Vad gjorde Gustaf Wasa i Angered?

Vad gjorde Gustaf Wasa i Angered? Alltsedan JBLD Strömbergs stora verk ”De svenska resande kungarna – och maktens centrum” kom ut år 2013 har denna fråga med ojämna mellanrum dykt upp bland mina tankar. I detta stora verk och storverk får vi veta väldigt mycket, bland annat att Gustaf Wasa den 13 mars 1550 uppehöll sig i Angered.

Angered – en medeltida kyrksocken

Alla vi västsvenskar, som känner till Angered eller kanske rentav har varit där någon gång, studsar till, när Angered dyker upp i Strömbergs omfångsrika register: Vad kan det finnas för något samband mellan Angered och Gustaf Wasa? Angered är ju en nybyggd förort till Göteborg, och den är mycket invandrartät. Kort sagt, Angered är ju på alla sätt en nutida förort från miljonprogrammets dagar. Angereds senare historia och utveckling har så helt tagit överhand i vår föreställningsvärld, att vi glömmer att Angered är en medeltida kyrksocken med fornminnen och lång historia. Till denna historia hör alltså även ett besök av konung Gustaf Wasa i mars månad anno 1550.

Långt uppehåll på Älvsborg

Älvsborgs slott nybyggdes av sten på Gustaf Wasas tid, men trots detta såg slottet på hans tid ännu ut som en medeltida borg. Bild från Älvsborgs belägring 1563.
Älvsborgs slott nybyggdes av sten på Gustaf Wasas tid, men trots detta såg slottet på hans tid ännu ut som en medeltida borg. Bild från Älvsborgs belägring 1563.

Strömberg förtecknar konungars och andra regenters brev. Han anger dag och år, då de har utfärdats, samt platsen, där de skrevs. Tack vare denna förteckning kan vi följa konungen i spåren. Efter fem års bortavaro hade konungen i januari 1550 bestämt sig för att resa till Västergötland. Över Vadstena reste han till Jönköping och därifrån till Torpa i Västergötland. Här utfärdades elva brev från och med den 3 februari till och med den 6 i samma månad. Nästa brev är skrivet i Gällsnäs den 11 februari. Denna ort bör rimligtvis vara Hjällsnäs i Stora Lundby socken. Därifrån har han begivit sig till Älvsborg, där icke färre än 19 brev utfärdades från och med den 14 februari till och med den 12 mars. Konungen har alltså uppehållit sig på Älvsborgs slott ungefär en månad eller drygt en månad. Under hans tid nybyggdes slottet i sten. (Det hade tidigare varit en träfästning, som danskarna hade intagit och bränt ner är 1502.) Konung Gustaf lät också anlägga en stad invid slottet. Även den fick namnet Älvsborg. Staden grundades 1547 och anlades söder och sydväst om slottet. Här fanns alltså mycket för konungen att inspektera och ge befallningar om. Att döma av uppehållets längd var Älvsborg huvudmålet i Västergötland för konungens resa. På övriga orter uppehöll man sig på sin höjd två-tre dagar, men här på Älvsborg varade besöket en hel månad (eller något mer).

Kort dagsresa till Angered

Många av männen i kungens följe såg nog så medeltida ut. Varken kungen eller hans män visste om, att medeltiden var slut. Denna benämning var på deras tid ännu inte uppfunnen. Här ses längst till höger Gustaf Wasa, även känd som Lars-Erik Lundin, i Kolbäck 2012. Foto: Lars Gahrn.
Många av männen i kungens följe såg nog så medeltida ut. Varken kungen eller hans män visste om, att medeltiden var slut. Denna benämning var på deras tid ännu inte uppfunnen. Här ses längst till höger Gustaf Wasa, även känd som Lars-Erik Lundin, i Kolbäck 2012. Foto: Lars Gahrn.

Från Älvsborg begav sig kungen till Angered, där han utfärdade ett brev den 13 mars. Resan gick vidare till Loholm (där ett brev utfärdades den 15 mars), Larvs prästgård, Genneved, Skara, Höjentorp, Orreholmen, Hadäng och Hjo. Därefter dyker konungen upp i Vadstena. Har han åkt släde över vinterns snövidder, eller har han ridit över barmark? Vi vet inte. Har kungen åkt (eller ridit) över Vätterns is, eller har han seglat över sjöns vatten, eller har han färdats landvägen över Jönköping? Vi vet inte. Vi får veta var kungen har uppehållit sig men inte hur han reste, Mellan Älvsborgs slott (i nuvarande Klippans kulturreservat) och Angereds kyrka har vi (högt räknat) två mils väg. Detta är en mycket kort dagsresa. Hade konungen något ärende i Angered, så att han stannade till där för den sakens skull? Jag ställde denna fråga till JBLD Strömberg själv. Han svarade:

”Ja, vad regenterna egentligen gjorde på platserna de besökte är en fråga som kräver livstidslång forskning. Kanske något kollektivt historieprojekt kan ge alla svar framdeles. Man vet ju inte heller vad Birger jarl egentligen gjorde i Stockholm då brevet (DS 390) varigenom staden förment ”grundades” blev utfärdat.

Brevet från Angered (RR, 13 mars 1550) handlar inte alls om själva platsen. Det rör sig ju om ett öppet brev, vari Georg Norman förlänas en holme (”Christenholm”, en oidentifierad plats) med tillhörande äng. Skälet till att just Angered skulle bli platsen för detta offentliggörande låter sig svårligen identifieras. Rättsligt bindande brev utfärdades ofta i kyrkor, varför man kan tänka sig att kanslisten satt där och präntade, även om en kringliggande by också fanns.

Spannmål till Älvsborg

Församlingen har medeltida ursprung, dock föga väl belagt. Svenska ortnamnsregistret (http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/) redovisar beläggen, men särskilt mycket som är äldre än femtonhundratal verkar inte finnas. (Från år 1440, belägg nummer 8-9, finns formen ”Awngarijdh” dokumenterad.) Som dateringsort för äldre kungabrev förekommer namnet endast i Gustav Vasas omnämnda brev: belägg nummer 36 i ortnamnsregistret. Riksregistraturet har dock just år 1550 ytterligare en förekomst av namnet Angered, ett brev daterat Vadstena den 2 januari (belägg nummer 2 i ortnamnsregistret) där Gustav Vasa omtalar en Birger i Angered som haft att göra med Älvsborgs spannmålstransporter. (Ortnamnsregistrets belägg nummer 10 omtalar 1540 en man som kanske är identisk med denne.) Dagen före vistelsen i Angered hade kungen varit på Älvsborgs slott och skrivit om hur man ordnat saker där. Hans närvaro följande dag i just Angered kan då möjligen förklaras som ett besök hos denne lokale troman.

Delar av borgklippan är sedan länge bortsprängda, och av själva Älvsborgs slott finns idag bara obetydliga lämningar. Den nutida borgliknande byggnaden hör 1800-talet till. Foto: Lars Gahrn.
Delar av borgklippan är sedan länge bortsprängda, och av själva Älvsborgs slott finns idag bara obetydliga lämningar. Den nutida borgliknande byggnaden hör 1800-talet till. Foto: Lars Gahrn.

Sedan bör man väl också beakta att kung Gustav besökte Loholmen, intill Alingsås, två dagar senare. Loholms borg (Lo slott) är ju förknippad med Margareta Leijonhufvud, kungens dåvarande hustru, och var en naturlig residensort för hovet. Borgen betraktas väl som föregångare till Gräfsnäs slott, tror jag, men det där kan du nog bättre. Tre dagar senare var Larv prästgård kungens vistelseort. Hovföljet är alltså på resa bort från älvdalen till Skara och västgötska inlandet. Angered var kanske bara en plats som kungen naturligt drog förbi. (På sidan 459 i min bok förklarar jag väl närmast hela det västgötska besöket som att kung Gustav ”skulle hälsa på hos fruns familj”, men bättre motiveringar kan möjligen framsökas.)”

Ungefär så här såg Gustaf Wasa ut på svenska sedlar under många år.
Ungefär så här såg Gustaf Wasa ut på svenska sedlar under många år.

Som vanligt lämnade Strömberg alltså ett väl genomtänkt och underbyggt svar. Vi får veta, att spannmål från Angered gick till Älvsborgs slott, men om dessa leveranser var anledningen till kungens besök, kan vi inte med säkerhet avgöra. Dock har vi fått ytterligare ett drag i Angereds historia. Vi får dessutom ytterligare ett exempel på att allt har skiftat om. Gustaf Wasa skulle inte känna igen sig i Angered, om han skulle återkomma i våra dagar. Han skulle inte känna igen sig på Älvsborg heller. Delar av borgklippan är bortsprängda. Av slottet finns endast obetydliga lämningar. Den stolta borg, som nu ses på platsen, hör 1800-talet till. Den gamle landsfadern skulle rentav ha mycket svårt att hitta platsen, om han skulle försöka göra om resan i våra dagar. Som JBLD Strömberg har påpekat är skyltningen dålig. Själva området är i våra dagar känt som Klippans kulturreservat. Där finns mycket att se, och om man spanar efter Klippan, är det lättare att finna trafikskyltar med detta namn.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Gustaf Wasas häst drack vatten i Vanhalinna

I Finland är våra gemensamma kungar överallt och alltid närvarande. Kungaporträtt hänger i museer och herrgårdar. Man berättar om kungabesök på olika platser. Kort sagt, man känner sig som hemma. På sätt och vis är vi svenskar också hemma i Finland. Sverige och Finland har så länge hört samman, att de fortfarande bildar en gemenskap, fastän ryssarna erövrade Finland för mer än 200 år sedan. Då bröts riksgemenskapen, men historien dessförinnan är gemensam.

