Islands självstyre 100 år 2018

”Är det OK att låta Egil Skallagrimsson säga OK i den svenska nyöversättningen av den isländska släktsagan?” Redan nu vill jag lugna läsarna med beskedet, att Kristinn Jóhannesson besvarade frågan med ett klart nej.

100 år av självstyre

Lödöse museum flaggar isländskt. Foto: Lars Gahrn.

Lördagen den 27 oktober 2018 firades i Lödöse museum, att Island hade haft självstyre i 100 år. Utrikespolitiken sköttes även i fortsättningen av danskarna, men allt annat fick islänningarna sköta själva. Samtidigt fick Island en egen flagga, som dagen till ära fladdrade från en av museets flaggstänger. Den isländska eftermiddagen anordnades av Stödföreningen för Lödöse museum tillsammans med Föreningen Norden i Lilla Edet och Medborgarskolan. Platsen var väl vald. Lödöse har mycket att tacka islänningarna för. I några av de isländska sagorna (framför allt Håkon Håkonssons saga) finns många värdefulla uppgifter om landet kring Göta älv.

Isländska sagor gör Island känt

Ingvar Ekbrand, ordförande i stödföreningen, hälsade oss alla välkomna och erinrade om Islands frihet. Efter självstyret följde frigörelsen 1944. Den 17 juni detta år samlades islänningarna under sina paraplyer på Thingvellir och förklarade landet fritt igen. År 1262-1264 hade islänningarna hyllat den norske kungen som sin kung. Därefter hade den danske kungen tagit över Norge, Island och Grönland. När svenskarna fick Norge år 1814, behöll danskarna Island och Grönland, men 1944 gick islänningarna sin egen väg. För oss svenskar är kanske Island mest bekant för sina släktsagor från medeltiden. De skildrar eller avser att skildra livet på ön under vikingatiden. Konungasagorna skildrar de norska kungarnas bedrifter från äldsta tider fram till och en bra bit in på 1200-talet. Konungasagorna har alltsedan 1600-talet varit viktiga källor för historikerna. Släktsagorna eller åtminstone en del av dem tillhör litteraturhistorien.

En skäggig viking

Kristin Jóhannesson vid Bernadotte-upplagan av Islänningasagorna.

Släktsagorna utkom i nyöversättning 2014: Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar I-V (2014). Huvudredaktör var Kristinn Jóhannesson, tidigare isländsk lektor vid Göteborgs Universitet. Förnamnet får kanske en eller annan att förvänta sig en skön kvinna, men lektorn är i själva verket en skäggig viking. Hade han fötts i något av de andra nordiska länderna, hade namnformen varit Kristian. På senare år har han blivit bofast i sommarstugan på andra sidan älven, mittför Lödöse. Han bor granne med Sankt Olofs källa. Olav den helige omtalas ofta i de isländska konungasagorna, och källan bidrar till att Kristinn känner sig som hemma. Genaste vägen för honom till Lödöse skulle ha varit sjövägen. Han hade kunnat ro i sin eka över älven, men i själva verket hade han gjort en kringgående rörelse.

Torsten Söderbergs stiftelse räddade utgivningen

Engelsmännen hade tryckt en nyöversättning av släktsagorna. Då skulle danskarna, norrmännen och svenskarna ha likadana. Pengarna var säkrade, men så kom bankkrisen, och pengarna försvann. Vad skulle man göra då? Man började jaga sponsorer. Svenska Akademien betalade en del av den svenska upplagan. Torsten Söderbergs stiftelse betalade det mesta. Kristinn Jóhannesson tyckte att Torsten Söderbergs stiftelse är ”en underbar stiftelse”. Jag bör nämna, att ordförande var Tomas Söderberg, som bodde på Sporred Tvärgården i Kållered. Som tack för att han bidrog till att rädda utgivningen fick han en isländsk orden, Riddarkorset av Islands Falkorden, och blev isländsk riddare.

