Spännande upptäcksfärd i Tjolöholms trädgård

Tjolöholms slott är på en och samma gång en igenkännlig slottsanläggning och något delvis annat än det som man är van vid. Vid Tjolöholm kommer man in i en annan värld. Arkitekten och uppdragsgivaren följer ärvda mönster men förändrar dem samtidigt till en del. Den arkitektoniska stilen är engelsk Tudorstil. Den kunde passa för den skotska släkten Dickson, som var bosatt i ”Lilla London”. Så kallades Göteborg på grund av alla engelsmän och skottar, som bodde i denna västvända handelsstad. I övriga Sverige var det engelska inflytandet emellertid högst begränsat för att inte säga obefintligt. ”Lilla Londons lorder” kom att skapa någonting för Sverige högst säreget. Både slott och trädgård är ritade i arts & crafts stil. De anställda på Tjolöholm ”förmedlar detta ganska starkt”.

Tjolöholm – kronan på verket

Trädgårdsmästare Andreas Blomberg med Tjolöholms slott i bakgrunden. Foto: Lars Gahrn.

Kronan på verket är Tjolöholm. Tidigare ville man att en herrgårdsanläggning skulle bryta av mot naturen, men här ville man – i viss mån – att byggnaden skulle smälta in i omgivande landskap. Byggnaden är uppförd av huggen sten, och väggarna har inte putsats. Den smälter alltså väl ihop med bergen runtomkring, som förr var betydligt kalare än nu. Tjolöholm uppfördes 1898-1904, men där fanns en äldre herrgård, och några spår från 1700-talet finns kvar. På midsommarafton 2020 följde Anna Jolfors och jag med på en trädgårdsvandring, som leddes av trädgårdsmästare Andreas Blomberg. Han hade mycket intressant att berätta på ett trevligt och lättillgängligt sätt. Framför eller nedanför slottsanläggningen finns en stor grässlätt, där man tidigare har haft allehanda föreställningar i det fria, till exempel midsommarfirande. Här låg den stora köksträdgården med tre växthus och en panncentral. Växthusen är borta och alla odlingar. Panncentralen finns dock kvar. För att man skall få en föreställning om hur här var en gång i tiden, har man klippt gräset mycket kort där växthusen stod, och där gångarna gick fram. Dicksons hade en hel stab av trädgårdsarbetare. Andreas Blomberg har två kamrater. Då hinner man inte med lika mycket. Vid köksträdgården fanns en hassellund, där man kunde ta hasselstammar, som var både starka och böjliga. Dem använde man i trädgården.

En grästrappa

Grästrappan närmast slottet.

Uppfartsvägen till slottet går till vänster om främre trädgården. Här har man byggt en hög terrassmur åt trädgården till. Uppfartsvägen går fram uppe på denna terrass. Nedanför terrassen har man planterat en rad lindar, som åt trädgården framträder som höga träd men åt uppfartsvägen ser ut som en allé av höga buskar. Denna terrass och dessa lindar är kvar från 1700-talets anläggning. Lindarna har knuthamlats, det vill säga klippts ner, så att de inte blir för höga. Blir en lind för hög, blåser den lätt omkull. Med åren blir lindarna ruttna i kärnan och ihåliga. Då är de sårbara, om vindstötar kommer, men om de klipps ner, blir de inte höga vindfång, som blåser omkull. De ihåliga lindarna är utmärkta boningar för insekter av alla slag. Framför slottet finns en gräsmatta, som avslutas med en grästrappa upp mot slottet. Den är anlagd på tegelsten och är inte avsedd att gå i. (Stentrappor finns vid sidan om grästrappan.) Grästrappan torde vara den enda i Sverige, berättade Andreas. Den visar att slottet är anlagt i naturen och är en del av naturen. Gräsmattan övergår i en grästrappa. Naturen övergår i arkitektur. Detta är tydligt även vid sidan av gräsmattan. Stenarbetena blir fler och mer påtagliga närmare slottet.

Man bryter symmetrin ibland

Riddar Roland brukar vara ett tecken på att staden eller borgen, där hans bildstod står, har rätten att döma och straffa folket i området. På Tjolöholm skapar han bara medeltidsstämning. Innanför fönstergallret nedanför honom lär finnas en elegant salong och ingalunda någon fängelsehåla.

