Händelserik nationaldag i Locks Rike

Den, som har varit i Locks Rike, vill gärna återvända dit. Högtidlig invigning av kungaborgen skedde 2015, och lördagen den 15 juli 2017 hade alla återigen möjlighet att komma in i detta rike mot erläggande av en ”gränsavgift” (eller snarare inträdesavgift) vid gränsstationen.

Locks Rike i Rollsbo

Konungaborgen i Locks Rike. Foto: Lars Gahrn.
Konungaborgen i Locks Rike. Foto: Lars Gahrn.

En och annan läsare undrar nog vid det här laget, vad detta är fråga om. Låt mig förklara! I västra Rollsbo i Kungälvs Ytterby har Jan Erik Axelsson och hans maka Ann-Marie låtit bygga en stor villa i fornnordisk och medeltida stil. Han har också samlat marker, som tillhörde hans farfarsfar, den indelte soldaten Lock, till en större enhet, som han kallar Locks Rike. Kung och drottning i detta rike är han själv och hans hustru. Invigningen skedde som sagt 2015. När ett av deras barnbarn skulle döpas, beslöt han och frun att på nytt ställa till med marknad, uppträdanden och stridsövningar nedanför borgen (eller villan).

Salutkanoner i Locks Rike

Salutkanonerna stod uppställda framför borgen.
Salutkanonerna stod uppställda framför borgen.

Sedan 2015 hade det inglasade uterummet på husets baksida fullbordats. Dessutom hade ett par skeppskanoner anskaffats och satts upp på lavetter framför huset. (Ännu fattades dock lavetternas hjul.) Kanoner finns alltså – i likhet med allt annat – till salu, om man bara vet vart man skall vända sig. (De lär för övrigt inte ha varit dyra.) När jag såg kanonerna, dök genast frågan upp: Varför skaffar man inte ett par salutkanoner till Bohus fästning? Vore det inte trevligt för Kungälvs kommun att kunna hälsa en del av sina gäster med kanonsalut? Kanonskott kunde bli ett uppskattat inslag i nyårsfyrverkerierna. Med kanonskott kunde man på valdagen tillkännage att vallokalerna öppnade. Bengt Rosander föreslog för många år sedan, att kanoner skulle anskaffas till Bohus fästning. Jag instämmer.

Verklighetsnära Caroliner

Pippi Långstrump lärde barnen rida.
Pippi Långstrump lärde barnen rida.

Bohus Elfsborghs Caroliner hade ställt upp med en så manstark skara rytteri och fotfolk, att den räckte till såväl försvarare som angripare av borgen. Carolinerna är en stor tillgång för Västsverige. De har nu lång erfarenhet av att framföra krigsspel och framför allt av att skaffa vapen, kläder och annan utrustning av så tidstroget slag som möjligt. Genom lång och trogen tjänst har deras persedlar blivit ingångna och snyggt nötta. Denna lördag var en av sommarens varma dagar. Under förberedelserna gick de därför omkring i skjortärmarna. Man kunde därför se byxorna ordentligt. Dessa plagg hade blivit mycket nötta på grund av ridning och sittande på träbänkar. De hade också förlorat en del av sin färg. Utifrån måttet av förslitning och urblekning borde man kunna säga vilka, som hade varit med längst och mest. Jag känner igen många av dem sedan många år tillbaka och kunde fastslå, att så var det. De verkliga veteranerna hade mest slitna och mest urblekta uniformspersedlar.

Lappade ryttarbyxor

Så var det även i verkligheten. Man bytte inte ut ett klädesplagg på den tiden förrän plagget var utslitet och föll sönder på kroppen. De karolinska krigarna bör med åren ha blivit ganska luggslitna. I Linköpings museum förvaras en karolinsk uniform. Särskilt byxorna är värda en närmare granskning. Gustaf Näsström skriver: ”De skinnskodda knäbyxorna är hårt slitna och flitigt fodrade med randiga linnebitar, vilkas karakteristiska mönster skulle kunna vägleda en textilhistoriker längs Rålambs väg genom olika ryska provinser ned till Turkiet.” (Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige II, Kulturhistorisk bilderbok om Vasatid och karolinsk tid, Sthlm 1948, s. 254-255.)

Stor brandsäkerhet

Harald Stake och hans kära maka bjöd på utmärkt och rolig teater.
Harald Stake och hans kära maka bjöd på utmärkt och rolig teater.

Carolinerna var med i krigsspelet. Svenskarna under sin konung Miguel Odhner försökte erövra Locks Rike med anledning av att dess konung inte hade skattat för inkomster från verksamhet utanför Locks Rike och med anledning av att Locks konung inte hade följt gällande bygglov. Krigsspelet genomfördes alltså med glimten i ögat och med anspelning på verkliga motsättningar, som jag inte känner till någonting om. Annars var själva krigsspelet verkligt nog med kanoner och kavallerianfall. Dagen var varm. Överallt var det torrt. Carolinerna var ytterst noggranna med brandsäkerheten. De hade vattenspänner till hands, om någon gnista skulle falla ned i det torra gräset. Generalordern löd: brandsläckning går före allt annat. Jag såg rentav en karolin, som släckte sin cigarettfimp i en burk med läskedryck. (Detta hände före slaget.) Noggranheten var stor, och inte minsta tillbud inträffade.

Framstående skådespelare

Mycket visades under dagens lopp. Trumslagare och soldater tågade upp till borgen, där Locks egen flagga hissades och nationalsången (Locks Rikes egen) sjöngs. För barnen fanns ponnyridning med Pippi Långstrump, hoppborg och bågskytte. Arkadia Trolleri visade trolleri i skämtsam form. Kärna Revysällskap spelade upp Kerstin Olssons teaterstycke ”De’ kunde blett värre – ett gränsfall”. Här fick vi följa landshövdingen Harald Stake (skickligt spelad av Jörgen Söderström), som skulle försvenska de motsträviga bohusläningarna och få dem att betala tyngre skatter. Skådespelarna har tydligen alla varit med länge i leken. De spelade mycket bra med kroppsspråk, ansiktsuttryck och snärt i replikerna. Här har vi amatörskådespelare, som är fullt jämförliga med professionella. Även dräkter och rekvisita hade valts med omsorg.

Högtidligt dop

Det högtidliga dopet.
Det högtidliga dopet.

I nationaldagsfirandet ingick dop av kungaparets senaste barnbarn, Ed Arvedahl. Detta förrättades av rikets hovpredikant, kyrkoherde Peter Bratthammar, som gav oss undervisning om dopet. Varje kristen, som själv är döpt, kan förrätta dop, och dop kan förrättas var som helst. Gud vill att vi skall leva i gemenskap med honom. Därför upptar han oss genom dopet som sina barn och medlemmar i sin kyrka. Alla kyrkor, som finns i världen, erkänner varandras dop. De döpta ingår därför i ”världens största nätverk”, som omfattar 2,3 miljarder (2 300 miljoner) människor. Tack vare dopet kan vi också ta emot Nattvarden. Vi har en Gud, som kan förlåta allt. Vi människor kan inte förlåta allt, men Gud kan. Som dopfunt användes en stående trästock, vars övre kortända hade en grund urgröpning för vattnet. Efter väl förrättat dop, märkte kyrkoherden, att stocken hade sugit åt sig vattnet. Kyrkoherden såg i detta ett predikoämne: När vi känner oss avhuggna, kraftlösa och förbrukade, har vi all anledning att begärligt suga i oss Guds ord. Även vid dopet medverkade karolinerna. Med dragna värjor bildade de ett ”järnvalv”. Under detta valv tågade de stolta föräldrarna fram med lille Ed.

Lev dina drömmar

Här fanns många programpunkter. Barnen fick möta en drake. Kenta Pedersen sköt med pil och båge från hästryggen. ”A Clear Band” spelade 60-talsrock ”med ös”. Kungen av Locks Rike trodde, att 60-talsrock för det uppväxande släktet kunde låta nog så medeltida. Så är det kanske också, men de tre programpunkterna hade jag inte tillfälle att vara med om. Många tänkvärda sanningar sades. Miguel Odhner, för dagen konung av Sverige och Kungälv, framhöll: ”Det är viktigt att ha roligt och leva sina drömmar.” Jan Erik Axelsson inskärpte än en gång: ”Förverkliga det som du har tänkt dig!” Som synes lever han som han lär. Det tackar vi för.

 

Lars Gahrn

 

 

 

 

 

 

Hyllningssång
till
konungaparet i Locks Rike
och Locks slott

Jan Erik och Ann-Marie Axelsson

av
Lars Gahrn

2017

Sjunges som den kända sången:

”Om man inte har för stora pretentioner”.

Här i Rollsbo finns en dal,
rätt så lång och länge smal.
Bygden omges runtomkring av skog och grönska.
Här bland bergen finns en vrå,
en idyll med frid som få.
Här finns nog det mesta, som man brukar önska.

Under salig Lockens tid
var domänen stor och vid.
Den har splittrats senare på många händer.
En ny storhetstid har grytt
ty Jan Erik har på nytt
samlat och förenat dessa spridda länder.

Riket har vi återfått.
Lock har nu återuppstått.
Men var finns – så frågar vi – konungaslottet?
Riken bör ju ha en borg.
Men Jan Erik drar försorg
om den saken, och med tiden har vi fått det.

Kungar ägnar sig åt fejd,
somliga helt utan hejd,
men Jan Erik är jämt mild och snäll till sinnes.
Han blir dock en smula klämd
av kommunens byggnadsnämnd
och då visar han de lejonklor, som finnes.

Vår Jan Erik har jämt haft
seg uthållighet och kraft,
och då får han ju med tiden övertaget.
När han lägger manken till,
säger man: ”Gör som han vill!”
Byråkraterna gav efter vid det laget.

Man skall våga sticka upp
som en konung eller tupp.
Man bör inte ständigt följa jantevanan.
Man bör våga träda fram
under festlighet och glam
och till toppen av sin flaggstång hissa fanan.

                                         Mitt bland funkis har vi fått
ett detaljrikt sagoslott,
ja, en kungaborg, som prunkar i Locks Rike.
Man befinner sig på glid
mellan mången skönhetstid.
Därför har Locks kungaborg knappt här sin like.

Detta är ett riktigt slott,
mera än en herrgård blott.
Här finns torn, och stora stenblock bygger grunden.
Taket har en smyckad kam.
Egen flagga fladdrar fram.
Rött och grönt ses lysa stolt mot himlarunden.

Viking liksom riddersman
skulle säga: ”Kungen kan
välja bästa inslagen från skilda tider.
Långhus korsades minsann
med stenborgar. Stolt och grann
blev hans borg, och mycket gärna bodde vi där.”

Pris för sitt corps-de-logi
får vår drottning Ann-Marie,
när hon pyntar och möblerar i gemaken.
Allting kan beskrivas kort:
Här är allt av bästa sort,
ty hon vägledes av Skönheten och Smaken.

Lockens släkt har blivit van
att som hemvist för sin klan
se den kungaborg, som tronar högst på höjden.
Den, som tas emot som gäst,
tycker livet är en fest.
Varje gäst blir mycket snart en mycket nöjd en.

Här finns skog och öppna fält,
som har plats för stånd och tält
och för övningsplats åt våra krigarskaror.
Marknadsstånd ses då och då.
Här finns allt, som man kan få,
när en köpman salubjuder sina varor.

Många lockas hem till Lock
utan något lock och pock,
endast vägledda utav ett gynnsamt rykte.
Här i denna vackra vrå
får man höra: ”Ack!” och ”Åh!”
Alla tycker vad de andra förut tyckte.

Det är bra att ej bli skild
från en viktig förebild.
Det är lärorikt att vistas i Locks Rike.
Då och då föds en idé,
när man har något att se.
Detta slott skall – hoppas jag – få någon like.

Till att tacka är jag snar:
Tack, o höga kungapar!
Bröd och skådespel är passande för mängden.
Kan man finna bättre plats
än inunder ert palats,
i Locks Rike, på den gröna slagfältsängden?

