Göta älv – en farled utan motstycke

Vid en viktig farled eller väg kan man finna det mesta. Sällan har denna sats varit så sann som i fråga om Göta älv. Här har vikingarna seglat med sina knarrar och sina långskepp. Här har hanseaterna seglat med sina koggar. Här har Göta kanals ångbåtar gått uppför och nedför älven.

Erfaren författare

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.
Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Tack vare de goda förutsättningarna för varuforsling uppstod alla slags verksamheter utefter älven. Bo Björklund bor i Älvängen, som har ett Repslagarmuseum. Som historieintresserad lärare har han inte kunnat undgå att känna historiens vingslag. Tillsammans med Karl Eric Andersson har han tidigare skrivit tre böcker om Risveden. Han har på egen hand skrivit en bok om Kilanda säteri. Under 2016 har han fullbordat och utgivit en bok om Göta älv från mynningen i Älvsborgsfjorden ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar.  Huvudvikten i boken ligger på området från Göteborgs tidigare gräns vid Lärjeholm ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar. Han förklarar själv, varför han inte behandlar den nedersta delen av älven lika utförligt: ”Platser och verksamheter som finns beskrivna i andra böcker ganska sent har fått liten eller ingen plats. Sådana är Göteborg, Surte och Älvängen. Agnesberg, Nol, Alafors, Göta och Lilla Edet har det däremot inte skrivits något om eller inte skrivits om på väldigt länge. Där har jag lagt lite mera krut. Göteborgs hamn sträckte sig förr till Lärjeholm. Där fanns i älven ett vitmålat fat med en nyckel målad på fatet. Det vita fatet kallades ”Nyckelbojen”, berättade Rolf A Johansson i Trollhättan. Hur det är i dag vet jag inte. Det kan vara så att Trollhätte kanal här har sin ena ändpunkt.”

Långvarigt arbete

Bo Björklund har åstadkommit en bred och omfattande krönika, men klokt nog har han hållit sig till bygden vid älven och räknat bort upplandet. I annat fall hade han sannolikt aldrig blivit färdig. Det stora verket ”Med Dalälven från källorna till havet” av Karl Erik Forsslund hade en mycket bred uppläggning och blev följaktligen aldrig färdigt. Detta hindrar inte att även Björklund har hållit på länge. Hans förra bok, som handlade om Kilanda säteri, kom ut 2010. Dessutom har han givetvis samlat uppgifter om Göta älv redan dessförinnan, medan han sysslade med Risveden och Kilanda.

Museerna vid älven

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.
Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Områdets historiska betydelse kan avläsas i antalet museer utefter älven. Göteborgs museer är många, och flera av dem speglar områdets historia. I Surte finns ett glasbruksmuseum. I Älvängen finns ett Repslagarmuseum. Lödöse har ett medeltidsmuseum med en varvshistorisk avdelning, Trollhättan har ett kanalmuseum, Trollhättans Museum, Saabs Bilmuseum och en hembygdsgård. I Vänersborg finns Vänersborgs museum och Kulturlagret. Strax utanför älvens mynning finns Älvsborgs fästning. Vid mynningen är Oscar II:s fort insprängt i berget. Vid Nordre älv ligger Ragnhildsholmens ruin. Bohus fästning ligger där älven delar sig i sina två armar. Utöver dessa museimiljöer finns mycket annat, som är lika eller nästan lika sevärt, framför allt slussarna längst uppe i älven. Bo Björklund har alltså mycket att skriva om.

Lockande layout

Han är en skicklig författare och förstår även värdet i anförda stycken ur samtida tidningar och äldre litteratur. Framför allt är bilderna många och av mycket god kvalitet. Sidorna är stora, och Björklund har lagt ner mycket arbete på layout. Varje uppslag lockar läsaren med intressanta bilder och rubriker. Börjar man bläddra i boken, blir man snart fast.

En kör av många röster

Björklunds storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Björklund är – till skillnad mot många andra författare – klar över värdet i att låta också andra röster komma till tals i boken. Ofta förekommer anförda stycken ur den lokalhistoriska litteraturen, tidningar, tidskrifter, lagar och förordningar. Framställningen blir på detta sätt mer omväxlande och får samtidigt ibland direktkontakt med dåtiden. En kör av många röster möter läsaren.

Omväxlande och många ämnen

Ämnena i sig är omväxlande. Kapitlen handlar om: Det medeltida Lödöse, det medeltida Kungälv, Nordens oroliga hörn, Borgar och befästningar i gränsområdet, Göta älv, fallen, slussarna, kraftverken, Flottningen på Göta älv och Vänern, Sjöfart från vikingatiden till ångbåtsepoken, Trafiken över Göta älv, broar, färjor överroddare, Olyckor och tillbud på Göta älv, Varven vid Göta älv, Tegelbruken vid Göta älv och i Vänersborg, Göteborg och dess föregångare vid Göta älvs mynning, Det sentida Kungälv – den svenska staden, Trollhättan – industristaden vid forsarna, Vänersborg – hamn- och sjöfartsstaden, Andra platser i Göta älvdalen, Järnvägar i Göta älvdalen. Ämnena är både många och omväxlande samt – i viss mån – uttömmande, om man ser till huvuddragen.

