Wadman och Wadmans gjorde succé på Gunnebo

Sällan har åhörarna applåderat så ofta, så länge och så hjärtligt som när sång- och musikgruppen Wadmans framförde sånger av Johan Anders Wadman (1777-1837) på Gunnebo slott söndagen den 5 maj 2019. Stora salongen var i stort sett fullsatt. Detta var dessutom den andra av två konserter. Även den första var utsåld.

Göteborgs Bellman

Johan Anders Wadman enligt en känd porträttbild, som återgavs i hans samlade dikter.

Två av gruppens medlemmar, Tom Raspertin och Steve Eriksson, hade uppmärksammat Johan Anders Wadmans sånger och dikter och tyckte, att han hade åstadkommit ”härliga texter”. Tom Raspertin hade kommit på tanken, att Göteborg måste ha haft någon motsvarighet till Bellman. Han hade hört sig för och fått namnet Wadman som svar. För de flesta har Bellman blivit inte bara det största namnet under 1700-talet utan även det enda. Så var det givetvis inte i verkligheten. Antalet skalder och sångförfattare var stort. Det är mycket bra, att forskare på detta sätt uppmärksammar de mindre stjärnorna.

Nya melodier

I Wadmans dikter finns en musikbilaga med melodier till en del dikter. De båda forskarna fann dock dessa melodier alltför ”tråkiga” och komponerade nya melodier till de sånger, som de fastnat för. De fann, att de nya melodierna kom att likna de gamla. Melodierna var nya, men de passar bra ihop med Wadmans texter. Nya melodier till gamla texter kan lätt bli en stilblandning eller stilbrytning, men så är det inte här. De nya melodierna är emellertid något svängigare och livfullare än de gamla. Musiken har blivit snabbare och uttrycksfullare med åren.

Sällskapsbroder och protestsångare

Wadman, bild utförd med ledning av en teckning, som visar den döde skalden.

Vem var då Johan Anders Wadman? Han var en ämbetsman, som inte kom långt i karriären, huvudsakligen därför att han inte ansträngde sig. Liksom Bellman hade han vänner och beskyddare, som ordnade en eller annan befattning åt skalden. Wadman nöjde sig dock med det minsta. Det viktigaste för honom var att få ha det trevligt med sina vänner, vilket innebar att dricka och sjunga. Han hade en stark dragning till flickor, men i några dikter förklarar han, att flaskan har förtur framför flickan. (Wadman blev mycket riktigt aldrig gift.) Hans dryckenskap bör inte övervärderas. Han räknades inte som fyllerist, även om han ibland kunde vara överlastad, och han uppnådde den då höga åldern av 60 år. Han var snäll och godmodig mot sina vänner, men i vissa dikter framträder han snarast som protestsångare. Prästerna och andra misshagliga befattningshavare fick sina snärtar. (Klokt nog trycktes dessa dikter eller sånger inte under hans livstid.) Tom Raspertin brukar träffande jämföra Bellman med Taube och Wadman med Cornelis Vreeswijk.

Har Wadman besökt Gunnebo?

Wadmans byst, för närvarande uppställd i Vasaparken. Foto: Lars Gahrn.

Mycket från den tiden behöver förklaras, och mycket finns att berätta. Som historisk kommentator uppträdde museimannen Per Persson, klädd i gustaviansk uniform från Göteborgs yngre garnisonsregemente. Hans insatser var mycket uppskattade. Applåderna var långa och ihållande efter hans inhopp som gustaviansk gubben i lådan. Avslutningsvis tog han plats bland sångarna och förstärkte sången i slutrefrängerna. Konserten fick en kraftfull final. En fråga, som många ställde, var denna: Har kanske Johan Anders Wadman själv stått här i stora salongen under slutet av familjen Halls tid som ägare? Det vet vi tyvärr inte, men Christina Hall, frun i huset, var intresserad av sång och musik. Hon skrev ner roliga visor i en visbok, som jag med hjälp av många vänner har givit ut 2016. Det är mycket sannolikt, att hon både har hört talas om Wadman och har träffat den omtalade skalden och sångaren. Hon var mycket intresserad av sällskapsliv och samlade på bekantskaper.

Wadman kom sent

Wadmans, förstärkta med Per Persson, under finalen i stora salongen på Gunnebo.

Däremot är det högst ovisst, om de har träffats på Gunnebo. Detta lantställe byggdes på 1780- och 1790-talen och hade sin korta storhetstid under åren 1796-1807. Det sistnämnda året gick John Hall den yngre i konkurs. Christina Hall, hans mor, hade sin förmögenhet i behåll, men även hon kom i trångmål, eftersom hon inte kunde förvalta sina pengar och var alltför godgiven. Utan sonens pengar förföll Gunnebo snabbt. Wadman bosatte sig i Göteborg 1814 (men kan ha bott i staden även någon kortare tid dessförinnan). Han kom alltså in i bilden väl sent för att uppleva Gunnebo i dess glans. Däremot hade han många möjligheter att träffa Christina Hall i Göteborg.

En cd-skiva

Tom Raspertin sjunger.

Fler än åhörarna i Gunnebos salong har möjlighet att ta del av Wadmans sång och musik. Gruppen har givit ut en cd-skiva: Wadmans: Bland enkla och tarfliga seder: Tom Raspertin, Steve Eriksson (Timber Sound 2019). Allt som allt får vi höra 14 sånger. Steve Eriksson har skrivit musiken till elva av dem, och Tom Raspertin har skrivit musik till de övriga tre. Vi får höra glad och lagom svängig musik. Den passar utmärkt till Wadmans sånger. Befann han sig bland vänner med glaset i hand, trivdes han och gladdes. Wadman var en glad man, men även han kunde ha mörkare stunder. Allt detta kommer fram, men glädjen överväger. På Gunnebo höjde Wadmans hela tiden stämningen. Åhörarna blev upprymda och rentav glada. De sjöng med i avslutningsrefrängerna, när Wadmans och gustavianen Per Persson klämde i med ”Hej och hå, hej och hå, hej och hå!” Gruppen Wadmans består av mycket skickliga musiker. Tom Raspertin spelar trummor och vid behov även munspel och sked. Tidigare hade han spelat med hornskedar, men dem lär han ha spräckt under något livligt musikstycke, och nu har han metallskedar från senare tider. Steve Eriksson spelar akustisk gitarr. Bengt Nestor har basfiol och Dan Helgesen keyboard. När alla spelar ut och klämmer i, stiger stämningen. Ljudet blir kraftfullt, och åhörarna rycks med. Nackdelen är, att Wadmans texter kan vara svåra att uppfatta ibland. De lär dock vara utlagda på nätet, vilket innebär att åhörarna kan ha dem framför sig i sina mobiler, om så önskas. Den möjligheten förelåg inte på Wadmans tid.