Många knäckfrågor för översättare

Kristin Jóhannesson stöder vänstra handen på ”Bernadotte-upplagan”.

Som biträdande redaktör har Jóhannesson haft litteraturhistorikern och skalden Gunnar D. Hansson och K. G. Johansson. Flera olika översättare har översatt de olika sagorna. De olika medarbetarna har haft ingående överläggningar om regler och riktlinjer för översättningen. ”Klassisk sagaöversättningsstil”, alltså lätt eller starkt föråldrat språk, skulle undvikas, likaså alltför modernt språk och slang. ”Modernt språk åldras snabbast”, påpekade Kristinn Jóhannesson. Det är alltså inte OK att låta Egil Skallagrimsson säga okej. Många andra över-väganden måste göras. Skulle man översätta namn och tillnamn till svenska motsvarigheter, eller skulle man låta de isländska namnen stå som de står i den isländska texten? Visst har man mycket att överlägga omkring.

Stilfrågor – angelägna för vem?

Det är mycket viktigt att flera lärda personer får tillfälle att tränga in i sagornas värld och språk under översättningsarbetet. Översättningsarbete av detta slag markerar för allmänheten, att skrifterna bland många människor även idag anses vara av stort värde och vara angelägna. Detta leder förhoppningsvis till att fler läser dem än vad annars skulle ha varit fallet. Många tror nog också att det mer nutida språket lockar fler läsare. Själv tror jag, att man allmänt över-skattar betydelsen av en modernare språkdräkt. I min ungdom läste jag stora mängder gamla böcker med delvis mycket ålderdomligt språk. På den tiden uppfattade jag emellertid inte att språket var ålderdomligt. Först nu på äldre dagar har jag, vid förnyad läsning av några sidor här och var i dessa skrifter, märkt att både språk och meningsbyggnad är ålderdomliga. Kort sagt, ju okunnigare en läsare är, desto mindre märker han eller hon av stilen. Anpassnings-förmågan hos alla läsare är hög. Stilskillnader är när allt kommer omkring främst en fråga för översättarna själva och därmed likställda personer. För dem har dock över¬sättnings¬arbetet och överläggningarna om stilfrågor haft stor betydelse. Det är mycket nyttigt för en översättare att gå i närkamp med ett äldre verk. Man gör många intressanta iakttagelser och lär sig mycket. Översättningsarbete är ett slags mer ingående, mer uppmärksam och mer givande läsning än vanlig läsning. Målet för den föreliggande utgåvan var ”något mittemellan” klassisk sagaöversättningsstil och nutida språk.

Beröm åt Ohlmarks och Lönnroth

Givetvis jämför man med tidigare översättningar. Åke Ohlmarks var Kristinn Jóhannessons ”favorit”. Denne språkets mästare hade lyckats med att översätta även skaldedikterna på originalens versmått och med det dåtida skaldespråkets uttryck och verkningsmedel. Åke Ohlmarks var dock inte rädd att ge språket en lätt ålderdomlig prägel. Jag blev glad, när jag hörde detta omdöme om Ohlmarks. Han hade alltför få vänner bland akademikerna och alltför många fiender. Följden blev att han ofta förbigicks av tystnad. En annan översättare, som fick högt betyg av Jóhannesson, var Lars Lönnroth, som enligt honom är ”en gudabenådad översättare”. I första bandet av nyöversättningen finns konung Carl XVI Gustafs porträttfotografi och ett förord, skrivet av honom. Jóhannesson kallar därför denna utgåva för Bernadotteupplagan. Han har alltså klar blick för att kungar säljer och ger högre status åt saker och ting.

