1923 – det stora året för busstrafiken

På välkomstbanketten för nobelpristagaren Albert Einstein dök hans dödsfiende Paul Weyland upp som kypare. Weyland hade strött gift över Einsteins portion. Hur gick det för Einstein? undrar man oroligt. Detta giftmord eller försök till giftmord måste ha blivit en förfärlig kriminalhistoria i Göteborg under den stora utställningen 1923!

Lindomebussen

Här ses en av de första bussarna på linjen Mölndal-Göteborg (över Toltorpsdalen). De började gå 1923, som var ett stort år för busstrafiken. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Den unga journalisten Ellen Grönblad och hennes vän, detektivkonstapeln Nils Gunnarsson, är dock Weyland på spåren. Även de dyker upp som servitörer. De lyckas förhindra giftmordet genom att spilla vin över portionen. (Då måste den bytas ut.) Weyland försöker fly – med Lindomebussen. Äntligen kommer våra trakter med igen. Marie Hermanson skriver: ”Chauffören var en företagsam karl som drev en liten lastbilsrörelse i Hällesåker. Inför utställningen hade han, liksom många andra företagsamma karlar, ansökt om tillstånd för omnibusstrafik. Han hade skaffat sig en buss med plats för sexton personer och körde nu flera turer om dagen mellan Göteborg, Mölndal, Lindome och Hällesåker. Det hade blivit en lönsam verksamhet. Med sina restauranger och dansställen hade utställningen blivit ett nytt nöjescentrum och många hade löst säsongskort och åkte dit regelbundet.” Detektivkonstapeln och andra poliser förföljer dock Lindomebussen i bil. Jakten borde ha blivit kort, men när bussen hade passerat järnvägen, gick bommarna ned. Poliserna måste invänta ”ett godståg med ett oändligt antal vagnar” innan de kunde komma vidare. Privatbilen, som detektivkonstapeln Nils Gunnarsson åker i, kör om bussen och blockerar vägen. Bussen stannar. Gunnarsson går in med dragen tjänstepistol. Han säger åt Weyland att gå ut. Brottslingen försvinner dock in i bussen, häller ut bensin ur reservdunken, antänder bensinen och hoppar ut ur bussen. I förvirringen flyr han undan (men grips litet senare).

Genombrott för bussar

Marie Hermanson har skrivit en fängslande och väl underbyggd roman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Enligt henne själv berodde det dock mer på tur än på skicklighet att uppgifterna om Lindomebussen blev riktiga. Foto: Emelie Asplund.

Först när jag sammanfattar på detta vis, inser jag vilken förfärlig rövarhistoria detta är. Ingen försökte mörda Einstein i Sverige. Weyland var visserligen vetenskapskritiker och bedragare, men han var inte någon mördare och bussbrännare. Skildringen är hämtad ur en sentida detektivroman och har inte utspelat sig i verkligheten. Romanen har skrivits av Marie Hermanson och heter ”Den stora utställningen” (Albert Bonniers Förlag, 2018). Författarinnan berättar dock så skickligt, att hennes skildring blir spännande och trovärdig (innan eftertanken slår till). De uppdiktade händelserna förhöjer spänningen och ger boken en dramatisk höjdpunkt. Till trovärdigheten bidrar, att hon har läst på om tidens historia och inhämtat så mycket som möjligt om den stora utställningen. Hon har också rätt vad gäller bussarna. År 1923 fick Lindome buss till Göteborg. År 1923 fick Kållered buss till Göteborg. År 1923 fick även Mölndal buss till Göteborg. Inom de områden, som skulle bli Mölndals kommun (nu Mölndals stad), tillkom alltså under 1923 tre olika bussföretag. Västsverige gick starkt framåt under början av 1900-talet, och den stora utställningen var givetvis en bidragande orsak till uppsvinget. År 1924 fick Mölnlycke en busslinje till Göteborg, och intressant nog skulle även denna linje ha startat år 1923, men länsstyrelsen godkände inte det inköpta fordonet. (Se Hjalmar Persson, Rådaboken, 1945, s. 101–102.) Åren närmast efter första världskriget innebar ett genombrott för bilismen. Då var det mycket vanligt, att folk från de högsta kretsarna gick över från häst och vagn till automobil. Som synes tycks något liknande gälla för bussar. En järnvägsövergång omtalas i detektivromanen. Med tanke på bussarnas väg måste det ha varit järnvägsövergången vid Åbro. Författarinnan är mycket bra påläst. Hon hävdar dock själv, att det var fråga om mer tur än skicklighet: ”Det här med bussen i Hällesåker var lite av en lyckträff måste jag erkänna. Jag hade bildat mig en allmän uppfattning av busstrafiken genom att läsa Göteborgs-Posten från den här tiden. Det var ju väldigt många ansökningar om tillstånd för busstrafik inför utställningen. Sedan tittade jag på en gammal karta var man måste korsa järnvägsspåret. Roligt att det blev så pass rätt.”

