En omtalad rådhustillbyggnad

En funktionalistisk byggnadskropp vid Göteborgs förnämaste torg var något förfärligt år 1936. Detta år var Gunnar Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus klar. Stridens vågor gick höga. Huset väcker både avsmak och avsky ännu i våra dagar, fastän Asplund på senare år har blivit geniförklarad.

Funkis utmanar

Gamla rådhuset ses i bakgrunden till vänster och Asplunds tillbyggnad till höger. För att i någon mån mildra anblicken av den sistnämnda byggnadskroppen har jag valt en bild med Hemvärnets musikkår i förgrunden. Foto: Lars Gahrn.

Själv växlar jag mellan avsmak och avsky, allt efter sinnesstämningen och dagsformen, fastän jag tyvärr är van vid funkis. På detta ställe har man emellertid byggt funkislådan mellan två klassicistiska byggnader av äldre märke. Funkislådan passar inte alls in i omgivningen. Den ser ut att vara byggd enbart för att väcka uppmärksamhet, bryta av mot omgivningen och närmast ta avstånd från äldre byggnadsstilar. Man kommer inte ifrån misstanken, att arkitekten har velat störa, utmana och reta. Onekligen har han lyckats med både det ena och det andra. År 1982 blev denna funkislåda byggnadsminne, och inte ens här i Göteborg, där alla byggnader förr eller senare rivs eller åtminstone länge hotas av rivning, kan vi därför hoppas, att någon barmhärtig rivningsfirma befriar oss från denna åsyn.

Historieverket öppnar kulturbyggnader

Anna Jolfors, en kunnig och trevlig ciceron.

Asplunds rådhustillbyggnad har – inte minst tack vare avståndstagandena – blivit känd, omtalad och även uppskattad. Företaget Historieverket tillgängliggör historiska byggnader i Västsverige och visar dem för allmänheten. Historieverket gör en stor insats genom att på detta sätt lyfta fram västsvenska byggnader. Man ordnar visningar även inne i Asplunds rådhustillbyggnad. Fredagen den 2 augusti stod jag där. Invändigt har huset nämligen åtskilliga kvaliteter, som inte ens jag kan förneka, och om man är inne i byggnaden, ser man ju inte fasaden mot Gustav Adolfs Torg. Guide för dagen var Anna Jolfors, som ofta dyker upp i sådana sammanhang.

Anna Jolfors guidar

Hallen i Asplunds tillbyggnad är ljus och luftig.

Hon är intresserad av västsvensk historia, har en omfattande allmänbildning inom kulturhistoria och västsvensk lokalhistoria, forskar kring släkten Dickson och har ett omfattande nätverk inom både kulturvärlden och andra världar. Hon kan därför förväntas dyka upp här och var, väl påläst, mycket allmänbildad. Är hon ciceron för dagen, får man helt enkelt en bra visning. Inne i rådhuset känner man igen sig, även om man inte har varit där förut. Asplunds stil har blivit efterbildad av andra, och givetvis har han i sin tur tagit efter andra arkitekter. Rådhuset i Århus (invigt 1941) är på många sätt likt tillbyggnaden i Göteborg. Detta hus nämns ofta av besökare och sakkunniga. Själv slogs jag av likheterna mellan Asplunds rådhustillbyggnad och Mölndals stadshus (färdigt 1960-1961). I detta fall har Göteborg varit först, och Mölndal har följt efter. Det mest påfallande draget är i båda fallen en väldig hall, som går genom alla våningar (utom källaren), från markplanet och upp till taket. Tack vare denna stora hall kommer mycket ljus in i byggnaden. Detta gäller i synnerhet rådhustillbyggnaden i Göteborg. Gamla och nya rådhuset består av fyra sammanhängande byggnadslängor kring en öppen gård. Hallens vägg mot denna gård är en stor glasvägg, som låter solljuset flöda in och ger hallen ett ljust och luftigt uttryck.

En ljus och luftig hall

För att inte ta bort mer ljus än nödvändigt finns bara golv men inte väggar åt glasväggen till.

Till detta bidrar väggbeklädnaden av ljust askträ. Med åren har träet blivit mörkare, men här är inte desto mindre mycket ljust. Golvbeläggningen både i hallen och på den öppna gården består av Ekebergsmarmor i plattor. Marmorn, som ligger under öppen himmel, har med åren blivit mörkare än de plattor, som ligger inomhus i hallen. Åt glasväggen till finns grova järnbalkar som pelare. De har klätts med Alpanmarmor, ett slags konstmassa, som också den ger ett ljust intryck. Framför glasväggen mot gården saknas tjänsterum med väggar, som skulle ha tagit bort ljus. Dock finns på andra våning ett golv med balustrader mot hallen till. Häruppe fanns en restaurang tidigare. Anna Jolfors har själv ätit där någon gång kring 2001. Upp till denna plattform i andra våning leder en bred trappa med många låga och mycket djupa trappsteg. Den är lätt att gå i, men om man går och bär på pärmar och allsköns handlingar, kan man lätt trampa fel och snubbla, berättar Anna Jolfors.

Hall för syns skull

Trappan upp till andra våning är behaglig att gå i och kan användas även för skidåkning (som dock torde vara förbjuden).

Den stora hallen är till för att ge ljus och rymd, men man har inte någon nytta av den. På 1950-talet kom förslaget upp, att man skulle bygga ett hus inuti huset, alltså inuti hallen, och på detta sätt utnyttja utrymmet bättre. ”I våra dagar är vi tacksamma för att detta förslag inte förverkligades”, tillade Anna Jolfors. Stadshushallen i Mölndal byggdes för att kunna tjäna som konsertlokal, men här i rådhuset har man aldrig konserterat. Däremot kan man ha mottagningar och avtackningar här. Annelie Hulthén blev avtackad här i hallen. Två telefonkiosker har lyckats överleva i hallen, kanske därför att även de är ritade av den geniförklarade Asplund. Ibland avhandlade tingsrätten kändismål, som bevakades av journalister. Då kunde tidningsfolket stå i kö för att ringa in sina artiklar till sina tidningar.

