Ljudaborg lyfter Ronja Rövardotter

Ronja Rövardotter – hur skulle denna berättelse kunna omvandlas till teater? Astrid Lindgrens berättelse är avsedd för barn och följaktligen enkel till sin uppläggning och handling. Två rövarband håller till i den stora skogen. De är fiender inbördes. Ronja är dotter till den ene rövarhövdingen. Birk är son till den andre. De båda ungdomarna (eller barnen) träffas och blir goda vänner. Följden blir, att de båda rövarbanden försonas och går samman.

Romeo och Julia förebilder

Ronja – en stark och självsäker ung kvinna. Foto: Lars Gahrn.

Ronja – en stark och självsäker ung kvinna. Foto: Lars Gahrn.

Själva uppläggningen är känd tack vare Shakespeares skådespel Romeo och Julia (1595) och har på svensk botten återanvänts av F. A. Dahlgren i Värmlänningarna (1846). Dahlgren gav sitt skådespel ett lyckligt slut, och så gör även Astrid Lindgren (1981). Den historiska förankringen är svag. Något svenskt rövarband, som har haft en riddarborg, är inte känt från historien, än mindre två – inbördes fientliga – rövarskaror, som innehar var sin del av samma borg. Astrid Lindgrens berättelse är ett sagospel eller en ”rövarhistoria”. Hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter? Hur skulle man kunna få djup i en grund berättelse? Hur skulle man kunna få något slags historisk trovärdighet i ett sagospel? Ja, hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter?

Ljudaborg klarar allt

Birk, Skalle-Per och Ronja, tre framstående skådespelare med bra samspel. Foto: Lars Gahrn.

Birk, Skalle-Per och Ronja, tre framstående skådespelare med bra samspel. Foto: Lars Gahrn.

Man hade all anledning att ställa sådana frågor, men jag var aldrig det minsta orolig, endast nyfiken. Ljudaborg kulturförening lyckas med allt. Med utmärkta skådespelare, god regi, bra dräkter, sång, dans och lyriska dikter lyckas Ljudaborg lyfta Ronja Rövardotter. Själva skådeplatsen är bästa tänkbara. Friluftsteatern Ljudaborg ligger bakom Lödöse museum och alldeles intill bergsfoten. Själva sluttningen är rikt bevuxen med ekar och annan växtlighet. Naturen är en del av skådeplatsen. Grönskan ger en stark verklighetskänsla. Skådespelarna förstärker denna känsla av verklighet genom utmärkt spel. De talar väl och tydligt. Dessutom har de lärt sig ansiktsuttryck och kroppsspråk. Även bifigurerna spelar med tack vare ansiktsuttryck och kroppsspråk. Detta skapar en mycket livaktig scenbild.

Besjälad natur

Ett av de många naturväsendena i skådespelet.

Ett av de många naturväsendena i skådespelet.

Dräkterna är utmärkta. Ljudaborg har i många år spelat teaterstycken med medeltida ämne. Föreningen eller medlemmarna har därför många medeltidsdräkter. Ronja Rövardotter har spelats in som film. Jag har endast sett några få filmsekvenser, men jag minns ännu med obehag de ohistoriska och osannolika dräkterna. Här på Ljudaborg känns allt (eller nästan allt) historiskt riktigt. Alla dräkter är dessutom vackra. När Astrid Lindgren (1907-2002) växte upp var naturen ännu, åtminstone bland ”de gamle”, besjälad, fylld av övernaturliga väsen. I sitt sagospel har hon tagit med sådana väsen: vildvittror, rumpnissar, grådvärgar, småvittror och skogsväsen (besjälade träd). I folktron var dessa väsen oberäkneliga, lättstötta och ibland farliga. De speglar naturens farlighet. Vi moderna människor, som lever vid sidan av naturen och ser den mer som ett antal vykortsbilder, har en romantisk och idylliserad natursyn, men människor, som lever i och av naturen, ser annorlunda på sin omgivning. De ser även farorna och grymheten.

