Väggmålningarna i Gathenhielmska huset

En gång visste man vad väggmålningarna föreställde och hur de skulle tolkas, men det är länge sedan. Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget i Göteborg uppfördes omkring 1740, och väggmålningarna i stora festivitetssalongen är – att döma av stilen – utförda under samma århundrade. Där finns ett par intressanta motsvarigheter till relieferna i Gunnebo herrgård i Mölndal.

Väggmålning med mycket vatten

Havet bär upp jordskivan med fastlandets floder. En sådan flödar ur flodgudinnans urna. Foto: Ingvar Riksén.
Havet bär upp jordskivan med fastlandets floder. En sådan flödar ur flodgudinnans urna. Foto: Ingvar Riksén.

I Gathenhielmska huset rör det sig om väggmålningar, som var betydligt enklare och billigare att framställa. I Gunnebos matsal, mitt på norra väggen, finns en relief, som visar två nakna män med fiskstjärtar. De bär upp en skiva med en gudinna på. En motsvarig­het finns i Gathenhielmska huset. Två nakna män med fiskstjärtar i stället för ben bär upp en vit skiva. Intill dem och något nedanför finns en gosse, som rider på en delfin. Männen är alltså havsgudomligheter, och delfiner hör hemma i havet. Ovanpå skivan vilar en naken kvinna, som med vänsterarmen håller om en urna. Vatten strömmar ur denna kruka och rinner ner över skivans kant mot den ena havsgudomligheten.

En källnymf med sin kruka

Man har tolkat denna målning som en återgivning av hur gudinnan Venus föddes ur havet. Nedre delen av målningen föreställer givetvis havet, men skivan som männen bär upp är rimligtvis även i detta fall jorden. Krukan visar dock, att kvinnan är en källnymf, alltså en källas gudomlighet, och inte gudinnan Venus. Denna brukar alltid avbildas stående (även vid sin födelse) och har aldrig en kruka med strömmande vatten. Källnymfer brukar vanligtvis avbildas liggande. (Se exempelvis Lars Gahrn, Gunnebo – ett slott i tiden, 1997, s. 62.) Liksom Venus avbildas de som regel nakna, eftersom man badade naken vid denna tid. Slutsatsen bör rimligtvis vara, att väggmålningarna visar havet och kontinenternas floder. Reliefen på Gunnebo är en intressant motsvarighet. Även i detta fall bär två havsgudomligheter upp jordskivan, och även i detta fall tronar en gudinna – i detta fall Terra Mater (Moder Jord) – på skivan. (Se Lars Gahrn, Carl Wilhelm Carlberg och Gunnebo, 1997, s. 49.)

Barbröstad kvinna ur herdelivet

En idyll ur herdelivet. Foto: Ingvar Riksén.
En idyll ur herdelivet. Foto: Ingvar Riksén.

Den andra väggmålningen i Gathenhielmska huset sto­ra festivitetssalong har den konstintresserade sett må­nga motsvarigheter till. Ute i det fria sitter en vacker kvinna behagfullt och avsl­appnat. På marken vid hennes fötter sitter en ung beundrare, som tittar upp mot henne. Detta är en bild ur herdelivet, och det märkliga är, att får eller annan boskap saknas på denna bild. Ett annat anmärkningsvärt drag är, att kvinnans byst är helt blottad. Man ser hela brösten, även bröstvårtorna. Dylika bilder brukar vara alltigenom oskyldiga, och det skulle även denna ha varit, om inte bysten hade varit obetäckt. Förebilden är Francois Bouchers kända målning ”Tänker han på duvorna” (från 1747). Boucher är visserligen känd för sitt nakenmåleri, men såväl denna målning som dess efterföljare har dock varit helt anständiga.