Skidåkning i trappan

Hissen skulle ge fullständig insyn, men damerna protesterade, och hisskorgens nederdel stängdes av för insyn.

Rådhuset har tre våningar och försågs därför med något så modernt som hiss. Hissen går i ett glasschakt, som ger full insyn. Även hisskorgen skulle ha varit inglasad uppifrån och ned, men tingsrättens damer tyckte inte, att det var lämpligt att folk skulle kunna se in under deras kjolar, när damerna hade kommit upp i vädret med hisskorgen. Därför är hisskorgen inklädd med trä längst ned. Inför tingsrättens damer måste även den store Asplund böja sig. Från andra våning leder ”Luciatrappan” upp till tredje våning. Tingsrättens Lucia kom nämligen ned från tredje våningen i denna trappa. Mera anmärkningsvärt är däremot, att man har sett skidåkare i den redan omtalade trappan mellan första och andra våningen. De låga och djupa trappstegen gjorde trappan lämplig för utförsåkning under glada och kanske något vilda personalfester.

Bibeln låg framme

I domssalen skulle de anklagade sitta lågt och obekvämt på en bänk utan ryggstöd.

Under rundvandringen kom vi också in i några rum, framför allt tingssalen. Här hade Asplund ritat en låg bänk utan ryggstöd åt den åklagade eller de åklagade. Rättens ledamöter satt dock högre i bekväma stolar, liksom åskådarna. Framför domarens plats finns en uppfälld klaff, där Bibeln skulle ligga. År 1976 beslöt man, att Bibeln skulle tas bort ur Sveriges domstolar. Därför har Sven Hagnell, Historieverkets huvudman, tagit dit sin familjebibel. I väggen bakom stolarna för rättens ledamöter finns en dörr, som leder in i en korridor, där man kan komma in i ett tvättrum. Liksom fordom Pontus Pilatus kan domaren här ”två” (det vill säga tvätta) sina händer före och kanske ännu hellre efter sittningen. Toalettstol saknas däremot. Rättens ledamöter förutsattes tydligen inte ha några naturbehov, åtminstone inte i rådhuset.

Många gifter sig i huset

Sittande flicka av Gerhard Henning är ett vackert konstverk, men vad gör hon i ett rådhus? I denna artikel får du tänkbara svar.

Vi fick komma in även i Sjöfartssalen, där sjörätten sammanträdde. Här finns en skeppsmodell av ett segelfartyg. Väggarna har blivit klädda med Hondurasmahogny, ett mörkt träslag, som har ljusnat med åren. Anna Jolfors fällde ner en klaff i väggen, och bakom denna klaff var mahognyn betydligt mörkare. Ljuset har blekt träet. Allt detta är nu historia. År 2010 flyttade tingsrätten till nybyggda lokaler vid polishuset och Ullevi. Här ägnar man sig åt stordrift i fråga om ordningsmakt och rättskipning. Detta område kallas vitsigt ”målområdet”. År 2014 flyttade kommunstyrelsen in i rådhuset. Fortfarande kan man dock gifta sig borgerligt i byggnaden. Anna Jolfors arbetar som värdinna vid dessa vigslar, som expedieras snabbt i den gamla tingssalen. De anklagades låga bänk passar bra för barnen att sitta på. Man brukar inte upplysa brudparet om att brottslingar tidigare dömts i denna sal. Sådana underrättelser skulle kanske grumla den uppsluppna stämningen. Ett förhållande är dock likadant nu som förr: alla infinner sig inte i salen. Många åklagade fann för gott att hålla sig undan, och varje gång man viger folk här uteblir åtminstone något brudpar. Ingen får veta varför brudparen inte kommer. De bara uteblir.

”Sittande flicka”

Nej, den store Asplund har inte designat denna brevlåda, fastän han har ritat möbler och annan inredning i huset. Någon har skämtat med den store Asplunds stora storhet.

Förr vigdes brudparen i den gamla delen av rådhuset, där en korridor kallas för ”brudgången”, men nu har de flyttats över till Asplunds modernare skapelse. Verksamheterna förändras, men huset är kvar. Den stora gården pryds av en damm, som givetvis är fyrkantig i denna funktionalistiska omgivning. Där finns också ett springvatten. Invid dammen finns en skulptur av Gerhard Henning. Den kallas ”sittande flicka” och visar en kraftigt byggd och helt naken kvinna, som sitter på marken. Vad har nu denna skulptur med en rådhusrätt att göra? Så har man frågat sig, och enligt Anna Jolfors har man givetvis vitsat. Man har sagt, att flickan avbildar ”sittande rätt”. Själv skulle jag vilja påstå, att hon föreställer ”den nakna sanningen”, som ju rätten skall ta fram. Numera finns rätten som sagt inom ”målområdet”, men brudpar vigs fortfarande i huset. Mot denna bakgrund vågar man kanske föreslå, att den sittande flickan vid dammen får föreställa en brud före eller efter brudbadet. Enligt gammal sed skall en brud bada före vigseln. Detsamma lär gälla även brudgummen. Skulpturen är tyvärr gjuten i betong eller någon annan billigare konstmassa. Den har därför börjat vittra, fastän man brukar sätta ett litet tak över henne under vintern. Kanske skulle man därför kunna säga, att hon är en ”vittra”, men ett skogsrå passar inte särskilt bra här mitt inne i rikets andra stad. Bättre vits efterlyses och skall nog komma, då denna blogg har många ”vittra läsare”.

Skämt med brevlåda

Däremot har Asplund ritat dessa ljusa och lätta korgstolar. Så ville han att möbler skulle se ut.

