Allmogedräkter avbildade i Kareby kyrka

Djävulen är anledningen till att jag fick syn på en av de kulturhistoriskt mest värdefulla sevärdheterna i Kareby kyrka. Jag borde nog säga, att berättelsen om djävulen var anledningen. När Anders Johansson och jag besökte Kareby kyrka, visades vi omkring av kyrkvärden Ingvar Hurtig, som började berätta om kyrkmålningarna.

Djävulen rev ner stegen

Två män en häst och en kyrka, som kan ha haft Kareby kyrka som förebild. Del av väggmålning från 1751 i Kareby kyrka. Foto: Lars Gahrn.
Två män en häst och en kyrka, som kan ha haft Kareby kyrka som förebild. Del av väggmålning från 1751 i Kareby kyrka. Foto: Lars Gahrn.

År 1751 höll kyrkomålaren Lars Holm på med att måla bibliska tavlor på innertaket. Han hade klättrat dit upp på en stege. När Holm arbetade där under taket, hörde han en hög röst säga: ”Varför målar du mig så ful?!” Lars Holm hade målat av djävulen, och denne var högst missnöjd med avbildningen. I vredesmod rev djävulen ner stegen. Där satt kyrkomålaren nu fången under taket och kunde inte komma ner. När han satt där, hörde han ljudet av en häst utanför kyrkan. Fanns där en häst, borde där även finnas människor. Kyrkomålaren började ropa. Gubben och gumman, som ägde hästen, skyndade in i kyrkan och reste stegen.

Två män och en häst

Männen och hästen på väggmålningen med förtydligande ytterstreck.
Männen och hästen på väggmålningen med förtydligande ytterstreck.

Lars Holm var mycket tacksam och målade av såväl gubben och gumman som deras häst på kyrkans vägg. Så berättade man. Hur mycket som kan vara sant av detta må vara osagt, men två personer (antagligen två män) och en häst är avbildade på en av målningarna jämte en kyrka, som man anser vara Kareby kyrka i äldre tid. Varken kyrkan eller männen och hästen har någon hemortsrätt på denna tavla, som visar Abrahams offer. Hade inte kyrkvärden berättat denna sägen, skulle jag antagligen ha missat de båda männen och hästen. De är små och allt annat än iögonenfallande.

Dräkthistorisk källa

Axel Sparre i allmogedräkt. Målning av Axel Sparre, utförd mot slutet av 1600-talet.
Axel Sparre i allmogedräkt. Målning av Axel Sparre, utförd mot slutet av 1600-talet.

Kareby kyrka har många dyrgripar och stora sevärdheter. Bortser man från det andliga värdet och ser främst till det kulturhistoriska värdet, är dessa två män en av de allra största sevärdheterna. I Bohuslän finns – liksom i de flesta andra landskap – åtskilliga folkdräkter eller bygdedräkter, men dräkterna från Bohuslän är sena. De är 1800-talsdräkter. Äldre tiders dräktskick tycks inte ha överlevt, och andra källor är svåra att finna. Lars Holm har dock givit oss en avbildning av stort värde. Här får vi veta, hur ett par män kunde vara klädda år 1751 och säkerligen långt dessförinnan. På den tiden dröjde det länge innan modena växlade. Hur är då de båda männen klädda? Kanske har färgerna mattats en del under årens lopp, och dessutom råder halvdunkel i kyrkorummet. Ändå går färgerna fram efter mer än 250 år.

Hög mössa

Kareby kyrka – en helgedom med många sevärdheter. Foto: Lars Gahrn.
Kareby kyrka – en helgedom med många sevärdheter. Foto: Lars Gahrn.

Den högra mannen står upp. Han har en kort grå jacka, brunaktiga knäbyxor och gråa strumpor. Så långt är klädseln på intet sätt uppseendeväckande, men på huvudet har han en hög mössa med uppvikt nederkant. Denna gråbruna mössa tycks vara av samma slag som mössan på en betydligt kändare bild. Axel Sparre målade mot slutet av 1600-talet en bild av sig själv, iförd allmogekläder och dansade med en allmogekvinna (eller möjligen adelsdam i folklig dräkt). På huvudet har Axel Sparre en sådan hög mössa med uppvikt nederkant (eller möjligen bräm). Den andre mannen, som tycks sitta ner, vänder ryggen till. Han har en svart eller gråsvart slokhatt, grå kort rock och röda byxor. Benen syns inte, och vi vet därför inte hur byxorna såg ut längre ner. Den förstnämnde mannen står som sagt upp och stöder sig på en stav, som var ett vanligt tillbehör till den tidens dräkter, men som märkligt nog – vad jag vet- inte ingår i någon enda nutida folkdräkt eller bygdedräkt.

Allmogedräkter

Med undantag för de knallröda byxorna är färgerna således mycket dämpade. Det ena som det andra visar, att Lars Holm har avbildat allmogekläder, vilket gör målningen ännu värdefullare. Vad gäller herrskapskläder vet vi betydligt mer än i fråga om allmogens dräkter. Tack vare sägnen om kyrkomålaren Lars Holms mellanhavanden med hin håle har uppmärksamheten blivit fäst på en kulturhistoriskt mycket värdefull tavla.