Många barbröstade i konsten

Detta drag är dock inte fullt så anmärkningsvärt som vi skulle tro. I det gamla Grekland gick ofta flickor av folket barbröstade, och därför avbildades de så även i 1700-talets klassicerande konst. I stora salongen på Gunnebo avbildas en herdinna över dörren till matsalen. Hennes klänning slutar under brösten. Hennes tre systrar har sina klädnader över ena axeln, vilket betyder, att ena bröstet visserligen är övertäckt, men att det andra är bart. Johan Törnström i Karlskrona högg en Minerva som galjonsfigur åt skeppet Fäderneslandet. Även i dett fall slutar klänningen under brösten. Så är fallet med även galjonsbilderna till skeppen Camilla, La Badine och La Coquette (Tore Hallén och Reijo Rüster, Galjonsbilder, 1975, s. 33, 45, 50 och 51). Den flamländske konstnären Otto van Veen avbildade Afrodite (Venus) på detta sätt (Myter, Nationalmuseums utställningskatalog nr 470, 1983, s. 163). Exemplen skulle lätt kunna mångfaldigas.

Barbröstade operastjärnor

Skaldekonstens gudinna. Foto: Ingvar Riksén.
Skaldekonstens gudinna. Foto: Ingvar Riksén.

En sak är att avbilda kvinnor och gudinnor ur grekernas gudavärld och hjältesagor på detta sätt. En annan sak är att vara klädd så här på riktigt. Till operan i Paris på 1700-talet gjorde Ludvig XV:s kostymtecknare Bouquet teckningar av hur operans hjältar och hjältinnor borde vara klädda. Klytamestra har så djup urringning, att brösten är fria och bröstvårtorna syns. (Alf Henrikson, Disa Törngren och Lars Hansson, Bra Böckers Hexikon: En sagolik uppslagsbok, 1981, s, 234.) Inte bara skådespelerskor kunde gå klädda så. Om Aurora Königsmarck (1662 – 1728) heter det: ”När hon vid hovfesterna var utklädd till gudinna, hade hon alltid ena bröstet bart, skimrande, fast och runt, som rosa pärlemor.” Hon är även avbildad med ena bröstet bart. (Se Margareta Beckman, Aurora von Königsmarck, Sthlm 1998, s. 66-67.)

I varma länder är man lättklädd

I själva verket var de grekiska flickornas lätta klädsel lättförklarlig. I varma länder går man lättklädd. Man behöver inte många klädesplagg för att hålla värmen. Tvärtom kan det vara svalt och skönt att gå med bara bröst. Herdeflickor vistades långt ute i obygden med sina djur. Där träffade de sällan eller aldrig andra människor. De behövde inte tänka mycket på sin klädsel. Som bekant är lätt klädsel mycket vanlig även i Afrikas länder och i Oceanien. Barbröstade kvinnor är där en alldaglig syn. Nu befinner vi oss emellertid inte vare sig i Afrika söder om ekvatorn eller i antikens Grekland utan i Gathenhielmska huset i Göteborg. Med tanke på att flickan och hennes beundrare brukar avbildas anständigt klädda innebär flickans lätta klädsel onekligen ett anmärkningsvärt drag.

Två målade statyer

Geografins gudinna. Foto: Ingvar Riksén.
Geografins gudinna. Foto: Ingvar Riksén.

I Gathenhielmska husets ”Stora festivitetssalong” finns ytterligare två intressanta väggmålningar. Det rör sig om två målade kvinnostatyer på två målade socklar i två målade nischer. Den ena kvinnan har en fjäder i sin vänstra hand. (Är hon vänsterhänt?) I högerhanden håller hon en bokrulle. Till vänster om hennes fötter finns en jordglob. Man skulle kunna tolka henne som Geografin, geografins gudinna. Den andra har en brinnande fackla i sin högerhand och en lyra i sin vänster­hand. Hon bär en lagerkrans runt hjässan. Denna kvinna skulle kunna tolkas som skaldekonsten. Grekernas och romarnas diktare skrev även lärodikter, och på så sätt skulle man kunna förklara upplysningens fackla.