I äldre anläggningar är man noga med symmetrin. I Tjolöholm finns mycket symmetri, men samtidigt finns mycket som bryter symmetrin. Huvudingången sitter inte mitt på fasaden utan till vänster om mitten. Till höger om slottet finns en flygel, delvis byggd i korsvirke och sammanbyggd med huvudbyggnaden. Detta är tjänstefolkets flygel, som både vad gäller byggnadsmaterialet och läget bryter symmetrin. Även köksgården framför denna flygel bryter symmetrin. Här skulle tjänstefolket odla grönskaker, var det tänkt, men så blev det inte. Närmare slottet skulle man plantera kulturväxter och längre bort vilda växter. Rabatterna skulle vara oregelbundna för att ge ett intryck av natur. På vänstra kortsidan av slottet finns en staty av riddar Roland. Jag berättade, att han var en sinnebild för rättskipning och brottslingars bestraffande. – Aha, sade Andreas. Då är det därför man har ett fönster med fängelsegaller strax nedanför. – Vad säger du?! utbrast jag. Har man en fängelsehåla här på Tjolöholm? – Nej då, men man byggde ett sådant fönster, för att Tjolöholm skulle se ut som en medeltidsborg med fängelsehåla.

Korsett av hönsnät

Baksidan och utsikten över havet brydde man sig inte om i äldre tid, men då det nuvarande slottet byggdes, ville man ha fri sikt ut över fjorden. Då sprängde man bort mycket berg för att kunna anlägga en gräsmatta även här. Gräsmattans jordlager är lagt över sprängsten. Vattnet rinner snabbt undan ned genom sprängstenen, och följaktligen är gräset nästan alltid gulaktigt. Det lönar inte mödan att vattna här, suckade Andreas. Gräsmattan är nästan alltid gulaktig här och var. På gräsmattan finns formklippta idegranar, som verkligen inte för tankarna till den otyglade naturen utan snarare till 1600-talets barockträdgårdar. Idegranar kan lätt spreta ut åt alla håll, men för att få dem samlade som gröna koner, håller man samman grenverket med hönsnät, som viras runt granarna. Andreas visade oss lager efter lager av hönsnät. Detta sätt att hålla ihop grönskan är en specialmetod från Tjolöholm, menade han. Idegranarna har – kan man säga – fått en korsett av hönsnät.

Rabatter, som klanens tyg

Här på baksidan av huset finns rabatter mot bakre fasaden. Anna Jolfors uppmärksammade, att de består av blåa och gröna växter. – Rabatterna har samma färg, som släkten Dicksons klantyg, påpekade hon. Dicksons tillhör klanen Keith, och dess tygmönster är blått och grönt. Många sinnrika tankar och sinnebilder har på detta sätt flätats in i den säregna anläggning, som är Tjolöholm. Ett besök på Tjolöholm blir en spännande upptäcktsfärd, särskilt om man har en så kunnig och trevlig ciceron, som trädgårdsmästare Andreas Blomberg. På Tjolöholm finns även en hel allmogeby tillhörande egendomen. Där finns också en kyrka i engelsk stil. Alla byggnader har samme arkitekt, nämligen Lars Israel Wahlman. Kyrkan och byn kan dock vara värda sina egna artiklar, någon gång i framtiden.

En stor och skötsam släkt

Grästrappan närmast slottet.

Tjolöholm byggdes åt den rike göteborgsköpmannen och hovstallmästaren James Fredrik Dickson och hans hustru Blanche, född Dickson och gift Dickson. (Makarna var kusiner.) Mer än så skall jag inte skriva om släktförhållandena, eftersom jag vet, att denna artikel kommer att läsas av Anna Jolfors. Hon är sannolikt den enda människa, som numera kan hålla de många Dicksönernas släktskapsförhållanden i minnet och skilja dem från varandra. Jag brukar, när hon är närvarande, varna ciceronerna och avråda dem från att uppehålla sig vid släktskaperna inom ätten Dickson. Säger ciceronerna något fel, upptäcker hon det genast. (Andreas Blomberg, vår trevlige ciceron, anade faran och undvek ämnet.) Männen inom släkten Dickson är lika varandra och svåra att hålla isär. Det enda, som jag har lyckats lära mig är, att männen som regel hette James, att de skötte sig väl, tjänade mycket pengar och donerade medel till välgörande ändamål. Endast baron Osborn Dickson gav upphov till lustigheter, som kan sätta piff på släktkrönikan. När vi uppehöll oss på Tjolöholm, ringde Christina Dickson, som är styrelseledamot i Dicksonska släktföreningen, till Anna Jolfors. Jag är övertygad om, att Anna med stor tillfredställelse berättade för Christina Dickson, att hon tillsammans med Niklas Krantz och Lars Gahrn vistades på Tjolöholm för att fira midsommar. Även i dessa corona-pandemins tider hade man satsat på en midsommarstång på Tjolöholm, och där var mycket folk, men ingen dansade runt stången. Man skall hålla avstånd för att undvika smittspridning.

Lars Gahrn

2020-07-09

Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn