Lieslåtter på Kolebacka i Kungälv

Fredagen den 31 juli, på kvällen, låg jag och tog igen mig. Då kom ett sms på mobilen. Niklas Krantz hade sett en affisch, som meddelade, att Naturskyddsföreningen i Kungälv skulle ordna slåttergille på gården Kolebacken på Fontin dagen därpå eller lördagen den 1 augusti. Niklas Krantz undrade, om jag ville vara med. Mitt svar blev: ”När skall vi ses?”

Lieslåtter är svårt

Johan Hjerpe med sin lie. Foto: Lars Gahrn.

En gång i tiden slogs både slåtterängar och sädesfält med lie. Jag visste endast, att det var både arbetsamt och svårt att vara lieman eller slåtterkarl. Man måste ha känsla för hur man går till väga. Många var mindre skickliga slåtterkarlar, och jag utgick från att även jag saknade anlag. Det kunde dock vara intressant att pröva på. Innan jordbruket mekaniserades och medan allt ännu sköttes med handkraft krävdes väldigt mycket arbetskraft inom jordbruket. Ännu vid förra sekelskiftet sysslade större delen av Sveriges befolkning med jordbruk. Att de flesta av våra förfäder då och då slog med lie är välkänt.

Ängsmark viktig för mångfalden

Till slåtter behövdes mycket folk förr, och så var det även nu.

Jordbruket förändras hela tiden. De flesta ängsmarker har försvunnit. På ängarna växte ett mycket omväxlande bestånd av växter. Höet blev alltså näringsrikt. I våra dagar värnar naturvårdarna om naturens mångfald. Många naturskyddsföreningar tar sig därför an ängar och försöker att sköta dem på gammaldags sätt. Naturskyddsföreningen i Kungälv har anordnat en endags liekurs under ledning av ”liepedagogen” Mats Rosengren, även kallad ”Lie-Mats”. Kursen hölls den 20 juli 2019. Flera av medlemmarna hade alltså hållit i en lie åtminstone ett år tidigare. Föreningens vice ordförande Johan Hjerpe var riktigt duktig och hjälpte oss andra till rätta.

Mycket blev kvar

Ett spelmanslag piggade upp stämningen med vacker musik.

Vi fick höra allsköns goda råd. Bland annat skall man inte lyfta lien från marken. Viktigast är nog att skära snabbt och kraftfullt och inte bara sakta dra lien genom gräset. Skär man inte med kraft, lägger sig det grova och saftiga gräset under lien och reser sig på nytt, när den dras vidare. En oerfaren och oskicklig slåtterkarl lämnar alltså tuvig mark efter sig. Så gick det givetvis för mig. Vissa delar av ängen var jag tvungen att slå flera gånger. En man, som hade varit med förut, sade, att även när man skulle hässja höet på måndagen, borde man ha lien med sig. Under det slagna höet, fanns säkerligen åtskilliga tuvor kvar, sade han. På ängen växte åtskilliga bestånd av Johannisört, som har grova stjälkar med många blad. De var betydligt lättare att slå än grovt gräs. Dels kunde de inte lika lätt böja sig. Dels fick lien lättare tag i stjälken, eftersom den inte gled utefter en kal stängel. På samma sätt var det lättare att slå av torra växter än friskt och grovt gräs. De torra växterna var inte lika böjliga som de friska och fuktiga. Det gäller att hitta den rätta ”skårsvängen”, så att man skär av gräset (inte slår av det). Det är därför liebladet skall följa marken genom hela draget och aldrig behöver lyftas.

Lien skall vara vass

Det är mycket viktigt, att lien hela tiden är så vass som möjligt. Några hade ett bryne, som användes till att då och då skärpa lien. Två slags liar finns, berättade Johan Hjerpe, dels knackliar, dels slipliar. Både slipliar och knackliar är smidda. Knackliarna består av tunnare (mer plåtlikt) material, medan slipliarna är lite tjockare i materialet. Stålet är också lite mjukare i en knackelie än i en sliplie. Knackeliarna skärps genom att man knackar (kallsmider) ut eggen med hammare mot ett litet städ. Mellan knackningarna bryner man eggen med ett stenbryne för att jämna ut ojämnheter som uppstår och behålla skärpan. Slipliarna slipades däremot på en slipsten.

Hamlade träd

Förr var det vanligt, att man även skar av lövrika grenar från träd. Man ”hamlade” träden. Så hette det då. På ängen hade man planterat en lind, ty lindar och askar brukade hamlas. Linden på Kolebackas äng var omgärdad med taggtråd, för att den skulle skyddas mot vilda djur.

Många ängar borde slås

Till att börja med behöver linden skyddas.

Mångfalden är hotad, och det krävs givetvis stora insatser för att göra skillnad. Jag minns, att Gunnar Arnborg under sina föredrag föreslog, att olika föreningar skulle sköta en äng var. Idrottsföreningen skulle slå en äng, hembygdsförening en annan och så vidare. Jag tror att hans förslag förklingade utan större verkan. Idrottsföreningen skall ju ägna sig åt idrott och hembygdsföreningen åt hembygdens historia och så vidare. Att slå med lie är ett tungt arbete, som inte passar seniorer, och dessa bär ju upp stora delar av föreningslivet. Desto mer glädjande är det därför att naturskyddsföreningar håller igång.

Trimmer ersatte

Jag hade inte slagit med lie själv, men jag har sett liar i arbete. I min barndom var jag med om gammaldags slåtter med slåttermaskin. Längs fältens kanter kom dock slåttermaskinen inte åt överallt. Då kom lien fram. Till vår tomt (Roten K 27) i Mölndals kvarnby hör stora gräsmattor, som min far slog med gräsklippare. Utanför tomten fanns så att säga överbliven mark mellan oss och grannarna i Roten M 13 och mellan oss och berget. För att dessa markremsor inte skulle växa igen och förvildas, slog min far Lennart Gahrn (1928-2012) dem med lie. Han var dock inte någon skicklig liekarl utan spände sig och kunde få känningar i ryggen efteråt. Dessutom spände han sig av oro för att slå lien i någon av de många stenarna i denna stenbundna mark. På senare år användes en maskindriven trimmer i stället för lie.

Blåklockor stod kvar

En, som däremot var en skicklig slåtterkarl, var Matteus Bengtsson i Roten K 26. Utanför husets tomt fanns en äng, som man inte ville se växa igen och förvildas. Matteus slog denna äng med sin lie. Hans lie smög fram efter den stenbundna och ojämna marken. När han slog, gick han förbi alla blåsippor, som alltså fick stå kvar. Min mor erinrade sig ofta under sina sista levnadsår denna slåtter och berättade om den som ett vackert minne av hantverksskicklighet och känsla för naturen.

Lars Gahrn

Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn