Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn

Minnessång om Konungens kapare, kommendör Lars Gathenhielm

Medaljbild med påskriften: ”Han kunde inte lära sig att tåla”, det vill säga bojor och rep. Bilden är en fyndig sinnebild för det svenska stormaktsväldets långa dödskamp.
Medaljbild med påskriften: ”Han kunde inte lära sig att tåla”, det vill säga bojor och rep. Bilden är en fyndig sinnebild för det svenska stormaktsväldets långa dödskamp.

Denna minnessång sjunges som: ”Jeg vil synge om en helt”.

Jag vill sjunga om en man,
lyckosam på hav och land,
om en kapare och skälm,
om den store Gathenhielm.

Göta Lejon, snärjt av nät,
skulle tvingas ner på knä’t.
Fritt får ej vårt lejon gå
för att all sin spisning få.

Skrämd blir dock dess jägarhop.
Man får höra arga rop.
Jägar’n viker många fjät,
ty nu brister deras nät.

Hindernäten klipps itu.
Fri är segelleden nu.
Vem har skrämt varenda skälm?
Jo, den tappre Gathenhielm.

Öppna öronen och hör!
Ära den som äras bör!
Lasses liv är lärorikt.
Det är ingen annans likt.

Gathenhielms adelsvapen.
Gathenhielms adelsvapen.

Det omtalas gång på gång
och blir så en hjältesång.
Han, som gav oss hopp igen,
blev berömd bland alla män.

Lyssna till min hyllningssång!
Den har blivit mycket lång.
Fast hans död kom alltför fort,
fick han likväl mycket gjort.

Från hans vagga till hans grav,
från hans hem till Västerhav,
från lågt stånd till Riddarhus,
fylls hans liv av stormens brus!

Onsala är ljuvt och skönt.
Landskapet är mjukt och grönt.
Bonden har dock mycket men
utav bergåsar och sten.

Gårdens avkastning är låg,
men bredvid finns fjordens våg.
Vägen ned till sjön är gen.
Mången blir en sjökapten.

Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.
Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.

Drängen kan bli lättmatros,
och så seglar man sin kos.
När de återser sitt land,
har de penningar i hand.

Med stor fara och besvär
kan man vinna välstånd där.
Men då krävs rätt långa tåg
över havets blåa våg.

Gården Gatan är rätt stor.
Där bor Lasses far och mor.
I en gård, av sjöfart rik,
hör man barnets första skrik.

Syskon föds av Lasses mor.
Snart blir barnaskaran stor.
Då hans syskon blir alltfler,
krymper arvslotten alltmer.

Vill han bli en rikeman,
kan han ej bli kvar på land.
När han längre fram blir stor,
bör han lämna far och mor.

Lasse är en bondes son.
Fadern, om sitt välstånd mån,
har dock även rederi
och är flitig som ett bi.

Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.
Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.

Varje skepp är kofferdist,
men om här blir krig och tvist,
görs mångt skepp – så snabbt man kan –
till en fruktad örlogsman.

Många redare har glänst
i en lönsam kapartjänst.
Kaparfartyg hämtar hem
många tagna skepp åt dem.

Kaperi ger rikedom.
Snart står Onsala i blom.
Som de rikas minnesvård
bygges mången präktig gård.

Lasse sitter vid en bok.
Han skall nu bli lärd och klok.
Han har ju fått bänk och rum
i ett fint gymnasium.

Men till sjön står Lasses håg.
Tackel känner han och tåg.
Tar ej snart lektionen slut?
Ty Lars Gathe vill nu ut.

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.
Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Lasse träffar sjömanskap,
möter folk som rundat Kap.
Mycket lär han sig från dem.
Han vill ut långt från sitt hem.

Segel hissas. Utan sorg
lämnar Lasse Göteborg.
Vinden blåser, rårna gnyr.
Livet är ett äventyr.

Mycket händer. Mycket ser
Lasse innan han beger
sig emot sitt fosterland
och når så till hemmets strand.

Onsala i sommarskrud
är en gåva från vår Gud.
Här blir Lasse ledare,
bygdens störste redare.

Knappt har krigets åskor flytt
förr’n de är tillbaks på nytt.
Svenska flottan nu som sist
lider nästan ständigt brist.

En av de två marmorsarkofagerna.
En av de två marmorsarkofagerna.

Mången välbyggd kofferdist
måste fylla denna brist.
Lasse är då inte sen
att bli kaparekapten.

Kriget föder nog sig självt.
Det är sant till minst en hälft.
Ofta är det mer än rätt.
Kapare har oftast lätt.

Lasse tjänar icke minst,
och med denna stora vinst
ökar han sin arsenal.
Han blir kaparamiral.

Svenska flottan låg i hamn,
bar med orätt flottas namn,
gjorde dansken föga sorg
som försvar åt Göteborg.

Handeln klippte dansken av
här på Sveriges Västerhav.
Mat förfors av brist på salt.
Folk for illa eller svalt.

Fartygsbild i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Foto: Lars Gahrn.
Fartygsbild i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Foto: Lars Gahrn.

Gathenhielm i denna nöd
väckte flottan, som låg död.
Mången kaparefregatt
spelte dansken fula spratt.

Gathenhielm fick i sitt våld
många skepp, och Tordenskiold
gormade då högt och svor.
Hans förlust var mycket stor.

