Kanonkulorna kom som Guds straff

Älvsborgs fästning på den svallande Älvsborgsfjorden. Vykortsbild.

År 1719 höll Tordenskiolds dansk-norska flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Många fruktade att fästningen skulle falla, men tack vare garnisonens tapperhet och uthållighet gav fienden upp. Älvsborg var räddat. Därmed hade även Göteborg klarat sig. Man var stolt över denna bedrift och lät därför fiendens kanonkulor sitta kvar i kanontornets murar. Där sitter de än i dag. De skall erinra om garnisonens tapperhet och mana andra att på samma sätt vara tappra och uthålliga.

Kortspel på läktaren

Kanontornet på Älvsborgs fästning. På väggen sitter ännu kanonkulor kvar sedan belägringen 1719. Foto: Lars Gahrn.

Det kunde emellertid inte hjälpas, att folk i allmänhet ofta tolkade kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad som var avsett. Människorna på den tiden var vana att tolka alla slags hemsökelser och olyckor som Guds straff över människornas synder. Vilka synder kunde då fästningens tappra försvarare tänkas ha begått? Kanonkulan i fästningskyrkans vägg har tilldragit sig stor uppmärksamhet: ”En sägen berättar att några soldater satt på läktaren och spelade kort. Kulan skulle ha slagit av benet på en av mannarna. Detta tog prästen som ett strafftecken för det då rådande ofoget att spela kort i kyrkan.” (Kanonkulan i kyrkväggen, artikel i Göteborgs-Posten 4/7 1984.) Jag betvivlar, att några soldater satt och spelade kort under pågående beskjutning av fästningen. De hade nog fullt upp med att betjäna kanonerna. Däremot kan man mycket väl tänka sig, att soldater har spelat kort här uppe på läktaren under gudstjänsten. Prästen såg dem inte nerifrån altaret, och befälen hade förmodligen de bättre platserna nere i kyrkan. De bakre platserna på läktaren var ståplatser, och då kunde det nog vara frestande att obemärkt sätta sig på golvet och dra fram kortleken.

Kungaporträttet satt över krucifixet

Satt mannarna kanske och spelade kort häruppe på kyrkläktaren? I varje fall gjorde de nog inte så under själva belägringen.

Vad gäller kanonkulorna i ytterväggen har arkivarien och filosofie licentiaten J.B.L.D. Strömberg hört en märklig förklaring: ”Mina associationer om Nya Älvsborg är annars mest knutna till att Karl XII var ofin nog att hänga sitt eget porträtt ovanför krucifixet, vilket enligt någon guidad beskrivning skulle ha uppväckt vrede uppifrån himlahöjden, så att fästningens vägg blev tapetserad med fastnaglade kanonkulor.” Karl XII:s porträtt hänger ovanför altaruppsatsen, som innehåller en bild av Kristus på korset. Många har under årens lopp uppmärksammat, att kungens porträtt sitter högre upp än altaret, men hopkopplingen av konungens porträtt med kanonkulorna måste sägas vara mycket säregen. Altaret och krucifixet sitter lagom högt upp för att gudstjänstdeltagarna skall ha dem för ögonen, men konungens målning undgår nog många. Den sitter helt enkelt alltför högt upp. Trots allt har nog Frälsaren en bättre plats än kungen, men å andra sidan är det ju inte riktigt passande, att kungen är högre uppsatt än Frälsaren. Många har under årens lopp anmärkt på detta. Folket på läktaren såg dock konungens bild bättre, under förutsättning att mannarna inte hade satt sig ned på golvet för att spela kort i skydd av läktarbarriären! Som sagt, kulturminnen kan användas till mycket. De har använts som maning att inte sätta människor högre än Gud, och de har använts som varning mot kortspel. Har inte kanonkulorna någon nutida sedelärande innebörd? Fler uppmanas att höra av sig!

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Lars Gahrn

På Nya Älvsborg vårdas krigsskadorna omsorgsfullt

”Dessa kanonkulor måste ha murats fast i fasaden!” Den slutsatsen drog Niklas Krantz inför kanontornet på Älvsborgs fästning. Fasaden mot nordväst är fullprickad av kanonkulor från det danska anfallet och belägringen 1719. ”Ja, det är tydligt, att man har fäst kanonkulorna med murbruk, för att de skall sitta säkert och inte ramla ut”, svarade jag.

Svartmålade kulor i skär fasad

Tornets vägg är prickig av kanonkulor, som sitter kvar sedan 1719. Foto: Lars Gahrn.

Dessa kanonkulor hade mycket väl kunnat plockas ut ur fasaden. De hade kanske kunnat återanvändas. I varje fall hade järnet kunnat tas till vara och smältas ned på nytt. I stället har man låtit dem sitta kvar och fäst dem med murbruk i väggen. För att framhäva kanonkulorna har man målat dem svarta, vilket innebär, att de framträder mycket tydligt mot den skära fasaden. Man har tydligen varit mycket angelägen om att bevara och framhäva minnena från den danska belägringen 1719. Om vi går in genom porten till fästningskyrkan, som finns inne i tornet, får vi fler belägg för att man ömt och omsorgsfullt har vårdat krigsskadorna från 1719.

Kanonhål i läktaren

En kula har gjort ett hål i läktarbröstningen.

