Göteborg Wind Orchestra drar fulla hus

Fullsatt i Kronhuset och extraföreställningar! Göteborg Wind Orchestra får vara med om den ena framgången efter den andra. Hårt och målinriktat arbete ger utdelning i stora framgångar. Fredagen den 8 november 2019 var temat för kvällen ”Tidernas Filmmusik!” Jag har aldrig tidigare varit med om så mycket folk och så livligt samspråk i varje vrå av Kronhuset.

Jerker – ”en show i showen”

Jerker Johansson ledde kvällens konsert både som dirigent och mycket trevlig programledare. Foto: Lars Gahrn.

Filmmusik är ofta av hög kvalitet för att ge ökad uttryckskraft åt filmerna. Filmskaparna är ofta kräsna och vill ha endast den bästa musiken. Den, som minns filmerna, vill ofta återuppleva filmmusiken. Dessa konserter visar, att filmmusiken lever sitt eget liv, skilt från filmerna. Oväntat många i publiken visade sig ha sett filmerna. Själv märkte jag snart, att jag i stort sett inte hade sett en enda film, men jag kände till de flesta genom tidningsartiklar. Endast några av de äldsta hade jag sett, för länge sedan. Det räcker dock med lite allmän bakgrundskunskap, för att musiken skulle ge ett slags djupupplevelse. Dirigent för aftonen var Jerker Johansson, som var både uppspelt och avspänd. Han dirigerade, berättade och skämtade om vartannat, lyfte armarna uppåt och hoppade ibland. ”Jerker är en show i showen”, sade Leif Lundin träffande, när vi talades vid mellanakten. Åhörarna var med på noterna. (Lägg märke till vitsen!) Stämningen blev glad och hög. Fullsatt var det i salen. Egentligen skulle jag inte ha fått plats där, men Leif Lundin, som är vänföreningens ordförande, hade delat ut två fribiljetter och fått återbud på den ena. Jag fick ta över denna lediga plats.

Ändring i programmet

Kronhuset enligt en gammal vykortsbild.

Fullt var det i Kronhuset, och fullt kommer det att bli i Domkyrkan. Göteborg Wind Orchestra tillsammans med sångare och andra musiker ger varje år julkonserter i Domkyrkan. I kyrkorummet får man ta in 600 åhörare. Där blir fullt, och man gör klokt i att köpa biljetter långt i förväg. Göteborg Wind Orchestra har en bred repertoar, och man har mycket att välja mellan. Jerker Johansson inledde konserten med att framföra sin förhoppning, att vi inte hade läst programmet. Om vi hade läst programmet, fann han tröst i att veta, att de flesta av oss var så gamla, att vi ändå borde ha glömt vad vi hade läst. Bakgrunden till detta är, att programmet hade ändrats efter tryckningen. Man hade mycket att välja mellan, och i sista stund stannade man för ett par andra stycken än de, som fanns med i programmet. (Han ändrade även sin utsaga om åhörarnas ålder, när han såg många ungdomliga ansikten i publiken.)

Nyskapande inom traditionens ramar

Jerker Johansson lyckades få med sig även publiken i konserten. Ett äkta par ur publiken fick visa, hur de reagerade på olika slags musik.

Filmmusik är inte något nytt för Göteborg Wind Orchestra. År 2007 utgav man en cd-skiva med filmmusik av John Williams: GöteborgsMusiken/Alexander Hanson: Filmfavoriter av John Williams (Naxos, DDD 8.570386, 2007). Denna skiva fanns framme på försäljningsdisken denna afton, och många exemplar såldes. USA och Hollywood är som bekant mycket stora inom filmens värld. De flesta av filmmusikens komponister var också mycket riktigt amerikaner, flera av dem med efternamn som klingade italienskt. När man lyssnade till deras musik, förstod man snart varför Göteborg Wind Orchestra gärna spelar den. Amerikanerna har – i motsats till svenska kompositörer – ingenting emot att ta efter äldre musikstilar, snarare tvärtom. De vill inte till varje pris vara originella och nyskapande. Därför klingar musikstyckena ofta bekant. Därför blir filmmusiken också ofta omtyckt. En av kompositörena var Scott Bradley, som skrev musiken till Tom och Jerry-filmerna (inalles omkring 150). Han tog efter alla musikstilar och blandade dem friskt och obesvärat.

Stämning inför rätta

Även flöjtisten Göran Marcusson framträdde som kunnig, insiktsfull och skämtsam konferencier. (Bild från orkesterns hemsida.)

Jerker Johansson var inte ensam konferencier denna kväll. Även flöjtisten Göran Marcusson är bra på att berätta kunnigt, insiktsfullt och skämtsamt. Han berättade om komponisten Howard Shore, som har skrivit musiken till Sagan om ringen. Eftersom Shore bodde i USA, där det är mycket vanligare än i Sverige att folk stämmer varandra inför rätta, blev Shore ofta stämd av kompositörer, som anklagade honom för att ha stulit deras melodier. ”De hade säkerligen många gånger rätt”, sade Göran Marcusson. ”En kompositör, som mycket väl kunde ha stämt honom, var Richard Wagner. Från honom har Shore lånat även sättet att arbeta med återkommande teman, också teman, som är förknippade med särskilda städer och platser. Lyckligtvis – från Shores synvinkel – var Wagner dock sedan länge död, när Shore började komponera.”

Det drar på instrumenten!

Jerker Johansson blomsterhyllades av vänföreningen.

