Johanna Hård – från ”piratdrottning” till välfrejdad postanställd

Genom att neka till allt lyckades änkan Johanna Hård år 1824 undgå att avrättas i Långås lider mellan Rävekärr och Kållered. Detta är allt vad man hittills har vetat om hennes vidare öden. Nu vet vi, att hon från att ha varit skäligen och starkt misstänkt för delaktighet i sjöröveri lyckades bli välbeställd och ”välfrejdad” postanställd i Stockholm.

Välfrejdad postanställd

Änkan Johanna Hård fick tjänstebostad i Posthuset (nuvarande Postmuseum) i Gamla stan i Stockholm.

Två forskare, Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal, den sistnämnda besläktad med Johanna Hård, har lyckats med konststycket att spåra Johanna Hård och utforska hennes senare levnadshistoria. Det visar sig, att Johanna efter frikännandet flyttade till Stockholm, där hon så småningom fick anställning vid Kungliga Postverket, erhöll tjänstebostad i Posthuset (nuvarande Postmuseum) och blev inskriven i Kungliga Hovförsamlingen, där hon uppgavs vara ”välfrejdad”. Detta vackra omdöme kunde man få, endast om man hade gjort sig känd för ett laglydigt och i alla avseenden aktningsvärt liv. Hon hade lyckats komma tillbaka, och tydligen hade hon även lyckats hemlighålla sitt förflutna. (Vid ett tillfälle hade hon dessutom, fastän hon vid detta tillfälle var ogift, i hemlighet fött ett oäkta barn.) Hennes levnadsöde är onekligen intressant och lärorikt, men det är knappast tidstypiskt. Denna levnadshistoria har få motsvarigheter.

Hård, enträgen och lögnaktig

De båda författarinnorna har utfört en forskningsbragd. Ur arkiven har de lyckats leta fram varenda uppgift, som står att finna om Johanna Hård, född Jungberg (Ljungberg). Inom släktforskningen lyckas man som regel få fram åtskilliga upplysningar om de olika människorna, men själva personligheten får man sällan eller aldrig något grepp om. Till viss del är det så även här, men upplysningarna om Johanna Hård är så många, och hon själv är en så utpräglad och tydlig personlighet, att vi kan få en svag uppfattning om hurdan hon var. Hon tycks som namnet anger ha varit hård. Hon hade tidigare ägnat sig åt smuggling och hållit lönnkrog. Dessa olagliga sysselsättningar betraktades visserligen av många som vilka andra sysselsättningar som helst, men nog krävdes både hårdhet och starka nerver, då man när som helst kunde fastna i rättvisans garn. Det krävdes onekligen en viss sinnesstyrka att neka till all inblandning och all kännedom om sjöröveriet, då de andra berättade om hennes råd, och då en av de inblandade var hennes egen dräng.

Johanna blånekade

Hon nöjde sig inte med att neka utan skrev från häktet brev till sin far och svåger och bad dem att skaffa fram vittnen, som skulle vittna, att ”han” (troligen drängen) hade varit hemma, när sjöröveriet förövades. Hon bad alltså om vittnen, som skulle vittna falskt. Pengar utlovas till fadern och svågern. Rättvisans hantlangare kom över breven, men Johanna nekade bestämt till att ha skrivit dem. Om hon trots allt skulle ha skrivit dem, hade hon varit tillfälligt förvirrad, påstod hon. Hon var alltså hård, enträgen, ivrig och allmänt otillförlitlig. Hon blånekade till allt, som kunde ligga henne i fatet, och hon framhärdade. Hon ljög utan några betänkligheter. Rätten nekade henne att svära värjemålsed. Man ansåg uppenbarligen (med all rätt), att om hon gick ed på att hon var oskyldig, var hennes försäkran av noll och intet värde.

Hårda tider skapar hårda människor

Bilden, som tonar fram, är inte fördelaktig, men man måste se Johanna Hård som ett barn av sin tid. Skärgården är fattig och karg. Här fanns föga jord att odla. Man var hänvisad till fiske och sjöfart. Vid denna tid var en av de stora sillperioderna över. Under Napoleontiden hade man i Göteborg och omnejd gjort sig stora förtjänster på smuggling med myndigheternas goda minne. Nu var även denna gyllene tid över. Armod och utarmning bidrar ofta till att göra människan hård och rå. Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal klargör även denna bakgrund på ett förtjänstfullt sätt. Kanske måste man vara hård för att överleva under sådana förhållanden? Den tidens människor är oss på många sätt fjärran och svåråtkomliga, men nu har vi fått en gripbar gestalt att läsa om, änkan Johanna Hård, fyllig, liten och undersätsig, alltigenom en motsats till filmvärldens ”piratdrottningar”, men å andra sidan desto mer verklig.

