. Att mäta en klubbs betydelse efter antalet textrader eller spaltcentimeter i en bok är givetvis ett högst ungefärligt sätt att skaffa sig ett begrepp om en förenings betydelse, men en hel del har detta ändå att säga.

Lättviktaren

Väldigt mycket utrymme ägnas åt motorcyklar och andra motordrivna tvåhjulingar. År 1931 kom lättviktaren, som blev en stor framgång. Man behövde endast vara 16 fyllda för att köra lättviktare. Bara i Sverige fanns under 1930-talet 50–60 tillverkare. Under detta årtionde såldes 75 000–80 0000 lättviktare. Detta fordon öppnade vidare vyer för ägarna. Skämtsamt sade man att lättviktaren ”gjorde slut på inaveln på den svenska landsbygden”. År 1939 infördes körkort för lättviktare, och då dog försäljningen.

Mopeden

En annan stor försäljningsframgång blev mopeden, som kom 1952. Man behövde inte ha körkort för att åka moped. Allt som krävdes var att man hade fyllt femton år. De nya två­hjulingarna blir, anser Claes Rydholm, elcykeln och elmotorcykeln. Han var dock bekymrad över att en elektrisk motorcykel inte kommer att ge ifrån sig motorljud. ”Hur kul vore det, om Harley Davidson inte låter? Halva upplevelsen är ljudet.”

Mustadsskotern

Även de små och udda märkena fängslar dock författaren. Har ni hört talas om Mustads­skotern? Mustadskoncernen hade en margarinfabrik i Mölndal, men skotern tillverkades på annan ort. En skoter av detta märke finns i Göteborgs stadsmuseum. Getingen var en liten vespa, som tillverkades i tio exemplar år 1950. Fastän man fick landshövdingen att sätta sig i Getingen fick man inte någon fart på försäljningen. Ett enda exemplar är bevarat. Boken myllrar av intressanta och märkliga uppgifter. Rydholm har givetvis frågat ut många sakkunniga. En av dem är motorcykelkrönikören Lars Eriksson på Kikås. Han får ett tack i boken. Lars och jag har ett nära samarbete, som har utvecklats till ett längre motorcykelmanuskript. Mölndals-Postens läsare skall få ta del av detta framöver. Claes Rydholm skriver lättsamt och lärt på samma gång. Hans sakkunskap är stor. Bilderna är många och av hög kvalitet. Detta är både en uppslagsbok och en presentbok för alla som intresserar sig för tvåhjulingar. Rydholm har åstadkommit ett standardverk.

Lars Gahrn

Två västsvenska tonsättare lyftes fram av Göteborg Wind Orchestra

Åhörarna jublade, och stämningen var vänlig och glad, när Göteborg Wind Orchestra på sin konsert onsdagen den 30 januari 2019 lyfte fram två västsvenska tonsättare, nämligen militärmusiknestorn Ingvar Leion (född 1930) och det unga stjärnskottet Martina Norén från Hemvärnets musikkår i Göteborg. De hade båda skrivit marscher, som kunde mäta sig med klassikerna.

Tonsättare från Mölndal

Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.
Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.

Leions far fick anställning vid Samuelsons Strumpfabrik i Mölndal och hade tjänstebostad i denna fastighet (Kvarnbygatan 12). När strumpmaskinerna hade stoppats för dagen, stod Ingvar och tränade på trombon i de stora maskinhallarna. Han blev medlem i IOGT-orkestern, som tränade i ordenshuset vid Grevedämmet (mitt emot Grevedämmets skola, några hundra meter från Leions barndomshem). Sin första marsch komponerade han vid sexton års ålder, närmare bestämt 1947. Den uruppfördes samma år i stads­huset vid Gamla torget (Kvarnbygatan 43) av IOGT-orkestern. Marschen var tillägnad någon av de stora gestalterna inom denna nykterhetsorganisation, men Leion kommer inte nu ihåg vem det var. Han har förlorat noterna, där namnet stod skrivet. I efterhand har han dock skrivit ner marschen på nytt så som han minns den. Originalnoterna till trion (det vill säga mellansatsen) i marschen har han dock kvar, men i övrigt kan marschen nu vara något förändrad. Han är inte säker på, att han mindes den helt rätt. Hela denna musikaliska historia är mer än vanligt intressant för mig, eftersom jag arbetar i den byggnad, där Ingvar stod och övade på trombon. (Mölndals stads­museum är nu inrymt i den gamla strumpfabriken.) Dessutom har stadsmuseet hand om gamla stadsfullmäktigesalen i gamla stadshuset. Den kallas Lorry. Där har jag själv många gånger hållit föredrag. Där uruppfördes Leions första musikstycke.