Somliga kompositörer har blivit mycket kända. Göteborg Wind Orchestra har ägnat John Williams en hel cd-skiva. Nino Rota har skrivit musiken till Gudfadern. Jonas Larsson spelade ett kärlekstema på trumpet ur denna film. Hans trumpetsolo var en av aftonens höjdpunkter. Charlie Chaplin var mångsidig och skrev även filmmusiken till sina filmer. ”Smile” har blivit ett klassiskt stycke och spelades även denna kväll. Däremot fanns bara en svensk bland kompositörerna, nämligen Jules Sylvain, som skrev musik till 148 filmer och hade omkring 30 pseudonymer. Han var företrädd med en enda melodi, nämligen signaturen till SF-journalen. Stämmingen steg under kvällen och även värmen. I mellanakten öppnades alla dörrar för att få in frisk luft. Efter en stund gick en funktionär fram och stängde dörrarna på långsidorna. ”Varför stänger du?” frågade jag. ”Det är inte bra, om det drar på instrumenten. De kan bli ostämda.” – ”Vad säger du? Men förr i världen spelade musikkårerna ju utomhus i all slags väder.” – ”Ja, men då lät det väl som det lät, också. Kanske är det så, att de hastiga temperaturväxlingarna är värst.” Jag frågade Dan van Ginhoven, om draget verkligen kunde ha någon större betydelse. Han svarade: ”Blåsinstrumentens material påverkas av den varma och fuktiga (träblås) utandningsluften. Skillnaden mellan väl stämda och harmoniska instrument och det som låter falskt är minimal.  Instrumenten är tillverkade för att vara varma och fuktiga.” Samma fråga ställde jag till Ulf Ripa, som svarade: ”Mässingsinstrument är rent generellt robusta. Intonationen kan kritiskt påverkas av temperaturväxlingar. Skräckexempel är om instrumentet ligger i bagaget i bilen en längre tid och man sedan tar det inomhus för att spela. Temperaturskillnaden skapar förändring av rörlängd och därmed tonhöjd. Motsvarande problem uppstår, om det blir allt varmare i lokalen under spelandets gång. En annan egenhet är ansamlingen av kondens inne i instrumentets alla vindlingar. Med jämna mellanrum måste man som brassmusiker ’tömma’ genom att öppna vattenventiler och dra ur byglar. Om man inte gör det, störs tonbildningen av ett fult ’kluckande’. (Hur det förhåller sig med klarinett och saxofon, lämnar jag därhän, eftersom de tillhör kategorin träblåsinstrument.)” Sammanfattningsvis: Temperaturväxlingar har betydelse, men den är liten. Vi kan förutsätta, att Göteborg Wind Orchestras instrument inte tog någon skada den kvällen heller.

Filmmusik med lägre ljudstyrka

Kanske märktes smärre dissonanser inte förr, när man spelade utomhus under dåliga akustiska förhållanden. Smärre dissonanser kanske drunknade i bakgrundsbruset. Här i Kronhuset är akustiken god. När orkestern spelar marscher, blir ljudet ibland närmast besvärande högt, men under kvällen med filmmusik var ljudnivån nästan genomgående lagom. Tydligen är marschmusiken vad gäller ljudstyrka avpassad för att höras utomhus, medan filmmusiken är avpassad för lokaler, där den ljuder ostörd. Kvällen var mycket lyckad. Vänföreningen delade ut mycket välförtjänta blombuketter. Jerker Johansson fick en. Jag ville fotografera honom med blommorna för att få med en färgklick. Han var dock litet betänksam. ”Folk kan ju tro, att jag skall gifta mig.” Så är alltså inte fallet. Ni behöver inte skicka bröllopspresenter till honom, men skicka gärna några uppskattande ord till honom och övriga orkestermedlemmar. De är värda allt beröm.

Lars Gahrn

Emigranthistoria på omväxlande kulturdagar

Från Göteborgs centralstation ledde ett rep fram till Sillgatan (nuvarande Postgatan), för att emigranterna skulle veta vart de skulle ta vägen. Postgatan, som då kallades Sillgatan, var Göteborgs emigrantgata.

Emigranternas gata

Konstnären Lars Gillis har skildrat Postgatans emigranthistoria i bild. Foto: Lars Gahrn.

Här fanns emigrantagenturerna, här fanns emigranthärbärgena, klädaffärer, livsmedelsaffärer och mycket annat, som emigranterna behövde. Numera minner ingenting om denna omfattande verksamhet mer än en stor väggmålning i en portgång. Konstnären Lars Gillis har i sen tid här målat scener ur gatans emigranthistoria. Skall man komma in i denna portgång, måste man dock låsa upp en gallergrind. Postgatans emigranthistoria känns både bokstavligen och bildligt avlägsen. Kommer man in i portgången, får man dock veta mycket. Lars Gillis har fångat det mesta på bild. Här finns också åtskilligt av beskrivande text. I portgången finns Göteborgs emigranthistoria i ett nötskal.

Skådespel i det fria

En livfull företrädare för Hvita Stjernlinien (Anette Sundqvist).

Historieverket, som arbetar för att lyfta fram Västsveriges kulturhistoria, arbetar dock för att lyfta fram även denna historia. Man samarbetar nära med Higab, som är med i spelet med sina fastigheter och med sina andra resurser. Under fyra dagar, 22-25 augusti 2019, visades kultur av olika slag under samlingsnamnet: ”En brokig historia”, Kulturdagar i Västra Nordstan. Dit hörde även emigranternas historia. Tre skådespelare berättade livfullt om ett par emigrantöden, som de åskådliggjorde under sitt samspel eller sina tal till åskådarna. De bärande rollerna spelades av Anette Sundqvist och Franck Olofsson. För regin stod Isabel Lagos. Skådespelets namn var: ”Emigranternas Väg – Mari och Gilbert”. Man speglade emigranthistorien genom två emigrantöden. Gilbert reser först, medan Mari är kvar i Göteborg som agent för Hvita Stjernlinjen.

Bondfångare och ficktjuvar

Gilbert (Franck Olofsson) emigrerade före sin fästmö.

Hon hade rest till Göteborg med reskassa på fickan, men där hade ficktjuvar tagit hennes pengar. Antalet bondfångare, som drogs till emigranterna, var stort. För att få ihop en ny reskassa arbetar hon nu som agent för Hvita Stjernlinjen. Slutligen har hon nått sitt mål och tar på sig finkläder, beredd att stiga ombord på ett Amerikafartyg vid Skeppsbron. Skådespelet består av olika scener, som utspelar sig under en vandring från Östra Hamngatan utefter hela Postgatan ända fram till Skeppsbron vid älven. Hela Östra Nordstan har rivits och ersatts med ett köpcentrum. Västra Nordstan har klarat sig bättre, men under en sådan vandring märker man snart, att det är långt emellan de hus, som var med på emigranternas tid. Vi hoppas, att man är varsammare i framtiden än hittills. De båda människoödena är uppdiktade, men i denna friluftsteater lyckades man på ett lättillgängligt och medryckande sätt spegla viktiga delar av svensk emigrationshistoria.

Tornvandring

Mari är redo att gå ombord på emigrantångaren.

Mycket annat hände under kulturdagarna. Anna Jolfors visade runt och berättade i Gunnar Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus. Tyska kyrkan eller Kristine kyrka var öppen, och besökarna hade möjlighet att komma upp i det 59 meter höga tornet. Denna möjlighet drog så mycket folk, att den snälle och vänlige prästen, som var ciceron under tornvandringen, såg en smula bekymrad ut, när grupperna på något sätt svällde i antal och blev så stora, att han inte kunde ta med alla upp i tornet. Domkyrkoförsamlingen har tidigare anordnat visningar i domkyrkans torn, och nu var tiden kommen för Kristine kyrka. Att döma av framgången bör man fortsätta med dessa tornbestigningar. Andra församlingar ute i stiftet har all anledning att ta efter.

