Kända författare skrev om John Hall den yngre

Den mest omskrivne i familjen Hall är John Hall den yngre. Man förstår att hans levnadsöde har lockat författare att börja skriva. Från att ha varit en av Sveriges rikaste män blev Hall en av de fattigaste. Författarna har dock haft svårt att rättvisande skildra de mörka delarna av hans personlighet.

Överdrivna rykten

Cederborghs skrift kom tidigt och fick mycket stor betydelse för bilden av John Hall den yngre.
Cederborghs skrift kom tidigt och fick mycket stor betydelse för bilden av John Hall den yngre.

Kring ett sådant levnadsöde som Halls spinns legender, och det har även lockat kända svenska författare. Året efter Halls död gav Fredrik Cederborgh ut sin lilla skrift ”Berättelse om Den, först rike och ansedde, sedermera fattige och föraktade John Hall” (1831). Boken sammanfattar de ofta överdrivna och inte alltid sanningsenliga rykten, som vid denna tid var i omlopp. Det är beklagligt, att en sådan skrift har fått bestämma eftervärldens bild av John Hall den yngre. Även bilden av John Hall den äldre har starkt påverkats av denna lika oförmånliga som otillförlitliga skildring. Cederborgh tryckte om sin skildring redan 1834 (John Hall. Sannfärdig Sannsaga. Avsnitt i: Cederborgh, Ungdoms tidsfördrif III, Sthlm 1834). Det intressanta med detta omtryck är, att Cederborgh har ändrat vissa uppgifter. Detta visar att han har varit osäker på vad som stämmer, och att han har nåtts av andra och motstridande uppgifter. Jag har behandlat dessa nya upplysningar i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden” (1997). Originalupplagan av Cederborghs skrift gavs 1976 ut i faksimil av Rundqvists boktryckeri i Göteborg i en numrerad upplaga av 500 exemplar. I boken ingår en längre uppsats kallad ”Den olycklige John Hall”, sammanställd av en icke namngiven författare och huvudsakligen bestående av utdrag ur Sven T. Kjellbergs uppsats om John Hall. Även denna faksimilutgåva är förhållandevis sällsynt.

Ett moraliserande kistebrev

I stället för begravningsskrift utgavs ”ett par tre år” efter Halls död ett kistebrev, en kolorerad litografi med bilder ur Halls liv och en kortfattad levnadsteckning. Den hade utförts av J. Z. Blackstadius och hade som överskrift: ”Högmod går för fall: En kort berättelse om John Hall”. (Den finns återgiven i Svenskt konstnärslexikon III, Allhems förlag, Malmö 1957, s. 21. Flera av bilderna ingår i C.R.A. Fredberg, Från det gamla Göteborg II, 1921, s. 588 – 601.) Man märker på detta tryck, att Cederborghs skrift redan har börjat påverka bilden av den olycklige John Hall. Detta tryck är mycket sällsynt. Att högmod ofta går före fall är nog så sant, men fastän han hade många fel, tror jag inte, att man kan kalla John Hall den yngre för högmodig. Han har av allt att döma anklagats för ett fel, som han inte har haft.

Var Hall verkligen så snäll?

Sophie Elkan skrev många romaner, som nu är glömda, men romanen om John Hall blev hennes stora lyckokast. Foto: Waldemar Dahllöf.
Sophie Elkan skrev många romaner, som nu är glömda, men romanen om John Hall blev hennes stora lyckokast. Foto: Waldemar Dahllöf.

År 1899 gav Sophie Elkan ut sin roman ”John Hall: En historia från det gamla Götheborg”, en roman som tyvärr ofta – bland annat av författarinnan Birgit Th. Sparre – har använts som en ren faktabok, fastän den givetvis innehåller mycket som är ren diktning och ingenting annat, till exempel John Halls vid det här laget riksbekanta ormgrop. Författarinnan ger oss en välvillig skildring av Hall. Han tecknas visserligen som bortskämd och svag men å andra sidan även som välmenande och godhjärtad. Hans envishet och hätskhet kommer dock inte lika väl fram. Elkans roman har av Berndt Fredgren omarbetats till ett skådespel, som med framgång har spelats på svenska teatrar. Bland andra har den framstående skådespelaren Gösta Ekman den äldre gjort en insats i detta sammanhang. Han spelade Fredrik Damm, den elegante och vackre kavaljeren.

Birgit Th. Sparre i sagornas värld

Senaste upplagan av Sophie Elkans John Hall, utgiven 1993 och språkligt moderniserad av Karin Westerlund.
Senaste upplagan av Sophie Elkans John Hall, utgiven 1993 och språkligt moderniserad av Karin Westerlund.