Wadman – en självständig man

Per Persson i Göteborgs yngre garnisonsregementes uniform.

Visst har Wadman mycket att ge oss, som lever två århundraden senare. Vem behöver inte glädje? Dessutom hade han modet att vara sig själv. Tidsströmningarna betydde mycket litet för honom. Han levde under romantiken men blev aldrig någon romantiker. Hans sentida skaldebröder skrev om själarnas himmelska kärlek. Wadman diktade om kropparnas jordiska lustar. Hans samtida var helt eller halvt andliga. Somliga var prästvigda. Wadman ägnade sig åt ett ständigt krypskytte mot kyrka och prästerskap. Gud trodde han på, men med detta var det nog. Romantikerna ägnade sig åt natursvärmerier, men Wadman trivdes bäst i staden bland glada dryckesbröder. Wadman är alltid självständig. Därför känns hans dikter alltid äkta.

Många visor

När man bläddrar i Wadmans dikter, undrar man: Hur många av dessa sjöngs? Wadman själv var sångare. Jag skulle därför tro, att väldigt många sjöngs till kända melodier. Lars Wivallius, Lasse Lucidor och Johan Runius skrev många visor, men melodierna gick förlorade. Först i vår tid har Martin Bagge och hans medhjälpare lyckats spåra melodierna eller finna användbara melodier åt dikterna. Något liknande torde ha hänt även med Wadmans visskatt. Innan skivor, grammofoner och radio fanns, sjöng man mycket inom sällskapslivet. Musik- och sånggruppen Wadmans låter oss med andra ord uppleva Wadmans dikter så som de skulle upplevas: framförda med sång och musik.

Lars Gahrn

Årsskrift om Pixbo

Ett järnvägsspår och en hållplatsstuga är det första läsaren ser, när han eller hon får Råda Hembygdsförenings årsskrift i handen. Denna skrift handlar om samhället Pixbo, som aldrig hade blivit vad det är idag, om inte Boråsbanan hade dragits fram över detta hemmans ägor.

Järnvägen gav upphov till samhället

Pixbo herrgård i våra dagar. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare järnvägen kunde man bo i Pixbo och arbeta i Göteborg, Mölndal, Borås eller vilken annan ort som helst efter Boråsbanan. Tack vare de snabba och bekväma förbindelserna med järnvägen blev Pixbo ett villasamhälle – eller som man gärna sade på den tiden – en ”villastad”. Som typexempel är Pixbo av allmänt intresse för den, som är intresserad av sekelskiftets och det begynnande 1900-talets historia. Jag skall därför ägna några ord åt samhällets historia och åt den som vanligt förträffliga årsskriften. Hösten 2018 genomförde Råda Hembygdsförening en hembygdsvandring under ledning av Anette Eiserman-Wickström och Monica Odmyr genom Pixbo. Jag var med tillsammans med ett 60-tal andra intresserade, och mitt deltagande väckte viss förvåning: ”Är du med här?!” Mitt svar blev: ”Varför skulle jag inte vara med? Jag är intresserad av Råda, och en del av Pixbo tillhör ju Mölndals stad.” Ja, så är det. Pixbo ligger i Råda församling, som ingår i Härryda kommun. Pixbo gränsar till Gunnebos ägor, som hör till Mölndals stad. Under några årtionden av 1900-talet tillhörde både Gunnebo och Pixbo samma ägarinna, nämligen friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Hon sålde tomter i Pixbo och även några närbelägna tomter på Gunnebos sida av gränsen. Också dessa Gunnebotomter kom att räknas till Pixbo.

Gunnebo och Pixbo

Pixbo anhalt och banvaktsstugan. (Tack till Roger Jannesson.)

När Mölndals Hembygdsförening ägnade en årsskrift åt Gunnebo, kom följaktligen även Pixbo med där. Leif Jenemalm skrev om ”Gunnebofastigheter vid Herrgårdsvägen i Pixbo” (i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1995, s. 27–28). Dessa fastigheter låg långt från Gunnebos gårdsbyggnader och räknades alltifrån början helt naturligt till Pixbo. Nu har Råda Hembygdsförening gett oss en utförlig historik om det egentliga Pixbo: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2018: Pixbo (52 sidor, rikt illustrerade, av vilka 31 handlar om Pixbo). Råda Hembygdsförening fortsätter med denna årsskrift att skildra by för by och område för område inom Råda socken (på senare år Mölnlycke kommun och nu kommundelen Mölnlycke). Sådana temanummer tilldrar sig stort intresse och säljer bra i efterhand. Tyvärr är åtskilliga kommuninnevånare inte intresserade av hela sin hembygd (alltså mestadels församlingen eller socknen), men väldigt många är intresserade av åtminstone den egna stadsdelen eller byn. På så vis har sådana temanummer goda förutsättningar att vara efterfrågade långt efter tryckåret.

Många författare

Pixbo brygga och det dåtida badhuset. Foto: Charles Mattsson.

Detta temanummer tillhör de mer omväxlande både vad gäller ämnen och författare. Till denna skrift har Anette Eiserman-Wickström, Kristian Appelberg, Sune Mentor, Ulla Johansson, Eva Palmroth, K-G Jadesjö, Ann-Margreth Wiberg och Ingvar Bragd bidragit. Ann-Margreth Wiberg är redaktör och bidrar som vanligt med tydliga och klargörande kartskisser, utan vilka läsaren snart skulle ha tappat orienteringen och svävat i ovisshet om vilka byggnader som åsyftas. Hon skriver också om bland annat Pixbo hållplats och banvaktsstuga. Före järnvägen fanns en gård i Pixbo. På 1860-talet byggdes den ut till en mindre herrgård. Tillfartsvägen för denna gård var nuvarande Pixbovägen–Mölndalsvägen (som ej skall förväxlas med Mölndalsvägen i Göteborg). Den som i likhet med mig ofta har cyklat denna backiga väg begriper lätt, att det skulle ha dröjt mycket länge innan folk började bygga egnahem och villor här i Pixbo, om inte järnvägen hade kommit och erbjudit snabba förbindelser med omvärlden. Från Mölndals kvarnby består vägen av idel backar och ett längre motlut. Från Mölnlycke räknat består vägen av många backar och egentligen bara en sträckning över plan mark. På senare år har man sprängt bort de värsta bergshöjderna på vägen mellan Mölnlycke och Pixbo, men den är ännu en utpräglad berg-och-dalbana. Vi befinner oss ovanför Mölndals Kråka och har alltså hamnat i sydsvenska höglandet.