Fisket – förr betydelsefullt

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.
Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Helt uttömmande kan dock inte ens en så noggrann och flitig forskare som Bo Björklund vara. I vissa fall kan det nämligen vara mycket svårt att få fram uppgifter. Under läsningen slog det mig, att fisket inte hade fått något eget kapitel. I det femte kapitlet finns visserligen ett mycket värdefullt avsnitt om ”Laxfisket i Lilla Edet”, men om det övriga fisket finns enbart smärre anteckningar här och var. Tack vare Göta älv kunde fattigt folk få gratis sovel till potäterna, om bara fiskelyckan var något så när. Givetvis måste pojkar, män och kanske även fruntimmer med metspön ha funnits överallt för några mansåldrar sedan, före den stora välståndsutvecklingen. Sådant fiske sätter dock som regel inte några spår i urkunderna, allra helst som dessa husbehovsfiskare nog föredrog att smyga med sin verksamhet. Deras fiskerätt var i många fall högst tvivelaktig. Fiskerätten tillhörde strandägarna, men till dem hörde inte glasbruksarbetarna i Surte eller pappersbruksarbetarna i Göta. Utvecklingen vad gäller insjöfiske gick under 1900-talet på de flesta ställen dithän, att markägarna inte brydde sig om sin fiskerätt utan lät folk fiska som de ville. Hade man inte fiskerätt, gjorde man dock klokt i att inte skylta med fisk och metspö och inte heller berätta alltför mycket om sina bravader som storfiskare. Ett och annat har Björklund dock funnit. Jag har stannat för ett avsnitt, som är belysande.

Fiskande flottningskarlar

På älven förekom flottning. Stockarna buntades ihop till stora buntar, så kallade ”moser”. Flottningskarlarna följde med dessa moser och bodde på dem som på ett slags farkoster. Björklund har funnit en intressant skildring, skriven av Stig Hallberg: ”Mosekarlarna var utrustade med roddbåt, en presenning, som riggades upp som skydd för väder och vind och där man lagade mat. På vägen fiskade man och sålde en del av fisken till bönder vid älvstranden och köpte kanske mjölk och potatis av dem. En del fisk åt man upp på resan, som ofta tog ganska lång tid om strömmen var svag. Man sålde också fisk i Göteborg.” Fisk från älven användes således till mycket. Hallbergs beskrivning visar också, att man gjorde som man ville. Flottningskarlarna saknade avgjort allt slags fiskerätt, men de fiskade ändå och bjöd ut sin fångst till salu. Flottningskarlarna levde både bokstavligt och bildligt av älven. Det finns mycket att säga i ämnet, och jag återkommer i en följande artikel.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Annonser

Bohusiska smällen 1566 – ett 450-årsminne

Fjorton belägringar har Bohus fästning utsatts för, men inte en enda gång har fästningen erövrats av fienden. År 1566 var slottets fall emellertid snuddande nära. Bohus slott räddades detta år av den ”Bohusiska smällen” (Båhusiska smällen). Under 2016 kan vi fira 450-årsminnet av fästningens räddning.

Torn blev kanonrör

Bohusiska smällen under belägringen av Bohus slott 1566. Vykortsbild.
Bohusiska smällen under belägringen av Bohus slott 1566. Vykortsbild.

År 1566 var Bohuslän en del av Norge, som var en del av det danska väldet. Svenskarna stormade fästningen fyra gånger. Vid den fjärde stormningen lyckades svenskarna tränga in i Röda tornet och erövra detta. Fästningens fall var nära. I tornets källare fanns dock ett krutförråd. Borgens försvarare lyckades antända krutet. Fästningstornet förvandlades då till ett kanonrör. Vid smällen flög allt och alla uppåt. Alla innevarande blev ”som kråkor och andra fåglar förda upp under himmelen, och icke en kom därifrån med livet”. (Adolf Tell, Bohus fästning: Vägledning för besökande, Tredje utökade upplagan, Gbg 1951, s. 36.) Jag talade mycket med docent Lars Linge om Kungälvs historia. Han var litet bekymrad över, att de berättande källorna om Bohusiska smällen var sena, men han fann tröst i vetskapen, att händelsen var avbildad på en reliefbild på Fredrik II:s sarkofag i Roskilde domkyrka.

Relief i turistbyrån

Anders Johansson vid boningshuset i Rösets gård. Bakom huset står skogen tät.
Anders Johansson vid boningshuset i Rösets gård. Bakom huset står skogen tät.

Sommaren 2015 besökte Niklas Krantz och jag Roskilde domkyrka. Givetvis var jag ivrig att se denna relief i verkligheten, men området kring de ståtligaste sarkofagerna var avspärrat. Vi kom inte intill reliefen. Sommaren 2016 hade jag ibland ärende till Kungälvs turistinformation eller besökscentrum. Till min glädje fann jag, att man här hade satt fram en avgjutning av reliefen, som visar Bohus’ belägring. Man hade lånat reliefen från Nordiska Folkhögskolan, som ligger uppe på berget Fontin, där svenskarnas kanoner hade stått under belägringen.

Igenvuxen gård

Rökmoln väller ut ur tornet. Detalj av reliefen. Foto: Lars Gahrn.
Rökmoln väller ut ur tornet. Detalj av reliefen. Foto: Lars Gahrn.

Enligt vad som berättades skulle en av borgens försvarare ha åtagit sig självmordsuppdraget att smyga ner i källaren och antända krutet. Följden blev att även han själv flög i luften. (Uppgiften möter – utan källhänvisningar – i Gustaf Brusewitz’ bok Elfsyssel från 1864.) Självmordsbombarens änka och barn skulle som belöning ha fått gården Röset på Hisingssidan av älven. Gården finns kvar och ägs alltjämt av samma släkt, även om den är uthyrd. Sommaren 2016 tog Anders Johansson, Mölndals-Postens egen tecknare och vitsare, med mig på en rundtur i södra Bohuslän. Från Eriksdal for vi åt väster. Skogen stod som en mur på höger sida, men i grönskan fanns ett obetydligt hål och några hjulspår. ”Här är det”, sade Anders och körde in. Efter några tiotal meter var vi framme vid den rödmålade gården, vars byggnader bildar en hästsko. Den ligger som en Törnrosa-gård mitt i grönska och sly. Gården, som genom många århundraden har givit familj efter familj deras bärgning, brukas inte längre. Skogen har tagit över ägorna. Jordbruksmarken har fallit i värde under det senaste århundrandet.