Karolinerna tågar fram

Karolinerna arbetar med laddstakarna. Lägg märke till de minsta karolinerna i bakgrunden!

Göteborg var före 1807 en starkt befäst stad med ett eget garnisonsregemente. Man såg ofta marscherande trupper i staden. Detta kunde man återigen uppleva under kulturdagarna tack vare Kungliga Elfsborgs Regementes Caroliner, som hade med sig fältkanoner och sköt salut över Stora Hamnkanalen vid Lejonbron. Karolinerna visade upp tidsenlig exercis på Kronhusgården. Själv kunde jag inte vara med överallt. Jag missade tyvärr en clownföreställning med den argentinska artisten Caracola och hisnande lindans på Kronhusgården med Campagnia Autoportante. Man kunde också vara med om en musikalisk vandring med sånger ur Mozarts opera Trollflöjten. Vandringen gick fram på Nedre Kvarnbergsgatan och Postgatan. Man kan alltså inte klaga över brist på omväxling!

”Livemåleri”

De yngsta karolinerna var mycket unga.

På samma gator bjöds gatuteater med titeln ”Bröd och skådespel!” Teatervagnen gav gatuteater utanför ”Comediehuset” från 1780-talet på Postgatan 10A. Anette Sundqvist och Isabel Lagos hade skissat fram detta framträdande. På Kämpebron ägnade sig konstnärerna Teto Lagos och Eva Wirén åt ”livemåleri”. Alla intresserade kunde se deras konstverk växa fram. Slutligen stod även karolinerna för viss teater. ”Per skrivare” (även känd som Per Persson) framträdde som sårad soldat med armen i band. Han berättade för en annan karolin om hur Älvsborgs fästning hade belägrats av den danske amiralen Tordenskiold men trots allt hade lyckats avslå den danska flottans anfall. Själv hade han blivit sårad i striden och gick nu med armen i band. Efter föreställningen sade han skämtande, att han hade varit konvalescent i 300 år. Tre århundraden har nämligen förflutit sedan den danska flottans anfall. Värre än så var det inte med konvalescensen.

Lars Gahrn

En omtalad rådhustillbyggnad

En funktionalistisk byggnadskropp vid Göteborgs förnämaste torg var något förfärligt år 1936. Detta år var Gunnar Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus klar. Stridens vågor gick höga. Huset väcker både avsmak och avsky ännu i våra dagar, fastän Asplund på senare år har blivit geniförklarad.

Funkis utmanar

Gamla rådhuset ses i bakgrunden till vänster och Asplunds tillbyggnad till höger. För att i någon mån mildra anblicken av den sistnämnda byggnadskroppen har jag valt en bild med Hemvärnets musikkår i förgrunden. Foto: Lars Gahrn.

Själv växlar jag mellan avsmak och avsky, allt efter sinnesstämningen och dagsformen, fastän jag tyvärr är van vid funkis. På detta ställe har man emellertid byggt funkislådan mellan två klassicistiska byggnader av äldre märke. Funkislådan passar inte alls in i omgivningen. Den ser ut att vara byggd enbart för att väcka uppmärksamhet, bryta av mot omgivningen och närmast ta avstånd från äldre byggnadsstilar. Man kommer inte ifrån misstanken, att arkitekten har velat störa, utmana och reta. Onekligen har han lyckats med både det ena och det andra. År 1982 blev denna funkislåda byggnadsminne, och inte ens här i Göteborg, där alla byggnader förr eller senare rivs eller åtminstone länge hotas av rivning, kan vi därför hoppas, att någon barmhärtig rivningsfirma befriar oss från denna åsyn.

Historieverket öppnar kulturbyggnader

Anna Jolfors, en kunnig och trevlig ciceron.

Asplunds rådhustillbyggnad har – inte minst tack vare avståndstagandena – blivit känd, omtalad och även uppskattad. Företaget Historieverket tillgängliggör historiska byggnader i Västsverige och visar dem för allmänheten. Historieverket gör en stor insats genom att på detta sätt lyfta fram västsvenska byggnader. Man ordnar visningar även inne i Asplunds rådhustillbyggnad. Fredagen den 2 augusti stod jag där. Invändigt har huset nämligen åtskilliga kvaliteter, som inte ens jag kan förneka, och om man är inne i byggnaden, ser man ju inte fasaden mot Gustav Adolfs Torg. Guide för dagen var Anna Jolfors, som ofta dyker upp i sådana sammanhang.

Anna Jolfors guidar

Hallen i Asplunds tillbyggnad är ljus och luftig.

Hon är intresserad av västsvensk historia, har en omfattande allmänbildning inom kulturhistoria och västsvensk lokalhistoria, forskar kring släkten Dickson och har ett omfattande nätverk inom både kulturvärlden och andra världar. Hon kan därför förväntas dyka upp här och var, väl påläst, mycket allmänbildad. Är hon ciceron för dagen, får man helt enkelt en bra visning. Inne i rådhuset känner man igen sig, även om man inte har varit där förut. Asplunds stil har blivit efterbildad av andra, och givetvis har han i sin tur tagit efter andra arkitekter. Rådhuset i Århus (invigt 1941) är på många sätt likt tillbyggnaden i Göteborg. Detta hus nämns ofta av besökare och sakkunniga. Själv slogs jag av likheterna mellan Asplunds rådhustillbyggnad och Mölndals stadshus (färdigt 1960-1961). I detta fall har Göteborg varit först, och Mölndal har följt efter. Det mest påfallande draget är i båda fallen en väldig hall, som går genom alla våningar (utom källaren), från markplanet och upp till taket. Tack vare denna stora hall kommer mycket ljus in i byggnaden. Detta gäller i synnerhet rådhustillbyggnaden i Göteborg. Gamla och nya rådhuset består av fyra sammanhängande byggnadslängor kring en öppen gård. Hallens vägg mot denna gård är en stor glasvägg, som låter solljuset flöda in och ger hallen ett ljust och luftigt uttryck.

En ljus och luftig hall

För att inte ta bort mer ljus än nödvändigt finns bara golv men inte väggar åt glasväggen till.