Kungaparet i Locks Rike.
Kungaparet i Locks Rike.
En av krigarna fotograferad nedanför kungaborgen.
En av krigarna fotograferad nedanför kungaborgen.
Skickliga ryttare kan stå upp i sadeln.
Skickliga ryttare kan stå upp i sadeln.
Hovpredikanten Peter Bratthammar gjorde nationaldagen stilfull och högtidlig.
Hovpredikanten Peter Bratthammar gjorde nationaldagen stilfull och högtidlig.
Det inglasade uterummet anslöt stilfullt till borgen.
Det inglasade uterummet anslöt stilfullt till borgen.
Annonser

Göta älv – en farled utan motstycke

Vid en viktig farled eller väg kan man finna det mesta. Sällan har denna sats varit så sann som i fråga om Göta älv. Här har vikingarna seglat med sina knarrar och sina långskepp. Här har hanseaterna seglat med sina koggar. Här har Göta kanals ångbåtar gått uppför och nedför älven.

Erfaren författare

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.
Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Tack vare de goda förutsättningarna för varuforsling uppstod alla slags verksamheter utefter älven. Bo Björklund bor i Älvängen, som har ett Repslagarmuseum. Som historieintresserad lärare har han inte kunnat undgå att känna historiens vingslag. Tillsammans med Karl Eric Andersson har han tidigare skrivit tre böcker om Risveden. Han har på egen hand skrivit en bok om Kilanda säteri. Under 2016 har han fullbordat och utgivit en bok om Göta älv från mynningen i Älvsborgsfjorden ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar.  Huvudvikten i boken ligger på området från Göteborgs tidigare gräns vid Lärjeholm ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar. Han förklarar själv, varför han inte behandlar den nedersta delen av älven lika utförligt: ”Platser och verksamheter som finns beskrivna i andra böcker ganska sent har fått liten eller ingen plats. Sådana är Göteborg, Surte och Älvängen. Agnesberg, Nol, Alafors, Göta och Lilla Edet har det däremot inte skrivits något om eller inte skrivits om på väldigt länge. Där har jag lagt lite mera krut. Göteborgs hamn sträckte sig förr till Lärjeholm. Där fanns i älven ett vitmålat fat med en nyckel målad på fatet. Det vita fatet kallades ”Nyckelbojen”, berättade Rolf A Johansson i Trollhättan. Hur det är i dag vet jag inte. Det kan vara så att Trollhätte kanal här har sin ena ändpunkt.”

Långvarigt arbete

Bo Björklund har åstadkommit en bred och omfattande krönika, men klokt nog har han hållit sig till bygden vid älven och räknat bort upplandet. I annat fall hade han sannolikt aldrig blivit färdig. Det stora verket ”Med Dalälven från källorna till havet” av Karl Erik Forsslund hade en mycket bred uppläggning och blev följaktligen aldrig färdigt. Detta hindrar inte att även Björklund har hållit på länge. Hans förra bok, som handlade om Kilanda säteri, kom ut 2010. Dessutom har han givetvis samlat uppgifter om Göta älv redan dessförinnan, medan han sysslade med Risveden och Kilanda.

Museerna vid älven

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.
Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Områdets historiska betydelse kan avläsas i antalet museer utefter älven. Göteborgs museer är många, och flera av dem speglar områdets historia. I Surte finns ett glasbruksmuseum. I Älvängen finns ett Repslagarmuseum. Lödöse har ett medeltidsmuseum med en varvshistorisk avdelning, Trollhättan har ett kanalmuseum, Trollhättans Museum, Saabs Bilmuseum och en hembygdsgård. I Vänersborg finns Vänersborgs museum och Kulturlagret. Strax utanför älvens mynning finns Älvsborgs fästning. Vid mynningen är Oscar II:s fort insprängt i berget. Vid Nordre älv ligger Ragnhildsholmens ruin. Bohus fästning ligger där älven delar sig i sina två armar. Utöver dessa museimiljöer finns mycket annat, som är lika eller nästan lika sevärt, framför allt slussarna längst uppe i älven. Bo Björklund har alltså mycket att skriva om.

Lockande layout

Han är en skicklig författare och förstår även värdet i anförda stycken ur samtida tidningar och äldre litteratur. Framför allt är bilderna många och av mycket god kvalitet. Sidorna är stora, och Björklund har lagt ner mycket arbete på layout. Varje uppslag lockar läsaren med intressanta bilder och rubriker. Börjar man bläddra i boken, blir man snart fast.

En kör av många röster

Björklunds storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Björklund är – till skillnad mot många andra författare – klar över värdet i att låta också andra röster komma till tals i boken. Ofta förekommer anförda stycken ur den lokalhistoriska litteraturen, tidningar, tidskrifter, lagar och förordningar. Framställningen blir på detta sätt mer omväxlande och får samtidigt ibland direktkontakt med dåtiden. En kör av många röster möter läsaren.

Omväxlande och många ämnen

Ämnena i sig är omväxlande. Kapitlen handlar om: Det medeltida Lödöse, det medeltida Kungälv, Nordens oroliga hörn, Borgar och befästningar i gränsområdet, Göta älv, fallen, slussarna, kraftverken, Flottningen på Göta älv och Vänern, Sjöfart från vikingatiden till ångbåtsepoken, Trafiken över Göta älv, broar, färjor överroddare, Olyckor och tillbud på Göta älv, Varven vid Göta älv, Tegelbruken vid Göta älv och i Vänersborg, Göteborg och dess föregångare vid Göta älvs mynning, Det sentida Kungälv – den svenska staden, Trollhättan – industristaden vid forsarna, Vänersborg – hamn- och sjöfartsstaden, Andra platser i Göta älvdalen, Järnvägar i Göta älvdalen. Ämnena är både många och omväxlande samt – i viss mån – uttömmande, om man ser till huvuddragen.