Naturväsen gestaltas åskådligt

Att åskådliggöra dessa farliga väsen på teaterns skådebana är inte det lättaste, men Ljudaborg lyckas med allt. Dräkterna är uttrycksfulla. Genom sitt uppträdande lyckas dessa väsen förmedla en känsla av fientlighet och farlighet. Ljudaborg lyckades mycket bra åskådliggöra hur dimma i skogen omger Ronja och Birk, förvirrar dem och bringar dem i fara att komma vilse. Skogsväsendena håller upp vita lakan och tränger sig in på Ronja och Birk från alla sidor. Ibland dansar flickor i dräkter, som påminner om skator, in på scenen. Svart och vitt i svepande rörelser och påträngande danser efterbildar skators otrevliga och halvt hotfulla uppträdande.

Mänskligt djup i rolltolkningarna

Ett par slag på gong-gongen blir ett skådespel av det mindre slaget. Foto: Lars Gahrn.

Ett par slag på gong-gongen blir ett skådespel av det mindre slaget. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare sina skådespelarbegåvningar lyckas Ljudaborg ge mänskligt djup åt Astrid Lindgrens personer. Ingvar Henriksson är ålderman i sällskapet och ger en lysande gestaltning av Skalle-Per med eftertryck i replikerna, livliga ansiktsuttryck och väl avpassat kroppsspråk. I Astrid Lindgrens bok är Ronja och Birk två barn, men på Ljudaborg är de en ung kvinna och en ung man, gestaltade av Elin Jansson och Andreas Hallor. Ljudaborgs uppläggning är bättre. Endast ungdomar eller yngre vuxna kan visa sådan självständighet gentemot sina föräldrar som Ronja och Birk. Ronjas föräldrar heter Mattis och Lovis. De spelas mycket trovärdigt av Mikael Jakobsson och Anna Karlsson. Den sistnämnda lyckas mycket bra med att ge oss bilden av en hustru, som på många sätt är hövding över rövarhövdingen. Birks föräldrar, Borka och Undis, spelas av Jonny Sandström och Sorayah Hellberg. Bägge har skinn på näsan och sting i replikerna. Ungefär så bör man nog vara för att kunna bli och kunna förbli ett hövdingapar i ett rövarband.

Omsorg på detaljerna

Som en av åskådarna kan man bara ana allt arbete, som ligger bakom en sådan uppsättning och varje föreställning. Här har givits mycken och god regi. Regissören heter Martin Rossing, och han har gjort ett bra arbete. Även smärre scener har ägnats omsorg. Efter mellanakten skulle två rövare ge signal att teaterstycket skulle återupptas. Den ene höll en gonggong. Den andre skulle slå på gonggongen med en klubba. Denna signalgivning visade sig bli ett mindre komiskt skådespel, alltsammans givetvis noga förberett och instuderat. Ljudaborg lägger omsorg även på detaljerna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Göta älv – en farled utan motstycke

Vid en viktig farled eller väg kan man finna det mesta. Sällan har denna sats varit så sann som i fråga om Göta älv. Här har vikingarna seglat med sina knarrar och sina långskepp. Här har hanseaterna seglat med sina koggar. Här har Göta kanals ångbåtar gått uppför och nedför älven.

Erfaren författare

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Tack vare de goda förutsättningarna för varuforsling uppstod alla slags verksamheter utefter älven. Bo Björklund bor i Älvängen, som har ett Repslagarmuseum. Som historieintresserad lärare har han inte kunnat undgå att känna historiens vingslag. Tillsammans med Karl Eric Andersson har han tidigare skrivit tre böcker om Risveden. Han har på egen hand skrivit en bok om Kilanda säteri. Under 2016 har han fullbordat och utgivit en bok om Göta älv från mynningen i Älvsborgsfjorden ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar.  Huvudvikten i boken ligger på området från Göteborgs tidigare gräns vid Lärjeholm ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar. Han förklarar själv, varför han inte behandlar den nedersta delen av älven lika utförligt: ”Platser och verksamheter som finns beskrivna i andra böcker ganska sent har fått liten eller ingen plats. Sådana är Göteborg, Surte och Älvängen. Agnesberg, Nol, Alafors, Göta och Lilla Edet har det däremot inte skrivits något om eller inte skrivits om på väldigt länge. Där har jag lagt lite mera krut. Göteborgs hamn sträckte sig förr till Lärjeholm. Där fanns i älven ett vitmålat fat med en nyckel målad på fatet. Det vita fatet kallades ”Nyckelbojen”, berättade Rolf A Johansson i Trollhättan. Hur det är i dag vet jag inte. Det kan vara så att Trollhätte kanal här har sin ena ändpunkt.”