Visslingar i varuhus

Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.
Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.

Första marschen komponerades alltså 1947. Den senaste, den som uruppfördes i Kronhuset den 30 januari 2019, tillkom 2018 och var så ny, att den ännu inte hade fått något namn. Tills vidare kallas den ”Marsch i Dess/Cess”. Tillkomsten är egenartad. Leion brukar vissla, när han går i varuhus. Så småningom slogs han av tanken, att han borde skriva ner de melodier, som han på detta sätt improviserade fram. Han gjorde så, och på detta sätt fick han melodin till denna marsch. Trion hämtade han från en tolv år gammal marsch, som han hade komponerat 2007 för att högtidlighålla 50-årsjubileet av sin och sina officerskamraters officersexamina på Karlberg 1957. (Han tillhörde 1956-1957 års kurs.) Denna marsch har aldrig blivit spelad, och därför använde Leion trion även till den nya marschen, som skrevs med tanke på Göteborg Wind Orchestras instrumentuppsättning. Det är mycket svårt att få orkestrar att spela nya musikstycken, men försöka duger, och framför allt kostar det ingenting. Leion sitter och arbetar vid sin dator. Med ett tryck på datorn vidarebefordrade han noterna till orkestern. I Göteborg insåg man marschens värde och satte upp den på spellistan.

Skriv så mycket ni kan!

Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.
Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.

Den andra tonsättaren är Martina Norén, som spelar i Hemvärnets musikkår i Göteborg. Även modern och fadern spelar i denna musikkår, och de gav alltså sitt musikintresse i arv till sin dotter, som håller på att utbilda sig till musikalartist. Martina går i skrivande stund på Balettakademien här i Göteborg, och har tidigare studerat trumpet­spelandets konst vid Artisten i samma stad. Hennes bidrag till konserten, Elfsborgsmarschen, är ett beställningsverk från 2013, och var hennes förstlingsverk. Mellan Ingvar Leions och Martina Noréns första verk ligger alltså närmare 70 år. Hennes verk kändes fullgånget, melodiskt men samtidigt stundtals kraftfullt kärvt och stramt. Det kunde enligt min uppfattning jämföras med marschklassikerna. Detsamma gäller Leions marsch, som är glad, lätt och kraftfull samt givetvis väldigt melodiös. ”Vid min ålder borde man egentligen inte komponera längre”, sade han anspråkslöst före konserten, men dirigenten för aftonen, David Björkman, tänkte inte alls i de banorna. Han uppmanade avslutningsvis de båda tonsättarna: ”Skriv så mycket ni kan!”

Många marscher på programmet

Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.
Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.

David Björkman är en mycket sakkunnig bedömare. Han är dirigent och konstnärlig ledare för Livgardets dragonmusikkår, som ingår i beridna vaktparaden i Stockholm. Han om någon är sakkunnig vad gäller marscher, och han gav alltså både Ingvar Leion och Martina Norén högt betyg. Konserten hette ”Marsch, uvertyr & vals” och innehöll många marscher. Av femton nummer var tolv marscher. Denna övervikt för marscherna var ett klokt drag. Marscherna är skrivna för blåsorkestrar och är därför mer lämpade för en blåsorkester som Göteborg Wind Orchestra än många andra musikstycken. Vi fick höra marscher av de stora kompositörerna Sam Rydberg (”Under fredsfanan” och ”På post för Sverige”), Per Berg (”Hertigen av Västerbotten”), Per Grundström (”General Cederschiöld”) och Viktor Widqvist (”Mälardrottningen” och ”Norrlandsfärger”). Extranummer var ”Dragonerna komma” (Livgardets dragoners marsch av Aron Ericson). Klokt nog omväxlade man med några ovanliga stycken: ”Kungl. Sundsvalls luftvärnsregementes marsch” av Bengt Ohlsson, ”Country Band March” av Charles Ives och ”Marsch nach Motiven der Oper Moses” av Gioacchino Rossini. Därutöver fick vi höra uvertyren till ”Barberaren i Sevilla” av Gioacchino Rossini, ”Vals i E-moll” ur Opus 62 av Jakob Adolf Hägg samt ”Gold und Silber Walzerklänge” av Franz Lehár. Man tycker, att Hägg, som var romantiker, borde ha kunnat åstadkomma ett romantiskt namn på sin vals!

Tonsättare uppmuntras

Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.
Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.