Fisket – förr betydelsefullt

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.
Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Helt uttömmande kan dock inte ens en så noggrann och flitig forskare som Bo Björklund vara. I vissa fall kan det nämligen vara mycket svårt att få fram uppgifter. Under läsningen slog det mig, att fisket inte hade fått något eget kapitel. I det femte kapitlet finns visserligen ett mycket värdefullt avsnitt om ”Laxfisket i Lilla Edet”, men om det övriga fisket finns enbart smärre anteckningar här och var. Tack vare Göta älv kunde fattigt folk få gratis sovel till potäterna, om bara fiskelyckan var något så när. Givetvis måste pojkar, män och kanske även fruntimmer med metspön ha funnits överallt för några mansåldrar sedan, före den stora välståndsutvecklingen. Sådant fiske sätter dock som regel inte några spår i urkunderna, allra helst som dessa husbehovsfiskare nog föredrog att smyga med sin verksamhet. Deras fiskerätt var i många fall högst tvivelaktig. Fiskerätten tillhörde strandägarna, men till dem hörde inte glasbruksarbetarna i Surte eller pappersbruksarbetarna i Göta. Utvecklingen vad gäller insjöfiske gick under 1900-talet på de flesta ställen dithän, att markägarna inte brydde sig om sin fiskerätt utan lät folk fiska som de ville. Hade man inte fiskerätt, gjorde man dock klokt i att inte skylta med fisk och metspö och inte heller berätta alltför mycket om sina bravader som storfiskare. Ett och annat har Björklund dock funnit. Jag har stannat för ett avsnitt, som är belysande.

Fiskande flottningskarlar

På älven förekom flottning. Stockarna buntades ihop till stora buntar, så kallade ”moser”. Flottningskarlarna följde med dessa moser och bodde på dem som på ett slags farkoster. Björklund har funnit en intressant skildring, skriven av Stig Hallberg: ”Mosekarlarna var utrustade med roddbåt, en presenning, som riggades upp som skydd för väder och vind och där man lagade mat. På vägen fiskade man och sålde en del av fisken till bönder vid älvstranden och köpte kanske mjölk och potatis av dem. En del fisk åt man upp på resan, som ofta tog ganska lång tid om strömmen var svag. Man sålde också fisk i Göteborg.” Fisk från älven användes således till mycket. Hallbergs beskrivning visar också, att man gjorde som man ville. Flottningskarlarna saknade avgjort allt slags fiskerätt, men de fiskade ändå och bjöd ut sin fångst till salu. Flottningskarlarna levde både bokstavligt och bildligt av älven. Det finns mycket att säga i ämnet, och jag återkommer i en följande artikel.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Bohusiska smällen 1566 – ett 450-årsminne

Fjorton belägringar har Bohus fästning utsatts för, men inte en enda gång har fästningen erövrats av fienden. År 1566 var slottets fall emellertid snuddande nära. Bohus slott räddades detta år av den ”Bohusiska smällen” (Båhusiska smällen). Under 2016 kan vi fira 450-årsminnet av fästningens räddning.

Torn blev kanonrör

Bohusiska smällen under belägringen av Bohus slott 1566. Vykortsbild.
Bohusiska smällen under belägringen av Bohus slott 1566. Vykortsbild.

År 1566 var Bohuslän en del av Norge, som var en del av det danska väldet. Svenskarna stormade fästningen fyra gånger. Vid den fjärde stormningen lyckades svenskarna tränga in i Röda tornet och erövra detta. Fästningens fall var nära. I tornets källare fanns dock ett krutförråd. Borgens försvarare lyckades antända krutet. Fästningstornet förvandlades då till ett kanonrör. Vid smällen flög allt och alla uppåt. Alla innevarande blev ”som kråkor och andra fåglar förda upp under himmelen, och icke en kom därifrån med livet”. (Adolf Tell, Bohus fästning: Vägledning för besökande, Tredje utökade upplagan, Gbg 1951, s. 36.) Jag talade mycket med docent Lars Linge om Kungälvs historia. Han var litet bekymrad över, att de berättande källorna om Bohusiska smällen var sena, men han fann tröst i vetskapen, att händelsen var avbildad på en reliefbild på Fredrik II:s sarkofag i Roskilde domkyrka.

Relief i turistbyrån

Anders Johansson vid boningshuset i Rösets gård. Bakom huset står skogen tät.
Anders Johansson vid boningshuset i Rösets gård. Bakom huset står skogen tät.

Sommaren 2015 besökte Niklas Krantz och jag Roskilde domkyrka. Givetvis var jag ivrig att se denna relief i verkligheten, men området kring de ståtligaste sarkofagerna var avspärrat. Vi kom inte intill reliefen. Sommaren 2016 hade jag ibland ärende till Kungälvs turistinformation eller besökscentrum. Till min glädje fann jag, att man här hade satt fram en avgjutning av reliefen, som visar Bohus’ belägring. Man hade lånat reliefen från Nordiska Folkhögskolan, som ligger uppe på berget Fontin, där svenskarnas kanoner hade stått under belägringen.

Igenvuxen gård

Rökmoln väller ut ur tornet. Detalj av reliefen. Foto: Lars Gahrn.
Rökmoln väller ut ur tornet. Detalj av reliefen. Foto: Lars Gahrn.

Enligt vad som berättades skulle en av borgens försvarare ha åtagit sig självmordsuppdraget att smyga ner i källaren och antända krutet. Följden blev att även han själv flög i luften. (Uppgiften möter – utan källhänvisningar – i Gustaf Brusewitz’ bok Elfsyssel från 1864.) Självmordsbombarens änka och barn skulle som belöning ha fått gården Röset på Hisingssidan av älven. Gården finns kvar och ägs alltjämt av samma släkt, även om den är uthyrd. Sommaren 2016 tog Anders Johansson, Mölndals-Postens egen tecknare och vitsare, med mig på en rundtur i södra Bohuslän. Från Eriksdal for vi åt väster. Skogen stod som en mur på höger sida, men i grönskan fanns ett obetydligt hål och några hjulspår. ”Här är det”, sade Anders och körde in. Efter några tiotal meter var vi framme vid den rödmålade gården, vars byggnader bildar en hästsko. Den ligger som en Törnrosa-gård mitt i grönska och sly. Gården, som genom många århundraden har givit familj efter familj deras bärgning, brukas inte längre. Skogen har tagit över ägorna. Jordbruksmarken har fallit i värde under det senaste århundrandet.