Författarinnan Birgit Th. Sparre var ibland gäst hos friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Hon skrev vid några tillfällen om Gunnebo och friherrinnan, men även Halls omnämns. I sin roman ”Glimringe” (1944) låter hon John Hall den yngre dyka upp som landsstrykare på glasbruket Glimringe. Här är hennes berättarkonst på topp, men detta besök hade inte någon egentlig uppgift att fylla i handlingen och ströks i senare upplagor. Om ”Rike Hallens Gunnebo” har hon å andra sidan berättat ett och annat i minnesboken ”Därhemma på gårdarna” (1960). Hennes uppgifter om friherrinnan Sparre och Gunnebo under Sparrarnas tid stämmer bra och är historiskt mycket värdefulla, men vad gäller rike Hallen och hans Gunnebo befinner sig skildringen allt som oftast i sagornas värld.

Lundström välvillig

Den kände göteborgsförfattaren Evert Lundström gav 1986 ut sin roman ” Livets teater”, som handlar om familjen Hall och en samtida målarfamilj. Lundström har noggrant satt sig in i alla tillgängliga källor, och romanen är följaktligen närmast en dokumentärroman, framstående både som levnadsteckning och som litterärt verk. Boken ger en utmärkt bild av den olycklige John Hall: godhjärtad och svag men samtidigt envis, konstnärligt och vetenskapligt begåvad men utan sinne för affärer. Genomgående tecknar de sentida författarna Hall välvilligt. Hans hårdhet och hätskhet är dock inte lika väl återspeglade i romanerna. Författarna som har behandlat John Hall har varit snälla och trevliga människor. Följden har blivit att de tecknar John Hall som alltför snäll och trevlig. Diktade personer blir oftast mer eller mindre tydliga avspeglingar av författaren.

Lars Gahrn

Annonser

Rättegångshandlingar var 1700- och 1800-talens skandalskrifter

Rättegångshandlingarna från John Hall den yngres många processer gav den tidens läsare inblickar i åtskilligt, och framför allt var de allsidigt skandalösa. Hall gav upphov till några av den tidens bestsellers. Liksom i fråga om många andra skandalskrifter tycks sanningshalten emellertid inte vara så hög som önskvärt vore.

Några smärre och samtida tryck

Under de långvariga processerna vandrade John Hall den yngre omkring som ett gatuoriginal. Han och hans rättstvister blev riksbekanta.
Under de långvariga processerna vandrade John Hall den yngre omkring som ett gatuoriginal. Han och hans rättstvister blev riksbekanta.

Det hörde till, att förmöget folk skulle uppvaktas med tryckta hyllningsskrifter. I samband med John Hall den äldres död 1802 utgavs: ”Vid gross-handlaren John Hall’s Jordfästning i Götheborgs Domkyrka Den 7 Octob. 1802. Af F. Svanander” (Gbg 1802). Svanander har hyllat den döde med högstämda ord i stenstil. Många år senare var det dags för Halls efterlämnade maka att skiljas hädan. Då utgavs ett tryckt blad med överskriften: ”Tankar vid Enkefru Hall’s, född Christina Gothéen, graf den 18:de Nov. 1825” (Gbg 1825). Den består av ett stycke ur Chateaubriand’s skrifter, vari denne gör gällande, att kristendomen företrädesvis är ”Vänskapens Religion”. Christina Hall hade verkligen odlat sina vänskapsförbindelser. Det skulle vara intressant att veta, om hon själv har valt detta stycke. Dessa gravskrifter utgavs i små upplagor, och antalet bevarade exemplar är givetvis mycket lågt. John och Christina Halls son, John Hall den yngre, dog utfattig 1830. Han fick inte någon gravskrift. Däremot skrevs mycket, som var allt annat än smickrande, om den olycklige John Hall.

Christina Wachtmeister – grevinna och amiralinna

John och Christina Hall hade två barn, som för enkelhetens skull hette John och Christina, de också. Dottern Christina Hall (1773 – 1839), gift Wachtmeister, var charmerande som sin mor och lyckades göra intryck på Gustaf III under hans besök i Göteborg. Hon var en rik arvtagerska men saknade titel och rang. Hon blev gift med en fattig arvtagare, som i gengäld hade både titel och rang, greven och amiralen Claes Adam Wachtmeister af Johannishus. Christina Hall blev genom giftermålet grevinna och amiralinna, och hennes make fick pengar att röra sig med. Dem förvaltade han skickligt, och på så vis blev en del av familjen Halls förmögenhet kvar hos ättlingarna inom ätten Wachtmeister. Claes Adam och Christina Wachtmeister fick två barn och har många avkomlingar. En av dem var greve Folke Bernadotte. Om greveparet Claes Adam och Christina Wachtmeister har inte skrivits mycket, men greven och amiralen var med i tidens stora händelser och nämns därför här och var i den historiska litteraturen. Jag har samlat en hel del kopior ur litteraturen.

John Hall den yngre – konstnär och bankrutterad köpman

John Hall ville försvara sig även inför frimurarna i Stockholm och lämnade därför in detta tal hos dem.
John Hall ville försvara sig även inför frimurarna i Stockholm och lämnade därför in detta tal hos dem.