Göteborg Wind Orchestra gör en viktig insats genom att lyfta fram västsvenska tonsättare som Leion och Norén. Om kompositionerna inte lämnar skrivbordslådan eller datorn, kan även den mest brinnande tonsättare förlora arbetslusten. Orkestern gör en stor insats genom att spela deras verk. Detta intresse är självklart mycket uppmuntrande och kan på sikt leda till fler värdefulla verk. Leion var vid sitt bästa lynne, när vi träffades före konserten, och Martina Norén strålade av glädje efteråt, när hon hade hört sin marsch spelas och fått möta stor uppskattning. Sådana stunder kan en tonsättare och kulturarbetare leva av länge. Orkesterns vänförening gjorde som vanligt viktiga insatser. Medlemmarna är intresserade av musiken och kan mycket. De lever med i framgångarna och skapar en vänlig och välkomnande stämning, när de tar emot besökarna. Man säljer biljetter och tar emot gästerna. Dessutom säljs cd-skivor, som orkestern har spelat in. Försäljaren är mycket omtyckt för sitt vänliga och trevliga sätt. Dessutom får han mycket uppskattning för sin ”härliga göteborgska”. När man ser hans cd-skivor blir man imponerad av orkesterns stora bredd. För att få nya intryck och uppslag har man mycket ofta gästdirigenter. David Björkman var ett mycket lämpligt val. Han vet hur en marsch skall låta, och han vet att framstående tonsättare skall uppmuntras.

Lars Gahrn

Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn

Tre tonsättare spelar i Göteborg Wind Orchestra

Konserten ”Svenska marscher”, som gavs i Kronhuset tisdagen den 25 september 2018 blev på alla sätt en imponerande styrkeuppvisning hos denna orkester, som går från klarhet till klarhet.

Många arrangemang

Kronhuset enligt gammalt vykort.
Kronhuset enligt gammalt vykort.

Vänföreningen GWO har många flitiga medlemmar, som ställer upp för sin orkester och välkomnar åhörarna. Redan vid ingången blir åhörarna imponerade. Här står en vänlig man och säljer cd-skivor, de flesta inspelade av Göteborg Wind Orchestra. Skivorna visar att orkestern har en enastående bredd. I stort sett allting kan spelas av denna blåsorkester, som genom idogt arbete har utvecklats från en amatörorkester till en högst professionell yrkesorkester. Åtskilliga tonsättningar måste göras om eller (som det heter på fackspråket) arrangeras för blåsorkester. Bland musikerna finns en mycket skicklig och flitig arrangör, nämligen slagverkaren och tonsättaren Jerker Johansson, tidigare chefdirigent och konstnärlig ledare för Göteborg Wind Orchestra. Han lämnade denna befattning för att få mer tid till att arrangera och komponera.

Musikinspektörer finns

Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn
Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn

År 2017 skrev han marschen ”In Charge” till hemvärnets musikkår i Eksjö med anledning av att Thomas Samuelsson, hemvärnschefen, fyllde 70 år. Marschen bjöd på omväxling mellan kraftfulla och mjuka avsnitt. Jerker Johansson har på nytt visat sitt mästerskap. Marschen uruppfördes denna afton. Senare på kvällen kom ytterligare en nyskriven marsch av Jerker Johansson, nämligen ”High Spirits”, inspirerad av mästaren John Philip Sousa. Neil A Baker spelar bastuba i orkestern och komponerar även musikstycken. Hans marsch ”The Legend of the Stig” var tillägnad en annan musiker i orkestern. Han har nyss pensionerats och heter Stig Emker. Stig har med stor skicklighet fört orkesterns talan inför anslagsbeviljande politiker. Han satt med bland åhörarna och var mycket glad över hyllningen. Han och Neil omfamnade varandra. Senare framfördes Neils nyskrivna marsch ”The Inspector’s March”, tillägnad musikinspektören Torgny Hansson. Mannens titel väckte betänksamhet i orkestern. Man undrade, om någon kan bli musikinspektör även i våra dagar? Svaret blev, att det kan man. Det gamla Myndighetssverige lever tydligen vidare i högönsklig välmåga. Mot denna marsch (och de andra) bör inte musikinspektören ha haft något att erinra.

Många bra marscher

En av orkesterns tjänstlediga musiker är David Glänneskog. Han satt bland åhörarna denna afton och hade glädjen att få höra två av sina marscher uppföras: ”Framåt marsch!” och ”Svensk musiksoldat”. Bland sina musiker har Göteborg Wind Orchestra alltså tre tonsättare, som bidrog med sex av konsertens marscher. Detta är onekligen ett styrkeprov, som visar att orkestern är mycket högtstående och ofelbart gör intryck på åhörarna. Så sker allra helst som marscherna är mycket bra och står sig gott i jämförelse med de marschklassiker, som också spelades under konserten. Sverige har en stor skatt av bra marscher, och utomlands finns hur mycket som helst. Det är svårt att skriva nytt, sade Jerker Johansson, när vi talades vid under mellanakten. Han hade uppfattningen, att det tar omkring tio år innan en marsch börjar spelas, om den över huvud taget spelas alls. Jag kan glädja honom med att berätta, att Mölnlycke Blåsorkester har tagit upp hans musikstycke ”Sol över Hälsö” på repertoaren. Här har Jerker Johansson åstadkommit ett mästerverk, som man hör med god behållning varje gång.