Kor skall beta rent

Röde torn har enligt uppgift fått sitt namn av att en del av byggnadsstenarna är rödaktiga.
Röde torn har enligt uppgift fått sitt namn av att en del av byggnadsstenarna är rödaktiga.

Samma sommar besökte jag Ulf Karmark på Mariebergs gård. Jag fick då veta, att Karmarks skulle ta över de igenvuxna markerna från Eriksdal ända bort mot Ragnhildsholmen. De skulle låta sina kor beta här. Ulf Karmark var mycket förväntansfull och såg fram emot att djungeln skulle glesna. Vem vet vad som då kan komma fram ur snåren? Gyldenlöwe lär ha haft skansar här, då han belägrade Bohus fästning år 1678 under fästningens fjortonde, hårdaste och sista belägring. Jag hoppas, att korna har starka käkar och glupande matlust. Det skulle vara intressant att på nytt kunna se lämningarna efter dessa skansar från ett annat skede av fästningens händelserika och hårda historia. Ulf Karmark berättar: ”Det skall finnas ytterligare en skans på Ellesbo höjd. Vi brukar fälten bredvid, och där har vi fått upp stora mängder med karteschkulor från kanoner. Sådana kulor användes främst mot kavalleri. Storleken på kulorna är ungefär 2-3 centimeter. Detta stämmer bra med förhållandena vid Gyldenlöwes belägring, då svenskarna skulle ha anfallit över Hisingen.” Kungälv har alltså en rik historia, och än finns mycket kvar att upptäcka.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

 

 

Kongelfs Gästabud – med linfärja till historien

Kungälvs medeltidsdagar minns jag med glädje. Under dem kunde jag köpa alla slags medeltidskläder till låga priser. Mycket annat fanns också att se och höra. Den 14-16 augusti 2015 kom en efterföljare, nämligen Kongelfs Gästabud. Lördagen den 15 augusti var jag där. Nu skall jag berätta om mina upplevelser på detta gästabud.

En färja på fästningen

Linfärjan inbjuder till en kort sjöresa på grunda och stormfria farvatten. Foto: Lars Gahrn.
Linfärjan inbjuder till en kort sjöresa på grunda och stormfria farvatten. Foto: Lars Gahrn.

Bohus fästning är ett historiskt reservat mitt i en brusande nutid. Fästningen är en utmärkt plats för marknader. Som vid många andra tillfällen fanns här många marknadsstånd med mycket sevärt. Jag dök dock genast på en nyhet för året. Inom fästningsverken finns en stor damm. Ingen har haft någon nytta eller glädje av denna damm förrän nu. I dammen fanns nu en linfärja. Man kunde färja över sig från den ena stranden till den andra genom att dra i en lina, vars ena ända var fäst i den ena stranden, och vars andra ända var fäst i den andra. Själv har jag läst och forskat mycket kring samfärdsel i äldre tid. För mig var det mycket lockande att pröva på denna färja. Klokt nog var färjan det första, som jag ägnade mig åt. Senare under dagen var den ständigt upptagen.

Färjan på Österdalälven

Färjan var desto intressantare som jag från min barndom något dunkelt mindes en sådan färja från Österdalälven. Vi semestrade då i Ullvi by i Leksands socken. Där fanns en linfärja, med vars hjälp man kunde färja sig över älven. Tiden var 1950- och 1960-talen. Man var dock inte säker på att kunna komma över älven. På den tiden flottade man ännu timmer. När det låg timmer ute i farleden, måste färjan bli kvar vid stranden. Min far hade dragit i stålvajern här på Dalälven, men nu fick jag, femtio år senare, själv pröva på en sådan färja, låt vara betydligt mindre. För säkerhets skull hade man hängt på en räddningskrans. Att döma av vattendjupet hade man dock mycket väl kunnat vada över. Fästningens linfärja hör inte till de farliga leksakerna, men den kan lära besökarna litet grand om forna tiders samfärdsel.

Lädersulor på kullersten

Färjan hade hela tiden intresserade sjöfarare ombord.
Färjan hade hela tiden intresserade sjöfarare ombord.

Bohus Elfsborghs Caroliner och Gustav II Adolfs fotfänika hade ett fältläger inom fästningen. De övade nedanför fästningen vid Roddklubbens byggnader inför kvällens uppvisning inne i Göteborg på Jussi Björlings plats vid Operan. Här hade det danska Tordenskioldssällskapet slagit läger. Uppfartsvägen till fästningen är stensatt med kullerstenar, som under århundradenas lopp har blivit blankslitna. Soldaterna vandrade mycket försiktigt, när de tågade ner. Lädersulor på blanksliten kullersten medför att man lätt slinter. När hästarna med hästskor av järn vandrade uppför, gick de mycket försiktigt och gled ibland något. Både människor och hästar hade mycket svårare att gå stadigt och säkert förr.

Penningbälte till salu

Rid försiktigt! Kullerstenen och hästskorna är hala.
Rid försiktigt! Kullerstenen och hästskorna är hala.

Från en sådan marknad är det svårt att gå tomhänt hem. Sadelmakaren Mikael Lindgren (nu bosatt i Höganäs) hade ett stånd med lädervaror, däribland ett penningbälte. Bältet bestod av dubbla läderremmar. Inåt finns ett blixtlås, som kan öppnas, så att man kan fylla bältet med sedlar. Detta är onekligen ett mycket säkert sätt att förvara pengar under resor. Jag talade med honom och frågade varifrån förebilden kom. ”Sådant har man nog hållit på med sedan Jesu tid”, svarade han. I evangelierna omtalas nämligen guld i bältet och penningar i bältet (Matt. 10:9 och Mark. 6:8). Under 1920- och 1930-talet var man rädd för ryska agenter ”med rubler i bältet”. Från August Bondesons roman ”Skollärare John Chronschoughs memoarer” erinrar jag mig slutkapitlet, där Sven Jönsson kommer hem. Han löste av sig ”sin svångrem, som utgjordes av ett tjockt, brett, dubbelt läderbälte, tungt av myntat guld, öppnade det mekaniska låset och lät en lång orm av glimmande och klingande pund sterling slingra sig ut på bordet”. Andra delen av dessa memoarer utkom 1904. Då var tydligen sådana bälten välkända. Varken skollärare Chronschoughs samtida eller Jesu apostlar hade dock blixtlås i sina penningbälten. Var tid har sitt. Jag kunde inte motstå frestelsen att köpa ett bälte. Nu vet jag hur jag skall förvärva mina pengar säkrare under nästa semester.

