Lasse i Gatan hade inte med brandkanonen att göra

Mölndals brandkanon kallas för ”Gathenhielmskanonen”. Den står utanför Mölndals brandstation. Enligt vad som har uppgetts skulle kanonen ha stått på en av kaparen Lars Gathenhielms fregatter. När jag bad en artilleriexpert tidfästa kanonen, visade det sig emellertid, att den hade gjutits ungefär ett århundrande efter Gathenhielms död. Visst var det snopet, men för mig kom beskedet inte oväntat.

Uppfiskad ur Onsalafjorden

Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.
Brandkanonen vid Mölndals brandstation. Foto: Lars Gahrn.

Mölndals brandkanon skänktes år 1871 till Mölndals brandkår av handlanden August Jacobsson, som härstammade från Onsala. Kanonen skulle ha fiskats upp ur Onsalafjordens vatten och ha stått på ett kaparfartyg, som ingick i Lasse i Gatans flotta. Så har man berättat, och kanonen har fått namnet ”Gathenhielmskanonen”. Ingen har ifrågasatt uppgifterna, men på senare år har jag blivit mer och mer betänksam. Jag har sett många kanoner från 1600-talet, men ingen av dem har liknat Mölndals brandkanon. Till slut skickade jag iväg en förfrågan till folk, som skulle kunna veta eller kände sakkunniga.

Engelsk kanon

Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.
Brandkanonens eldrör sticker ut ur kanonhuset på Störtfjället. Fjärdingsman J. F. Johansson håller i avfyrningssnöret. Till höger ses Andor Danielsson och hunden Bill. Foto: Knut Kjellman 1921 eller 1922, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.

Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, sände förfrågningen till Tom Wennberg, som skickade den till Leif Mårtensson, museichef på Artillerimuseet (i Kristianstad). Mårtensson var rätt man och kunde svara omedelbart. Vår brandkanon är troligen en typ av ”tappkarronad”. En karronad är ”en förr på fartyg brukad slätborrad kanon” (C. M. Ekbohrn, Förklaringar öfver 60, 000 främmande ord och namn m.m. i svenska språket tillika med deras härledning och uttal, Sthlm 1902). Kanonen är alltså inte räfflad och följaktligen tämligen ålderdomlig. Den är engelsk eller av engelskt ursprung. Om kanonen saknar märkning, ”är det ingen svensk tillverkning. De svenska bruken var noga med märkning, oftast genom att på ena tappen ange brukets namn eller konstruktörsintialer.” Till detta kan svaras, att vår kanon inte har någon som helst märkning, vilket alltså bestyrker, att detta är ett engelskt arbete.

Från 1800-talets första hälft

Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.
Fänghålet och de två hålen för avfyrningsmekanismen. Foto: Lars Gahrn.

Det viktigaste är dock kanonens ålder. Leif Mårtensson tidfäster den till ”första hälften av 1800-talet (främst aktuellt 1805 – 1830).” Därmed kan Lasse i Gatan och hans kaparfartyg uteslutas. Lasse dog samma år som Karl XII, alltså 1718, ungefär ett århundrade före kanonens tillkomsttid. På kanonen finns ett fänghål och dessutom till höger om detta två andra hål som dock inte är genomgående. Dessa två andra hål hade förbryllat mig. Jag skyndade mig att fråga Mårtensson om dem. Han svarade: ”Jag såg hålen på bilden, såg det som ett fäste för något. Troligen för en form av anordning som tände krut, som gav gnista ner. Engelsmännen hade tidigt olika typer för snabb antändning. Motsvarande det som fanns på flintlåsgevär har till exempel funnits. Då med ett fyrsnöre att dra i vid tändning.” Även avfyrningsmekanismen talar alltså för engelskt ursprung.