Vem känner Heyman?

Fru Fridh, hållplatsföreståndarinna på Pixbo hållplats. (Tack till Roger Jannesson.)

Grosshandlare Josef Heyman (1823–1898) köpte Pixbo som sommarnöje. Han byggde ut detta hemman till en stor herrgård med en omfattande trädgård, växthus och dammanläggningar. Ingvar Bragd berättar om honom och herrgården, men tyvärr kvarstår gåtan varifrån Heyman kom och hur han hade förtjänat den förmögenhet, som kom till användning i Pixbo. Åke Magnusson hävdar, att han ”drev firman H. J. Heyman & Co i Göteborg, en grosshandel med textilprodukter och så kallade korta varor”. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 72.) Detta tycks märkligt nog inte stämma. En företagshistorik över denna firma föreligger (H. J. Heyman & Co. Göteborg 1826–1926: Minnesskrift, Göteborg 1926). Den är utförlig men har ingenting att berätta om någon Josef Heyman. Jag har även talat med sentida medlammar av släkten Heyman, men de känner inte till någon Josef Heyman i Pixbo. Härmed efterlyses därför Josef Heymans förhistoria. Jag har också stött på en uppgift att Josefs son Erik skulle ha varit halvbror med Göteborgs legendariske revypappa Axel Engdahl, som för övrigt semestrade i Råda och har fått ”Axel Engdahls väg” uppkallad efter sig. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 38–39) De skulle ha varit halvbröder på fädernet. Onekligen finns forskningsuppgifter kvar. Ulf Lundberg Andersson började genast söka på nätet och kunde snart berätta, att Heyman son Erik var utomäktenskaplig men erkänd av fadern. Även Axel Engdahl var ”oäkta”, men det framgick inte vem, som var pappa till honom. Josef Heyman är väl värd att lära känna närmare. I Pixbo finns herrgårdsbyggnaden, dammarna och anlagda vägar i skogen som bestående minnen från hans tid. Heymans umgicks med Sparrarna på Gunnebo. Intressant nog finner man bokar och lärkträd utmed skogsvägarna mellan Gunnebo och Pixbo. Dessa träd är finare parkträd, och de äldsta bör ha planterats vid denna tid. Skogsområdena mellan Gunnebo och Pixbo skulle (åtminstone utefter skogsvägarna) göras mera parklika och förvandlas till en naturpark.

Järnvägen skapade Pixbo

En av Pixbo dammar, kallad Torsdammen. Foto: Lars Gahrn.

År 1894 kom järnvägen. Pixbo fick en hållplats eller anhalt. Detta var inte självklart. Ingen bebyggelse fanns i närheten utöver herrgården. Josef Heyman och kammarherre Magnus Lagerberg på Råda säteri ville dock ha en anhalt i Pixbo, och då blev det så. Kammarherren tog sig med båt över Rådasjön, när han skulle åka till Göteborg. Han lär ha sagt: ”Nu kan vi sälja våra vagnshästar”. (Åke Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 128–129). Beslutet att anlägga en anhalt i Pixbo visade sig vara framsynt. Nu började man bygga villor i Pixbo. Heyman sålde tomter till vänner och bekanta. Den ena högreståndsvillan efter den andra byggdes. Järnvägen innebär början till vår tids villasamhälle. Inte helt oväntat kom de äldsta och finaste villorna att ligga närmast hållplatsen. Ann-Margreth Wiberg skriver om villorna vid Banvägen. Alltifrån 1921 hade Pixbo och Gunnebo samma ägare. Från och med 1922 hette hon Hilda Sparre. Hon tjänade pengar bland annat genom att sälja tomter. Pixbo var tack vare järnvägen och hållplatsen det klart bästa området för tomtförsäljning. Dessutom ville Sparrarna inte ha villabebyggelse kring Gunnebo, där de själva bodde.

Station för många

Pixbo kom att bli station även för Sparrarna på Gunnebo. År 1898 byggde friherrinnan Sparres föräldrar Slottsviken på Gunnebos ägor. Järnvägen var en förutsättning för detta nybygge, som fick postadressen Pixbo (fastän herrgården låg på Gunnebos marker). Sparrarnas jaktstuga Furubacken var den av Gunnebos fastigheter, som låg närmast Pixbo och stationen. Invånarna i Furubacken sågs ofta vid Pixbo station. Här i stationen kunde man hämta sin post. Vägarna förbättrades, liksom bussarna och bilarna, men järnvägen erbjöd likafullt den snabbaste resan in till Göteborg. Utvecklingen av tågtrafiken på Boråsbanan är dock en sorglig historia, som är helt otidsenlig och olämplig för en bana, som går fram mellan växande tätorter. Tågen blev allt färre, och 1978 stannade det sista tåget i Pixbo. Även Mölndals övre järnvägsstation är nedlagd och riven. Mirakulöst nog stannar tåg fortfarande i Mölnlycke. När man ser de utmärkta bilderna från Pixbo station, önskar man sig tillbaka i tiden. Både stationen och banvaktsstugan är nu jämnade med marken, och som vanligt på gamla stationsområden frodas slyet. Man blir beklämd, när man i våra dagar står på denna plats.