Pirater sjöng och spelade

Mycket annat borde berättas, men utrymmet räcker inte till för allt, och min tid räckte inte till för att vara med om allt. Ett piratband sjöng och spelade med glädje och kläm. De gjorde en stark och uppskattad insats – liksom många andra. Folk strömmade till hela dagen, men tyvärr sammanföll Kongelfs Gästabud med Kulturkalaset i Göteborg. I annat fall skulle rimligen tillströmningen på Bohus fästning ha varit större.

Klicka här för denna artikel som pdf

Tre kvinnostatyer önskas till Kungälv

Statyer över kvinnor finns, men de är få, alldeles för få. I Kungälv saknas de helt, men man skulle lätt kunna uppnå hel och full jämställdhet, om man skulle vilja.

Margareta Fredkulla

Margareta Fredkulla – en docka, som var färdig 2014. Foto: Lars Gahrn.
Margareta Fredkulla – en docka, som var färdig 2014. Foto: Lars Gahrn.

År 1959 tillkom de tre kungarnas staty på Nytorget i Kungälv. År 1101 möttes enligt hävderna Nordens tre kungar här vid älven. Här möttes Inge den äldre från Sverige, Magnus Barfot från Norge och Erik Ejegod från Danmark. Arvid Källströms statygrupp är ett framstående konstverk, men konstverket har ett stort fel. Margareta Fredkulla saknas. Hon var dotter till Inge den äldre, och här i Kungahälla eller vid älven bestämdes, att hon skulle giftas bort med Magnus Barfot. Hon blev alltså norsk drottning. Efter den norske kungens död gifte hon om sig med konung Nils Svensson av Danmark. Hon är alltså en kunglighet, som har tillhört alla de tre nordiska ländernas kungahus. Hon borde ha varit med bland de tre kungarna.

Medlem av tre kungahus

Till 900-årsjubileet av kungamötet lät man tillverka tre vaxdockor av de tre kungarna. Vaxdockorna är utmärkta, men inte heller denna gång, så sent som 2001, kom Margareta Fredkulla med. Så småningom dök dock tanken upp att även Margareta borde vara med. Kungälvs Musei Vänner samlade in pengar till ändamålet. År 2014 var dockan färdig. Den är utmärkt, och nu är gruppen av vaxdockor fullständig. Ännu fattas dock en staty ute på sta’n av Margareta Fredkulla. Kungälv är och har sedan urminnes tider varit en ”nordisk mötesplats”. Då passar en staty av Margareta Fredkulla, som har tillhört alla de tre skandinaviska ländernas kungahus, mycket bra. På sätt och vis passar hon ju ändå bättre än de tre kungarna.

En pepparkaksgumma

En bra bild av en kvinna, som säljer Kungälvs pepparkaka med Bohus fästning i bakgrunden.
En bra bild av en kvinna, som säljer Kungälvs pepparkaka med Bohus fästning i bakgrunden.

Tre kungar står staty i Kungälv. I jämställdhetens namn bör vi därför ha tre statyer av kvinnor. ”Kungälvs pepparkaka” var förr ett så känt begrepp, att vissa av oss fortfarande kommer ihåg, att sådana pepparkakor har funnits. Inte helt oväntat bakades pepparkakorna av kvinnor. I Gränna har man rest en staty över en polkagrisgumma. Det vore mycket lämpligt att resa en staty över en av Kungälvs pepparkaksgummor, det vill säga över en av de gummor, som bakade och sålde pepparkakor. Ännu i våra dagar bakas kakor, fler än någonsin, i Kungälv, där kexfabriken har en omfattande tillverkning. När vinden ligger på, känner man en angenäm och sötaktig doft från kexfabriken.

Selma Lagerlöf

Nu har vi två tänkbara kvinnostatyer. Vem skall få bli den tredje? Svaret är lätt. Selma Lagerlöf hade sin bror Daniel i staden och besökte honom ibland. Hon fängslades av den idylliska småstaden vid Nordre älv och skrev boken ”Drottningar i Kungahälla” (1899). Hon har även skrivit en utmärkt dikt om Kungälvs förstöring genom vendernas anfall 1137. Här har vi alltså en kvinnlig författare, en av de största genom tiderna, som har skrivit om kvinnor i Kungahälla (bland andra Margareta Fredkulla). En staty över Selma Lagerlöf vore på alla sätt angelägen. Om inte annat borde man kunna åstadkomma en relief.

Rid på Blankas knä!

Drottning Blanka och en av hennes söner. Målning av Albert Edelfelt 1877.
Drottning Blanka och en av hennes söner. Målning av Albert Edelfelt 1877.