Läs vidare

Dick Harrison, Kvinnorna som blev pirater: Två kvinnliga sjörövare står fram i vår historia. Kaparredaren Ingela Gatenhielm och piratdrottningen Johanna Hård. Båda visade att brott kan löna sig! Artikel i: Svenska Turistföreningens årsbok 2007. (Denna artikel visar, hur man kan ta till vara de rafflande dragen i utvecklingen, och hur lätt det är att göra sig skyldig till överdrifter. Johanna Hård förlorade i själva verket allt hon ägde genom sin inblandning i sjöröveriet. Ingela Gathenhielm var kapardrottning och inte pirat.)

Folke Danbratt, Strandad jakt, 1963. (En grundlig, väl underbyggd och mycket tillförlitlig redogörelse för 1823 års sjöröveri och den efterföljande rättegången.)

Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal, Johanna Hård: En sjörövarhistoria, Tre Böckers Förlag AB, Gbg 2013, 101 sidor, illustrerad. (En grundlig, väl underbyggd, tillförlitlig och välskriven redogörelse för Johanna Hårds levnadsöde.)

Lars Gahrn

Annonser

Johanna Hård – en ”piratdrottning” som har återfunnits

Genom att neka till alla anklagelser undgick änkan Johanna Hård att bli avrättad i Långås lider mellan Rävekärr och Kållered år 1824. Hon var dock djupt inblandad i föregående års sjöröveri och skulle – enligt sjörövarnas bekännelser – ha eggat dem till det blodiga illdådet. Hon hör alltså verkligen till vårt mest omskrivna brott och rättsfall, men hennes levnadsöde efter rannsakningarna har varit okänt. Nu har vi äntligen fått veta, hur det gick för henne sedan.

Tre misslyckade sjörövare

Johanna Hårds utseende är tyvärr okänt. På bokens omslag avbildas därför en kvinna i allmogekläder. Hon vänder ryggen mot läsarna. På så vis behöver man inte avbilda hennes ansikte.

Sällan har några brottslingar glatt sentida forskare och den historieintresserade allmänheten så mycket som 1823 års högst klumpiga och mycket misslyckade sjörövare från öarna vid Göta älvs mynning. Ordet sjörövare har med sig föreställningar om äventyr, djärva strider och sagolika skatter, men det laglydiga och välstyrda Sverige har under det senaste halva årtusendet nästan helt saknat sjörövare. Med desto större tacksamhet och förtjusning har därför allsköns skriftställare och tidningsskrivare ägnat sig åt 1823 års misslyckade sjöbusar, endast fyra till antalet, av vilka endast tre deltog i sjöröveriet, fastän äventyr, djärva strider och sagolika skatter helt saknades i detta fall. Allt vi har är en rå och blodig förbrytelse i det gamla Fattigsverige. Fyra män gav sig ut i en mindre båt. Tre av dem äntrade en dansk jakt, dödade de tre besättningsmännen och stal en del varor, medan den fjärde kumpanen satt kvar vid rodret i deras egen båt. Väl hemkomna greps sjörövarna inom kort. De tre våldsverkarna avrättades, och mannen vid rodret dömdes till livstids fästning. Den gråa verkligheten motsvarade i inget avseende Hollywoods piratfilmer.

Ett väl utforskat sjöröveri

Detta brott och detta rättsfall har som så mycket annat i vårt Myndighetssverige avsatt väldiga mängder urkunder: inlagor, protokoll och domar. I och med att rättsfallet har omfattats av så livligt intresse har det även lockat sansade och kunniga forskare. År 1963 gav Folke Danbratt ut sin mönstergilla utredning ”Strandad jakt”. Han har gått igenom alla källor, anför dem oavkortade eller sammanfattar deras innehåll och drar väl underbyggda slutsatser. Efter Danbratts grundliga utredning finns inte mycket mer att tillfoga om själva sjöröveriet. Efterföljande skriftställare har i stort sett bara upprepat en del av hans uppgifter.

En ”piratdrottning”?

