Den mest omskrivne i familjen Hall är John Hall den yngre. Man förstår att hans levnadsöde har lockat författare att börja skriva. Från att ha varit en av Sveriges rikaste män blev Hall en av de fattigaste. Författarna har dock haft svårt att rättvisande skildra de mörka delarna av hans personlighet.
Överdrivna rykten
Kring ett sådant levnadsöde som Halls spinns legender, och det har även lockat kända svenska författare. Året efter Halls död gav Fredrik Cederborgh ut sin lilla skrift ”Berättelse om Den, först rike och ansedde, sedermera fattige och föraktade John Hall” (1831). Boken sammanfattar de ofta överdrivna och inte alltid sanningsenliga rykten, som vid denna tid var i omlopp. Det är beklagligt, att en sådan skrift har fått bestämma eftervärldens bild av John Hall den yngre. Även bilden av John Hall den äldre har starkt påverkats av denna lika oförmånliga som otillförlitliga skildring. Cederborgh tryckte om sin skildring redan 1834 (John Hall. Sannfärdig Sannsaga. Avsnitt i: Cederborgh, Ungdoms tidsfördrif III, Sthlm 1834). Det intressanta med detta omtryck är, att Cederborgh har ändrat vissa uppgifter. Detta visar att han har varit osäker på vad som stämmer, och att han har nåtts av andra och motstridande uppgifter. Jag har behandlat dessa nya upplysningar i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden” (1997). Originalupplagan av Cederborghs skrift gavs 1976 ut i faksimil av Rundqvists boktryckeri i Göteborg i en numrerad upplaga av 500 exemplar. I boken ingår en längre uppsats kallad ”Den olycklige John Hall”, sammanställd av en icke namngiven författare och huvudsakligen bestående av utdrag ur Sven T. Kjellbergs uppsats om John Hall. Även denna faksimilutgåva är förhållandevis sällsynt.
Ett moraliserande kistebrev
I stället för begravningsskrift utgavs ”ett par tre år” efter Halls död ett kistebrev, en kolorerad litografi med bilder ur Halls liv och en kortfattad levnadsteckning. Den hade utförts av J. Z. Blackstadius och hade som överskrift: ”Högmod går för fall: En kort berättelse om John Hall”. (Den finns återgiven i Svenskt konstnärslexikon III, Allhems förlag, Malmö 1957, s. 21. Flera av bilderna ingår i C.R.A. Fredberg, Från det gamla Göteborg II, 1921, s. 588 – 601.) Man märker på detta tryck, att Cederborghs skrift redan har börjat påverka bilden av den olycklige John Hall. Detta tryck är mycket sällsynt. Att högmod ofta går före fall är nog så sant, men fastän han hade många fel, tror jag inte, att man kan kalla John Hall den yngre för högmodig. Han har av allt att döma anklagats för ett fel, som han inte har haft.
Var Hall verkligen så snäll?
År 1899 gav Sophie Elkan ut sin roman ”John Hall: En historia från det gamla Götheborg”, en roman som tyvärr ofta – bland annat av författarinnan Birgit Th. Sparre – har använts som en ren faktabok, fastän den givetvis innehåller mycket som är ren diktning och ingenting annat, till exempel John Halls vid det här laget riksbekanta ormgrop. Författarinnan ger oss en välvillig skildring av Hall. Han tecknas visserligen som bortskämd och svag men å andra sidan även som välmenande och godhjärtad. Hans envishet och hätskhet kommer dock inte lika väl fram. Elkans roman har av Berndt Fredgren omarbetats till ett skådespel, som med framgång har spelats på svenska teatrar. Bland andra har den framstående skådespelaren Gösta Ekman den äldre gjort en insats i detta sammanhang. Han spelade Fredrik Damm, den elegante och vackre kavaljeren.
Birgit Th. Sparre i sagornas värld
Författarinnan Birgit Th. Sparre var ibland gäst hos friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Hon skrev vid några tillfällen om Gunnebo och friherrinnan, men även Halls omnämns. I sin roman ”Glimringe” (1944) låter hon John Hall den yngre dyka upp som landsstrykare på glasbruket Glimringe. Här är hennes berättarkonst på topp, men detta besök hade inte någon egentlig uppgift att fylla i handlingen och ströks i senare upplagor. Om ”Rike Hallens Gunnebo” har hon å andra sidan berättat ett och annat i minnesboken ”Därhemma på gårdarna” (1960). Hennes uppgifter om friherrinnan Sparre och Gunnebo under Sparrarnas tid stämmer bra och är historiskt mycket värdefulla, men vad gäller rike Hallen och hans Gunnebo befinner sig skildringen allt som oftast i sagornas värld.
Lundström välvillig
Den kände göteborgsförfattaren Evert Lundström gav 1986 ut sin roman ” Livets teater”, som handlar om familjen Hall och en samtida målarfamilj. Lundström har noggrant satt sig in i alla tillgängliga källor, och romanen är följaktligen närmast en dokumentärroman, framstående både som levnadsteckning och som litterärt verk. Boken ger en utmärkt bild av den olycklige John Hall: godhjärtad och svag men samtidigt envis, konstnärligt och vetenskapligt begåvad men utan sinne för affärer. Genomgående tecknar de sentida författarna Hall välvilligt. Hans hårdhet och hätskhet är dock inte lika väl återspeglade i romanerna. Författarna som har behandlat John Hall har varit snälla och trevliga människor. Följden har blivit att de tecknar John Hall som alltför snäll och trevlig. Diktade personer blir oftast mer eller mindre tydliga avspeglingar av författaren.
Lars Gahrn
Vad skall räknas som den äldsta Göteborgslitteraturen? I sin iver att få så gamla anor som möjligt föreslog Jan Westin, att hällristningarna i Askim skall räknas som den äldsta Göteborgslitteraturen. Så kan man ju se på saken, men dels rör det sig inte om skrift, och dels införlivades Askim i Göteborg så sent som i mannaminne (1971). Att räkna Askims hällristningar till litteraturen om Göteborg är inte invändningsfritt. Westin är medveten om invändningarna och tillägger: ”Jag är förstås fullt medveten om att hällristningen i Askim kan ifrågasättas som Göteborgslitteratur, men jag tyckte, att den i alla fall kunde få vara med som exempel på ett skrivet/ristat meddelande med ett innehåll/symbolvärde för läsaren/betraktaren. Och det kanske kan sägas gälla för också mycken annan litteratur”. Själv vill jag tillägga, att vi på samma grunder kan räkna runlejonet från Älvsborgs fästning till Göteborgslitteraturen. Det rör sig om en gravhäll med ett inristat lejon och en runinskrift. Jag har skrivit om denna runsten på min blogg. Om man i stället begränsar sig till tryckta källor, som handlar om Göteborg, måste vi börja under 1700-talets första hälft. Haqvin E. Setthelius skrev en avhandling om Göteborgs historia på latin (Historiam Urbis Gothoburgi), och den utgavs 1715. Denna avhandling har i vår tid översatts till svenska och utgivits av Föreningen för Västgötalitteratur. Westin tillägger: ”Tryckta källor med information om Göteborg fanns ju även här och där under 1600-talet, däremot inga försök till samlad historisk framställning förrän Setthelius lade fram sin avhandling”.