Kor skall beta rent

Röde torn har enligt uppgift fått sitt namn av att en del av byggnadsstenarna är rödaktiga.
Röde torn har enligt uppgift fått sitt namn av att en del av byggnadsstenarna är rödaktiga.

Samma sommar besökte jag Ulf Karmark på Mariebergs gård. Jag fick då veta, att Karmarks skulle ta över de igenvuxna markerna från Eriksdal ända bort mot Ragnhildsholmen. De skulle låta sina kor beta här. Ulf Karmark var mycket förväntansfull och såg fram emot att djungeln skulle glesna. Vem vet vad som då kan komma fram ur snåren? Gyldenlöwe lär ha haft skansar här, då han belägrade Bohus fästning år 1678 under fästningens fjortonde, hårdaste och sista belägring. Jag hoppas, att korna har starka käkar och glupande matlust. Det skulle vara intressant att på nytt kunna se lämningarna efter dessa skansar från ett annat skede av fästningens händelserika och hårda historia. Ulf Karmark berättar: ”Det skall finnas ytterligare en skans på Ellesbo höjd. Vi brukar fälten bredvid, och där har vi fått upp stora mängder med karteschkulor från kanoner. Sådana kulor användes främst mot kavalleri. Storleken på kulorna är ungefär 2-3 centimeter. Detta stämmer bra med förhållandena vid Gyldenlöwes belägring, då svenskarna skulle ha anfallit över Hisingen.” Kungälv har alltså en rik historia, och än finns mycket kvar att upptäcka.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

 

 

Kongelfs Gästabud – med linfärja till historien

Kungälvs medeltidsdagar minns jag med glädje. Under dem kunde jag köpa alla slags medeltidskläder till låga priser. Mycket annat fanns också att se och höra. Den 14-16 augusti 2015 kom en efterföljare, nämligen Kongelfs Gästabud. Lördagen den 15 augusti var jag där. Nu skall jag berätta om mina upplevelser på detta gästabud.

En färja på fästningen

Linfärjan inbjuder till en kort sjöresa på grunda och stormfria farvatten. Foto: Lars Gahrn.
Linfärjan inbjuder till en kort sjöresa på grunda och stormfria farvatten. Foto: Lars Gahrn.

Bohus fästning är ett historiskt reservat mitt i en brusande nutid. Fästningen är en utmärkt plats för marknader. Som vid många andra tillfällen fanns här många marknadsstånd med mycket sevärt. Jag dök dock genast på en nyhet för året. Inom fästningsverken finns en stor damm. Ingen har haft någon nytta eller glädje av denna damm förrän nu. I dammen fanns nu en linfärja. Man kunde färja över sig från den ena stranden till den andra genom att dra i en lina, vars ena ända var fäst i den ena stranden, och vars andra ända var fäst i den andra. Själv har jag läst och forskat mycket kring samfärdsel i äldre tid. För mig var det mycket lockande att pröva på denna färja. Klokt nog var färjan det första, som jag ägnade mig åt. Senare under dagen var den ständigt upptagen.

Färjan på Österdalälven

Färjan var desto intressantare som jag från min barndom något dunkelt mindes en sådan färja från Österdalälven. Vi semestrade då i Ullvi by i Leksands socken. Där fanns en linfärja, med vars hjälp man kunde färja sig över älven. Tiden var 1950- och 1960-talen. Man var dock inte säker på att kunna komma över älven. På den tiden flottade man ännu timmer. När det låg timmer ute i farleden, måste färjan bli kvar vid stranden. Min far hade dragit i stålvajern här på Dalälven, men nu fick jag, femtio år senare, själv pröva på en sådan färja, låt vara betydligt mindre. För säkerhets skull hade man hängt på en räddningskrans. Att döma av vattendjupet hade man dock mycket väl kunnat vada över. Fästningens linfärja hör inte till de farliga leksakerna, men den kan lära besökarna litet grand om forna tiders samfärdsel.

Lädersulor på kullersten

Färjan hade hela tiden intresserade sjöfarare ombord.
Färjan hade hela tiden intresserade sjöfarare ombord.

Bohus Elfsborghs Caroliner och Gustav II Adolfs fotfänika hade ett fältläger inom fästningen. De övade nedanför fästningen vid Roddklubbens byggnader inför kvällens uppvisning inne i Göteborg på Jussi Björlings plats vid Operan. Här hade det danska Tordenskioldssällskapet slagit läger. Uppfartsvägen till fästningen är stensatt med kullerstenar, som under århundradenas lopp har blivit blankslitna. Soldaterna vandrade mycket försiktigt, när de tågade ner. Lädersulor på blanksliten kullersten medför att man lätt slinter. När hästarna med hästskor av järn vandrade uppför, gick de mycket försiktigt och gled ibland något. Både människor och hästar hade mycket svårare att gå stadigt och säkert förr.

Penningbälte till salu

Rid försiktigt! Kullerstenen och hästskorna är hala.
Rid försiktigt! Kullerstenen och hästskorna är hala.