Läs vidare

Inga Arnö Berg och Gunnel Hazelius Berg, Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige (Västerås 1975). På sidan 34 ses Axel Sparres kända målning. Bohusläns dräkter behandlas på sidorna 84-87.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kinnekulle – kyrkornas berg

Kinnekulle – vacker natur och sevärda kyrkor. Foto: Björn Sjöstedt.
Kinnekulle – vacker natur och sevärda kyrkor. Foto: Björn Sjöstedt.

Om du förgäta skulle
hur Guds natur är skön,
så stig på Kinnekulle
och blicka utåt sjön!

 

Där flyga vita segel
som svanor var minut,
och Vänern klar sin spegel
för stranden breder ut.

 

Utsikterna beundrades

Så skaldar Carl Wilhelm Böttiger (1807-1878) i sångcykeln ”Svenska sommarbilder”. Dikten stod att läsa i de första upplagorna av Folkskolans läsebok. Den är på många sätt utmärkande för romantiken och turismens barndom. Till att börja med var man mest intresserad av utsikterna. De historiska minnena och folkkulturen kom senare. Intresse för historiska minnen hade visserligen alltid funnits, men först i och med 1800-talets stora historieromantik blev intresset verkligt stort. Vad gällde utsikter och vacker natur har Kinnekulle stora företräden. Detta stora berg hade också fördelen att bestå av odlade bygder, nära stråkvägarna. Här fanns natur och sevärdheter, som man lätt kunde nå. Här kunde resande (den tidens ord för turister) lätt finna tak över huvudet.

Kinnekulle – kyrkornas berg

Under 1800-talets medeltidsromantik uppmärksammade man mer och mer de historiska minnena. Framför allt fanns många kyrkor runtom i våra bygder. Ditintills hade man strävat efter att modernisera urmodiga kyrkorum, men under århundradets senare hälft blev det allt vanligare att man istället restaurerade, det vill säga återställde, dem i ursprungligt eller ursprungligare skick. Även vad gäller kyrkor och andra kulturminnen har Kinnekulle mycket att bjuda. Mycket har skrivits om kyrkorna och herrgårdarna inom dessa socknar. Björn Sjöstedt har emellertid lyckats med konststycket att skriva och sammanställa en ny bok, som har åtskilligt mer att ge.

All verksamhet speglas

Västerplanas torn – ett uppskattat kännemärke för Kinnekulle. Foto: Björn Sjöstedt.
Västerplanas torn – ett uppskattat kännemärke för Kinnekulle. Foto: Björn Sjöstedt.

Bokens titel är: Kinnekulle församling: I helg och söcken: I går och i dag (2013, 77 rikt illustrerade sidor). Björn Sjöstedt står för idé, text, foto, redigering och layout. Frida Gustafsson står för fotot, layout och programoperering (i InDesign). Tillsammans har de åstadkommit en mycket vacker, lättillgänglig och intresseväckande skrift. Här får vi bilder av kyrkorna och kortfattade beskrivningar av dem, men därutöver lyckas Sjöstedt spegla församlingens eller pastoratets liv och verksamhet på ett sätt, som manar till efterföljd. Här finns bilder av och uppgifter om prästgårdar och andra byggnader, som är eller har varit i kyrkans ägo. Här finns uppgifter om restaureringar, gudstjänster och förrättningar, vardagsverksamhet, musiken i församlingen, vaktmästarna och deras sysslor, kyrkvärdarnas göromål, frivilligarbetarnas insatser och kontorsarbetare i församlingens tjänst. I hembygdslitteraturen kan man inte sällan finna uppgifter om klockaren, men vem har fotograferat honom i hans arbetsuppgifter? Björn Sjöstedt och Frida Gustafsson har fotograferat kyrkans folk i deras arbete, men de andra, som kan ha dokumenterat denna viktiga verksamhet, är inte många.

Fler bilder och mindre text

Utvecklingen inom bokutgivningen har länge gått mot fler bilder och mindre text än förr om åren. Åtminstone gäller detta de böcker, som utgivarna är angelägnare om att folk skall läsa eller ta del av. Denna bok kan tjäna som mönster. Här är bilderna många och väl valda. Texten är snarast till för att lyfta fram och förklara bilderna. Följaktligen är boken mycket lättillgänglig. Läsningen går snabbt och obehindrat. Läsaren lockas att låta ögonen gå från bild till bild.

Kinnekulle församling

En kyrkohistoriskt bevandrad läsare hajar dock kanske till: Kinnekulle församling, finns det verkligen en församling med detta namn? Svaret är, att ingen församling i äldre tid har hetat så. Församlingen bildades 1962 genom sammanslagning av tre pastorat, som vart och ett hade bildats genom sammanslagning av pastorat. Det stora pastoratet fick namnet Forshems pastorat och behöll detta namn fram till 2002, då namnet ändrades till Kinnekulle församling. Denna församling var eget pastorat 2013 ut. Den 1 januari 2014 uppgick Kinnekulle församling i Götene pastorat. På grund av landsbygdens avfolkning och vikande kyrksamhet är man på detta sätt tvungen att lägga samman församlingar. Utvecklingen började redan på medeltiden, om nu detta kan vara till någon tröst.

Namn med god klang

Medelplanas stiglucka. Foto: Björn Sjöstedt.
Medelplanas stiglucka. Foto: Björn Sjöstedt.