Långvarigt arbete

Bo Björklund har åstadkommit en bred och omfattande krönika, men klokt nog har han hållit sig till bygden vid älven och räknat bort upplandet. I annat fall hade han sannolikt aldrig blivit färdig. Det stora verket ”Med Dalälven från källorna till havet” av Karl Erik Forsslund hade en mycket bred uppläggning och blev följaktligen aldrig färdigt. Detta hindrar inte att även Björklund har hållit på länge. Hans förra bok, som handlade om Kilanda säteri, kom ut 2010. Dessutom har han givetvis samlat uppgifter om Göta älv redan dessförinnan, medan han sysslade med Risveden och Kilanda.

Museerna vid älven

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Områdets historiska betydelse kan avläsas i antalet museer utefter älven. Göteborgs museer är många, och flera av dem speglar områdets historia. I Surte finns ett glasbruksmuseum. I Älvängen finns ett Repslagarmuseum. Lödöse har ett medeltidsmuseum med en varvshistorisk avdelning, Trollhättan har ett kanalmuseum, Trollhättans Museum, Saabs Bilmuseum och en hembygdsgård. I Vänersborg finns Vänersborgs museum och Kulturlagret. Strax utanför älvens mynning finns Älvsborgs fästning. Vid mynningen är Oscar II:s fort insprängt i berget. Vid Nordre älv ligger Ragnhildsholmens ruin. Bohus fästning ligger där älven delar sig i sina två armar. Utöver dessa museimiljöer finns mycket annat, som är lika eller nästan lika sevärt, framför allt slussarna längst uppe i älven. Bo Björklund har alltså mycket att skriva om.

Lockande layout

Han är en skicklig författare och förstår även värdet i anförda stycken ur samtida tidningar och äldre litteratur. Framför allt är bilderna många och av mycket god kvalitet. Sidorna är stora, och Björklund har lagt ner mycket arbete på layout. Varje uppslag lockar läsaren med intressanta bilder och rubriker. Börjar man bläddra i boken, blir man snart fast.

En kör av många röster

Björklunds storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Björklund är – till skillnad mot många andra författare – klar över värdet i att låta också andra röster komma till tals i boken. Ofta förekommer anförda stycken ur den lokalhistoriska litteraturen, tidningar, tidskrifter, lagar och förordningar. Framställningen blir på detta sätt mer omväxlande och får samtidigt ibland direktkontakt med dåtiden. En kör av många röster möter läsaren.

Omväxlande och många ämnen

Ämnena i sig är omväxlande. Kapitlen handlar om: Det medeltida Lödöse, det medeltida Kungälv, Nordens oroliga hörn, Borgar och befästningar i gränsområdet, Göta älv, fallen, slussarna, kraftverken, Flottningen på Göta älv och Vänern, Sjöfart från vikingatiden till ångbåtsepoken, Trafiken över Göta älv, broar, färjor överroddare, Olyckor och tillbud på Göta älv, Varven vid Göta älv, Tegelbruken vid Göta älv och i Vänersborg, Göteborg och dess föregångare vid Göta älvs mynning, Det sentida Kungälv – den svenska staden, Trollhättan – industristaden vid forsarna, Vänersborg – hamn- och sjöfartsstaden, Andra platser i Göta älvdalen, Järnvägar i Göta älvdalen. Ämnena är både många och omväxlande samt – i viss mån – uttömmande, om man ser till huvuddragen.

Fisket – förr betydelsefullt

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Helt uttömmande kan dock inte ens en så noggrann och flitig forskare som Bo Björklund vara. I vissa fall kan det nämligen vara mycket svårt att få fram uppgifter. Under läsningen slog det mig, att fisket inte hade fått något eget kapitel. I det femte kapitlet finns visserligen ett mycket värdefullt avsnitt om ”Laxfisket i Lilla Edet”, men om det övriga fisket finns enbart smärre anteckningar här och var. Tack vare Göta älv kunde fattigt folk få gratis sovel till potäterna, om bara fiskelyckan var något så när. Givetvis måste pojkar, män och kanske även fruntimmer med metspön ha funnits överallt för några mansåldrar sedan, före den stora välståndsutvecklingen. Sådant fiske sätter dock som regel inte några spår i urkunderna, allra helst som dessa husbehovsfiskare nog föredrog att smyga med sin verksamhet. Deras fiskerätt var i många fall högst tvivelaktig. Fiskerätten tillhörde strandägarna, men till dem hörde inte glasbruksarbetarna i Surte eller pappersbruksarbetarna i Göta. Utvecklingen vad gäller insjöfiske gick under 1900-talet på de flesta ställen dithän, att markägarna inte brydde sig om sin fiskerätt utan lät folk fiska som de ville. Hade man inte fiskerätt, gjorde man dock klokt i att inte skylta med fisk och metspö och inte heller berätta alltför mycket om sina bravader som storfiskare. Ett och annat har Björklund dock funnit. Jag har stannat för ett avsnitt, som är belysande.