Utveckling mot sovstad

Pixbo fortsatte dock att växa som bostadsområde och gör så än, men det kan inte undvikas, att man blir nedstämd, då man jämför nu och då. Pixbo var förr ett samhälle med eget liv och egen verksamhet. Här fanns en station, post, affärer, skola, ett värdshus (Pixbo Värdshus) och ett blomstrande föreningsliv. Det mesta av allt detta är nu borta. Våra stadsdelar och mindre tätorter utvecklas här som på andra håll till alltmer renodlade bostadsområden eller ”sovstäder” som man brukade säga för några årtionden sedan. Allt färre arbetar inom den stadsdel där de bor. Allt färre umgås och samarbetar med människorna i grannskapet. Stadsdelens eget liv förtvinar. Tyvärr har vi anledning att befara att intresset för hembygden kommer att bli mindre som en följd av detta. Ett av de områden, som trots allt kommer att klara sig bra, är Pixbo. Vid hembygdsvandringen genom Pixbo söndagen den 2 september 2018 var vi ett sextiotal personer. Endast om en stadsdel betyder mycket för många, kan man samla så många deltagare. Råda Hembygdsförening har satsat på en trevlig och omtyckt kommundel i sin senaste årsskrift.

Lars Gahrn

Kända författare skrev om John Hall den yngre

Den mest omskrivne i familjen Hall är John Hall den yngre. Man förstår att hans levnadsöde har lockat författare att börja skriva. Från att ha varit en av Sveriges rikaste män blev Hall en av de fattigaste. Författarna har dock haft svårt att rättvisande skildra de mörka delarna av hans personlighet.

Överdrivna rykten

Cederborghs skrift kom tidigt och fick mycket stor betydelse för bilden av John Hall den yngre.
Cederborghs skrift kom tidigt och fick mycket stor betydelse för bilden av John Hall den yngre.

Kring ett sådant levnadsöde som Halls spinns legender, och det har även lockat kända svenska författare. Året efter Halls död gav Fredrik Cederborgh ut sin lilla skrift ”Berättelse om Den, först rike och ansedde, sedermera fattige och föraktade John Hall” (1831). Boken sammanfattar de ofta överdrivna och inte alltid sanningsenliga rykten, som vid denna tid var i omlopp. Det är beklagligt, att en sådan skrift har fått bestämma eftervärldens bild av John Hall den yngre. Även bilden av John Hall den äldre har starkt påverkats av denna lika oförmånliga som otillförlitliga skildring. Cederborgh tryckte om sin skildring redan 1834 (John Hall. Sannfärdig Sannsaga. Avsnitt i: Cederborgh, Ungdoms tidsfördrif III, Sthlm 1834). Det intressanta med detta omtryck är, att Cederborgh har ändrat vissa uppgifter. Detta visar att han har varit osäker på vad som stämmer, och att han har nåtts av andra och motstridande uppgifter. Jag har behandlat dessa nya upplysningar i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden” (1997). Originalupplagan av Cederborghs skrift gavs 1976 ut i faksimil av Rundqvists boktryckeri i Göteborg i en numrerad upplaga av 500 exemplar. I boken ingår en längre uppsats kallad ”Den olycklige John Hall”, sammanställd av en icke namngiven författare och huvudsakligen bestående av utdrag ur Sven T. Kjellbergs uppsats om John Hall. Även denna faksimilutgåva är förhållandevis sällsynt.

Ett moraliserande kistebrev

I stället för begravningsskrift utgavs ”ett par tre år” efter Halls död ett kistebrev, en kolorerad litografi med bilder ur Halls liv och en kortfattad levnadsteckning. Den hade utförts av J. Z. Blackstadius och hade som överskrift: ”Högmod går för fall: En kort berättelse om John Hall”. (Den finns återgiven i Svenskt konstnärslexikon III, Allhems förlag, Malmö 1957, s. 21. Flera av bilderna ingår i C.R.A. Fredberg, Från det gamla Göteborg II, 1921, s. 588 – 601.) Man märker på detta tryck, att Cederborghs skrift redan har börjat påverka bilden av den olycklige John Hall. Detta tryck är mycket sällsynt. Att högmod ofta går före fall är nog så sant, men fastän han hade många fel, tror jag inte, att man kan kalla John Hall den yngre för högmodig. Han har av allt att döma anklagats för ett fel, som han inte har haft.

Var Hall verkligen så snäll?

Sophie Elkan skrev många romaner, som nu är glömda, men romanen om John Hall blev hennes stora lyckokast. Foto: Waldemar Dahllöf.
Sophie Elkan skrev många romaner, som nu är glömda, men romanen om John Hall blev hennes stora lyckokast. Foto: Waldemar Dahllöf.

År 1899 gav Sophie Elkan ut sin roman ”John Hall: En historia från det gamla Götheborg”, en roman som tyvärr ofta – bland annat av författarinnan Birgit Th. Sparre – har använts som en ren faktabok, fastän den givetvis innehåller mycket som är ren diktning och ingenting annat, till exempel John Halls vid det här laget riksbekanta ormgrop. Författarinnan ger oss en välvillig skildring av Hall. Han tecknas visserligen som bortskämd och svag men å andra sidan även som välmenande och godhjärtad. Hans envishet och hätskhet kommer dock inte lika väl fram. Elkans roman har av Berndt Fredgren omarbetats till ett skådespel, som med framgång har spelats på svenska teatrar. Bland andra har den framstående skådespelaren Gösta Ekman den äldre gjort en insats i detta sammanhang. Han spelade Fredrik Damm, den elegante och vackre kavaljeren.

Birgit Th. Sparre i sagornas värld

Senaste upplagan av Sophie Elkans John Hall, utgiven 1993 och språkligt moderniserad av Karin Westerlund.
Senaste upplagan av Sophie Elkans John Hall, utgiven 1993 och språkligt moderniserad av Karin Westerlund.

Författarinnan Birgit Th. Sparre var ibland gäst hos friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Hon skrev vid några tillfällen om Gunnebo och friherrinnan, men även Halls omnämns. I sin roman ”Glimringe” (1944) låter hon John Hall den yngre dyka upp som landsstrykare på glasbruket Glimringe. Här är hennes berättarkonst på topp, men detta besök hade inte någon egentlig uppgift att fylla i handlingen och ströks i senare upplagor. Om ”Rike Hallens Gunnebo” har hon å andra sidan berättat ett och annat i minnesboken ”Därhemma på gårdarna” (1960). Hennes uppgifter om friherrinnan Sparre och Gunnebo under Sparrarnas tid stämmer bra och är historiskt mycket värdefulla, men vad gäller rike Hallen och hans Gunnebo befinner sig skildringen allt som oftast i sagornas värld.