Från en sådan marknad är det svårt att gå tomhänt hem. Sadelmakaren Mikael Lindgren (nu bosatt i Höganäs) hade ett stånd med lädervaror, däribland ett penningbälte. Bältet bestod av dubbla läderremmar. Inåt finns ett blixtlås, som kan öppnas, så att man kan fylla bältet med sedlar. Detta är onekligen ett mycket säkert sätt att förvara pengar under resor. Jag talade med honom och frågade varifrån förebilden kom. ”Sådant har man nog hållit på med sedan Jesu tid”, svarade han. I evangelierna omtalas nämligen guld i bältet och penningar i bältet (Matt. 10:9 och Mark. 6:8). Under 1920- och 1930-talet var man rädd för ryska agenter ”med rubler i bältet”. Från August Bondesons roman ”Skollärare John Chronschoughs memoarer” erinrar jag mig slutkapitlet, där Sven Jönsson kommer hem. Han löste av sig ”sin svångrem, som utgjordes av ett tjockt, brett, dubbelt läderbälte, tungt av myntat guld, öppnade det mekaniska låset och lät en lång orm av glimmande och klingande pund sterling slingra sig ut på bordet”. Andra delen av dessa memoarer utkom 1904. Då var tydligen sådana bälten välkända. Varken skollärare Chronschoughs samtida eller Jesu apostlar hade dock blixtlås i sina penningbälten. Var tid har sitt. Jag kunde inte motstå frestelsen att köpa ett bälte. Nu vet jag hur jag skall förvärva mina pengar säkrare under nästa semester.

Pirater sjöng och spelade

Mycket annat borde berättas, men utrymmet räcker inte till för allt, och min tid räckte inte till för att vara med om allt. Ett piratband sjöng och spelade med glädje och kläm. De gjorde en stark och uppskattad insats – liksom många andra. Folk strömmade till hela dagen, men tyvärr sammanföll Kongelfs Gästabud med Kulturkalaset i Göteborg. I annat fall skulle rimligen tillströmningen på Bohus fästning ha varit större.

Klicka här för denna artikel som pdf

Tre kvinnostatyer önskas till Kungälv

Statyer över kvinnor finns, men de är få, alldeles för få. I Kungälv saknas de helt, men man skulle lätt kunna uppnå hel och full jämställdhet, om man skulle vilja.

Margareta Fredkulla

Margareta Fredkulla – en docka, som var färdig 2014. Foto: Lars Gahrn.
Margareta Fredkulla – en docka, som var färdig 2014. Foto: Lars Gahrn.

År 1959 tillkom de tre kungarnas staty på Nytorget i Kungälv. År 1101 möttes enligt hävderna Nordens tre kungar här vid älven. Här möttes Inge den äldre från Sverige, Magnus Barfot från Norge och Erik Ejegod från Danmark. Arvid Källströms statygrupp är ett framstående konstverk, men konstverket har ett stort fel. Margareta Fredkulla saknas. Hon var dotter till Inge den äldre, och här i Kungahälla eller vid älven bestämdes, att hon skulle giftas bort med Magnus Barfot. Hon blev alltså norsk drottning. Efter den norske kungens död gifte hon om sig med konung Nils Svensson av Danmark. Hon är alltså en kunglighet, som har tillhört alla de tre nordiska ländernas kungahus. Hon borde ha varit med bland de tre kungarna.

Medlem av tre kungahus

Till 900-årsjubileet av kungamötet lät man tillverka tre vaxdockor av de tre kungarna. Vaxdockorna är utmärkta, men inte heller denna gång, så sent som 2001, kom Margareta Fredkulla med. Så småningom dök dock tanken upp att även Margareta borde vara med. Kungälvs Musei Vänner samlade in pengar till ändamålet. År 2014 var dockan färdig. Den är utmärkt, och nu är gruppen av vaxdockor fullständig. Ännu fattas dock en staty ute på sta’n av Margareta Fredkulla. Kungälv är och har sedan urminnes tider varit en ”nordisk mötesplats”. Då passar en staty av Margareta Fredkulla, som har tillhört alla de tre skandinaviska ländernas kungahus, mycket bra. På sätt och vis passar hon ju ändå bättre än de tre kungarna.

En pepparkaksgumma

En bra bild av en kvinna, som säljer Kungälvs pepparkaka med Bohus fästning i bakgrunden.
En bra bild av en kvinna, som säljer Kungälvs pepparkaka med Bohus fästning i bakgrunden.

Tre kungar står staty i Kungälv. I jämställdhetens namn bör vi därför ha tre statyer av kvinnor. ”Kungälvs pepparkaka” var förr ett så känt begrepp, att vissa av oss fortfarande kommer ihåg, att sådana pepparkakor har funnits. Inte helt oväntat bakades pepparkakorna av kvinnor. I Gränna har man rest en staty över en polkagrisgumma. Det vore mycket lämpligt att resa en staty över en av Kungälvs pepparkaksgummor, det vill säga över en av de gummor, som bakade och sålde pepparkakor. Ännu i våra dagar bakas kakor, fler än någonsin, i Kungälv, där kexfabriken har en omfattande tillverkning. När vinden ligger på, känner man en angenäm och sötaktig doft från kexfabriken.

Selma Lagerlöf

Nu har vi två tänkbara kvinnostatyer. Vem skall få bli den tredje? Svaret är lätt. Selma Lagerlöf hade sin bror Daniel i staden och besökte honom ibland. Hon fängslades av den idylliska småstaden vid Nordre älv och skrev boken ”Drottningar i Kungahälla” (1899). Hon har även skrivit en utmärkt dikt om Kungälvs förstöring genom vendernas anfall 1137. Här har vi alltså en kvinnlig författare, en av de största genom tiderna, som har skrivit om kvinnor i Kungahälla (bland andra Margareta Fredkulla). En staty över Selma Lagerlöf vore på alla sätt angelägen. Om inte annat borde man kunna åstadkomma en relief.