Erik Larssons Turisttrafik

Ytterligare några uppgifter kan inhämtas om bussarna från Lindome. Om bussbolagen i Sverige kan man läsa i den så kallade ”Bussbibeln”: Omnibustrafiken och linjetrafiken med lastbilar i Sverige, Redigerad av Harald Nielsen och Börje Falck (Sthlm 1938, s. 395, 417–419). Om Lindomes äldsta busslinje får vi veta, att omnibusägaren Erik Artur Larsson startade omnibusrörelsen 1923 ”i kompanjonskap med modern, fru Emma Larsson. Gällande trafiktillstånd meddelat samma år.” Företaget hette: ”Erik Larssons Turisttrafik, Hällesåker”. När Erik Larsson startade sin busstrafik 1923, kunde han knappast ana, att han nästan ett århundrade senare skulle bli biperson i en deckare, och att hans buss skulle gå upp i lågor.

Fängslande och välskriven roman

Romanen är fängslande, välskriven och bitvis spännande. Läsaren får inte bara en stunds förströelse utan lär sig åtskilligt om Västsverige i allmänhet och den stora utställningen i synnerhet. Boken har blivit en framgång och ett samtalsämne. Ove Svensson tyckte, att även jag borde läsa den och lånade ut sitt exemplar till mig. Även själva ämnet är en bidragande orsak till framgången. Den stora utställningen är fortfarande en stor händelse, som ofta omtalas i Västsverige.

Lars Gahrn

Einstein och Lindomebussen

”Giftmördare satte eld på buss i Lindome.” Denna eller liknande rubriker hade man kunnat läsa i tidningarna år 1923, om händelsen hade varit sann. Lyckligtvis inträffade denna hemska händelse enbart i en detektivroman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Författarinnan är väl påläst, och för säkerhets skull påpekar hon att försöket att giftmörda nobelpristagaren Albert Einstein liksom bussbranden i Lindome är uppdiktade.

En stor utställning

Omslaget till Marie Hermansons rafflande detektivhistoria, som utspelar sig på Göteborgsutställningen 1923 men även i våra trakter.

Dessa uppdiktade händelser förhöjer dock spänningen och ger boken en dramatisk höjdpunkt. Romanen har skrivits av Marie Hermanson och heter ”Den stora utställningen” (Albert Bonniers Förlag, 2018). Ja, utställningen var verkligen en stor satsning, som gång på gång låter tala om sig även idag, fastän snart ett århundrade har förflutit sedan dess avslutning. Utställningen var en stor satsning, som vi har glädje av ännu idag. Till utställningen tillkom Liseberg, Naturhistoriska museet, Konstmuseet, Slottsskogsvallen och mycket annat. Även romanen har blivit en stor framgång. Boken är ett samtalsämne bland bokläsare, och till sist kom även jag att läsa den, fastän detta egentligen inte var meningen. (Ove Svensson hade vänligheten att låna ut denna deckare till mig.)

Föreläsning på Liseberg

Nobelpristagare skall som bekant hålla en Nobelföreläsning. Albert Einstein höll sin föreläsning på Liseberg, av alla otänkbara ställen i världen. Hans relativitetsteori är inte så nöjsam, att den hör hemma på ett nöjesfält. Dessutom var den obegriplig för göteborgarna, om man frånräknar några Chalmers-professorer och andra lärda. Till dessa lärda hörde filosofie doktor Gustaf Ekman, som hade ett mindre palats vid Södra Hamngatan. Där fick Einstein bo under sitt besök i Göteborg. Ekman ägde även Råda säteri vid Rådasjön, och dit bjöd han sin gäst en dag. Einstein har alltså vistats också i våra trakter. Alla såg dock inte den framstående fysikerns besök och föreläsning som glädjande tilldragelser. Einstein hade många kritiker, framför allt hemma i Tyskland, men även här i Sverige. Dessutom var antisemitismen på frammarsch, och Einstein blev utsatt för denna rasism.

Försök till giftmord

Marie Hermanson har skrivit en fängslande roman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Foto: Emelie Asplund.

En av hans motståndare hemma i Tyskland var nazisten Paul Weyland. Han var kritisk inte bara mot Einstein utan även mot Hitler. Följden blev att Weyland trots sin nazistiska övertygelse hamnade i koncentrationsläger. Dessförinnan hade han lett kampanjen mot Einstein 1920. År 1923 besökte Weyland Stockholm. När Einstein samma år skulle hålla sin Nobelföreläsning på Liseberg (av alla ställen) höll han den två dagar efter utsatt tid. Med hjälp av Weylands besök i Sverige och den försenade föreläsningen spinner Marie Hermanson en välfunnen intrig. Weyland och hans folk hade försökt mörda Einstein. När den store fysikern åkte tåg till Göteborg, hade en av hans fiender försökt att knuffa ut honom genom en vagnsdörr. Einstein steg av i Frillesås för att undkomma sin fiende, som var kvar på tåget. Två dagar senare anlände han till Göteborg. Weyland hade tagit tillfällig anställning som servitör vid välkomstbanketten till Einsteins ära. Han serverade Einstein och hade hällt gift över Einsteins portion. Hur skulle Einstein klara denna förgiftning? Framför allt frågar man sig hur Lindomebussen kommer in i denna rafflande historia, men i likhet med alla följetongsförfattare slutar jag veckans avsnitt, när det är som mest spännande. Fortsättning följer.

Lars Gahrn

Nordhallands Hembygdsförening – en storartad hembygdsgärning

Nordhallands Hembygdsförening fyller under 2017 100 år. Verksamhetsområdet är Fjäre härad, som omfattar fjorton socknar i norra Halland, däribland Lindome. Föreningen har gjort viktiga insatser för att dokumentera och lyfta fram Lindomes och de andra socknarnas historia.