Konserten blev en succé

Neil A Baker, musiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn
Neil A Baker, musiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn

Även Neil A Baker är en flitig tonsättare, som för övrigt har gjort också många kompositioner för dragspel. Psalmer finns likaså på meritförteckningen. Han var mycket glad och uppspelt denna afton, som hade varit en stor framgång. ”För några år sedan spelade vi för 50 personer. Nu har vi full salong. Intresset för marscher ökar!” Att han hade rätt var lätt att se. Publiken var påfallande ungdomlig. Vi gamlingar var visserligen även denna gång många, men överallt såg man samtidigt unga människor. Applåderna dånade som åskan. Folk stampade i golvet och ropade ut sin förtjusning. Konserten var helt enkelt en succé. Intresset för marschmusik är i stigande.

Många marschklassiker

Kronhuset är en konsertlokal med djup. De månghundraåriga takbjälkarna bildar ett både uttrycksfullt och vackert tak. Foto: Lars Gahrn
Kronhuset är en konsertlokal med djup. De månghundraåriga takbjälkarna bildar ett både uttrycksfullt och vackert tak. Foto: Lars Gahrn

I övrigt förekom idel kända tonsättare och marschklassiker. Viktor Widqvist inledde med ”Mälardrottningen” och fick även avsluta med ”Under blågul fana”. Detta extranummer lyckades vi applådera fram. (Vi begeistrade åhörare försökte applådera fram ytterligare ett extranummer, men det gick inte.) Däremellan var Widqvist företrädd med ”Norrlandsfärger”. Ivar Widner var företrädd med ”Vår Flotta” och ”Infanterimarsch”. Sam Rydberg, ”den svenske marsch­kungen”, hade fått med ”Kungliga Älvsborgs Kustartilleris regementes marsch” och ”Gardeskamrater”. Per Berg bidrog med ”Den svenske flygsoldaten” och ”Kavallerimarsch”, även känd som ”Hertigen av Västerbotten”. (Prins Gustaf Adolf, far till konung Carl XVI Gustaf, var hertig av Västerbotten och kavallerist.) Av Per Grundströms marscher fick vi höra ”I sommarstaden” och ”Överste Cederschiöld”. I fråga om den sistnämnda uppstod ett litet meningsutbyte om huruvida marschen hette ”Överste Cederschiöld” eller ”General Cederschiöld”. Man stannade för den första titeln, eftersom Cederschiöld var överste, när han fick marschen sig tillägnad. Senare blev han general, och då tycks man ha låtit hans senare grad komma med i titeln, vilket kanske inte är helt riktigt. Ja, se titlar har alltid ställt till med bekymmer.

Stöd GWO!

Den uppmärksamme läsaren finner, att alla tonsättare var företrädda med två marscher i programmet. Anledningen till att vi fick höra tre av Widqvist var att hans tredje kom som extranummer. Dirigent för kvällen var Andreas Eriksson Hjort, som kunde locka fram melodiernas finaste skiftningar. Att följa dirigentens rörelser hjälper även publiken att följa med i melodierna. Göteborg Wind Orchestra har många gästdirigenter, som lär orkestern åtskilligt och även själva lär sig åtskilligt av dessa rutinerade orkestermedlemmar. Mot bakgrund av detta imponerande styrkeprov kan man inte alls förstå hur Göteborgs Kultur­förvaltning vill dra in eller minska anslagen till denna orkester, som har lyckats med att lyfta sig själv i håret. Här har varje krona i anslag givit utbyte. Orkestern har blivit allt bättre. Man har breddat sin repertoar och sin publik, och man har rentav komponerat ny musik av klass. I en tid, då de många militära musikkårerna är borta, är det nödvändigare än någonsin att stödja de få professionella blåsorkestrar som finns kvar. Hemvärnets musikkårer gör viktiga insatser liksom andra amatörorkestrar, men man kan inte överlämna ett helt kulturarv till frivilliga krafter. Man måste ha några professionella orkestrar som förvaltare, förebilder och exempel.