Jag är inte ensam om att skämta. Vid receptionen finns en brevlåda, där man skall lämna tillbaka sina besökarbrickor. På den står: Design G Asplund. ”Det där stämmer nog inte”, sade Anna Jolfors. ”Det är nog vaktmästaren som har skojat lite grann.” Någon hade skämtat litet med den store Asplunds stora storhet. I Sverige har arkitekter svårt att bli stora namn, men han har lyckats, dels genom att rita i modern och god stil, dels genom att utmana. Det gäller att utmana förlorarna, om man skall lyckas. Funktionalismens företrädare och inte klassicismens hade framtiden för sig. Asplund hade satsat på rätt häst och kom därför att hyllas som en stor föregångsman. Att han var en stor arkitekt med stilkänsla erkänner även jag, men vid Gustav Adolfs Torg passar hans funktionalism helt enkelt inte in. Stilbrytningen är förfärlig.

Läs vidare

En utförlig redogörelse för denna byggnad finns i skriften: ”Göteborgs rådhus: Om- och tillbyggnad 1935-1937: Berättelse avgiven av rådhusbyggnadskommittén år 1938.” Gbg 1939 (74 rikt illustrerade sidor). Tyvärr är alla bilder svart-vita, vilket gör att man inte får något begrepp om ljuset och luftigheten i byggnaden.

Lars Gahrn

Kanonkulorna kom som Guds straff

Älvsborgs fästning på den svallande Älvsborgsfjorden. Vykortsbild.

År 1719 höll Tordenskiolds dansk-norska flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Många fruktade att fästningen skulle falla, men tack vare garnisonens tapperhet och uthållighet gav fienden upp. Älvsborg var räddat. Därmed hade även Göteborg klarat sig. Man var stolt över denna bedrift och lät därför fiendens kanonkulor sitta kvar i kanontornets murar. Där sitter de än i dag. De skall erinra om garnisonens tapperhet och mana andra att på samma sätt vara tappra och uthålliga.

Kortspel på läktaren

Kanontornet på Älvsborgs fästning. På väggen sitter ännu kanonkulor kvar sedan belägringen 1719. Foto: Lars Gahrn.

Det kunde emellertid inte hjälpas, att folk i allmänhet ofta tolkade kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad som var avsett. Människorna på den tiden var vana att tolka alla slags hemsökelser och olyckor som Guds straff över människornas synder. Vilka synder kunde då fästningens tappra försvarare tänkas ha begått? Kanonkulan i fästningskyrkans vägg har tilldragit sig stor uppmärksamhet: ”En sägen berättar att några soldater satt på läktaren och spelade kort. Kulan skulle ha slagit av benet på en av mannarna. Detta tog prästen som ett strafftecken för det då rådande ofoget att spela kort i kyrkan.” (Kanonkulan i kyrkväggen, artikel i Göteborgs-Posten 4/7 1984.) Jag betvivlar, att några soldater satt och spelade kort under pågående beskjutning av fästningen. De hade nog fullt upp med att betjäna kanonerna. Däremot kan man mycket väl tänka sig, att soldater har spelat kort här uppe på läktaren under gudstjänsten. Prästen såg dem inte nerifrån altaret, och befälen hade förmodligen de bättre platserna nere i kyrkan. De bakre platserna på läktaren var ståplatser, och då kunde det nog vara frestande att obemärkt sätta sig på golvet och dra fram kortleken.

Kungaporträttet satt över krucifixet

Satt mannarna kanske och spelade kort häruppe på kyrkläktaren? I varje fall gjorde de nog inte så under själva belägringen.

Vad gäller kanonkulorna i ytterväggen har arkivarien och filosofie licentiaten J.B.L.D. Strömberg hört en märklig förklaring: ”Mina associationer om Nya Älvsborg är annars mest knutna till att Karl XII var ofin nog att hänga sitt eget porträtt ovanför krucifixet, vilket enligt någon guidad beskrivning skulle ha uppväckt vrede uppifrån himlahöjden, så att fästningens vägg blev tapetserad med fastnaglade kanonkulor.” Karl XII:s porträtt hänger ovanför altaruppsatsen, som innehåller en bild av Kristus på korset. Många har under årens lopp uppmärksammat, att kungens porträtt sitter högre upp än altaret, men hopkopplingen av konungens porträtt med kanonkulorna måste sägas vara mycket säregen. Altaret och krucifixet sitter lagom högt upp för att gudstjänstdeltagarna skall ha dem för ögonen, men konungens målning undgår nog många. Den sitter helt enkelt alltför högt upp. Trots allt har nog Frälsaren en bättre plats än kungen, men å andra sidan är det ju inte riktigt passande, att kungen är högre uppsatt än Frälsaren. Många har under årens lopp anmärkt på detta. Folket på läktaren såg dock konungens bild bättre, under förutsättning att mannarna inte hade satt sig ned på golvet för att spela kort i skydd av läktarbarriären! Som sagt, kulturminnen kan användas till mycket. De har använts som maning att inte sätta människor högre än Gud, och de har använts som varning mot kortspel. Har inte kanonkulorna någon nutida sedelärande innebörd? Fler uppmanas att höra av sig!

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Lars Gahrn

På Nya Älvsborg vårdas krigsskadorna omsorgsfullt

”Dessa kanonkulor måste ha murats fast i fasaden!” Den slutsatsen drog Niklas Krantz inför kanontornet på Älvsborgs fästning. Fasaden mot nordväst är fullprickad av kanonkulor från det danska anfallet och belägringen 1719. ”Ja, det är tydligt, att man har fäst kanonkulorna med murbruk, för att de skall sitta säkert och inte ramla ut”, svarade jag.

Svartmålade kulor i skär fasad

Tornets vägg är prickig av kanonkulor, som sitter kvar sedan 1719. Foto: Lars Gahrn.

Dessa kanonkulor hade mycket väl kunnat plockas ut ur fasaden. De hade kanske kunnat återanvändas. I varje fall hade järnet kunnat tas till vara och smältas ned på nytt. I stället har man låtit dem sitta kvar och fäst dem med murbruk i väggen. För att framhäva kanonkulorna har man målat dem svarta, vilket innebär, att de framträder mycket tydligt mot den skära fasaden. Man har tydligen varit mycket angelägen om att bevara och framhäva minnena från den danska belägringen 1719. Om vi går in genom porten till fästningskyrkan, som finns inne i tornet, får vi fler belägg för att man ömt och omsorgsfullt har vårdat krigsskadorna från 1719.

