Vad gjorde Gustaf Wasa i Angered?

Vad gjorde Gustaf Wasa i Angered? Alltsedan JBLD Strömbergs stora verk ”De svenska resande kungarna – och maktens centrum” kom ut år 2013 har denna fråga med ojämna mellanrum dykt upp bland mina tankar. I detta stora verk och storverk får vi veta väldigt mycket, bland annat att Gustaf Wasa den 13 mars 1550 uppehöll sig i Angered.

Angered – en medeltida kyrksocken

Alla vi västsvenskar, som känner till Angered eller kanske rentav har varit där någon gång, studsar till, när Angered dyker upp i Strömbergs omfångsrika register: Vad kan det finnas för något samband mellan Angered och Gustaf Wasa? Angered är ju en nybyggd förort till Göteborg, och den är mycket invandrartät. Kort sagt, Angered är ju på alla sätt en nutida förort från miljonprogrammets dagar. Angereds senare historia och utveckling har så helt tagit överhand i vår föreställningsvärld, att vi glömmer att Angered är en medeltida kyrksocken med fornminnen och lång historia. Till denna historia hör alltså även ett besök av konung Gustaf Wasa i mars månad anno 1550.

Långt uppehåll på Älvsborg

Älvsborgs slott nybyggdes av sten på Gustaf Wasas tid, men trots detta såg slottet på hans tid ännu ut som en medeltida borg. Bild från Älvsborgs belägring 1563.
Älvsborgs slott nybyggdes av sten på Gustaf Wasas tid, men trots detta såg slottet på hans tid ännu ut som en medeltida borg. Bild från Älvsborgs belägring 1563.

Strömberg förtecknar konungars och andra regenters brev. Han anger dag och år, då de har utfärdats, samt platsen, där de skrevs. Tack vare denna förteckning kan vi följa konungen i spåren. Efter fem års bortavaro hade konungen i januari 1550 bestämt sig för att resa till Västergötland. Över Vadstena reste han till Jönköping och därifrån till Torpa i Västergötland. Här utfärdades elva brev från och med den 3 februari till och med den 6 i samma månad. Nästa brev är skrivet i Gällsnäs den 11 februari. Denna ort bör rimligtvis vara Hjällsnäs i Stora Lundby socken. Därifrån har han begivit sig till Älvsborg, där icke färre än 19 brev utfärdades från och med den 14 februari till och med den 12 mars. Konungen har alltså uppehållit sig på Älvsborgs slott ungefär en månad eller drygt en månad. Under hans tid nybyggdes slottet i sten. (Det hade tidigare varit en träfästning, som danskarna hade intagit och bränt ner är 1502.) Konung Gustaf lät också anlägga en stad invid slottet. Även den fick namnet Älvsborg. Staden grundades 1547 och anlades söder och sydväst om slottet. Här fanns alltså mycket för konungen att inspektera och ge befallningar om. Att döma av uppehållets längd var Älvsborg huvudmålet i Västergötland för konungens resa. På övriga orter uppehöll man sig på sin höjd två-tre dagar, men här på Älvsborg varade besöket en hel månad (eller något mer).

Kort dagsresa till Angered

Många av männen i kungens följe såg nog så medeltida ut. Varken kungen eller hans män visste om, att medeltiden var slut. Denna benämning var på deras tid ännu inte uppfunnen. Här ses längst till höger Gustaf Wasa, även känd som Lars-Erik Lundin, i Kolbäck 2012. Foto: Lars Gahrn.
Många av männen i kungens följe såg nog så medeltida ut. Varken kungen eller hans män visste om, att medeltiden var slut. Denna benämning var på deras tid ännu inte uppfunnen. Här ses längst till höger Gustaf Wasa, även känd som Lars-Erik Lundin, i Kolbäck 2012. Foto: Lars Gahrn.