Fiskande flottningskarlar

På älven förekom flottning. Stockarna buntades ihop till stora buntar, så kallade ”moser”. Flottningskarlarna följde med dessa moser och bodde på dem som på ett slags farkoster. Björklund har funnit en intressant skildring, skriven av Stig Hallberg: ”Mosekarlarna var utrustade med roddbåt, en presenning, som riggades upp som skydd för väder och vind och där man lagade mat. På vägen fiskade man och sålde en del av fisken till bönder vid älvstranden och köpte kanske mjölk och potatis av dem. En del fisk åt man upp på resan, som ofta tog ganska lång tid om strömmen var svag. Man sålde också fisk i Göteborg.” Fisk från älven användes således till mycket. Hallbergs beskrivning visar också, att man gjorde som man ville. Flottningskarlarna saknade avgjort allt slags fiskerätt, men de fiskade ändå och bjöd ut sin fångst till salu. Flottningskarlarna levde både bokstavligt och bildligt av älven. Det finns mycket att säga i ämnet, och jag återkommer i en följande artikel.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Lödöse medeltidsdagar

Lödöse av idag är ett mycket lugnt och fridfullt samhälle. Man kan inte ana, att här under medeltiden låg en av Sveriges största och betydelsefullaste medeltidsstäder. Lödöse museum ligger där som en påminnelse om det förflutna, men lugnet och fridfullheten har präglat även denna del av samhället.

Ingång genom museet

Riddaren har fällt upp visiret för att få luft och svalka i sommarvärmen. Foto: Lars Gahrn.

Riddaren har fällt upp visiret för att få luft och svalka i sommarvärmen. Foto: Lars Gahrn.

Kulturföreningen Ljudaborg lyckas dock gång på gång återskapa litet av det myllrande folkliv, den färgprakt och den brokiga handel, som fanns i Lödöse en gång för länge sedan. Lördagen den 4 och söndagen den 5 juni 2016 ordnades Lödöse medeltidsdagar med framför allt en omfattande marknad. Verksamheten har ökat i omfång. I år fyllde marknaden och övriga verksamheter utrymmet bakom museet fram till skogsbrynet och friluftsteatern Ljudaborg, Besökarna gick in i marknaden genom museets reception, vilket är en utmärkt lösning. Museet och marknaden börjar redan i museets reception, eftersom man går in genom museibutiken, som har ett stort och högkvalitativt urval av varor, flera av dem kopior av vikingatida och medeltida föremål. Rummet är som många andra moderna skapelser stort, ljust och luftigt. Man går så att säga stegvis från nutiden in i medeltiden.

Alla slags varor

De medeltida städerna hade ett stort utbud, men ändå var marknaderna av stor betydelse för dem. Under marknadsdagar blev utbudet av varor mycket större på grund av tillresande köpmän. Likaså ökade tillströmningen av folk, som ville handla. Lödöses marknad 2016 var stor. Här fanns det mesta att köpa. Jag och Martin Andersson skulle titta på marknaden. När vi skulle stiga på tåget mot Vänersborg, mötte vi Julia Källhult från Alingsås. Hon är känd från torneringar och slottsspel i Gräfsnäs. Där är hon klädd i historiska dräkter. På Göteborgs Central var hon klädd i nutida plagg. Väl inkommen på marknaden, försvann hon för några minuter och kom tillbaka klädd i fullständig medeltida dräkt: klänning, hårkrans, dryckeshorn vid sidan och ett smycke. Själv inköpte jag tre paket barkbröd från Härjedalen (Skogsknäcke med enbär och bark, bakat av Härjedalsbröd AB i Lillhärdal). Några varor tillverkades på marknaden. Repslagarmuseet från Älvängen hade nämligen ett stånd där. Några medlemmar tillverkade rep inför intresserade åskådare.