Gathenhielmska huset rymmer många gåtor, och även målningarna ger oss alltså åtskilligt att fundera över.

Läs vidare

Walter Kiessling, Marie Folkesson och Bertil Johansson, Gathenhielmska huset: En vägledning till ett 250-årigt byggnadsminne, utgiven av Gamla Majpojkars Förbund, 1995. (Boken omfattar 48 sidor jämte omslag och ger en utförlig, välskriven och tillförlitlig skildring av detta byggnadsminne.)

Elof Lindälv, Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna (Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XII), Gbg 1977.

Gunnar Wallberg, Gathenhielmska huset i Göteborg: Randanteckningar till frågan om husets namn, artikel i: Fornvännen 1945, s. 53-56.

C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg I, Gbg 1919. (På sidorna 305-330 kan man finna många uppgifter, inte minst sägner, och bilder om och från Gathenhielmska huset. Fredberg tror dock, att Lasse i Gatan har bott i huset, som bär hans namn.)

Klicka här för denna artikel som pdf

Storverk om Lindomestolar

Utställningar med Lindomemöbler har blivit stora framgångar. Lindomeborna talar fortfarande om utställningen i Kronhusbodarna i Göteborg år 1976. Den flyttades 1977 till Liljevalchs i Stockholm. Tänk, samma utställning visades i både Göteborg och Stockholm! År 1994 var tiden kommen för Mölndals nyöppnade museum (invigt 1987) att visa utställningen ”Lindomemöbler”. I utställningen ingick sedan starten en uppbyggd snickareverkstad från Lindome, men nu visades ett rikt urval av möbler.

Birgitta Martinius – möbelexperten

Birgitta Martinius – Lindomestolarnas och Lindomesnickeriets historieskrivare.
Birgitta Martinius – Lindomestolarnas och Lindomesnickeriets historieskrivare.

Sakkunnig utställningskommissarie var Birgitta Martinius från Nordiska museet. Till utställningen trycktes en katalog med bland annat ett stort antal stolstyper avbildade och beskrivna. Detta avsnitt, som var det omfångsrikaste och viktigaste, hade hon författat. Katalogen trycktes i stor upplaga (5000 exemplar) och blev en bästsäljare. När museet år 2002 flyttade till större utrymmen i gamla strumpfabriken (Kvarnbygatan 12), byggdes där upp en stående utställning med Lindomemöbler. Efter några år (närmare bestämt hösten 2007) anställdes Birgitta Martinius vid Mölndals stadsmuseum, där hon – inte helt oväntat – kom att arbeta mycket med Lindomemöbler.

Ja, visst kan man förstå att folk är intresserade. De flesta gamla Lindomebor har någon Lindomesnickare i släkten, och de flesta dödliga har några ärvda – eller möjligen förvärvda – finrumsmöbler i sitt hem. Dem vill man gärna veta mer om. Åtminstone vill man – om inte annat – veta deras värde.

Bok inriktad på stolstyper

Ett av syftena med att anställa Birgitta Martinius var, att hon skulle författa en efterföljare till den omtyckta och utställningskatalogen. Ett och annat har skrivits under årens lopp om Lindome-snickeriet, men dessa kortare inlägg har som regel varit personhistoriskt och bygdehistoriskt inriktade. Folk, som vill veta mer om sina möbler hemma i finrummet, hade – fram till dess att 1994 års katalog gavs ut – inte mycket att hämta i litteraturen.

Grundlig källgenomgång

Så här ser boken om Lindomestolar ut.
Så här ser boken om Lindomestolar ut.

Nu har detta storverk kommit. Titeln på boken är: Birgitta Martinius, Stolar från Lindome 1740 till 1850, (Mölndals stadsmuseum, Ica Bokförlag, 2012, 256 rikt illustrerade sidor).