En fullmatad årsbok

Årsboken för jubileumsåret är en utmärkt översikt över Nordhallands historia.
Årsboken för jubileumsåret är en utmärkt översikt över Nordhallands historia.

Etthundraårsjubileet firades med bland annat en årsbok, som är dubbelt så tjock som vanligt och dessutom har hårda pärmar. Titeln är: 100 år 1917-2017: Vår Bygd 2017 (Nordhallands Hembygdsförening, Kungsbacka 2017, 272 rikt illustrerade sidor). Även årsboken har firat 100-årsjubileum. Den började utkomma 1916, ett år innan hembygdsföreningen bildades. Föreningen föregicks av Nordhallands Studiecirklar, som gav ut denna skrift. Redan från början var Lindome med. I 1916 års bok ingick en artikel om ”Lindomeslöjden”. 2017 års årgång är en sammanfattning av de olika socknarnas historia och en översikt över föreningens verksamhet genom åren. Redogörelserna är mycket imponerande. Alla socknar har en rik historia, som är känd mycket tack vare hembygdsföreningens arbete.

En historisk bonad för varje socken

Varje socken får även en säregen, trevlig och intressant presentation i bild. På en tecknad och målad bonad, målad med äggtempera på linneväv, sammanfattas socknens historia. Vad visas då på Lindomes bonad? Jo, där ser vi hällkistan Dvärgahuset, en bågskytt (som företrädare för Lindome Bågskytteklubb), gränsstenen Djursten, spinneriet (Anderstorps fabriker), kyrktornet, Börjesgården (det vill säga hembygdsgården), kvartsmilstenen vid Anderstorps bro, en snickarhustru som med häst och kärra kör Lindomemöbler till Göteborg samt en Lindomestol. Tack för den benämningen! Stolen kallas visserligen ”Göteborgsstol”, men eftersom den tillverkades i Lindome, bör den rimligtvis ha namn efter sin tillverkningsort. Den har inte något annat med Göteborg att göra än att den var vanlig där (och givetvis även på andra orter i Västsverige). Karin Ganebratt har framställt denna bonad, som har överskriften: Lindome från forntid till nutid. Dvärgahuset står för forntiden, Djursten för medeltiden och övriga bilder för följande århundraden. Originalen till de 70 halländska bonader, som målades 2016 till Sveriges Hembygdsförbunds 100-årsjubileum, förvaras på Hallands Kulturhistoriska Museum i Varberg.

Pedagogiska och konstnärliga bilder

På samma sätt sammanfattas viktiga inslag i övriga socknars historia. För Onsalas vidkommande ser man Onsala kyrka, ett seglande skepp, fyrplatsen Nidingen, Lars och Ingela Gathenhielm, hembygdsgården Apelröd, rymdobservatoriet på Råö och Beda Hallberg med majblomman. Dessa sammanfattningar (i färg) är mycket uttrycksfulla, intresseskapande och pedagogiska. Även den, som känner bygderna väl, har god behållning av dem. Här får man sammanfattningar, översikter och repetitioner. Kanske har just hembygdskännarna störst utbyte av bilderna. De ser genast vad bilderna betyder. De olika artiklarna handlar om socknarnas historia. Dessutom finns många artiklar om hembygdsgillenas historia. När man tar del av artiklarna, ställer man sig gång på gång frågan: Hur mycket av denna historia skulle ha varit okänd, om inte Nordhallands Hembygdsförening hade funnits?

Ett gille för varje socken

Bakom denna husfasad ryms både arkiv och stora samlingar av värdefulla föremål. Foto: Lars Gahrn.
Bakom denna husfasad ryms både arkiv och stora samlingar av värdefulla föremål. Foto: Lars Gahrn.

År 1917 fanns inte tillräckligt underlag, alltså inte tillräckligt många vana föreningsmänniskor, i varje socken. Tiden var inte mogen för ett hembygdsgille (det vill säga en hembygdsförening) i varje socken. Därför bildade man en förening för hela Fjäre härad, som omfattar socknarna Frillesås, Landa, Ölmevalla, Gällinge, Idala, Förlanda, Fjärås, Hanhals, Onsala, Vallda, Släp, Tölö, Älvsåker och Lindome. Detta var en mycket bra uppläggning. På detta sätt hade man ett stort område att arbeta med. Även socknar, som inte hade några hembygdsföreningar, dokumenterades och beskrevs Nordhallands Hembygdsförening. Föreningen fick ett omfattande rekryteringsområde. Även i de smärre socknarna lärde man känna hembygdsrörelsen och uppskatta hembygdsarbete. Så småningom bildades ett gille, knutet till Nordhallands Hembygdsförening, i nästan varje socken. I två fall ägnar sig en förening åt två socknar. Det gäller Frillesås-Landa och Gällinge-Idala. Dessutom har Kungsbacka en egen förening. Utbyggnaden av hembygdsrörelsen tog sin tid. Lindome fick ett hembygdsgille år 1963, 46 år efter tillkomsten av Nordhallands Hembygdsförening. Sist i raden kom Älvsåker, som bildades 1975.