Marknaden – en medeltidsutställning

Under pansaret bär riddaren en vadderad jacka, som värmer i sommarsolen.

Under pansaret bär riddaren en vadderad jacka, som värmer i sommarsolen.

Framför allt fanns här sentida avgjutningar av medeltida smycken. Här fanns stora mängder sådant, och allt är bra. Nordisk formgivning stod mycket högt under vikingatiden och medeltiden. Vi har många skickliga konsthantverkare, som gör en stor insats genom att gjuta av dessa vackra smycken. Ibland nyskapar de smycken med gamla som förebilder. Tack vare dessa bodar med smycken och kläder är marknaderna stora medeltidsutställningar. Man förstår klarare än annars, att arkeologerna å ena sidan och hantverkarna å den andra gör halva arbetet var. Arkeologerna gräver fram mynt, smycken, redskap och delar av tyger, men fynden är ofta ofullständiga, skadade och missfärgade. De säger inte den historieintresserade allmänheten särskilt mycket, om de läggs ut i en monter. Om hantverkare nytillverkar fynden, och om tygerna vävs upp på nytt och blir till dräkter, då har man verkligen någonting att titta på. Då får medeltiden liv på nytt. Här på medeltidsdagarna var det som om gamla Lödöse för några dagar hade väckts till liv igen. Här hade man en levande medeltidsutställning.

Varmt under pansaret

Julia från Gräfsnäs, riddar Osborn från Göteborg och riddar Vargtass från gruppen Infensus.

Julia från Gräfsnäs, riddar Osborn från Göteborg och riddar Vargtass från gruppen Infensus.

Icke bara kläder kunde inhandlas på marknaden. Där fanns även hjälmar, svärd, stridsyxor, harnesk, benpansar, armpansar och allt annat som hör till en medeltida riddarrustning. Givetvis kunde man även se bepansrade krigare i strid. Infensus, SMAC och Torpums Compagnie bjöd på stridsuppvisningar, Infensus på tornerspel. Dagarna var varma, och riddarna svettades under pansaret och under sina vadderade jackor, som bars under pansaret, för att detta inte skulle skava på kroppen. Både pansar och vadderade jackor vållade värme och strömmar av svett. Så var det också på den gamla tiden. Under slaget vid Brunkeberg 1471 blev Trotte Karlsson – berättas det – ”het och mycket trött”. Han satte sig ned på marken för att vila ”och sin hjälm uppslog”. (Detta bör betyda, att han öppnade visiret för att få luft.) Då kom ett lod (en kula) och träffade honom mellan ögonen. (Sven Ulric Palme, Sten Sture den äldre, Sthlm 1968, s. 61.) Så illa gick det lyckligtvis inte i Lödöse, men varma och mycket trötta blev de pansrade krigarna. De behövde hjälp både med att ta på rustningsdelarna och med att ta av dem. Det var ”anatomiskt omöjligt” att göra allt detta själv, försäkrade de. Man förstår, hur viktiga väpnarna var. En riddare behövde alltid en hjälpande hand.

Rikt program

Flera andra grupper hjälptes åt att skapa liv och rörelse. Alla gjorde uppskattade insatser. Musikgruppen Bockfot spelade och sjöng. Gycklargruppen Mareld jonglerade och ägnade sig åt akrobatik. Hörsägen Sagoberättare levandegjorde vikingatida eller medeltida berättelser. Lödöse museum genomförde magasinsvisningar. Här på museet hölls också föreläsningar. Många hjälptes åt att dra fram Lödöse och medeltiden ur glömskan. De lyckades bra även denna gång.

Klicka här för denna artikel som pdf

Lödöse flyttar närmare Göta älvs mynning

År 1473 beslöt riksrådet (Sveriges regering), att staden Lödöse skulle flyttas fyra mil nedströms utefter Göta älv, från sitt gamla läge vid Ljudaåns mynning till Säveåns mynning (nuvarande Gamlestaden i Göteborg). Vi vet inte mycket om vad som hände för mer än ett halvt årtusende sedan, men all den vånda, alla de motsättningar samt allt det tjuv- och rackarspel, som detta beslut måste ha utlöst, blev för några kvällar åter levande verklighet under sommaren 2014.