Birgitta Martinius har givetvis gått igenom litteraturen noga, men dessutom har hon forskat i otryckta källor. Under sin långa tjänstgöring vid Nordiska museet och Nationalmuseum hade hon många stora arkiv på nära hand i Stockholm, och hon lärde sig hur de var uppbyggda och vad de kunde ge. Dessutom har hon farit runt mellan museer och privatpersoner för att titta på, undersöka och fotografera Lindome-tillverkade möbler i deras samlingar. De olika stolstyperna är avbildade och beskrivna. Boken kan därför användas som uppslagsbok vad gäller stolstyper. Tack vare det rika fotomaterialet lämpar sig boken också som presentbok. Sofia Änghede har tagit de flesta fotografierna, som är av hög klass och ibland närmast konstnärliga.

Ett bestående standardverk

Denna genomgång är den utan jämförelse utförligaste och grundligaste, som har företagits vad gäller Lindomesnickarnas tillverkning. Birgitta Martinius är väl förtrogen med källorna: kyrkoböckerna, hallrättens handlingar, kommerskollegiums arkiv och så vidare. Hon har lagt ner mycket arbete på att gå igenom källorna, och hon har funnit många nya uppgifter.

De finaste stolarna har vackra mönster. Här ser vi nollmönster, en girlang och påfågelsfjädrar.
De finaste stolarna har vackra mönster. Här ser vi nollmönster, en girlang och påfågelsfjädrar.

Särskilt intressant är, att hon för äldre tid har kunnat göra troligt, att flera stolstyper har tillverkats av Lindomesnickarna. Vad gäller Gunnebomöblerna är slutsatsen däremot den omvända. För några årtionden sedan framkastades tanken, att stolarna i Gunnebo slott i Mölndal hade tillverkats i Lindome. Birgitta Martinius påvisar dock, att stolarna från slottet och stolarna från Lindome är sammansatta på olika sätt. Detta talar för, att tillverkarna inte hörde hemma i Lindome. Lyckligtvis är många Lindomestolar signerade, och i boken finns en omfattande förteckning över signaturer från Lindome. Den är mycket värdefull för antikintresserade i allmänhet och antikhandlare i synnerhet.

Skall väsentligen mycket mera framkomma i framtiden, eller kommer denna bok att bli det bestående huvudverket i ämnet? Snickeriet har tyvärr inte lämnat alltför många eller alltför omfattande spår i källorna. Det är därför mindre troligt att något väsentligen nytt framkommer, men däremot skall antagligen många smärre bidrag dyka upp då och då, ofta i samband med helt andra efterforskningar. Så har det varit hittills, och forskningen kommer att fortsätta, åtminstone i andra ämnen. Dessa smärre bidrag har skapat en utförligare bild men egentligen inte tillfört något nytt. Mänskligt att döma kommer detta att bli det bestående standardverket för oöverskådlig framtid.

Fortsättning önskas

Här har vi en stolsrygg med en utskuren lyra som prydnad. Under denna tid (romantiken) värdesatte man lyrisk diktning och musik mycket högt. Detta återspeglades även på stolsryggarna.
Här har vi en stolsrygg med en utskuren lyra som prydnad. Under denna tid (romantiken) värdesatte man lyrisk diktning och musik mycket högt. Detta återspeglades även på stolsryggarna.

Hittills har vi fått veta mycket om Lindome-snickarna, deras liv och leverne. Denna gång har vi fått den utförliga skildringen av de möbler, som de har tillverkat. De, som räknar släktskap med de gamla snickarna, är trots allt inte många i förhållande till alla dem, som har Lindomemöbler i sina hem. Det finns därför all anledning att tro att denna bok kommer att säljas lika bra (eller bättre) som föregångaren ”Lindomemöbler”.

Boken går som synes fram till 1850. Tiden därefter är, också den, av intresse, och allteftersom åren går vågar man tro, att även denna tids möbler kommer att värderas mer både av allmänheten och av antikhandlare. Det vore värdefullt, om även tiden från 1850 fram till nutiden finge en utförlig skildring. Birgitta Martinius har visat, att hon är rätt kvinna att skriva den.