Från Älvsborg begav sig kungen till Angered, där han utfärdade ett brev den 13 mars. Resan gick vidare till Loholm (där ett brev utfärdades den 15 mars), Larvs prästgård, Genneved, Skara, Höjentorp, Orreholmen, Hadäng och Hjo. Därefter dyker konungen upp i Vadstena. Har han åkt släde över vinterns snövidder, eller har han ridit över barmark? Vi vet inte. Har kungen åkt (eller ridit) över Vätterns is, eller har han seglat över sjöns vatten, eller har han färdats landvägen över Jönköping? Vi vet inte. Vi får veta var kungen har uppehållit sig men inte hur han reste, Mellan Älvsborgs slott (i nuvarande Klippans kulturreservat) och Angereds kyrka har vi (högt räknat) två mils väg. Detta är en mycket kort dagsresa. Hade konungen något ärende i Angered, så att han stannade till där för den sakens skull? Jag ställde denna fråga till JBLD Strömberg själv. Han svarade:

”Ja, vad regenterna egentligen gjorde på platserna de besökte är en fråga som kräver livstidslång forskning. Kanske något kollektivt historieprojekt kan ge alla svar framdeles. Man vet ju inte heller vad Birger jarl egentligen gjorde i Stockholm då brevet (DS 390) varigenom staden förment ”grundades” blev utfärdat.

Brevet från Angered (RR, 13 mars 1550) handlar inte alls om själva platsen. Det rör sig ju om ett öppet brev, vari Georg Norman förlänas en holme (”Christenholm”, en oidentifierad plats) med tillhörande äng. Skälet till att just Angered skulle bli platsen för detta offentliggörande låter sig svårligen identifieras. Rättsligt bindande brev utfärdades ofta i kyrkor, varför man kan tänka sig att kanslisten satt där och präntade, även om en kringliggande by också fanns.

Spannmål till Älvsborg

Församlingen har medeltida ursprung, dock föga väl belagt. Svenska ortnamnsregistret (http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/) redovisar beläggen, men särskilt mycket som är äldre än femtonhundratal verkar inte finnas. (Från år 1440, belägg nummer 8-9, finns formen ”Awngarijdh” dokumenterad.) Som dateringsort för äldre kungabrev förekommer namnet endast i Gustav Vasas omnämnda brev: belägg nummer 36 i ortnamnsregistret. Riksregistraturet har dock just år 1550 ytterligare en förekomst av namnet Angered, ett brev daterat Vadstena den 2 januari (belägg nummer 2 i ortnamnsregistret) där Gustav Vasa omtalar en Birger i Angered som haft att göra med Älvsborgs spannmålstransporter. (Ortnamnsregistrets belägg nummer 10 omtalar 1540 en man som kanske är identisk med denne.) Dagen före vistelsen i Angered hade kungen varit på Älvsborgs slott och skrivit om hur man ordnat saker där. Hans närvaro följande dag i just Angered kan då möjligen förklaras som ett besök hos denne lokale troman.

Delar av borgklippan är sedan länge bortsprängda, och av själva Älvsborgs slott finns idag bara obetydliga lämningar. Den nutida borgliknande byggnaden hör 1800-talet till. Foto: Lars Gahrn.
Delar av borgklippan är sedan länge bortsprängda, och av själva Älvsborgs slott finns idag bara obetydliga lämningar. Den nutida borgliknande byggnaden hör 1800-talet till. Foto: Lars Gahrn.

Sedan bör man väl också beakta att kung Gustav besökte Loholmen, intill Alingsås, två dagar senare. Loholms borg (Lo slott) är ju förknippad med Margareta Leijonhufvud, kungens dåvarande hustru, och var en naturlig residensort för hovet. Borgen betraktas väl som föregångare till Gräfsnäs slott, tror jag, men det där kan du nog bättre. Tre dagar senare var Larv prästgård kungens vistelseort. Hovföljet är alltså på resa bort från älvdalen till Skara och västgötska inlandet. Angered var kanske bara en plats som kungen naturligt drog förbi. (På sidan 459 i min bok förklarar jag väl närmast hela det västgötska besöket som att kung Gustav ”skulle hälsa på hos fruns familj”, men bättre motiveringar kan möjligen framsökas.)”

Ungefär så här såg Gustaf Wasa ut på svenska sedlar under många år.
Ungefär så här såg Gustaf Wasa ut på svenska sedlar under många år.