Lundström välvillig

Den kände göteborgsförfattaren Evert Lundström gav 1986 ut sin roman ” Livets teater”, som handlar om familjen Hall och en samtida målarfamilj. Lundström har noggrant satt sig in i alla tillgängliga källor, och romanen är följaktligen närmast en dokumentärroman, framstående både som levnadsteckning och som litterärt verk. Boken ger en utmärkt bild av den olycklige John Hall: godhjärtad och svag men samtidigt envis, konstnärligt och vetenskapligt begåvad men utan sinne för affärer. Genomgående tecknar de sentida författarna Hall välvilligt. Hans hårdhet och hätskhet är dock inte lika väl återspeglade i romanerna. Författarna som har behandlat John Hall har varit snälla och trevliga människor. Följden har blivit att de tecknar John Hall som alltför snäll och trevlig. Diktade personer blir oftast mer eller mindre tydliga avspeglingar av författaren.

Lars Gahrn

Rättegångshandlingar var 1700- och 1800-talens skandalskrifter

Rättegångshandlingarna från John Hall den yngres många processer gav den tidens läsare inblickar i åtskilligt, och framför allt var de allsidigt skandalösa. Hall gav upphov till några av den tidens bestsellers. Liksom i fråga om många andra skandalskrifter tycks sanningshalten emellertid inte vara så hög som önskvärt vore.

Några smärre och samtida tryck

Under de långvariga processerna vandrade John Hall den yngre omkring som ett gatuoriginal. Han och hans rättstvister blev riksbekanta.
Under de långvariga processerna vandrade John Hall den yngre omkring som ett gatuoriginal. Han och hans rättstvister blev riksbekanta.

Det hörde till, att förmöget folk skulle uppvaktas med tryckta hyllningsskrifter. I samband med John Hall den äldres död 1802 utgavs: ”Vid gross-handlaren John Hall’s Jordfästning i Götheborgs Domkyrka Den 7 Octob. 1802. Af F. Svanander” (Gbg 1802). Svanander har hyllat den döde med högstämda ord i stenstil. Många år senare var det dags för Halls efterlämnade maka att skiljas hädan. Då utgavs ett tryckt blad med överskriften: ”Tankar vid Enkefru Hall’s, född Christina Gothéen, graf den 18:de Nov. 1825” (Gbg 1825). Den består av ett stycke ur Chateaubriand’s skrifter, vari denne gör gällande, att kristendomen företrädesvis är ”Vänskapens Religion”. Christina Hall hade verkligen odlat sina vänskapsförbindelser. Det skulle vara intressant att veta, om hon själv har valt detta stycke. Dessa gravskrifter utgavs i små upplagor, och antalet bevarade exemplar är givetvis mycket lågt. John och Christina Halls son, John Hall den yngre, dog utfattig 1830. Han fick inte någon gravskrift. Däremot skrevs mycket, som var allt annat än smickrande, om den olycklige John Hall.

Christina Wachtmeister – grevinna och amiralinna

John och Christina Hall hade två barn, som för enkelhetens skull hette John och Christina, de också. Dottern Christina Hall (1773 – 1839), gift Wachtmeister, var charmerande som sin mor och lyckades göra intryck på Gustaf III under hans besök i Göteborg. Hon var en rik arvtagerska men saknade titel och rang. Hon blev gift med en fattig arvtagare, som i gengäld hade både titel och rang, greven och amiralen Claes Adam Wachtmeister af Johannishus. Christina Hall blev genom giftermålet grevinna och amiralinna, och hennes make fick pengar att röra sig med. Dem förvaltade han skickligt, och på så vis blev en del av familjen Halls förmögenhet kvar hos ättlingarna inom ätten Wachtmeister. Claes Adam och Christina Wachtmeister fick två barn och har många avkomlingar. En av dem var greve Folke Bernadotte. Om greveparet Claes Adam och Christina Wachtmeister har inte skrivits mycket, men greven och amiralen var med i tidens stora händelser och nämns därför här och var i den historiska litteraturen. Jag har samlat en hel del kopior ur litteraturen.

John Hall den yngre – konstnär och bankrutterad köpman

John Hall ville försvara sig även inför frimurarna i Stockholm och lämnade därför in detta tal hos dem.
John Hall ville försvara sig även inför frimurarna i Stockholm och lämnade därför in detta tal hos dem.

Sonen i huset, John Hall den yngre (1771 – 1830), var konstnärligt begåvad och intresserad av naturvetenskap. För handel och industri saknade han däremot både håg och fallenhet. Olyckligtvis ville han efter faderns död nödvändigtvis själv och utan kompanjoner sköta handelshuset. Följden blev konkurs efter bara fem år, och på konkursen följde långvariga och mycket uppmärksammade processer mot konkursförvaltarna. Hall och hans medhjälpare anklagade dem för att missköta konkursboet och för att sko sig själva. De hade framgång i rådhusrätten och hovrätten, och målet gick vidare till Högsta Domstolen. Innan denna domstol hade hunnit börja behandla målet ingick Hall förlikning med sina konkursförvaltare. Denna uppgörelse blev mycket mytomspunnen. Man har påstått, att strax innan Högsta Domstolen skulle avkunna sitt utslag till Halls fördel, lockades Hall av de bedrägliga konkursförvaltarna till en uppgörelse i godo, och att den skulle ha varit mycket oförmånlig för Hall och hans medhjälpare. I själva verket var Halls ersättningsanspråk mycket överdrivna. Både rådhusrätten och hovrätten prutade ned dem. Hall och hans ombud var beredda att pruta ner dem ytterligare och ingå förlikning. Så skedde även. Han fick trots allt en hel del pengar, men de gick åt till att betala skulder. Några år senare dog han som en fattig tiggare i Stockholm. Han var då riksbekant för sina processer och sitt olyckliga levnadsöde.

Många rättegångshandlingar

I detta tryck från 1820 svarar John Hall på ett inlägg i tidningen Allmänna Journalen.
I detta tryck från 1820 svarar John Hall på ett inlägg i tidningen Allmänna Journalen.