Avfyrningsmekanism

Mårtensson har av allt att döma rätt även vad gäller avfyrningsmekanismen. Fotografen Knut Kjellman fotograferade kanonen 1921 eller1922. Den stod då i sitt kanonhus uppe på Störtfjället. Kanonpipan sticker ut genom en glugg i huset, men kanonen är kvar inne i den lilla byggnaden. Bredvid står fjärdingsman J.F. Johansson och håller i ett snöre, som går in i byggnaden och in till kanonen genom ett litet hål i väggen. När han drar i tråden, avfyras tydligen kanonen. Man brukade skjuta alarmskott, när bränder hade brutit ut, för att brandmännen skulle veta vad som var på färde och skynda till brandstationen. Denna gång skulle han dock skjuta salut med anledning av att Mölndal blev stad. (Bilden finns i: Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998, s. 320.)

En utmärkt salutkanon

Kanonen har avfyrats för högtidlig salut vid viktiga tillfällen i stadens historia. När brandstationen invigdes 1955, sköt man i kanonen. Därefter har den inte använts. Sextiotvå år har gått sedan dess. Varför inte skjuta på nytt? Att skjuta med brandkanonen är billigt, men fyrverkerier är dyra. Fotografen Leif-K Olsson har föreslagit, att man med kanonskott skulle tillkännage, att vallokalerna öppnar på valdagen. Han har erbjudit sig att själv både ladda och avfyra kanonen. Kan inte han ställa upp, finns många andra kunniga och ansvarsfulla kanonjärer. Varför inte göra litet folkfest av våra demokratiska rättigheter, som verkligen är värda att fira!

Lars Gahrn

Kaptensgårdarna i Nordhalland föredömligt dokumenterade

Halland är ett rikt jordbrukslandskap, men utåt kusten i norr är bygden ofta betänkligt mager. Här krävdes binäringar, och kring Onsalafjorden ägnade man sig i många fall åt sjöfart. I socknarna Onsala, Vallda och Släp ligger de så kallade kaptensgårdarna tätt.

Sjöfarten gav välstånd

Maria Zeilon, Eva Schiller och Lena Eriksson ses här   utanför Mårtagården. Lena Eriksson arbetar inom   föreningen Mårtagårdens vänner och har hjälpt de båda   författarinnorna i deras arbete. Foto: Sandra Johansson.
Maria Zeilon, Eva Schiller och Lena Eriksson ses här
utanför Mårtagården. Lena Eriksson arbetar inom
föreningen Mårtagårdens vänner och har hjälpt de båda
författarinnorna i deras arbete. Foto: Sandra Johansson.

Denna benämning är visserligen sentida, men den är välfunnen och välbehövlig. Dessa gårdar brukar utmärkas av att de är större och mer påkostade än man skulle vänta utifrån ägornas storlek. Sjöfarten gav välstånd även åt magra hemman, och ägarna visade sitt välstånd genom att bygga stora gårdar med påkostad inredning. Om dessa kaptensgårdar i Nordhalland har Eva Schiller och Maria Zeilon skrivit en innehållsrik bok med förföriskt vackra fotografier: Eva Schiller och Maria Zeilon, Kaptensgårdar – ett kulturarv från en sjöfararbygd (Gbg 2012, 119 rikt illustrerade sidor). Boken ges ut med stöd av Kungsbacka kommun, Länsstyrelsen i Hallands län samt Brita och Sven Rahms stiftelse i Onsala. Den distribueras av Kulturgrafik i Västsverige HB (www.kulturgrafik.se).

Mårtagården mycket uppmärksammad

Mårtagården är en av Nordhallands bemärkta kaptensgårdar.
Mårtagården är en av Nordhallands bemärkta kaptensgårdar.

Den mest kända kaptensgården är Gatan i Onsala, där Lasse i Gatan, senare adlad Gathenhielm bodde. Som konungens kapare är han välkänd i både Sverige och Danmark. Han har en plats i Sveriges historia och har tagit med sig sitt gårdsnamn in i riddarhuset. Givetvis skildras hans gård i boken liksom kaparverksamheten. (Lasse var endast en av flera kapare från dessa bygder.) Omslaget pryds dock av en helt annan kaptensgård, nämligen Mårtagården i Onsala. Den var känd även bland mölndalsbor, eftersom skolbarn från Mölndal bodde här på sommarkoloni runt 1920. Ett av kolonibarnen var Eric Ottenstam (1911-1988). Han berättade sina koloniminnen för mig, och jag skrev en artikelserie i Mölndals-Posten om denna tid (MP 20/6, 28/6, 5/7, 19/7 och 26/7 1984). Stig Tornehed har skrivit en omfattande bok om Mårtagården, som nu är ett museum och kulturreservat. Bokens titel är: Stig Tornehed, Under samma himmel: En krönika om bönder, sjöfarare och emigranter i Nordhalland (Varberg, 2004).