Sonen i huset, John Hall den yngre (1771 – 1830), var konstnärligt begåvad och intresserad av naturvetenskap. För handel och industri saknade han däremot både håg och fallenhet. Olyckligtvis ville han efter faderns död nödvändigtvis själv och utan kompanjoner sköta handelshuset. Följden blev konkurs efter bara fem år, och på konkursen följde långvariga och mycket uppmärksammade processer mot konkursförvaltarna. Hall och hans medhjälpare anklagade dem för att missköta konkursboet och för att sko sig själva. De hade framgång i rådhusrätten och hovrätten, och målet gick vidare till Högsta Domstolen. Innan denna domstol hade hunnit börja behandla målet ingick Hall förlikning med sina konkursförvaltare. Denna uppgörelse blev mycket mytomspunnen. Man har påstått, att strax innan Högsta Domstolen skulle avkunna sitt utslag till Halls fördel, lockades Hall av de bedrägliga konkursförvaltarna till en uppgörelse i godo, och att den skulle ha varit mycket oförmånlig för Hall och hans medhjälpare. I själva verket var Halls ersättningsanspråk mycket överdrivna. Både rådhusrätten och hovrätten prutade ned dem. Hall och hans ombud var beredda att pruta ner dem ytterligare och ingå förlikning. Så skedde även. Han fick trots allt en hel del pengar, men de gick åt till att betala skulder. Några år senare dog han som en fattig tiggare i Stockholm. Han var då riksbekant för sina processer och sitt olyckliga levnadsöde.

Många rättegångshandlingar

I detta tryck från 1820 svarar John Hall på ett inlägg i tidningen Allmänna Journalen.
I detta tryck från 1820 svarar John Hall på ett inlägg i tidningen Allmänna Journalen.

I brist på veckopress läste man på den tiden rättegångshandlingar. Domstolsprotokollen från Halls processer trycktes, kryddade av Halls och hans medhjälpares egna tillägg och hårda utfall mot sina motståndare. Dessa gick i sin tur i svaromål. Denna pajkastning för öppen ridå var givetvis härlig för alla skandalsugna läsare runt om i riket. Hall vann i stort sett slaget om samtidens och eftervärldens medkänsla. Jag har dock granskat värderingarna av Gunnebo och kommit fram till att Hall och hans medhjälpare överdriver fruktansvärt (Lars Gahrn, John Halls uppgörelse med konkursförvaltarna – en mytomspunnen historia, artikel i: Personhistorisk tidskrift 2005, sidorna 197-214). Konkursförvaltarna var inte de stora skurkar som de har utmålats som. En kritisk genomlysning av hela denna härva av anklagelser och motanklagelser borde ske. På det stora hela tycks emellertid få människor läsa i dessa rättegångshandlingar på senare år. Vi har under de förflutna två århundradena fått så många andra skandalskrifter, att Halls helt enkelt inte står sig i konkurrensen. Antalet skrifter och inlägg om processerna är stort, och ännu finns som sagt mycket att göra.

Lars Gahrn

En huspoet och många beundrande reseskildrare på Gunnebo

Några dikter och många reseskildringar blev bidragen till Gunnebolitteraturen under 1800-talet. Vi kan tacka Christina Halls gästfrihet för reseskildringarna. Hon tog emot resande – vi skulle säga turister – och visade dem runt. Även eftervärlden har på så sätt haft stor glädje av hennes gästfrihet.

Olof Benjamin Lund – huspoet hos Halls

Christina Hall var mycket vänlig och gästfri. Några av hennes gäster på Gunnebo skrev ner värdefulla skildringar av Gunnebo-anläggningen. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall var mycket vänlig och gästfri. Några av hennes gäster på Gunnebo skrev ner värdefulla skildringar av Gunnebo-anläggningen. Foto: Anna Jolfors.

John Hall och hans hustru Christina kom att göra vissa avtryck i litteraturen tack vare skalden Olof Benjamin Lund, som var John Halls systerson. Han var en skicklig poet men är i våra dagar glömd och förbisedd, bland annat därför att han föddes i Göteborg och blev kvar i staden. Av de stora gustavianska skalderna var Bengt Lidner den ende, som föddes i Göteborg, men han gav sig snart iväg till Stockholm, den enda stad i riket, där man kunde slå igenom. Lund blev hovpoet, eller kanske skall vi snarare skriva huspoet, hos Halls. Han gav ut två dikthäften, ”Skalde-stycken, af L*, Första Häftet” (Göteborg 1794) och ”Skalde-stycken, af L*, Andra Häftet” (Göteborg 1800). Båda är mycket sällsynta, och jag har aldrig sett dem utbjudna till försäljning. År 1787 skrev Lund en julklappsvers till en julklapp, som John Hall fick. År 1797 skrev han en högstämd hyllningsdikt till samme Hall och ett skämtsamt skaldebrev till dennes son John Hall junior. Hans mest kända verk är dock ett mindre skådespel: ”Divertissement, på Gunnebo, Midsommars-Dagen den 24 junii 1797”. Ute på Gunnebo uppfördes detta skådespel som en del av midsommarfirandet.