Till detta bidrar väggbeklädnaden av ljust askträ. Med åren har träet blivit mörkare, men här är inte desto mindre mycket ljust. Golvbeläggningen både i hallen och på den öppna gården består av Ekebergsmarmor i plattor. Marmorn, som ligger under öppen himmel, har med åren blivit mörkare än de plattor, som ligger inomhus i hallen. Åt glasväggen till finns grova järnbalkar som pelare. De har klätts med Alpanmarmor, ett slags konstmassa, som också den ger ett ljust intryck. Framför glasväggen mot gården saknas tjänsterum med väggar, som skulle ha tagit bort ljus. Dock finns på andra våning ett golv med balustrader mot hallen till. Häruppe fanns en restaurang tidigare. Anna Jolfors har själv ätit där någon gång kring 2001. Upp till denna plattform i andra våning leder en bred trappa med många låga och mycket djupa trappsteg. Den är lätt att gå i, men om man går och bär på pärmar och allsköns handlingar, kan man lätt trampa fel och snubbla, berättar Anna Jolfors.

Hall för syns skull

Trappan upp till andra våning är behaglig att gå i och kan användas även för skidåkning (som dock torde vara förbjuden).

Den stora hallen är till för att ge ljus och rymd, men man har inte någon nytta av den. På 1950-talet kom förslaget upp, att man skulle bygga ett hus inuti huset, alltså inuti hallen, och på detta sätt utnyttja utrymmet bättre. ”I våra dagar är vi tacksamma för att detta förslag inte förverkligades”, tillade Anna Jolfors. Stadshushallen i Mölndal byggdes för att kunna tjäna som konsertlokal, men här i rådhuset har man aldrig konserterat. Däremot kan man ha mottagningar och avtackningar här. Annelie Hulthén blev avtackad här i hallen. Två telefonkiosker har lyckats överleva i hallen, kanske därför att även de är ritade av den geniförklarade Asplund. Ibland avhandlade tingsrätten kändismål, som bevakades av journalister. Då kunde tidningsfolket stå i kö för att ringa in sina artiklar till sina tidningar.

Skidåkning i trappan

Hissen skulle ge fullständig insyn, men damerna protesterade, och hisskorgens nederdel stängdes av för insyn.

Rådhuset har tre våningar och försågs därför med något så modernt som hiss. Hissen går i ett glasschakt, som ger full insyn. Även hisskorgen skulle ha varit inglasad uppifrån och ned, men tingsrättens damer tyckte inte, att det var lämpligt att folk skulle kunna se in under deras kjolar, när damerna hade kommit upp i vädret med hisskorgen. Därför är hisskorgen inklädd med trä längst ned. Inför tingsrättens damer måste även den store Asplund böja sig. Från andra våning leder ”Luciatrappan” upp till tredje våning. Tingsrättens Lucia kom nämligen ned från tredje våningen i denna trappa. Mera anmärkningsvärt är däremot, att man har sett skidåkare i den redan omtalade trappan mellan första och andra våningen. De låga och djupa trappstegen gjorde trappan lämplig för utförsåkning under glada och kanske något vilda personalfester.

Bibeln låg framme

I domssalen skulle de anklagade sitta lågt och obekvämt på en bänk utan ryggstöd.

Under rundvandringen kom vi också in i några rum, framför allt tingssalen. Här hade Asplund ritat en låg bänk utan ryggstöd åt den åklagade eller de åklagade. Rättens ledamöter satt dock högre i bekväma stolar, liksom åskådarna. Framför domarens plats finns en uppfälld klaff, där Bibeln skulle ligga. År 1976 beslöt man, att Bibeln skulle tas bort ur Sveriges domstolar. Därför har Sven Hagnell, Historieverkets huvudman, tagit dit sin familjebibel. I väggen bakom stolarna för rättens ledamöter finns en dörr, som leder in i en korridor, där man kan komma in i ett tvättrum. Liksom fordom Pontus Pilatus kan domaren här ”två” (det vill säga tvätta) sina händer före och kanske ännu hellre efter sittningen. Toalettstol saknas däremot. Rättens ledamöter förutsattes tydligen inte ha några naturbehov, åtminstone inte i rådhuset.

Många gifter sig i huset

Sittande flicka av Gerhard Henning är ett vackert konstverk, men vad gör hon i ett rådhus? I denna artikel får du tänkbara svar.

Vi fick komma in även i Sjöfartssalen, där sjörätten sammanträdde. Här finns en skeppsmodell av ett segelfartyg. Väggarna har blivit klädda med Hondurasmahogny, ett mörkt träslag, som har ljusnat med åren. Anna Jolfors fällde ner en klaff i väggen, och bakom denna klaff var mahognyn betydligt mörkare. Ljuset har blekt träet. Allt detta är nu historia. År 2010 flyttade tingsrätten till nybyggda lokaler vid polishuset och Ullevi. Här ägnar man sig åt stordrift i fråga om ordningsmakt och rättskipning. Detta område kallas vitsigt ”målområdet”. År 2014 flyttade kommunstyrelsen in i rådhuset. Fortfarande kan man dock gifta sig borgerligt i byggnaden. Anna Jolfors arbetar som värdinna vid dessa vigslar, som expedieras snabbt i den gamla tingssalen. De anklagades låga bänk passar bra för barnen att sitta på. Man brukar inte upplysa brudparet om att brottslingar tidigare dömts i denna sal. Sådana underrättelser skulle kanske grumla den uppsluppna stämningen. Ett förhållande är dock likadant nu som förr: alla infinner sig inte i salen. Många åklagade fann för gott att hålla sig undan, och varje gång man viger folk här uteblir åtminstone något brudpar. Ingen får veta varför brudparen inte kommer. De bara uteblir.

”Sittande flicka”

Nej, den store Asplund har inte designat denna brevlåda, fastän han har ritat möbler och annan inredning i huset. Någon har skämtat med den store Asplunds stora storhet.