Snickeriverkstäder i Kungsbacka

Givetvis är också Lindome hembygdsgille med i årsboken. Karin Ganebratt skriver både socknens och hembygdsgillets historia. I kapitlet ”Berättelser från Lindome socken” bidrar fem Lindomebor med värdefulla minnesbilder från bygden. Själv har jag gått igenom samtliga årgångar av årsboken på jakt efter artiklar om Lindome för Mölndals stadsmuseum. Jag vet därför vilken stor nytta föreningen har gjort för både Lindome och övriga Nordhalland. Nordhallands Hembygdsförening har ett stort museum i Kungsbacka. Det är värt både ett och flera besök. I museet finns en snickeriverkstad inrymd. Ännu bättre blir det om man går till Kungsbackaskogen. Där finns dels Kalvhultsstugan, dels Lindomeverkstaden, en hel snickeribyggnad från Lindome. Nordhallands hembygdsförening har åstadkommit mycket under sitt århundrade. Den, som vill lära känna Nordhalland, skall gå till föreningen och ta del av årets skrift. Den är bästa inledningen till och översikten över Nordhallands eller Fjäre härads historia. Nordhallänningarna arbetar segt och uthålligt. De vet att både de själva och deras gärning har ett värde. Utan åthävor eller större uppmärksamhet har de utfört storverk för sin bygd. Den bygd som vårdar sin historia har också en rik framtid. Mycket riktigt går det bra för Nordhalland i alla avseenden.

 

God och hemlagad julmat 1960

Kommer ni ihåg julmaten, som ni åt på en julfest för sextio år sedan? Under dessa sextio år har man ätit så mycket julmat så många gånger, att man endast undantagsvis kommer ihåg matsedlarna. Ulla Enalid Thomsen kommer dock ihåg förvånansvärt mycket från sin ungdom i Lindome åren 1960-1962.

Hemkunskap mycket viktig

Ulla Enalid Thomsen minns bland annat sin ungdoms julmat. Hon ger oss en ingående skildring av julfirande i början av 1960-talet. Foto: Monika Utbult.
Ulla Enalid Thomsen minns bland annat sin ungdoms julmat. Hon ger oss en ingående skildring av julfirande i början av 1960-talet. Foto: Monika Utbult.

I sin nya bok (Drömmen har börjat: Minnen ur en tidig ungdom i Norra Halland 1960-62, 2017, 305 sidor, rikt illustrerade med författarinnans teckningar) har hon hunnit bli femton år. Hon har kommit in på yrkesskola, och där är hemkunskapen ett mycket viktigt ämne (för flickorna, bör man tillägga, men inte för pojkarna). Lärarinnorna ordnade till en julfest, som var en blandning mellan fest och undervisning genom praktiska övningar. Ulla Enalid Thomsen har mycket att berätta, och i denna artikel har jag valt ut det, som handlar om matlagning. Ulla berättar:

”Dagen före Lusse, hade vi efter bamba, tills långt fram på kvällen, en trevlig baluns. Den hölls i hemkunskapens lokaler uppe i det långa, korvformade trevåningshuset på Gårdskullavägen …

Alla flickorna från de tre avdelningarna var samlade, sju tio och tio till. Vår hushållslärarinna, fröken Hjärtqvist och Linnéa Kristiansson hade planlagt balunsen, och höll oss också i tömmarna.

Korvstoppning och pastejer

Veckan innan hade vi alla förberett festen med att baka högvis med pepparkakor, åtta mjuka socker- och tigerkakor, plus tolv stora brödlimpor, som sedan dess förvarats i frysskåpet.

Gruppen, tvåan, som varit i lokalen på måndagsförmiddagen, hade tagit fram och tinat upp alla bagarvarorna. Vi hade förra veckan också fått pröva på att kärna smör och mala ner ett par kilo griskött, blanda malen lök, fett och kryddor och sedan stoppade vi korv i väl rengjorda fjälster, som före detta varit grisens tarmar! Till tining låg också tre fina bredbara pastejer. Vi hade finmalt fett och grislever, blandat ut smeten med malen gul lök och kryddor, fyllt avlånga formar och bakat i ugnen, bara för att vi skall veta hur det går till, sedan, när vi blir husmödrar på riktigt. Men usch, vad det var räligt med att hantera och titta på den malda levern, det var då inte så att jag blev sugen på pastej, inte.

Handarbete och ljusstöpning

När vi nu har balunsen, ligger all förberedd mat tinad och klar. En del skall i vissa fall tillagas, korven skall kokas upp, och sådant gör vi förstås först nu. Så fortsätter vi till godsakerna, bland annat friterar vi struvor och kokar knäck.

Till korv vill man ha senap, och det har vi också tillverkat själva, och himmel, vad mina ögon rann då. Det blev alldeles immigt på glasögonen, inte trodde jag att de malda senapskornen kunde vara så ettriga!”

Hemtillverkade matvaror

Som synes ger Ulla Enalid Thomsen oss en utförlig och mycket intressant skildring av julfesten och av vad som förväntades av den tidens flickor. På den tiden fanns både husmödrar och hemmafruar i stort antal. De hade tid att ägna sig åt hem och hushåll. De förväntades därför inte bara kunna värma färdiglagad mat utan även tillverka korv, pastejer och senap. Sådan tillverkning förekommer även i våra dagar, nu därför att man föredrar sina egna recept, men då handlade mycket om priset. Hemgjorda matvaror var mycket billigare. Väldigt mycket har förändrats, men som synes är julmaten sig lik. Även våra matvanor har förändrats mycket under de gångna sextio åren, men vad gäller jul skall allt vara som det har varit. Julmaten är i stort sett densamma. Därmed har tiden kommit för mig och Ulla Enalid Thomsen att önska läsekretsen en God Jul och ett Gott Nytt År!