Tavastlands Oxväg

Vanhalinnas källa vid Vanhalinnantie, en del av Tavastlands oxväg. Niklas Krantz hade inte en tanke på att dricka av det numera grumliga vattnet. Foto: Lars Gahrn.
Vanhalinnas källa vid Vanhalinnantie, en del av Tavastlands oxväg. Niklas Krantz hade inte en tanke på att dricka av det numera grumliga vattnet. Foto: Lars Gahrn.

Kungaminnen bidrar till att vidmakthålla gemenskapen, men vid Vanhalinna öster om Åbo blev jag ändå förvånad. Att Gustaf Wasa dyker upp här och var på informationsskyltar, det var jag van vid, men här kom även Gustaf Wasas häst med på informationstavlorna. Hästen hade jag ännu inte stött på i Sverige. Niklas Krantz och jag befann oss på semester i Finland. Bilen rullade fram på Tavastlands Oxväg från Åbo till Tavastehus. Här kallades den även Vanhalinnantie, och där hade vi skylten. Den berättar:

”Vanhalinnantie är en del av Tavastlands Oxväg från Åbo till Tavastehus. Vanhalinnantie hör till de äldsta kända delarna av Oxvägen och härstammar från 800-talet. Vägen användes för att transportera handelsvaror mellan hamnarna vid havet och ödemarkerna. Under medeltiden blev Oxvägen en viktig förbindelseled mellan handelscentra och de administrativa centra. Vägen hör till Finlands äldsta riksomfattande vägnät.

Gustaf Wasa till häst i tältlägret vid Kolbäck i Västmanland 2012. Foto ur Lars-Erik Lundins samling.
Gustaf Wasa till häst i tältlägret vid Kolbäck i Västmanland 2012. Foto ur Lars-Erik Lundins samling.

Vanhalinnantie är en enhetlig del av Tavastlands Oxväg och har bevarats i sin ursprungliga form. Vägdragningen har bevarats nästan oförändrad sedan senmedeltiden. Vanhalinnantie passerar Vanhalinna fornborg, där det funnits forntida bebyggelse. Vägen ingår i kulturlandskapet i Aura ådal med dess många kulturhistoriska och arkeologiska objekt.

Enligt sägen lät den svenska kungen Gustav Vasa sin häst dricka ur en källa vid Vanhalinnantie på 1500-talet. Man känner till vägens historia exceptionellt bra och Vanhalinnantie har även undersökts arkeologiskt. År 1961 ersatte huvudväg 10 Oxvägen som en riksomfattande trafikled, men största delen av vägen används fortfarande.”

Ruotsin kuningas

Gustaf Wasa är en van hästkarl. (När Arostomten, även känd som Lars-Erik Lundin, vill vara inkognito, klär han sig som Gustaf Wasa. Foto: Lars Gahrn.)
Gustaf Wasa är en van hästkarl. (När Arostomten, även känd som Lars-Erik Lundin, vill vara inkognito, klär han sig som Gustaf Wasa. Foto: Lars Gahrn.)

Där fanns också en tavla med enbart finsk text, vackert skriven. Tyvärr begrep vi inte mycket av det vackra finska språket, men orden ”Ruotsin Kuningas Kustaa Vaasa” var lätta att förstå. Även denna skylt handlade om ”den svenska kungen Gustaf Wasa” (och förhoppningsvis även om hans häst). Jag tar därför med även dessa ord och hoppas, att andra förstår dem bättre än jag. Så här står det på skylten:

”Vanhan tarinan mukaan Ruotsin kuningas Kustaa Vaasa käytti 1500-luvulla Härkätietä tarkastusmat- koillaan. Hänen hedosensa juotettiin tällä lähteellä, joka oli Härkätietä matkaavien käytössä.”

I översättning skulle detta bli: ”En gammal sägen förtäljer, att Sveriges kung Gustav Vasa under 1500-talet for längs Oxvägen på inspektionsresor. Hans vattentäkt gjordes från denna källa.”

Källa som länge varit obegagnad

Vid sidan om vägen finns en inhägnad källa. En snabb titt ner i dammen övertygade mig om, att i varje fall inte jag skulle vilja dricka ur denna källa, och att knappast heller Bellman skulle vilja ”vila vid denna källa”. Lång tid hade säkerligen förflutit sedan människor och hästar hade tagit vatten i denna damm. Då gick det som det brukar. Dammen hade slammat igen och börjat växa igen. Hur var det då med Gustaf Wasa? Har han verkligen ridit förbi här? Har han över huvud vistats i dessa bygder?

JBLD Strömbergs itinerarier

JBLD Strömberg har även bokstavligen följt Gustaf Wasa i spåren. Här syns han i Raseborgs slottsruin. Konungen bodde på detta slott en kort tid 1530. Foto: Johannes Strömberg.
JBLD Strömberg har även bokstavligen följt Gustaf Wasa i spåren. Här syns han i Raseborgs slottsruin. Konungen bodde på detta slott en kort tid 1530. Foto: Johannes Strömberg.

Vi har nu mycket bättre möjligheter än förut att följa våra kungar och riksföreståndare i spåren. Arkivarien och filosofie licentiaten JBLD Strömberg har nämligen skrivit ett stort verk om kungarnas och riksföreståndarnas resor och de orter, där de har utfärdat sina skrivelser. Tack vare detta storverk vet vi både när Gustaf Wasa vistades i Finland och var han uppehöll sig under sina resor. En av Strömbergs slutsatser är, att våra styresmän mindre ofta besökte Finland. Åtskilliga resor kan dock antecknas, först under korståg, varefter Magnus Eriksson samt sonen Erik hade finska arvsanspråk. Kung Albrekt förde krig i Finland. Riksföreståndare kunde av den danske unionskungen tilldelas den finska riksdelen som förläning – och sedan hålla sig där så länge de förblev unionen trogna. Hur var det då med Gustaf Wasa? Konungen var en flitig resenär, men i Finland for han endast två gånger. Han hade utfärdat brev i Finland från och med den 16 augusti 1530 till och med den 7 september samma år. Han var givetvis borta från Sverige längre tid, eftersom resor på den tiden kunde vara nog så tidskrävande. Sista brevet i Sverige före avresan utfärdades den 31 juli i Stockholm (frånsett en möjligen feldaterad inbjudan till bröllop tre veckor senare), och första brev efter hemkomsten utfärdades i Stockholm den 14 september. Kungen har alltså rest i Finland under en månad eller drygt en månad. Sex brev utfärdades i Finland, fyra av dem i Åbo, ett i Raseborg och ett i Uskila prästgård. Under sin första och mycket korta vistelse i Finland har konungen hunnit med en mycket liten del av landet. Han har uppehållit sig i Åbo, den dåtida huvudorten i landet, men han har även rört sig österut till Raseborgs slott, ungefär tio mil fågelvägen från Åbo. Hans andra besök kom att dröja länge.

Ett års vistelse i Finland

Den finska texten vid Vanhalinnas källa är sirligt präntad. Foto: Lars Gahrn.
Den finska texten vid Vanhalinnas källa är sirligt präntad. Foto: Lars Gahrn.

År 1555 gick ryssarna till anfall mot Finland. På grund av lägets allvar reste konungen nu för andra gången över till Finland. Som befälhavare var han varken bättre eller sämre än de andra, men han var något mycket viktigare: en kung som kunde befalla, som kunde ordna fram pengar, krigsmän och förråd, och som kunde sätta fart på alla andra. Fastän han aldrig deltog i några strider under detta krig, som mest bestod av härjningar och skärmytslingar, var hans närvaro ändå av stor betydelse. Hade Gustaf IV Adolf år 1808 genast farit över till Finland, hade mycket kunnat vara annorlunda. Gustaf Wasa har utfärdat brev i Finland från och med augusti 1555 till och med juli 1556. Denna gång vistades han i Finland ett helt år. De utfärdade skrivelserna visar, att kungen inledningsvis uppehöll sig i Åbo. Därifrån begav han sig österut till Helsingfors, Borgå och Viborg, gränsfästningen. Här utfärdades en mängd brev under hösten 1555. Denna fästning anfölls några månader senare av ryssarna, som belägrade den under några få dagar. Då hade konungen redan för två månader sedan färdats västerut igen över Borgå, Helsingfors och Åbo till Kastelholm på Åland och därifrån på nytt till Åbo. Kastelholm och Åbo, de orter som låg närmast Sverige, var alltså Gustaf Wasas huvudsakliga uppehållsorter i Finland. Vid bägge sina besök i Finland har han dock rest österut. Under det sista uppehållet i Åbo i juni 1556 har han begivit sig till Kankas och Helgå och därifrån åter till Åbo. (JBLD Strömberg, De svenska resande kungarna – och maktens centrum, Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, Serie I. Svenska skrifter 97, Uppsala 2013, s. 187, 247-250, 444-445, 463-465.) Gustaf Wasa vistades alltså mycket i Åbo, men han satt inte stilla på slottet. Det skulle passa bra in i bilden att finna honom (och hans häst) i Vanhalinna.