Går man in i kyrkan i kanontornet, märker man ännu tydligare detsamma. Danskarna fick in en verklig lyckträff. En kanonkula gick in genom en av kanongluggarna i kanontornet. Kulan gick igenom läktarbarriären och satte sig i en av tornets innerväggar, ovanför den ena av ingångsdörrarna. Kulan sitter kvar i väggen, omgiven och fäst av murbruk. Hålet i läktarbarriären har aldrig blivit lagat. Ännu efter snart 300 år ser man i kanonhålet det omålade virket. Dåtidens kanoner var allt annat än pricksäkra och träffsäkra. Denna kanonkula, som gick in genom en kanonglugg, var ett slumpskott eller en lyckträff. Kanske var detta den enda kanonkulan, som hade lämnat spår inomhus. Även den och alla dess spår har man varit ytterst angelägen om att bevara.

Minnen av ett tappert försvar

Kanonkulan sitter ännu kvar inne i fästningskyrkan.

Få av våra fästningar har bevarade märken efter strid, och de flesta av dem, i synnerhet de sentida, har aldrig någonsin varit i strid. Detta är en av anledningarna till, att man har varit angelägen om att bevara minnena från den danska belägringen 1719. En annan anledning är, att försvaret av fästningen sköttes både tappert och framgångsrikt. Tordenskiolds danska flotta hade överlägsen eldkraft och höll på att lägga fästningen i ruiner. Dessutom hade man några batterier på den lilla ön Aspholmen, omedelbart väster om fästningen. På Älvsborg hade man dock några fördelar. Stenfästningen gav förhållandevis gott skydd åt fästningens försvarare, men de danska flottisterna hade egentligen inte något skydd i sina örlogsskepp. Kanonkulorna från fästningen gick rakt igenom skeppssidorna. Träffsäkerheten blev större, när Älvsborgs försvarare sköt med kanon, eftersom kanonerna stod på fast mark. Flottans kanoner drabbades däremot av sjögång.

En pyramid av troféer på Bohus

Nya Älvsborg, så som Tordenskiold och hans fartygsbesättningar såg fästningen från sina skepp.

Även Bohus fästning i Kungälv försvarades framgångsrikt under en hård belägring i förhållandevis sen tid. Året var 1678. På borggårdens sydvästra del finns en ensamstående klippa. På denna fanns länge en hopsatt pyramid, som bestod av åtskilliga troféer, såsom kanoner, bomber och harnesk. ”Allt detta blev dock sålt för kronans räkning till barlast i fartyg”, berättar Adolf Tell, fästningens framstående restaurerare och historieskrivare. Det, som är fastmurat i väggarna, är mera svåråtkomligt, och dessutom har Nya Älvsborg – i motsats till Bohus fästning – aldrig övergivits och förvandlats till stenbrott. Det är beklagligt, att denna pyramid inte finns bevarad. På Bohus vårdade man alltså – liksom på Nya Älvsborg – omsorgsfullt minnena från belägringar och framgångsrika försvar.

Manande och efterföljansvärda exempel

Man såg dessa framgångsrika försvar som manande och efterföljansvärda exempel. De bevarade minnena blev ett slags tingens predikan. Kulturminnena kan ha många uppgifter. Många kom dock att tolka kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad man hade avsett. Jag skall berätta vidare om detta i nästa artikel.

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Adolf Tell, Bohus: Vägledning för besökande, Tredje utökade upplagan. Gbg 1951. (Pyramiden omtalas på sidan 49.)

Lars Gahrn

Wadman och Wadmans gjorde succé på Gunnebo

Sällan har åhörarna applåderat så ofta, så länge och så hjärtligt som när sång- och musikgruppen Wadmans framförde sånger av Johan Anders Wadman (1777-1837) på Gunnebo slott söndagen den 5 maj 2019. Stora salongen var i stort sett fullsatt. Detta var dessutom den andra av två konserter. Även den första var utsåld.

Göteborgs Bellman

Johan Anders Wadman enligt en känd porträttbild, som återgavs i hans samlade dikter.

Två av gruppens medlemmar, Tom Raspertin och Steve Eriksson, hade uppmärksammat Johan Anders Wadmans sånger och dikter och tyckte, att han hade åstadkommit ”härliga texter”. Tom Raspertin hade kommit på tanken, att Göteborg måste ha haft någon motsvarighet till Bellman. Han hade hört sig för och fått namnet Wadman som svar. För de flesta har Bellman blivit inte bara det största namnet under 1700-talet utan även det enda. Så var det givetvis inte i verkligheten. Antalet skalder och sångförfattare var stort. Det är mycket bra, att forskare på detta sätt uppmärksammar de mindre stjärnorna.

Nya melodier

I Wadmans dikter finns en musikbilaga med melodier till en del dikter. De båda forskarna fann dock dessa melodier alltför ”tråkiga” och komponerade nya melodier till de sånger, som de fastnat för. De fann, att de nya melodierna kom att likna de gamla. Melodierna var nya, men de passar bra ihop med Wadmans texter. Nya melodier till gamla texter kan lätt bli en stilblandning eller stilbrytning, men så är det inte här. De nya melodierna är emellertid något svängigare och livfullare än de gamla. Musiken har blivit snabbare och uttrycksfullare med åren.

Sällskapsbroder och protestsångare

Wadman, bild utförd med ledning av en teckning, som visar den döde skalden.

Vem var då Johan Anders Wadman? Han var en ämbetsman, som inte kom långt i karriären, huvudsakligen därför att han inte ansträngde sig. Liksom Bellman hade han vänner och beskyddare, som ordnade en eller annan befattning åt skalden. Wadman nöjde sig dock med det minsta. Det viktigaste för honom var att få ha det trevligt med sina vänner, vilket innebar att dricka och sjunga. Han hade en stark dragning till flickor, men i några dikter förklarar han, att flaskan har förtur framför flickan. (Wadman blev mycket riktigt aldrig gift.) Hans dryckenskap bör inte övervärderas. Han räknades inte som fyllerist, även om han ibland kunde vara överlastad, och han uppnådde den då höga åldern av 60 år. Han var snäll och godmodig mot sina vänner, men i vissa dikter framträder han snarast som protestsångare. Prästerna och andra misshagliga befattningshavare fick sina snärtar. (Klokt nog trycktes dessa dikter eller sånger inte under hans livstid.) Tom Raspertin brukar träffande jämföra Bellman med Taube och Wadman med Cornelis Vreeswijk.