 

Kronprins Gustaf på Gräfsnäs – ett 250-årsminne

Sveriges blivande drottning Sofia Magdalena mottogs högtidligt med all militär ståt på Gräfsnäs år 1766. Kronprins Gustaf (senare Gustaf III) hade med ett stort följe och många vagnar farit ner till Helsingborg för att möta sin brud, den danska prinsessan Sofia Magdalena.

Regementet hyllade kungligheterna

Gustaf III och Sofia Magdalena på en medalj.
Gustaf III och Sofia Magdalena på en medalj.

Färden hem gick genom Halland till Göteborg. Det kungliga följet passerade genom Lindome, Kållered och Mölndal. Även bondhästar härifrån har varit med om att dra de kungligas vagnar. Den 18 oktober bröt man upp från Göteborg med Gräfsnäs som mål. Följet var så stort, att alla inte kunde inkvarteras på slottet. Kronprins Gustaf och hans följe övernattade på säteriet Livered, som låg närmare Göteborg. Kronprinsen följde dock med fram till Gräfsnäs och återvände därifrån till sitt nattkvarter. På borggården i Gräfsnäs stod Västgöta-Dals infanteriregemente uppställt och saluterade kungligheterna. ”Fruntimmer och kavaljerer” från trakten gjorde ”deras underdåniga uppvaktning”. ”Vid samma tillfälle blevo samteliga officerare av Västgöta-Dals infanteriregemente presenterade för deras kongliga högheter av överstelöjtnanten och riddaren Strömsköld.” Både Livered och Gräfsnäs illuminerades (lystes upp) dagen till ära.

Gudstjänst och dop på slottet

Militärmusikerna Andreas Hellius och Henrik Nilsson från Westgiötha Gustavianer spelade marscher för åskådarna. I bakgrunden skymtar Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.
Militärmusikerna Andreas Hellius och Henrik Nilsson från Westgiötha Gustavianer spelade marscher för åskådarna. I bakgrunden skymtar Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.

Dagen därpå var en söndag, som firades med gudstjänst på Gräfsnäs. Efter predikan döptes hovjunkaren Gripenstedts tre dagar gamla son. (Gripenstedt ägde Gräfsnäs.) Kronprinsen och hans blivande brud ställde upp som faddrar. Kronprinsen gav sitt ”nådigste tillstånd” till att gossen skulle få heta Gustaf, och prinsessan höll barnet i sina armar under hela dopakten. Kungligheterna besökte sedan barnets moder (som tydligen låg till sängs efter nedkomsten). Därefter spisades middag, och så åkte man iväg med Skara som mål. Tack vare samtida källor kan vi följa det kungliga följet dag för dag. Henning Stålhane har sammanställt dem och skrivit en mycket intressant bok i ämnet. (Henning Stålhane, Gustaf III:s Bosättning, Brudfärd och Biläger: Kulturhistorisk skildring, Sthlm 1946, s. 174-176.) Här kommer man 1700-talet nära. Om många socknar och städer, som berördes av resan, finns här värdefulla uppgifter att hämta. Boken är mycket värdefull för hembygdsforskarna.

Offentliga skådespel redan 1766

Westgiötha Gustavianer tillsammans med andra militärhistoriska föreningar i Sverige, Norge och Danmark brukar årligen ordna Gräfsnäs slottsspel. Som synes finns åtskilligt att hämta ur redogörelserna för Gustafs och Sofia Magdalenas färd. 2016 års slottsspel anknöt till 1766 års händelser, som ju är ett 250-årsminne. Ett helt regemente fanns ju på plats för att hylla kungligheterna och sola sig i det farande hovets glans. Gudstjänst firades också som ett offentligt skådespel. Händelserna år 1766 var högst fredliga, men år 2016 beslöt arrangörerna att även lägga in strider mellan olika förband. Man vet, att åskådarna uppskattar sådana skådespel. Dessutom är man bra på att framföra sådana skådespel.

Krigsteater kring slottet

Norrmän från föreningen Tordenskiolds Soldater lever lägerliv.
Norrmän från föreningen Tordenskiolds Soldater lever lägerliv.

Varje ställe har sina förutsättningar. Här kring slottet finns sluttningar och dalgångar, som lämpar sig för jägarförbands framryckningar och strider. Man hade ordnat så, att åskådarna stod högt och kunde blicka ner över soldaterna. Särskilt på slottets baksida hade man ett slags friluftsteater. Åskådarna stod uppe på vallen, och förbanden besköt varandra där nedanför. Striderna utkämpades på flera platser, och vi besökare lotsades skickligt runt från den ena platsen till den andra. Erik Samuelsson från Antens nätverk var en mycket skicklig berättare och ciceron under skådespelet. Det hela slutade med arkebusering. En brottslig greve, spelad av Daniel Bäcklund, ställdes inför exekutionstruppen och sköts ner. Daniel Bäcklund har vanan inne att bli arkebuserad och tycks trivas med uppgiften. Det går ju an så länge arkebuseringarna är teater. Under sådana förhållanden får man en huvudroll och kan komma tillbaka nästa år. Han spelar sin roll med skicklighet och bravur. Både han och åskådarna har anledning att se fram emot nästa års avrättning (om det blir någon). För att ge oss åskådare ett fullt skådespel hade man detta år sammanfört två skilda händelser, dels kronprinsens och prinsessans mottagande 1766, dels de danska anfallen mot Gräfsnäs 1612.