Kanonhål i läktaren

En kula har gjort ett hål i läktarbröstningen.

Går man in i kyrkan i kanontornet, märker man ännu tydligare detsamma. Danskarna fick in en verklig lyckträff. En kanonkula gick in genom en av kanongluggarna i kanontornet. Kulan gick igenom läktarbarriären och satte sig i en av tornets innerväggar, ovanför den ena av ingångsdörrarna. Kulan sitter kvar i väggen, omgiven och fäst av murbruk. Hålet i läktarbarriären har aldrig blivit lagat. Ännu efter snart 300 år ser man i kanonhålet det omålade virket. Dåtidens kanoner var allt annat än pricksäkra och träffsäkra. Denna kanonkula, som gick in genom en kanonglugg, var ett slumpskott eller en lyckträff. Kanske var detta den enda kanonkulan, som hade lämnat spår inomhus. Även den och alla dess spår har man varit ytterst angelägen om att bevara.

Minnen av ett tappert försvar

Kanonkulan sitter ännu kvar inne i fästningskyrkan.

Få av våra fästningar har bevarade märken efter strid, och de flesta av dem, i synnerhet de sentida, har aldrig någonsin varit i strid. Detta är en av anledningarna till, att man har varit angelägen om att bevara minnena från den danska belägringen 1719. En annan anledning är, att försvaret av fästningen sköttes både tappert och framgångsrikt. Tordenskiolds danska flotta hade överlägsen eldkraft och höll på att lägga fästningen i ruiner. Dessutom hade man några batterier på den lilla ön Aspholmen, omedelbart väster om fästningen. På Älvsborg hade man dock några fördelar. Stenfästningen gav förhållandevis gott skydd åt fästningens försvarare, men de danska flottisterna hade egentligen inte något skydd i sina örlogsskepp. Kanonkulorna från fästningen gick rakt igenom skeppssidorna. Träffsäkerheten blev större, när Älvsborgs försvarare sköt med kanon, eftersom kanonerna stod på fast mark. Flottans kanoner drabbades däremot av sjögång.

En pyramid av troféer på Bohus

Nya Älvsborg, så som Tordenskiold och hans fartygsbesättningar såg fästningen från sina skepp.

Även Bohus fästning i Kungälv försvarades framgångsrikt under en hård belägring i förhållandevis sen tid. Året var 1678. På borggårdens sydvästra del finns en ensamstående klippa. På denna fanns länge en hopsatt pyramid, som bestod av åtskilliga troféer, såsom kanoner, bomber och harnesk. ”Allt detta blev dock sålt för kronans räkning till barlast i fartyg”, berättar Adolf Tell, fästningens framstående restaurerare och historieskrivare. Det, som är fastmurat i väggarna, är mera svåråtkomligt, och dessutom har Nya Älvsborg – i motsats till Bohus fästning – aldrig övergivits och förvandlats till stenbrott. Det är beklagligt, att denna pyramid inte finns bevarad. På Bohus vårdade man alltså – liksom på Nya Älvsborg – omsorgsfullt minnena från belägringar och framgångsrika försvar.

Manande och efterföljansvärda exempel

Man såg dessa framgångsrika försvar som manande och efterföljansvärda exempel. De bevarade minnena blev ett slags tingens predikan. Kulturminnena kan ha många uppgifter. Många kom dock att tolka kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad man hade avsett. Jag skall berätta vidare om detta i nästa artikel.

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Adolf Tell, Bohus: Vägledning för besökande, Tredje utökade upplagan. Gbg 1951. (Pyramiden omtalas på sidan 49.)

Lars Gahrn

Wadman och Wadmans gjorde succé på Gunnebo

Sällan har åhörarna applåderat så ofta, så länge och så hjärtligt som när sång- och musikgruppen Wadmans framförde sånger av Johan Anders Wadman (1777-1837) på Gunnebo slott söndagen den 5 maj 2019. Stora salongen var i stort sett fullsatt. Detta var dessutom den andra av två konserter. Även den första var utsåld.

Göteborgs Bellman

Johan Anders Wadman enligt en känd porträttbild, som återgavs i hans samlade dikter.

Två av gruppens medlemmar, Tom Raspertin och Steve Eriksson, hade uppmärksammat Johan Anders Wadmans sånger och dikter och tyckte, att han hade åstadkommit ”härliga texter”. Tom Raspertin hade kommit på tanken, att Göteborg måste ha haft någon motsvarighet till Bellman. Han hade hört sig för och fått namnet Wadman som svar. För de flesta har Bellman blivit inte bara det största namnet under 1700-talet utan även det enda. Så var det givetvis inte i verkligheten. Antalet skalder och sångförfattare var stort. Det är mycket bra, att forskare på detta sätt uppmärksammar de mindre stjärnorna.

Nya melodier

I Wadmans dikter finns en musikbilaga med melodier till en del dikter. De båda forskarna fann dock dessa melodier alltför ”tråkiga” och komponerade nya melodier till de sånger, som de fastnat för. De fann, att de nya melodierna kom att likna de gamla. Melodierna var nya, men de passar bra ihop med Wadmans texter. Nya melodier till gamla texter kan lätt bli en stilblandning eller stilbrytning, men så är det inte här. De nya melodierna är emellertid något svängigare och livfullare än de gamla. Musiken har blivit snabbare och uttrycksfullare med åren.

Sällskapsbroder och protestsångare

Wadman, bild utförd med ledning av en teckning, som visar den döde skalden.