Lantlivet på Gunnebo

Under den gustavianska tiden lät man ofta bli att sätta ut sitt namn i tryckta skrifter. Skalden Olof Benjamin Lund skrev sig enbart ”L*”. I sitt kända divertissement skrev han som synes Gunnebo ”G - Bo”.
Under den gustavianska tiden lät man ofta bli att sätta ut sitt namn i tryckta skrifter. Skalden Olof Benjamin Lund skrev sig enbart ”L*”. I sitt kända divertissement skrev han som synes Gunnebo ”G – Bo”.

Tack vare Halls och skalden Lund fick Göteborgsområdet en motsvarighet till Gustaf III:s hovliv med teater och skalder. Jag har skrivit litet grand om skalden Lund och hans dikter om Halls i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden ” (1997). Hans mest kända rader förtjänar att anföras en gång till. De handlar om lantlivet på Gunnebo:

Vad lugn sig i mitt hjärta sprider
när skild från stadens tvång och prakt
jag ostörd blomsterkransen vrider
så långt från avund och förakt,
och nu hör fåglarne som sjunga
och bäckens ljuva susande.
Straxt Glädjen svävar på min tunga
att åt Naturen offer ge!

Lund skönmålar livet på Gunnebo, men han gör det skickligt och vältaligt. Lunds Divertissement utgavs på nytt 1951 som en hyllning till gunneboforskaren Arvid Baeckström på hans 70-årsdag: Divertissement på Gunnebo midsommardagen den 24 juni 1797 av Olof Benjamin Lund (Slöjdföreningens Skola, Gbg 1951). Även denna lilla skrift är mycket sällsynt.

Många reseskildrare skrev om Gunnebo

Den kände bildhuggaren Johan Tobias Sergel var den mest uppskattande av Christina Halls gäster.
Den kände bildhuggaren Johan Tobias Sergel var den mest uppskattande av Christina Halls gäster.

Christina Hall älskade sitt Gunnebo och var outtröttlig, när det gällde att bjuda in eller nästan nödga folk att komma dit som gäster. Hon visade gärna och beredvilligt runt. Hon var Gunnebos första guide och ciceron. Några av besökarna skrev ner sina intryck och iakttagelser. Så gjorde den venezuelanske frihetshjälten Francisco de Miranda, den engelska kvinnosakskvinnan Mary Wollstonecraft, botanisten Samuel Liljeblad, holländaren Jean Meerman, arkitekten Gustaf af Sillén, bildhuggaren Johan Tobias Sergel, reseskildraren Jonas Carl Linnerhielm, Thor August Odencrantz, kemisten och geologen Petter Jacob Hielm och läkaren Magnus Martin Pontin, några mindre kända och mindre utförliga reseskildrare att förtiga. Några få av dessa skildringar trycktes under författarnas livstid, men de flesta trycktes under 1900-talet. Hur som helst, förr eller senare fick de betydelse därigenom, att de uppmärksammade läsarna på Gunnebos värde. Under 1800-talet hade Linnerhielms skildring störst betydelse, och ännu under början av 1900-talet åberopades den oftast. Tack vare Christina Halls gästfrihet, intresse för människor och vänlighet att visa runt fick det lilla herresätet Gunnebo stor uppmärksamhet. Alla dessa reseskildringar finns förtecknade och åtminstone delvis anförda av Arvid Baeckström (i hans bok ”Gunnebo I, 1977”). Tack vare hans käll- och litteraturförteckning kan man få fram de oavkortade utgåvorna. Några skildringar är ännu inte utgivna, vilket härmed meddelas för åtgärd. Så sent som 2011lyckades Jan Westin, framstående kännare av Göteborgslitteraturen, finna en tryckt och hittills inte uppmärksammad reseskildring från 1861. (Jag berättade om hans fynd i Mölndals-Posten i april och maj 2013.) Viktiga upptäckter kan alltså ännu göras.

Lars Gahrn

Familjen Hall har blivit följetong i litteraturens värld

John Hall och hans maka Christina (född Gotheen) gav upphov till en underavdelning av Mölndalslitteraturen och Göteborgslitteraturen, när de anlade Gunnebo. Att det skulle bli så, hade de antagligen inte en aning om. Skrifterna i ämnet kom inte under deras tid, men nu är lavinen igång. Skrifterna med Gunnebo-anknytning blir bara fler och fler. Jag skall ägna några artiklar åt denna litteratur. För den intresserade finns mycket att läsa.

John Hall den äldre – Göteborgs rikaste köpman

Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.
Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.