Göteborg fick åter salt.
Snart så hade staden allt.
Invånarna allihop
hälsar Lars med hurrarop.

Holländare, engelsman,
varje gast som vill och kan,
får bli Lasses örlogsgast
och får plundra danskars last.

Här finns bästa sjömanskap.
Andra hade bara skrap.
Gathenhielm betalar bäst.
Av de bästa får han flest.

Folket kan med våld och list
ta en präktig kofferdist.
Folket kan med lugn och köld
skjuta skarpt mot Tordensköld.

Svarta stormmoln tornar opp
och blir snart en hotfull tropp.
Strax skall komma blixt och knall.
Följer även stadens fall?

Tordönet är Tordensköld,
som är både blixt och böld.
Men var finner vi försvar?
Vem har vågat stanna kvar?

Gathenhielm är vårt försvar.
Gathenhielm har stannat kvar.
Kaparskeppens kanonad
skyddar rikets andra stad.

Kaparskepp och örlogsskepp
gör att dansken hänger läpp.
Tordensköld blir snärjd och trängd.
Farleden till sta’n är stängd.

Tordensköld står på sitt däck:
”Jag är fångad i en säck!
Jag vill dit varfrån jag kom.
Måtte vinden snart slå om!”

Skall hans flotta blåsas ned
emot svensken och bli ved?
Gud belönar tapperhet
och hör bön, som var man vet.

Ifrån öster vindar kom.
Titta, nu slår vinden om!
Flottan och dess sjömanskap
undgår Göta Lejons gap.

Danska flottan glider bort,
är försvunnen inom kort.
Lindrigt är dess nederlag.
Den är nog tillbaks en dag.

Här finns många göromål
för en man med viljans stål.
Lasses kropp är likväl svag
och försämras dag för dag.

Kryckor krävs, om han skall gå.
På ett däck han ej kan stå.
Stödd av mången hjälpsam hand,
måste han bli kvar på land.

Heder åt en invalid,
som använder kraft och tid
för sin stad och rikets väl
och ej blir sin sjukdoms träl!

Gathenhielm vid sin pulpet
skriver jämt med skicklighet,
gör hos maktens män visit,
verkar för sin sak med nit.

Varje natt kan man se ljus
i hans arbetsrum och hus.
Han är organisatör,
ja, en kunglig kommendör.

Kaparfolkets kommendör
kräver lydnad som sig bör.
Härifrån går order ut.
Nyhetsflödet saknar slut.

Man berättar vad man hör
för sin kaparkommendör.
Detta nyhetsflöde för
Lars till stadens guvernör.

Vad de danske tar sig för
vet rätt snart vår guvernör.
Han är trygg då och tillfreds
och kan ha försvar till reds.

Kristen trampar fartygsdäck.
Han har blivit danskens skräck.
Flera månader i sträck
ser han vatten och ej bläck

Han är Lasses käre bror.
Syskonkärleken är stor.
Rikedom vill båda ha.
Då går samarbetet bra.

Ingela är Lasses fru.
Hon får ökat ansvar nu.
När han ligger feberhet,
styrs hans hus av en som vet.

Hon styr piga. Hon styr dräng.
De kan få en hårdhänt släng.
Hon är hård och inte len
mot var kaparekapten.

Hon är rödkindad och sund.
Ofta går hon tung och rund.
Barn föds fram emellanåt
utan större klagolåt.

Hon bär aftondräkt av taft,
som ger ökad dragningskraft,
då hon avlägger visit.
Ja, hon lyser liljevit.

Om hon spelar ut sin charm,
gör hon maktens hejduk varm.
Om hon lägger manken till,
får hon snart nog som hon vill.

Med en sådan kaparfru
får de framgång, dessa tu.
Kaparen är framgångsrik,
ty hans fru är honom lik.

Kaparflottan sig begav
ut på Nordens Västerhav.
Som en bisvärm for den ut,
ut till bragder utan slut.

Överallt svärmar de kring.
De har både fart och sting.
Runt de danska öar far
Lasses skepp från vårens dar.

Liksom vinthundar på rov
jagar mer än sitt behov,
så tar Lasse på sin lott
ett betydligt överskott.

Med förhandling eller våld
umgås han med Tordenskiold.
De tar fartyg från varann.
Ingen vet dock vem som vann.

Sjöbusar finns inte mer.
Båda är en kavaljer.
Fast de gör varann förtret,
umgås de med artighet.

För allt vad vår vän bedrev
fick han kungligt adelsbrev.
Han är ej en kaparskälm.
Han är nu Lars Gathenhielm.

Adelsvapen, gult och blått,
kommer på Lars Gathes lott.
Stoltheten är mycket stor
när det hängs i kyrkans kor.

Vapnet har tillbörlig stass.
Lejon räcker fram sin tass.
Tassar, som de sträcker fram,
är försvar såväl som ramm.

I hans sköld ses solens sken
mot en väg belagd med sten.
Det är gatan vid hans gård,
ty dess kullersten är hård.

Solens sken är kungens nåd.
Kungen uppskattar hans dåd.
Blir han tjänad väl och lydd,
ger han nåd och tryggt beskydd.

Krigsmäns liv är ofta kort.
Lars och kungen har gått bort.
Snart fick döden i sitt våld
amiralen Tordenskiold.

Deras kamp, så lång och hård,
fortsätts på en kyrkogård.
Lasse, stark och ej mer svag,
slår med kryckan slag på slag.

Tordenskiold har tvärtom setts
stöta till med värjans spets.
Lasse, van vid hårda tag,
avvärjer med kryckans slag.

Ifrån midnatt fram till dag
räcker deras nappatag.
De slår hårt, men ett tu tre
tar de rast. Då bugar de.

Ja, så gör de, och man ser:
Envar är en kavaljer.
Hårt är kriget men ej hätskt.
Bägge hälsar cheval’reskt.

Dessa syner kan man se
mitt i natten, säger de,
som för fram vår sagoskatt
och förökar den var natt.

Kyrkan får nu en ny roll.
Den får torn åt bägge håll.
I det östra finns hans grav,
när han lämnat gård och hav.

Där står Lasses sarkofag,
bländvit som en sommardag.
Den är härligt marmorvit,
från Italien förd hit.

Ingelas är underbar,
ty hon inköpte ett par.
Deras sarkofager var
passande för furstepar.

Här i ståndsmässigt förvar
vilar de som kungapar.
Kistorna är som man vet
en betydlig sevärdhet.

Mänskan för sin sista strid
emot glömskan, men lång tid
kan ej bleka Lasses bild,
fast han ej var riktigt vild.

Karolin och kavaljer
var han. Vad kan sägas mer?
Handling ger oss mod och hopp.
Han fick oss att leva opp.

Hoppet återkom och gav
oss en guldkant, som då hav
rödfärgas av aftonglans.
Både hopp och byte vanns.

Upplysningar
Melodin är densamma som till sången ”Jeg vil synge om en helt”. Denna sång handlar om Tordenskiold. Eftersom Gathenhielm och Tordenskiold tog skepp från varandra, har jag ansett det vara lämpligt att deras minnestecknare och skalder stjäl melodier från varandra. Visan om Tordenskiold kan man lyssna till på cd-skivan: Kong Frederik IV:s Tambourafdeling Af 1704: Med Musikk Gjennom Historien! Vol. II. 2009, Festningsbyen Fredrikstad (nr 13 Tordenskiold).
Om Gathenhielm kan man läsa i boken: Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2007. Ericson sammanfattar en omfattande forskning och bidrar själv med åtskilligt av värde.
Inledningsstroferna anspelar på en känd medaljbild. Minnespenningen är slagen med anledning av Karl XII:s död. Den visar ett lejon, som sliter i ett snärjande rep, och har påskriften: ”Indocilis pati” (Han kunde inte lära sig att tåla, det vill säga bojor och rep). (Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar IV 1611-1718, Stockholm 1881, s. 596.)

Lars Gahrn

Lasse i Gatan hade inte med brandkanonen att göra

Mölndals brandkanon kallas för ”Gathenhielmskanonen”. Den står utanför Mölndals brandstation. Enligt vad som har uppgetts skulle kanonen ha stått på en av kaparen Lars Gathenhielms fregatter. När jag bad en artilleriexpert tidfästa kanonen, visade det sig emellertid, att den hade gjutits ungefär ett århundrande efter Gathenhielms död. Visst var det snopet, men för mig kom beskedet inte oväntat.

Uppfiskad ur Onsalafjorden

Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.
Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.

Mölndals brandkanon skänktes år 1871 till Mölndals brandkår av handlanden August Jacobsson, som härstammade från Onsala. Kanonen skulle ha fiskats upp ur Onsalafjordens vatten och ha stått på ett kaparfartyg, som ingick i Lasse i Gatans flotta. Så har man berättat, och kanonen har fått namnet ”Gathenhielmskanonen”. Ingen har ifrågasatt uppgifterna, men på senare år har jag blivit mer och mer betänksam. Jag har sett många kanoner från 1600-talet, men ingen av dem har liknat Mölndals brandkanon. Till slut skickade jag iväg en förfrågan till folk, som skulle kunna veta eller kände sakkunniga.

Engelsk kanon

Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.
Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, sände förfrågningen till Tom Wennberg, som skickade den till Leif Mårtensson, museichef på Artillerimuseet (i Kristianstad). Mårtensson var rätt man och kunde svara omedelbart. Vår brandkanon är troligen en typ av ”tappkarronad”. En karronad är ”en förr på fartyg brukad slätborrad kanon” (C. M. Ekbohrn, Förklaringar öfver 60, 000 främmande ord och namn m.m. i svenska språket tillika med deras härledning och uttal, Sthlm 1902). Kanonen är alltså inte räfflad och följaktligen tämligen ålderdomlig. Den är engelsk eller av engelskt ursprung. Om kanonen saknar märkning, ”är det ingen svensk tillverkning. De svenska bruken var noga med märkning, oftast genom att på ena tappen ange brukets namn eller konstruktörsintialer.” Till detta kan svaras, att vår kanon inte har någon som helst märkning, vilket alltså bestyrker, att detta är ett engelskt arbete.

Från 1800-talets första hälft

Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.
Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.