Många vattningsställen

Vi kan dock inte med bestämdhet säga, att han (och hästen) har varit där. Sägnens största värde är, att den bevarar minnet av ett av de många vattningsställen, som fanns efter våra gamla landsvägar. Detta behov föreligger inte längre. De gamla vattningsställena har fallit i glömska. Tack vare sägnen om Gustaf Wasas drickande häst har ett av dessa ställen bevarats i minnet och blivit en sevärdhet.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

 

Engelbrektsmarschen och ångfartyget Engelbrekt

Rikshövitsmannen Engelbrekt Engelbrektsson verkade under endast två år (1434-1436), men hans insats blev omvälvande. Skattetrycket, som höll på att utarma landet, lättades. Den danske kungens envälde krossades. Rikets invånare fick på nytt inflytande över rikets styrelse. Den svenska riksdagen skapades. Alla försök att återställa den stora nordiska unionen skulle hädanefter visa sig vara fåfänga eller ytterst kortvariga.

Ångfartyget Engelbrekt vid Hjulbäcks ångbåtsbrygga.
Ångfartyget Engelbrekt vid Hjulbäcks ångbåtsbrygga.

Under åren har hans minne hedrats på många sätt, och på Siljan går en ångbåt med hans namn. Ångfartyget byggdes och sjösattes år 1866 och fick då namnet s/s Mora, men efter en ombyggnad 1902-1903 ändrades namnet tills/s Engelbrekt. Denna båt har jag berättat litet grand om i en föregående artikel, men det finns mer att skriva. Denna gång skall jag skriva om Engelbrekt, som fick ge namn åt båten och om Engelbrektsmarschen, som handlade om den gamle befrielseledaren och nu har fått text om ångbåten.

Engelbrektsmarschen diktades av August Blanche

Min far Lennart Gahrn (1928-2012) brukade ibland sjunga en sång, som han hade fått lära sig i skolan, nämligen Engelbrektsmarschen. Melodin är glad och trevlig men inte lättsjungen. Jag har aldrig hört någon annan sjunga denna marschvisa. Inte heller har jag någonsin hört den spelas på radio. Sent omsider har jag fått veta litet mer. Sven-Erik Johansson kom en dag med en gammal skolsångbok från 1927, och i denna fanns Engelbrektsmarschen. August Blanche har skrivit orden och enligt uppgift även melodin. (Det sistnämnda kan betvivlas. Blanche byggde nämligen i hög grad på föregångare och förebilder, vilkas alster han bearbetade och gjorde om för sina syften.) Marschen är uppenbarligen hämtad ur Blanches skådespel ”Engelbrekt och hans dalkarlar” från 1846.

Engelbrekt – en förebild i demokratiseringsarbetet

Engelbrektsmarschen.
Engelbrektsmarschen.

Blanche var liberal, och för liberalerna var Engelbrekt en stor förebild, som framhölls under deras arbete för Sveriges demokratisering. Rikshövitsmannen Engelbrekt Engelbrektsson (död 1436) var den förste, som sammankallade riksdagar. Han blev därför en förebild för 1800-talets liberaler, som ville öka riksdagens befogenheter och ge alltfler svenska medborgare rätt att delta i riksdagsmannaval. Engelbrekt ledde uppror mot den danske kungens fogdar, som utarmade landet genom att driva in tunga skatter. På samma sätt stod 1800-talets liberaler i motsättning till de konservativa ämbetsmän, som då styrde Sverige. (I jämförelse med 1400-talets fogdar ter sig dessa ämbetsmän dock som rättrådiga, skonsamma eller rentav snälla. 1800-talets kamp blev därför i motsats till 1400-talets alltigenom lugn och fredlig.) Demokratiseringssträvandena segrade fullständigt genom rösträttsreformerna 1909, 1919 och 1921. Detta innebar, att behovet av Engelbrekt som förebild minskade, men han fortsatte att vara ett stort namn. År 1935 firades den svenska riksdagens 500-årsjubileum. Då hyllades Engelbrekt på nytt. Under 1930-talet var diktaturerna på stark frammarsch, och hyllningarna av riksdagen och Engelbrekt innebar, att man samtidigt tog avstånd från diktatur och övervåld. I Sten Selanders ”Kantat vid Riksdagens 500-årsjubileum 1935” finns både en hyllning av Engelbrekt och ett skarpt avståndstagande från diktatur.

Engelbrekt – hyllad i alla läger

På samma sätt såg socialdemokraterna Engelbrekt som en föregångare. I Kanslihuset fick den kände konstnären Bror Hjorth utföra reliefer. Han avbildade då såväl Engelbrekt och hans dalkarlar som Hjalmar Branting och hans arbetare. Man uppfattade arbetarrörelsens organiserande av de svenska arbetarna som en fredlig motsvarighet till Engelbrekts uppbådande av Sveriges allmoge till befrielsekampen. Likheterna är så påfallande, att jämförelserna ger sig själva. (Bror Hjorths konstverk från 1937 avbildas och beskrivs i exempelvis: Den Svenska Litteraturen: Från forntid till frihetstid 800-1718, Redaktion Lars Lönnroth och Sven Delblanc, 1987, s. 110-111.)

Lennart Gahrn – den ende, som jag hittills har hört framföra Engelbrektsmarschen. Alltför mycket bra musik är bortglömd! (Foto: Leif-K Olsson.)
Lennart Gahrn – den ende, som jag hittills har hört framföra Engelbrektsmarschen. Alltför mycket bra musik är bortglömd! (Foto: Leif-K Olsson.)

Samtidigt hade högermännen åtskilligt att med gillande åberopa. Engelbrekt hade varit noga med att lag och rätt skulle gälla. Han var inte någon samhällsomstörtare utan ville samla alla svenskar i befrielsekampen. I riksdagarna skulle alla vara med: adel, präster, borgare och bönder. (Denna fyrståndsriksdag kom att äga bestånd i fyrahundra år, vilket visar att samförståndslösningar lönar sig och har framtiden för sig.) För högern var förhandlingar, som leder till samförståndslösningar, viktiga. Engelbrekt var även i detta avseende en förebild. Han red ner till Köpenhamn för att förhandla med unionskungen Erik av Pommern. Två gånger inställde Engelbrekt och hans dalkarlar den stora folkresningen i hopp om framgång på fredlig väg. Det är visserligen osäkert om befrielseledaren önskade frigöra Sverige ur den nordiska unionen, men klart är att han stred hårt för Sveriges intressen. Detta passade de fosterländska högermännen utmärkt.

Från att ha varit omstridd, misstrodd eller rentav fruktad av många i sin samtid hade den gamle rikshövitsmannen i början av 1900-talet blivit firad och hyllad över partigränserna. Han hade blivit en förebild i alla läger, låt vara att man framhöll olika delar av hans livsgärning beroende på om man stod till höger eller vänster. Namnet Engelbrekt var alltså på alla sätt ett namn i tiden, när ångbåten Mora bytte namn till Engelbrekt år 1903.

Engelbrekt fick Gustaf Wasas utseende

Tyvärr vet vi inte så mycket om Engelbrekt som vi skulle vilja. Vi vet vad han uträttade eller vad han bidrog till att uträtta, men vad var medel och vad var mål för honom? Klart är, att hans huvudsyfte måste ha varit att lätta det utarmande skattetrycket och att omintetgöra det förtryck, som rådde, men i övrigt vet vi föga. Om honom som människa vet vi ingenting. Hans utseende är okänt. År 1865 avtäcktes i Örebro en staty, som hade utförts av Carl Gustaf Qvarnström, och som föreställer Engelbrekt. Andra konstnärer följde efter och avbildade Engelbrekt på samma sätt. Så gjorde Jenny Nyström Stoopendaal, Olle Hjortzberg och Bror Hjorth. Tittar man närmare på Qvarnströms Engelbrekt, ser man att denne har fått samma utseende som den unge Gustaf Wasa. De båda utförde ett liknande befrielseverk och avbildades alltså med samma utseende. Engelbrekt hade många arvtagare, och vår bild av dessa har ofta påverkat bilden av den gamle befrielseledaren.

Ångfartygets namn – ett namn i tiden

Så har föreställde man sig att Engelbrekt såg ut. Bildhuggaren Carl Gustaf Qvarnströms staty blev stilbildande för befrielseledarens utseende.
Så har föreställde man sig att Engelbrekt såg ut. Bildhuggaren Carl Gustaf Qvarnströms staty blev stilbildande för befrielseledarens utseende.

Ungefär samtidigt som riksdagen firade sitt 500-årsjubileum, började min far i skolan, och där fick han – sannolikt några år senare – lära sig att sjunga Engelbrektsmarschen. Ångfartyget Engelbrekt hette alltifrån sin tillkomst Mora. I samband med 1902-1903 års genomgripande ombyggnad bytte man namn på fartyget och kallade ångbåten för Engelbrekt. Det nya namnet var ett namn i tiden och i överensstämmelse med tidens demokratiseringssträvanden. År 1902 lade regeringen Fredrik von Otter fram ett rösträttsförslag, som dock föll, men redan 1904 kom regeringen Erik Gustaf Boström med ett nytt förslag. Utvecklingen var på gång och kunde inte hejdas. Genom meningsutbyten, opinionsbildning, riksdagsarbete och regeringsarbete skulle alltfler dras in i arbetet och börja samverka för beslut, som skulle kunna välkomnas av så många som möjligt. Engelbrekts strävan efter folklig medverkan i rikets styrelse präglade även 1900-talets första årtionden, och i Dalarna fick alltså en ångbåt namn efter den gamle rikshövitsmannen, som hade kommit från Dalarna. (Norberg, hans hemort, räknades då till Dalarna men tillhör nu Västmanland.)

Ny text om ångfartyget till den gamla marschen

Drygt trettio år efter namnbytet fick min far lära sig att sjunga Engelbrektsmarschen i skolan. Sedan dess har skolbarn, körer och allmänhet fått många andra sånger att sjunga, och inom musikens värld har många andra stilar slagit igenom. Engelbrektsmarschen, diktad av August Blanche 1846, har fallit i glömska. Förhoppningsvis var Lennart Gahrn inte ensam om att sjunga sin gamla skolsång, men de, som kom ihåg den, kan inte ha varit många.

Qvarnström hade blivit påverkad av Gustaf Wasas utseende. Visst är Engelbrekt och Gustaf Wasa lika!
Qvarnström hade blivit påverkad av Gustaf Wasas utseende. Visst är Engelbrekt och Gustaf Wasa lika!

Jag hörde honom sjunga den då och då. Till slut hade även jag lärt mig melodin, och så småningom började ett par tankar mala: Skulle jag inte kunna dikta en ny text till den gamla melodin, en sång om ångfartyget Engelbrekt? En förening hade nämligen tagit hand om Engelbrekt och kunnat slutföra båtens upprustning. År 1996 kunde Engelbrekt återinvigas och har alltsedan dess ångat fram över Siljan, Orsasjön och Dalälven mellan Leksand och Gråda. Borde jag inte skriva en sång om detta stordåd för att hedra männen och kvinnorna bakom ångfartygets upprustning och för att glädja min gamle far? Svaret på dessa frågor var givetvis ja. Det gällde bara att komma igång, men 2010 hade jag denna sång färdig.

Engelbrekt

en marschvisa om ångbåten

eller

”skruvångfartyget” Engelbrekt på Siljan

av

Lars Gahrn

Melodi: Engelbrektsmarschen

1) Ånga fram över Siljan med bolmande rök!
Vi skall stäva mot Mora på ångbåtsbesök.
Var vik ger oss skönhet här på Dalarnas hav,
som är landskapets farled och nav.
Ånga fram på vår sjö,
och se dyningen dö!
Skåda stjärnor i kväll
uppå himmelens päll!
Skåda ljusen i land
såsom stjärnor på strand!
Ånga fram på vår kvällslugna sjö!

2) Ånga fram nedför älven mot Insjön och Ål
och med fallen vid Gråda som yttersta mål!
Se mörkröda byar som ett rikt mönstrat band!
Vilken färgprakt i Dalarnas land!
Ånga fram på vår flod!
Farten nedströms blir god.
Skogar, åkrar och strand
ger ett leende land.
Här är bygden mer rik.
Den är sydlandet lik.
Ånga fram på vår mäktiga flod!

3) Ånga fram emot Orsa i kargare land,
som har väldiga berg över åker och strand,
där all skogen står tät och stram och allvarsam
och når ända till åsarnas kam
Ånga fram på vår sjö!
Den är kylig av snö
och av is, som har smält
uppå höglänta fält.
Ja, naturen har stål.
Här är sjöresans mål.
Ånga fram på vår kyliga sjö!

4) Hedra stolt detta namn, som denna ångbåt bär:
Engelbrekt, som med mödor och strid och besvär
har befriat vårt land från förtryckarens ok
och blev hjälte i krönikebok.
Dalamän följde med
som en älv, stark och bred,
gick oryggligt sin stråt
som en ångdriven båt.
Man går snabbt som en dröm,
om man följer en ström.
Dalamän blev en älv, stark och bred.

5) Sveriges kung Carl XV bar än rosig hy,
när Engelbrekt flöt där, färdigmålad och ny.
Se, åren flöt hän. Omsider kom dock en tid,
då båd’ vägar och bilar tog vid.
Storhetstiden var all,
och då följde förfall.
Ja, en båt utan ans
blir en svan utan glans.
Engelbrekt går ej ut.
Är historien slut?
Storhetstiden är verkligen all.

6) Se, ångbåten Engelbrekt är drömmar om kraft,
och av drömmar får drömmande strömmar av kraft.
Den ångbåt, som är förtöjd med kraftiga tåg,
väcker drömmar om blånande våg.
Snart nog stred många käckt
för sin båt Engelbrekt,
liksom förr varje man
för sitt lands hövitsman.
Båten får en maskin.
Den blir målad och fin.
Många arbetar idogt och käckt.

7) Ja, snart kan man åter se en splitter ny båt.
Kvar från fordom finns blott skeppets skrov och dess plåt.
Ja, den ångbåt som fanns ses framträda på nytt.
Man ger liv åt den tid, som har flytt.
Siljans pärla är här.
Denna ångbåt är kär
bland det folk, som här bor,
och bland främlingar stor.
Spela högt hyllningslåt
åt vår ångdrivna båt!
Siljans smycke och pärla är här!

Läs vidare

Tarras Blom, Ångbåtstrafiken på Siljan med angränsande farvatten, omfattande historik i boken: På sjö och älv: ångbåtstrafiken i Dalarna, Utgiven av Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund, Dalarnas museum, Falun 1972. (Särskilt på sidorna 86-87 och 126 finns värdefulla uppgifter om Engelbrekt.)

Per Johannes, Hundra år med Gustaf Wasa: Ett ångbåtssekel på Siljan, Leksand 1975. (Boken handlar om ångfartyget Gustaf Wasa, nu drivet med dieselmotor, men har många uppgifter också om Engelbrekt. Se sidorna 9-12, 23-26, 29, 36-43.)

Tony Nordesjö, En 140-årings historia, artikel från 2008 på Engelbrekts hemsida, www.steamship.nu – Ångfartyget Engelbrekt.

Psalmer och sånger utgivna av Olof Holmberg och Bruno Lundgren, femte upplagan, Gbg 1927. (Engelbrektsmarschen finns med i detta häfte på s. 143.)

G. W. Gumaelius, Engelbrekt: Sånger, Örebro 1858. (Detta diktverk omfattar 183 sidor och ger många insikter om, hur man vid denna tid uppfattade och värdesatte Engelbrekt.)

Henrik Schück, Engelbrekt, 1915. (Denna skildring har omtryckts i: Henrik Schück, Svenska bilder: Valda smärre skrifter i svensk kulturhistoria II, Sthlm 1940, s. 132 – 307. Den ger en god sammanfattning av den dåtida forskningens uppfattning.)

Nils Ahnlund, Engelbrekt: Tal och uppsatser, Stockholm, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, 1934. (Denna lilla skrift, som omfattar 92 sidor, ger besked om hur en ledande historiker och högerman såg på Engelbrekt.)

Bertil Waldén, Engelbrektsfejden: Ett femhundraårsminne, Sthlm 1934. (399 rikt illustrerade sidor utgör en bred kulturhistorisk och roande krönika i en kåserande stil, som påminner om Frans G. Bengtssons.)

Sten Selander, Dikter från tjugofem år 1916-1941, Stockholm, Albert Bonniers förlag, 1947. (Diktsamlingen avslutas på sidorna 202-209 med ”Kantat vid Riksdagens 500-årsjubileum 1935”, en hyllning till Engelbrekt och Sveriges riksdag och ett kraftfullt avståndstagande från diktatur och övervåld.)

Aug. Friberg, Engelbrekt Engelbrektsson: Frihetshjälten och hur hans minne blivit vårdat. Utgiven av Norbergs bergslags hembygdsförening, Norberg, 1951. (På 112 sidor skildrar författaren hur Engelbrektsminnet har firats på olika platser med högtidligheter och minnesmärken.)