Lägerliv och marknad

Slottsspelen innehöll dock mycket mer. Besökarna kunde både före och efter uppleva lägerliv på borggården. Här övernattade krigarna och deras kvinnor i tält. De bör ha frusit litet grand i de kalla julinätterna den 15-17 juli. Här förekom även marknad. På lördagen hängde regnet i luften (men föll lyckligtvis inte ner). Då passade det bra att ha en del stånd inomhus i slottets bottenvåning. Det vore önskvärt, att även slottets övre våning kunde få tak över sig. Det går dock framåt för Gräfsnäs. Under 2016 fick man dels ett porträtthuvud av Margareta Leijonhufvud, Gustaf Wasas andra drottning, dels ett springvatten eller med andra ord en fontän i slottsparken.

342 hästar

Kronprinsparets följe var stort. Stålhane räknar upp mycket. Jag har räknat ihop, att man hade 56 vagnar, och att man behövde 310 vagnshästar och 32 ridhästar. Kronprinsen bör ha fått en ordentligt förhöjd självkänsla av en sådan uppvaktning. Framför allt undrar man, hur vägarna såg ut efter en sådan framfart. De bör ha varit både sönderkörda och söndertrampade. Allt som allt 342 hästar bör ha kunnat fördärva vilken grusväg som helst. Ändå tog man sig fram förhållandevis snabbt. En dagsresa mellan Göteborg och Gräfsnäs med vagn var en förhållandevis snabb resa på den tiden. Avståndet är ungefär sex mil med järnväg, vilket innebär en rakare väg än den kronprins Gustaf och den blivande kronprinsessan följde år 1766.

Stort följe och lång dagsresa?

Jag blev förvånad över både resans längd och följets storlek. Arkivarien och filosofie licentiaten Bo Strömberg har skrivit en omfattande bok om kungarnas resor under medeltiden, 1500-talet och 1600-talet. Bokens fullständiga titel är: JBLD Strömberg, De resan­de kungarna – och maktens centrum (Samling­ar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet: serie 1. Svenska skrifter 97), Uppsala 2013. Boken har utöver käll- och litteratur­förteckning även ett utför­ligt register över ortnamn, personnamn och sakord, inalles 22 sidor bara det. Vad har Strömberg att säga om kronprins Gustafs resa vad gäller följets storlek och dagsresans längd?

En fontän i en stor damm invigdes under slottsspelen.
En fontän i en stor damm invigdes under slottsspelen.

Han svarar: ”Ifall jag håller med om slutsatsen angående kungaföljets storlek? Jo, följet var nog ganska stort, men inte exceptionellt stort jämfört med de kungliga följen som jag har studerat – som i och för sig var från annan tid. På sidan 20 i min bok minns jag att danske kungen hade femtio vagnar; femtio vagnar var dock för litet, varför hovet fick fraktas postvis. Men här var det väl inte hela Gustafs hov som skulle byta residens. På sidan 22 i min bok finns en uppgift om en resande kronprins på femtonhundratalet. Hertig Erik hade 268 personer. Gustafs följe var eventuellt mindre, ifall man hade 56 vagnar plus 32 ridhästar. Det borde bli 144 resande, minst. Men man vet ju inte hur många som satt i varje vagn. Jag har inte så stor erfarenhet av hur mycket som krävs för att ödelägga en grusväg, däremot … Ja, det var en ganska rask förflyttning. Som jag skrev i min bok (sidan 402, noterna 301-302) är dock beräkning av någon sorts ’normal’ fart i äldre tid mycket svårgenomförbar. Beträffande medeltid har man antagit att 7 mil var maximalhastighet för de flesta medeltida resor. Men kronprins Gustaf levde å andra sidan flera hundra år senare. Jag vet inte riktigt vad ’snabb resa’ innebar på hans tid. Som jag nämnde en gång i tiden finns ju ett ’vägmuseum’ utanför Stäket, här i närheten. Dalkarlsbacken är vägmuseets namn. Wikipedia har en artikel därom: https://sv.wikipedia.org/wiki/Dalkarlsbacken. Den bevarade vägen från 1600-tal ger intryck av att vägnätet inte hade förbättrats så mycket då, men ytterligare hundra år senare… Jag ser i varje fall inget skäl att motsäga din formulering.”

Så skriver Strömberg. Följet var alltså stort eller medelstort och dagsresan betydande. Dessutom måste man räkna med alla som kom resande för att beskåda kungligheterna. Vid Gräfsnäs fanns som synes stora mängder folk. Hästarna har sällan haft så mycket att göra där i nejden som då.

Klicka här för denna artikel som pdf

Soldaterna vägrade slåss – om de inte fick lön

Åren 1644 och 1645 var oroliga för invånarna i Kållered och Mölndal. När som helst kunde plundrande danskar dyka upp. Iver Krabbe, den danske guvernören på Varbergs fästning, gjorde under kriget 1643-1645 tre framstötar norrut. Nu skall jag berätta om den tredje framstöten, som på nytt berörde Kållered och Mölndal.