Långsiktighet krävs

Jag har rika erfarenheter av hur kulturförvaltningar tänker och arbetar. Nya tjänstemän vill ha förändringar och satsa på nya verksamheter. Då vill de ofta skaffa pengar genom att dra in anslagen till gamla trogna kulturarbetare. Givetvis får man inte bära sig åt på det viset. Att stödja ena året och strypa nästa är förödande. På kort tid kan man riva ned kulturinstitutioner och verksamheter, som har byggts upp under lång tid. Framför allt har man en skyldighet att stödja de bästa verksamheterna. Dit hör Göteborg Wind Orchestra. Den började som Spårvägens Musikkår, en orkester av Spårvägens fritidsmusiker, och har stegvis omvandlats till en orkester med yrkesmusiker. Repertoaren har breddats, och orkestern gör Göteborg känt och omtalat bland musiker och musikintresserade i hela Sverige och i många andra länder. Före konserten talade jag med Leif Lundin, vänföreningens ordförande. Han kunde meddela, att kulturnämnden hade haft sammanträde samma dag och trots allt beslutat att ge Göteborg Wind Orchestra pengarna för 2019. Hur det går för 2020 vet man emellertid inte. Inga förhandslöften ges. Ständig otrygghet om framtiden ger otrygga arbetsförhållanden och hämmar både nyrekrytering och långsiktigt arbete. Tyvärr är det också på det viset att politiker och kulturförvaltningar gynnar kommunala institutioner på bekostnad av fristående institutioner och föreningar. Det innebär dock inte någon avgörande trygghet att vara en kommunal institution. Kommunen kan liknas vid en stor koncern. Om flera företag läggs samman till en koncern, brukar detta leda till att vissa enheter läggs ner. En fristående stiftelse eller förening har dock en styrelse och medlemmar, som arbetar enbart för sin stiftelse eller förening. Även om arbetet kan vara trögt och motigt, har man goda möjligheter att lyckas. Göteborg Wind Orchestra har funnits sedan 1905, då Spårvägens Musikkår bildades. Detta överlevnadsprov ger oss hopp inför framtiden.

Lars Gahrn

Spökjakt utan framgång i Kronhuset

Higab sköter Göteborgs stads kulturfastigheter, och Historieverket visar dem, åtminstone flera av dem. I många fall har det blivit så. Arbetsfördelningen har visat sig vara utmärkt. Historieverket består av historieintresserade guider, som har erfarenhet av teater och andra större evenemang, och som vet vad man skall lyfta fram i en historisk fastighet. Julmarknaden, som anordnas i Kronhuset i december 2018, drivs av Historieverket.

Fästningsstadens arsenal

Kronhuset enligt gammalt vykort.
Kronhuset enligt gammalt vykort.

Söndagen den 12 augusti 2018 visade Anna Jolfors runt i Kronhuset och berättade om dess historia. Att vara klädd i en dräkt, som passar in i byggnadens tidsskede, är numera mycket viktigt för alla ciceroner. Anna Jolfors mötte upp i en 1700-talsklänning i blått, inhandlad på nätet. Även 1700-talsdräkter har vissa moderna bekvämligheter som exempelvis ett blixtlås i ryggen. Helt kan man inte utestänga nutida bekvämligheter, men man kan alltså vända dem ryggen. Kronhuset byggdes som arsenal för fästningsstaden Göteborg. I fredstid, när ingen fiende hotade, skulle kanonerna inte få stå utsatta för väder och vind. Då skulle de stå inställda i Kronhuset. Hela bottenvåningen var en enda stor sal utan mellanväggar eller ens pelare, som skulle kunna hindra kanonernas uppställning. Golvet var helt enkelt ett grusgolv. Så var och förblev det fram till 1955–1957, då nuvarande golv tillkom.

Reliefer i trä

En av relieferna i och på Kronhuset.
En av relieferna i och på Kronhuset.

Byggnaden stod färdig 1654. Ytterst litet har förändrats sedan dess. Ungefär 90 procent av det bärande virket är ursprungligt. Över långsidans dörrar sitter, både invändigt och utvändigt, reliefer som visar rustningar och vapen. De är målade och ser ut att vara huggna i sandsten eller kalksten. I själva verket är de skurna i trä och måste målas vart femte år, berättar Anna Jolfors.

Riksdagssal och kyrka

Anna Jolfors i 1700-talsklänning.
Anna Jolfors i 1700-talsklänning.

Här i Kronhuset hyllades Karl XI som konung under riksdagen i Göteborg 1660. De fyra stånden adel, präster, borgare och bönder, sammanträdde var för sig i hus ute på stan, men gemensamma samlingar ägde rum här i Kronhusets bottenvåning. Kanonerna måste vid detta tillfälle ha varit utrullade. Under 1800-talet användes husets bottenvåning som kyrka för garnisonsförsamlingen. Då hade man – för säkerhets skull – satt in pelare i rummet, berättade Anna Jolfors. Vid renoveringen 1955–1957 arbetade man med takbjälkarna och förstärkte dem i vissa fall. Här hade Stadsmuseet under många år sina stadshistoriska samlingar.