Lars-Olof Larsson, Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror, Sthlm 1984. (I denna väl och vackert illustrerade bok på 256 sidor ger oss författaren en bred skildring av befrielseledaren och hans tid. Larsson sammanfattar även den nutida forskningens syn på Engelbrekt.)

Få nya sakuppgifter men många nya värderingar

I stort sett kan man säga, att nästan ingenting nytt har framkommit om Engelbrekt under de senaste århundradenas forskning. Så gott som alla uppgifter var kända redan från början. Däremot har upprepad läsning av kända källor lett till att man uppmärksammat eller anat fler sammanhang eller förhållanden än tidigare. Den historiska skildringen av Engelbrekt och hans befrielsekamp har varit densamma. Däremot har forskarnas uppskattning av honom och hans kamp skiftat alltefter deras skiftande värderingar och skiftande tiders olika värderingar. Framför allt uppskattar olika forskare hans gärning olika.

Om man skiljer mellan vetenskap och värdering, eller med andra ord mellan vetande och ställningstaganden, samt mellan vetande och antaganden, och om man tar fasta på vetenskap och vetande, skall man finna att förändringarna i bilden av Engelbrekt inte är stora.

Klicka här för denna artikel som pdf

Engsö och Erik den helige

Den, som ser sig omkring i Västmanland, bör ta sig ut till Ängsö, en ö i Mälaren på gränsen till Uppland. Där finns Engsö slott, förr kallat Engsö Stenhus, en tornliknande byggnad, känd för sina spökerier, sina välbevarade inredningar från 1700-talet och sin förnämliga porträttsamling. Här är man långt från allfarvägarna. Här härskar lugnet och friden i en stilfull slottsmiljö mitt ute i naturen.

Sankt Erik ägde

Engsö stenhus eller slott reser sig majestätiskt över borggården.
Engsö stenhus eller slott reser sig majestätiskt över borggården.

Engsö nämns i ett av våra äldsta kungabrev, utfärdat av konung Knut Eriksson någon gång mellan åren 1167 och 1196. Han omnämner, att han hade fått detta gods som arv efter sin fader. Som ni förstår av efternamnet hette fadern Erik, och denne Erik var ingen mindre än Sankt Erik eller Erik den helige, vår mest kände medeltidskung – åtminstone under medeltiden. Om honom vet vi inte mycket, och denna tidiga källa är därför mycket värdefull.

Engsev eller Englev?

Fullt så enkelt är det inte. Alla medeltida källuppgifter brukar vara omgivna av en skog med frågetecken. Så är det även i detta fall. Brevet utgavs 1829, och utgivaren läste då ortnamnet som englev. Ingen begrep, vilken ort som åsyftades. Det kan man ju förstå. Inget svenskt gods heter så eller något liknande.

Stig Olsson Nordberg tittade återigen på brevet, och 1926 slog han fast, att ortnamnet ”troligen” borde läsas engsev. Nu blev det lättare att känna igen namnet. Flera lärde män hävdade, att Engsö i Västmanland måste åsyftas.

Där står engsev!

Detta är första skrivningen för namnet Engsev. Bokstaven s går en bra bit under raden och avslutas med en spets nedåt. I bägge dessa avseenden avviker s från l.
Detta är första skrivningen för namnet Engsev. Bokstaven s går en bra bit under raden och avslutas med en spets nedåt. I bägge dessa avseenden avviker s från l.

Som i så många andra fall var dock inte vare sig det ena eller andra fullt säkert. Skulle man kunna skingra den sista ovissheten? Jag beslöt att göra ett försök. Jag vände mig till Riksarkivet och beställde ett fotografi av den gamla urkunden. Ja, visst hade Olsson Nordberg rätt! Där stod engsev. Både bokstaven s och bokstaven l skrevs med långa, stående staplar. Bokstaven s fortsätter dock ned under raden, men i engsev fortsatte s inte så långt ner som i andra fall. Därför hade misstaget uppstått. När jag satt och tittade på s-bokstäverna, begrep jag, varför s inte hade blivit lika långt som vanligt. Bokstaven g gjorde en kraftig krök åt höger, och skrivaren ville inte dra ner sitt s i denna krök. På brevets baksida står för övrigt namnet åter ett par gånger, dessa gånger skrivet engsseu och engsev. På medeltiden begrep man alltså hur namnet skulle läsas, men år 1829 läste man helt enkelt fel.

Kan någon annan ort åsyftas?

Kunde någon annan ort än Engsö åsyftas? Ett gods av denna storlek bör ha omnämnts fler gånger i svenska medeltidsbrev. Jag slog upp registret över Sveriges medeltidsbrev och tittade efter orter med Eng- som förled. Där stod: Engiaby (i Västmanland), Engby (i Knivsta, i Uppland), Engellis (Kungahälla, alltså Kungälv), England, Englev och Engsyo (Ängsö). Av många skäl kan både Kungahälla och framförallt England uteslutas. Engiaby och Engby har en helt annan efterled. I båda dessa namn saknas dessutom genitiv-s. Allt talade för att Engsev var Engsö. Men hur skulle man förklara efterleden ”ev”?

Ev eller eu står för ö

Detta är andra skrivningen av namnet Engsev. Bokstaven s går denna gång visserligen inte under raden, men den avslutas nedåt med en spets. På grund av bokstaven g:s krök kan s inte dras under raden.
Detta är andra skrivningen av namnet Engsev. Bokstaven s går denna gång visserligen inte under raden, men den avslutas nedåt med en spets. På grund av bokstaven g:s krök kan s inte dras under raden.

Jag vände mig till professor Staffan Fridell vid Uppsala universitet. Han är en av Sveriges skickligaste ortnamnsforskare, och vi hade samarbetat förr. Han löste omgående denna månghundraåriga gåta. Vid denna tid hade man inte någon bokstav för ö-ljudet. Därför skrev man ö-ljudet med två bokstäver, antingen med oe eller med eo. I detta fall skrev man ö-ljudet med eo. Men vad nu? Står där inte ev? Jo, men på den tiden använde man v för både v-ljud och u-ljud. Brevet är skrivet på latin, och i latin uttalas u som o. Ljudvärdet för ev är alltså eo. Få människor känner idag till latinets skrivsätt, men fler har kännedom om franskans. Fransmännen skriver fortfarande ö-ljud med eu: peu, meuble, peuple, pasteur och så vidare. Staffan Fridell hade på ett enkelt och invändningsfritt sätt löst den gamla gåtan. Tillsammans skrev vi en vetenskaplig artikel i ämnet. Där kunde denna berättelse ha slutat, men det gör den inte.

Fram för bibliografier och register!

En vetenskapsman läser åtskilligt, som den stora allmänheten inte läser. Ungefär ett år efter tryckningen av vår uppsats satt Fridell och läste en artikel med titeln ”Om synkope i sammansatta ortnamn”. Den var skriven av Lennart Moberg, och Fridell fann, att Moberg redan år 1997 hade dragit de slutsatser, som vi framförde i vår uppsats år 2010! Moberg påpekar, att -ev står för ö, att förleden är änge, och att Engsö icke Engsjö är den riktiga namnformen.

Staffan Fridell, en av Sveriges flitigaste och skickligaste ortnamnsforskare.
Staffan Fridell, en av Sveriges flitigaste och skickligaste ortnamnsforskare.

Visst kändes det litet konstigt, att Lennart Moberg hade hunnit före oss, och att varken vi eller någon annan (Riksarkivet och Ortnamnsarkivet i Uppsala) hade upptäckt detta, men vi tröstade oss med, att vi verkligen inte hade skrivit vår artikel förgäves. Vår artikel är mycket längre än Mobergs korta avsnitt. Den innehåller många fler sakuppgifter, belägg och iakttagelser. Framförallt har vi på detta sätt två redogörelser, vilkas författare oberoende av varandra har dragit samma slutsatser. De båda redogörelserna visar, att slutsatserna ligger nära till hands och är närmast självfallna, om man som Moberg och Fridell känner till medeltidsmänniskornas skrivvanor och stavningssätt. Inte minst visade det sig vara värdefullt att titta på, hur namnet engsev var skrivet.

Det, som har inträffat, visar hur viktigt det är, att vi har tillgång till utförliga bibliografier och register. Lennart Mobergs tydning av Engsev hade inte varit åtkomlig genom en bibliografi. Vem skulle ana, att under titeln ”Om synkope i sammansatta ortnamn” dolde sig bland annat en redogörelse för namnet Engsö? För att komma åt ett avsnitt i en artikel krävs ett register. Låt oss hoppas, att man lägger ner tid och krafter på ett sådant. Nätet öppnar stora möjligheter.