I brist på veckopress läste man på den tiden rättegångshandlingar. Domstolsprotokollen från Halls processer trycktes, kryddade av Halls och hans medhjälpares egna tillägg och hårda utfall mot sina motståndare. Dessa gick i sin tur i svaromål. Denna pajkastning för öppen ridå var givetvis härlig för alla skandalsugna läsare runt om i riket. Hall vann i stort sett slaget om samtidens och eftervärldens medkänsla. Jag har dock granskat värderingarna av Gunnebo och kommit fram till att Hall och hans medhjälpare överdriver fruktansvärt (Lars Gahrn, John Halls uppgörelse med konkursförvaltarna – en mytomspunnen historia, artikel i: Personhistorisk tidskrift 2005, sidorna 197-214). Konkursförvaltarna var inte de stora skurkar som de har utmålats som. En kritisk genomlysning av hela denna härva av anklagelser och motanklagelser borde ske. På det stora hela tycks emellertid få människor läsa i dessa rättegångshandlingar på senare år. Vi har under de förflutna två århundradena fått så många andra skandalskrifter, att Halls helt enkelt inte står sig i konkurrensen. Antalet skrifter och inlägg om processerna är stort, och ännu finns som sagt mycket att göra.

Lars Gahrn

En huspoet och många beundrande reseskildrare på Gunnebo

Några dikter och många reseskildringar blev bidragen till Gunnebolitteraturen under 1800-talet. Vi kan tacka Christina Halls gästfrihet för reseskildringarna. Hon tog emot resande – vi skulle säga turister – och visade dem runt. Även eftervärlden har på så sätt haft stor glädje av hennes gästfrihet.

Olof Benjamin Lund – huspoet hos Halls

Christina Hall var mycket vänlig och gästfri. Några av hennes gäster på Gunnebo skrev ner värdefulla skildringar av Gunnebo-anläggningen. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall var mycket vänlig och gästfri. Några av hennes gäster på Gunnebo skrev ner värdefulla skildringar av Gunnebo-anläggningen. Foto: Anna Jolfors.

John Hall och hans hustru Christina kom att göra vissa avtryck i litteraturen tack vare skalden Olof Benjamin Lund, som var John Halls systerson. Han var en skicklig poet men är i våra dagar glömd och förbisedd, bland annat därför att han föddes i Göteborg och blev kvar i staden. Av de stora gustavianska skalderna var Bengt Lidner den ende, som föddes i Göteborg, men han gav sig snart iväg till Stockholm, den enda stad i riket, där man kunde slå igenom. Lund blev hovpoet, eller kanske skall vi snarare skriva huspoet, hos Halls. Han gav ut två dikthäften, ”Skalde-stycken, af L*, Första Häftet” (Göteborg 1794) och ”Skalde-stycken, af L*, Andra Häftet” (Göteborg 1800). Båda är mycket sällsynta, och jag har aldrig sett dem utbjudna till försäljning. År 1787 skrev Lund en julklappsvers till en julklapp, som John Hall fick. År 1797 skrev han en högstämd hyllningsdikt till samme Hall och ett skämtsamt skaldebrev till dennes son John Hall junior. Hans mest kända verk är dock ett mindre skådespel: ”Divertissement, på Gunnebo, Midsommars-Dagen den 24 junii 1797”. Ute på Gunnebo uppfördes detta skådespel som en del av midsommarfirandet.

Lantlivet på Gunnebo

Under den gustavianska tiden lät man ofta bli att sätta ut sitt namn i tryckta skrifter. Skalden Olof Benjamin Lund skrev sig enbart ”L*”. I sitt kända divertissement skrev han som synes Gunnebo ”G - Bo”.
Under den gustavianska tiden lät man ofta bli att sätta ut sitt namn i tryckta skrifter. Skalden Olof Benjamin Lund skrev sig enbart ”L*”. I sitt kända divertissement skrev han som synes Gunnebo ”G – Bo”.

Tack vare Halls och skalden Lund fick Göteborgsområdet en motsvarighet till Gustaf III:s hovliv med teater och skalder. Jag har skrivit litet grand om skalden Lund och hans dikter om Halls i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden ” (1997). Hans mest kända rader förtjänar att anföras en gång till. De handlar om lantlivet på Gunnebo:

Vad lugn sig i mitt hjärta sprider
när skild från stadens tvång och prakt
jag ostörd blomsterkransen vrider
så långt från avund och förakt,
och nu hör fåglarne som sjunga
och bäckens ljuva susande.
Straxt Glädjen svävar på min tunga
att åt Naturen offer ge!

Lund skönmålar livet på Gunnebo, men han gör det skickligt och vältaligt. Lunds Divertissement utgavs på nytt 1951 som en hyllning till gunneboforskaren Arvid Baeckström på hans 70-årsdag: Divertissement på Gunnebo midsommardagen den 24 juni 1797 av Olof Benjamin Lund (Slöjdföreningens Skola, Gbg 1951). Även denna lilla skrift är mycket sällsynt.

Många reseskildrare skrev om Gunnebo

Den kände bildhuggaren Johan Tobias Sergel var den mest uppskattande av Christina Halls gäster.
Den kände bildhuggaren Johan Tobias Sergel var den mest uppskattande av Christina Halls gäster.

Christina Hall älskade sitt Gunnebo och var outtröttlig, när det gällde att bjuda in eller nästan nödga folk att komma dit som gäster. Hon visade gärna och beredvilligt runt. Hon var Gunnebos första guide och ciceron. Några av besökarna skrev ner sina intryck och iakttagelser. Så gjorde den venezuelanske frihetshjälten Francisco de Miranda, den engelska kvinnosakskvinnan Mary Wollstonecraft, botanisten Samuel Liljeblad, holländaren Jean Meerman, arkitekten Gustaf af Sillén, bildhuggaren Johan Tobias Sergel, reseskildraren Jonas Carl Linnerhielm, Thor August Odencrantz, kemisten och geologen Petter Jacob Hielm och läkaren Magnus Martin Pontin, några mindre kända och mindre utförliga reseskildrare att förtiga. Några få av dessa skildringar trycktes under författarnas livstid, men de flesta trycktes under 1900-talet. Hur som helst, förr eller senare fick de betydelse därigenom, att de uppmärksammade läsarna på Gunnebos värde. Under 1800-talet hade Linnerhielms skildring störst betydelse, och ännu under början av 1900-talet åberopades den oftast. Tack vare Christina Halls gästfrihet, intresse för människor och vänlighet att visa runt fick det lilla herresätet Gunnebo stor uppmärksamhet. Alla dessa reseskildringar finns förtecknade och åtminstone delvis anförda av Arvid Baeckström (i hans bok ”Gunnebo I, 1977”). Tack vare hans käll- och litteraturförteckning kan man få fram de oavkortade utgåvorna. Några skildringar är ännu inte utgivna, vilket härmed meddelas för åtgärd. Så sent som 2011lyckades Jan Westin, framstående kännare av Göteborgslitteraturen, finna en tryckt och hittills inte uppmärksammad reseskildring från 1861. (Jag berättade om hans fynd i Mölndals-Posten i april och maj 2013.) Viktiga upptäckter kan alltså ännu göras.

