Gunnebo-spelet – ett krönikespel om Gustaf III:s besök på familjen Halls tid

År 1959 gavs för första gången Gunnebo-spelet, ett krönikespel, som gav åskådarna glimtar av Gunnebos historia på familjen Halls tid. Spelet hade premiär i maj månad 1959.

Många medverkande

Gunnebos norra fasad blev Gunnebospelets helt riktiga kuliss. Foto: Lars Gahrn.

Det var ett mycket omfattande sång- och musikspel med många medverkande. Lions Club i Mölndal stod som arrangör men hade hjälp av Mölndals Körsällskap, Mölndals Musiksällskap och Eivor Tak’s Balettskola. Författare var Bert Ramboldt, känd skolman från Göteborg. Man spelade på slottets gårdsplan och hade bakom sig slottets norra fasad som en verkningsfull och helt äkta kuliss. Antalet medverkande var mycket stort. En av de många, som mindes spelet, var Lasse Larsson, som blev lite förfärad av blotta åminnelsen: Tänk så många medverkande, som skulle ställa upp, infinna sig i tid och samordnas! Som lärare och föreningsmänniska visste han, att det är både svårt och mödosamt att styra och samordna stora skaror av människor. Gunnebo-spelet var verkligen ett kraftprov. Dessutom var man även beroende av vädret. Detta måste ha varit nervpåfrestande. Man hade ofta anledning att titta mot himlen.

Fem gånger sattes spelet upp.

Spelet blev mycket uppskattat. Det sattes upp på nytt 1972 och några följande år, nämligen 1974, 1979 och 1981. När vänföreningen Gunnebo Vänner bildades, var en av målsättningarna att ta upp Gunnebo-spelet på nytt. Därav blev dock tyvärr ingenting. Uppgiften var alldeles för stor. Lions Club skänkte dräkterna till Gunnebo Vänner, och dessa teaterkläder har synts till i andra teatersammanhang, dock inte Gunnebo-spelet.

Sång, musik och dans

Hela ensemblen fotograferad på södra sidan av Gunnebo. (Sven Johnsons fotosamling.)

Själva skådespelet är till stor del en ramberättelse kring inslag av sång, musik och dans. Gunnebo-spelet skildrar ett av Gustaf III:s besök på Gunnebo år 1788. Konungen hade tänkt komma som en överraskning, men John Hall har på förhand fått reda på det kungliga besöket och är väl förberedd. Konungen skall tas emot med sång, musik och dans. John Hall kunde säkerligen på sin tid ordna ett mottagande värdigt en konung, men även mölndalsborna kunde 1959 ställa upp framstående förmågor. Orkesterledaren Klotz spelades av Lennart Hillman, legendarisk musikledare för Mölndals Musikskola. Lutsångaren spelades av Sven Johnson, som i skjorta och peruk blev en motsvarighet till självaste Bellman. Danspedagogen Mamsell Goller hette utanför teatern Eivor Tak och var även i verkligheten en skicklig danslärarinna. Balettdansöserna kom från Eivor Tak’s Balettskola. Hon valde ut sina bästa elever till spelet.

Ryttaren Ernst och hans häst

Även en häst ingick i ensemblen. Ryttaren Ernst Troedsson vid Västgöta ryttare har en fästmö på Gunnebo, men Ernst har försvunnit i kriget. John Hall har bett konungen att efterforska vad som kan ha hänt Ernst. Genom att vifta med sin näsduk har John Hall vid flera tillfällen trollat fram underhållning i form av sång, musik och dans. Avslutningsvis vill konungen visa vad han själv kan. Han drar fram sin pistol (lånad från Mölndals Hembygdsmuseum) och skjuter ett signalskott. In på gårdsplanen rider Ernst. Genom sina insatser i kriget har han blivit befordrad till fänrik. Ernst och hans fästmö faller i varandras armar. Gunnebo-spelet får på detta sätt ett lyckligt slut.

Trädgårdsmästare Blom och sädesärlan

Programmet från 1959 kostade en krona.

Störst lycka gjorde trädgårdsmästare Blom, spelad av Mölndals-Postens legendariske chefredaktör Jon E. Lisshammar. Han var mycket livlig i sitt utspel och behövde inte lära sig några repliker. Han improviserade friskt och obesvärat. Hans rolltolkning var mycket levande, men hans motspelare fick det svårt. Vad skulle de svara på improviserade repliker, som inte stod i rollhäftet? Åtminstone år 1972, när jag såg spelet, var en sädesärla med. Den hade byggt sitt bo på ett av pelarhuvudena och flög fram och tillbaka till boet under föreställningen. Eftersom här fanns mycket mer folk än fågeln var van vid, satt den först en stund på taket och tittade sig fundersamt omkring innan den vågade sig på att flyga ner till boet.

Långsamt tempo

Här har vi rollbesättningen, Många kända namn från Mölndal förekommer.

Alla medverkande var glada men skickliga teateramatörer. Regissören Rune Olson var däremot skådespelare och sångare till yrket och känd från Stora Teatern. Åtminstone 1972 spelade Sören Söderberg från samma teater John Hall. Rune Olson var född och uppvuxen i Krokslätt Sörgården. Här på Gunnebo tjänstgjorde han som regissör. Skådespelet fick genomgående goda betyg: ”Det enda väsentliga man skulle vilja anmärka på är det stundom väl långsamma tempot”, skrev Handelstidningens utsände reporter. Ungefär så upplevde jag själv spelet år 1972. Man levde ännu i en annan tid, då man inte hade skruvat upp tempot i underhållningen. Så var det av allt att döma även på 1700-talet.