Förr vigdes brudparen i den gamla delen av rådhuset, där en korridor kallas för ”brudgången”, men nu har de flyttats över till Asplunds modernare skapelse. Verksamheterna förändras, men huset är kvar. Den stora gården pryds av en damm, som givetvis är fyrkantig i denna funktionalistiska omgivning. Där finns också ett springvatten. Invid dammen finns en skulptur av Gerhard Henning. Den kallas ”sittande flicka” och visar en kraftigt byggd och helt naken kvinna, som sitter på marken. Vad har nu denna skulptur med en rådhusrätt att göra? Så har man frågat sig, och enligt Anna Jolfors har man givetvis vitsat. Man har sagt, att flickan avbildar ”sittande rätt”. Själv skulle jag vilja påstå, att hon föreställer ”den nakna sanningen”, som ju rätten skall ta fram. Numera finns rätten som sagt inom ”målområdet”, men brudpar vigs fortfarande i huset. Mot denna bakgrund vågar man kanske föreslå, att den sittande flickan vid dammen får föreställa en brud före eller efter brudbadet. Enligt gammal sed skall en brud bada före vigseln. Detsamma lär gälla även brudgummen. Skulpturen är tyvärr gjuten i betong eller någon annan billigare konstmassa. Den har därför börjat vittra, fastän man brukar sätta ett litet tak över henne under vintern. Kanske skulle man därför kunna säga, att hon är en ”vittra”, men ett skogsrå passar inte särskilt bra här mitt inne i rikets andra stad. Bättre vits efterlyses och skall nog komma, då denna blogg har många ”vittra läsare”.

Skämt med brevlåda

Däremot har Asplund ritat dessa ljusa och lätta korgstolar. Så ville han att möbler skulle se ut.

Jag är inte ensam om att skämta. Vid receptionen finns en brevlåda, där man skall lämna tillbaka sina besökarbrickor. På den står: Design G Asplund. ”Det där stämmer nog inte”, sade Anna Jolfors. ”Det är nog vaktmästaren som har skojat lite grann.” Någon hade skämtat litet med den store Asplunds stora storhet. I Sverige har arkitekter svårt att bli stora namn, men han har lyckats, dels genom att rita i modern och god stil, dels genom att utmana. Det gäller att utmana förlorarna, om man skall lyckas. Funktionalismens företrädare och inte klassicismens hade framtiden för sig. Asplund hade satsat på rätt häst och kom därför att hyllas som en stor föregångsman. Att han var en stor arkitekt med stilkänsla erkänner även jag, men vid Gustav Adolfs Torg passar hans funktionalism helt enkelt inte in. Stilbrytningen är förfärlig.

Läs vidare

En utförlig redogörelse för denna byggnad finns i skriften: ”Göteborgs rådhus: Om- och tillbyggnad 1935-1937: Berättelse avgiven av rådhusbyggnadskommittén år 1938.” Gbg 1939 (74 rikt illustrerade sidor). Tyvärr är alla bilder svart-vita, vilket gör att man inte får något begrepp om ljuset och luftigheten i byggnaden.

Lars Gahrn

Kanonkulorna kom som Guds straff

Älvsborgs fästning på den svallande Älvsborgsfjorden. Vykortsbild.

År 1719 höll Tordenskiolds dansk-norska flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Många fruktade att fästningen skulle falla, men tack vare garnisonens tapperhet och uthållighet gav fienden upp. Älvsborg var räddat. Därmed hade även Göteborg klarat sig. Man var stolt över denna bedrift och lät därför fiendens kanonkulor sitta kvar i kanontornets murar. Där sitter de än i dag. De skall erinra om garnisonens tapperhet och mana andra att på samma sätt vara tappra och uthålliga.

Kortspel på läktaren

Kanontornet på Älvsborgs fästning. På väggen sitter ännu kanonkulor kvar sedan belägringen 1719. Foto: Lars Gahrn.

Det kunde emellertid inte hjälpas, att folk i allmänhet ofta tolkade kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad som var avsett. Människorna på den tiden var vana att tolka alla slags hemsökelser och olyckor som Guds straff över människornas synder. Vilka synder kunde då fästningens tappra försvarare tänkas ha begått? Kanonkulan i fästningskyrkans vägg har tilldragit sig stor uppmärksamhet: ”En sägen berättar att några soldater satt på läktaren och spelade kort. Kulan skulle ha slagit av benet på en av mannarna. Detta tog prästen som ett strafftecken för det då rådande ofoget att spela kort i kyrkan.” (Kanonkulan i kyrkväggen, artikel i Göteborgs-Posten 4/7 1984.) Jag betvivlar, att några soldater satt och spelade kort under pågående beskjutning av fästningen. De hade nog fullt upp med att betjäna kanonerna. Däremot kan man mycket väl tänka sig, att soldater har spelat kort här uppe på läktaren under gudstjänsten. Prästen såg dem inte nerifrån altaret, och befälen hade förmodligen de bättre platserna nere i kyrkan. De bakre platserna på läktaren var ståplatser, och då kunde det nog vara frestande att obemärkt sätta sig på golvet och dra fram kortleken.

Kungaporträttet satt över krucifixet

Satt mannarna kanske och spelade kort häruppe på kyrkläktaren? I varje fall gjorde de nog inte så under själva belägringen.

Vad gäller kanonkulorna i ytterväggen har arkivarien och filosofie licentiaten J.B.L.D. Strömberg hört en märklig förklaring: ”Mina associationer om Nya Älvsborg är annars mest knutna till att Karl XII var ofin nog att hänga sitt eget porträtt ovanför krucifixet, vilket enligt någon guidad beskrivning skulle ha uppväckt vrede uppifrån himlahöjden, så att fästningens vägg blev tapetserad med fastnaglade kanonkulor.” Karl XII:s porträtt hänger ovanför altaruppsatsen, som innehåller en bild av Kristus på korset. Många har under årens lopp uppmärksammat, att kungens porträtt sitter högre upp än altaret, men hopkopplingen av konungens porträtt med kanonkulorna måste sägas vara mycket säregen. Altaret och krucifixet sitter lagom högt upp för att gudstjänstdeltagarna skall ha dem för ögonen, men konungens målning undgår nog många. Den sitter helt enkelt alltför högt upp. Trots allt har nog Frälsaren en bättre plats än kungen, men å andra sidan är det ju inte riktigt passande, att kungen är högre uppsatt än Frälsaren. Många har under årens lopp anmärkt på detta. Folket på läktaren såg dock konungens bild bättre, under förutsättning att mannarna inte hade satt sig ned på golvet för att spela kort i skydd av läktarbarriären! Som sagt, kulturminnen kan användas till mycket. De har använts som maning att inte sätta människor högre än Gud, och de har använts som varning mot kortspel. Har inte kanonkulorna någon nutida sedelärande innebörd? Fler uppmanas att höra av sig!