År 2002 tog man alltså upp ett namn, som dittills inte hade förekommit i församlingsnamn, men som hade god klang och var allmänt känt. Namnsättningen var utmärkt, och det tar emot att säga tack och farväl till namnet Kinnekulle församling som namn på pastoratet. Gamle Böttiger bidrog med sin diktning till att göra namnet Kinnekulle känt och uppskattat. Han skall få avsluta med den tredje och sista strofen i sin dikt Kinnekulle:

Se ut åt vida fjärden,
Se daln i sommarskrud!
Tänk allting skönt i världen,
Tänk främst på Herran Gud!

 

Pilgrimsvandringar

Med sådan diktning bakom sig låg det mycket nära till hands för de förtroendevalda att välja namnet Kinnekulle församling. Götene manskör sjöng ofta Böttigers sång om Kinnekulle. Björn Sjöstedt var under körens sista år dess ordförande och kommer därför väl ihåg dessa framföranden: ”Inte tillhör den världslitteraturen men är man det minsta lokalpatriot så är den bra”, skriver han. Man kan tillägga, att det räcker att som jag ha cyklat runt på Kinnekulle för att uppskatta dikten. Böttigers ord var på sin tid närmast bevingade. Direktören för Mölndals Bilomnibus AB, Hilmer Johansson (1887-1972), härstammade från Fullösa på Kinnekulle. Han besökte ofta sin gamla hemsocken. Då skulle dottern Aisa läsa Böttigers dikt, som hon lärde sig utantill. (Lars Gahrn, Hilmer Johansson – från fattigstugan till direktörsstolen, Mölndal 2001, s. 84-85.) Diktläsningen gjorde säkerligen mycket större intryck på åhörarna, när den skedde på ort och ställe på någon utsiktsplats, helst med Vänern nedanför. Motsvarande gäller också Kinnekulles kyrkor. De bör helst upplevas på ort och ställe. På Kinnekulle finns nu en pilgrimsled och möjligheter till pilgrimsvandringar. Då och då står kyrkorna öppna för gudstjänst. Förhoppningsvis skall Björn Sjöstedts bok bidra till att dra turister eller pilgrimer till kyrkor och andra helgade rum på kyrkornas berg Kinnekulle.

Klicka här för denna artikel som pdf

Mariakyrkans minnesmedalj och jubileumsfirande

Mariakyrkan på Stampen fyllde 200 år under 2015. Jubileet firades med bland annat en minnesmedalj. Jag skall nu berätta litet om det lyckade och trevliga jubileumsfirandet, som kanske kan ge uppslag till andra församlingar.

En minnesmedalj

Mariamedaljen.
Mariamedaljen.

På medaljens framsida står: Mariakyrkan 200 år 1815-2015, allt med versaler. Medaljen är tillverkad i gulmetall och hänger i ett blått band. Kyrkan är avbildad med västra fasaden främst. Bilden lyfter fram kyrkans klassiska och stilrena drag. Folk, som har fått se medaljen, har genomgående tyckt, att den är mycket vacker. Medaljen kan ses som en framgång även för arkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Redan 1993 utgavs en porslinstallrik med Mariakyrkan som motiv. Under många år utgav man till jul en prydnadstallrik med en av Göteborgs kyrkor avbildad. På tallriken är kyrkan återgiven ur samma vinkel som på medaljen. Minnesmedaljen har tagits fram av Mikael Johansson på Vasaboden och Ulrika Hagren, informatör i domkyrkoförsamlingen. Den har framställts i en upplaga av 100 exemplar och såldes för 100 kronor styck. Behållningen gick till församlingens diakonala arbete.

En ny utmärkelse

En glad medaljör – Peter A. Lansenfelt, som räddade Ekereds herrgård. Foto: Lars Gahrn.
En glad medaljör – Peter A. Lansenfelt, som räddade Ekereds herrgård. Foto: Lars Gahrn.

Medaljerna såldes slut i samband med jubileumshögmässan. Några gudstjänstdeltagare köpte medaljer, och sedan köpte jag de kvarvarande nio medaljerna för Mölndals Hembygdsförening. (Jag hade köpt medaljer i några omgångar dessförinnan. För egen räkning och hembygdsföreningens köpte jag allt som allt ungefär en tredjedel av upplagan.) Mölndals Hembygdsförening har nämligen många trotjänare, som har fått i stort sett alla förtjänstnålar, diplom och plaketter, som finns att få. När jag såg denna medalj i domkyrkans souvenirdisk, tog jag genast tillfället i akt och plockade fram plånboken. Här har vi en ny utmärkelse. Det har visat sig, att den blir mycket uppskattad. Sven Olof Olsson (89 år) och Rolf Johansson (91 år) fick en medalj var, när de med ålderns rätt lämnade sina sista uppdrag. Ett par vänner, som har gjort insatser i andra föreningar, har likaså hedrats: Sven Olof Ask, känd från Skara stiftshistoriska sällskap, Föreningen för Västgötalitteratur, Västergötlands Fornminnesförening och så vidare, fick en medalj, då den sistnämnda föreningen besökte Göteborg. Peter A. Lansenfelt, som räddade Ekereds Herrgård i Floda från rivning och nyinredde herrgården i 1700-talsstil, fick likaså en medalj, då han besökte mig på museerna i Mölndal. Han är liksom jag en trägen gudstjänstbesökare och deltog även han i jubileet.

Varm och välkomnande stämning

Minnestallriken från 1993.
Minnestallriken från 1993.