I fråga om en av de inblandade körde han dock fast. Änkan Johanna Hård (1789-1851) frikändes och försvann. Danbratt kunde inte spåra henne efter frikännandet. Han utfärdade därför en efterlysning: Vad hände med Johanna Hård? Hon skulle enligt sjörövarnas utsago ha eggat dem till dådet och även till dråpen. I förhören nekade hon till allt och hävdade, att hon inte kände till någonting. I brist på bevis blev hon frikänd och försvann. Hon har av en senare skriftställare (Dick Harrison) kallats ”piratdrottning”. Ordet för tankarna till Hollywoods unga, vråltjusiga och lättklädda pirater av kvinnligt kön. Johanna Hård var dock inte ung, inte vråltjusig och inte lättklädd. Eftersom hon inte följde med till sjöss, var hon inte ens sjörövare. Däremot var hon otvivelaktigt av kvinnligt kön. Hon var dock hård som en piratdrottning, (om sådana över huvud taget har funnits i sinnevärlden). Det visade sig, att hon till skillnad från sjörövarna klarade sig utmärkt efter anklagelser och domstolsförhandlingar, som i allmänhet – trots frikännande dom – brukade leda till att vederbörande blev utstött ur samhället. Två forskare, nämligen Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal, har lyckats med konststycket att spåra Johanna. De har skrivit en bok i ämnet (Marianne Kindgren och Birgitta Tingdal, Johanna Hård: En sjörövarhistoria, Tre Böckers Förlag AB, Gbg 2013, 101 sidor, illustrerad). Nästa gång skall jag berätta vad de kom fram till. Var beredd på överraskningar. Johanna Hårds levnadsöde liknar ingen annans.

Lars Gahrn

Folk vågade inte åka med bussarna!

Mölndalsborna var i början rädda för bussarna och bilarna. Somliga var så rädda, att de inte ens vågade åka med. Under sådana förhållanden hade Mölndals Bilomnibusaktiebolag bekymmersamt, när det startade 1923.

Exploderande motor

Detta år var Toltorpsgatan från Mölndals kyrka (nu Fässbergs kyrka) genom Toltorpsdalen äntligen färdig. Därför fick Mölndal en busslinje mellan kyrkan och Hvitfeldtsplatsen i Göteborg. Bussarna gick genom Toltorpsdalen. Dalenborna och andra mölndalsbor var dock rädda för de nya fordonen. Bussarna kunde explodera, menade man. Detta var nog så sant, men faran för chaufför och passagerare var inte stor. Kylaren och motorn fanns på den tiden utanför själva busskroppen, som var avsedd för chaufför och passagerare.

Familjemedlemmarna åkte med

I bussen har Hilmer Johansson bara tre familjemedlemmar. Ingen annan vågade åka med denna gång! (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Det gällde att övertyga tänkbara passagerare om, att de utan fara kunde åka buss. I maj månad 1924 inkallades Hilmer Johansson för att rädda det konkurshotade bussbolaget. En familjebild berättar om en av hans åtgärder för att övertyga mölndalsborna om, att de utan fara för liv och hälsa kunde åka med. Ibland åkte bussarna tomma, och detta såg inte bra ut. Hilmer bad därför hustru och barn att åka med. De satte sig på fönsterplatser, så att de var väl synliga utifrån. Dottern Aisa (född 1919) var ännu en liten flicka och måste därför sitta på en kudde för att nå upp. När familjen Johansson satt och tittade ut ur bussfönstren, kunde folk se, att det fanns människor, som inte alls var rädda för att åka med bussarna. Ibland vinkade de vänligt till dem, som fanns i närheten av vägen.

Stopp vid Toltorps by

De första bussarna var små Ford-bussar, som kunde ta som mest sjutton passagerare. Bussarna orkade inte alltid köra uppför Toltorpsdalens branta backar. Då måste passagerarna gå ur och skjuta på. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Så här i efterhand är man mycket tacksam för att Hilmer har låtit ta en bild, som berättar om detta kapitel i busstrafikens långa och brokiga historia. Fordonet står stilla på Toltorpsgatan. Hilmer var själv chaufför, men han har stigit ur bussen för att komma med på bilden. Solen står i sydväst, och bilden är alltså tagen på eftermiddagen. Hilmer har dragit ned skärmmössan och böjt ner ansiktet för att undkomma solskenet. I bakgrunden ses Toltorpsberget eller Safjället, som ännu är kalt. Tack vare bergets förhöjning längst upp kan vi se, att bussen har stannat mittför Toltorps by (nuvarande Fallströmsgatan). Ännu har man inte kommit fram till de kraftiga uppförsbackarna. Givetvis var det lättare att stanna en bil och låta den stå stilla här nere på släta marken. (Bergets förhöjning ses klart på en annan och översiktligare bild, som finns med i boken ”Mölndal, Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling”, 1993, s. 148.)

Vem fotograferade?