År 1778 inköpte den rike göteborgsköpmannen John Hall den äldre (1735 – 1802) hemmanet Gunnebo i nuvarande Mölndals stad. Några år senare började han uppföra en ny och mycket påkostad herrgårdsanläggning, ritad av stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg. Denna herrgårdsanläggning, nu kallad slott, skulle föra både hans och den övriga familjens namn till eftervärlden. Intresset kring Gunnebo skulle medföra ett betydande intresse kring familjen Hall, som verkligen var både färgstark och intressant. John Hall den äldre tillhörde en ursprungligen skotsk släkt, och efternamnet uttalades på skotskt vis Hahl. John Hall sålde stångjärn och bräder, framför allt till Storbritannien, och skaffade sig både sågar och järnbruk, så att han själv kunde framställa en del av exportvarorna. Annars arbetade han som grosshandlare och mellanhand. Han inköpte alltså vad andra hade producerat och sålde det vidare. Hall importerade framför allt salt, kol, bly, glas, viktualier och kolonialvaror, och dessa kom i första hand från Storbritannien. Hans affärsspråk var – inte helt oväntat – engelska. Hall levde för sina affärer och var föga intresserad av sällskapslivet. Han beskrivs som en hederlig man, tystlåten och ganska hetsig. Han blev med tiden Göteborgs i särklass rikaste köpman och gick till historien tack vare sin rikedom och Gunnebo. Det var högst ovanligt, att Göteborgs köpmän byggde sommarställen av denna storlek. Hade han haft en anspråkslösare fru, hade han säkerligen gått miste om eftervärldens uppmärksamhet.

Christina Hall – sällskapslivets drottning

Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.

John Hall den äldre var gift med Christina Gotheen (1749 – 1825). Hon var i mångt och mycket sin makes motsats: öppen och meddelsam, charmerande och spirituell, livligt intresserad av såväl sällskapsliv som kultur. Gunnebo byggdes huvudsakligen för henne och hennes gäster och är avsett för sällskapsliv i stor skala. Hon betydde mycket för kulturlivet i Västsverige. Man spelade teater i herrskapet Halls salong, och Halls byggde Göteborgs första teater. Gunnebobygget blev stilbildande för Västsverige, och ”gunnebomöbler” blev ett känt begrepp. Lindomesnickarna har tillverkat modifierade gunnebomodeller in i våra dagar. På Gunnebo fick många konstnärer och hantverkare arbete. Christina Hall samlade böcker, vackra möbler och konst. Gunnebo var en sevärdhet redan från början, och fru Hall visade besökarna runt. Gustaf III har besökt Gunnebo liksom Johan Tobias Sergel med flera. Hon var helt enkelt en av Västsveriges kulturpersonligheter. Efter makens död 1802 fick Christina Hall ta över Gunnebo som änkesäte, men genom lån och borgensförbindelser förstörde hon sin ekonomi och gick i konkurs 1818. Hennes sista år var dystra. Hennes grav vid Örgryte gamla kyrka är bevarad. Den är ett bra och stilfullt exempel på en gravvård från 1820-talet. Gravstenen har en lång inskrift, som är ett intressant bidrag till hennes levnadshistoria. Även gravstenar kan i vissa fall tillhöra litteraturen! Man kan säga, att hon och hennes make var ett mycket lämpligt äkta par. Han tjänade pengar, och hon gjorde slut på pengarna på ett sätt, som eftervärlden har glädje av ännu omkring två århundraden efter deras död.

Christina Hall skrev brev och nedtecknade visor

John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.
John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.

Christina Hall hade många vänner och skrev brev till dem. Några av hennes brev har överlevt till våra dagar. Breven är öppenhjärtiga, vänliga, skämtsamma och ibland målande. Hon var en begåvad brevskriverska, och man anar, att hon var ett fynd för det gustavianska sällskapslivet: lättpratad, vänlig, skämtsam och allsidigt intresserad. Flera brev har blivit kända tack vare Arvid Baeckströms forskningar, och han fann i dem många värdefulla uppgifter om Gunnebo och dess arkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Breven utgavs dock aldrig i sin helhet. Kulturhistorikern, samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz stod för en verkligt uppseendeväckande upptäckt år 2006. Han upptäckte och lyckades förvärva Christina Halls visbok (påbörjad 1766). I en påkostad bok med guldsnitt och skinnband hade Christina Hall skrivit ned visor, som hon ville bevara i avskrift. Boken ger oss värdefulla inblickar i musiklivet i Göteborg. Niklas Krantz kom med boken till mig, och jag kände att jag måste göra något. Tio års arbete följde. År 2016 utgav Mölndals Hembygdsförening en tung skrift: Lars Gahrn, Christina Hall, vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor (Mölndal 2016, 524 sidor). När boken utgavs, hade nästan två århundraden förflutit efter Christina Halls död. Ibland tar det alltså lång tid innan människors insatser blir fullt ut uppmärksammade!

Spana efter fler brev!

I arkiven kan mycket väl finnas många fler brev och annat, som härrör från Christina Hall. Alla uppmanas att hålla ögon och öron öppna. Vi lever nu i en helt annan värld än Halls. Ingen måste nu företa långa resor till arkiv och sitta i arkivlokaler för att forska. Några av mina medarbetare (Peter Funke, Anna Jolfors och Bo Strömberg) hittade många värdefulla upplysningar på nätet. Om man har en dator, kan man finna många värdefulla bidrag till forskningen. Fortsätt med det! Fastän Christina Hall har fått 524 sidor, är det inte alls säkert att vi är färdiga med henne. Hon var en kulturarbetare, som har lämnat många spår efter sig. Mycket mer kan dyka upp, framför allt brev till andra brevvänner. Ungefär detsamma gäller hennes son, John Hall den yngre. Även han borde få en bok, som är ungefär lika omfångsrik som moderns. Man borde ge ut hans teckningar, som är ett källmaterial av stort värde. Jag skall återkomma till historien om hans skissböcker. Liksom allt annat rörande den olycklige John Hall är också detta en mycket sorglig historia. Jag har all anledning att återkomma i ämnet.