Den andra söndagen i advent (den 6 december 2015) firades kyrkans högtidliga 200-årsjubileum med en högmässa i kyrkan. Förre domprosten Hans Olof Hansson predikade, och nuvarande domprosten Karin Burstrand medverkade liksom flera andra präster. Domkyrkans och Mariakyrkans jubileumsbok och jubileumsmedaljen såldes i vapenhuset. Pepparkakor och glögg serverades före högmässan. Adventskaffe med smörgås och bakelse fick vi efter högmässan. Jag höll ett kort anförande om det gamla fattighuset och kyrkans historia. Söndagen var regnig, mulen och blåsig, men när man kom nära kyrkan, såg man ljuskronorna lysa i mörkret. Kyrkan utstrålade en varm och välkomnande stämning. Präster och lekmän hjälptes åt att välkomna gudstjänstbesökarna och få dem att känna sig som hemma.

Värdefulla och vackra textilier

Under två århundraden hinner mycket hända. Bilder från förr och historiska uppgifter satt uppsatta på kyrkans väggar. Man hade samma bilder och samma uppgifter på norra väggen som på södra väggen. Detta innebar, att ett slags symmetri – helt i Carlbergs anda – uppstod i kyrkorummet. I likhet med de flesta andra nyklassicistiska kyrkorum är även detta sparsamt utsmyckat, men under 1900-talets stora liturgiska förnyelse har flera mässhakar och andra kyrkliga textilier anskaffats. Dessa kunde beskådas i kyrkan. Man kunde här se, att Mariakyrkan äger en textilskatt av hög hantverksskicklighet och högt konstnärligt värde. Att visa mässhakar på detta sätt är ett utmärkt uppslag. I våra dagar håller de kyrkliga textilierna på att bli väl så värdefulla skatter, åtminstone hantverksmässigt och kulturhistoriskt, som kyrksilvret.

Både Josef och Maria

En av Mariakyrkans vackra mässhakar.
En av Mariakyrkans vackra mässhakar.

I vapenhuset såldes medaljer och jubileumsböcker jämte små chokladkakor med Mariakyrkan på omslaget. Damen som sålde dessa varor hade levt tillsammans med Mariakyrkan hela sitt liv och hade idel ljusa minnen att berätta. Hon kom ihåg och kunde berätta, hur kyrkan hade fått sitt nuvarande namn. Ålderdomshemmet hade redan 1896 flyttat bort härifrån. Namnet Fattigkyrkan eller Fattighuskyrkan passade därför inte längre. Hovpredikanten Isaac Béen var kyrkoherde i Christine, och till hans församling hörde även Fattighuskyrkan. Katolska kyrkan på Spannmålsgatan kallades Sankt Josefs kyrka. När detta fördes på tal, sade Béen:

”Då skall vår kyrka heta Mariakyrkan!”

Hade Josef fått ge namn åt en kyrka, borde även Maria få en kyrka uppkallad efter sig. Så tyckte Béen, och onekligen var uppslaget bra.

Namnbytet på kyrkan var smått profetiskt. Under den tid, som följde, skulle kvinnorna få allt större betydelse inom kyrkor och samfund. Alltfler kvinnor tjänstgör som biskopar, präster, diakonissor, kyrkvaktmästare, kyrkogårdsarbetare, kyrkorådsledamöter, kyrkofullmäktigeledamöter, kyrkvärdar, gudstjänstvärdar och så vidare.

En göteborgsvits

Mariakyrkan ligger ju i Göteborg, och därför har den inte kunnat undgå att dras in i en göteborgsvits, denna gång av helt oskyldigt och harmlöst slag. Kyrkan ligger på ”Stampen”. Här har ett stampverk för beredning av tyger legat. Området kallas ännu och allmänt för Stampen. Min gode vän Bengt Wall berättade följande vits:

”Christine församling måste vara Sveriges fattigaste församling!”

”Vafför då, då??”

”Jo, dom har ju en hel körka på Stampen.”

(Stampen är ett annat ord för pantbanken.) Det, som göteborgarna intresserar sig för och gillar, vitsar de om. Vitsar om någonting visar att detta intresserar stadens invånare. I detta fall vågar vi dra slutsatsen, att Kal och Ada och Osborn har tagit Mariakyrkan till sitt hjärta.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Mariakyrkan – en stor framgång

Mariakyrkan vid Mölndalskanalen. Foto: Anders Västlund.
Mariakyrkan vid Mölndalskanalen. Foto: Anders Västlund.

Mariakyrkan på Stampen i Göteborg blev en stor framgång. Den nya kyrkan (invigd 1815) drog folk från hela Göteborg. Här blandades folk från alla stånd och från alla delar av staden med de fattiga från Fattighuset. Hjonen på ett fattighus kunde lätt känna sig avskilda från den övriga världen och bortglömda, men på söndagarna och under veckopredikningarna var de en del i en större gemenskap.

Domkyrkans lillasyster

Isaac Béen var en både känd och omtyckt prästman. Skämttecknaren har satt honom på en häst med markerade hovar, eftersom Béen var hovpredikant. (Han hade dock med hovet att göra men icke med hästhovar. Teckningen är bättre än vitsen!)
Isaac Béen var en både känd och omtyckt prästman. Skämttecknaren har satt honom på en häst med markerade hovar, eftersom Béen var hovpredikant. (Han hade dock med hovet att göra men icke med hästhovar. Teckningen är bättre än vitsen!)