Det viktigaste är dock kanonens ålder. Leif Mårtensson tidfäster den till ”första hälften av 1800-talet (främst aktuellt 1805 – 1830).” Därmed kan Lasse i Gatan och hans kaparfartyg uteslutas. Lasse dog samma år som Karl XII, alltså 1718, ungefär ett århundrade före kanonens tillkomsttid. På kanonen finns ett fänghål och dessutom till höger om detta två andra hål som dock inte är genomgående. Dessa två andra hål hade förbryllat mig. Jag skyndade mig att fråga Mårtensson om dem. Han svarade: ”Jag såg hålen på bilden, såg det som ett fäste för något. Troligen för en form av anordning som tände krut, som gav gnista ner. Engelsmännen hade tidigt olika typer för snabb antändning. Motsvarande det som fanns på flintlåsgevär har till exempel funnits. Då med ett fyrsnöre att dra i vid tändning.” Även avfyrningsmekanismen talar alltså för engelskt ursprung.

Avfyrningsmekanism

Mårtensson har av allt att döma rätt även vad gäller avfyrningsmekanismen. Fotografen Knut Kjellman fotograferade kanonen 1921 eller1922. Den stod då i sitt kanonhus uppe på Störtfjället. Kanonpipan sticker ut genom en glugg i huset, men kanonen är kvar inne i den lilla byggnaden. Bredvid står fjärdingsman J.F. Johansson och håller i ett snöre, som går in i byggnaden och in till kanonen genom ett litet hål i väggen. När han drar i tråden, avfyras tydligen kanonen. Man brukade skjuta alarmskott, när bränder hade brutit ut, för att brandmännen skulle veta vad som var på färde och skynda till brandstationen. Denna gång skulle han dock skjuta salut med anledning av att Mölndal blev stad. (Bilden finns i: Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998, s. 320.)

En utmärkt salutkanon

Kanonen har avfyrats för högtidlig salut vid viktiga tillfällen i stadens historia. När brandstationen invigdes 1955, sköt man i kanonen. Därefter har den inte använts. Sextiotvå år har gått sedan dess. Varför inte skjuta på nytt? Att skjuta med brandkanonen är billigt, men fyrverkerier är dyra. Fotografen Leif-K Olsson har föreslagit, att man med kanonskott skulle tillkännage, att vallokalerna öppnar på valdagen. Han har erbjudit sig att själv både ladda och avfyra kanonen. Kan inte han ställa upp, finns många andra kunniga och ansvarsfulla kanonjärer. Varför inte göra litet folkfest av våra demokratiska rättigheter, som verkligen är värda att fira!

Lars Gahrn

Nordhallands Hembygdsförening – en storartad hembygdsgärning

Nordhallands Hembygdsförening fyller under 2017 100 år. Verksamhetsområdet är Fjäre härad, som omfattar fjorton socknar i norra Halland, däribland Lindome. Föreningen har gjort viktiga insatser för att dokumentera och lyfta fram Lindomes och de andra socknarnas historia.

En fullmatad årsbok

Årsboken för jubileumsåret är en utmärkt översikt över Nordhallands historia.
Årsboken för jubileumsåret är en utmärkt översikt över Nordhallands historia.

Etthundraårsjubileet firades med bland annat en årsbok, som är dubbelt så tjock som vanligt och dessutom har hårda pärmar. Titeln är: 100 år 1917-2017: Vår Bygd 2017 (Nordhallands Hembygdsförening, Kungsbacka 2017, 272 rikt illustrerade sidor). Även årsboken har firat 100-årsjubileum. Den började utkomma 1916, ett år innan hembygdsföreningen bildades. Föreningen föregicks av Nordhallands Studiecirklar, som gav ut denna skrift. Redan från början var Lindome med. I 1916 års bok ingick en artikel om ”Lindomeslöjden”. 2017 års årgång är en sammanfattning av de olika socknarnas historia och en översikt över föreningens verksamhet genom åren. Redogörelserna är mycket imponerande. Alla socknar har en rik historia, som är känd mycket tack vare hembygdsföreningens arbete.

En historisk bonad för varje socken

Varje socken får även en säregen, trevlig och intressant presentation i bild. På en tecknad och målad bonad, målad med äggtempera på linneväv, sammanfattas socknens historia. Vad visas då på Lindomes bonad? Jo, där ser vi hällkistan Dvärgahuset, en bågskytt (som företrädare för Lindome Bågskytteklubb), gränsstenen Djursten, spinneriet (Anderstorps fabriker), kyrktornet, Börjesgården (det vill säga hembygdsgården), kvartsmilstenen vid Anderstorps bro, en snickarhustru som med häst och kärra kör Lindomemöbler till Göteborg samt en Lindomestol. Tack för den benämningen! Stolen kallas visserligen ”Göteborgsstol”, men eftersom den tillverkades i Lindome, bör den rimligtvis ha namn efter sin tillverkningsort. Den har inte något annat med Göteborg att göra än att den var vanlig där (och givetvis även på andra orter i Västsverige). Karin Ganebratt har framställt denna bonad, som har överskriften: Lindome från forntid till nutid. Dvärgahuset står för forntiden, Djursten för medeltiden och övriga bilder för följande århundraden. Originalen till de 70 halländska bonader, som målades 2016 till Sveriges Hembygdsförbunds 100-årsjubileum, förvaras på Hallands Kulturhistoriska Museum i Varberg.