Hilmer har med sig makan Anna och två av barnen. Dottern Aisa når nätt och jämnt upp, och av henne ser vi bara huvudet. Av pojken ser vi inte mycket mer, även om han är något större. Hilmer och Anna hade två söner, Gustaf, i allmänhet kallad Gösta, och Per-Olof. Vem av dem som var med, när bilden togs, är svårt att säga. Någon måste dock ha tagit bilden. Fotografen kan ha varit den andre sonen. I så fall skulle hela familjen ha varit med på bussfärden, även om en familjemedlem saknas på bilden. Detta är en familjebild, som har suttit i ett familjealbum. Om man vänder på fotografiet, finner man nämligen att det har rivits loss ur ett album. Litet grand av albumets mörkgråa papper har blivit kvar bak på fotot.

Tre samlare

Sonen Gösta Sandeblad var med i bussbolaget alltifrån unga år. Senare blev han faderns arvtagare. Här ger Hilmer Johansson sin son en klocka vid något jubileum. (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Både Hilmer och hans dotter Aisa var samlare, som tog vara på gamla saker. Hilmer samlade allt, som hade med honom och bussbolaget att göra. Dottern Aisa övertog föräldrahemmet och lät faderns samlingar vara kvar. En dag kallade hon på mig. Hon hade börjat röja på vinden. Tillsammans med en vän till familjen, Erik Johansson, tidigare anställd i bussbolaget, hade hon burit ner ett omfattande arkivmaterial i hallen. Hon frågande: ”Hur mycket av detta vill du ha till hembygdsmuseet?” Även jag är samlare. Jag svarade: ”Jag tar allt.” (Vid närmare eftertanke tackade jag nog nej till ett par rostiga skridskor.) Tack vare tre utpräglade samlare är Hilmers och bussbolagets historia utförlig. (Jag kunde givetvis inte låta bli att läsa handlingarna och börja skriva om vad jag fick fram.) Bland de verkliga klenoderna i Hilmers samlingar är denna bussbild från Toltorpsgatan vid Toltorps by år 1924 (eller möjligen 1925). När man ser den, förstår man bättre än annars hur mycket, som har hänt inom kollektivtrafiken under de gångna 90 åren.

Lars Gahrn

Läs vidare

Lars Gahrn, Hilmer Johansson – från fattigstugan till direktörsstolen: En levnadsteckning, Mölndal 2001.

Bengt Brolin och Jan-Erik Necander, Mölndalsbussarna 1924-1984. 1984.

 

Nya Lödöse och Mölndal

För Mölndal var Göteborgs grundande 1621 en mycket viktig händelse. Tack vare ömsesidigt samspel växte och utvecklades båda samhällena kraftigt. Frågan är dock om det viktigaste årtalet för Mölndals vidkommande trots allt inte var 1473, då Nya Lödöse (nuvarande Gamlestaden i Göteborg) grundades.

Liknande stadsplaner

Nya Lödöse ses på denna förenklade modell. Staden genomdras av Säveån och har Mölndalsån strax intill (men tyvärr utanför bild). De bägge åarna har rimligen varit en av anledningarna till att staden anlades just här, skriver Lars Gahrn i dagens artikel.

Staden grundades 1473 och skulle heta Götaholm, var det tänkt. Staden befolkades dock huvudsakligen av borgare från Lödöse, och de ville ta detta namn med sig. Namnet blev Nya Lödöse eller Nylöse eller Nylös. Förutsättningarna för att Nylöse skulle ha haft likartad betydelse för Mölndal är att likheterna mellan städerna Nylöse och Göteborg är stora. De är mycket riktigt mycket stora. Harald Wideen har påpekat likheterna mellan Lödöse och Nya Lödöse rent stadsplanemässigt. Båda städerna genomdrogs av en å och omgavs av en grävd vallgrav eller två åarmar. (Norra delen av Lödöse hade dock inte detta skydd.) Fler likheter finns. När man ser Nya Lödöses stadsplan, kommer man dock på sig med att säga: Ja, men denna stadsplan finns ännu idag, nämligen i Göteborg. Bägge städerna omgavs av en grävd vallgrav och skyddades av jordvallar.

Mölndalsån – samfärdsled för två städer

På 1530-talet malde kvarnarna i Mölndal mjöl åt Älvsborgs lott. Detta är ett mycket intressant vittnesbörd om att Mölndals kvarnby redan då malde för folk långt utanför socknens gränser.