Helgonkungen och författaren

Om man skulle färdas till Engsö, kunde man med fördel åka båt. Skalden Olof von Dalin har beskrivit en sådan båtresa till Engsö. Erik Dahlberg tecknade denna slup, som lägger till vid Sturehovs brygga. Även Engsö har en liten hamn.
Om man skulle färdas till Engsö, kunde man med fördel åka båt. Skalden Olof von Dalin har beskrivit en sådan båtresa till Engsö. Erik Dahlberg tecknade denna slup, som lägger till vid Sturehovs brygga. Även Engsö har en liten hamn.

Engsö har sett många kända män och kvinnor under århundradenas lopp. Skalden och författaren Olof von Dalin var vän i huset på 1700-talet, och mer än ett halvt årtusende tidigare hade helgonkonungen Sankt Erik ägt godset. På den tiden färdades man ofta och gärna på Mälarens vattenleder, och då låg Engsö mycket väl till. J.B.L.D. Strömberg har undersökt medeltidskungarnas resor. Han skriver i ett brev till mig: ”De resande kungarnas itinerarier visar att de återkommande passerade det där området, då de exempelvis skulle passera från Mälarens norra delar till de södra. Även senare medeltida regenter hade ju anknytning till platsen … Trakten nära Enköping förekommer jämförelsevis ofta i mitt itinerarium beträffande äldre kungabrev.” Engsös historia är både rik och lång. Mina föräldrar och jag semestrade 2008 i Enköping. Vi fann snart, att man inte kunde komma till Engsö med allmänna färdmedel. Vi tog taxi dit och taxi hem och tillbringade hela dagen därute. Det kostade 400 kronor dit och 400 kronor hem. Vi ansåg alla tre, att vi sällan hade använt våra pengar så väl. Besöket blev ett minne för livet.

Läs vidare

Lars Gahrn och Staffan Fridell, Ängsö: Ett gods som har tillhört Erik den helige, i: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2010, s. 29-34.

Lennart Moberg, Om synkope i sammansatta ortnamn, artikel i: Ortnamn i språk och samhälle: Hyllningsskrift till Lars Hellberg: Redigerad av Svante Strandberg, Uppsala 1997, s. 171-180. (Engsö behandlas på sidan 177.)

Hedvig Piper, Engsö från medeltid till nutid: Sanning, Sägen, Spökhistorier, 1997. (Grevinnan Piper ger på sidan 15 en utmärkt redogörelse för Knut Erikssons brev. Grevinnan är fullt klar över, att namnet skall läsas Engsev, och att det betecknar Engsö.)

Trenne resebeskrifningar af Olof von Dalin, Sthlm (Sällskapet Bokvännerna) 1959. (Författaren beskriver en resa till och från Engsö och vistelsen där. Flera bilder från Engsö ingår.)

Klicka här för denna artikel som pdf

Folkvandring till Käringberget

Sällan har så många människor varit i rörelse kring Käringberget som lördagen den 26 maj 2012, då garnisonens dag anordnades härute. Denna dag hade vi både sol och värme i rikt mått. Dagen passade bra för utflykter, och folk vällde in. Besökarna blev inte besvikna. Dagens program var både omfattande och omväxlande. Oscar II:s fort var den stora publikmagneten, men publiken räckte till åt alla programpunkter.

Militär ordning och reda

En strid flod av besökare strömmade ner till fortets ingång.
En strid flod av besökare strömmade ner till fortets ingång.

Som alltid när militären är inblandad var allting mycket välorganiserat. Vid ingången utdelades program med en tydlig karta på baksidan. Överallt fanns vägvisningsskyltar med tydliga pilar uppställda. Militära vägvisare eller värdar fanns överallt till hands. Eftersom dagen var het, hade man ställt ut röda plasthinkar med kallt vatten. Regelrätt vattenutskänkning

Oscar II:s fort omges av djupa gravar, nedsprängda i berget.
Oscar II:s fort omges av djupa gravar, nedsprängda i berget.

anordnades här och var. Besökarna uppmanades att dricka mycket vatten i

värmen. Konferencierer berättade till uppvisningarna och upplyste om andra programpunkter. Uppgjorda tider hölls. Programmen började vid fastställd tid och slutade ungefär vid uppgjord tid. Kort sagt, folk från Göteborgs garnison skulle mycket väl kunna ta uppdrag som festivalsarrangörer.

Bland soldater och befäl fanns påfallande många kvinnor. Kvinnorna är på väg att erövra också försvarsmakten. För vår militärledning är det en angelägen plikt att kapitulera för så angenäma och nyttiga erövrare.

Folkvandring till fortet

Oscar II:s fort innehåller många bergrum som detta.
Oscar II:s fort innehåller många bergrum som detta.

Statens Fastighetsverk visade denna lördag ”hemliga rum” över hela riket. Här vid Käringberget finns Oscar II:s fort. Folk strömmade till och bildade en till synes outtömlig malström, så att folkstockning uppstod i berggången in till fortet. Underjorden hade dock utrymme åt alla, men visst måste man ibland trängas även här. Fortet ligger på södra stranden av

På sitt krön är Oscar II:s fort bestyckat med stora kanoner, som   uppmärksammas av sjöfararna.
På sitt krön är Oscar II:s fort bestyckat med stora kanoner, som
uppmärksammas av sjöfararna.

Älvsborgsfjorden och mitt för Älvsborgs fästning. Man har sprängt ut allsköns utrymmen i berget och satt kanoner på bergets krön. De skulle bestryka Älvsborgsfjorden, om fientliga sjöstridskrafter försökte anfalla Göteborg. För att skydda själva fortet mot landsatta fientliga styrkor, hade man sprängt en djup grav med lodräta väggar runtom de delar av berget, där fortets utrymmen var insprängda. Anläggningen tjänstgjorde inte länge som fort, men tydligen går den en lysande framtid till mötes som sevärdhet och turistmagnet. Mellan 9 000 och 10 000 besökare tog sig en titt på de underjordiska gemaken och beundrade utsikten från fortets krön. Oscar II:s fort var det hemliga rum i riket, vilket drog ojämförligt flest besökare under denna dag. De höga besökssiffrorna blev till och med en uppmärksammad nyhet bland många andra radionyheter.

Sprittande marschmusik

Två artillerister från Gustav II Adolfs fotfänika.
Två artillerister från Gustav II Adolfs fotfänika.

Programmet var mycket rikhaltigt denna lördag, och jag kan tyvärr spegla enbart en liten del av vad som hände. Hemvärnets musikkårer från Göteborg och Borås var där och lät välljudet strömma. Militära musikkårer har under årens lopp betytt mycket för Sveriges musikliv. Försvarsmakten har tyvärr avvecklat det mesta av denna verksamhet, men

Några karolinska ryttare rider fram.
Några karolinska ryttare rider fram.

inom hemvärnet lever musikarvet vidare. Militären har ett eget kulturarv av marscher, som de militära musikkårerna är i stort sett ensamma om att spela. Musiken är välkomponerad, glad och uppiggande. I våra dagar, då alltfler svenskar måste använda ”lyckopiller”, har sådan musik en större uppgift än någonsin. Marscherna (och annan militärmusik) komponerades för att pigga upp marscherande soldater med full packning under mödosamma vandringar. Denna musik gör god verkan även i andra sammanhang. I motsats till allsköns lyckopiller saknar den helt biverkningar.

Hemvärnet gör även på detta område en viktig insats. När kronprinsessan Victoria och prins Daniel efter vigseln åkte vagn genom huvudstaden stod musikkårer från hemvärnet utefter kortegevägen och spelade. De förgyllde alltså även garnisonens dag i Göteborg.

Fotsoldater, gustavianer och caroliner

Hemvärnets musikkår från Borås lät välljudet flöda.
Hemvärnets musikkår från Borås lät välljudet flöda.

Även denna dag hade de tre militärhistoriska föreningarna: Gustav II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer och Bohus Elfsborghs Caroliner mött upp. De genomförde tillsammans och mot varandra stridsövningar. Lederna var dock denna gång glesa, ty samtidigt pågick hemvärnsövningar på annan ort, och många

Hemvärnets musikkår från Göteborg spelade livfullt och glatt.
Hemvärnets musikkår från Göteborg spelade livfullt och glatt.

medlemmar deltog i dem. Kvarvarande soldater räckte emellertid till för verklighetsnära stridsövningar (med inledande artilleriduell och flankerande kavallerianfall). Bengt Rosander var som vanligt sakkunnig kommentator, och man kan återigen slå fast, att han när som helst skulle kunna bli en uppskattad radiokommentator (eller programledare på TV).

De tre föreningarna hade ett militärläger i utkanten av området. Fotsoldaterna förevisade en modell av gamla Älvsborgs slott (träfästningen). Den hade några medlemmar räddat ur en kontainer. Så kan det gå, när museer rensar i sina samlingar. Det är tur, att vi har våra militärkulturhistoriska föreningar, som tar sig an militärhistorien. Göteborgs Militärhistoriska museum i Skansen Kronan är nedlagt, och föreningarna är nu ensamma om att ge oss undervisning i militärhistoria. Det gör de med den äran.

Flera barn hade följt med sina föräldrar till fältlägret. Här träffade de kamrater och lekte med dem, klädda i tidsenliga dräkter. Så levdes livet i fältlägren förr i tiden.