Pedagogiska och konstnärliga bilder

På samma sätt sammanfattas viktiga inslag i övriga socknars historia. För Onsalas vidkommande ser man Onsala kyrka, ett seglande skepp, fyrplatsen Nidingen, Lars och Ingela Gathenhielm, hembygdsgården Apelröd, rymdobservatoriet på Råö och Beda Hallberg med majblomman. Dessa sammanfattningar (i färg) är mycket uttrycksfulla, intresseskapande och pedagogiska. Även den, som känner bygderna väl, har god behållning av dem. Här får man sammanfattningar, översikter och repetitioner. Kanske har just hembygdskännarna störst utbyte av bilderna. De ser genast vad bilderna betyder. De olika artiklarna handlar om socknarnas historia. Dessutom finns många artiklar om hembygdsgillenas historia. När man tar del av artiklarna, ställer man sig gång på gång frågan: Hur mycket av denna historia skulle ha varit okänd, om inte Nordhallands Hembygdsförening hade funnits?

Ett gille för varje socken

Bakom denna husfasad ryms både arkiv och stora samlingar av värdefulla föremål. Foto: Lars Gahrn.
Bakom denna husfasad ryms både arkiv och stora samlingar av värdefulla föremål. Foto: Lars Gahrn.

År 1917 fanns inte tillräckligt underlag, alltså inte tillräckligt många vana föreningsmänniskor, i varje socken. Tiden var inte mogen för ett hembygdsgille (det vill säga en hembygdsförening) i varje socken. Därför bildade man en förening för hela Fjäre härad, som omfattar socknarna Frillesås, Landa, Ölmevalla, Gällinge, Idala, Förlanda, Fjärås, Hanhals, Onsala, Vallda, Släp, Tölö, Älvsåker och Lindome. Detta var en mycket bra uppläggning. På detta sätt hade man ett stort område att arbeta med. Även socknar, som inte hade några hembygdsföreningar, dokumenterades och beskrevs Nordhallands Hembygdsförening. Föreningen fick ett omfattande rekryteringsområde. Även i de smärre socknarna lärde man känna hembygdsrörelsen och uppskatta hembygdsarbete. Så småningom bildades ett gille, knutet till Nordhallands Hembygdsförening, i nästan varje socken. I två fall ägnar sig en förening åt två socknar. Det gäller Frillesås-Landa och Gällinge-Idala. Dessutom har Kungsbacka en egen förening. Utbyggnaden av hembygdsrörelsen tog sin tid. Lindome fick ett hembygdsgille år 1963, 46 år efter tillkomsten av Nordhallands Hembygdsförening. Sist i raden kom Älvsåker, som bildades 1975.

Snickeriverkstäder i Kungsbacka

Givetvis är också Lindome hembygdsgille med i årsboken. Karin Ganebratt skriver både socknens och hembygdsgillets historia. I kapitlet ”Berättelser från Lindome socken” bidrar fem Lindomebor med värdefulla minnesbilder från bygden. Själv har jag gått igenom samtliga årgångar av årsboken på jakt efter artiklar om Lindome för Mölndals stadsmuseum. Jag vet därför vilken stor nytta föreningen har gjort för både Lindome och övriga Nordhalland. Nordhallands Hembygdsförening har ett stort museum i Kungsbacka. Det är värt både ett och flera besök. I museet finns en snickeriverkstad inrymd. Ännu bättre blir det om man går till Kungsbackaskogen. Där finns dels Kalvhultsstugan, dels Lindomeverkstaden, en hel snickeribyggnad från Lindome. Nordhallands hembygdsförening har åstadkommit mycket under sitt århundrade. Den, som vill lära känna Nordhalland, skall gå till föreningen och ta del av årets skrift. Den är bästa inledningen till och översikten över Nordhallands eller Fjäre härads historia. Nordhallänningarna arbetar segt och uthålligt. De vet att både de själva och deras gärning har ett värde. Utan åthävor eller större uppmärksamhet har de utfört storverk för sin bygd. Den bygd som vårdar sin historia har också en rik framtid. Mycket riktigt går det bra för Nordhalland i alla avseenden.

 

God och hemlagad julmat 1960

Kommer ni ihåg julmaten, som ni åt på en julfest för sextio år sedan? Under dessa sextio år har man ätit så mycket julmat så många gånger, att man endast undantagsvis kommer ihåg matsedlarna. Ulla Enalid Thomsen kommer dock ihåg förvånansvärt mycket från sin ungdom i Lindome åren 1960-1962.

Hemkunskap mycket viktig

Ulla Enalid Thomsen minns bland annat sin ungdoms julmat. Hon ger oss en ingående skildring av julfirande i början av 1960-talet. Foto: Monika Utbult.
Ulla Enalid Thomsen minns bland annat sin ungdoms julmat. Hon ger oss en ingående skildring av julfirande i början av 1960-talet. Foto: Monika Utbult.