Klicka här för denna artikel som pdf

Målningar ändrar färg

På bokens titelsida kan man se två spektrum, det ena med förändrade och det andra med oförändrade färger. Man ser dessutom ett utsnitt av en färgförändrad målning och samma utsnitt med datorrekonstruerade färger (till vänster).
På bokens titelsida kan man se två spektrum, det ena med förändrade och det andra med oförändrade färger. Man ser dessutom ett utsnitt av en färgförändrad målning och samma utsnitt med datorrekonstruerade färger (till vänster).

En konsthistoriker, som betraktar en målning, ser den i många fall inte sådan som konstnären lämnade den ifrån sig. Färgförändringar kan på ett genomgripande sätt förändra betraktarens intryck. Det är allmänt känt, att akvareller lätt blir blekta, och att oljemålningar blir mörkare på grund av smuts, sot och gulnande fernissa, men förändringarna är långt fler än så, och de kan ofta vara svåra att upptäcka. Filosofie doktor Ole Ingolf Nyrén har skrivit en bok, som varje konstvetare har anledning att läsa noga: Ole Ingolf Nyrén, Målningar ändrar färg, Raster Förlag 2009 (215 rikt illustrerade sidor). Han skriver inledningsvis: ”Det är mer ovanligt att en målning inte har förändrat färg än att den har det – och de målningar som inte har förändrats hör till undantagen.”

Dagvakt blev nattvakt

Rembrandts kända målning ”Nattvakten” (sentida namn) borde snarare kallas ”Dagvakten”, ty soldaterna är avbildade mitt på dagen, men de står delvis i skugga, och skuggan har blivit djupare på grund av fernissa och färgförändringar.
Rembrandts kända målning ”Nattvakten” (sentida namn) borde snarare kallas ”Dagvakten”, ty soldaterna är avbildade mitt på dagen, men de står delvis i skugga, och skuggan har blivit djupare på grund av fernissa och färgförändringar.

Nyrén har doktorerat på målningar, utförda av prins Eugen (1865-1947). Prinsens äldsta målningar är inte mycket mer än ett århundrade gamla, men ändå är färgerna och färgupplevelserna på många sätt allvarligt förändrade. (Ole Ingolf Jensen, Så målade Prins Eugen: Undersökning av pigment, måleriteknik och konstnärligt uttryck baserat på naturvetenskapliga metoder, Göteborgs universitet 2001.) Om förändringarna är stora på så sena målningar, kan de givetvis vara lika stora eller än värre på ännu äldre.

En av Rembrandts mest kända målningar kallas (numera) för ”Nattvakten” och målades 1642. Det avbildade skyttekompaniet avmålades emellertid under dagtid och upplyses här och var av starkt solljus. Dagvakten borde därför vara ett mer rättvisande namn, även om skuggorna här och var är mycket djupa. Än mörkare har målningar blivit genom gulnande fernissa.

Gröna blad blev svarta

Våren på Botticellis målning har svarta blåklint runt pannan. Den blå färgen har nämligen blivit genomskinlig, så att man ser den underliggande svarta färgen.
Våren på Botticellis målning har svarta blåklint runt pannan. Den blå färgen har nämligen blivit genomskinlig, så att man ser den underliggande svarta färgen.

En annan av konsthistoriens mest kända målningar är Botticellis ”Våren” från omkring 1482. Flera mytologiska figurer, alla mycket ljusa, ses på en svart äng med svarta träd i bakgrunden och ljusblå himmel mellan stammarna. Mörkret har länge förbryllat mig. Ville Botticelli måla en vårkväll, då det mörknar? Tanken föreföll mig långsökt. Inte vill man väl avbilda skymning som det mest utmärkande för våren? Jag fann inte något rimligt svar. Ole Ingolf Nyrén har dock svaret: grönt har blivit svart. Så är det även på Botticellis likaså mycket kända målning ”Venus födelse”. Här har en del av grönskan hamnat under ramen. Tar man bort ramen, finner man den friska gröna färgen välbevarad.