Rid på Blankas knä!

Drottning Blanka och en av hennes söner. Målning av Albert Edelfelt 1877.
Drottning Blanka och en av hennes söner. Målning av Albert Edelfelt 1877.

Noga räknat behöver vi fyra statyer. I Kungälv finns nämligen i Thorildskolan en porträttbyst av skalden och filosofen Thomas Thorild. Jag har dock ett bra förslag till en kvinnlig inomhusstaty. Drottning Blanka (Blanche av Namur) bodde allt emellanåt på Bohus slott tillsammans med sin make Magnus Eriksson, konung över Sverige och Norge. Drottningen har (i efterhand) blivit känd tack vare barnkammarrimmet ”Rida, rida ranka, hästen heter Blanka”. Albert Edelfelt gjorde en oljemålning av detta motiv. Drottning Blanka, ung, vacker och lycklig, låter sin lille son rida på hennes knä. Hon håller honom varligt om livet. Den lille gossen skrattar och är glad. Han sträcker ut sina händer mot sin mor. Man skulle kunna göra en staty av Blanka utan barn. I stället kunde man låta Kungälvs besökare sätta sina barn i knäet på drottningen och fotografera dem där. I Kungälvs blivande besökscentrum skulle en sådan staty passa utmärkt. En sådan inomhusstaty skulle mycket väl kunna vara bemålad, så att fotografierna skulle se högst verkliga ut. En sådan staty skulle kunna bli mycket omtalad och uppskattad, i bästa fall lika känd som Nils Ferlin på sin parkbänk i Filipstad. Man kan mycket väl låta drottning Blanka sitta på en så bred bänk, att de stolta föräldrarna får plats bredvid henne medan barnet sitter på Blankas knä.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Soldaterna vägrade slåss – om de inte fick lön

Åren 1644 och 1645 var oroliga för invånarna i Kållered och Mölndal. När som helst kunde plundrande danskar dyka upp. Iver Krabbe, den danske guvernören på Varbergs fästning, gjorde under kriget 1643-1645 tre framstötar norrut. Nu skall jag berätta om den tredje framstöten, som på nytt berörde Kållered och Mölndal.

Två misslyckade framstötar

Musketerare och pikenerare sida vid sida. Så såg fotfolket ut under 1643 -1645 års krig. Soldaterna på bilden tillhör Gustav II Adolfs fotfänika. Foto: Lars Gahrn.
Musketerare och pikenerare sida vid sida. Så såg fotfolket ut under 1643 -1645 års krig. Soldaterna på bilden tillhör Gustav II Adolfs fotfänika. Foto: Lars Gahrn.

År 1644 plundrade Iver Krabbes män i Askims härad, och särskilt Mölndal (kvarnbyn) lär ha blivit illa utplundrat. Han blev dock tillbakaslagen i slaget vid Askims kyrka. År 1645 kom han tillbaka. Denna gång tog han en omväg österut, men i slaget i Landvetter den 27 maj blev han besegrad. Några danska officerare och meniga hade stupat i slaget vid Landvetter, och några hade blivit tillfångatagna. Förlusterna på bägge sidor tycks ha varit måttliga. Detta tyder på vad man kallar ”lågintensiv krigföring”. På nytt drog han sig tillbaka. Hans här var visserligen tillbakaslagen men inte utslagen. Efter nederlaget drog sig Krabbe inte längre tillbaka än till Kungsbacka. Här utgjorde hans styrka ett hot mot våra bygder under resten av kriget. Några dagar efter återtåget tågade hans kår norrut till Fjärås och slog läger där. Det visade sig emellertid, att danskarna inte var farliga. Pengarna var slut, och soldaterna vägrade att tåga mot svenskarna, om de inte fick sin avlöning. Befälhavaren på Bohus skickade pengar, men dessa föll i svenskarnas händer. Danskarna förblev därefter stående i Kungsbacka, dit de tydligen hade dragit sig tillbaka.

Över Mölndal mot Gamlestaden

Först i mitten av augusti, två och en halv månad efter slaget i Landvetter, tågade Krabbe för tredje gången norrut. Hans styrka marscherade över Mölndal mot Gullberg (Skansen Lejonet). Vid Gamlestaden stötte han på svenska ryttare och dragoner. Han skärmytslade med svenskarna men drog sig snart tillbaka igen. Danskarna kunde inte heller denna gång förena sig med norrmännen vid Bohus. Krabbe drog sig tillbaka för tredje gången. Strax därefter slöts freden. (C. O. Munthe, Hannibalsfejden 1644-1645. Den norske haers bloddåb, Kristiania 1901, s. 51-52, 179-182, 199-200, 226-227.)

Nötkreatur – ett begärligt byte

Den danska styrkan i norra Halland hade alltså tre gånger tågat norrut. Mölndal (och givetvis även Kållered) hade berörts av två av dessa krigståg. Vid bägge tillfällena tågade danskarna igenom våra bygder, och åtminstone vid det första tillfället plundrade danskarna grundligt i Mölndal (och givetvis i fler orter). Huruvida de hann med någon plundring under den tredje framstöten, framgår inte av källorna. Under 1645 anlades en skans i Mölndal, och den kan vara värd en egen artikel. Danskarna inriktade sig på att ta nötkreatur. Detta slag av matvaror var behändigt för den tidens härar. Dels förblev matvarorna färska till dess de slaktades. Dels behövde de inte forslas i dåliga vagnar på urusla vägar. Korna och oxarna vandrade själva dit man drev dem. Efter den stora plundringen 1644 har båsen stått tomma i många ladugårdar i vår socken.