I sin nya bok (Drömmen har börjat: Minnen ur en tidig ungdom i Norra Halland 1960-62, 2017, 305 sidor, rikt illustrerade med författarinnans teckningar) har hon hunnit bli femton år. Hon har kommit in på yrkesskola, och där är hemkunskapen ett mycket viktigt ämne (för flickorna, bör man tillägga, men inte för pojkarna). Lärarinnorna ordnade till en julfest, som var en blandning mellan fest och undervisning genom praktiska övningar. Ulla Enalid Thomsen har mycket att berätta, och i denna artikel har jag valt ut det, som handlar om matlagning. Ulla berättar:

”Dagen före Lusse, hade vi efter bamba, tills långt fram på kvällen, en trevlig baluns. Den hölls i hemkunskapens lokaler uppe i det långa, korvformade trevåningshuset på Gårdskullavägen …

Alla flickorna från de tre avdelningarna var samlade, sju tio och tio till. Vår hushållslärarinna, fröken Hjärtqvist och Linnéa Kristiansson hade planlagt balunsen, och höll oss också i tömmarna.

Korvstoppning och pastejer

Veckan innan hade vi alla förberett festen med att baka högvis med pepparkakor, åtta mjuka socker- och tigerkakor, plus tolv stora brödlimpor, som sedan dess förvarats i frysskåpet.

Gruppen, tvåan, som varit i lokalen på måndagsförmiddagen, hade tagit fram och tinat upp alla bagarvarorna. Vi hade förra veckan också fått pröva på att kärna smör och mala ner ett par kilo griskött, blanda malen lök, fett och kryddor och sedan stoppade vi korv i väl rengjorda fjälster, som före detta varit grisens tarmar! Till tining låg också tre fina bredbara pastejer. Vi hade finmalt fett och grislever, blandat ut smeten med malen gul lök och kryddor, fyllt avlånga formar och bakat i ugnen, bara för att vi skall veta hur det går till, sedan, när vi blir husmödrar på riktigt. Men usch, vad det var räligt med att hantera och titta på den malda levern, det var då inte så att jag blev sugen på pastej, inte.

Handarbete och ljusstöpning

När vi nu har balunsen, ligger all förberedd mat tinad och klar. En del skall i vissa fall tillagas, korven skall kokas upp, och sådant gör vi förstås först nu. Så fortsätter vi till godsakerna, bland annat friterar vi struvor och kokar knäck.

Till korv vill man ha senap, och det har vi också tillverkat själva, och himmel, vad mina ögon rann då. Det blev alldeles immigt på glasögonen, inte trodde jag att de malda senapskornen kunde vara så ettriga!”

Hemtillverkade matvaror

Som synes ger Ulla Enalid Thomsen oss en utförlig och mycket intressant skildring av julfesten och av vad som förväntades av den tidens flickor. På den tiden fanns både husmödrar och hemmafruar i stort antal. De hade tid att ägna sig åt hem och hushåll. De förväntades därför inte bara kunna värma färdiglagad mat utan även tillverka korv, pastejer och senap. Sådan tillverkning förekommer även i våra dagar, nu därför att man föredrar sina egna recept, men då handlade mycket om priset. Hemgjorda matvaror var mycket billigare. Väldigt mycket har förändrats, men som synes är julmaten sig lik. Även våra matvanor har förändrats mycket under de gångna sextio åren, men vad gäller jul skall allt vara som det har varit. Julmaten är i stort sett densamma. Därmed har tiden kommit för mig och Ulla Enalid Thomsen att önska läsekretsen en God Jul och ett Gott Nytt År!

 

Lärdomar från Hunehals

Hunehals borg på Hanhals holme i Kungsbackafjorden låg länge, mycket länge i halvglömska, men nu har intresset ökat lavinartat. Detta historiska minne har lett till ett uppsving för hela bygden.

Fjärde medeltidsdagen

Medeltidsbandet Själ spelade med kraft och inlevelse. Spelmannen i mitten bildar en gotisk s-kurva. Sådana finns i verkligheten! Foto: Lars Gahrn.
Medeltidsbandet Själ spelade med kraft och inlevelse. Spelmannen i mitten bildar en gotisk s-kurva. Sådana finns i verkligheten! Foto: Lars Gahrn.

Hunehals borg och Varbergs borg uppfördes båda av greve Jakob av Halland. Varberg finns kvar ännu idag, men Hunehals tillhör medeltidens många kortvariga borgar. Den fanns några årtionden i slutet av 1200-talet och i början av 1300-talet. Sedan var det slut. Byggnadsstenen användes till andra byggen. Borgplatsen blev övervuxen och användes som betesmark. Tack vare föreningen Hunehals Borg har utvecklingen vänt. Borgplatsen grävs ut, och långsamt stiger borgen fram ur glömskans mörker. Föreningen anordnar medeltidsdagar på platsen. Lördagen den 8 juli 2017 anordnade man på nytt en medeltidsdag. Föreningen har varit mycket duktig. Man har exempelvis byggt upp den så kallade isladan för utställningar och föreläsningar. Föreningen består av många eldsjälar. I styrelsen finns många entusiastiska medarbetare. Där finns medeltidsarkeologer och medeltidshistoriker, företrädare för Hanhals Byalag och företrädare för Hanhals Gille (Hanhals hembygdsgille).

Föreläsning om Martin Luther

Sabina Henriksson, framstående musiker, utomordentlig berättare.
Sabina Henriksson, framstående musiker, utomordentlig berättare.