I nästan nittio års tid, från 1726 till 1815, hade man firat gudstjänst i en kölna, det vill säga ett uthus för torkning av lin. Kölnan hade visserligen byggts om och rustats upp för sitt nya ändamål, men det säger sig självt, att både kyrkan och kyrkorummet hade varit påvra. År 1815, för jämnt 200 år sedan, fick man en ny kyrka i tidens stil, ritad av den kände arkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Den är en enklare och mindre upplaga av Göteborgs domkyrka. Träffande har man kallat Mariakyrkan för ”Domkyrkans lillasyster”.

Ljus, rymd och höjd

I våra dagar har vi nog i allmänhet svårt att förstå, hur förtjusta den tidens människor var i nyklassicismens stora, vita och sparsamt smyckade kyrkorum. Tidens smak har skiftat, och vi talar ringaktande om ”Tegnérlador”. För den tidens människor var dock en sådan kyrka ett stort framsteg och en stor upplevelse. Då bodde människorna i trånga, mörka och överfyllda rum. För dem kändes det som en befrielse och en överväldigande upplevelse att komma till ett stort, ljust och glest möblerat rum. Så är det i domkyrkan, storasystern med vita väggar och en förgylld altaruppsats och förgyllning eller guldfärg på många andra ställen i det vita kyrkorummet. Så är det även i Mariakyrkan med ljusa väggar och ett förgyllt altarkors. Domkyrkans senaste restaureringar har återställt detta intryck av vitt och guld. Domkyrkan är nu så vacker, att den borde kunna tilltala vem som helst. Motsvarande gäller Mariakyrkan, hennes lillasyster.

 

Skall kyrkan rivas?

Komminister Madeleine Forsberg visar upp minnesmedaljen och Mariachokladen. Foto: Lars Gahrn.
Komminister Madeleine Forsberg visar upp minnesmedaljen och Mariachokladen. Foto: Lars Gahrn.

Nyklassicistiska kyrkobyggnader har dock inte alltid haft förespråkare eller beundrare. År 1941 ville många riva kyrkan och bygga hus på området. Så hade mycket väl kunnat ske, och i så fall hade Västsverige varit en klenod fattigare. Hovpredikanten Isaac Béen, känd Finlandsvän, var emellertid både framsynt och inflytelserik. Han motsatte sig bestämt rivning: ”Många bemärkta män, som skapat sig ett namn i svensk odlings och andelivs historia, ha haft mycket med kyrkan att göra. Flera märkesmän ha predikat där, bland andra Schartau själv.” Béen ansåg att ”hela området borde bli kulturreservat”, skriver Gösta Carlson. Förslaget var mycket välgrundat och framsynt. Béen var före sin tid, men han har fått rätt i efterhand. Nu är hela området skyddat, och alltfler uppmärksammar den kulturhistoriskt intressanta kyrkogården intill. Kyrkogårdsvandringar anordnas under Christer Mellqvists sakkunniga ledning, och de drar mycket folk. En av besökarna är jag. Många personer, som har gjort en bemärkt insats i Mölndal, ligger nämligen begravda här.

Prästerna och hembygdsrörelsen

Christer Mellqvist visar runt på Örgryte kyrkogård. (På Stampens kyrkogård var det så skuggigt mellan träden, att bilderna blev alltför mörka.) Foto: Lars Gahrn.
Christer Mellqvist visar runt på Örgryte kyrkogård. (På Stampens kyrkogård var det så skuggigt mellan träden, att bilderna blev alltför mörka.) Foto: Lars Gahrn.

Tack vare begåvning, god utbildning, många vänner och bekanta samt förmåga att lyssna på församlingsborna har prästerskapet gjort många och viktiga insatser även utanför sitt kall. Så till exempel har många präster gjort viktiga insatser inom hembygdsrörelsen. Béen räddade Mariakyrkan på Stampen. Kyrkan ritades av Carl Wilhelm Carlberg, som är arkitekten bakom även Gunnebo i Mölndal och Göteborgs domkyrka. Inför Carl Wilhelm Carlberg påminns man om, hur nära sammanflätade kyrka och borgerligt samhälle var på den tiden. Carlberg ritade både kyrkor och boningshus. Hans far och farbror var liksom han själv både officerare och arkitekter, men farfadern var biskop. Allt var nära sammaflätat. Under 2015 fyllde kyrkan 200 år och fick en särskild minnesmedalj präglad till minne av detta jubileum. Jag skall berätta mer om jubileet i en särskild artikel.

Läs vidare

Arvid Baeckström, Studier i Göteborgs byggnadshistoria före 1814, 1923. (Detta är den utförligaste redogörelsen för kyrkans tillkomst.)

Arvid Ahlforss, Göteborgs ålderdomshem, f.d. Göteborgs stads fattighus med Fattighuskyrkan 1726 – 8/11 – 1926: Minnesskrift (1926).

Gösta Carlson, Ålderdomshemmet i Göteborg 1896-1996 (1996).

Klicka här för denna artikel som pdf

Orgeln var dyrare än kyrkan

Stensjökyrkan fyller 40 år under 2014, och dessa år har varit händelserika. Bland annat har kyrkan bytt orgel. Den ursprungliga orgeln flyttades till Apelgårdens kyrka i Kållered, och en ny orgel kunde invigas 1979 (endast fem år efter kyrkans tillkomst).

Utbyggnad för orgeln

Även den glasade gången i Stensjökyrkan är en tillbyggnad. Foto: Lars Gahrn.
Även den glasade gången i Stensjökyrkan är en tillbyggnad. Foto: Lars Gahrn.