Lars Gahrn

Gunnebos kvarn plockades ner och forslades bort

Vad hände med slaktarmästare Carlssons kvarn i Gunnebo? Kvarngrunden finns kvar och väcker många frågor. Anna Jolfors har under sina forskningar kunnat visa, varför kvarnen försvann. Hon har på nytt gjort en viktig insats för historieskrivningen om Gunnebo.

Grund blev kulturminne

Kvarngrunden är idag ett kulturminne. Foto: Lars Gahrn.
Kvarngrunden är idag ett kulturminne. Foto: Lars Gahrn.

Först bör jag kanske förklara var kvarnen fanns. När man åker från John Halls väg och tar Christina Halls väg upp mot ridhuset, har man en bäckravin på höger sida om vägen. Därnere sipprar vatten fram. Där nere fanns kvarnen. Grunden finns kvar och är ett av Gunnebo-områdets kulturminnen. Den framstående Gunnebo-forskaren Arvid Baeckström har fått fram åtskilliga uppgifter, som han redovisar i sitt verk Gunnebo I-II (1977). Jag sammanfattar vad han har kommit fram till.

Kvarngrund finns kvar

Anna Jolfors stöter ständigt på Gunnebo-nyheter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors stöter ständigt på Gunnebo-nyheter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.

Under 1830-talet lät Gunnebos dåvarande ägare, slaktarmästare Johan Carlsson, bygga en kvarn på denna plats. Bäckfåran fördjupades och vidgades. Stenmurar byggdes på ömse sidor om fåran. På murarna vilade kvarnhjulets axel. En ungefär 34 meter lång kvarnränna ledde vattnet till vattenhjulet, som var av överfallstyp. Den timrade kvarnbyggnaden stod på stengrund och hade tegeltak. Kvarnen nämns i bevarande handlingar endast 1837 och 1838. Så långt följer jag Baeckström. En nutida besökare frågar sig dock genast: Men var finns vattnet?! Jag vill nu redovisa mina egna iakttagelser och slutsatser. Vattnet i bäcken utgör nu bara en rännil, men här fanns mer vatten förr. Bäcken fick vatten från en mosse, som låg där ridhuset, travbanan och den sumpiga ängen på andra sidan järnvägen nu finns. Mossen utgjorde ett stort vattenmagasin, och rimligtvis har man haft en dammlucka, så att man kunde samla ”malevatten” åt kvarnen. Efter en eller ett par timmars malning har vattnet varit slut. Då har man stängt dammluckan och samlat malevatten på nytt. År 1836 gästades Gunnebo av en dikningsexpert vid namn Stephens. Baeckström redovisar även hans utlåtande. Denne Stephens tyckte, att kvarndammen förvandlade området till en sumpmark och föreslog dikning. Vi vet inte om hans råd följdes, men 1893-1894 anlades Boråsbanan. Järnvägen fick djupa diken på bägge sidor, och i dessa rinner vattnet undan åt väster i stället för åt norr i den gamla kvarnbäcken.

Kvarnen såldes och bortforslades

Anna Jolfors har under sin genomgång av äldre tidningslägg funnit en auktionsannons från 1839. Den avslöjar vad som hände. Där står: ”Genom frivillig auktion, som förrättas å hemmanet Gunnebo i Fässbergs socken, torsdagen den 15 augusti 1839, försäljas de å nämnde hemman befintliga kvarn-, bränneri- och mälteribyggnader jämte inventarier, med skyldighet för blivande köpare att ofördröjligen låta från stället bortflytta samma byggnader, om vilkas beskaffenhet närmare besked kan under tiden inhämtas på stället.” (Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning 3/8 1839.) Kvarnen har alltså sålts, plockats ned och forslats bort. Så kunde man göra med timmerhus.

Vattenmagasinet försvann

Kvarnen i Lackarebäck kan ge en föreställning om hur kvarnen i Gunnebo kan ha sett ut. Sigfrid Eyton tecknade denna bild i efterhand med ledning av äldre mölndalsbors berättelser. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Kvarnen i Lackarebäck kan ge en föreställning om hur kvarnen i Gunnebo kan ha sett ut. Sigfrid Eyton tecknade denna bild i efterhand med ledning av äldre mölndalsbors berättelser. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Barclay, slaktarmästarens efterträdare som ägare av Gunnebo, har velat dika ut sankmarken, som var kvarndamm. Då hade han inte längre vatten åt kvarnen, eller då skulle han inte längre ha vatten åt kvarnen. Den tillhörde de mindre behövliga byggnaderna på Gunnebo. Här kan inte ha odlats mycket spannmål, som behövde malas. (I och för sig kan man dock ha malt inköpt spannmål på Gunnebo.) Vattenmagasinet försvann eller skulle försvinna. I detta läge gjorde man sig av med kvarnen. Förhoppningsvis fick Barclay bra betalt för byggnaden. Gunnebo har alltid krävt stora insatser i pengar av sina ägare, och alla tillskott bör ha varit välkomna.