Det finns vidare likheter mellan Lödöse, Nya Lödöse och Göteborg. Lödöse genomdrogs av Ljudaån och Nylöse av Säveån. Göteborg har Stora hamnkanalen som motsvarighet. Denna kanal är dock grävd och inte en naturlig å. Det visade sig emellertid snart, att inte heller Göteborg kunde klara sig utan en å med rinnande vatten. Redan på 1640-talet grävdes en kanal från Mölndalsån fram till vallgraven och Stora hamnkanalen. Den kallades då Mölndalskanalen, men den får nu som regel heta Fattighusån. Rinnande vatten behövdes för att tillföra dricksvatten, spola undan avfall och hindra igenslamning. Det viktiga för oss mölndalsbor är, att Säveån och Mölndalsån går samman ungefär där Nylöse låg. Mölndalsån var en god samfärdsled mellan staden Nya Lödöse och Mölndal. Man har sedan länge varit övertygad om, att Säveån är en av förutsättningarna för att staden anlades just här. Vi har all anledning att tro, att Mölndalsån var en annan anledning. När Göteborg så småningom anlades, måste göteborgarna skicka ut sina pråmar på älven, om de ville fara till Mölndal. Pråmarna färdades ett kort stycke uppströms och girade sedan styrbord in på Säveån och Mölndalsån. Så kunde man ju göra, men behovet av Mölndalsån var således så stort, att man grävde en kanal från vårt vattendrag rakt fram till staden Göteborg.

Grundgrävning i leran

Det finns alltså likheter mellan de tre städerna, och man kan säga, att Göteborg har anor ett årtusende tillbaka i tiden. Lödöse som stad uppstod nämligen redan på 1000-talet. Förtätning är ett ledande begrepp inom nuvarande stadsplanering eller ”stadsbyggnad”. I Gamlestaden skall man riva många gamla landshövdingehus och bygga större, högre och tyngre hus i stället. Därför krävs bättre och djupare grunder. (Alla tre städerna har även det gemensamt, att de har byggts på sumpig lermark, som är allt annat än lämplig för tyngre byggnader.) Gräver man djupt, stöter man på kulturlagren, som tack vare lera och fuktighet är mycket bra bevarade. Här kan man finna mycket. Grävningarna har visat sig vara mycket givande. Utgrävningarna i Nya Lödöse på senare år är Västsveriges största arkeologiska projekt.

En efterlysning

För att återvända till Mölndal är samspelet mellan Göteborg och Mölndal mycket väl känt tack vare ett överflöd av källor, men århundradena före Göteborgs grundande är mycket källknappa. Rimligtvis borde man dock kunna finna antydningar i de källor, som trots allt står till buds. Tack vare grävningarna vänder man dessutom på varje sten; man undersöker med andra ord alla slags källor. Därför skickar jag ut en efterlysning: Kan man finna uppgifter om Mölndal i de skriftliga källorna om Nya Lödöse? Närmast till hands ligger att tänka sig, att kvarnarna i Mölndal har malt mjöl att invånarna i Nya Lödöse. Vi vet, att i början av 1530-talet malde en mjölnare i Mölndal mjöl åt Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg). (Uppgiften är lättillgängligast i boken: ”Mölndal, Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling”, 1993, s. 35.) Med den tidens samfärdsel på Mölndalsån låg Nylöse betydligt närmare Mölndal än vad slottet gjorde. Som sagt, uppgifter efterlyses. Peter Funke erinrar om uppgiften, att under 1530-talet åtminstone smörräntan från Bosgården uppbars av borgmästaren i Nya Lödöse, Anund Esbjörnsson. (Uppgifterna finns i boken: Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län III, Gbg 1932, s. 57.) Denna uppgift ligger bakom namnet Smörräntegatan. Fler upplysningar önskas.

Lars Gahrn

Apoteket Kronan och Gunnebo

Apotekare J. G. Cavalli var så vitt vi vet den förste som försökte restaurera Gunnebo. Strax dessförinnan hade han nyinrett sitt apotek i Göteborg. Anna Jolfors har letat fram många upplysningar kring denne förbisedde ägare av Gunnebo. I dagens artikel skriver Lars Gahrn om dessa inredningar, som ger vissa inblickar i 1800-talets inredningskonst.

Kronan – en förövning

Apoteket Kronan. Bild hos C.R.A. Fredberg.

Apotekare Cavalli ville ha vackra rum. Strax före restaureringen av Gunnebo, nämligen 1869, hade han inrett Apoteket Kronan på nytt. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning berättar: ”Ritningen till inredningen är utförd av arkitekten V. v. Gegerfelt, vilken även lett och övervakat arbetet. De hantverksidkare, som genom sin skicklighet bidragit att göra utförandet värdigt de vackra ritningarne, hava varit målarmästaren C. J. Ahlin, snickarmästaren E. Hoppe samt bildhuggaren Abramson. Hela arbetet är utfört på en tid av 4 ½ månader. Apotekets ägare, hr Cavalli, har med detta dyrbara arbete visat, att han, god ekonom som han är, icke skyr några uppoffringar, när det gäller att låta skönhetssinnet framträda även i det dagliga livets förrättningar.” (GHT 31/8 1869).

Ett vägledande försök

Anna Jolfors får fram många Gunnebo-uppgifter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.