Den nya orgeln ansågs vara alltför stor för kyrkorummet. Därför byggdes en större nisch i nordväggen, som då ännu var yttervägg. Orgeln och utbyggnaden kost­ade mycket pengar. ”Orgeln blev dyrare än kyrkan”, sade arkitekten Kjell Malmqvist, något vresigt, och församlingen skrattade gott åt detta yttrande. Här och var under utfrågningen framskymtade, att Malmqvist tyckte, att de ekonomiska ramarna hade varit i snävaste laget. Målsättningen att hålla nere kostnaderna ledde dock till två uppskattade lösningar, dels altarfönstret, dels kyrkklockan i byggnadens sydöstra hörn. På båda ställena finns fönster, som bidrar till en omväxlande ljussättning i kyrkorummet. Vad gäller altarfönstret hade man varit noga med, att detta inte skulle bli för stort, så att ljuset kunde bli bländade.

Kyrktorget – en tillbyggnad

Väster om kyrkorummet finns ett kyrktorg eller en glasad gång utefter kyrkans hela västsida. Den är ett slags förhall och förbindelsegång mellan kyrkans olika delar. Även den är ett tillbygge, och den tillkom i samband med att församlingshemsdelen byggdes 1986. Dessförinnan sköt sakristian fram ur byggnaden som en kloss, och mitt emot fanns en mindre förhall vid ingången, men någon förbindelsegång fanns inte mellan denna förhall och sakristian.

Kyrkbygge – en allvarlig uppgift

Hur många kyrkor har Kjell Malmqvist ritat? Han kunde inte svara på rak arm men började med att räkna upp dem, som han erinrade sig som hastigast. Uppräkningen var dock högst ofullständig. Framför allt hade han restaurerat många kyrkor. Att rita en kyrka är en allvarligare uppgift än de flesta andra, framhöll han. En sådan uppgift tar man på stort allvar, och man hastar inte fram. Denna kyrka blev hans egen församlingskyrka, där han själv och hustrun Britta är trägna kyrkobesökare, och där hon under många år var kyrkvärd.

Församlingshemmet – en anlitad byggnadsdel

Kjell Malmqvist och hans hustru Britta, under många år kyrkvärd i Stensjökyrkan.
Kjell Malmqvist och hans hustru Britta, under många år kyrkvärd i Stensjökyrkan.

De 40 åren har varit händelserika, och en historik förelåg redan 1997. Den är författad av Else-Britt Jönsson, en av eldsjälarna bakom kyrkan, och hade beställts till Mölndals Hembygdsförenings årsskrift. Artikeln ingår i årgång 1996 och har nu omtryckts i Kyrkklockan, våren 2014, med några tillägg om vad som har hänt efter 1996. Historiken är av stort intresse både för kyrkfolket och alla andra. I den stora församlings­hemsdelen hyr många föreningar in sig. Så till exempel brukar Gunnebo Vänner vara här ett par gånger om året. Stensjöns församling brukar även hyra brostugan av Gunnebo Vänner. En historik kan behövas för minnet. Man blir så van vid hur en byggnad är nu, att man glömmer av hur den har varit tidigare.

Jag häftade ett PM

Ljusbäraren i form av en ängel är invändigt den mest uppmärksammade kyrkoprydnaden.
Ljusbäraren i form av en ängel är invändigt den mest uppmärksammade kyrkoprydnaden.

När Stensjökyrkan invigdes, var jag tjugo år gammal. Vid tjugo års ålder och dessförinnan gör man inte några större insatser för vare sig världen eller hembygden. Ändå har jag varit med längst ut i kanten. Stensjöns Småkyrkostiftelse bildades 1967. Under min pryotid (praktisk yrkesorientering) tjänstgjorde jag på Mölndals pastorsexpedition. När stiftelsen skulle bildas eller fortsätta sitt arbete, skulle ett PM med två blad delas ut eller skickas ut. En av mina arbetsuppgifter blev att häfta ihop dessa två blad. Denna insats hör till de minsta och framstår som än mindre i jämförelse med vad många andra har uträttat, men en anledning till att jag kommer ihåg detta PM, som häftades ihop av mig, är nog att jag tyckte, att jag för många minuter blev indragen i en historisk händelseutveckling. Ett kyrkbygge är en viktig händelse i en bygds historia.

Klicka här för denna artikel som pdf

Stensjökyrkan – en kyrka med intressanta särdrag

Stensjökyrkan fyller 40 år under 2014, och söndagen den 9 mars firades denna församlingskyrka med en stor ”festhögmässa”. Arkitekten Kjell Malmqvist utfrågades av prosten Stefan Risenfors, och det var slående hur mycket även själva kyrkobyggnaden hade utvecklats under de gångna 40 åren.

Var skall kyrkan ligga?

Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.
Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.

Om verksamheten är livlig och växer, krävs både förändringar och tillbyggnader. ”Festhög­mässan” visade upp en livaktig församling med många verksamheter och gott om folk i alla åldrar. Arkitekten Kjell Malmqvist är själv församlingsbo och var med från början. Innan kyrkan tillkom firade man friluftsgudstjänster på platsen. Kjell Malmqvist tillverkade ett enkelt björk­kors till dessa friluftsgudstjänster. Föregå­ng­aren till Stensjökyrkan var Heleneviks församlingshem. När man skulle bygga en ny kyrka, hade man en tomt uppe på Nötåsberget att ta ställning till. Här hade ett missionshus legat, men det hade rivits, och man hade möjlighet att bygga en ny kyrka här. Signe Hasselblad, en av eldsjälarna i småkyrkostiftelsen, var intresserad av denna tomt, men åtskilligt talade emot. Det fanns branta backar på båda sidor, och tomten låg i utkanten av det område, som kyrkan skulle betjäna. Man ville ha en mer central tomt, och så stannade man för den nuvarande.