Hänvisningar

Gunnebo spelet av Bert Ramboldt, En romantiserad krönika om en dag på Gunnebo slott år 1788. Kopia av maskinskrivet manus, i Mölndals stadsmuseums faktapärmar.

Sven Johnsons klippsamling i Mölndals Hembygdsmuseums pärmar med tidningsurklipp.

Lars Gahrn

2021-02-18

En myntsamlare i Västsverige

Varifrån fick John Hall den yngre alla sina kulturella intressen? Modern, Christina Hall, var intresserad av mycket och hade dessutom många bekanta bland kulturarbetarna. Josef Frans Podolyn (1739-1784) var en framstående kulturpersonlighet i John och Christina Halls Göteborg. Han var bekant med Halls. Kan han ha betytt något? I en föregående artikel har jag hämtat uppgifter ur Bo Gustavssons levnadsteckning om Podolyn. I denna artikel skall Podolyns myntsamling avhandlas. Källan är densamma: Bo Gustavssons mönstergilla, 70 sidor långa levnadsteckning: Johan Frans Podolyn: myntsamlare och numismatiker (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 29, 2011).

Myntsamlare och myntforskare

John Hall var liksom familjens vän Podolyn myntsamlare. Sin myntsamling lyckades han behålla livet ut, trots konkurs och fordringsägare. Akvarell från Halls senare år.

Podolyn var en flitig myntsamlare med stort begär att förvärva mer. Han köpte mer än han hade råd med. Vid hans död var delar av samlingen pantsatta. Han ägde alltså inte mynten men hade dock tillfredsställelsen att härbärgera dem under sitt tak. I hans samling fanns rariteter, som får det att vattnas i munnen på även de mest sparsmakade samlare. Där fanns två praktmynt i guld från Gustaf Wasa och Johan III. Av ingetdera myntet finns i våra dagar något känt exemplar bevarat. Dessutom hade han en tiodalersplåt, en stor sällsynthet. Podolyns dödsbo sattes i konkurs. Skulderna utgjordes av 16.000 riksdaler specie medan tillgångarna uppgavs vara 6.665 riksdaler. Han hade alltså levt över sina tillgångar. Två minnespengar lät han prägla på egen eller andras bekostnad. Två spelpenningar gav han själv ut, båda av mindre värde rent konstnärligt. Podolyn skrev en numismatisk artikel om ett myntfynd från Azorerna. (Han ägde själv några av mynten.) Som synes hade han rika intressen. Ett samtal med honom kunde snart bli intressant. I hans fall var man inte tvungen att prata om vädret.

John Halls myntsamling

Även John Hall en yngre hade en myntsamling. Arvid Baeckström skriver: ”Myntsamlingen innehöll ca 1.040 stycken till större delen äldre in- och utländska mynt och skådepenningar, de äldre till större delen efterslagne i bly och koppar, alla i ett myntskåp i platta, med kläde belagda lådor.” Baeckström menar, att Clas Alströmers naturhistoriska kabinett och ”Medaille-Cabinet” i Göteborg hade varit en ”eggande förebild” för Hall. Det är möjligt. En annan möjlig förebild kan Podolyn ha varit. När Podolyn gick ur tiden, var John Hall den yngre tretton år gammal. Vid den åldern kan han mycket väl ha tagit intryck av berömda samlare. (Arvid Baeckström, De Hallska auktionerna 25/9 1807 – 15/8 1832, artikel i: Göteborgs Historiska Museum Årstryck 1956-1957, s. 45-47.) Trots alla konkursauktioner kunde John Hall behålla sin mynt- och medaljsamling livet ut. Den såldes först 1831(Göteborgs Allehanda 24/5 1831), alltså året efter hans död. Gunnebo och museisamlingarna var de ägodelar, som Hall var angelägnast om och lyckades behålla livet ut.

Två kvinnor

Johan Frans Podolyns bild finns på en minnespenning, utgiven till hans minne.

Kärlekslivet var som bekant omfattande och ibland närmast hämningslöst under den gustavianska tiden. Podolyn hade två kvinnor, dels fästmön eller förälskelsen Jeanette (Johanna) Öhlander, dels sin hushållerska Anna Jonsdotter eller Anna Norberg. Med hushållerskan hade han två barn, men föräldrarna var inte gifta. Teater, världsvana, sällskapstalanger och kärlek är en sammanfattning av Podolyns värld. Han motsvarar alltså våra föreställningar om en gustaviansk kulturpersonlighet. Det mycket starka myntintresset bryter mönstret. Gustavianerna var ofta ytliga i sina intressen. De tog avstånd från lärt pedanteri eller ”gräl” (lärt grubbel) och insåg inte, att man måste gå ner i detaljer, om kunskapen skall få ett värde. För Podolyn var numismatiken ett djupgående (men inte allt uppslukande) intresse. Han lyckades därför göra en insats av bestående värde. Denne man har alltså spelat teater i Hallska huset och givetvis även gästat där. Har han besökt även Gunnebo? Det är mycket möjligt, men när Podolyn avled, hade man inte mer än rest väggarna. Familjen Hall bodde i den gamla huvudbyggnaden, som sedan länge är riven. Även där kan man kanske ha sett sällskapsmänniskan, skådespelaren och myntsamlaren Podolyn. Bo Gustavsson har med sin mönstergilla levnadsteckning inte bara skrivit ett kapitel i Västsveriges mynthistoria utan även ett kapitel i sällskapslivets historia inom vårt område. En av sällskapsmänniskorna i Halls salonger blir gripbar.

Lars Gahrn