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Lars Gahrn

På Nya Älvsborg vårdas krigsskadorna omsorgsfullt

”Dessa kanonkulor måste ha murats fast i fasaden!” Den slutsatsen drog Niklas Krantz inför kanontornet på Älvsborgs fästning. Fasaden mot nordväst är fullprickad av kanonkulor från det danska anfallet och belägringen 1719. ”Ja, det är tydligt, att man har fäst kanonkulorna med murbruk, för att de skall sitta säkert och inte ramla ut”, svarade jag.

Svartmålade kulor i skär fasad

Tornets vägg är prickig av kanonkulor, som sitter kvar sedan 1719. Foto: Lars Gahrn.

Dessa kanonkulor hade mycket väl kunnat plockas ut ur fasaden. De hade kanske kunnat återanvändas. I varje fall hade järnet kunnat tas till vara och smältas ned på nytt. I stället har man låtit dem sitta kvar och fäst dem med murbruk i väggen. För att framhäva kanonkulorna har man målat dem svarta, vilket innebär, att de framträder mycket tydligt mot den skära fasaden. Man har tydligen varit mycket angelägen om att bevara och framhäva minnena från den danska belägringen 1719. Om vi går in genom porten till fästningskyrkan, som finns inne i tornet, får vi fler belägg för att man ömt och omsorgsfullt har vårdat krigsskadorna från 1719.

Kanonhål i läktaren

En kula har gjort ett hål i läktarbröstningen.

Går man in i kyrkan i kanontornet, märker man ännu tydligare detsamma. Danskarna fick in en verklig lyckträff. En kanonkula gick in genom en av kanongluggarna i kanontornet. Kulan gick igenom läktarbarriären och satte sig i en av tornets innerväggar, ovanför den ena av ingångsdörrarna. Kulan sitter kvar i väggen, omgiven och fäst av murbruk. Hålet i läktarbarriären har aldrig blivit lagat. Ännu efter snart 300 år ser man i kanonhålet det omålade virket. Dåtidens kanoner var allt annat än pricksäkra och träffsäkra. Denna kanonkula, som gick in genom en kanonglugg, var ett slumpskott eller en lyckträff. Kanske var detta den enda kanonkulan, som hade lämnat spår inomhus. Även den och alla dess spår har man varit ytterst angelägen om att bevara.

Minnen av ett tappert försvar

Kanonkulan sitter ännu kvar inne i fästningskyrkan.

Få av våra fästningar har bevarade märken efter strid, och de flesta av dem, i synnerhet de sentida, har aldrig någonsin varit i strid. Detta är en av anledningarna till, att man har varit angelägen om att bevara minnena från den danska belägringen 1719. En annan anledning är, att försvaret av fästningen sköttes både tappert och framgångsrikt. Tordenskiolds danska flotta hade överlägsen eldkraft och höll på att lägga fästningen i ruiner. Dessutom hade man några batterier på den lilla ön Aspholmen, omedelbart väster om fästningen. På Älvsborg hade man dock några fördelar. Stenfästningen gav förhållandevis gott skydd åt fästningens försvarare, men de danska flottisterna hade egentligen inte något skydd i sina örlogsskepp. Kanonkulorna från fästningen gick rakt igenom skeppssidorna. Träffsäkerheten blev större, när Älvsborgs försvarare sköt med kanon, eftersom kanonerna stod på fast mark. Flottans kanoner drabbades däremot av sjögång.

En pyramid av troféer på Bohus

Nya Älvsborg, så som Tordenskiold och hans fartygsbesättningar såg fästningen från sina skepp.

Även Bohus fästning i Kungälv försvarades framgångsrikt under en hård belägring i förhållandevis sen tid. Året var 1678. På borggårdens sydvästra del finns en ensamstående klippa. På denna fanns länge en hopsatt pyramid, som bestod av åtskilliga troféer, såsom kanoner, bomber och harnesk. ”Allt detta blev dock sålt för kronans räkning till barlast i fartyg”, berättar Adolf Tell, fästningens framstående restaurerare och historieskrivare. Det, som är fastmurat i väggarna, är mera svåråtkomligt, och dessutom har Nya Älvsborg – i motsats till Bohus fästning – aldrig övergivits och förvandlats till stenbrott. Det är beklagligt, att denna pyramid inte finns bevarad. På Bohus vårdade man alltså – liksom på Nya Älvsborg – omsorgsfullt minnena från belägringar och framgångsrika försvar.

Manande och efterföljansvärda exempel

Man såg dessa framgångsrika försvar som manande och efterföljansvärda exempel. De bevarade minnena blev ett slags tingens predikan. Kulturminnena kan ha många uppgifter. Många kom dock att tolka kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad man hade avsett. Jag skall berätta vidare om detta i nästa artikel.

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Adolf Tell, Bohus: Vägledning för besökande, Tredje utökade upplagan. Gbg 1951. (Pyramiden omtalas på sidan 49.)

Lars Gahrn

Wadman och Wadmans gjorde succé på Gunnebo

Sällan har åhörarna applåderat så ofta, så länge och så hjärtligt som när sång- och musikgruppen Wadmans framförde sånger av Johan Anders Wadman (1777-1837) på Gunnebo slott söndagen den 5 maj 2019. Stora salongen var i stort sett fullsatt. Detta var dessutom den andra av två konserter. Även den första var utsåld.

Göteborgs Bellman

Johan Anders Wadman enligt en känd porträttbild, som återgavs i hans samlade dikter.

Två av gruppens medlemmar, Tom Raspertin och Steve Eriksson, hade uppmärksammat Johan Anders Wadmans sånger och dikter och tyckte, att han hade åstadkommit ”härliga texter”. Tom Raspertin hade kommit på tanken, att Göteborg måste ha haft någon motsvarighet till Bellman. Han hade hört sig för och fått namnet Wadman som svar. För de flesta har Bellman blivit inte bara det största namnet under 1700-talet utan även det enda. Så var det givetvis inte i verkligheten. Antalet skalder och sångförfattare var stort. Det är mycket bra, att forskare på detta sätt uppmärksammar de mindre stjärnorna.

Nya melodier

I Wadmans dikter finns en musikbilaga med melodier till en del dikter. De båda forskarna fann dock dessa melodier alltför ”tråkiga” och komponerade nya melodier till de sånger, som de fastnat för. De fann, att de nya melodierna kom att likna de gamla. Melodierna var nya, men de passar bra ihop med Wadmans texter. Nya melodier till gamla texter kan lätt bli en stilblandning eller stilbrytning, men så är det inte här. De nya melodierna är emellertid något svängigare och livfullare än de gamla. Musiken har blivit snabbare och uttrycksfullare med åren.

Sällskapsbroder och protestsångare

Wadman, bild utförd med ledning av en teckning, som visar den döde skalden.