Har Wadman besökt Gunnebo?

Wadmans byst, för närvarande uppställd i Vasaparken. Foto: Lars Gahrn.

Mycket från den tiden behöver förklaras, och mycket finns att berätta. Som historisk kommentator uppträdde museimannen Per Persson, klädd i gustaviansk uniform från Göteborgs yngre garnisonsregemente. Hans insatser var mycket uppskattade. Applåderna var långa och ihållande efter hans inhopp som gustaviansk gubben i lådan. Avslutningsvis tog han plats bland sångarna och förstärkte sången i slutrefrängerna. Konserten fick en kraftfull final. En fråga, som många ställde, var denna: Har kanske Johan Anders Wadman själv stått här i stora salongen under slutet av familjen Halls tid som ägare? Det vet vi tyvärr inte, men Christina Hall, frun i huset, var intresserad av sång och musik. Hon skrev ner roliga visor i en visbok, som jag med hjälp av många vänner har givit ut 2016. Det är mycket sannolikt, att hon både har hört talas om Wadman och har träffat den omtalade skalden och sångaren. Hon var mycket intresserad av sällskapsliv och samlade på bekantskaper.

Wadman kom sent

Wadmans, förstärkta med Per Persson, under finalen i stora salongen på Gunnebo.

Däremot är det högst ovisst, om de har träffats på Gunnebo. Detta lantställe byggdes på 1780- och 1790-talen och hade sin korta storhetstid under åren 1796-1807. Det sistnämnda året gick John Hall den yngre i konkurs. Christina Hall, hans mor, hade sin förmögenhet i behåll, men även hon kom i trångmål, eftersom hon inte kunde förvalta sina pengar och var alltför godgiven. Utan sonens pengar förföll Gunnebo snabbt. Wadman bosatte sig i Göteborg 1814 (men kan ha bott i staden även någon kortare tid dessförinnan). Han kom alltså in i bilden väl sent för att uppleva Gunnebo i dess glans. Däremot hade han många möjligheter att träffa Christina Hall i Göteborg.

En cd-skiva

Tom Raspertin sjunger.

Fler än åhörarna i Gunnebos salong har möjlighet att ta del av Wadmans sång och musik. Gruppen har givit ut en cd-skiva: Wadmans: Bland enkla och tarfliga seder: Tom Raspertin, Steve Eriksson (Timber Sound 2019). Allt som allt får vi höra 14 sånger. Steve Eriksson har skrivit musiken till elva av dem, och Tom Raspertin har skrivit musik till de övriga tre. Vi får höra glad och lagom svängig musik. Den passar utmärkt till Wadmans sånger. Befann han sig bland vänner med glaset i hand, trivdes han och gladdes. Wadman var en glad man, men även han kunde ha mörkare stunder. Allt detta kommer fram, men glädjen överväger. På Gunnebo höjde Wadmans hela tiden stämningen. Åhörarna blev upprymda och rentav glada. De sjöng med i avslutningsrefrängerna, när Wadmans och gustavianen Per Persson klämde i med ”Hej och hå, hej och hå, hej och hå!” Gruppen Wadmans består av mycket skickliga musiker. Tom Raspertin spelar trummor och vid behov även munspel och sked. Tidigare hade han spelat med hornskedar, men dem lär han ha spräckt under något livligt musikstycke, och nu har han metallskedar från senare tider. Steve Eriksson spelar akustisk gitarr. Bengt Nestor har basfiol och Dan Helgesen keyboard. När alla spelar ut och klämmer i, stiger stämningen. Ljudet blir kraftfullt, och åhörarna rycks med. Nackdelen är, att Wadmans texter kan vara svåra att uppfatta ibland. De lär dock vara utlagda på nätet, vilket innebär att åhörarna kan ha dem framför sig i sina mobiler, om så önskas. Den möjligheten förelåg inte på Wadmans tid.

Wadman – en självständig man

Per Persson i Göteborgs yngre garnisonsregementes uniform.

Visst har Wadman mycket att ge oss, som lever två århundraden senare. Vem behöver inte glädje? Dessutom hade han modet att vara sig själv. Tidsströmningarna betydde mycket litet för honom. Han levde under romantiken men blev aldrig någon romantiker. Hans sentida skaldebröder skrev om själarnas himmelska kärlek. Wadman diktade om kropparnas jordiska lustar. Hans samtida var helt eller halvt andliga. Somliga var prästvigda. Wadman ägnade sig åt ett ständigt krypskytte mot kyrka och prästerskap. Gud trodde han på, men med detta var det nog. Romantikerna ägnade sig åt natursvärmerier, men Wadman trivdes bäst i staden bland glada dryckesbröder. Wadman är alltid självständig. Därför känns hans dikter alltid äkta.

Många visor

När man bläddrar i Wadmans dikter, undrar man: Hur många av dessa sjöngs? Wadman själv var sångare. Jag skulle därför tro, att väldigt många sjöngs till kända melodier. Lars Wivallius, Lasse Lucidor och Johan Runius skrev många visor, men melodierna gick förlorade. Först i vår tid har Martin Bagge och hans medhjälpare lyckats spåra melodierna eller finna användbara melodier åt dikterna. Något liknande torde ha hänt även med Wadmans visskatt. Innan skivor, grammofoner och radio fanns, sjöng man mycket inom sällskapslivet. Musik- och sånggruppen Wadmans låter oss med andra ord uppleva Wadmans dikter så som de skulle upplevas: framförda med sång och musik.