Orkesterhus och kommunfullmäktiges sal

År 1998 blev Kronhuset orkesterhus för Göteborg Wind Orchestra, som då hette GöteborgsMusiken. Under Börsens restaurering sammanträder kommunfullmäktige, som borde kallas stadsfullmäktige, i denna byggnad. Återigen har den en viktig uppgift i folkstyrets historia. Under dessa yttersta dagar har man satt in en hiss i byggnaden, för att rullstolsburna besökare skall kunna komma upp till andra våningen.

Flygande flingor

Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.
Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.

Vi vandrade under ledning av Anna Jolfors upp genom våningarna. Musikerna i Göteborg Wind Orchestra har tjänsterum i huset. Där kan de öva på sina instrument. För att inte skada den historiska byggnaden skapar man så kallade kassetter. Man bygger upp rum i rummet. Dem kan man lätt plocka ner igen, om huset skall användas till annat. Till slut stod vi intill trappan, som leder upp till det lilla vindsrummet under taket. Där skall spökena bo, sägs det. Vi fick denna gång gå uppför trappan och titta in där. Jag upptäckte inte minsta lilla spöke. Inte heller någon annan kunde se några vålnader eller gengångare. En kvinna kunde dock i sin kamera se små flingor, som från höger flög mot vänster. Till min besvikelse kunde dock inte jag se dessa flingor i min kamera. Vi begrep, att flingorna fanns i kameran och inte i verkligheten, men mystiska var de onekligen.

Flingor var orber

Niklas Krantz, vän med Anna Jolfors, var med under visningen. Han uppträdde här som den store glädjeförstöraren. Inte ens detta lilla mysterium skulle vi få behålla. Han berättade, att dessa flingor var så kallade orber, ett välkänt optiskt fenomen, som förekommer i kameror. Orber är så välkända, att en förklaring finns med i Wikipedia: ”Orber är ljusfenomen som ibland uppträder på fotografier eller film. Orber är stora oskärpecirklar som uppkommer då partiklar (damm, vattendroppar, insekter etc.) hamnar kraftigt ur fokus. För att framträda måste de vara mer upplysta än bakgrunden, vilket är ett vanligt resultat av att använda blixt i mörka utrymmen.”

Mycket att berätta om

Orberna var en mycket klen ersättning för spöken. Kronhuset har en lång och innehållsrik historia, men som spökhus är det inte mycket att skryta med. Som synes finns dock mycket annat att berätta om.

Lars Gahrn

Handelskriget var bättre förr – Lars Gathenhielms 300-årsjubileum

Handelskriget var bättre förr. Om man jämför med dem, som ägnade sig åt handelskrig under världskrigen, framstår forna tiders kapare som kramgoa ljusgestalter. ”Konungens kapare”, kommendör Lars Gathenhielm och hans hustru Ingela har verkligen vuxit som storheter i och med att sjökrigsföringen har barbariserats.

Kaperi med få offer

Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.
Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.

Under världskrigen sänkte ubåtarna handelsfartyg med hjälp av torpeder. Både skepp och laster gick på detta sätt förlorade. Ibland fick fartyget en förvarning om att det skulle sänkas. Då kunde besättningen rädda sig i livbåtarna, men ofta kom torpeden utan förvarning. Fartyget sjönk snabbt, och hela besättningen, eller åtminstone många besättningsmän, drunknade. Helt annorlunda gick det till på de gamla kaparnas tid. De drev sin verksamhet i vinstsyfte. Både fartyg och last omhändertogs och såldes. Besättningarna var också en tillgång. Högt uppsatta personer vårdades. Dem kunde man kräva lösepenning för. Vanliga besättningsmän släpptes eller värvades till den egna verksamheten, som oftast var betydligt mer inbringande. Om besättningen försökte försvara sitt fartyg mot kaparna, hände det att några besättningsmän stupade i striden, men det var också det enda offer som krävdes. Allt togs till vara och återanvändes. Förlust för den ene (handelsfartygets redare) uppvägdes av vinst för den andre (kaparen).

300-årsjubileum

Så gick det till på den gamla goda tiden, Lars och Ingela Gathenhielms tid, före den vanvettiga förstörelsen och barbariet under världskrigen. Under 2018 har tre århundraden förflutit efter Lars Gathenhielms (1689-1718) död. Jubileet har givetvis uppmärksammats, bland annat genom en utställning i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala, nära Gathenhielms barndomshem. I själva verket har han aldrig varit bortglömd. Få historiska gestalter har fängslat eftervärlden så som han, fastän blod, våld och förstörelse var av underordnad betydelse i hans insatser.

Många medeltida sjörövare

Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.
Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.