Fler sagor bör översättas

Islänningasagorna omfattar fem omfångsrika band, men de är bara en del av en stor litterär kvarlåtenskap. Vi har till exempel Sverres saga, Håkon Håkonssons saga och Baglersagan. Dessa sagor har många värdefulla upplysningar om Västsverige, men de har aldrig översatts till svenska. Släktsagorna och Snorres konungasagor har däremot översatts flera gånger. Det är angeläget att även dessa andra, historiskt värdefulla källor, blir tillgängliga i svensk språkdräkt. Mycket finns översatt till norska, men att få tag på norska översättningar i svenska bibliotek är inte det lättaste. Utöver släktsagorna och Snorres konungasagor är övriga isländska skrifter svårtillgängliga både vad gäller textutgåvor och översättningar (om sådana över huvud taget finns).

Uppvuxen med släktsagor

Även på Island tycks släktsagorna inneha första platsen. Kristinns far lovade honom, att han skulle få de isländska släktsagorna i tolv band, om han lärde sig läsa. Kristinn lärde sig läsa och fick de tolv banden, men ännu idag funderar han över hur fadern kunde ha råd med detta. Han var en fattig småbrukare. På radion gick alltid någon av släktsagorna som följetong. En dag när fadern och en granne satt och drack kaffe, sade grannen: ”Nu är Grette död.” Kristinn hoppade till. Vem hade nu dött? Grannen fortsatte: ”Han borde ha slagit ihjäl kärringdj-ln, som rodde ut till honom på ön!” Grette var huvudpersonen i den saga, som just då gick som radioföljetong. Han hade levat för ungefär 900 år sedan. (Grette Asmundsson dog 1030-1040.)

Isländska kören

Isländska kören sjunger.

Efter Kristinn Jóhannessons föredrag följde kaffe. Därefter framträdde isländska kören i Göteborg. Den firar 30-årsjubileum, och i många år har Kristinn Jóhannesson fört taktpinnen. Sångernas texter var isländska, och musiken hade komponerats av isländska kompositörer. Allt lät utmärkt, men både författarnas och tonsättarnas namn var okända för mig. Melodierna var utmärkta, men jag hade aldrig förut hört dem. Endast ett namn tillhörde de kända: Halldór Kiljan Laxness. Trots hög kvalitet har den isländska kulturen åtminstone tidigare haft svårt att bli känd i Sverige. Undantaget har varit släktsagorna. Numera är bilden delvis en annan tack vare bland andra världskända musiker och kriminalromanförfattare. En av sångerna hade isländskt ämne, nämligen Korpvisan. Enligt isländsk folktro håller korparna årligen ting och beslutar då om hur de skall fördela sig mellan gårdarna. Ännu idag finns många korpar på Island. I skaldediktningen förekommer de ymnigt. Ett annat ämne var lantlivets fröjder. Till dem hörde att lyssna till en galande tupp. Under sagatiden och följande århundraden var mandråpen många, och då kunde livet på landet vara nog så farofyllt. På senare år har där varit lugnare och händelselösare. Då kunde en tupps galande vara förströelse och ge tillvaron en liten guldkant. Isländska kören ger tack vare sin isländska repertoar omväxling åt musiklivet i Västsverige. Alltför många körer har ungefär samma repertoar, men islänningarna vågar vara självständiga i valet av sånger. Den isländska eftermiddagen avslutades med en skolfilm, som kortfattat berättade om Island från de flesta synvinklar.

Lars Gahrn

Musikens makt på Lödöse medeltidsmarknad

Lödöse medeltidsdagar den 25 och 26 maj 2019 rivstartade med sång- och musikgruppen Stormfrun. Full fart från början och bästa möjliga inledning. Stormfrun nydiktar och nykomponerar piratsånger på svenska och engelska. Förebilderna är brittiska och irländska sjömanssånger.

Sjörövarsånger

Stormfrun spelade och sjöng kraftfullt och livligt. Foto: Lars Gahrn.