Noga räknat behöver vi fyra statyer. I Kungälv finns nämligen i Thorildskolan en porträttbyst av skalden och filosofen Thomas Thorild. Jag har dock ett bra förslag till en kvinnlig inomhusstaty. Drottning Blanka (Blanche av Namur) bodde allt emellanåt på Bohus slott tillsammans med sin make Magnus Eriksson, konung över Sverige och Norge. Drottningen har (i efterhand) blivit känd tack vare barnkammarrimmet ”Rida, rida ranka, hästen heter Blanka”. Albert Edelfelt gjorde en oljemålning av detta motiv. Drottning Blanka, ung, vacker och lycklig, låter sin lille son rida på hennes knä. Hon håller honom varligt om livet. Den lille gossen skrattar och är glad. Han sträcker ut sina händer mot sin mor. Man skulle kunna göra en staty av Blanka utan barn. I stället kunde man låta Kungälvs besökare sätta sina barn i knäet på drottningen och fotografera dem där. I Kungälvs blivande besökscentrum skulle en sådan staty passa utmärkt. En sådan inomhusstaty skulle mycket väl kunna vara bemålad, så att fotografierna skulle se högst verkliga ut. En sådan staty skulle kunna bli mycket omtalad och uppskattad, i bästa fall lika känd som Nils Ferlin på sin parkbänk i Filipstad. Man kan mycket väl låta drottning Blanka sitta på en så bred bänk, att de stolta föräldrarna får plats bredvid henne medan barnet sitter på Blankas knä.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Soldaterna vägrade slåss – om de inte fick lön

Åren 1644 och 1645 var oroliga för invånarna i Kållered och Mölndal. När som helst kunde plundrande danskar dyka upp. Iver Krabbe, den danske guvernören på Varbergs fästning, gjorde under kriget 1643-1645 tre framstötar norrut. Nu skall jag berätta om den tredje framstöten, som på nytt berörde Kållered och Mölndal.

Två misslyckade framstötar

Musketerare och pikenerare sida vid sida. Så såg fotfolket ut under 1643 -1645 års krig. Soldaterna på bilden tillhör Gustav II Adolfs fotfänika. Foto: Lars Gahrn.
Musketerare och pikenerare sida vid sida. Så såg fotfolket ut under 1643 -1645 års krig. Soldaterna på bilden tillhör Gustav II Adolfs fotfänika. Foto: Lars Gahrn.

År 1644 plundrade Iver Krabbes män i Askims härad, och särskilt Mölndal (kvarnbyn) lär ha blivit illa utplundrat. Han blev dock tillbakaslagen i slaget vid Askims kyrka. År 1645 kom han tillbaka. Denna gång tog han en omväg österut, men i slaget i Landvetter den 27 maj blev han besegrad. Några danska officerare och meniga hade stupat i slaget vid Landvetter, och några hade blivit tillfångatagna. Förlusterna på bägge sidor tycks ha varit måttliga. Detta tyder på vad man kallar ”lågintensiv krigföring”. På nytt drog han sig tillbaka. Hans här var visserligen tillbakaslagen men inte utslagen. Efter nederlaget drog sig Krabbe inte längre tillbaka än till Kungsbacka. Här utgjorde hans styrka ett hot mot våra bygder under resten av kriget. Några dagar efter återtåget tågade hans kår norrut till Fjärås och slog läger där. Det visade sig emellertid, att danskarna inte var farliga. Pengarna var slut, och soldaterna vägrade att tåga mot svenskarna, om de inte fick sin avlöning. Befälhavaren på Bohus skickade pengar, men dessa föll i svenskarnas händer. Danskarna förblev därefter stående i Kungsbacka, dit de tydligen hade dragit sig tillbaka.

Över Mölndal mot Gamlestaden

Först i mitten av augusti, två och en halv månad efter slaget i Landvetter, tågade Krabbe för tredje gången norrut. Hans styrka marscherade över Mölndal mot Gullberg (Skansen Lejonet). Vid Gamlestaden stötte han på svenska ryttare och dragoner. Han skärmytslade med svenskarna men drog sig snart tillbaka igen. Danskarna kunde inte heller denna gång förena sig med norrmännen vid Bohus. Krabbe drog sig tillbaka för tredje gången. Strax därefter slöts freden. (C. O. Munthe, Hannibalsfejden 1644-1645. Den norske haers bloddåb, Kristiania 1901, s. 51-52, 179-182, 199-200, 226-227.)

Nötkreatur – ett begärligt byte

Den danska styrkan i norra Halland hade alltså tre gånger tågat norrut. Mölndal (och givetvis även Kållered) hade berörts av två av dessa krigståg. Vid bägge tillfällena tågade danskarna igenom våra bygder, och åtminstone vid det första tillfället plundrade danskarna grundligt i Mölndal (och givetvis i fler orter). Huruvida de hann med någon plundring under den tredje framstöten, framgår inte av källorna. Under 1645 anlades en skans i Mölndal, och den kan vara värd en egen artikel. Danskarna inriktade sig på att ta nötkreatur. Detta slag av matvaror var behändigt för den tidens härar. Dels förblev matvarorna färska till dess de slaktades. Dels behövde de inte forslas i dåliga vagnar på urusla vägar. Korna och oxarna vandrade själva dit man drev dem. Efter den stora plundringen 1644 har båsen stått tomma i många ladugårdar i vår socken.

Krabbe band svenska styrkor

Under detta krig besparades Gamla Älvsborg en belägring. Däremot belägrade svenskarna Bohus fästning under krigets slutskede. Sentida bild av fästningen och staden Kungälv på Fästningsholmen.
Under detta krig besparades Gamla Älvsborg en belägring. Däremot belägrade svenskarna Bohus fästning under krigets slutskede. Sentida bild av fästningen och staden Kungälv på Fästningsholmen.

Ivar Krabbe var alltså inte segerrik. Två gånger blev han tillbakaslagen. Den tredje gången drog han sig tillbaka efter obetydliga strider. Trots allt gjorde han en insats genom sin försiktiga krigföring. Hans styrka blev aldrig utslagen och utgjorde ständigt ett hot mot svenskarna i norr. De svenska garnisonerna i Göteborg och Älvsborgs slott hade Iver Krabbe i Halland i söder. I norr hade de ståthållaren Hannibal Sehested på Bohus fästning. De var tvungna att utkämpa ett tvåfrontskrig. Svenskarna kunde inte gå till angrepp mot vare sig norr eller söder utan att befara anfall i ryggen. Först i krigets slutskede kände de sig så starka, att de tågade mot Bohus och började belägra fästningen. Strax därefter slöts freden i Brömsebro. Bohus fästning var räddad för den gången. Tack vare bland annat Iver Krabbe och hans styrka från Varberg hade det svenska anfallet mot Bohus kommit för sent.