Färgförändringar blir förebilder

Fler än jag har blivit lurade eller undgått att inse hur det förhöll sig. Nyrén påvisar, att många konstnärer, som har tagit efter de gamla mästarna, också har efterbildat färgförändringarna. Har Botticelli målat grönska svart, så skall även vi måla grönskan svart! Så har man ibland tänkt och handlat. Framför allt har många målningar fått alltför mörk bakgrund, eftersom man har utgått från målningar med flera lager av gammal och mörknad fernissa.

Sandro Botticelli har målat grönt på svart underlag. Den gröna färgen har blivit genomskinlig med påföljd, att grönskan framstår som svart.
Sandro Botticelli har målat grönt på svart underlag. Den gröna färgen har blivit genomskinlig med påföljd, att grönskan framstår som svart.

Givetvis bör målet vara, att eftervärlden får en så riktig uppfattning om konstverkens ursprungliga utseende som möjligt. Konservatorer har därför arbetat mycket med gamla konstverk.

Att restaurera ett konstverk är dock inte ofarligt. När Michelangelos fresker i Sixtinska kapellet rengjordes och konserverades, framstod målningarna i klara och skarpa färger. Inom konstvärlden höjdes då ett ramaskri bland konstvetare och konstvänner, som hade lärt sig älska de mörka och nedsmutsade målningarna. Leonardo da Vincis målning Mona Lisa är numera täckt med gammal gulnad fernissa, som med åren har gjort målningen allt mörkare, men ändå har ingen vågat sig på att restaurera denna världsberömda målning. Somliga menar, att målningen bör restaureras, andra att den inte bör restaureras på grund av faran för skador. Framför allt är det väl så, att folk har lärt sig älska målningarna med deras befintliga utseende. Färgförändringarna skapar – också de – stämningsvärden, som kan vara nog så tilltalande, även om de är andra än de, som konstnären har avsett.

Datorn kan skapa ursprungligare bilder

Det finns numera ett sätt, att både ha kvar det färgförändrade konstverket och skåda det ursprungliga konstverket med ursprunglig färgsättning. Ole Ingolf Nyrén behandlar detta sätt i ett av bokens avslutande kapitel. Man kan skanna in gamla målningar i en dator och sedan ändra färgerna på datorns bild. På detta sätt kan man göra sig en föreställning om, hur målningen ursprungligen har sett ut. Åtminstone förr i världen brukade konstnärer måla av eller kopiera äldre mästares konstverk. De kunde då givetvis förändra färgskalan, om de insåg, att förebilden hade mörknat eller på annat sätt hade ändrats. Datorn gör kopiering av konstverk oändligt mycket enklare.

Michelangelos fresker i Sixtinska kapellet i Peterskyrkan i Rom framstår som mycket färgstarkare efter rengöring och restaurering.
Michelangelos fresker i Sixtinska kapellet i Peterskyrkan i Rom framstår som mycket färgstarkare efter rengöring och restaurering.

Denna artikel har redan blivit lång, men den har inte blivit annat än ett ytligt harvande i en mycket djuplodande bok, skriven av en forskare med stora kunskaper inom konsthistoria, teknik och kemi. Han har dessutom förmågan att skriva lättfattligt och lättillgängligt. Boken är skriven på danska men förtjänstfullt översatt till svenska av Anna-Karin Nyrén, författarens hustru, som också har fått sig boken tillägnad.

Att restaurera en tavla är inte lätt, och konservatorsutbildning är både lång och svår. Några enkla råd kan dock ges. Målningar bör inte utsättas för solljus. De bleks nämligen av ljuset, och värmen sätter igång eller påskyndar allsköns kemiska processer. Likaså bör man alltid välja syrafri kartong till passepartouter, så att syran inte påverkar papperet i konstverket. Alla andra åtgärder bör överlåtas åt konservatorerna.

Klicka här för denna artikel som pdf