Krabbe band svenska styrkor

Under detta krig besparades Gamla Älvsborg en belägring. Däremot belägrade svenskarna Bohus fästning under krigets slutskede. Sentida bild av fästningen och staden Kungälv på Fästningsholmen.
Under detta krig besparades Gamla Älvsborg en belägring. Däremot belägrade svenskarna Bohus fästning under krigets slutskede. Sentida bild av fästningen och staden Kungälv på Fästningsholmen.

Ivar Krabbe var alltså inte segerrik. Två gånger blev han tillbakaslagen. Den tredje gången drog han sig tillbaka efter obetydliga strider. Trots allt gjorde han en insats genom sin försiktiga krigföring. Hans styrka blev aldrig utslagen och utgjorde ständigt ett hot mot svenskarna i norr. De svenska garnisonerna i Göteborg och Älvsborgs slott hade Iver Krabbe i Halland i söder. I norr hade de ståthållaren Hannibal Sehested på Bohus fästning. De var tvungna att utkämpa ett tvåfrontskrig. Svenskarna kunde inte gå till angrepp mot vare sig norr eller söder utan att befara anfall i ryggen. Först i krigets slutskede kände de sig så starka, att de tågade mot Bohus och började belägra fästningen. Strax därefter slöts freden i Brömsebro. Bohus fästning var räddad för den gången. Tack vare bland annat Iver Krabbe och hans styrka från Varberg hade det svenska anfallet mot Bohus kommit för sent.

Gränserna flyttades fram

Sverige fick i freden bland annat Halland (på 30 år). Mölndal och Kållered upphörde därmed att vara gränssocknar. Våra bygder har därefter inte berörts av krigshandlingar på 370 år. Tack vare freden för 370 år sedan förändrades vårt läge från att ha varit mycket utsatt till att vara mycket skyddat. Detsamma gäller hela sydvästra Västergötland och västra Småland. Den största förbättringen kom dock några år senare, nämligen 1658, då Sverige fick även Bohuslän, Skåne och Blekinge. Nu var hela Västergötland och hela Småland skyddade. Dessa två gränslandskap hade under århundraden varit utsatta för fientliga anfall och härjningar. Nu var de väl skyddade. Glädjande är att se, att Danmark icke blev mera utsatt för anfall härefter. Skagerack, Kattegatt och Öresund visade sig vara vallgravar, som gav gott skydd. I försvarshänseende hade de nordiska länderna fått sina naturliga gränser.

 Klicka här för denna artikel som pdf

Kungaborgen och kungariket i Dotorp

En kungaborg med tinnar, torn och ringmurar håller på att uppföras i Dotorp, Torsby församling inom Kungälvs kommun. De flesta riddarborgar är borta, och i de flesta fall finns knappt grundmurarna kvar. Vill man se medeltida borgar, bör man bygga upp dem i efterhand.

Sentida borgbyggen vanliga

Borgporten. Foto: Lars Gahrn.
Borgporten. Foto: Lars Gahrn.

Borgbyggande förekom både här och var i Tyskland under senare hälften av 1800-talet. Den mest kände borgbyggaren är konung Ludvig II av Bayern. Hans samtida var mycket bekymrade över de stora utgifterna, men i våra dagar är Bayerns turistmyndigheter mycket lyckliga över konung Ludvigs medeltidsborgar, som drar hela horder av turister till denna tyska delstat. Även i Västsverige finns några i sen tid byggda medeltidsminnen. Dels har vi den så kallade borgen i Partille, dels kyrkoruinen på Råda säteris ägor. Nu får vi även kungaborgen i Dotorp.

Byggnadsverket är ett konstverk

Lördagen den 23 augusti 2014 åkte Anna Jolfors, Niklas Krantz och jag dit. Vi hade turen att möta borgbyggaren, Mats Axelsson, som välvilligt visade runt på byggplatsen och berättade. Han berättade, att han såg bygget som ett konstverk snarare än som ett byggnadsverk. När man fick se murarna, började man själv betrakta borgen som ett konstverk. Mats Axelsson har både fantasi och stilkänsla. Han har sinne för utsmyckningar och proportioner. På något sätt har han lyckats få måtten att harmoniera inbördes. Kanske hade han kunnat bli en formgivare till yrket

Omsorg om detaljerna

Borgen utmärker sig inte för sin storlek utan för sina detaljer. Klokt nog har Axelsson inte byggt för stort utan valt att bygga i sådan storlek, att han kommer att kunna fullborda bygget. Här är det detaljerna, som är det viktigaste. Han har tagit till vara vackert formade stenar eller stenflisor, som får bli tinnar. Gjutna statyer sätts likaså upp här och var. Framförallt kan dock stenar av olika storlekar användas som utsmyckning och fås att bilda mönster, om vissa av dem skjuter fram i förhållande till de övriga.

Skatta dig lycklig!

Borgbyggaren Mats Axelsson.
Borgbyggaren Mats Axelsson.

