Fältläger, släktforskning och marschkonsert

Kronhusparken i Göteborg var förvandlad till militärläger under Kulturkalaset 2017. Här såg man soldater från de senaste fyra århundradena, alltså under staden Göteborgs hela tillvaro, leva lägerliv, tillreda mat, driva handel med tillströmmande gäster, exercera, marschera samt berätta om vapen, uniformer och civila kläder. (I början, under Gustaf II Adolfs tid, hade man ännu inte några uniformer.)

Flera föreningar

Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.
Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.

Här i Västsverige finns nu flera militärhistoriska föreningar, som speglar vår militära kulturhistoria. Med i Kronhusparken fanns: Gustav II Adolfs Fotfänika, Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner/Göteborgs Artilleri, Westgiötha Gustavianer och Artilleriavdelningen i Göteborg. Med sig hade de tält, handeldvapen och kanoner, men i dessa tätbebyggda kvarter sköts inte med vare sig fältstycken eller handgevär. Här skulle kanonskott ha kunnat glädja enbart glasmästarna. (Många glasrutor skulle sannolikt ha spruckit, om man hade avfyrat sina fältstycken.) Kanonerna var enbart skådebröd och som sådana mycket uppskattade.

Modevisning

Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.
Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.

En liten scen fanns uppbyggd, och här anordnades med jämna mellanrum modevisning. Mycket fanns att säga om uniformerna samt om kvinnors och barns kläder. I äldre tid hade krigarna med sig hustru och barn i fält. I garnisonsstaden Göteborg var många av garnisonssoldaterna gifta, och här var det lättare att inkvartera hustru och barn. Barn har även de militärhistoriska föreningarnas medlemmar, och de tar med dem till uppvisningslägren. Föreningarnas medlemmar tågade med musiken främst runt de närmaste kvarteren och fram till Gustav Adolfs Torg för att visa att man fanns och för att locka fler besökare till lägret. Fram över Kronhusgården tågade karoliner, fotfänikefolk, gustavianer och Götaartillerister. Kvinnorna och barnen var med. Längst bak i tåget drog soldathustrurna en spjälvagn med barn, som var klädda i äldre klädesplagg. Barnen skrattade glatt åt den skakande upplevelsen på Kronhusgårdens gatsten och väckte stor munterhet.

Uppskattad kokvagn

Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.
Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.

Kanoner och spjälvagnar i all ära, men den mest uppskattade utrustningen i lägret var Götaartilleristernas kokvagn. Här var det fyr i spisen, och här tillagade några av medlemmarna mat, som serverades till hungriga medlemmar. Man kunde även leka i lägret. Man hade satt upp en vågrät stock. Två personer skulle sitta grensle över stocken och slå varandra i sidan med större påsar, som hade fyllts med något (förhoppningsvis) inte alltför hårt ämne. De båda kämparna slog varandra med påsarna allt vad de orkade. Långt ifrån att väcka fiendskap uppstod stor glädje under kampen. De kämpande skrattade hela tiden. En karolin och hans flickvän satt vända mot varandra och pangade på varann allt vad de orkade. Hon blev röd på armarna av alla slag. Sådana övningar skulle lätt kunna ge upphov till missnöje och osämja, tycker man, men så blev det ingalunda. Båda skrattade glatt och lyckligt och avslutade med att pussa varandra både en och flera gånger. Allt var enbart trevligt, glatt, sött och rart.

Hembygdsförbundet hade fullt

Ibland dök Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, upp i lägret, mysande av belåtenhet. Kan man vara annat än nöjd, när man har hela stugan full av intresserade släktforskare? Hembygdsförbundet har sina lokaler i det gula hus, vars bakre långsida vetter åt Kronhusparken. Jag beslöt att hälsa på även här, men jag blev stående i farstun en god stund innan jag kunde krångla mig in genom människomassan. Ja, visst kan släktforskare behöva handledning! De olyckliga människor, vilkas förfäder och anmödrar har bott i Göteborg, kan ha mycket svårt att finna dem i mängden. Här inne förevisades också en film. Den redogjorde för DNA-undersökningar, som har revolutionerat släktforskningen. För tjugo år sedan hade ingen kunnat drömma om sådana framsteg.

Marschkonsert

Konserten på Kronhusgården.
Konserten på Kronhusgården.