Vem var då Johan Anders Wadman? Han var en ämbetsman, som inte kom långt i karriären, huvudsakligen därför att han inte ansträngde sig. Liksom Bellman hade han vänner och beskyddare, som ordnade en eller annan befattning åt skalden. Wadman nöjde sig dock med det minsta. Det viktigaste för honom var att få ha det trevligt med sina vänner, vilket innebar att dricka och sjunga. Han hade en stark dragning till flickor, men i några dikter förklarar han, att flaskan har förtur framför flickan. (Wadman blev mycket riktigt aldrig gift.) Hans dryckenskap bör inte övervärderas. Han räknades inte som fyllerist, även om han ibland kunde vara överlastad, och han uppnådde den då höga åldern av 60 år. Han var snäll och godmodig mot sina vänner, men i vissa dikter framträder han snarast som protestsångare. Prästerna och andra misshagliga befattningshavare fick sina snärtar. (Klokt nog trycktes dessa dikter eller sånger inte under hans livstid.) Tom Raspertin brukar träffande jämföra Bellman med Taube och Wadman med Cornelis Vreeswijk.

Har Wadman besökt Gunnebo?

Wadmans byst, för närvarande uppställd i Vasaparken. Foto: Lars Gahrn.

Mycket från den tiden behöver förklaras, och mycket finns att berätta. Som historisk kommentator uppträdde museimannen Per Persson, klädd i gustaviansk uniform från Göteborgs yngre garnisonsregemente. Hans insatser var mycket uppskattade. Applåderna var långa och ihållande efter hans inhopp som gustaviansk gubben i lådan. Avslutningsvis tog han plats bland sångarna och förstärkte sången i slutrefrängerna. Konserten fick en kraftfull final. En fråga, som många ställde, var denna: Har kanske Johan Anders Wadman själv stått här i stora salongen under slutet av familjen Halls tid som ägare? Det vet vi tyvärr inte, men Christina Hall, frun i huset, var intresserad av sång och musik. Hon skrev ner roliga visor i en visbok, som jag med hjälp av många vänner har givit ut 2016. Det är mycket sannolikt, att hon både har hört talas om Wadman och har träffat den omtalade skalden och sångaren. Hon var mycket intresserad av sällskapsliv och samlade på bekantskaper.

Wadman kom sent

Wadmans, förstärkta med Per Persson, under finalen i stora salongen på Gunnebo.

Däremot är det högst ovisst, om de har träffats på Gunnebo. Detta lantställe byggdes på 1780- och 1790-talen och hade sin korta storhetstid under åren 1796-1807. Det sistnämnda året gick John Hall den yngre i konkurs. Christina Hall, hans mor, hade sin förmögenhet i behåll, men även hon kom i trångmål, eftersom hon inte kunde förvalta sina pengar och var alltför godgiven. Utan sonens pengar förföll Gunnebo snabbt. Wadman bosatte sig i Göteborg 1814 (men kan ha bott i staden även någon kortare tid dessförinnan). Han kom alltså in i bilden väl sent för att uppleva Gunnebo i dess glans. Däremot hade han många möjligheter att träffa Christina Hall i Göteborg.

En cd-skiva

Tom Raspertin sjunger.

Fler än åhörarna i Gunnebos salong har möjlighet att ta del av Wadmans sång och musik. Gruppen har givit ut en cd-skiva: Wadmans: Bland enkla och tarfliga seder: Tom Raspertin, Steve Eriksson (Timber Sound 2019). Allt som allt får vi höra 14 sånger. Steve Eriksson har skrivit musiken till elva av dem, och Tom Raspertin har skrivit musik till de övriga tre. Vi får höra glad och lagom svängig musik. Den passar utmärkt till Wadmans sånger. Befann han sig bland vänner med glaset i hand, trivdes han och gladdes. Wadman var en glad man, men även han kunde ha mörkare stunder. Allt detta kommer fram, men glädjen överväger. På Gunnebo höjde Wadmans hela tiden stämningen. Åhörarna blev upprymda och rentav glada. De sjöng med i avslutningsrefrängerna, när Wadmans och gustavianen Per Persson klämde i med ”Hej och hå, hej och hå, hej och hå!” Gruppen Wadmans består av mycket skickliga musiker. Tom Raspertin spelar trummor och vid behov även munspel och sked. Tidigare hade han spelat med hornskedar, men dem lär han ha spräckt under något livligt musikstycke, och nu har han metallskedar från senare tider. Steve Eriksson spelar akustisk gitarr. Bengt Nestor har basfiol och Dan Helgesen keyboard. När alla spelar ut och klämmer i, stiger stämningen. Ljudet blir kraftfullt, och åhörarna rycks med. Nackdelen är, att Wadmans texter kan vara svåra att uppfatta ibland. De lär dock vara utlagda på nätet, vilket innebär att åhörarna kan ha dem framför sig i sina mobiler, om så önskas. Den möjligheten förelåg inte på Wadmans tid.

Wadman – en självständig man

Per Persson i Göteborgs yngre garnisonsregementes uniform.

Visst har Wadman mycket att ge oss, som lever två århundraden senare. Vem behöver inte glädje? Dessutom hade han modet att vara sig själv. Tidsströmningarna betydde mycket litet för honom. Han levde under romantiken men blev aldrig någon romantiker. Hans sentida skaldebröder skrev om själarnas himmelska kärlek. Wadman diktade om kropparnas jordiska lustar. Hans samtida var helt eller halvt andliga. Somliga var prästvigda. Wadman ägnade sig åt ett ständigt krypskytte mot kyrka och prästerskap. Gud trodde han på, men med detta var det nog. Romantikerna ägnade sig åt natursvärmerier, men Wadman trivdes bäst i staden bland glada dryckesbröder. Wadman är alltid självständig. Därför känns hans dikter alltid äkta.