Många föreläsningar av det kortare slaget anordnades där. Kyrkoherde Anna Östberg i Kungsbacka/Hanhals församling berättade om ”Martin Luther – sista medeltidsmänniskan”. År 2017 firar Luthers reformation 500-årsjubileum. Med anledning av jubileet har Kungsbacka/Hanhals församling låtit trycka ett litet häfte, som berättar om Luther och ger oss huvuddragen av hans lära. Luther startade med att underkänna avlaten, som innebär att man påstods kunna köpa syndernas förlåtelse för pengar. Luther påpekade, att man får Guds förlåtelse gratis för Jesu Kristi skull utan att behöva vare sig betala eller göra goda gärningar. Denna Luthers lära är för Svenska kyrkan i våra dagar mer viktig än någonsin. Församlingarna har också tagit fram ett litet välillustrerat häfte om Sankta Gertrud, som förekommer i Kungsbackas stadsvapen. Hennes levnadsöde visar, att en kvinna kunde göra stora insatser inom kyrkliga sammanhang redan på den tiden. Hon framstår på många sätt som en förebild. Församlingarna hade ett eget stånd på marknaden, och kyrkoherde Östberg lyckades på ett utmärkt sätt berätta det viktigaste om Luther. Kristendom och kyrka präglade under medeltiden i stort sett all verksamhet. Därför var det utmärkt, att församlingarna deltog i medeltidsdagen.

Sång och musik av bästa slag

Utgrävning av en medeltidsborg fäster uppmärksamhet på platsen och ökar intresset för omgivningarna. Ingemar Olsson höll en föreläsning om Kungsbackafjorden som biologisk miljö. Sådana grunda kustvatten har största betydelse som barnkammare och skafferi, framhöll han. Här i isladan sjöng och spelade Sabina Henriksson medeltida musik. Hon spelade nyckelharpa och säckpipa. Den äldsta bevarade svenska nyckelharpan är Mora-harpan från 1526. Hon är enastående skicklig på att spela och sjunga. Dessutom har hon tillägnat sig den medeltida berättarkonsten. Hon berättade mycket inlevelsefullt om hur Väinämöinen fick sin kantele. Här inne i isladan spelade också medeltidsbandet Själ, som med stor kraft och stor kläm återgav medeltida slagdängor.

Värdefulla självförsvarsövningar

Krigarna utgjorde en brokig samling såväl till klädsel som till beväpning.
Krigarna utgjorde en brokig samling såväl till klädsel som till beväpning.

Vid en medeltidsborg hör givetvis också stridsövningar till verksamheterna. Flera föreningar visade medeltida kampsporter. Bohus Elfsborghs Caroliner var där med ryttare. (Denna gång hade man klätt sig i medeltida dräkter, men de karolinska ryttarstövlarna fanns med även denna dag.) Kampsportgrupperna Gästerna och Compagnie Torpum utgjorde fotfolket, som anfölls av ryttarna vid ett par tillfällen. Vid andra tillfällen visade kampsportgrupperna hur strid mellan medeltida fotsoldater går till. Sådana övningar kan säkert vara värdefulla på mer än ett sätt. Det är värdefullt att på detta sätt få lära sig litet grand om självförsvar och avvärjningsrörelser. Dessutom tränar man upp balansen och rörligheten. Man får kondition genom att fäkta i tunga rustningar! Inte minst viktigt är, att man lär sig vara lugn, fastän man kämpar. Det gäller att aldrig gripas av bärsärkaraseri och bli vild. De unga män och den unga kvinna, som här kämpade, uppträdde föredömligt lugna och kallblodiga. Ibland avslutades tvekamperna av att de båda motståndarna kramade om varandra.

Lättrörlig och lättrustad

Utan tyngande pansar blev den kvinnliga krigaren till vänster både snabb och lättrörlig.
Utan tyngande pansar blev den kvinnliga krigaren till vänster både snabb och lättrörlig.

Medeltida fotsoldater har tunga rustningar och måste därför röra sig långsamt utan häftiga rörelser. Den unga kvinnan, som ingick bland kämparna, saknade dock så vitt jag kunde se alla slag av pansar eller ringbrynjor. Allt hon hade var en vadderad hätta, som brukade bäras under hjälmen. Pansarskyddet ersattes dock av en ökad snabbhet och rörlighet. Eftersom hjälm och harnesk (eller ringbrynja) inte tyngde överkroppen kunde hon böja sig framåt och sträcka sig framåt oftare och mera obehindrat än männen i rustning. Dessutom var hon snabbare och tycktes inte bli lika trött. De unga männen i rustning blev mörkröda i ansiktet och svetten rann. Håret var klibbigt av svett. På henne märktes inte något sådant. Att följa henne i hennes tvekamper gav ökad förståelse åt det förhållandet, att svenska bondesoldater inte sällan kunde fälla pansrade riddare eller fotsoldater. Eftersom de var lätt rustade, var de lätta i kroppen och kunde undvika hugg och stick genom att snabbt vika undan och anfalla bakifrån eller från sidan. Åtskilliga av dessa soldater skulle vi i våra dagar kalla barnsoldater. Tonåringar är ju (eller var åtminstone förr) kvicka och snabba. Särskilt i skog och på ojämn mark kunde de tungt rustade soldaterna ha svårt att röra sig och komma åt en snabbfotad och lättrustad fiende.

Greven själv var med!