Vackra bilder av hög kvalitet

Mårtagården ligger naturfagert och var åren kring 1920 sommarkoloni. Många mölndalsbarn levde här koloniliv.
Mårtagården ligger naturfagert och var åren kring 1920 sommarkoloni. Många mölndalsbarn levde här koloniliv.

Ett och annat finns alltså skrivet i ämnet, och fattas bara annat! Enbart att samla och sammanfatta alla strödda bidrag är dock ett stort arbete. Om andra gårdar finns föga eller ingenting skrivet. Om dem har Eva Schiller och Maria Zeilon måst forskare djupare. Dessutom har de fotograferat alla dessa gårdar. God hjälp har de haft av Ulla Björkman. Hon har fotograferat bilderna i förteckningen över Onsalas kaptensgårdar och bidragit med kunskap om vilka gårdar, som borde vara med. Fotografierna är av hög klass. Ingen fastighetsmäklare skulle kunna få fram mer lockande eller vackrare bilder. Så som brukar vara fallet i gårdshistoriker uppräknas ägarna, och deras släktskapsförhållanden anges. Sådana avsnitt är kanske måttligt intressanta för många läsare, men släktforskarna älskar dem. Boken har mycket att ge åt många.

Kunniga och varsamma ägare

Seglande skepp gav välstånd åt Nordhalland.
Seglande skepp gav välstånd åt Nordhalland.

Ägarna kan finna råd och anvisningar för husens underhåll och restaurering. Kaptensgårdarna blev i många fall ett slags enklare och mindre herrgårdar. Därför är de idag eftersökta bland välbeställda göteborgare. En fördel med dessa nya ägare är, att dessa ofta är lyhörda för kulturminnesvårdens krav och önskemål. Ägarna förstår, att gårdarna är värdefulla, och att deras värde ökar, om de sköts och restaureras på rätt sätt. Wea kaptensgård i Släp ägs av Judy Larsen, som är sambo med Christer Harling. Harling är fastighetsägare både i Göteborg och i Mölndal. Han har bästa tänkbara rykte om sig bland byggnadsantikvarier. Inte helt oväntat får även Judy Larsen beröm av författarna för sin fastighetsskötsel. Wea kaptensgård har blivit byggnadsminne, en sällsynt utmärkelse och ära. Sådana ägare skulle man önska på varje gård, och många ägare får lovord av författarna. Mänskligt att döma är kaptensgårdarnas framtid tryggad.

Boken höjer gårdarnas värde

Eva Schillers och Maria Zeilons bok bidrar givetvis till att fler får upp ögonen för detta kulturarv. Om en gård eller ett föremål avbildas och beskrivs i tryckta skrifter, brukar dess värde öka och ägaren bli mer angelägen. Ägarna till de hittills mindre uppmärksammade kaptensgårdarna kommer till sin förtjusning att finna, att deras gårdar tillhör en förnämlig skara gårdar, som utgör en del av vårt kulturarv. Schiller och Zeilon gör även på detta sätt en insats för byggnadsminnesvården.

Omväxlande och fängslande

Byggnadsantikvariska skrifter kan lätt bli torra som snus, men denna bok är tvärtom omväxlande. Här kan man läsa om sjöfarten, skeppsbyggeriet, Ostindiska kompaniet, redarverksamheten, jordbruket, Onsala kyrka, kaparverksamheten och utvecklingen efter segelflottans försvinnande. Gårdshistorikerna lättas upp av smärre minnesbilder från minnesgoda krönikörer eller sagesmän. Sist men inte minst lockar hela tiden det förnämliga bildmaterialet läsaren vidare. Eva Schiller och Maria Zeilon har skrivit en fängslande bok, och man märker, att de själva är fängslade av ämnet.

Klicka här för denna artikel som pdf