Sjörövarna var betydligt farligare än kaparna. De sistnämnda hade statens tillåtelse och uppmuntran, vilket gjorde deras verksamhet laglig. Sjörövarna var brottslingar, som ibland ville undanröja både spår och vittnen. Hela medeltiden var full av sjörövare. Vikingarna var sjörövare, även om de också sysslade med handel och hantverk. Under 1300-talets slut blev sjöröveriet en verklig farsot, då vitalianerna eller hättebröderna hemsökte de nordiska länderna. Från början var de kapare som förde krig mot konung Albrekts fiender, men kaperiet utvecklades till rent sjöröveri mot allt och alla. Den mest kände har i efterhand blivit Klaus Störtebeker, som halshöggs år 1400 utanför staden Hamburg. Den svenske diktaren och tidningsmannen Oscar Patrick Sturzen-Becker ansåg sig räkna släktskap med honom och har i en dikt, full med inlevelse och beundran, skildrat denne sjörövare, som han väl egentligen inte visste något väsentligt om. På vitalianernas tid kom Gotland att bli ett riktigt sjörövarnäste. Här hade sjörövarna sina hamnar och fästen. Ön låg bra till mitt i Östersjön men samtidigt på betydande avstånd från fientliga riken och städer. Detta mönster kom att upprepa sig. Från Gotland kom Erik av Pommern, Ivar Axelsson Tott och Sören Norrby att ägna sig åt sjöröverier. Icke heller på västkusten saknades sjörövare. Länsherre på Älvsborgs slott var i början av 1470-talet Otte Torbjörnsson. Han ägnade sig åt sjöröveri men fängslades, dömdes till döden och avrättades år 1475.

Kapare efterträdde sjörövarna

På omslaget till 1958 års upplaga av K. G. Ossiannilssons roman är Lasse klädd som en karolinsk soldat, vilket är att göra honom mer karolinsk än han var i verkligheten. Han tillhörde inte krigsmakten utan var enskild företagare inom kaperinäringen och som sådan påfallande självständig. Teckning av Gösta Kriland.
På omslaget till 1958 års upplaga av K. G. Ossiannilssons roman är Lasse klädd som en karolinsk soldat, vilket är att göra honom mer karolinsk än han var i verkligheten. Han tillhörde inte krigsmakten utan var enskild företagare inom kaperinäringen och som sådan påfallande självständig. Teckning av Gösta Kriland.

Sjöröveriet var omfattande under Sveriges krigiska medeltid, men Gustaf Vasa gjorde slut på det. Han byggde alltifrån 1522 upp en svensk flotta och gjorde sin överhöghet gällande över hela riket. Detta gäller även Sveriges farvatten. Sjörövaren Sören Norrby fann för gott att ge sig av från Gotland. Sjöröveriet var slut, men under varje krig utrustades kapare. Enskilda fick lov att utrusta smärre fartyg och bestycka dem för att erövra fiendens handelsfartyg och på detta sätt störa fiendens handel. Kaperiet var ofta mycket inbringande. Det var också en förhållandevis trygg sysselsättning, eftersom kungen uppmuntrade och skyddade denna verksamhet. Sjörövarna blev förr eller senare infångade och avrättade, om de fortsatte att uppbringa fartyg. Kaparna kunde däremot bli både förmögna och aktade män i staten. Däremot har de inte fängslat eftervärldens uppmärksamhet, med ett lysande undantag: konungens kapare Lars Gathe, adlad Gathenhielm. Anledningarna till hans ryktbarhet är flera. Ingen annan har utrustat så många kaparfartyg som han, och ingen annan har haft så stor betydelse. Han bröt danskarnas handelsspärr, störde fiendens handelsförbindelser, bistod svenska flottan och medverkade i Göteborgs försvar. Enligt militärhistorikern Lars Ericson Wolke bidrog Gathenhielms kraftfulla och hänsynslösa handelskrig mot Danmark och Ryssland sannolikt till att öka krigströttheten i dessa länder. Ericson Wolke menar att Gathenhielms insatser mycket väl kan ha lett till att danskar och ryssar var beredda att ge Sverige fördelaktigare villkor än vad som annars skulle ha blivit fallet. Ingela Gathenhielm tycks medvetet ha arbetat på att bevara makarnas minne hos eftervärlden genom att beställa två praktfulla marmorsarkofager åt sig och den döde maken. Gathenhielms adelsvapen skulpterades i trä, målades praktfullt och hängdes upp i kyrkan. Hur många skolklasser på utflykt har inte beundrat marmorkistorna och vapnet?

Varför skrev de inte?

Gathenhielms adelsvapen.
Gathenhielms adelsvapen.