Många visor

När man bläddrar i Wadmans dikter, undrar man: Hur många av dessa sjöngs? Wadman själv var sångare. Jag skulle därför tro, att väldigt många sjöngs till kända melodier. Lars Wivallius, Lasse Lucidor och Johan Runius skrev många visor, men melodierna gick förlorade. Först i vår tid har Martin Bagge och hans medhjälpare lyckats spåra melodierna eller finna användbara melodier åt dikterna. Något liknande torde ha hänt även med Wadmans visskatt. Innan skivor, grammofoner och radio fanns, sjöng man mycket inom sällskapslivet. Musik- och sånggruppen Wadmans låter oss med andra ord uppleva Wadmans dikter så som de skulle upplevas: framförda med sång och musik.

Lars Gahrn

1923 – det stora året för busstrafiken

På välkomstbanketten för nobelpristagaren Albert Einstein dök hans dödsfiende Paul Weyland upp som kypare. Weyland hade strött gift över Einsteins portion. Hur gick det för Einstein? undrar man oroligt. Detta giftmord eller försök till giftmord måste ha blivit en förfärlig kriminalhistoria i Göteborg under den stora utställningen 1923!

Lindomebussen

Här ses en av de första bussarna på linjen Mölndal-Göteborg (över Toltorpsdalen). De började gå 1923, som var ett stort år för busstrafiken. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Den unga journalisten Ellen Grönblad och hennes vän, detektivkonstapeln Nils Gunnarsson, är dock Weyland på spåren. Även de dyker upp som servitörer. De lyckas förhindra giftmordet genom att spilla vin över portionen. (Då måste den bytas ut.) Weyland försöker fly – med Lindomebussen. Äntligen kommer våra trakter med igen. Marie Hermanson skriver: ”Chauffören var en företagsam karl som drev en liten lastbilsrörelse i Hällesåker. Inför utställningen hade han, liksom många andra företagsamma karlar, ansökt om tillstånd för omnibusstrafik. Han hade skaffat sig en buss med plats för sexton personer och körde nu flera turer om dagen mellan Göteborg, Mölndal, Lindome och Hällesåker. Det hade blivit en lönsam verksamhet. Med sina restauranger och dansställen hade utställningen blivit ett nytt nöjescentrum och många hade löst säsongskort och åkte dit regelbundet.” Detektivkonstapeln och andra poliser förföljer dock Lindomebussen i bil. Jakten borde ha blivit kort, men när bussen hade passerat järnvägen, gick bommarna ned. Poliserna måste invänta ”ett godståg med ett oändligt antal vagnar” innan de kunde komma vidare. Privatbilen, som detektivkonstapeln Nils Gunnarsson åker i, kör om bussen och blockerar vägen. Bussen stannar. Gunnarsson går in med dragen tjänstepistol. Han säger åt Weyland att gå ut. Brottslingen försvinner dock in i bussen, häller ut bensin ur reservdunken, antänder bensinen och hoppar ut ur bussen. I förvirringen flyr han undan (men grips litet senare).

Genombrott för bussar

Marie Hermanson har skrivit en fängslande och väl underbyggd roman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Enligt henne själv berodde det dock mer på tur än på skicklighet att uppgifterna om Lindomebussen blev riktiga. Foto: Emelie Asplund.

Först när jag sammanfattar på detta vis, inser jag vilken förfärlig rövarhistoria detta är. Ingen försökte mörda Einstein i Sverige. Weyland var visserligen vetenskapskritiker och bedragare, men han var inte någon mördare och bussbrännare. Skildringen är hämtad ur en sentida detektivroman och har inte utspelat sig i verkligheten. Romanen har skrivits av Marie Hermanson och heter ”Den stora utställningen” (Albert Bonniers Förlag, 2018). Författarinnan berättar dock så skickligt, att hennes skildring blir spännande och trovärdig (innan eftertanken slår till). De uppdiktade händelserna förhöjer spänningen och ger boken en dramatisk höjdpunkt. Till trovärdigheten bidrar, att hon har läst på om tidens historia och inhämtat så mycket som möjligt om den stora utställningen. Hon har också rätt vad gäller bussarna. År 1923 fick Lindome buss till Göteborg. År 1923 fick Kållered buss till Göteborg. År 1923 fick även Mölndal buss till Göteborg. Inom de områden, som skulle bli Mölndals kommun (nu Mölndals stad), tillkom alltså under 1923 tre olika bussföretag. Västsverige gick starkt framåt under början av 1900-talet, och den stora utställningen var givetvis en bidragande orsak till uppsvinget. År 1924 fick Mölnlycke en busslinje till Göteborg, och intressant nog skulle även denna linje ha startat år 1923, men länsstyrelsen godkände inte det inköpta fordonet. (Se Hjalmar Persson, Rådaboken, 1945, s. 101–102.) Åren närmast efter första världskriget innebar ett genombrott för bilismen. Då var det mycket vanligt, att folk från de högsta kretsarna gick över från häst och vagn till automobil. Som synes tycks något liknande gälla för bussar. En järnvägsövergång omtalas i detektivromanen. Med tanke på bussarnas väg måste det ha varit järnvägsövergången vid Åbro. Författarinnan är mycket bra påläst. Hon hävdar dock själv, att det var fråga om mer tur än skicklighet: ”Det här med bussen i Hällesåker var lite av en lyckträff måste jag erkänna. Jag hade bildat mig en allmän uppfattning av busstrafiken genom att läsa Göteborgs-Posten från den här tiden. Det var ju väldigt många ansökningar om tillstånd för busstrafik inför utställningen. Sedan tittade jag på en gammal karta var man måste korsa järnvägsspåret. Roligt att det blev så pass rätt.”

Erik Larssons Turisttrafik

Ytterligare några uppgifter kan inhämtas om bussarna från Lindome. Om bussbolagen i Sverige kan man läsa i den så kallade ”Bussbibeln”: Omnibustrafiken och linjetrafiken med lastbilar i Sverige, Redigerad av Harald Nielsen och Börje Falck (Sthlm 1938, s. 395, 417–419). Om Lindomes äldsta busslinje får vi veta, att omnibusägaren Erik Artur Larsson startade omnibusrörelsen 1923 ”i kompanjonskap med modern, fru Emma Larsson. Gällande trafiktillstånd meddelat samma år.” Företaget hette: ”Erik Larssons Turisttrafik, Hällesåker”. När Erik Larsson startade sin busstrafik 1923, kunde han knappast ana, att han nästan ett århundrade senare skulle bli biperson i en deckare, och att hans buss skulle gå upp i lågor.