Förmodligen skulle nutida restaureringsexperter finna mycket att anmärka på restaureringen av Gunnebo. Till Gunnebo fördes ”möbler skurna av Nerpin”, får vi veta. Ornamentsbildhuggaren Henrik Nerpin (1834-1908) föddes först några år efter John Hall den yngres död. Hans möbler var alltså nytillverkade möbler och således inte antika möbler från 1700-taleet. I och för sig kan man ha skurit möbler i 1700-talsstil, men jag undrar. För några år sedan visade min vän Owe Jacobsson för mig några stolar, som hade ägts av Cavalli och som skulle ha stått på Gunnebo. Stilen var nyrokoko (och alltså inte nyklassicism av Gunnebos märke). Tio till tolv sådana nyrokoko-stolar fanns – enligt Owe Jacobsson – i släktens ägo. Även en soffa och ett pelarbord hade ärvts efter Cavalli, berättade han för övrigt. Cavalli var stor konstsamlare och skulle ha försett Gunnebo med tavlor. Även på Halls tid fanns tavlor på Gunnebo. De var samlade i särskilda tavelgallerier. Där fanns allt som allt tre sådana rum. Jag misstänker starkt, att Cavalli spred ut konsten i de olika rummen, så som man gjorde senare under 1800-talet, efter Halls tid. En av konstnärerna nämns vid namn: Gustaf Rydberg (1835-1933). Han var inte någon 1700-talsmålare utan på Cavallis tid en modern målare. På Gunnebo fanns också ”dyrbara, äkta franska bronser”. Sådana bronsgrupper blev omtyckta under empiren, alltså efter Gunnebos nyklassicism. Man får alltså intrycket, att Cavallis restaurering i huvudsak innebär, att Gunnebo fick en något äldre prägel, men Halls Gunnebo har han inte återskapat. Restaureringen var dock det första kända försöket att återge herresätet dess historia. Som sådant var det betydelsefullt. Flera andra skulle som bekant ta efter. Cavalli startade en utveckling, som ledde framåt.

Rik apotekare

Apoteket Kronans nyinredning kan ses som en förövning till Gunnebos restaurering. Två av de inblandade var med vid båda tillfällena, nämligen Victor von Gegerfelt och målarmästare C.J. Ahlin. Tidningsuppgifterna visar, att Cavalli måste ha lagt ner mycket pengar på Gunnebo. Gunnebos ägare måste ständigt vara beredda på att lägga upp stora summor. Cavalli var av allt att döma en mångfrestande ande med många utgifter. Anna Jolfors har funnit en uppgift, enligt vilken Cavalli år 1884 eller 1885 hade köpt tre hästar i Vilna (i Litauen). Denna ort var då smittad av mjältbrand bland hästar. De tre hästarna fördes av ångfartyget Lovisa till Göteborg. Cavalli ansökte om att få föra iland hästarna och under länsveterinärens tillsyn sätta dem i karantän på Gunnebo. Kunglig Majestät biföll emellertid icke denna ansökan (Stockholms Dagblad 26/1 1885). Cavalli kunde alltså förena hästkultur och annan kultur på Gunnebo.

Lars Gahrn

Gunnebomöbler fördes till Oscarshall

En forskningsbragd måste man kalla upptäckten av en hel restaureringsberättelse om Gunnebo. Anna Jolfors ägnar sig åt forskning i arkiven, men inte minst har hon funnit det givande att gå igenom Göteborgstidningarna från 1800-talet och början av 1900-talet. I en av dem fann hon berättelser om Cavallis restaurering av Gunnebo.

Få uppgifter förut

Anna Jolfors har återigen gjort en viktig insats för forskningen kring Gunnebo. Här är hon fotograferad i Dicksonska palatset, där hon guidar ibland. Foto: Lars Gahrn.

Denna berättelse var tidigare fullständigt okänd. Den hade undgått även den flitige Gunneboforskaren Arvid Baeckström, som under många år dammsög arkiven på jakt efter smått och stort om Gunnebo. Allt man visste var, att Cavalli hade restaurerat Gunnebo. Kammarherre Magnus Lagerberg på Råda säteri, god vän till Cavalli, hade i en artikel om Cavalli (införd i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 2/3 1929) omnämnt restaureringen. Göteborgskrönikören C.R.A. Fredberg omnämner i sitt standardverk ”Det gamla Göteborg” (III s. 686-687) Cavallis restaurering och påstår, att den kände arkitekten Victor von Gegerfelt skulle ha varit Cavalli behjälplig. Gun Schönbeck har skrivit en stor bok om von Gegerfelt, men hon har inte med ett ord om vare sig Gunnebo eller von Gegerfelt. (Gun Schönbeck, Victor von Gegerfelt – Arkitekt i Göteborg: En yrkesman och hans verksamhetsfält 1841-1876, 1991.) Anna Jolfors kunde däremot tack vare sitt fynd bekräfta Fredbergs uppgift. De andra forskarnas misslyckanden kan bero på, att den redogörelse, som Anna Jolfors har funnit, kan vara den enda som föreligger.