Lars Gahrn

1923 – det stora året för busstrafiken

På välkomstbanketten för nobelpristagaren Albert Einstein dök hans dödsfiende Paul Weyland upp som kypare. Weyland hade strött gift över Einsteins portion. Hur gick det för Einstein? undrar man oroligt. Detta giftmord eller försök till giftmord måste ha blivit en förfärlig kriminalhistoria i Göteborg under den stora utställningen 1923!

Lindomebussen

Här ses en av de första bussarna på linjen Mölndal-Göteborg (över Toltorpsdalen). De började gå 1923, som var ett stort år för busstrafiken. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Den unga journalisten Ellen Grönblad och hennes vän, detektivkonstapeln Nils Gunnarsson, är dock Weyland på spåren. Även de dyker upp som servitörer. De lyckas förhindra giftmordet genom att spilla vin över portionen. (Då måste den bytas ut.) Weyland försöker fly – med Lindomebussen. Äntligen kommer våra trakter med igen. Marie Hermanson skriver: ”Chauffören var en företagsam karl som drev en liten lastbilsrörelse i Hällesåker. Inför utställningen hade han, liksom många andra företagsamma karlar, ansökt om tillstånd för omnibusstrafik. Han hade skaffat sig en buss med plats för sexton personer och körde nu flera turer om dagen mellan Göteborg, Mölndal, Lindome och Hällesåker. Det hade blivit en lönsam verksamhet. Med sina restauranger och dansställen hade utställningen blivit ett nytt nöjescentrum och många hade löst säsongskort och åkte dit regelbundet.” Detektivkonstapeln och andra poliser förföljer dock Lindomebussen i bil. Jakten borde ha blivit kort, men när bussen hade passerat järnvägen, gick bommarna ned. Poliserna måste invänta ”ett godståg med ett oändligt antal vagnar” innan de kunde komma vidare. Privatbilen, som detektivkonstapeln Nils Gunnarsson åker i, kör om bussen och blockerar vägen. Bussen stannar. Gunnarsson går in med dragen tjänstepistol. Han säger åt Weyland att gå ut. Brottslingen försvinner dock in i bussen, häller ut bensin ur reservdunken, antänder bensinen och hoppar ut ur bussen. I förvirringen flyr han undan (men grips litet senare).

Genombrott för bussar

Marie Hermanson har skrivit en fängslande och väl underbyggd roman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Enligt henne själv berodde det dock mer på tur än på skicklighet att uppgifterna om Lindomebussen blev riktiga. Foto: Emelie Asplund.

Först när jag sammanfattar på detta vis, inser jag vilken förfärlig rövarhistoria detta är. Ingen försökte mörda Einstein i Sverige. Weyland var visserligen vetenskapskritiker och bedragare, men han var inte någon mördare och bussbrännare. Skildringen är hämtad ur en sentida detektivroman och har inte utspelat sig i verkligheten. Romanen har skrivits av Marie Hermanson och heter ”Den stora utställningen” (Albert Bonniers Förlag, 2018). Författarinnan berättar dock så skickligt, att hennes skildring blir spännande och trovärdig (innan eftertanken slår till). De uppdiktade händelserna förhöjer spänningen och ger boken en dramatisk höjdpunkt. Till trovärdigheten bidrar, att hon har läst på om tidens historia och inhämtat så mycket som möjligt om den stora utställningen. Hon har också rätt vad gäller bussarna. År 1923 fick Lindome buss till Göteborg. År 1923 fick Kållered buss till Göteborg. År 1923 fick även Mölndal buss till Göteborg. Inom de områden, som skulle bli Mölndals kommun (nu Mölndals stad), tillkom alltså under 1923 tre olika bussföretag. Västsverige gick starkt framåt under början av 1900-talet, och den stora utställningen var givetvis en bidragande orsak till uppsvinget. År 1924 fick Mölnlycke en busslinje till Göteborg, och intressant nog skulle även denna linje ha startat år 1923, men länsstyrelsen godkände inte det inköpta fordonet. (Se Hjalmar Persson, Rådaboken, 1945, s. 101–102.) Åren närmast efter första världskriget innebar ett genombrott för bilismen. Då var det mycket vanligt, att folk från de högsta kretsarna gick över från häst och vagn till automobil. Som synes tycks något liknande gälla för bussar. En järnvägsövergång omtalas i detektivromanen. Med tanke på bussarnas väg måste det ha varit järnvägsövergången vid Åbro. Författarinnan är mycket bra påläst. Hon hävdar dock själv, att det var fråga om mer tur än skicklighet: ”Det här med bussen i Hällesåker var lite av en lyckträff måste jag erkänna. Jag hade bildat mig en allmän uppfattning av busstrafiken genom att läsa Göteborgs-Posten från den här tiden. Det var ju väldigt många ansökningar om tillstånd för busstrafik inför utställningen. Sedan tittade jag på en gammal karta var man måste korsa järnvägsspåret. Roligt att det blev så pass rätt.”

Erik Larssons Turisttrafik

Ytterligare några uppgifter kan inhämtas om bussarna från Lindome. Om bussbolagen i Sverige kan man läsa i den så kallade ”Bussbibeln”: Omnibustrafiken och linjetrafiken med lastbilar i Sverige, Redigerad av Harald Nielsen och Börje Falck (Sthlm 1938, s. 395, 417–419). Om Lindomes äldsta busslinje får vi veta, att omnibusägaren Erik Artur Larsson startade omnibusrörelsen 1923 ”i kompanjonskap med modern, fru Emma Larsson. Gällande trafiktillstånd meddelat samma år.” Företaget hette: ”Erik Larssons Turisttrafik, Hällesåker”. När Erik Larsson startade sin busstrafik 1923, kunde han knappast ana, att han nästan ett århundrade senare skulle bli biperson i en deckare, och att hans buss skulle gå upp i lågor.