Två handelsstäder vid älven

Åskådare går iväg till teatern Ljudaborg. Foto: Lars Gahrn.

Åskådare går iväg till teatern Ljudaborg. Foto: Lars Gahrn.

Ljudaborg Kulturförening gav då teaterstycket ”Änkan på Ljudaborg”. Teaterföreställningen handlar om flytten från Lödöse ner till Nya Lödöse (Gamlestaden). Flytten blev högst halvhjärtad och ledde till att Västergötland fick två hamnstäder i väster, dels Lödöse, dels Nya Lödöse (senare Göteborg) fram till 1646, alltså i 180 år. År 1646 drog drottning Christina in Lödöses stadsprivilegier, och då först var det slut på den gamla handels- och sjöfartsstaden vid Ljudaåns mynning.

Många skådespelare

Teaterföreställningen är en mycket imponerande föreställning på de flesta sätt. Inte minst det stora antalet medverkande (omkring 40 män, kvinnor och barn) måste vara svårt att bemästra. Alla måste infinna sig samtidigt och dessutom samverka med varandra. Omkring 40 personer skall ha medeltida kläder, helst från 1400-talet. Omkring 40 personer skall lära sig att spela teater, fastän ingen av dem är skådespelare till yrket. Med stor förvåning, som övergår i beundran, finner man att alla dessa uppgifter har blivit lösta på ett förträffligt sätt. Detta är på alla sätt en bra föreställning med tidstrogen musik och medeltida danser.

Utmärkt regi

Färgglada och vackra medeltidsdräkter har man sytt upp.

Färgglada och vackra medeltidsdräkter har man sytt upp.

Manusförfattaren Roger Janerfors har skrivit ett skådespel med utrymme för alla dessa 40 personer och med fyndiga förvecklingar. Replikerna är ömsom allvarliga, ömsom vassa eller skämtsamma. Samtal omväxlar med dans och sång. Även en fäktningsövning förekommer. Den är mycket bra gestaltad och förutsätter  vissa stuntmannaegenskaper hos den fäktare, som förlorar och ramlar framstupa ett par gånger. Man ser också snart att regissören (samme Janerfors) har arbetat mycket med regin. Även om man pratar enbart på ett ställe på scenen, händer det saker och ting på flera ställen samtidigt.

Klart och tydligt tal

Det är viktigt att åskådarna kan höra vad som sägs på scenen, men här saknas högtalaranläggning. Ändå hör man nästan alltid vad som sägs. Hur kan det komma sig? Läser man i programmet, finner man att teatersällskapet har en ”röstcoach” (talpedagog) vid namn Moa Brynnel. Hon har gjort ett utmärkt arbete och tydligen även haft läraktiga elever.

Staden får liv på nytt

När man sitter där och följer skådespelet, är det som om gamla Lödöse får liv på nytt för några timmar. Lyckligtvis är få städer så fullständigt bortsopade från jordens yta som Lödöse, men för några timmar får staden liv igen liksom sagans Vineta, som har sjunkit till havets botten och visar sig på nytt endast vart hundrade år, allt enligt Selma Lagerlöfs Nils Holgersson.

Filminspelning önskas

Dramatiken ses även i kroppsspråket.

Dramatiken ses även i kroppsspråket.

Man sitter här och undrar, om inte dessa föreställningar eller åtminstone scener ur dem borde spelas in på film? Bör vi inte försöka hindra att detta skådespel sjunka ner i glömskans hav? Finns inte många tillfällen, då man kunde spela upp inspelade avsnitt ur stadens historia? Svaret på dessa frågor är givetvis ja och ingenting annat. Gamla Lödöse bör både synas och höras av fler än av oss, som sitter under Ljudaborgs regntak och följer dramats dramatiska utveckling.

Läs vidare

Änkan på Ljudaborg: Flytten från Lödöse 1473. Manusförfattare: Roger Janerfors 2014. PROGRAM. Text & Layout: Antoinette van Ketwich. Foto: Nicklas Hjelm (24 sidor, färgbilder på nästan varje sida).

Klicka här för denna artikel som pdf

Medeltiden lever i Lödöse

Varför är intresset kring medeltiden så stort som det är? Fastän jag är medeltidshistoriker, kan jag inte ge något tillfredsställande svar, åtminstone inte ett svar, som tillfredsställer mig själv. Man kan endast slå fast, att intresset är mycket stort. En ny påminnelse om detta fick jag på Lödöse medeltidsmarknad lördagen den 17 och söndagen den 18 augusti 2013. Den hölls i och bakom Lödöse museum.