Som vanligt lämnade Strömberg alltså ett väl genomtänkt och underbyggt svar. Vi får veta, att spannmål från Angered gick till Älvsborgs slott, men om dessa leveranser var anledningen till kungens besök, kan vi inte med säkerhet avgöra. Dock har vi fått ytterligare ett drag i Angereds historia. Vi får dessutom ytterligare ett exempel på att allt har skiftat om. Gustaf Wasa skulle inte känna igen sig i Angered, om han skulle återkomma i våra dagar. Han skulle inte känna igen sig på Älvsborg heller. Delar av borgklippan är bortsprängda. Av slottet finns endast obetydliga lämningar. Den stolta borg, som nu ses på platsen, hör 1800-talet till. Den gamle landsfadern skulle rentav ha mycket svårt att hitta platsen, om han skulle försöka göra om resan i våra dagar. Som JBLD Strömberg har påpekat är skyltningen dålig. Själva området är i våra dagar känt som Klippans kulturreservat. Där finns mycket att se, och om man spanar efter Klippan, är det lättare att finna trafikskyltar med detta namn.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Hjo fängslar med småstadens charm

Staden Hjo hade jag ofta hört talas om, men jag hade inte besökt den lilla staden vid Vättern förrän lördagen den 6 april 2013. En av anledningarna till att jag slutligen hamnade i Hjo var, att min far ofta och med stor värme hade berättat om sitt första och enda besök i den lilla trästaden. Lennart Gahrn (1928 -2012) började redan på 1940-talet resa runt i Sverige med tåg och cykel för att uppleva historiska minnesmärken och historiska bygder. Från Stenstorp vid stambanan gick då en smalspårig järnväg ned till Hjos hamn vid Vättern.

En upplevelse av småstaden

Lennart Gahrn fångades av småstadens charm, som blev ett minne för livet. Foto: Leif-K Olsson.
Lennart Gahrn fångades av småstadens charm, som blev ett minne för livet. Foto: Leif-K Olsson.

Min far kom åkande med denna järnväg en kväll. Konduktören gick igenom vagnarna och tände fotogenlamporna i vagnarna. Tåget körde ner till hamnen, och där kom en patrullerande polis ned från staden för att titta till den högst beskedliga och obetydliga folksamling som uppstod, när resenärerna steg av tåget. Här mötte han den svenska småstaden, och han glömde aldrig denna upplevelse. Han strålade så ofta han berättade om sitt besök, och han berättade ofta. Tyvärr kom vi aldrig att besöka Hjo tillsammans. Anledningen var sannolikt, att järnvägen från Stenstorp hade lagts ner. Till den svenska småstaden borde man nog anlända med järnväg, helst smalspårig! Från Hjo fortsatte han ned till Brandstorp, och därifrån åkte han med en motorbåt över till Visingsö. Storm uppstod, och efteråt sade en kvinna, som var med på båten, att det kunde ha gått mycket illa. I så fall hade dessa rader inte blivit skrivna.

Här skall man fotografera!

Kom min far till Hjo med detta lokomotiv? Foto: Lars Gahrn.
Kom min far till Hjo med detta lokomotiv? Foto: Lars Gahrn.

Den 6 april 2013 skulle Föreningen för Västgötalitt­eratur hålla sitt årsmöte i den 600-årsjubilerande staden. När Niklas Krantz frågade mig, om jag ville följa med till Hjo, kunde jag givetvis inte tacka nej, och där nere vid hamnen stod tåget eller rättare sagt ett tåg. En liten spårstump fin­ns kvar nere på kajen, och där står ett litet ånglok med några godsvagnar bakom sig. Hade just detta ånglok dragit det tågsätt, som förde min far till Hjo för mer än 60 år sedan? Strax intill ligger ångfartyget Trafik vid kajen. Hon var överdragen av presenningar och hade inte lämnat vintervilan. Staden överträffade förväntningarna. Här finns påkostad trähusarkitektur med mycket snickarglädje. Staden har klarat sig ifrån förstörande tillväxt. De gamla husen har fått stå kvar, och de moderna inslagen i bebyggelsen är lyckligtvis få. Här finns mycket att se. Lätt orolig frågade Niklas Krantz: ”Du fotograferar inte mycket!” Han tyckte nog, att i en sådan stad bör man fotografera överallt och hela tiden. Därför befarade han tydligen, att jag inte var riktigt frisk. Jag hade dock tagit många bilder medan han var inne i Midmans antikvariat, men det kunde ju inte han veta.