Inom borgen finns dels ett torn, kallat Skrikaretornet, där man kan stiga upp och ropa ut sitt budskap över nejden, dels ett hus, där kungens tron skall stå. I ena hörnet av är det tänkt, att en skattkista med påskriften ”Skatta dig lycklig” skall stå. Där kommer även en ”iskall sten” att ligga. På den får besökarna sitta och känna sig underlägsna gentemot kungen. Nedanför berget hänger en klocka i ett träd. Den skall besökarna klinga i, och då skall kungens betjänt komma och meddela, om de är välkomna att gå upp till borgen eller inte.

Diktning i skulptur och byggnadskonst

Som läsarna märker, är borgen skapad med glimten i ögat. Vi rör oss i gränslandet mellan skämt och allvar, där skämtet innehåller allvar och allvaret skämt. Stora författare skriver sagor, noveller och romaner med ord, men man kan dikta och skapa även med målning, skulptural gestaltning och byggnadskonst. Mats Axelsson diktar och skapar med skulptural gestaltning och byggnadskonst. Han skapar på detta sätt en egen värld eller ett litet kungarike på bergets topp mellan ekstammarna. Här och var finns skulpturer även ute i sluttningarna, bland andra en drake (eller kanske sjöorm).

Omtalad borg drar folk

Skrikaretornet.
Skrikaretornet.

Mats Axelsson började bygga sin borg för åtta år sedan, berättade han. Borgbyggandet tar sin tid. Vad som följer, när borgen är färdig, får vi veta då. Borgbyggaren låter framtiden bli vad den blir och försöker inte staka ut vägar för framtiden. Man har dock all anledning att tro att borgen blir omtalad och drar besökare. Niklas Krantz hade hört talas om den och ville åka dit. När han hade berättat för oss andra om detta sentida borgbygge, ville alla tre i bilen åka till Dotorp. Fler kommer att göra som vi. Man tänker i första hand på klasser från förskolor och skolor. Barnen får här genom åskådningsundervisning vissa baskunskaper om en riddarborg. Den är byggd på toppen av ett berg, består av ringmur med torn och har en eller flera byggnader, som vanligen ingår i ringmuren. Intresset för medeltiden är stort, och kanske kan Axelsson få förfrågningar från par som vill vigas här. Vad som helst kan hända.  Motsvarigheterna i Partille och Råda säteri är hur som helst uppskattade utflyktsmål. ”Stenrikeborg” i Dotorp tycks ha blivit ett utflyktsmål innan den ännu har fullbordats.

Gå vidare

http://dotorperiet.tumblr.com/ Denna hemsida innehåller en lång rad vackra bilder från borgen i Dotorp.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

 

 

 

 

Stormsvalan Thomas Thorild – skald, filosof och samhällskritiker

Han var en stormsvala, som varslade om storm och omstörtningar, men i hans tid skedde inga omstörtningar. Däremot förargade han åtskilliga och förskräckte en eller annan. Han blev omtalad, fruktad och slutligen bortglömd redan under sin egen korta livstid (1759-1808). Hans namn var Thomas Thorild, och under romantiken några årtionden senare återuppväcktes intresset för hans liv och diktning, fastän Thorild i många avseenden avviker från bilden av en romantisk diktare.

Thorild – Kungälvs son

Som ett exempel på intresset för denne egensinnige bohusläning, född i Svarteborgs socken, uppvuxen i Kungälv och senare i Göteborg, kan man se Kenneth Gustafsons levnadsteckning över Thorild: Kenneth Gustafsson, Thomas Thorild: skalden – rebellen (Föreningen Kungälvs Musei Vänner och Thomas Thorild Sällskapet, 2010, 132 illustrerade sidor). Gustafson har gått vidare med Thorild. Tre år senare sammanställde han en forskningsantologi i ämnet: Talekonst och passion: Skalden och filosofen Thomas Thorild, En antologi. Redaktör: Kenneth Gustafson (Thomas Thorild Sällskapet 2013, 223 illustrerade sidor.) Denna antologi innehåller inlägg av Gustafson själv och dessutom av Gunnar D Hansson, Otto Fischer, Tomas Forser, Birgitta Almgren, Nils Eriksson, Stefan Jonsson och Carola Häntsch.

Kungälv har tagit sig an Thorilds minne. Där finns Thorildskolan med Thorilds porträttbyst, och en av gatorna i gamla Kungälv heter Thorilds gränd. Gustafson bor själv i Kungälv och lever alltså med Thorildminnet inpå sig.

Skarp kritik av de styrande

Thorild var en mycket självständig och uppstudsig skald och tänkare. Detta är givetvis en anledning till att eftervärlden har intresserat sig för honom. Han ansåg bland annat att mänskligheten borde föra krig mot de bovar och skälmar, som styr den. Sådana tankar var farliga, åtminstone för den som skrev ned dem eller uttalade dem, även om de var tämligen ofarliga för de styrande, som satt mycket säkert. I en tid, då vägen till framgång för en författare gick genom smicker och hyllningar av Hans Majestät Konungen, vandrade Thorild snarast motsatt väg. I ett (prisbelönt!) skaldestycke talar han om de ”krönta barnen”, som visserligen förför miljoner människor, men beles av den vise, föraktas av den ädle samt jordas och glöms av världen. Sådana ord borde ha varit mer än tillräckliga för att tillförsäkra Thorild en rymningssäker fängelsehåla i Bohus fästning, men han hamnade inte där. Trots allehanda ”lasteliga” och uppstudsiga tankar dömdes han aldrig till fängelse. Hur kan det komma sig?