Fängslande och välskriven roman

Romanen är fängslande, välskriven och bitvis spännande. Läsaren får inte bara en stunds förströelse utan lär sig åtskilligt om Västsverige i allmänhet och den stora utställningen i synnerhet. Boken har blivit en framgång och ett samtalsämne. Ove Svensson tyckte, att även jag borde läsa den och lånade ut sitt exemplar till mig. Även själva ämnet är en bidragande orsak till framgången. Den stora utställningen är fortfarande en stor händelse, som ofta omtalas i Västsverige.

Lars Gahrn

Einstein och Lindomebussen

”Giftmördare satte eld på buss i Lindome.” Denna eller liknande rubriker hade man kunnat läsa i tidningarna år 1923, om händelsen hade varit sann. Lyckligtvis inträffade denna hemska händelse enbart i en detektivroman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Författarinnan är väl påläst, och för säkerhets skull påpekar hon att försöket att giftmörda nobelpristagaren Albert Einstein liksom bussbranden i Lindome är uppdiktade.

En stor utställning

Omslaget till Marie Hermansons rafflande detektivhistoria, som utspelar sig på Göteborgsutställningen 1923 men även i våra trakter.

Dessa uppdiktade händelser förhöjer dock spänningen och ger boken en dramatisk höjdpunkt. Romanen har skrivits av Marie Hermanson och heter ”Den stora utställningen” (Albert Bonniers Förlag, 2018). Ja, utställningen var verkligen en stor satsning, som gång på gång låter tala om sig även idag, fastän snart ett århundrade har förflutit sedan dess avslutning. Utställningen var en stor satsning, som vi har glädje av ännu idag. Till utställningen tillkom Liseberg, Naturhistoriska museet, Konstmuseet, Slottsskogsvallen och mycket annat. Även romanen har blivit en stor framgång. Boken är ett samtalsämne bland bokläsare, och till sist kom även jag att läsa den, fastän detta egentligen inte var meningen. (Ove Svensson hade vänligheten att låna ut denna deckare till mig.)

Föreläsning på Liseberg

Nobelpristagare skall som bekant hålla en Nobelföreläsning. Albert Einstein höll sin föreläsning på Liseberg, av alla otänkbara ställen i världen. Hans relativitetsteori är inte så nöjsam, att den hör hemma på ett nöjesfält. Dessutom var den obegriplig för göteborgarna, om man frånräknar några Chalmers-professorer och andra lärda. Till dessa lärda hörde filosofie doktor Gustaf Ekman, som hade ett mindre palats vid Södra Hamngatan. Där fick Einstein bo under sitt besök i Göteborg. Ekman ägde även Råda säteri vid Rådasjön, och dit bjöd han sin gäst en dag. Einstein har alltså vistats också i våra trakter. Alla såg dock inte den framstående fysikerns besök och föreläsning som glädjande tilldragelser. Einstein hade många kritiker, framför allt hemma i Tyskland, men även här i Sverige. Dessutom var antisemitismen på frammarsch, och Einstein blev utsatt för denna rasism.

Försök till giftmord

Marie Hermanson har skrivit en fängslande roman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Foto: Emelie Asplund.

En av hans motståndare hemma i Tyskland var nazisten Paul Weyland. Han var kritisk inte bara mot Einstein utan även mot Hitler. Följden blev att Weyland trots sin nazistiska övertygelse hamnade i koncentrationsläger. Dessförinnan hade han lett kampanjen mot Einstein 1920. År 1923 besökte Weyland Stockholm. När Einstein samma år skulle hålla sin Nobelföreläsning på Liseberg (av alla ställen) höll han den två dagar efter utsatt tid. Med hjälp av Weylands besök i Sverige och den försenade föreläsningen spinner Marie Hermanson en välfunnen intrig. Weyland och hans folk hade försökt mörda Einstein. När den store fysikern åkte tåg till Göteborg, hade en av hans fiender försökt att knuffa ut honom genom en vagnsdörr. Einstein steg av i Frillesås för att undkomma sin fiende, som var kvar på tåget. Två dagar senare anlände han till Göteborg. Weyland hade tagit tillfällig anställning som servitör vid välkomstbanketten till Einsteins ära. Han serverade Einstein och hade hällt gift över Einsteins portion. Hur skulle Einstein klara denna förgiftning? Framför allt frågar man sig hur Lindomebussen kommer in i denna rafflande historia, men i likhet med alla följetongsförfattare slutar jag veckans avsnitt, när det är som mest spännande. Fortsättning följer.

Lars Gahrn

Svensk sjöfart betalade Marstrands lösen i 140 år

Har ni hört talas om ”Marstrands lösen”, som Sverige betalade för att återfå Karlstens fästning och Marstrands stad i Bohuslän? ”Älvsborgs lösen” har de flesta historieintresserade hört talas om, men Marstrands lösen känner de inte till, eftersom jag myntade uttrycket, när jag skulle skriva dessa rader.

Norrmännen går till anfall

Marstrands fästning var väl befäst, men vad hjälpte det, när garnisonen saknade försvarsvilja? Foto: Lars Gahrn.