Vem var då Johan Anders Wadman? Han var en ämbetsman, som inte kom långt i karriären, huvudsakligen därför att han inte ansträngde sig. Liksom Bellman hade han vänner och beskyddare, som ordnade en eller annan befattning åt skalden. Wadman nöjde sig dock med det minsta. Det viktigaste för honom var att få ha det trevligt med sina vänner, vilket innebar att dricka och sjunga. Han hade en stark dragning till flickor, men i några dikter förklarar han, att flaskan har förtur framför flickan. (Wadman blev mycket riktigt aldrig gift.) Hans dryckenskap bör inte övervärderas. Han räknades inte som fyllerist, även om han ibland kunde vara överlastad, och han uppnådde den då höga åldern av 60 år. Han var snäll och godmodig mot sina vänner, men i vissa dikter framträder han snarast som protestsångare. Prästerna och andra misshagliga befattningshavare fick sina snärtar. (Klokt nog trycktes dessa dikter eller sånger inte under hans livstid.) Tom Raspertin brukar träffande jämföra Bellman med Taube och Wadman med Cornelis Vreeswijk.

Har Wadman besökt Gunnebo?

Wadmans byst, för närvarande uppställd i Vasaparken. Foto: Lars Gahrn.

Mycket från den tiden behöver förklaras, och mycket finns att berätta. Som historisk kommentator uppträdde museimannen Per Persson, klädd i gustaviansk uniform från Göteborgs yngre garnisonsregemente. Hans insatser var mycket uppskattade. Applåderna var långa och ihållande efter hans inhopp som gustaviansk gubben i lådan. Avslutningsvis tog han plats bland sångarna och förstärkte sången i slutrefrängerna. Konserten fick en kraftfull final. En fråga, som många ställde, var denna: Har kanske Johan Anders Wadman själv stått här i stora salongen under slutet av familjen Halls tid som ägare? Det vet vi tyvärr inte, men Christina Hall, frun i huset, var intresserad av sång och musik. Hon skrev ner roliga visor i en visbok, som jag med hjälp av många vänner har givit ut 2016. Det är mycket sannolikt, att hon både har hört talas om Wadman och har träffat den omtalade skalden och sångaren. Hon var mycket intresserad av sällskapsliv och samlade på bekantskaper.

Wadman kom sent

Wadmans, förstärkta med Per Persson, under finalen i stora salongen på Gunnebo.

Däremot är det högst ovisst, om de har träffats på Gunnebo. Detta lantställe byggdes på 1780- och 1790-talen och hade sin korta storhetstid under åren 1796-1807. Det sistnämnda året gick John Hall den yngre i konkurs. Christina Hall, hans mor, hade sin förmögenhet i behåll, men även hon kom i trångmål, eftersom hon inte kunde förvalta sina pengar och var alltför godgiven. Utan sonens pengar förföll Gunnebo snabbt. Wadman bosatte sig i Göteborg 1814 (men kan ha bott i staden även någon kortare tid dessförinnan). Han kom alltså in i bilden väl sent för att uppleva Gunnebo i dess glans. Däremot hade han många möjligheter att träffa Christina Hall i Göteborg.

En cd-skiva

Tom Raspertin sjunger.

Fler än åhörarna i Gunnebos salong har möjlighet att ta del av Wadmans sång och musik. Gruppen har givit ut en cd-skiva: Wadmans: Bland enkla och tarfliga seder: Tom Raspertin, Steve Eriksson (Timber Sound 2019). Allt som allt får vi höra 14 sånger. Steve Eriksson har skrivit musiken till elva av dem, och Tom Raspertin har skrivit musik till de övriga tre. Vi får höra glad och lagom svängig musik. Den passar utmärkt till Wadmans sånger. Befann han sig bland vänner med glaset i hand, trivdes han och gladdes. Wadman var en glad man, men även han kunde ha mörkare stunder. Allt detta kommer fram, men glädjen överväger. På Gunnebo höjde Wadmans hela tiden stämningen. Åhörarna blev upprymda och rentav glada. De sjöng med i avslutningsrefrängerna, när Wadmans och gustavianen Per Persson klämde i med ”Hej och hå, hej och hå, hej och hå!” Gruppen Wadmans består av mycket skickliga musiker. Tom Raspertin spelar trummor och vid behov även munspel och sked. Tidigare hade han spelat med hornskedar, men dem lär han ha spräckt under något livligt musikstycke, och nu har han metallskedar från senare tider. Steve Eriksson spelar akustisk gitarr. Bengt Nestor har basfiol och Dan Helgesen keyboard. När alla spelar ut och klämmer i, stiger stämningen. Ljudet blir kraftfullt, och åhörarna rycks med. Nackdelen är, att Wadmans texter kan vara svåra att uppfatta ibland. De lär dock vara utlagda på nätet, vilket innebär att åhörarna kan ha dem framför sig i sina mobiler, om så önskas. Den möjligheten förelåg inte på Wadmans tid.

Wadman – en självständig man

Per Persson i Göteborgs yngre garnisonsregementes uniform.

Visst har Wadman mycket att ge oss, som lever två århundraden senare. Vem behöver inte glädje? Dessutom hade han modet att vara sig själv. Tidsströmningarna betydde mycket litet för honom. Han levde under romantiken men blev aldrig någon romantiker. Hans sentida skaldebröder skrev om själarnas himmelska kärlek. Wadman diktade om kropparnas jordiska lustar. Hans samtida var helt eller halvt andliga. Somliga var prästvigda. Wadman ägnade sig åt ett ständigt krypskytte mot kyrka och prästerskap. Gud trodde han på, men med detta var det nog. Romantikerna ägnade sig åt natursvärmerier, men Wadman trivdes bäst i staden bland glada dryckesbröder. Wadman är alltid självständig. Därför känns hans dikter alltid äkta.

Många visor

När man bläddrar i Wadmans dikter, undrar man: Hur många av dessa sjöngs? Wadman själv var sångare. Jag skulle därför tro, att väldigt många sjöngs till kända melodier. Lars Wivallius, Lasse Lucidor och Johan Runius skrev många visor, men melodierna gick förlorade. Först i vår tid har Martin Bagge och hans medhjälpare lyckats spåra melodierna eller finna användbara melodier åt dikterna. Något liknande torde ha hänt även med Wadmans visskatt. Innan skivor, grammofoner och radio fanns, sjöng man mycket inom sällskapslivet. Musik- och sånggruppen Wadmans låter oss med andra ord uppleva Wadmans dikter så som de skulle upplevas: framförda med sång och musik.