Frivilliga krafter allt viktigare

Flera barn till soldater och soldathustrur lekte i de militärhistoriska föreningarnas fältläger.
Flera barn till soldater och soldathustrur lekte i de militärhistoriska
föreningarnas fältläger.

Alltmer av försvaret har kommit att vila på frivilliga krafter. Hemvärnet hade en framträdande plats på garnisonens dag. På grund av nedrustningen är Västsveriges försvar numera inte omfattande, men vi kunde dock se, att den beredskap, som finns kvar, är god.

Klicka här för denna artikel som pdf

Karl XII:s ridväg i Toltorpsdalen

Har Karl XII ridit i Toltorpsdalen och ätit middag i Åby Frälsegården? Om man får tro sägnerna, har så skett, men klart är endast, att han har ridit igenom vår socken. Sägnerna har dock ett inte obetydligt sannolikhetsvärde, skriver Lars Gahrn.

Karl XII:s väg

Hösten 1982 upptecknade jag levnadsminnen från nybyggarlivet i Toltorpsdalen på 1910- och 1920-talen. Till min stora förvåning berättade

Karl XII rider – som vanligt mycket snabbt. Bokomslag till H. E. Uddgrens bok ”De tappraste” (1916).
Karl XII rider – som vanligt mycket snabbt. Bokomslag till H. E. Uddgrens bok ”De tappraste” (1916).

nybyggarnas barn och barnbarn även om Karl XII. Några av dem berättade: ”Vägen gick en gång i tiden rakt genom Sahlgrenska sjukhuset. Sahlgrenska byggde för vägen men måste då istället dra den utomkring sjukhusområdet, ty denna led fick inte klippas av. Den kallades Kungavägen. Somliga kallade den för Karl XII:s väg, och det sades att Karl XII hade ridit här.”

Så berättade några av dem. Två av de äldsta dalenborna sade sig dock aldrig ha hört namnet Karl XII:s väg. Så brukar det vara. Sägnerna berättas i vissa kretsar, och andra människor – även grannar – kan vara helt ovetande. Man hade dock mer att meddela: ”Pappa hittade pengar, när han grävde. Dem skänkte han till ett museum i Mölndal, och Eyton tog emot dem. Mynten var från Karl XII:s tid, och pappa sade, att Karl XII hade ridit genom Toltorpsdalen.” Märkligt nog har jag, som arbetar på Eytons museum sedan 1972, aldrig hört talas om detta fynd eller ens sett en anteckning om det. Har någon fler upplysningar?

Middag i Frälsegården

Hur man skall ställa sig till sådana uppgifter är svårt att avgöra. Under alla förhållanden har dock trots allt några kallat Toltorpsgatan för ”Kungavägen” och ”Karl XII:s väg.” Jag redovisade därför namnen i min gatunamnsbok (Lars Gahrn, Mölndals gatunamn, 1998, s. 334). Fler uppgifter finns dock. Vid Fässbergs kyrka, närmare bestämt i hörnet mellan Frölundagatan och Toltorpsgatan, låg Åby Frälsegården. Även här skulle Karl XII ha varit. År 1978 berättade Henric Hallmar: ”Karl XII skall ha övernattat i den gård, som sedermera riksdagsman Emil Baaz ägde. Det skall ha varit 1700, när kriget bröt ut.”

 Handarbetslärarinnan Margareta Sundelin hade själv bott i huvudbyggnaden. År 1984 berättade hon för mig: ”Enligt sägnen skall Karl XII ha övernattat i Åby Frälsegården, när han var på väg mot Norge. Detta är en sägen, och den står jag inte för.” Vid Våggatan alldeles intill bodde Aisa Sandeblad. Även hon hade en del att berätta. Jag fick höra talas om Karl XII både 1999 och 2003. Hon berättade: ”Karl XII skall ha ätit middag på Åby Frälsegården. Med anledning av detta ville min far, Hilmer Johansson, sätta upp en minnestavla, men det blev inte av.”

Kungen genom Mölndal

Även från Forsåker berättas sägner om Karl XII. I Forsåker Kronogårdens stenlada skulle hans hästar ha rastat, berättar man. Den utpekade byggnaden uppfördes dock drygt ett århundrade efter kungens död, men rimligen hade den en föregångare. Jag har skrivit utförligare om detta tidigare (i MP 3/11 2010).

Sägner är sägner och måste jämföras med samtida källor. Det visar sig då, att Karl XII vid flera tillfällen har besökt Göteborg, och att han bevisligen flera gånger har rest genom Mölndal. Dessa källor gör särskilt en av sägnerna mycket intressant. Detta ämne visade sig vara betydligt intressantare än jag ursprungligen hade anat. Samtida källor visar nämligen, att kungen då och då färdades genom Mölndal. Särskilt sägnen om Karl XII: s ritt i Toltorpsdalen förefaller kunna vara sann.

Skicklig tecknare

Två teckningar (Skansen Lejonet och Älvsborgs fästning), som Karl XII utförde i sin barndom.
Två teckningar (Skansen Lejonet och Älvsborgs fästning), som Karl XII utförde i sin barndom.

Karl XII besökte redan som barn Göteborg. Tillsammans med sin far, konung Karl XI, besökte han staden år 1689, då den sjuårige prinsen tecknade av Skansen Lejonet. (Göteborgs historia: Näringsliv och samhällsutveckling I: Bertil Andersson, Från fästningsstad till handelsstad 1619-1820, 1996, s. 45.) Karl har också tecknat av Nya Älvsborgs fästning samma år och uppenbarligen vid samma besök.

Som kung kom han tillbaka. Han besökte Göteborg både 1698 och 1700. (Se Helge Almquist, Göteborgs historia: Grundläggningen och de första hundra åren, Gbg 1935, s. 131 och 212.) Därefter var Karl XII borta från Sverige i många år, men när han återkom i slutet av 1715, kom han att vistas i Skåne och förlade sitt högkvarter till Lund. Han var nu besluten att erövra Norge. Han färdades fram och tillbaka mellan Lund och Norge eller norska gränsen. Flera gånger besökte han då Göteborg. Från norska gränsen anlände kungen till staden den 20 september 1717. Följande dag red han ”först till gamla och nya skeppsvarven” och fortsatte sedan ritten, först till Onsala och sedan raka vägen till Skåne och Lund. ”Generalguvernören grefve Mörner och officerarne af garnisionen fingo ej lof att följa längre än till Kärra gästgifvaregård.” Så berättar Hugo Fröding (efter Göran Nordberg). Kärra gästgivaregård låg i nuvarande Åbro industriområde, alltså inom nuvarande Mölndals stad.

Genom Toltorpsdalen?

Den intressanta frågan, som tyvärr inte besvaras av källorna, är vilken väg konungen red från Nya Varvet (väster om nuvarande Älvsborgsbron) eller Gamla Varvet (vid nuvarande Sjöfartsmuseet) till Kärra gästgivaregård. Han kunde rida tillbaka till Göteborg och ta stora vägen (Mölndalsvägen och Göteborgsvägen) söderut, men då red han i vinkel, vilket innebär längre väg att rida. Han kunde också från Nya Varvet rida söderut genom Västra Frölunda och sedan rida österut genom Fässbergsdalen, men även då färdades han i vinkel.

En genare väg gick genom Slottsskogen och Toltorpsdalen mot sydost. Genom Toltorpsdalen fanns, på sidan av sankmarkerna, en ridstig, där artilleristerna från Kviberg under senare år brukade rida. Denna väg kunde man inte ta sig fram med häst och vagn utan enbart gående eller ridande, men konungen red ju, och vägens smalhet utgjorde inte något hinder. Endast en ryttare, som var förtrogen med dessa utmarker, kunde hitta rätt väg, men kungen åtföljdes ju av generalguvernören Mörner och officerare ur Göteborgs garnison. Bland dem fanns givetvis folk, som kände till även mera obemärkta ridvägar. Sägnen om Karl XII:s ritt i Toltorpsdalen ter sig mot denna bakgrund inte orimlig. För att fästa avseende vid den bör man dock ha äldre uppteckningar än mina från 1982. Finns sådana? Frågan går vidare.

Han var här!

Från Lund gav sig konungen iväg den 10 januari 1718 och ankom den 12 om aftonen till Göteborg, ”hafvandes ingen i följe mer än skjutsgossen allena.”