Lars Gahrn

Apoteket Kronan och Gunnebo

Apotekare J. G. Cavalli var så vitt vi vet den förste som försökte restaurera Gunnebo. Strax dessförinnan hade han nyinrett sitt apotek i Göteborg. Anna Jolfors har letat fram många upplysningar kring denne förbisedde ägare av Gunnebo. I dagens artikel skriver Lars Gahrn om dessa inredningar, som ger vissa inblickar i 1800-talets inredningskonst.

Kronan – en förövning

Apoteket Kronans nyinredning kan ses som en förövning till Cavallis restaurering av Gunnebo. Bakom en klassicistisk fasad doldes en rik och smakfull inredning. Bild hos C.R.A. Fredberg.
Apoteket Kronan. Bild hos C.R.A. Fredberg.

Apotekare Cavalli ville ha vackra rum. Strax före restaureringen av Gunnebo, nämligen 1869, hade han inrett Apoteket Kronan på nytt. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning berättar: ”Ritningen till inredningen är utförd av arkitekten V. v. Gegerfelt, vilken även lett och övervakat arbetet. De hantverksidkare, som genom sin skicklighet bidragit att göra utförandet värdigt de vackra ritningarne, hava varit målarmästaren C. J. Ahlin, snickarmästaren E. Hoppe samt bildhuggaren Abramson. Hela arbetet är utfört på en tid av 4 ½ månader. Apotekets ägare, hr Cavalli, har med detta dyrbara arbete visat, att han, god ekonom som han är, icke skyr några uppoffringar, när det gäller att låta skönhetssinnet framträda även i det dagliga livets förrättningar.” (GHT 31/8 1869).

Ett vägledande försök

Anna Jolfors får fram många Gunnebo-uppgifter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors får fram många Gunnebo-uppgifter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.

Förmodligen skulle nutida restaureringsexperter finna mycket att anmärka på restaureringen av Gunnebo. Till Gunnebo fördes ”möbler skurna av Nerpin”, får vi veta. Ornamentsbildhuggaren Henrik Nerpin (1834-1908) föddes först några år efter John Hall den yngres död. Hans möbler var alltså nytillverkade möbler och således inte antika möbler från 1700-taleet. I och för sig kan man ha skurit möbler i 1700-talsstil, men jag undrar. För några år sedan visade min vän Owe Jacobsson för mig några stolar, som hade ägts av Cavalli och som skulle ha stått på Gunnebo. Stilen var nyrokoko (och alltså inte nyklassicism av Gunnebos märke). Tio till tolv sådana nyrokoko-stolar fanns – enligt Owe Jacobsson – i släktens ägo. Även en soffa och ett pelarbord hade ärvts efter Cavalli, berättade han för övrigt. Cavalli var stor konstsamlare och skulle ha försett Gunnebo med tavlor. Även på Halls tid fanns tavlor på Gunnebo. De var samlade i särskilda tavelgallerier. Där fanns allt som allt tre sådana rum. Jag misstänker starkt, att Cavalli spred ut konsten i de olika rummen, så som man gjorde senare under 1800-talet, efter Halls tid. En av konstnärerna nämns vid namn: Gustaf Rydberg (1835-1933). Han var inte någon 1700-talsmålare utan på Cavallis tid en modern målare. På Gunnebo fanns också ”dyrbara, äkta franska bronser”. Sådana bronsgrupper blev omtyckta under empiren, alltså efter Gunnebos nyklassicism. Man får alltså intrycket, att Cavallis restaurering i huvudsak innebär, att Gunnebo fick en något äldre prägel, men Halls Gunnebo har han inte återskapat. Restaureringen var dock det första kända försöket att återge herresätet dess historia. Som sådant var det betydelsefullt. Flera andra skulle som bekant ta efter. Cavalli startade en utveckling, som ledde framåt.

Rik apotekare

Apoteket Kronans nyinredning kan ses som en förövning till Gunnebos restaurering. Två av de inblandade var med vid båda tillfällena, nämligen Victor von Gegerfelt och målarmästare C.J. Ahlin. Tidningsuppgifterna visar, att Cavalli måste ha lagt ner mycket pengar på Gunnebo. Gunnebos ägare måste ständigt vara beredda på att lägga upp stora summor. Cavalli var av allt att döma en mångfrestande ande med många utgifter. Anna Jolfors har funnit en uppgift, enligt vilken Cavalli år 1884 eller 1885 hade köpt tre hästar i Vilna (i Litauen). Denna ort var då smittad av mjältbrand bland hästar. De tre hästarna fördes av ångfartyget Lovisa till Göteborg. Cavalli ansökte om att få föra iland hästarna och under länsveterinärens tillsyn sätta dem i karantän på Gunnebo. Kunglig Majestät biföll emellertid icke denna ansökan (Stockholms Dagblad 26/1 1885). Cavalli kunde alltså förena hästkultur och annan kultur på Gunnebo.