Sevärdheter för lantbrukare

Låt oss emellertid ta alltsammans i rätt ordning. År 1871 hölls ett stort lantbruksmöte i Göteborg. Till sådana möten kommer dels folk, som är intresserade av lantbruk, dels sådana, som kanske främst söker andra förströelser. I en artikel i Göteborgs-Posten den 20 juli 1871 räknar den tyvärr okände skribenten upp utflyktsmål och sevärdheter, som inte har någonting med lantbruk att göra. Författaren anbefaller Göteborgs ”stora promenad”, nämligen Danska vägen (i Örgryte), där man har ”leende utsigter och kostbara millionärsvillor”. Han rekommenderar även Rosendahls fabriker i Mölndal.

Gunnebos historia

Därefter övergår han till Gunnebo, vars historia berättas utförligt. Som så många andra författare skriver denne av vad hans föregångare har skrivit, men han är så noggrann och ärlig, att han uppger sina källor. Först kommer en mängd uppgifter ur Fredrik Cederborghs bekanta levnadsteckning om John Hall (1831). Därefter följer utförliga utdrag ur Jonas Carl Linnerhielms välkända och värdefulla Gunneboskildring.

Oscarshall fick Gunnebomöbler

Oscarshall vid Oslo skall ha fått möbler från Gunnebo. Frågan är om man förvärvade möbler, som hade använts av familjen Hall, eller om man förvärvade möbler, som slaktarmästare Carlsson hade fört till Gunnebo.

Så långt har vi inte fått veta något, som vi inte redan känner till, men sedan blir det intressantare. Även vår okände tidningsskrivare berättar, att slaktarmästare Carlsson lät sälja Gunnebos lösöre (som i själva verket redan hade sålts, när Carlsson tog över). Därefter följer en märklig upplysning, som jag inte tidigare har sett: ”En del af konstsakerna lära återfinnas på Oscarshal invid Kristiania.” Oscarshall är ett kungligt lustslott i närheten av Oslo. Det stod färdigt 1852, alltså drygt 20 år efter utförsäljningen på Gunnebo. (Auktionen på Gunnebo förrättades under år1831.) Det är inte otänkbart, att föremål från Gunnebo kan ha hamnat där, men med tanke på tidsavståndet måste de ha mellanlandat någon annanstans innan de hamnade i Norge. Frågan är också, om de möbler, som fördes till Oscarshall, var de, som såldes 1831 och alltså hörde till det ursprungliga möblemanget, eller om möblerna var slaktarmästarens möbler, som han själv hade inköpt och sedan sålde på auktion, då han sålde Gunnebo några år senare. De ursprungliga möblerna från Halls tid är mycket intressanta för Gunneboforskningen, medan slaktarmästarens senare inköpta möbler är av mindre intresse.

Var finns möblerna nu?

Tyvärr har jag endast sett Oscarshall på avstånd, men jag har inte besökt detta slott. Jag har dock en skrift om detta lustslott: Nina E. Höye, Oscarshall (Cappelen Damm AS 2009). Att döma av bilderna i denna skrift är Oscarshall liksom Gunnebo ytterst glest möblerat. Det blir lätt så i restaurerade slott, som inte på länge har varit bebodda. Man tar bort alla inventarier, som inte är ursprungliga eller ritade för huset. Av bilderna att döma är de flesta möblerna i huset ritade för lustslottet. Detta innebär, att inventarierna från Gunnebo kan vara sålda, magasinerade eller överförda till andra kungliga slott eller herresäten.

 

Lars Gahrn

 

Tornmusik på hög nivå

”Spelman på taket” hette en känd musikal, som handlade om judarna i Ryssland. Ibland på kvällarna spelade judiska musikanter fiol från sina hustak. På detta sätt hördes musiken över grannskapet. Så har man gjort även i Sverige.

Blåsare på rådmanstaket

Från staden Göteborg berättas 1658 och 1664, att under reparationsarbeten stadens spelmän brukade ”stå och blåsa” på en altan på rådhustaket. I vår tid har konstnären Lars Gillis återskapat denna syn och tecknat denna konsert så som han trodde, att den hade tett sig. I sin bok ”Gamla Göteborg – bilder som inte fanns” har han på detta sätt tecknat händelser ur Göteborgs historia.