Fängslande och välskriven roman

Romanen är fängslande, välskriven och bitvis spännande. Läsaren får inte bara en stunds förströelse utan lär sig åtskilligt om Västsverige i allmänhet och den stora utställningen i synnerhet. Boken har blivit en framgång och ett samtalsämne. Ove Svensson tyckte, att även jag borde läsa den och lånade ut sitt exemplar till mig. Även själva ämnet är en bidragande orsak till framgången. Den stora utställningen är fortfarande en stor händelse, som ofta omtalas i Västsverige.

Lars Gahrn

Einstein och Lindomebussen

”Giftmördare satte eld på buss i Lindome.” Denna eller liknande rubriker hade man kunnat läsa i tidningarna år 1923, om händelsen hade varit sann. Lyckligtvis inträffade denna hemska händelse enbart i en detektivroman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Författarinnan är väl påläst, och för säkerhets skull påpekar hon att försöket att giftmörda nobelpristagaren Albert Einstein liksom bussbranden i Lindome är uppdiktade.

En stor utställning

Omslaget till Marie Hermansons rafflande detektivhistoria, som utspelar sig på Göteborgsutställningen 1923 men även i våra trakter.

Dessa uppdiktade händelser förhöjer dock spänningen och ger boken en dramatisk höjdpunkt. Romanen har skrivits av Marie Hermanson och heter ”Den stora utställningen” (Albert Bonniers Förlag, 2018). Ja, utställningen var verkligen en stor satsning, som gång på gång låter tala om sig även idag, fastän snart ett århundrade har förflutit sedan dess avslutning. Utställningen var en stor satsning, som vi har glädje av ännu idag. Till utställningen tillkom Liseberg, Naturhistoriska museet, Konstmuseet, Slottsskogsvallen och mycket annat. Även romanen har blivit en stor framgång. Boken är ett samtalsämne bland bokläsare, och till sist kom även jag att läsa den, fastän detta egentligen inte var meningen. (Ove Svensson hade vänligheten att låna ut denna deckare till mig.)

Föreläsning på Liseberg

Nobelpristagare skall som bekant hålla en Nobelföreläsning. Albert Einstein höll sin föreläsning på Liseberg, av alla otänkbara ställen i världen. Hans relativitetsteori är inte så nöjsam, att den hör hemma på ett nöjesfält. Dessutom var den obegriplig för göteborgarna, om man frånräknar några Chalmers-professorer och andra lärda. Till dessa lärda hörde filosofie doktor Gustaf Ekman, som hade ett mindre palats vid Södra Hamngatan. Där fick Einstein bo under sitt besök i Göteborg. Ekman ägde även Råda säteri vid Rådasjön, och dit bjöd han sin gäst en dag. Einstein har alltså vistats också i våra trakter. Alla såg dock inte den framstående fysikerns besök och föreläsning som glädjande tilldragelser. Einstein hade många kritiker, framför allt hemma i Tyskland, men även här i Sverige. Dessutom var antisemitismen på frammarsch, och Einstein blev utsatt för denna rasism.

Försök till giftmord

Marie Hermanson har skrivit en fängslande roman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Foto: Emelie Asplund.

En av hans motståndare hemma i Tyskland var nazisten Paul Weyland. Han var kritisk inte bara mot Einstein utan även mot Hitler. Följden blev att Weyland trots sin nazistiska övertygelse hamnade i koncentrationsläger. Dessförinnan hade han lett kampanjen mot Einstein 1920. År 1923 besökte Weyland Stockholm. När Einstein samma år skulle hålla sin Nobelföreläsning på Liseberg (av alla ställen) höll han den två dagar efter utsatt tid. Med hjälp av Weylands besök i Sverige och den försenade föreläsningen spinner Marie Hermanson en välfunnen intrig. Weyland och hans folk hade försökt mörda Einstein. När den store fysikern åkte tåg till Göteborg, hade en av hans fiender försökt att knuffa ut honom genom en vagnsdörr. Einstein steg av i Frillesås för att undkomma sin fiende, som var kvar på tåget. Två dagar senare anlände han till Göteborg. Weyland hade tagit tillfällig anställning som servitör vid välkomstbanketten till Einsteins ära. Han serverade Einstein och hade hällt gift över Einsteins portion. Hur skulle Einstein klara denna förgiftning? Framför allt frågar man sig hur Lindomebussen kommer in i denna rafflande historia, men i likhet med alla följetongsförfattare slutar jag veckans avsnitt, när det är som mest spännande. Fortsättning följer.

Lars Gahrn

Svensk sjöfart betalade Marstrands lösen i 140 år

Har ni hört talas om ”Marstrands lösen”, som Sverige betalade för att återfå Karlstens fästning och Marstrands stad i Bohuslän? ”Älvsborgs lösen” har de flesta historieintresserade hört talas om, men Marstrands lösen känner de inte till, eftersom jag myntade uttrycket, när jag skulle skriva dessa rader.

Norrmännen går till anfall

Marstrands fästning var väl befäst, men vad hjälpte det, när garnisonen saknade försvarsvilja? Foto: Lars Gahrn.

Begreppet har dock lika väl som Älvsborgs lösen ett nog så påtagligt sakinnehåll, men låt oss ta allt från början. Danmark (med Norge) grep på nytt in i det stora nordiska kriget år 1709, men den danska hären besegrades i slaget vid Helsingborg 1710 och måste utrymma Skåne. Karl XII svarade med två stort upplagda anfall mot Norge 1716 och 1718, samt Armfelts tåg mot Tröndelag samma år (1718). Konungen stupade vid Fredrikstens fästning, och därefter svängde krigslyckan återigen. Norrmännen ryckte in i norra Bohuslän men drog sig snart tillbaka, fastän svenskarna inte besvärade dem. Värre var dock, att Tordenskiold på nytt gick till anfall.