Lars Gahrn

Familjen Hall har blivit följetong i litteraturens värld

John Hall och hans maka Christina (född Gotheen) gav upphov till en underavdelning av Mölndalslitteraturen och Göteborgslitteraturen, när de anlade Gunnebo. Att det skulle bli så, hade de antagligen inte en aning om. Skrifterna i ämnet kom inte under deras tid, men nu är lavinen igång. Skrifterna med Gunnebo-anknytning blir bara fler och fler. Jag skall ägna några artiklar åt denna litteratur. För den intresserade finns mycket att läsa.

John Hall den äldre – Göteborgs rikaste köpman

Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.
Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.

År 1778 inköpte den rike göteborgsköpmannen John Hall den äldre (1735 – 1802) hemmanet Gunnebo i nuvarande Mölndals stad. Några år senare började han uppföra en ny och mycket påkostad herrgårdsanläggning, ritad av stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg. Denna herrgårdsanläggning, nu kallad slott, skulle föra både hans och den övriga familjens namn till eftervärlden. Intresset kring Gunnebo skulle medföra ett betydande intresse kring familjen Hall, som verkligen var både färgstark och intressant. John Hall den äldre tillhörde en ursprungligen skotsk släkt, och efternamnet uttalades på skotskt vis Hahl. John Hall sålde stångjärn och bräder, framför allt till Storbritannien, och skaffade sig både sågar och järnbruk, så att han själv kunde framställa en del av exportvarorna. Annars arbetade han som grosshandlare och mellanhand. Han inköpte alltså vad andra hade producerat och sålde det vidare. Hall importerade framför allt salt, kol, bly, glas, viktualier och kolonialvaror, och dessa kom i första hand från Storbritannien. Hans affärsspråk var – inte helt oväntat – engelska. Hall levde för sina affärer och var föga intresserad av sällskapslivet. Han beskrivs som en hederlig man, tystlåten och ganska hetsig. Han blev med tiden Göteborgs i särklass rikaste köpman och gick till historien tack vare sin rikedom och Gunnebo. Det var högst ovanligt, att Göteborgs köpmän byggde sommarställen av denna storlek. Hade han haft en anspråkslösare fru, hade han säkerligen gått miste om eftervärldens uppmärksamhet.

Christina Hall – sällskapslivets drottning

Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.

John Hall den äldre var gift med Christina Gotheen (1749 – 1825). Hon var i mångt och mycket sin makes motsats: öppen och meddelsam, charmerande och spirituell, livligt intresserad av såväl sällskapsliv som kultur. Gunnebo byggdes huvudsakligen för henne och hennes gäster och är avsett för sällskapsliv i stor skala. Hon betydde mycket för kulturlivet i Västsverige. Man spelade teater i herrskapet Halls salong, och Halls byggde Göteborgs första teater. Gunnebobygget blev stilbildande för Västsverige, och ”gunnebomöbler” blev ett känt begrepp. Lindomesnickarna har tillverkat modifierade gunnebomodeller in i våra dagar. På Gunnebo fick många konstnärer och hantverkare arbete. Christina Hall samlade böcker, vackra möbler och konst. Gunnebo var en sevärdhet redan från början, och fru Hall visade besökarna runt. Gustaf III har besökt Gunnebo liksom Johan Tobias Sergel med flera. Hon var helt enkelt en av Västsveriges kulturpersonligheter. Efter makens död 1802 fick Christina Hall ta över Gunnebo som änkesäte, men genom lån och borgensförbindelser förstörde hon sin ekonomi och gick i konkurs 1818. Hennes sista år var dystra. Hennes grav vid Örgryte gamla kyrka är bevarad. Den är ett bra och stilfullt exempel på en gravvård från 1820-talet. Gravstenen har en lång inskrift, som är ett intressant bidrag till hennes levnadshistoria. Även gravstenar kan i vissa fall tillhöra litteraturen! Man kan säga, att hon och hennes make var ett mycket lämpligt äkta par. Han tjänade pengar, och hon gjorde slut på pengarna på ett sätt, som eftervärlden har glädje av ännu omkring två århundraden efter deras död.

Christina Hall skrev brev och nedtecknade visor

John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.
John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.

Christina Hall hade många vänner och skrev brev till dem. Några av hennes brev har överlevt till våra dagar. Breven är öppenhjärtiga, vänliga, skämtsamma och ibland målande. Hon var en begåvad brevskriverska, och man anar, att hon var ett fynd för det gustavianska sällskapslivet: lättpratad, vänlig, skämtsam och allsidigt intresserad. Flera brev har blivit kända tack vare Arvid Baeckströms forskningar, och han fann i dem många värdefulla uppgifter om Gunnebo och dess arkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Breven utgavs dock aldrig i sin helhet. Kulturhistorikern, samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz stod för en verkligt uppseendeväckande upptäckt år 2006. Han upptäckte och lyckades förvärva Christina Halls visbok (påbörjad 1766). I en påkostad bok med guldsnitt och skinnband hade Christina Hall skrivit ned visor, som hon ville bevara i avskrift. Boken ger oss värdefulla inblickar i musiklivet i Göteborg. Niklas Krantz kom med boken till mig, och jag kände att jag måste göra något. Tio års arbete följde. År 2016 utgav Mölndals Hembygdsförening en tung skrift: Lars Gahrn, Christina Hall, vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor (Mölndal 2016, 524 sidor). När boken utgavs, hade nästan två århundraden förflutit efter Christina Halls död. Ibland tar det alltså lång tid innan människors insatser blir fullt ut uppmärksammade!