Tornmusik från domkyrkan

Domkyrkotornet har två sidoaltaner, från vilka tornmusik skulle spelas. Foto: Lars Gahrn.

Gustavi domkyrkoförsamling har tagit upp detta sätt att ge konserter. Salomon och Samuel Helperin spelade trumpet från domkyrkotornet varje lördag från och med den 1 juli till och med den 19 augusti 2017. Halvvägs upp i tornet finns två balkonger med staket runt omkring. Klockan halv tolv på lördagsmiddagen trädde de båda trumpetarna ut här och spelade. I händelse av regn skulle konserten flyttas. Lördagen den 5 augusti var jag där för att lyssna till ”tornmusik”. Musik blev det också – men inte från tornet. De båda trumpetarna stod framför huvudporten genom tornet. Inget regn föll denna förmiddag, men det blåste. Efteråt förklarade den ene trumpetaren, att det skulle ha varit svårt att göra sig hörd från tornet. Däruppe måste man ta i tre gånger så mycket jämfört med vad man behövde göra nere på marken. Dessutom var det roligt att kunna tala med åhörarna, förklarade han. Hade de spelat uppifrån tornet denna blåsiga dag, skulle mycket av musiken ha blåst bort. Den skulle inte ha hörts av oss åhörare.

Blandade musikstycken

Bröderna Helperin spelar från domkyrkotornet. Affischbild.

Jag insåg då klarare än tidigare, att vi har en väldig domkyrka, som inte bara är lång och bred utan även har ett mycket högt torn. Balkongerna finns bara hälften så högt upp som tornets översta lanternin. Även denna höjd är mer än betydlig. Enligt programmet skulle bröderna Helperin bjuda på ”klassiska klanger och höga toner”. Så var det också. Blandningen var omväxlande, men de hade fått kritik för att de inte spelade tillräckligt många psalmmelodier. Denna lördag spelades dock ”Tryggare kan ingen vara” och psalm 203 och kanske fler. (Jag kände igen endast några få av melodierna. Dessutom kände jag igen ”Vila vid denna källa”, som förvisso icke är en psalm men mycket angenäm ändå att höra.) Bröderna Helperin hade ett bra urval av musik.

Finstämt spel

Bröderna Helperin spelade de allra mjukaste och finstämdaste tonerna från platsen framför domkyrkotornet. Foto: Lars Gahrn.

Skall man skriva om ”tornmusik”, vill man gärna också höra musiken spelas från tornet. Lördagen den 19 augusti var jag tillbaka. Denna dag blåste det endast obetydligt, men likafullt behövde man inte lyfta blicken för att se bröderna Helperin. De stod även denna gång framför huvudingången. De bjöd återigen på finstämd trumpetmusik och lyckades avvinna sina trumpeter de mjukaste och känsligaste tonerna. Bättre än så här kan det inte bli. Man förstod klarare än någonsin, att bröderna Helperin hellre ville stå här nere och spela finstämt än att stå där uppe och blåsa bara för att höras. Bredvid mig på parkbänken hade jag Richard Sehested Kjaergaard, som själv är musiker. Han berömde brödernas trumpetspel mycket. Även denna gång frågade man trumpetarna, varför de inte spelade från balkongerna. Svaret blev, att facket hade stoppat dem från att gå upp, eftersom de hade glömt sina livlinor hemma. Detta svar, som gavs även förra gången, är att fatta som ett skämt.

Musik på hög nivå

Bröderna Helperin spelar framför domkyrkotornet. Foto: Lars Gahrn.

Man får trösta sig med, att om vi inte bjöds på musik från tornet, så bjöds vi åtminstone på musik vid tornet. Denna musik var dessutom musik på högsta nivå, vilket kanske musiken från tornet inte skulle ha varit. Det gäller att höras. Det kan vara svårt att göra sig hörd utomhus. När kyrkorna byggdes, tänkte man på att bygga så, att akustiken blev den bästa tänkbara. Göteborgs domkyrka har utmärkt akustik. Efter tornmusiken bjöds på konsert klockan 12.00. Jag var även där och kunde slå fast, att domkyrkan är en utmärkt konsertlokal. Konserten blev en större upplevelse än den nog hade blivit på annat ställe tack vare den ljusa, upplyftande och vackert prydda lokalen. Smyckade kyrkor överträffar nakna konsertsalar. Man förstår, varför många musiker helst spelar i kyrkor. En lokal med god akustik kräver dock en del eftertanke hos en talare. Om man talar alltför snabbt hinner ekot inte klinga ut innan nästa eko kommer. Då skapar man ett sorl, som stör talet. I Göteborgs domkyrka bör man tala lagom långsamt och låta efterklangen gå fram.