Kungen ville vinna skalden

Thorild levde under upplysningstiden, och upplysningsmännen var allmänt samhällskritiska. Alla var påverkade av tidsandan, även Gustaf III och andra i det styrande skiktet. Följaktligen drog de sig för att inskrida mot en tidsandans man som Thorild. Man får intrycket att Gustaf III var angelägen om att vinna Thorild för sig, men att Thorild helt enkelt inte var intresserad av kungen. Gustaf III och delar av hans uppvaktning var med på Thorilds disputation 1788. Efteråt framförde kungen sina lyckönskningar genom en samling ombud. Som Kenneth Gustafson mycket riktigt påpekar tog Thorild inte vara på sina möjligheter. ”Han kunde utnyttjat sin upphöjelse till att bli en av dem på parnassen, en av kungens gunstlingar och fått sin eländiga ekonomi på fötter. Men han lät det bara passera, han hade annat i tankarna om framtiden.”

Repressiv tolerans

Thorild fortsatte att strö förgripliga tankar omkring sig. I slutet av året 1792 var de styrande mer oroliga än tidigare. Franska revolutionen rasade som värst, och här hemma hade Gustaf III mördats. Nu var det nära att Thorild hade fått skaka galler, men han klarade sig med fyra års landsförvisning. Domen hindrade inte, att han fick bosätta sig i Sveriges tyska besittningar, där den svenska regeringens behandling av Thorild var uppseendeväckande mild och skonsam. På senare år har uttrycket ”den repressiva toleransen” myntats. Genom att vara överseende och tillmötesgående mot bråkstakar och samhällskritiker undviker de styrande att skapa martyrer och uppmärksamhet. I bästa fall kan man genom frikostighet köpa bråkstakarnas tystnad. Redan Gustaf IV Adolfs förmyndarregering utövade den repressiva toleransen med stor talang och skicklighet.

Bråkig professor i Greifswald

Thomas Thorild var visserligen inte en man som sålde sig, men till historien hör, att Thorild redan hade tagit avstånd från franska revolutionen, och att han som familjeförsörjare behövde få fast lön. En bråkstake var han, och en bråkstake förblev han, men nu togs hans krafter i anspråk av universitetet i Greifswald, där han omgående kom på kant med de andra professorerna. Som överbibliotekarie köpte han in mer böcker än han hade pengar för. Böckerna fyllde alla tillgängliga utrymmen. Då föreslog Thorild, att professorernas bostäder skulle göras mindre, så att utrymme kunde frigöras åt böckerna. Thorild blev upptagen av akademiska bråk, och dem var han själv på intet sätt oskyldig till.

Att tänka rätt är större

Thorild var fritänkare vad gäller religionen. Gentemot skalderna Kellgren och Leopold hävdade han författarnas rätt att skriva som man ville utan att känna sig bunden av andras godtyckliga regler. (På detta område har man i efterhand vunnit full seger.) Därför är det litet märkligt, att hans enda bevingade ord har blivit ett av de samhällsbevarandes mest älskade tänkespråk. Hans skrift från 1794 ”Rätt eller alla samhällens eviga lag”, vari han tog avstånd från franska revolutionen, inleds med devisen: ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större.” Dessa ord står över ingångsdörren till Uppsala Universitets aula. Kenneth Gustafson påpekar, att ”tänka rätt” här betyder ”tänka logiskt”. Samma förklaring ger Pelle Holm (Pelle Holms Bevingade ord: Den klassiska citatboken reviderad av Sven Ekbo, 1995, s. 304). Ja, så är det, men hur som helst visar orden, att även denne inbitne fritänkare insåg, att vissa inskränkningar i den fullständiga friheten var nödvändiga eller önskvärda.

Thorild strök i Lidners dikter

Thorilds mellanhavanden med skalden Bengt Lidner är ett annat exempel på att även den himlastormande och vidlyftige Thorild tyckte, att lagom kunde vara bäst. Fredrik Sander berättar efter äldre källor, att Thorild brukade förhandsgranska Lidners skaldestycken och då stryka mycket och föreslå förändringar. I diktverket ”Spastaras död” lär han ha strukit en tredjedel. När Lidner fick tillbaka manuskriptet, lär författaren ha svarat: ”Jaså, Herr Kandidaten strök inte ut mera!” Diktverket trycktes med de gjorda ändringarna. (Fredrik Sander, Bengt Lidner: Lefnadsteckning. Inledning i: Samlade arbeten af Bengt Lidner. Sjunde upplagan, Sthlm 1859, s. XVII.) Gentemot Lidner var alltså Thorild vad de gustavianska smakdomarna Kellgren och Leopold försökte vara gentemot Thorild, nämligen en dämpande och återhållande kraft. Vänskapen och samarbetet mellan Lidner och Thorild tas inte upp i de nyutkomna böckerna men vore värt ett eget kapitel.

Ett intressant levnadsöde

Om Thomas Thorild hade levt i Frankrike under Ludvig XVI:s envälde, hade han blivit inlåst i ett fängelserum i Bastiljen. Hade han levat i Frankrike under revolutionen, skulle han med stor sannolikhet ha hamnat under giljotinen. I den repressiva toleransens Sverige blev han överbibliotekarie och professor. Den svenska modellen visade sig även denna gång vara skonsammast och framgångsrikast. Thorild blev aldrig martyr och följaktligen inte heller något stort namn inom Sveriges litteratur eller filosofiska tänkande. Desto angelägnare är det därför, att Thomas Thorild Sällskapet lyfter fram denne tänkare och skald av stort tidstypiskt och psykologiskt intresse. Givetvis kan han ha värde även för nutida meningsutbyte genom att locka till instämmanden eller reta till motsägelse. Kenneth Gustafsons levnadsteckning är välskriven, balanserad och fullmatad med det mesta av värde kring skalden.

Klicka här för denna artikel som pdf