En åtgärd försummade både Lars och Ingela, nämligen att låta författa en skrift om sina bedrifter. Den skulle inte bara ha blivit en ofta anlitad källa utan även en folkskrift, som skulle ha gått ut i många upplagor. Deras kaparkapten John Norcross skrev ned sina minnen, som blev en verklig bestseller. Folk älskar att läsa om brottslingar och äventyrare. Lasse-Maja blev rik på sina memoarer. I stället för Gathenhielms memoarer fick vi en sägenbildning, som har varit mycket livlig, och en skönlitterär diktning, som har varit lika frikopplad från den historiska sanningen. Mest betydelse har romanen ”Konungens kapare” (1924) av M. G. Leijonsköld Oxenstjerna haft. Även K. G. Ossiannilsson skrev en historisk roman om Lasse i Gatan, (K. G. Ossiannilsson, Lasse i Gatan: Roman från Karl XII:s dagar, Sthlm 1928). År 1989 utgavs Evert Lundströms roman ”Konungens kapare”. I motsats till sina föregångare är Lundström halvdokumentär. Vid den tiden fanns också ett mycket större faktaunderlag. Den historiska forskningen hör 1900-talet till. Mödosamt har man letat fram uppgifter ur arkiven och kunnat bygga upp en historiskt riktig bild. Den har dock många oklarheter och felande bitar. Gravöppningen och undersökningen av Lasses kvarlevor visade att kaparen på senare år var en krympling, som rimligtvis måste ha stannat på land och i vilket fall som helst inte kunde göra någon nytta ombord. Han har på senare år varit redare och företagsledare. Sjölivet hörde hans ungdom till. Lars Gathenhielm var med andra ord mångsidig. Fastän han blev invalid kunde han som ledare göra stora insatser.

Stort intresse hos eftervärlden

Gathenhielms kapare anknyter till Gathenhielms adelsvapen i sitt föreningsvapen.
Gathenhielms kapare anknyter till Gathenhielms adelsvapen i sitt föreningsvapen.

En sådan man måste fängsla eftervärldens uppmärksamhet. Turisterna strömmar till Onsala. Forskningen arbetar. Böcker och tidskriftsartiklar skrivs (och läses även). Föreningen Gathenhielms Kapare vill åskådliggöra kaparnas och sjömännens liv och villkor på Gathenhielms tid och dessförinnan. Föreningens ordförande Daniel Bjurquist berättar: ”Gathenhielms Kapare bildades den 4 november 2017 som en ideell förening. Föreningen har idag 14 medlemmar, men vi växer allt eftersom. Föreningens syfte är att förevisa och levandegöra svenska kapare och pirater under 1500-1800-tal, i allt, strid och levande lägerliv, i helg och i söcken, i vardag och i arbete. Vi fokuserar våra förevisningar främst på blankvapen, då vi gör närstrider med huggare/värjor men även med stridsyxor, dolkar och ibland även svartkrutsvapen, typ pistoler. Vi strävar efter så hög historisk korrekthet som möjligt, men vi utesluter ingen. Föreningen är öppen för varje svensk medborgare, och vi är religiöst och politiskt neutrala.”

Sjörövarsånger och skådespel

Sång- och musikgruppen Stormfrun sjunger piratsånger. Foto: Lars Gahrn.
Sång- och musikgruppen Stormfrun sjunger piratsånger. Foto: Lars Gahrn.

Vi har också en sång- och musikgrupp som heter ”Stormfrun”. Den sjunger och spelar sjörövarsånger, nyskrivna och nykomponerade sådana, i anglosachsisk stil. Jag hade tillfälle att se och höra detta band under Lödöse medeltidsmarknad 2018. De sjöng kraftfullt och inlevelsefullt. Den starka sommarvärmen bekom dem inte och dämpade inte kraften i deras musik och livligheten i deras utspel. Två cd-skivor har de utgivit: Stormfrun – Pirate for the Rum (2016) och Stormfruns Sånger. Sommaren 2018 uppfördes ett krönikespel om Gathenhielms på Brännö. Sjörövare och kapare fortsätter att fängsla oss, och Lars Gathenhielm har lyckats med konststycket att fängsla oss mer än alla andra sjörövare och kapare tillsammans. Minnet av honom behöver inte 300-årsjubileet för att leva vidare, men vi behöver honom och jubileet för att göra Västsverige känt.

Läs vidare

Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, Lund 1997.

Lars Ericson Wolke, Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år: cirka 1050-1856, Lund 2015.

Gathenhielm och kaperiet: Sommarutställningen 2018, Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Utformning: Bert Westenberg och James Holm. Detta är en välskriven och väl illustrerad sammanfattning av Gathenhielms historia.

Lars Gahrn