Begreppet har dock lika väl som Älvsborgs lösen ett nog så påtagligt sakinnehåll, men låt oss ta allt från början. Danmark (med Norge) grep på nytt in i det stora nordiska kriget år 1709, men den danska hären besegrades i slaget vid Helsingborg 1710 och måste utrymma Skåne. Karl XII svarade med två stort upplagda anfall mot Norge 1716 och 1718, samt Armfelts tåg mot Tröndelag samma år (1718). Konungen stupade vid Fredrikstens fästning, och därefter svängde krigslyckan återigen. Norrmännen ryckte in i norra Bohuslän men drog sig snart tillbaka, fastän svenskarna inte besvärade dem. Värre var dock, att Tordenskiold på nytt gick till anfall.

Karlsten på Marstrand erövras

Tordenskiold tågar in i Marstrands fästning och frågar vresigt, varför man sölar med kapitulationen? Teckning: Otto Bache.

För denne amiral i danska flottan var Marstrands utmärkta hamn i södra Bohuslän ett lockande krigsmål. I Marstrand fanns dock Karlstens fästning, som skulle vara mycket svår att erövra, om garnisonen gjorde sin plikt. Garnisonens lust att strida var dock högst tvivelaktig, eftersom de flesta försvararna var sachsiska krigsfångar. Tordenskiold satte igång en våldsam beskjutning med påföljd att kommendanten, överste Danckwardt, gav upp och överlämnade fästningen till Tordenskiold. (Danckwardt blev senare av svensk domstol dömd till döden för denna kapitulation och avrättad.) Hela detta händelseförlopp är utbroderat med allsköns skrönor, som jag dock går förbi denna gång. I juli månad år 1719 tog Tordenskiold över Marstrand och Karlsten.

Hårda fredsvillkor

Tordenskiolds staty i Oslo.

Några månader senare (den 27 oktober 1719) slöts stillestånd mellan Sverige och Danmark. Den 22 juni året därpå slöts fred. Sverige återfick Karlsten och Marstrand, men svenskarna måste avstå från tullfriheten i Öresund, betalade 600 000 riksdaler till Danmark och lovade att inte bistå hertigen av Holstein-Gottorp mot Danmark. Fredsvillkoren måste sägas vara hårda. Öresundstullen var en av Danmarks viktigaste inkomster. Svensk sjöfart måste nu betala Öresundstull år för år ända fram till 1857, då tullen äntligen – tack vare stormakternas påtryckningar – avskaffades. Norrmännen hade före vapenstilleståndet utrymt Bohuslän. Karlsten på Marstrand var deras enda trumf på hand, men den var mycket viktig. Hade de behållit Karlsten, skulle de ha haft en utmärkt örlogshamn norr om Göteborg. Om vinden var gynnsam, kunde man nå Göteborg på bara några timmar. Kanske fanns förhoppningen hos danskarna, att de skulle kunna behålla Karlsten. När jag vandrade omkring i Örlogsmuseet i Köpenhamn, uppmärksammade jag en enkel modell över Karlsten och Marstrand. Fästningen kallades på denna modell för Christianstein (Kristiansten), inte Karlsten. Man hade alltså bytt namn på fästet. Konung över Danmark och Norge var vid denna tid Fredrik IV, men man kunde inte kalla fästningen för Fredriksten. Så hette ju fästningen, där Karl XII stupade. Namnbytet tyder på att man ville behålla Marstrand.

Från Marstrand till Älvsborg

Tordenskiolds adelsvapen på statyns sockel.

Hade Tordenskiold lyckats erövra Nya Älvsborg (och kanske även Göteborg), skulle danskarna mycket väl ha kunnat kräva att få behålla Bohuslän mot att de lämnade tillbaka Älvsborg och Göteborg. Tordenskiold gick som bekant vidare och började beskjuta Älvsborgs fästning. Danska flottan höll på att skjuta sönder denna fästning, men å andra sidan blev också flottan illa tilltygad. När svenskarna hade fått upp ett batteri på Arendal, blev den svenska eldkraften alltför stark, och flottan seglade bort. (Tordenskiold var dock inte med, när beslutet om reträtt togs. Han befann sig i Marstrand för att visa den danske kungen den erövrade fästningen, men kungen kom aldrig.) Danskarna kunde inte behålla Karlsten, men de drev igenom hårda fredsvillkor.

Dristighet gav utdelning

På denna modell i danska Örlogsmuseet kallas Karlstens fästning för Kristiansten (Christianstein).

Etthundra år tidigare hade en miljon riksdaler varit en väldig summa, men 1720 var 600 000 riksdaler ett överkomligt belopp. När Sverige betalade en miljon riksdaler i Älvsborgs lösen 1613–1619, var denna lösensumma nära nog mer än Sverige klarade av, men 1720 kunde man trots tjugo års krig och skuldsättning utan större svårigheter betala 600 000 riksdaler. Penningvärdet föll även på den tiden. Däremot var Öresundstullen en betydligt värre pålaga, och den skulle betalas av svensk sjöfart för all framtid, var det tänkt. År 1857 tog det slut, eftersom stormakterna hade tröttnat och hävdade, att Öresund var internationellt vatten och inte Danmarks farvatten. Under nästan 140 år betalade svenska skepp, som seglade genom Öresund, Marstrands lösen. Danmark hade mycket att tacka Tordenskiold för, men märkligt nog har man inte uppmärksammat hans viktiga insats för Danmarks och Norges statsfinanser. Utan hans erövring av Karlsten hade förmodligen tullfriheten för svenska skepp varit kvar. De övriga amiralerna nöjde sig med att upprätthålla handelsblockader och jaga svenska kapare. De tog inte några risker och gick inte med sina krigsfartyg in i trånga fjordar och vikar. De satte aldrig sina dyrbara fartyg och människoliven ombord på spel. Därför vann de heller inte någonting. Tordenskiold var däremot djärv och ibland dumdristig. Visst drabbades han ibland av motgångar, men de var aldrig riktigt allvarliga, och å andra sidan kunde han också vinna. Han avslutade kriget så, att Danmark var i överläge. Freden blev dyr för Sverige, men å andra sidan… När man tar del av fastighetspriserna i Bohuslän, där bara priset på ett fallfärdigt ruckel, kallat sjöbod, närmar sig eller överstiger priset för Älvsborgs lösen, börjar man ana, att danskarna gjorde en dålig affär 1720, av allt att döma mycket dålig.