Karlsten på Marstrand erövras

Tordenskiold tågar in i Marstrands fästning och frågar vresigt, varför man sölar med kapitulationen? Teckning: Otto Bache.

För denne amiral i danska flottan var Marstrands utmärkta hamn i södra Bohuslän ett lockande krigsmål. I Marstrand fanns dock Karlstens fästning, som skulle vara mycket svår att erövra, om garnisonen gjorde sin plikt. Garnisonens lust att strida var dock högst tvivelaktig, eftersom de flesta försvararna var sachsiska krigsfångar. Tordenskiold satte igång en våldsam beskjutning med påföljd att kommendanten, överste Danckwardt, gav upp och överlämnade fästningen till Tordenskiold. (Danckwardt blev senare av svensk domstol dömd till döden för denna kapitulation och avrättad.) Hela detta händelseförlopp är utbroderat med allsköns skrönor, som jag dock går förbi denna gång. I juli månad år 1719 tog Tordenskiold över Marstrand och Karlsten.

Hårda fredsvillkor

Tordenskiolds staty i Oslo.

Några månader senare (den 27 oktober 1719) slöts stillestånd mellan Sverige och Danmark. Den 22 juni året därpå slöts fred. Sverige återfick Karlsten och Marstrand, men svenskarna måste avstå från tullfriheten i Öresund, betalade 600 000 riksdaler till Danmark och lovade att inte bistå hertigen av Holstein-Gottorp mot Danmark. Fredsvillkoren måste sägas vara hårda. Öresundstullen var en av Danmarks viktigaste inkomster. Svensk sjöfart måste nu betala Öresundstull år för år ända fram till 1857, då tullen äntligen – tack vare stormakternas påtryckningar – avskaffades. Norrmännen hade före vapenstilleståndet utrymt Bohuslän. Karlsten på Marstrand var deras enda trumf på hand, men den var mycket viktig. Hade de behållit Karlsten, skulle de ha haft en utmärkt örlogshamn norr om Göteborg. Om vinden var gynnsam, kunde man nå Göteborg på bara några timmar. Kanske fanns förhoppningen hos danskarna, att de skulle kunna behålla Karlsten. När jag vandrade omkring i Örlogsmuseet i Köpenhamn, uppmärksammade jag en enkel modell över Karlsten och Marstrand. Fästningen kallades på denna modell för Christianstein (Kristiansten), inte Karlsten. Man hade alltså bytt namn på fästet. Konung över Danmark och Norge var vid denna tid Fredrik IV, men man kunde inte kalla fästningen för Fredriksten. Så hette ju fästningen, där Karl XII stupade. Namnbytet tyder på att man ville behålla Marstrand.

Från Marstrand till Älvsborg

Tordenskiolds adelsvapen på statyns sockel.

Hade Tordenskiold lyckats erövra Nya Älvsborg (och kanske även Göteborg), skulle danskarna mycket väl ha kunnat kräva att få behålla Bohuslän mot att de lämnade tillbaka Älvsborg och Göteborg. Tordenskiold gick som bekant vidare och började beskjuta Älvsborgs fästning. Danska flottan höll på att skjuta sönder denna fästning, men å andra sidan blev också flottan illa tilltygad. När svenskarna hade fått upp ett batteri på Arendal, blev den svenska eldkraften alltför stark, och flottan seglade bort. (Tordenskiold var dock inte med, när beslutet om reträtt togs. Han befann sig i Marstrand för att visa den danske kungen den erövrade fästningen, men kungen kom aldrig.) Danskarna kunde inte behålla Karlsten, men de drev igenom hårda fredsvillkor.

Dristighet gav utdelning

På denna modell i danska Örlogsmuseet kallas Karlstens fästning för Kristiansten (Christianstein).

Etthundra år tidigare hade en miljon riksdaler varit en väldig summa, men 1720 var 600 000 riksdaler ett överkomligt belopp. När Sverige betalade en miljon riksdaler i Älvsborgs lösen 1613–1619, var denna lösensumma nära nog mer än Sverige klarade av, men 1720 kunde man trots tjugo års krig och skuldsättning utan större svårigheter betala 600 000 riksdaler. Penningvärdet föll även på den tiden. Däremot var Öresundstullen en betydligt värre pålaga, och den skulle betalas av svensk sjöfart för all framtid, var det tänkt. År 1857 tog det slut, eftersom stormakterna hade tröttnat och hävdade, att Öresund var internationellt vatten och inte Danmarks farvatten. Under nästan 140 år betalade svenska skepp, som seglade genom Öresund, Marstrands lösen. Danmark hade mycket att tacka Tordenskiold för, men märkligt nog har man inte uppmärksammat hans viktiga insats för Danmarks och Norges statsfinanser. Utan hans erövring av Karlsten hade förmodligen tullfriheten för svenska skepp varit kvar. De övriga amiralerna nöjde sig med att upprätthålla handelsblockader och jaga svenska kapare. De tog inte några risker och gick inte med sina krigsfartyg in i trånga fjordar och vikar. De satte aldrig sina dyrbara fartyg och människoliven ombord på spel. Därför vann de heller inte någonting. Tordenskiold var däremot djärv och ibland dumdristig. Visst drabbades han ibland av motgångar, men de var aldrig riktigt allvarliga, och å andra sidan kunde han också vinna. Han avslutade kriget så, att Danmark var i överläge. Freden blev dyr för Sverige, men å andra sidan… När man tar del av fastighetspriserna i Bohuslän, där bara priset på ett fallfärdigt ruckel, kallat sjöbod, närmar sig eller överstiger priset för Älvsborgs lösen, börjar man ana, att danskarna gjorde en dålig affär 1720, av allt att döma mycket dålig.

Lars Gahrn