Lars Gahrn

1923 – det stora året för busstrafiken

På välkomstbanketten för nobelpristagaren Albert Einstein dök hans dödsfiende Paul Weyland upp som kypare. Weyland hade strött gift över Einsteins portion. Hur gick det för Einstein? undrar man oroligt. Detta giftmord eller försök till giftmord måste ha blivit en förfärlig kriminalhistoria i Göteborg under den stora utställningen 1923!

Lindomebussen

Här ses en av de första bussarna på linjen Mölndal-Göteborg (över Toltorpsdalen). De började gå 1923, som var ett stort år för busstrafiken. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Den unga journalisten Ellen Grönblad och hennes vän, detektivkonstapeln Nils Gunnarsson, är dock Weyland på spåren. Även de dyker upp som servitörer. De lyckas förhindra giftmordet genom att spilla vin över portionen. (Då måste den bytas ut.) Weyland försöker fly – med Lindomebussen. Äntligen kommer våra trakter med igen. Marie Hermanson skriver: ”Chauffören var en företagsam karl som drev en liten lastbilsrörelse i Hällesåker. Inför utställningen hade han, liksom många andra företagsamma karlar, ansökt om tillstånd för omnibusstrafik. Han hade skaffat sig en buss med plats för sexton personer och körde nu flera turer om dagen mellan Göteborg, Mölndal, Lindome och Hällesåker. Det hade blivit en lönsam verksamhet. Med sina restauranger och dansställen hade utställningen blivit ett nytt nöjescentrum och många hade löst säsongskort och åkte dit regelbundet.” Detektivkonstapeln och andra poliser förföljer dock Lindomebussen i bil. Jakten borde ha blivit kort, men när bussen hade passerat järnvägen, gick bommarna ned. Poliserna måste invänta ”ett godståg med ett oändligt antal vagnar” innan de kunde komma vidare. Privatbilen, som detektivkonstapeln Nils Gunnarsson åker i, kör om bussen och blockerar vägen. Bussen stannar. Gunnarsson går in med dragen tjänstepistol. Han säger åt Weyland att gå ut. Brottslingen försvinner dock in i bussen, häller ut bensin ur reservdunken, antänder bensinen och hoppar ut ur bussen. I förvirringen flyr han undan (men grips litet senare).

Genombrott för bussar

Marie Hermanson har skrivit en fängslande och väl underbyggd roman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Enligt henne själv berodde det dock mer på tur än på skicklighet att uppgifterna om Lindomebussen blev riktiga. Foto: Emelie Asplund.

Först när jag sammanfattar på detta vis, inser jag vilken förfärlig rövarhistoria detta är. Ingen försökte mörda Einstein i Sverige. Weyland var visserligen vetenskapskritiker och bedragare, men han var inte någon mördare och bussbrännare. Skildringen är hämtad ur en sentida detektivroman och har inte utspelat sig i verkligheten. Romanen har skrivits av Marie Hermanson och heter ”Den stora utställningen” (Albert Bonniers Förlag, 2018). Författarinnan berättar dock så skickligt, att hennes skildring blir spännande och trovärdig (innan eftertanken slår till). De uppdiktade händelserna förhöjer spänningen och ger boken en dramatisk höjdpunkt. Till trovärdigheten bidrar, att hon har läst på om tidens historia och inhämtat så mycket som möjligt om den stora utställningen. Hon har också rätt vad gäller bussarna. År 1923 fick Lindome buss till Göteborg. År 1923 fick Kållered buss till Göteborg. År 1923 fick även Mölndal buss till Göteborg. Inom de områden, som skulle bli Mölndals kommun (nu Mölndals stad), tillkom alltså under 1923 tre olika bussföretag. Västsverige gick starkt framåt under början av 1900-talet, och den stora utställningen var givetvis en bidragande orsak till uppsvinget. År 1924 fick Mölnlycke en busslinje till Göteborg, och intressant nog skulle även denna linje ha startat år 1923, men länsstyrelsen godkände inte det inköpta fordonet. (Se Hjalmar Persson, Rådaboken, 1945, s. 101–102.) Åren närmast efter första världskriget innebar ett genombrott för bilismen. Då var det mycket vanligt, att folk från de högsta kretsarna gick över från häst och vagn till automobil. Som synes tycks något liknande gälla för bussar. En järnvägsövergång omtalas i detektivromanen. Med tanke på bussarnas väg måste det ha varit järnvägsövergången vid Åbro. Författarinnan är mycket bra påläst. Hon hävdar dock själv, att det var fråga om mer tur än skicklighet: ”Det här med bussen i Hällesåker var lite av en lyckträff måste jag erkänna. Jag hade bildat mig en allmän uppfattning av busstrafiken genom att läsa Göteborgs-Posten från den här tiden. Det var ju väldigt många ansökningar om tillstånd för busstrafik inför utställningen. Sedan tittade jag på en gammal karta var man måste korsa järnvägsspåret. Roligt att det blev så pass rätt.”

Erik Larssons Turisttrafik

Ytterligare några uppgifter kan inhämtas om bussarna från Lindome. Om bussbolagen i Sverige kan man läsa i den så kallade ”Bussbibeln”: Omnibustrafiken och linjetrafiken med lastbilar i Sverige, Redigerad av Harald Nielsen och Börje Falck (Sthlm 1938, s. 395, 417–419). Om Lindomes äldsta busslinje får vi veta, att omnibusägaren Erik Artur Larsson startade omnibusrörelsen 1923 ”i kompanjonskap med modern, fru Emma Larsson. Gällande trafiktillstånd meddelat samma år.” Företaget hette: ”Erik Larssons Turisttrafik, Hällesåker”. När Erik Larsson startade sin busstrafik 1923, kunde han knappast ana, att han nästan ett århundrade senare skulle bli biperson i en deckare, och att hans buss skulle gå upp i lågor.

Fängslande och välskriven roman

Romanen är fängslande, välskriven och bitvis spännande. Läsaren får inte bara en stunds förströelse utan lär sig åtskilligt om Västsverige i allmänhet och den stora utställningen i synnerhet. Boken har blivit en framgång och ett samtalsämne. Ove Svensson tyckte, att även jag borde läsa den och lånade ut sitt exemplar till mig. Även själva ämnet är en bidragande orsak till framgången. Den stora utställningen är fortfarande en stor händelse, som ofta omtalas i Västsverige.

Lars Gahrn