Lars Gahrn

Polletterna speglar vår historia

Polletterna speglar vår historia. De har använts i alla sammanhang. Ibland är polletterna de enda föremålen, som har blivit kvar efter på sin tid både stora och uppmärksammade verksamheter. Bo Gustavsson har efter många års forskarmödor fullbordat sitt storverk, boken Göteborgspolletter.

Ett storverk

Denna stora bok av Bo Gustavsson heter: Göteborgspolletter: Polletter för krogar, nöjen och sjöfart från början fram till i dag (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 31, 2018). När man väger denna stora och tunga bok i handen, undrar man om den verkligen bör räknas in i en serie med ”småskrifter”. Boken omfattar 400 sidor i A4-format. Hur stor bör en bok vara för att Göteborgs Numismatiska Förening skall räkna den som en skrift och inte som en småskrift? Hur som helst kan nog alla hålla med om att boken är ett storverk, fastän den ingår i en småskriftserie.

Diplom på Göteborgsbokens dag

Bo Gustavsson har under 2018 fullbordat sitt storverk om Göteborgspolletter. Åtskilliga uppgifter berikar även Mölndals historia. Foto: Lars Gahrn.

Polletterna är – kan man säga – Göteborgs egna mynt. Göteborgs Numismatiska Förening har under årens lopp uppmärksammat polletterna. Föreningens store pollettforskare är Bo Gustavsson, som under 2018 sammanfattade sina forskningar om Göteborgs polletter. Boken har blivit ett kulturhistoriskt kalejdoskop, som gör den mycket givande för de flesta forskare med inriktning på Göteborg. Boken har dessutom blivit en mycket vacker presentbok. Under Göteborgsbokens dag lördagen den 13 april 2019 var pollettboken en av de två böcker, som fick diplom och hedersomnämnande. Årets vackraste göteborgsbok blev en skrift om stadsingenjören Albert Lilienberg. Det är dock svårt att göra jämförelser. Kvalitetsskillnaderna mellan de tre belönade böckerna är små. Dessutom är nog var och en bäst på något sätt. Pollettboken hade mycket väl kunnat få förstapriset. Den har mycket att ge till flesta.

Polletterna speglar Göteborgs historia

Sjöfarten till Mölndal gick genom slussen vid Drottningtorget, men man måste betala för att färdas med båt mellan Mölndal och Göteborg. Foto: Lars Gahrn.

Polletterna speglar Göteborgs historia. De har använts i alla sammanhang. På bokens sidor passerar de därför revy: näringsgrenar, affärer, krogar, samfärdsel och nöjesliv. Även danspolletter finns i samlingen. De har använts på Liseberg och finns med i en sång av Lasse Dahlquist. Bo Gustavsson vill gärna kunna berätta litet grand om de företag, vilkas namn återfinns på polletterna. Därför har han forskat fram upplysningar ur allsköns källor. Upplysningarna är i många fall de enda, som hittills står till buds i tryck. När man läser bok, återuppstår för en stund en rik och brokig värld med verksamheter, som sedan länge tillhör minnenas värld. Uppgifternas värde för forskningen ökas av att Gustavsson är noga med att lämna källhänvisningar. Man kan alltså komma vidare. I fråga om vissa polletter går även han bet. Forskningsuppgifter kvarstår för kommande forskare.

Vackra polletter

Slusspolletterna var högst olika för att de båda valörerna inte skulle förväxlas.

Uppmärksamheten kring polletterna har inte varit lika stor som uppmärksamheten kring mynt och medaljer. En man griper dock om alla tre grupperna, nämligen kammarherre Magnus Lagerberg. Han lät prägla så kallade spelpenningar med sitt namn på och med namnet Göteborg. Kammarherren bodde som bekant på Råda säteri, alltså en bra bit utanför Göteborg, men i de fall, då spelpenningarna är försedda med årtal, har de tillkommit medan kammarherren ännu bodde i Göteborg och innan han hade inköpt Råda säteri. (Gunnar Holst, Spelpenningar avsedda för kortspel, 1977, sidan 76-77.) Holst meddelar årtalet 1874. På en annan spelpenning, som jag har sett, står årtalet 1872. Åtminstone tre olika finns, vilket måste ses som ännu ett tecken på Lagerbergs starka intresse för mynt och medaljer. Kammarherren hade stilkänsla. Hans spelpenningar är vackra skapelser. Detsamma kan sägas om väldigt många andra polletter. Man kunde det där med formgivning eller design under polletternas storhetstid.

Slusspolletter

Omnibussbiljetten.

Där finns som ett och annat av intresse även för Mölndal. De pråmar, som förde varor – i första hand kol – mellan hamnarna i Göteborg och Mölndal, måste passera slussen vid Drottning­torget. Slussavgift måste erläggas, och åtminstone på senare år fanns polletter, som under­lättade betalningen. Slussen kallades ”Göteborgs Sluss”. (Det fanns inte någon annan i närheten. Närmaste sluss ligger i Lilla Edet.) Taxan fastställdes av Kunglig Majestät 1875 och gällde fram till 1921. Som bekant låg penningvärdet länge fast, men på grund av första världs­kriget drabbades vi av både inflation och deflation. Alltnog, Kunglig Majestät höjde taxan 1921. Polletternas valörer överensstämmer med valörerna i 1921 års taxa, som för övrigt gällde fram till 1956, då sjöfartens tid var förbi på Mölndalsån. Bo Gustavsson har dessutom fått fram att Sporrong tillverkade polletterna 1930. (I vilket fall som helst utfärdades räkningen i april 1930.)