Två misslyckade framstötar

Musketerare och pikenerare sida vid sida. Så såg fotfolket ut under 1643 -1645 års krig. Soldaterna på bilden tillhör Gustav II Adolfs fotfänika. Foto: Lars Gahrn.
Musketerare och pikenerare sida vid sida. Så såg fotfolket ut under 1643 -1645 års krig. Soldaterna på bilden tillhör Gustav II Adolfs fotfänika. Foto: Lars Gahrn.

År 1644 plundrade Iver Krabbes män i Askims härad, och särskilt Mölndal (kvarnbyn) lär ha blivit illa utplundrat. Han blev dock tillbakaslagen i slaget vid Askims kyrka. År 1645 kom han tillbaka. Denna gång tog han en omväg österut, men i slaget i Landvetter den 27 maj blev han besegrad. Några danska officerare och meniga hade stupat i slaget vid Landvetter, och några hade blivit tillfångatagna. Förlusterna på bägge sidor tycks ha varit måttliga. Detta tyder på vad man kallar ”lågintensiv krigföring”. På nytt drog han sig tillbaka. Hans här var visserligen tillbakaslagen men inte utslagen. Efter nederlaget drog sig Krabbe inte längre tillbaka än till Kungsbacka. Här utgjorde hans styrka ett hot mot våra bygder under resten av kriget. Några dagar efter återtåget tågade hans kår norrut till Fjärås och slog läger där. Det visade sig emellertid, att danskarna inte var farliga. Pengarna var slut, och soldaterna vägrade att tåga mot svenskarna, om de inte fick sin avlöning. Befälhavaren på Bohus skickade pengar, men dessa föll i svenskarnas händer. Danskarna förblev därefter stående i Kungsbacka, dit de tydligen hade dragit sig tillbaka.

Över Mölndal mot Gamlestaden

Först i mitten av augusti, två och en halv månad efter slaget i Landvetter, tågade Krabbe för tredje gången norrut. Hans styrka marscherade över Mölndal mot Gullberg (Skansen Lejonet). Vid Gamlestaden stötte han på svenska ryttare och dragoner. Han skärmytslade med svenskarna men drog sig snart tillbaka igen. Danskarna kunde inte heller denna gång förena sig med norrmännen vid Bohus. Krabbe drog sig tillbaka för tredje gången. Strax därefter slöts freden. (C. O. Munthe, Hannibalsfejden 1644-1645. Den norske haers bloddåb, Kristiania 1901, s. 51-52, 179-182, 199-200, 226-227.)

Nötkreatur – ett begärligt byte

Den danska styrkan i norra Halland hade alltså tre gånger tågat norrut. Mölndal (och givetvis även Kållered) hade berörts av två av dessa krigståg. Vid bägge tillfällena tågade danskarna igenom våra bygder, och åtminstone vid det första tillfället plundrade danskarna grundligt i Mölndal (och givetvis i fler orter). Huruvida de hann med någon plundring under den tredje framstöten, framgår inte av källorna. Under 1645 anlades en skans i Mölndal, och den kan vara värd en egen artikel. Danskarna inriktade sig på att ta nötkreatur. Detta slag av matvaror var behändigt för den tidens härar. Dels förblev matvarorna färska till dess de slaktades. Dels behövde de inte forslas i dåliga vagnar på urusla vägar. Korna och oxarna vandrade själva dit man drev dem. Efter den stora plundringen 1644 har båsen stått tomma i många ladugårdar i vår socken.

Krabbe band svenska styrkor

Under detta krig besparades Gamla Älvsborg en belägring. Däremot belägrade svenskarna Bohus fästning under krigets slutskede. Sentida bild av fästningen och staden Kungälv på Fästningsholmen.
Under detta krig besparades Gamla Älvsborg en belägring. Däremot belägrade svenskarna Bohus fästning under krigets slutskede. Sentida bild av fästningen och staden Kungälv på Fästningsholmen.

Ivar Krabbe var alltså inte segerrik. Två gånger blev han tillbakaslagen. Den tredje gången drog han sig tillbaka efter obetydliga strider. Trots allt gjorde han en insats genom sin försiktiga krigföring. Hans styrka blev aldrig utslagen och utgjorde ständigt ett hot mot svenskarna i norr. De svenska garnisonerna i Göteborg och Älvsborgs slott hade Iver Krabbe i Halland i söder. I norr hade de ståthållaren Hannibal Sehested på Bohus fästning. De var tvungna att utkämpa ett tvåfrontskrig. Svenskarna kunde inte gå till angrepp mot vare sig norr eller söder utan att befara anfall i ryggen. Först i krigets slutskede kände de sig så starka, att de tågade mot Bohus och började belägra fästningen. Strax därefter slöts freden i Brömsebro. Bohus fästning var räddad för den gången. Tack vare bland annat Iver Krabbe och hans styrka från Varberg hade det svenska anfallet mot Bohus kommit för sent.