Ännu några år in på 1900-talet var Toltorpsdalen en obebodd utmark, som tillhörde Toltorps by. Häruppe gick toltorpsbornas kor på bete. År 1906 blev bröderna Henric och Axel Andersson (senare Hallmar) fotograferade med två kor ungefär 100 meter norr om platsen, där Toltorpskyrkan senare byggdes. (Foto: A. O. Baeckström, Karlskrona. Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)
Ännu några år in på 1900-talet var Toltorpsdalen en obebodd utmark, som tillhörde Toltorps by. Häruppe gick toltorpsbornas kor på bete. År 1906 blev bröderna Henric och Axel Andersson (senare Hallmar) fotograferade med två kor ungefär 100 meter norr om platsen, där Toltorpskyrkan senare byggdes. (Foto: A. O. Baeckström, Karlskrona. Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Detta viktiga tillägg visar, att han hade färdats huvudvägen genom Lindome, Kållered och Mölndal. Även denna gång har han passerat Kärra gästgivaregård, där man bytte skjutshästar. I Värmland vistades han större delen av vintern, men i maj återvände han till Lund över Vänersborg, Trollhättan och Göteborg, ”hvilken sistnämnda ort han denna gång endast red förbi.” Från Lund begav sig konungen den 11 juni 1718 åter upp till norska gränsen. Han ankom även denna gång till Göteborg, men detta var sista besöket. (Hugo Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under envåldstiden, Gbg 1915, s. 379-380.)

Fyra gånger har Karl XII bevisligen färdats fram söder om Göteborg. Två av gångerna vet vi inte, om han färdades kustvägen genom Askim eller skjutsvägen genom Lindome, Kållered och Mölndal. Men två gånger har han bevisligen färdats genom våra socknar. Enligt två sägner skulle han ha rastat i Mölndal. En sådan rast är mindre trolig, när han ämnade sig till Göteborg, men i maj 1718 red konungen förbi staden, och då kan han mycket väl ha rastat någonstans i stadens grannskap. Sägnerna kan innehålla ett korn av sanning, men vi vet inte något med bestämdhet. Vi måste nöja oss med att fastslå, att konungen har färdats genom våra socknar. Övriga frågor måste vi ställa på framtiden.

Klicka här för denna artikel som pdf

Marstrand och Oscar II

Kunglig glans förgyller ännu Marstrand

Ångaren Bohuslän fick föreställa Oscar II:s chefsfartyg Drott under sekelskiftesdagarna i Marstrand, och visst kan denna stora och vackra ångare med fördel användas som ett kungligt kryssningsfartyg.
Ångaren Bohuslän fick föreställa Oscar II:s chefsfartyg Drott under sekelskiftesdagarna i Marstrand, och visst kan denna stora och vackra ångare med fördel användas som ett kungligt kryssningsfartyg.

När kungafartyget Drott gled in i Marstrands hamn, flockades folk på kajerna. Alla var ivriga att få se Hans Majestät Konung Oscar II, Sveriges, Norges, Götes och Wendes konung. Somliga hade valt att åka till denna badort och bo där på sommaren för kungens skull. Konungen spred glans över Marstrand och Västkusten. Denna kungliga glans från förra sekelskiftet förgyller ännu Marstrand. Under sekelskiftesdagarna i Marstrand fredagen den 19, lördagen den 20 och söndagen den 21 augusti 2011 fick besökarna många bevis för den saken.

Tjugo års kunglig glans

Hans Majestät Konung Oscar II och överhovjägmästare Victor Ankarcrona ses här på Bohusläns däck före landstigningen och hyllningen i Marstrand.
Hans Majestät Konung Oscar II och överhovjägmästare Victor Ankarcrona ses här på Bohusläns däck före landstigningen och hyllningen i Marstrand.

Carlstens fästning på Marstrand användes som fängelse, och fångarna arbetade med att hugga sten och bygga ut fästningen. År 1854 och följande år överfördes fångarna dock till andra fängelser. Fästningen var på sin tid en av de starkaste i riket, men artilleriet utvecklades snabbt under 1800-talet. De murar, som var starka i seklets början, hade svårt att klara artillerield vid mitten av århundradet. År 1882 lade man ner fästningen, och garnisonen avtågade. Hädanefter var Marstrand enbart idyll, och sommaren 1887 kom Hans Majestät Konung Oscar för första gången inseglande i hamnen på sitt legendariska chefsfartyg Drott. Den gamla hårda tiden var slut. Sommarsolen lyste. Tack vare de kungliga besöken blommade Marstrand upp som badort mer än någonsin tidigare. Konungen återkom troget år efter år från 1887 till och med 1907, hans dödsår. Man ansåg vid denna tid, att salta havsbad var nyttiga för hälsan, och här var vattnet saltare än på de flesta andra ställen. Kungen var påtagligt uppiggad efter varje vistelse i Marstrand, men det berodde kanske mest på avkopplingen från statsärendena och från de politiska motsättningarna samt på det bekymmerslösa livet med nöjen och en enbart beundrande omgivning. Ungefär som för kungen var det för många andra. Man kopplade av det vanliga livet och levde förhållandevis bekymmerslöst några veckor i sommarsolen.

Konung Oscar går igen!

Konungen har stigit i land och skall tala till folket med sedvanlig värdighet och vältalighet.
Konungen har stigit i land och skall tala till folket med sedvanlig värdighet och vältalighet.

Den kungliga glansen förgyller ännu Marstrand. Utanför Societetshuset står kungens byst alltsedan 1897 på en pelare, och under sekelskiftesdagarna i Marstrand strävar man efter att återuppliva badortslivets glansfulla dagar i skiftet mellan 1800-talet och 1900-talet. Marstrand har under 1900-talet hävdat sig utomordentligt bra som turistort, vilket kan avläsas bland annat i huspriserna, men det är konung Oscars tid, som man ser tillbaka på och vill återuppliva.

Under sekelskiftesdagarna kan man rentav se Hans Majestät vandra omkring på stadens gator, åtföljd av sin trogne adjutant, överhovjägmästare Victor Ankarcrona och ofta omsvärmad av sköna och förtjusande damer i sekelskiftesdräkter. Ibland kan man se hela sällskapet åka i ett praktexemplar av en Buick, årgång 1929, vilket är något förvånande, eftersom konungen som sagt avled redan 1907. Ännu mer förvånande är ju att kunna möta konungen här och nu, eftersom han ju har legat död i Riddarholmskyrkan i mer än ett århundrade. Lösningen på dessa gåtor är, att konungen spelas av Anders Arnell, även känd som ”matpredikanten”.

Skämt och allvar

Arnell gör en utmärkt insats. En sådan roll måste spelas med glimten i ögat, men man måste akta sig för att glida över i spex. Syftet är ju trots allt att ge en föreställning om, hur det kunde ha gått till. Arnell balanserar skickligt och har funnit vad som är lagom. Före kungens ankomst var jag ute på en trevlig och vacker båtresa med fartyget Drott, en sentida passagerarbåt, som körs av ”Gunnars Båtturer”. Då båten gick nedåt Albrektsunds kanal, såg vi en mindre båt ligga stilla vid sidan om farleden. Ombord stod konungen och överhovjägmästaren och gjorde honnör.

– De inväntar nog ångaren Bohuslän, sade jag. De tänker förmodligen stiga ombord på Bohuslän för att kunna anlända ståndsmässigt till Marstrand.

Konung Oscar och Victor Ankarcrona uppskattade att umgås med vackra och förtjusande damer ur societeten.
Konung Oscar och Victor Ankarcrona uppskattade att umgås med vackra och förtjusande damer ur societeten.

Snart uppfångade vår kapten deras anrop till Bohuslän: Hans Majestät önskar gå ombord på ångaren Bohuslän för inspektion. Skådespelaren höll på sin värdighet som konung och kunde samtidigt skämta. Högtidligheten och värdigheten var utmärkande egenskaper för Oscar II, och Arnell visste hela tiden hur han skulle uppträda. Arnell är inte bara en skådespelarbegåvning utan även fyndig. Han kan den svåra konsten att finna sig och improvisera. Att improvisera bra och lagom roliga skämt är inte lätt, men Arnell kan denna konst. Victor Ankarcrona heter till vardags Claes Milde. Även han gjorde en utmärkt rolltolkning, även om han här – liksom i verkligheten – stod i konungens skugga.

Mycket skulle kunna skrivas om dessa sekelskiftesdagar i Marstrand den 19-21 augusti 2011, men det blir kanske anledning att återkomma. Jag har dock denna gång nämnt Oscar II:s framträdande uppgift i firandet, eftersom jag har blivit förbluffad över historiens betydelse även i en så framgångsrik turistort som Marstrand, och eftersom man även här mötte vad som nu kallas ”reenactment”, alltså återupplivande av historien eller genomförande på nytt av historiska händelser. Inte minst beaktansvärt är, att kungabesök kan vara betydelsefulla för en ort, fastän de ligger mer än ett århundrade tillbaka i tiden.

Lästips

A. Hasselgren, Oscar II: En lefnadsteckning, Sthlm 1908. (Marstrandsbesöken skildras på sidorna 114 samt 497-506.)

Josef Linck, Konung Oscar II: Biografisk skildring, Sthlm 1897. (Marstrandsbesöken omtalas på sidorna 305-308.)

Emily Wijk, född Dickson, Från Oscar II:s Marstrand, kapitel i boken: Från gamle kungens tid: Minnen kring Oscar II under redaktion av Adam Lewenhaupt, Uppsala 1939.

Klicka här för denna artikel som pdf