På Kronhusgården gav Göteborg Wind Orchestra en marschkonsert: I marschernas värld med Leif Arne Tangen Pedersen som gästdirigent. Han är norrman och hade fått höra önskemålet, att åtskilliga norska marscher skulle spelas. Givetvis levde han upp till förväntningarna. Vi fick höra bland andra Valdresmarsj, i vilken ingår en ”folkton fra Hardanger”. Detta är en marsch, som man inte glömmer. Den har för övrigt spelats in av Göteborg Wind Orchestra för många år sedan. Märkligt nog hade Tangen Pedersen dock som favoritmusik en svensk marsch av Viktor Widqvist, nämligen Norrlandsfärger. (Widqvist är mest känd för sin marsch ”Under blågul fana”, som är mest spelad.) Dirigenten var väl bevandrad bland Europas marscher och kunde även berätta mycket om dem. Han dirigerade snabbt och kraftfullt. Under hans ledning lyckades orkestern förträffligt med sin uppgift att på bästa sätt uttrycka kraften och rytmen i marscherna.

Historisk omgivning av stort värde

Lördagen den 19 augusti 2017 bjöd på många upplevelser vid Kronhuset och i Kronhusparken. Detta är ett mycket lämpligt område för historielektioner i toner, källskrifter och handfast verklighet. Historien passar bäst in i en historisk omgivning.

 

Slaget om Klippan – 400 år efteråt

Förr låg ett av utanverken kring Älvsborgs slott på Skinnareklippan. Nu reser sig Birgittas kapell på berget. Under Klippandagarna 2012 firades högmässa i kapellet på söndagen klockan elva, gammal klassisk högmässotid.

Gudstjänst på Skinnareklippan

Även barnen ville – till mödrarnas förtvivlan –   storma Skinnareklippan (Birgittas kapell). Foto: Lars   Gahrn
Även barnen ville – till mödrarnas förtvivlan –
storma Skinnareklippan (Birgittas kapell). Foto: Lars
Gahrn

Församlingen hade påfallande många ungdomliga inslag. Orgeln brusade mäktigt. Kyrkoherde Hans Damerau höll en djuplodande och tankeväckande predikan. När vi satt därinne i kyrkan, hade vi glädjen att se alltmer ljus i kyrkfönstren. De tunga regnmolnen drog bort, och solen tittade fram för att till slut lysa med full kraft. När vi satt där i kyrkan, var det mycket svårt att föreställa sig, att svenskar och danskar för 400 år sedan hade kämpat på liv och död om Skinnareklippan. Danskarna tog detta utanverk med storm, men svenskarna kom tillbaka och återtog denna viktiga bergshöjd. Härifrån kunde man nämligen med god verkan beskjuta själva slottet, och svenskarna ville givetvis inte, att danskarna skulle ha denna fördel. Tyvärr var slottets besättning alldeles för fåtalig. Danskarna erövrade Skinnareklippan en andra gång. Därefter var det bara en tidsfråga, när själva slottet skulle falla. När slottet var sönderskjutet och stod i brand, tvingades de kvarvarande försvararna att sträcka vapen och kapitulera. Året var 1612. Danskarna skulle behålla Älvsborg och kringliggande härader till 1619. Med en både bokstavligt och bildligt talat ljus gudstjänst bakom sig har man svårt att föreställa sig, att allt detta har varit bister verklighet. Ibland känns historien väldigt avlägsen.

Krutmolnen syntes ovanför träden

Desto viktigare är det då, att kulturhistoriska och militärhistoriska föreningar kan åskådliggöra historien. Bägge dagarna spelade Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer upp ”slaget om Klippan”. Åskådarna fick först vara med om korum inför slaget. Ulf Leonardzon uppträdde som fältpräst och utnämndes av manskapet till prost. Även denna roll spelade han med bravur. Åskådarna fick följa uppmarschen, och vi kunde se, att en man kunde köra en mindre fältkanon som en skottkärra (på plan mark men ej i sluttningar). Björn Ulfvensköld var sakkunnig konferencier och fäste åskådarnas uppmärksamhet på viktiga och intressanta företeelser och vändningar under trupprörelserna. Vi fick se soldater från olika tider gå i ställning och avfyra sina gevär. Vi fick se kavallerianfall mot fotfolk, som till sitt försvar bildade karréer (stora fyrkanter med front åt fyra håll).

Änkedrottningen (Ann Jönsson), fältprästen (Ulf   Leonardzon) och änkedrottningens hovdam (Madelene   Jönsson) åsåg slaget vid Klippan.
Änkedrottningen (Ann Jönsson), fältprästen (Ulf
Leonardzon) och änkedrottningens hovdam (Madelene
Jönsson) åsåg slaget vid Klippan.