Gränserna flyttades fram

Sverige fick i freden bland annat Halland (på 30 år). Mölndal och Kållered upphörde därmed att vara gränssocknar. Våra bygder har därefter inte berörts av krigshandlingar på 370 år. Tack vare freden för 370 år sedan förändrades vårt läge från att ha varit mycket utsatt till att vara mycket skyddat. Detsamma gäller hela sydvästra Västergötland och västra Småland. Den största förbättringen kom dock några år senare, nämligen 1658, då Sverige fick även Bohuslän, Skåne och Blekinge. Nu var hela Västergötland och hela Småland skyddade. Dessa två gränslandskap hade under århundraden varit utsatta för fientliga anfall och härjningar. Nu var de väl skyddade. Glädjande är att se, att Danmark icke blev mera utsatt för anfall härefter. Skagerack, Kattegatt och Öresund visade sig vara vallgravar, som gav gott skydd. I försvarshänseende hade de nordiska länderna fått sina naturliga gränser.

 Klicka här för denna artikel som pdf

Danskarna tog våra kor under Hannibalsfejden

370 år utan krigshandlingar kan vi Mölndalsbor fira under 2015. År 1645 upphörde Mölndal, Kållered och Lindome att vara gränssocknar. Dessförinnan under samma år, nämligen 1645, utsattes Kållered och Mölndal emellertid för gränskriget. Detta skall jag nu berätta om,

Utsatt läge

Pansar och pikar utmärkte fotfolket ännu under Hannibalsfejden. Här ser vi fotfolk från Gustav II Adolfs fotfänika under en uppvisning i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.
Pansar och pikar utmärkte fotfolket ännu under Hannibalsfejden. Här ser vi fotfolk från Gustav II Adolfs fotfänika under en uppvisning i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

År 1643-1645 utkämpades ett krig mellan Sverige och Danmark. Bohuslän tillhörde ännu Norge, och Halland tillhörde Danmark. Norge och Danmark var förenade i union. Detta innebar, att vi svenskar här längst ut mot väster hade fiender både i norr och i söder. Svenska bålverk var det befästa Göteborg och gamla Älvsborg. Danskarnas bålverk var Bohus fästning i Kungälv och Varbergs fästning. Bohus utgjorde inte något stort hot mot Kållered och Mölndal. Värre var det med Varberg. Härifrån riktades tre krigståg norrut.

Slaget vid Askims kyrka

Befälhavaren eller guvernören i Varberg hette Iver Krabbe. I juni månad 1644 tågade han norrut med ungefär 100 ryttare och soldater samt tre eller fyra hundra bönder. (Enligt annan uppgift hade han ungefär 600 man.) De hade tagit vägen till Mölndal, där de hade rövat och plundrat ”allt de kunnat komma öfver”. I Askims härad (Kållered, Mölndal, Västra Frölunda, Askim och Råda) tog de mellan sju och åtta hundra nötkreatur, som fördes till Varberg. Vid Askims kyrka blev de hejdade av 250 man från Göteborgs garnison under befäl av överste Johan Gordon och kapten Patrik Thomson. Iver Krabbe drog sig därefter tillbaka för första gången. (H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldsta historia, Gbg 1908, s. 226-227). Slaget vid Askims kyrka var uppenbarligen ett danskt nederlag.

Slaget i Landvetter

Denne musketerare bär krutladdningar i svarvade behållare, som hänger i ett gehäng.
Denne musketerare bär krutladdningar i svarvade behållare, som hänger i ett gehäng.

I maj månad 1645 tågade Krabbe på nytt norrut. Han skulle gå fram till Skårdal vid Göta älv. Där skulle han låta en trumpetare spela melodin ”Dansa än en gång med oss, kära jungfru” (en tysk sång). Därefter skulle man skjuta dansk lösen (tre kanonskott). Då skulle norrmännen uppmärksamma att han var framkommen och skeppa både honom och hans trupper över älven. Krabbe skulle förstärka den norska hären. Denna gång beslöt han sig för en kringgående rörelse åt öster. Med enbart ryttare (sex kompanier ryttare och tre kompanier dragoner) gick han in i Marks härad. Över Horred och Björketorp tågade han till Landvetter. Där stod emellertid överste Harald Stake med starka svenska styrkor. Den 27 maj 1645 utkämpades slaget i Landvetter.

Ny svensk seger

Striden varade från soluppgång till middagstid. Några svenska underofficerare stupade eller togs till fånga. Danskarna erövrade några svenska standar. Viktigare var emellertid, att danskarna drog sig tillbaka. Svenskarna å sin sida erövrade ett standar och danskarnas ”bagage”, det vill säga tross. I ”guvernörens skrin” låg den danska fälttågsplanen, som föll i svenskarnas händer. Av denna danska redogörelse framgår alltså, att de danska ryttarna red undan så snabbt, att trossen lämnades i sticket. De flydde med andra ord. När jag berättar om slaget i Landvetter, brukar folk fråga var någonstans i Landvetter slaget utkämpades. Det framgår tyvärr inte av C. O Munthes redogörelse. Krabbe drog sig tillbaka för andra gången. Han skulle dock komma tillbaka en tredje gång. Denna gång tågade han på nytt över Mölndal (och Kållered). Jag återkommer till denna tredje framstöt. Krabbe hade blivit tillbakaslagen två gånger, men han var inte utslagen. Under hela kriget utgjorde han och hans styrkor ett hot mot våra bygder. Jag återkommer till detta ämne i nästa artikel.

 Klicka här för denna artikel som pdf