Spana efter fler brev!

I arkiven kan mycket väl finnas många fler brev och annat, som härrör från Christina Hall. Alla uppmanas att hålla ögon och öron öppna. Vi lever nu i en helt annan värld än Halls. Ingen måste nu företa långa resor till arkiv och sitta i arkivlokaler för att forska. Några av mina medarbetare (Peter Funke, Anna Jolfors och Bo Strömberg) hittade många värdefulla upplysningar på nätet. Om man har en dator, kan man finna många värdefulla bidrag till forskningen. Fortsätt med det! Fastän Christina Hall har fått 524 sidor, är det inte alls säkert att vi är färdiga med henne. Hon var en kulturarbetare, som har lämnat många spår efter sig. Mycket mer kan dyka upp, framför allt brev till andra brevvänner. Ungefär detsamma gäller hennes son, John Hall den yngre. Även han borde få en bok, som är ungefär lika omfångsrik som moderns. Man borde ge ut hans teckningar, som är ett källmaterial av stort värde. Jag skall återkomma till historien om hans skissböcker. Liksom allt annat rörande den olycklige John Hall är också detta en mycket sorglig historia. Jag har all anledning att återkomma i ämnet.

Lars Gahrn

Gunnebos kvarn plockades ner och forslades bort

Vad hände med slaktarmästare Carlssons kvarn i Gunnebo? Kvarngrunden finns kvar och väcker många frågor. Anna Jolfors har under sina forskningar kunnat visa, varför kvarnen försvann. Hon har på nytt gjort en viktig insats för historieskrivningen om Gunnebo.

Grund blev kulturminne

Kvarngrunden är idag ett kulturminne. Foto: Lars Gahrn.
Kvarngrunden är idag ett kulturminne. Foto: Lars Gahrn.

Först bör jag kanske förklara var kvarnen fanns. När man åker från John Halls väg och tar Christina Halls väg upp mot ridhuset, har man en bäckravin på höger sida om vägen. Därnere sipprar vatten fram. Där nere fanns kvarnen. Grunden finns kvar och är ett av Gunnebo-områdets kulturminnen. Den framstående Gunnebo-forskaren Arvid Baeckström har fått fram åtskilliga uppgifter, som han redovisar i sitt verk Gunnebo I-II (1977). Jag sammanfattar vad han har kommit fram till.

Kvarngrund finns kvar

Anna Jolfors stöter ständigt på Gunnebo-nyheter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors stöter ständigt på Gunnebo-nyheter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.

Under 1830-talet lät Gunnebos dåvarande ägare, slaktarmästare Johan Carlsson, bygga en kvarn på denna plats. Bäckfåran fördjupades och vidgades. Stenmurar byggdes på ömse sidor om fåran. På murarna vilade kvarnhjulets axel. En ungefär 34 meter lång kvarnränna ledde vattnet till vattenhjulet, som var av överfallstyp. Den timrade kvarnbyggnaden stod på stengrund och hade tegeltak. Kvarnen nämns i bevarande handlingar endast 1837 och 1838. Så långt följer jag Baeckström. En nutida besökare frågar sig dock genast: Men var finns vattnet?! Jag vill nu redovisa mina egna iakttagelser och slutsatser. Vattnet i bäcken utgör nu bara en rännil, men här fanns mer vatten förr. Bäcken fick vatten från en mosse, som låg där ridhuset, travbanan och den sumpiga ängen på andra sidan järnvägen nu finns. Mossen utgjorde ett stort vattenmagasin, och rimligtvis har man haft en dammlucka, så att man kunde samla ”malevatten” åt kvarnen. Efter en eller ett par timmars malning har vattnet varit slut. Då har man stängt dammluckan och samlat malevatten på nytt. År 1836 gästades Gunnebo av en dikningsexpert vid namn Stephens. Baeckström redovisar även hans utlåtande. Denne Stephens tyckte, att kvarndammen förvandlade området till en sumpmark och föreslog dikning. Vi vet inte om hans råd följdes, men 1893-1894 anlades Boråsbanan. Järnvägen fick djupa diken på bägge sidor, och i dessa rinner vattnet undan åt väster i stället för åt norr i den gamla kvarnbäcken.

Kvarnen såldes och bortforslades

Anna Jolfors har under sin genomgång av äldre tidningslägg funnit en auktionsannons från 1839. Den avslöjar vad som hände. Där står: ”Genom frivillig auktion, som förrättas å hemmanet Gunnebo i Fässbergs socken, torsdagen den 15 augusti 1839, försäljas de å nämnde hemman befintliga kvarn-, bränneri- och mälteribyggnader jämte inventarier, med skyldighet för blivande köpare att ofördröjligen låta från stället bortflytta samma byggnader, om vilkas beskaffenhet närmare besked kan under tiden inhämtas på stället.” (Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning 3/8 1839.) Kvarnen har alltså sålts, plockats ned och forslats bort. Så kunde man göra med timmerhus.

Vattenmagasinet försvann

Kvarnen i Lackarebäck kan ge en föreställning om hur kvarnen i Gunnebo kan ha sett ut. Sigfrid Eyton tecknade denna bild i efterhand med ledning av äldre mölndalsbors berättelser. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Kvarnen i Lackarebäck kan ge en föreställning om hur kvarnen i Gunnebo kan ha sett ut. Sigfrid Eyton tecknade denna bild i efterhand med ledning av äldre mölndalsbors berättelser. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Barclay, slaktarmästarens efterträdare som ägare av Gunnebo, har velat dika ut sankmarken, som var kvarndamm. Då hade han inte längre vatten åt kvarnen, eller då skulle han inte längre ha vatten åt kvarnen. Den tillhörde de mindre behövliga byggnaderna på Gunnebo. Här kan inte ha odlats mycket spannmål, som behövde malas. (I och för sig kan man dock ha malt inköpt spannmål på Gunnebo.) Vattenmagasinet försvann eller skulle försvinna. I detta läge gjorde man sig av med kvarnen. Förhoppningsvis fick Barclay bra betalt för byggnaden. Gunnebo har alltid krävt stora insatser i pengar av sina ägare, och alla tillskott bör ha varit välkomna.

Lars Gahrn