Gränserna flyttades fram

Sverige fick i freden bland annat Halland (på 30 år). Mölndal och Kållered upphörde därmed att vara gränssocknar. Våra bygder har därefter inte berörts av krigshandlingar på 370 år. Tack vare freden för 370 år sedan förändrades vårt läge från att ha varit mycket utsatt till att vara mycket skyddat. Detsamma gäller hela sydvästra Västergötland och västra Småland. Den största förbättringen kom dock några år senare, nämligen 1658, då Sverige fick även Bohuslän, Skåne och Blekinge. Nu var hela Västergötland och hela Småland skyddade. Dessa två gränslandskap hade under århundraden varit utsatta för fientliga anfall och härjningar. Nu var de väl skyddade. Glädjande är att se, att Danmark icke blev mera utsatt för anfall härefter. Skagerack, Kattegatt och Öresund visade sig vara vallgravar, som gav gott skydd. I försvarshänseende hade de nordiska länderna fått sina naturliga gränser.

 Klicka här för denna artikel som pdf

Kungaborgen och kungariket i Dotorp

En kungaborg med tinnar, torn och ringmurar håller på att uppföras i Dotorp, Torsby församling inom Kungälvs kommun. De flesta riddarborgar är borta, och i de flesta fall finns knappt grundmurarna kvar. Vill man se medeltida borgar, bör man bygga upp dem i efterhand.

Sentida borgbyggen vanliga

Borgporten. Foto: Lars Gahrn.
Borgporten. Foto: Lars Gahrn.

Borgbyggande förekom både här och var i Tyskland under senare hälften av 1800-talet. Den mest kände borgbyggaren är konung Ludvig II av Bayern. Hans samtida var mycket bekymrade över de stora utgifterna, men i våra dagar är Bayerns turistmyndigheter mycket lyckliga över konung Ludvigs medeltidsborgar, som drar hela horder av turister till denna tyska delstat. Även i Västsverige finns några i sen tid byggda medeltidsminnen. Dels har vi den så kallade borgen i Partille, dels kyrkoruinen på Råda säteris ägor. Nu får vi även kungaborgen i Dotorp.

Byggnadsverket är ett konstverk

Lördagen den 23 augusti 2014 åkte Anna Jolfors, Niklas Krantz och jag dit. Vi hade turen att möta borgbyggaren, Mats Axelsson, som välvilligt visade runt på byggplatsen och berättade. Han berättade, att han såg bygget som ett konstverk snarare än som ett byggnadsverk. När man fick se murarna, började man själv betrakta borgen som ett konstverk. Mats Axelsson har både fantasi och stilkänsla. Han har sinne för utsmyckningar och proportioner. På något sätt har han lyckats få måtten att harmoniera inbördes. Kanske hade han kunnat bli en formgivare till yrket

Omsorg om detaljerna

Borgen utmärker sig inte för sin storlek utan för sina detaljer. Klokt nog har Axelsson inte byggt för stort utan valt att bygga i sådan storlek, att han kommer att kunna fullborda bygget. Här är det detaljerna, som är det viktigaste. Han har tagit till vara vackert formade stenar eller stenflisor, som får bli tinnar. Gjutna statyer sätts likaså upp här och var. Framförallt kan dock stenar av olika storlekar användas som utsmyckning och fås att bilda mönster, om vissa av dem skjuter fram i förhållande till de övriga.

Skatta dig lycklig!

Borgbyggaren Mats Axelsson.
Borgbyggaren Mats Axelsson.

Inom borgen finns dels ett torn, kallat Skrikaretornet, där man kan stiga upp och ropa ut sitt budskap över nejden, dels ett hus, där kungens tron skall stå. I ena hörnet av är det tänkt, att en skattkista med påskriften ”Skatta dig lycklig” skall stå. Där kommer även en ”iskall sten” att ligga. På den får besökarna sitta och känna sig underlägsna gentemot kungen. Nedanför berget hänger en klocka i ett träd. Den skall besökarna klinga i, och då skall kungens betjänt komma och meddela, om de är välkomna att gå upp till borgen eller inte.

Diktning i skulptur och byggnadskonst

Som läsarna märker, är borgen skapad med glimten i ögat. Vi rör oss i gränslandet mellan skämt och allvar, där skämtet innehåller allvar och allvaret skämt. Stora författare skriver sagor, noveller och romaner med ord, men man kan dikta och skapa även med målning, skulptural gestaltning och byggnadskonst. Mats Axelsson diktar och skapar med skulptural gestaltning och byggnadskonst. Han skapar på detta sätt en egen värld eller ett litet kungarike på bergets topp mellan ekstammarna. Här och var finns skulpturer även ute i sluttningarna, bland andra en drake (eller kanske sjöorm).

Omtalad borg drar folk

Skrikaretornet.
Skrikaretornet.

Mats Axelsson började bygga sin borg för åtta år sedan, berättade han. Borgbyggandet tar sin tid. Vad som följer, när borgen är färdig, får vi veta då. Borgbyggaren låter framtiden bli vad den blir och försöker inte staka ut vägar för framtiden. Man har dock all anledning att tro att borgen blir omtalad och drar besökare. Niklas Krantz hade hört talas om den och ville åka dit. När han hade berättat för oss andra om detta sentida borgbygge, ville alla tre i bilen åka till Dotorp. Fler kommer att göra som vi. Man tänker i första hand på klasser från förskolor och skolor. Barnen får här genom åskådningsundervisning vissa baskunskaper om en riddarborg. Den är byggd på toppen av ett berg, består av ringmur med torn och har en eller flera byggnader, som vanligen ingår i ringmuren. Intresset för medeltiden är stort, och kanske kan Axelsson få förfrågningar från par som vill vigas här. Vad som helst kan hända.  Motsvarigheterna i Partille och Råda säteri är hur som helst uppskattade utflyktsmål. ”Stenrikeborg” i Dotorp tycks ha blivit ett utflyktsmål innan den ännu har fullbordats.

Gå vidare

http://dotorperiet.tumblr.com/ Denna hemsida innehåller en lång rad vackra bilder från borgen i Dotorp.

Klicka här för denna artikel som pdf