Lars Gahrn

Cavalli värvade de bästa hantverkarna

Apotekare Cavallis restaurering av Gunnebo (omkring 1870) är den första kända. Tack vare Anna Jolfors känner vi nu flera av de män, som var inblandade. Främst bland dem är Cavallis konstnärlige rådgivare, arkitekt Victor von Gegerfelt.

Gegerfelt och Carlbergs ritningar

Denne arkitekt föddes 1817 och avled 1915. Han tillhörde alltså en annan tid än Gunnebo, som byggdes på 1780- och 1790-talen. Under von Gegerfelts tid tog arkitekterna dock efter äldre stilar, och så gjorde även han. Givetvis hade han kunskaper om nyklassicismen. Kammarherre Lagerberg berättar, att Carlbergs ritningar till Gunnebo var kända på Cavallis tid, och att Cavalli skulle ha följt dem vid restaureringen, särskilt av stora salongen. Vad detta kan ha betytt mera påtagligt, skulle man gärna vilja veta.

Framstående målarmästare

Gegerfeltska villan i Göteborg, byggd 1874-1875 i nyrenässans-stil, visar att arkitekten Victor von Gegerfelt var förtrogen med klassicistiska byggnadsstilar och bör ha känt sig hemma även på Gunnebo.
Gegerfeltska villan i Göteborg, byggd 1874-1875 i nyrenässans-stil, visar att arkitekten Victor von Gegerfelt var förtrogen med klassicistiska byggnadsstilar och bör ha känt sig hemma även på Gunnebo.

Enligt tidningsartikeln, som nämner restaureringen, skulle måleriarbetena ha utförts av C. J. Ahlin. Anna Jolfors har funnit uppgifter också om honom. År 1885 var han död. Dödsrunan i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 21 maj berättar: ”Dödsfall. I går avled härstädes efter ett längre lidande målaremästaren C. J. Ahlin i en ålder av över 60 år. Den hädangångne var en i sitt fack mycket skicklig hantverkare och hade särskilt med förkärlek och framgång ägnat sig åt rumsdekorationsmålning, varpå flere av honom utförda arbeten lämna de bästa intyg. Ahlin var varmt hängiven sitt yrke och nöjde sig ej med att å verkstaden uppfostra dugande arbetare, utan räckte hans tid även till att i härvarande slöjdskola giva undervisning åt elever, som tänkte ägna sig åt målarefacket.

Flera förtroendeuppdrag

Ahlin hedrades också med flere förtroendeuppdrag och deltog i stadens kommunala liv både såsom stadsfullmäktig och medlem av flere andra institutioner. Under en följd av år var A. ordförande inom Hantverks- och industriföreningen, och hans flärdlösa väsen och trofasta vänskap hava der förvärvat honom ett aktat minne. Han sörjes av hustru, fosterdotter och en talrik vänkrets.” Så berättar tidningen. Härav måste man dra slutsatsen att Ahlin var en framstående hantverkare, den bästa man kunde få eller en av de allra bästa.

Tapetserare från Stockholm

Göteborgsarkitekten Victor von Gegerfelt var ”konstnärlig rådgivare” vid Cavallis restaurering av Gunnebo.
Göteborgsarkitekten Victor von Gegerfelt var ”konstnärlig rådgivare” vid Cavallis restaurering av Gunnebo.

Ungefär detsamma bör gälla tapetserarmästaren C. J. Lönnborg (1821-1895). Att vid denna tid (omkring 1870) hämta hantverkare från Stockholm till Göteborg hörde till ovanligheterna. Fastän järnvägen hade kommit, var resan både lång och dyr. Cavalli bör ha varit mycket angelägen om att få just honom. Om Lönnborg finns en dödsannons, som Anna Jolfors har funnit. Den 21 november 1895 avled före detta tapetserarmästaren herr Conrad Johan Lönnborg (född den 5 maj 1821) på ”Borgerskapets gubbhus”, sörjd av släktingar (Dagens Nyheter 23/11 1895). Anna Jolfors har funnit en annons från mars 1871. I denna erbjuder Lönnborg sina tjänster i Göteborg, från Bloms hotell. Hon skriver: ”Kanske Cavalli kom förbi på en kopp the?” Tydligen har Lönnborg då och då för en tid uppehållit sig i Göteborg och utfört arbeten i Västsverige. Kanske var marknaden för högreståndstapetsering inte tillräckligt stor ens i Stockholm.

Inga restaureringsexperter

Dessa tre män, von Gegerfelt, Ahlin och Lönnborg, var uppenbarligen framstående yrkesmän. Ingen av dem var dock restaureringsexpert i nutida bemärkelse. De levde i sin samtid och följde tidens strömningar inom arkitektur och inredningskonst. Ungefär detsamma kan sägas om de andra män, som nämns i restaureringsberättelsen. Vi återkommer till dem i den avslutande artikeln.

Lars Gahrn