En medeltida husrad

Män i medeltidskläder vandrade runt i marknadsvimlet. Foto: Lars Gahrn.

Män i medeltidskläder vandrade runt i marknadsvimlet. Foto: Lars Gahrn.

Finns underlag för ett medeltids­museum i Västsverige? Ja, vad gäller arkeologiska fynd finns underlag, så att det räcker och blir över. Endast en mindre del av fynden kan ställas ut. Hur är det då med intresset? Medeltidsmarknaden är en mätare på intresset, men en viktigare mätare är de skådespel som ges varje år. Museibyggnaden är nyuppförd, men för att efterlikna medeltida byggnadssätt har museet byggts som flera sammanhängande hus. De bildar en rad. Bakom denna finns en större gräsmatta mellan husen och berget. Här får man plats för en örtagård, men framför allt finns här plats för tillfälliga verksamheter.

Marknad och dräktparad

Här hölls medeltidsmarknaden. Än en gång blev man förvånad över hur mycket högkvalitativt hantverk, som finns. Medeltida smycken och kläder nytillverkas och säljs till låga priser. Även bröd och annan mat salubjöds. För en billig penning kunde man få pröva medeltida vapen. Man fick pröva på att klyva ett äpple, som snurrades runt, upphängt i ett snöre. Många människor, klädda i medeltida dräkter, vandrade runt i vimlet. De berättade gärna om sina kläder och gjorde på detta sätt reklam för medeltida kläder. De utgjorde en omväxlande dräktparad.

Ljudaborg – en teater

Under gästabudet var inte bara läktarna utan även scenen fullsatt.

Under gästabudet var inte bara läktarna utan även scenen fullsatt.

Längst inne mot berget ligger Ljudaborg, som fram­till påminner om en medel­tida borg. En sådan – kallad Lödösehus – fanns mycket riktigt i Lödöse. Från baksidan öppnar sig anläggningen som en tea­ter. Här uppförs skådespel. När man satte sig på bänk­arna, förstod man snart, att människorna i medel­tidskläder hade ytterligare en uppgift. De var även skådespelare. Här på scen­en var de många fler än ute på marknaden. Jag blev förvånad över mängden av medeltidmänniskor. De fyllde den stora scenen på slutet, när de mottog åskådarnas hyllningar.

Hertigarnas bröllop 1313

Ämnet för årets skådespel var hertigarnas bröllop i Lödöse 1313. Man firade alltså ett 700-årsjubileum. För 700 år sedan gifte sig de svenska hertigarna Erik och Valdemar med två norska prinsessor. Hertig Erik hade byggt upp ett eget rike här på Västkusten. Det bestod av svenska, norska och danska riksdelar.

Tack vare hertigarnas samarbete med den norske kungen kom Lödöse att ligga i händelsernas mitt. Hertig Erik och hans maka Ingeborg fick sonen Magnus Eriksson, som blev kung över både Sverige och Norge. Han fortsatte att vistas i Lödöse och på Bohus slott (i nuvarande Kungälv). Här var han nära båda sina nordiska riken.

Medeltidens mångfald speglas

Skickliga musikanter spelade medeltidsmusik under marknaden.

Skickliga musikanter spelade medeltidsmusik under marknaden.

Skådespelet skildrade gästabudet med motsättningar, nyhetsutbyten, intrig­spel, förslag till nya äktenskaps­allianser och allt möjligt annat. Somliga roller var mycket små och andra var större, men alla gjorde en insats i helheten. Gränsen mellan verkligt och overkligt var på medeltida sätt en smula oklar. Så till exempel innehades en av huvudrollerna av självaste djävulen. Dessutom uppträdde drott­ning Eufemia som spöke. Utan tvekan utförde djävulen den mest efter­tryckliga rollgestaltningen. Hans roll var också den mest tacksamma. När man såg hela skådespelarstyrkan stå uppställd på scenen, förstod man klarare än någonsin att medeltiden lever i Lödöse. Tillsammans hade skådespelarna speglat medeltidens brokiga mångfald i klädedräkt, myllrande folkliv och växlande händelser. Lödöse museum har en stor uppgift att fylla.

Klicka här för denna artikel som pdf