Magikern och fakiren Caligari gjorde som vanligt bejublade insatser. Katja Maines lärde ut fårvallningens inte helt enkla konst. Hennes lärjungar blev tydligen inte mästare i denna konst med omedelbar verkan, ty åtminstone vid ett tillfälle kom några får på rymmen rusande. Berit Hall berättade om spår av medeltid här i Västsverige. Rose-Marie Eriksson föreläste om träldomen i Norden under tidig medeltid. Samtida anklagelser tyder på, att greve Jakob, som byggde borgen, ibland kunde vara en riktig bondeplågare. Icke desto mindre vågade man låta honom vara med på denna medeltidsdag. För säkerhets skull fick vi inte möta greven i egen hög person utan greve Jakob, spelad av Kjell-Åke Rinnarv. Han berättade om borgens byggherre. Platsen för medeltidsdagen och marknaden är bästa tänkbara. Här befinner man sig mitt ute i naturen vid Kungsbackafjorden och känner då och då den salta sjöluften. Samtidigt har man de medeltida lämningarna inpå sig. På grävplatsen fanns arkeologer, som med ett lyckligt leende i ansiktet förevisade murresterna och visade upp bilder av de senaste fynden. Här fanns mycket att vara med om. Fastän jag var med från början till slut, hann jag inte ta del av allt som skedde. Man håller redan på att förbereda nästa medeltidsdag, som kommer att hållas lördagen den 7 juli 2018. Då kommer vi förhoppningsvis att få vara med om ett riktigt bröllop.

 

Drottning Isa på Lygnern

Mellan åren 1889 och 1921 gick ångbåten Isa i passagerartrafik på sjön Lygnern, från Sätila i Västergötland till Lygnevik i Halland och tillbaka. Mellan 1921 och 1924 gick hon med enbart gods, och 1935 skrotades hon. Många saknade båten. Men än 70 år efteråt beslöt en intresseförening att bygga Isa på nytt. År 2010 sjösattes elbåten Isa, och 2012 började hon gå med passagerare. Lars Gahrn följde med på en resa från Sätila Sand ner till Lygnevik 2013 och skrev efteråt denna visa. Den sjungs som Värnamovisan (I Apladalen).

 

Gamla Isa år 1915.
Gamla Isa år 1915.

På Lygnerns vågor går båten Isa,
och hon är väl värd en vacker visa.
Hon är en drottning på denna sjö,
och hennes minne kan inte dö.

 

Den båten är någonting att visa!
Ja, hon må kallas för drottning Isa.
Hon är så vit som en kunglig brud,
som står i kyrkan i bröllopsskrud.

 

Ångbåten Isa gick samma sträcka
från Sätila ner till Fjärås Bräcka.
Men dålig lönsamhet var ett hot,
och gamla Isa blev så till skrot.

 

Det var förfärligt. I mångas tycke
så hade Lygnern nu mist sitt smycke.
Ej endast folket vid Lygnerns kust
hade nu lidit en svår förlust.

 

Elbåten Isa i våra dagar.
Elbåten Isa i våra dagar.

När händelser inte slutar strömma,
så är det lätt, mycket lätt att glömma.
Men drottning Isa blev inte glömd,
ty hon var saknad. Hon var berömd.

 

Fast drottning Isa helt visst är skrotad,
kan denna skada ändock bli botad,
ty fartygsskrov, styrhytt och salong
kan man ju uppbygga än en gång.

 

Snart ligger elbåten vit och färdig,
den gamla Isa rätt lik och värdig.
När Isa åker sin jungfrutur,
går hela Sätila runt i dur.

 

Lygnern har ganska långa stränder,
och förr gick sjön genom tvenne länder.
Här har vi farvatten och stor plats,
och man kan göra en lång seglats.

 

I båten Isa finns batterier,
som inte passar för snatterier,
ty batterierna väger tungt.
Med dem som barlast far alla lugnt.

 

Den, som är hungrig och önskar spisa,
har möjligheter ombord på Isa.
Där får man landgångar givetvis,
och de är väl värda lov och pris.

 

Där får du höra vår bygds historia,
men somt är amsagor blott. Så tror ja’.
Där får man fakta och glada skämt,
och denna blandning förnöjer jämt.

 

Man åker fram mellan lövskogshöjder,
som ger betraktarna många fröjder.
Fast vädret skiftar, har folket rönt,
att landskapet överallt är skönt.

 

Isas märke.
Isas märke.

Att fara sjötur med drottning Isa,
det är en avkoppling och en lisa.
På färd med Isa så mår du väl.
Där får du frid i en stressad själ.

 

I branta bergssidor växer tallen
invid de höga Ramhultafallen.
Hon går med fören lätt och galant
fram till den bergssidans höga brant.

 

Här kan man höra, hur fallen brusar,
och man får höra, hur vinden susar.
Men elmotorer går mycket tyst.
Från själva Isa hörs ej ett knyst.

 

Ja, passagerarna brukar prisa
varenda resa, som görs av Isa.
Av intryck bli passagerar’n rik,
om han far ända till Lygnevik.

 

I visans avslutning vill jag risa
envar, som inte har åkt med Isa.
Det är förvisso en stor förlust
att missa Lygnern liksom dess kust.

 

Att fara runt med den vita skutan,
det bör du inte vara förutan.
När du far ut på en elbåtsfärd,
ser du en fri, stor och öppen värld.

 

Lars Gahrn

 

Klicka här för denna artikel som pdf