Två sorters polletter

Vad kostade det då att bli slussad i Göteborgs Sluss? Att slussa virke kostade 2:50. För ångbåt eller motorbåt betalade man likaså 2:50. Samma taxa gällde för lastad pråm, medan man betalade endast en krona för en tom pråm. En mindre farkost kom undan med femtio öre. Polletter fanns för en krona och för två kronor och femtio öre. För att de inte skulle sammanblandas var de senare rektangulära och de förra trekantiga. Under tiden 1875–1920 behövde man bara betala halva avgiften i alla de omnämnda fallen. Några polletter från detta tidsskede är inte kända.

Bomavgift

Bomstugan med dumbommen uppfälld. Foto från Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.

Mellan 1865 och 1899 måste de som färdades på Mölndalsvägen–Göteborgsvägen mellan Göteborg och Mölndal betala bomavgift eller vägavgift vid vägbommen i Getebergsäng. Man kunde betala med zinkpolletter. Även i detta fall fastställde Kunglig Majestät taxan. Stackars kungar, vad många handlingar de har varit tvungna att underteckna! Förhoppningsvis kunde dock sådana ärenden delegeras till underordnade ämbetsmän. För varje kreatur, som hade spänts för ett åkdon, betalades åtta öre. (Om vagnen drogs av två hästar, betalade man alltså 16 öre, men om man bara hade en häst för kärran, kostade resan åtta öre.) För lös häst eller lös oxe betalades fyra öre, för kalv, får, svin eller andra mindre kreatur två öre. Mot slutet av århundradet dök en och annan bil upp på vägarna. Fritz Stenström berättar: ”en och annan bil passerade gratis de senaste åren av oktrojen, då Kunglig Majestäts befallningshavande av lätt förklarliga skäl icke varit nog förutseende att stipulera avgift för sådana ’djur’.” (Fritz Stenström, Örgryte genom tiderna I, 1920, s. 121.) Polletterna kunde inhandlas hos C. B. Wedbergs Enka, Kungsgatan 30, berättar Bo Gustavsson. De kostade åtta öre styck. Ett stort antal polletter finns i Mölndals Hembygdsmuseum. På dem är versaler (stora bokstäver) stämplade. Dessa är hittills inte tolkade. Alla polletterna är stämplade med H. Denna instämplade bokstav har tillkommit i efterhand. De andra bokstäverna på polletterna är nämligen delvis fyllda med smuts och utfällningar, vilket H-bokstäverna inte är. Kan H stå för fabrikör Hasselgren vid Grevedämmet? Han ägde dem och skänkte dem i sinom tid till Mölndals Hembygdsförening. Vilket syfte kan i så fall denna märkning ha haft?

Omnibussar

Bompolletter, som har tillhört fabrikör Hasselgren vid Grevedämmet, skänkta till Mölndals Hembygdsförening. Foto: Lars Gahrn.

År 1865 startade Charles Nissen och J. Andersson omnibusslinjer mellan Göteborg å ena sidan och Mölndal, Klippan och Gamlestaden å andra sidan. Biljetter i blå papp finns bevarade. På dem står tryckt 30 öre, men siffrorna är på den bevarade biljetten överstrukna och i stället har man med bläck skrivit 12 ½. Taxan var år 1865 50 öre till Mölndal, 30 öre till Gamlestaden, 25 öre till Galgkrogarna, 25 öre till Nya Kyrkogården och 15 öre till Svingeln. Med ledning av dessa uppgifter skulle man kanske förledas att tro att biljetten (eller polletten) inte hade använts för resor i Mölndal. I själva verket har man sänkt taxan, ovisst när. Axel Möndell berättar, att en omnibussresa kostade 18 skilling (36 öre) och 12 skilling (25 öre). (Axel Möndell, Från det gamla Mölndal, 1935, s. 8.) En skilling motsvarade två öre, men för enkelhetens skull kallade man en tjugofemöring för en tolvskilling. Noga räknat utgjorde 25 öre dock tolv och en halv skilling. På omnibussbiljetten står just 12 ½. Den kan alltså mycket väl ha använts även för resor till Mölndal. Av samtida tidningsartiklar framgår, att man kunde åka från Göteborg till Galgkrogarna för 25 öre och till Mölndals by för 35 öre. Vid köp av 50 biljetter fick man 20 procents rabatt. (Här är alltså biljetterna omnämnda.) En annan uppgift meddelar, att man kunde fara till ”Bommen” (vägbommen vid Getebergsäng) för 25 öre och till Mölndal för 37 ½ öre. (Harald Lignell, David Otto Francke, 2002, s. 267 och 270.) Uppgifterna gäller för 1866 och 1873. Från senare år saknas upplysningar. Biljettpriserna har alltså växlat. Med hjälp av rabatter blev prisfloran ännu mer vildvuxen. Bo Gustavssons bok gör sitt till för att spegla en omväxlande och rörig prissättning.

Polletter finns kvar

Inte minst har polletterna sitt värde på så vis, att de är ett påtagligt minne från en förgången verklighet. Hästomnibussar och pråmar har skattat åt förgängelsen, men kvar finns åtminstone några polletter. Om inte det förgångna skall te sig overkligt och främmande, behöver vi sådana påtagliga minnen från det förflutna.

Lars Gahrn