Under den andra dagens krigsövningar var jag med om enbart slutet. I början av slaget var jag ute och for på älven med Färjan 4. Även på andra sidan älven hördes kanonskotten men överraskande svagt. På grund av alla träd runt platsen för slaget såg man ingenting av truppavdelningarna. Däremot såg man krutmoln, som steg ovanför trädtopparna varje gång en kanon avfyrades eller någon av de tre truppavdelningarna avfyrade en salva. Iakttagelsen är intressant. Den innebär, att en befälhavare med god utsikt kunde hålla reda på var de olika regementena eller kompanierna befann sig enbart med ledning av krutmolnen. Däremot kan jag inte säga, om man skulle ha sett krutrök vid spridd eldgivning, men så länge flera soldater sköt samtidigt, såg man krutmoln ovanför trädtopparna.

Ständigt nya insikter

Numera finns ett ämne, som kallas ”experimentell arkeologi”. Det innebär att man bygger forntidshus, går klädd i forntidskläder, nytillverkar redskap och vapen av gammalt slag och så vidare. På detta sätt kan man lära sig mer om livet förr i världen. De militärhistoriska föreningarna arbetar på samma sätt. När man talar med medlemmarna, får man reda på mycket. Man märker, att de hela tiden lär sig mer om gamla tider, och att nya insikter hela tiden dyker upp. Dessa nya insikter och landvinningar är värdefulla och bör dokumenteras.

Flickorna kunde gå lättklädda i värmen, men   karolinerna gick iklädda varma uniformer, när de körde   fram fältartilleriet.
Flickorna kunde gå lättklädda i värmen, men
karolinerna gick iklädda varma uniformer, när de körde
fram fältartilleriet.

Färjan 4 gjorde turer på älven under söndagen. Denna dag blev det gamla färjeläget vid Klippan återigen färjeläge. Som framgår av vad jag redan skrivit kunde jag inte heller denna gång säga nej till en ångbåt, (och varför skulle man göra det?). Redan på lördagen kunde man dock höra hennes ångvissla, men denna dag tog hon emot ett bröllopsfölje från restaurangen Sjömagasinet. På söndagen var det dags för allmänheten.

Hemvärnets musikkår

Under söndagen tågade Hemvärnets musikkår (från Göteborg) runt i området och spelade glad och livfull militärmusik. På tre ställen stannade man till och höll längre konserter. Musikerna utmärker sig för både skicklighet och spelglädje. Det är en upplevelse bara att se dem i solskenet, iförda sina stilfulla och prydliga uniformer. Musikkåren utmärker sig för både stil och värdighet.

Fotfänikan består av både musketerare och pikenerare.
Fotfänikan består av både musketerare och pikenerare.

Den som vill ta del av musikkårens glada musik hänvisas till cd-skivan För Hemvärnet 1940-2010 (Redigering & master: Lars Nilsson, Nilento AB, Göteborg. Pressning & tryck: Discentia AB. Layout & repro: AB Centor S.A., Göteborg. Text: Lennart Larsson. Producent: Hemvärnets centrala musikråd, CMR, 2010). På denna skiva medverkar musikkårer från hela Sverige, och givetvis är göteborgarna med.

400-årsjubileer duggar sannerligen inte tätt i en stad, som ännu inte har fyllt 400 år. Göteborgs-Posten gav jubileet stor uppmärksamhet. Eva Heyman, som är inriktad på Göteborgshistoria, skrev en helsidesartikel om Ann Jönsson, eldsjälen och den drivande kraften bakom Klippan-dagarna (Eva Heyman, Ann Jönsson blåser till strid vid Klippan, GP 21/8 2012 s. 1 och 8). På lördagen var Heyman själv på plats vid Klippan och skrev om vad som hände (Eva Heyman, Sverige och Danmark stred på nytt i Klippan, GP 26/8 2012 s. 16).

Fira slottets återlämnande!

Hemvärnets musikkår spelade sprittande och glad   musik.
Hemvärnets musikkår spelade sprittande och glad
musik.

Händelserna under 1600-talet kom att bestämma utvecklingen i området ända in i vår tid. Det är omtumlande att tänka sig, att utvecklingen stod och vägde. Framtiden kunde mycket väl ha gestaltat sig helt annorlunda. Om kung Kristian hade kunnat behålla Älvsborg och de västsvenska häraderna, hade Göteborg aldrig blivit anlagt. Kristian var besluten att satsa på Kungälv, som var hans stad, en stad i hans norska rike. Om Mölndal inte hade haft storstaden Göteborg in på knutarna, hade Mölndal knappast utvecklats så kraftfullt som blev fallet. Även kungälvsborna hade nog upptäckt Mölndalsfallen, men det stora avståndet mellan Kungälv och Mölndal hade hämmat utvecklingen. Händelserna på 1610-talet och Älvsborgs lösen var avgörande för Västsveriges utveckling. Därför bör även 400-årsjubileet av Älvsborgs återlämnande firas om några år.

Klicka här för denna artikel som pdf