Oro för trafikbuller

Man skulle bygga i en sluttning, och därför byggdes en suterrängkyrka. Man var orolig för att trafikbruset från Gunnebogatan skulle störa. Oron var befogad, ty trafiken har ökat hela tiden under de gångna 40 åren. Dels byggde man åt gatan en vägg utan fönster. Framför kyrkan anlades ett kyrktorg med framdragna väggar som ett slags avskärmande vingar på sidorna. Huset vilar på en betongplatta, som till en del är gjuten på berget. Under kyrkorummet finns församlingslokaler, men här fanns inte några tjänsterum. När Stensjön blev egen församling, inrättades pastorsexpeditionen i Götiska Förbundets skola nedanför Mölndals Kråka. När Birgitta Landgren började som organist 1981, måste hon och de andra anställda ta sig ner till Götiska Förbundets skola för att hämta papper och stencilera.

Tre insatser av arkitekten

Lösningen blev en tillbyggnad på norra sidan, där kyrksalen och tjänsterum inrymdes. Utbyggnaden tillkom 1986, och arkitekten var en gammal bekant, nämligen Kjell Malmqvist. År 2005 byggdes kyrkan ut åt södra sidan, och denna gång tog man upp fönster åt gatan. Arkitekten hette även denna gång Kjell Malmqvist. Vid festhögmässan gav man flera gånger uttryck åt stor tacksamhet och tillfredsställelse över förhållandet, att man hade haft samme arkitekt under alla tre byggnadsskedena. Genom 2005 års utbyggnad har kyrkorummet utvidgats, och detta behövdes under festhögmässan, då kyrkokören fyllde denna del av kyrkan. Genom tillbyggnaderna har kyrkan blivit en mycket omväxlande byggnadskropp. Den har såsom Gunnebo ”mycken mouvement” (rörelse) i sig. Den speglar redan på många sätt historien.

Fönster i stället för altartavla

Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.
Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.

Åtskilligt finns att säga om kyrkans inre. I början av 1970-talet var man mycket angelägen om att hålla nere kostnaderna. En altartavla hade man inte råd med, ansågs det. Kyrkoherde Lennart Levén kom på den – både bildligt och bokstavligt – ljusa idén att i stället ha ett altarfönster på altartavlans plats. Fönstersmygen försågs med trappsteg som en medeltida Jakobs­stege. Sådana fönstersmygar med trapp­steg finns i en del gamla medeltidskyrkor. Altaret sattes i nordöstra hörnet av kyrko­rummet, som på detta sätt fick större djup. Altaret är i sin ena ände inbyggt i väggen, som just här är byggd på hälleberget. Givetvis finns en tanke bakom detta. Jesu liknelse om huset på hälleberget och huset på sanden (Matt 7:24:25 och Luk. 6:48) är känd bland kyrkfolket. Altarets vänstra kortsida vilar på ett ben, och altaret liknar alltså en bänk, som är höjd över golvet. Biskop Bertil E. Gärtner, som skulle inviga kyrkan, lär ha ställt sig frågande inför detta ovanliga byggnadssätt, men allt går att lösa. Till invigningen lär man (enligt vad prosten Stefan Risenfors i efterhand hade fått höra) ha staplat upp lösa tegelstenar under altaret, så att även detta altare såg ut att vara byggt på golvet. När biskopen hade återvänt hem, plockade man undan dessa lösa tegelstenar igen. Historien är mycket bra, men min misstro mot goda historier är stor. Olyckligtvis ville jag ha historien bekräftad. Det visade sig då, att varken Kjell Malmqvist eller Stellan Hasselblad hade hört talas om den. Jag har hört mig för även på andra håll, men de tillfrågade har skakat på huvudet: ”Vi har inte hört talas om något sådant”. Stefan Risenfors och jag har funderat vidare och ställt den nya frågan: Kan det röra sig om ett förslag, som aldrig genomfördes, eller hade man mycket få invigda i detta knep? Vem vet besked?

Kyrkklockan synlig i kyrkan

Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.
Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.

En kyrkklocka skulle man ha, men även i detta fall gällde det att hålla nere kostnad­erna. Lärarinnan Elna Björk erinrade sig, att Fässbergs kyrka hade tre kyrkklockor, av vilka en inte användes. Kyrkklockan fick man därifrån. Den kostade inte något, men en klockstapel kunde bli kostsam. Toltorps­kyrkan hade nyligen fått en klockstapel för 20 000 kr, och att satsa lika mycket på Stensjökyrkan var inte möjligt. Vad skulle man göra? Kjell Malmqvist fick snilleblixten att sätta in klockan i byggnadens sydöstra hörn, längst upp under taket. Genom ett fönster är den synlig inne i kyrkorummet. Detta är en ”originalidé” från Kjell Malmqvist själv. Han har inte sett någon annan kyrkklocka hänga så, och det visade sig att inte heller någon annan i församlingen hade sett något liknande. Däremot hade många hört uppskattande omdömen om denna upphängning, som gör kyrkklockan synlig inifrån kyrkorummet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Mjuk rokoko i Backa kyrka

Backa kyrktorn sticker upp ovanför bergåsens grönska. Man ser det, då man färdas i buss eller bil mellan Göteborg och Kungälv. Man ser det då man färdas i båt på Göta älv. Jag har ofta sett denna gråsvarta pyramid över grönskan och blivit nyfiken på kyrkan.

Altaruppsats i mjuk rokoko

Backas kyrkotorn ses vida omkring. Foto: Lars Gahrn.
Backas kyrkotorn ses vida omkring. Foto: Lars Gahrn.

Det är dock inte lätt att komma in i kyrkor nu för tiden. På grund av alla kyrkstölder på senare år måste man tyvärr hålla kyrkorna låsta, men under 2014 fyllde Backa kyrka 150 år, och då hölls kyrkan öppen en vecka i maj månad. Jag var där och tittade mig omkring. Altaruppsatsen fångade genast mitt intresse: Detta är ju mjuk rokoko! Sådant är ovanligt i ett kyrkorum. Altaruppsatsen från 1906 är en hel vägg, som skärmar av utrymmet bakom. Här bakom hade man förr kyrkans sakristia. Altaruppsatsens mittdel är mest präglad av rokokon, särskilt ovandelen med sina böljande och mjuka linjer. Även sidostyckena har sina rokokoinslag. Här finns snäckskalen, som har gett namn åt rokokon, la rocaille på franska. Rokokoform­erna tillsammans med vitt och guld ger ljus, liv och mjukhet åt kyrkorummet. Altartavlan tillkom samtidigt. Den är målad i barockstil av professor Gottfrid Kallstenius.

Jesus välsignar barnen – avbildad två gånger

Altaruppsatsen präglas av mjuk rokoko.
Altaruppsatsen präglas av mjuk rokoko.

Kyrkan har fönstermålningar från 1913 av Axel Lindgren. De visar som sig bör kända händelser ur Jesu liv. Bland annat ser man Jesus, när han väl­­sig­nar barnen. En annan konstnär, som har satt sin prägel på kyr­kan, är Joel Mila. Så sent som till kyrkans 100-årsjubileum år 1964 målade han ”Det stora gästabudet” i kortaket. Han har även utfört en målning, som hänger inramad på kyrkoväggen. Den visar Jesus, när han välsignar barnen. Denna händelse finns alltså avbildad två gånger i kyrkorummet. Denna dubblering visar på sitt sätt, hur viktig Jesu välsignelse av barnen är i Svenska kyrkans förkunnelse. Guds kärlek omfattar alla, även – och inte minst – de allra minsta.

Förr knäföll barnen

Jesus välsignar knäböjande barn.
Jesus välsignar knäböjande barn.

När man ser på Joel Milas målning, kommer man att tänka på väggmålningarna i de romerska katakomb­erna. Milas målningar och katakombernas har samma naivism och förenkling i återgivningen. Mila var i viss mån en naivist, men även i denna stilart hade han förebilder i kyrkans långa och vittförgrenade konstut­veck­ling. De båda framställningarna speglar på ett intressant sätt sin tid. På fönstermålningen faller de två barnen i förgrunden på knä och knäpper andaktsfullt händerna inför frälsaren. På den tiden lärde man barnen att falla på knä, men på Milas tid hade ett och annat förändrats. På hans målning rusar barnen fram mot Jesus och snarare trängs än uppträder lugnt och stilla. Endast en mor med sitt barn i famnen faller på knä, men barnen gör inte så.

Korsvägsstationer

Även vår tid har lämnat bidrag till kyrkan. År 2008 inköptes i Italien så kallade ”korsvägsstationer”. Femton träsniderier skildrar Via Dolorosa, Lidandets väg för Jesus. En skicklig hantverkare har täljt dem. Personerna är förenklat återgivna och blir därför uttrycksfulla. Man tänker på expressionistiska konstverk. Alla katolska kyrkor har sådana ”korsvägsstationer”. Tanken är att kyrkobesökarna skall gå runt från station till station och erinra sig ”Vår Herre Jesu Kristi lidandes historia”.

Föremål från äldre tid

Jesus välsignar framrusande barn.
Jesus välsignar framrusande barn.

Vad finns då från den äldsta kyrkan? Här intill har legat en kyrka alltsedan medeltiden. Från detta skede kom­mer dopfunten. Den gamla altaruppsatsen är isärplo­ckad. På den nya altaruppsatsen har man satt två skulpturer, nämligen Tron och Hoppet. På predikstolen finns ett krucifix därifrån och på nummertavlorna två änglabilder från samma altaruppsats. Dessutom finns en oljemålning, som visar Jesus och den samaritanska kvinnan vid Sykars brunn. Eftersom hon ville göra intryck på männen, är hon avbildad klädd i vackra och påkostade kläder. Jesus sänder henne en vänlig och genomträngande blick. Hon avbildas ibland tillsam­mans med Jesus, eftersom hon visade sig läraktig, öppen och mottaglig för hans andliga undervisning.

På detta sätt är kyrkan präglad av alla tider och många slags stilar. Trots detta eller kanske just därför är dess helhetsverkan både balanserad och harmonisk. Man dröjer sig gärna kvar i kyrkorummet, som förhoppningsvis snart öppnas på nytt för visningar.

Klicka här för denna artikel som pdf