Vi är Grönköping!

Oemotståndlig småhusbebyggelse vid torget. Foto: Lars Gahrn.
Oemotståndlig småhusbebyggelse vid torget. Foto: Lars Gahrn.

Att hans livskamrat Anna Jolfors var fullt frisk, beh­övde man däremot inte betvivla. Hon är fotograf, och det sade oupphörligt klick var hon än gick fram. Staden är gammal och firar 600-årsjubileum 2013. I Hjo berättar man, att där finns åtminstone en invå­nare, som har varit med om stadens 350-årsjubileum. Tydligen har man för ett antal årtionden sedan firat 350-årsjubileet av de för­sta bevarade stadsprivilegierna. Ett 350-årsjubileum och ett 600-årsjubileum med mindre än ett århundrade emellan kan föra tankarna till Grönköping. Hjo har beslutsamt arbetat för att framstå som verklighetens Grönköping. (Enligt veckobladet ligger Grönköping som bekant mellan Skövde och Hjo.) Denna inriktning har varit mycket lyckad och dragit mycket folk till Hjo.

Stor längtan efter småstaden

Småskalig men stilfull centrumbebyggelse. Foto: Lars Gahrn.
Småskalig men stilfull centrumbebyggelse. Foto: Lars Gahrn.

Småstaden har en stor plats i våra hjärtan. Grönköpings popularitet överraskade veckobladets medarbetare redan på 1920-talet. Nils Hassel­skogs artiklar och dikter samlades i årsböcker med början 1927. Förlaget hade varit tveksamt, men förlag och författare fann med glad förvåning, att böck­erna ständigt måste tryck­as i nya upplagor. Intresset var stort. Efter ett världs­krig, många revolutioner och ständiga motsättningar ute i världen fanns ett behov av att drömma sig tillbaka till lugnet och tryggheten i de svenska småstäderna under förkrigstiden. Småstadens stora händelser var behagligt obetydliga och kanske rentav roande i all sin litenhet. Min far fångades av småstadens charm på 1940-talet, och jag åkte dit för att uppleva något liknande. Den ostörda idyllen har visserligen aldrig funnits, och under ytan kan man hitta åtskilligt, men viss verklighetsbakgrund finns onekligen. Åk till Hjo, då kan ni själva förnimma en fläkt från en annan värld!

Värmande glass vid Vättern

Niklas Krantz och Lars Gahrn äter värmande glass i hamnen med Vätterns is i bakgrunden. Foto: Anna Jolfors.
Niklas Krantz och Lars Gahrn äter värmande glass i hamnen med Vätterns is i bakgrunden. Foto: Anna Jolfors.

Har då småstaden inte några nackdelar? Givetvis har den sådana. Niklas Krantz, Anna Jolfors och jag upptäckte en nackdel med Hjo. Där är kallt. Sjöstäder är mycket behagliga på sommaren, men på vintern drar det kallt från sjön. (Jag har gått vakt i Karlskronas örlogshamn under december månad 1975, och därför visste jag vad man kunde vänta sig av Hjo.) Vättern hör till Sveriges kallare vattendrag, och denna vår hörde till de kallaste, som vi har varit med om. En glassförsäljare hade öppnat denna lördag, men kunder såg jag inte till. Man kunde inte låta bli att tycka litet synd om honom. ”En så här kall dag borde till och med glass kännas varm och värmande”, tänkte jag och köpte en bägare med tre kulor. Jag satte mig på en hamnbänk med Vätterns is i bakgrunden och åt glass. Efter en stund fann jag för gott att ta på mig mina handskar. Anna Jolfors fotograferade denna bisarra syn, ty i den ort, som vill vara verklighetens Grönköping, hör det till, att man skall ta bisarra fotografier. Man måste ta seden dit man kommer och ställa upp (eller sitta ner) för fotograferna. Hur som helst, glassen smakade bra, och jag skulle nog tro, att den värmde mig också. Vi var överens om, att till Hjo borde man återvända – men kanske i första hand på sommaren. Även vi hade blivit fångade av småstadens charm.

Klicka här för denna artikel som pdf