Sång och musik är av bästa slag. Dessutom är framförandet livfullt och utvecklar sig omedelbart till ett uttrycksfullt skådespel, raskt men inte alltför snabbt framfört. Två cd-skivor har Stormfrun givit ut, den ena på svenska, den andra på engelska. En tredje är på väg. Ett instrument av mindre vanligt slag förhöjer uttrycksfullheten och kraften i framförandet. En medlem i bandet sitter på en låda och klappar rytmiskt på denna. Lådan är alltså ett slags trumma. Instrumentet är latinamerikanskt och kallas cajon. Jag har tidigare sett det i Mölndal, där Kvarnby Singers brukar ha en sådan klanglåda. Stormfruns medlemmar är klädda i sjömanskläder eller piratkläder från 1700-talet. Lyssnar man noga till sångtexterna, finner man att låtskrivarna har tolkat sjöröveriet som ett uppror och en motrörelse mot förtryck och laglig utplundring. Så var det ofta, även om brottslighet i många fall, kanske de flesta, för brottslingarna endast är ett sätt att förvärva pengar och ägodelar.

Medeltidsmusik

Livfullt och uttrycksfullt utspel av denne fribytare.

Musikaliskt hörde Stormfrun hemma efter medeltiden. Bandet Black Magic Fools hörde däremot hemma i medeltiden både vad gäller musik och klädedräkt. Även här fanns i musiken dock en snabbhet och en kraft, som rimligen är påverkad av senare tiders musikstilar. Bandets medlemmar har svarta kläder och var svartmålade runt ögonen. Senare tiders hårdrockare har nog delvis varit förebilder. Stildrag från skilda tider är ofrånkomliga och har alltid funnits. De berikar de musikaliska upplevelserna och skänker omväxling. Medeltidsdagarna anordnades av Ljudaborg Kulturförening, som har många framstående amatörskådespelare. Av sina många skönsjungande medlemmar har man bildat en sångkör, som kallas Voces Vivantes (Levande röster). Den framträdde med en mycket vacker och väl framförd konsert, som hade gjorts till ett skådespel. Körmedlemmarna tvistade om sångnummer och om kärleken, alltsammans på låtsas men trevligt och roande. Efter denna konsert skulle medeltidsdagen ha varit slut, men så blev det inte. Musiker och sångare slog sig ned vid några utomhusbord och började spela och sjunga. Den ena låten gav dem andra. Klockan fem skulle medeltidsmarknaden stänga, men när jag gick till bussen några minuter över fem höll de fortfarande igång. De bubblade av sång- och musikglädje.

Riddaren föll i marken

En cajon (klanglåda) förhöjde musikens kraft.

Dessförinnan hade mycket annat hänt. Ljudaborgs medlemmar visade medeltida dans och lät dem som ville vara med och lära sig. Man lärde ut en enklare ringdans, som de flesta kunde vara med i (även och kanske inte minst små barn). Tornering anordnades. Denna gång fick jag vara med om en riddare, som föll i marken. Riddar Silverkrona skulle böja sig åt sidan men miste balansen, gled ur sadeln och föll i marken med ena sidan före. Hon var dock snabbt på benen och satt snart i sadeln på nytt. Ingen blir som bekant en bra ryttare förrän han eller hon har blivit avkastad etthundra gånger. I detta fall berodde olyckan på ryttaren, och givetvis har ryttarna även under medeltiden fallit till marken. Man vågar inte tänka på, hur många som har blivit krymplingar på detta sätt. Den dåtida sjukvården hade inte många möjligheter att läka benbrott och krossade leder.

En orolig häst

Tord Caligari balanserade skickligt och halsbrytande.

Riddar Älgkrona hade en ståtlig och vacker häst, men stridshästen blev orolig och kunde inte lugnas. Den dansade omkring och kastade med huvudet. Riddar Älgkrona kunde inte genomföra sina övningar. Hon måste hela tiden arbeta på att hålla sin häst någorlunda lugn. Hästen är ett skyggt djur, som flyr undan så snart den märker eller befarar något farligt. När man dresserar en krigshäst, försöker man lära den att låta bli sitt medfödda beteende. Man försöker lära den att inte anse det farliga vara farligt. Helt kan man inte få hästen att övervinna sin medfödda skygghet. Ibland börjar även vana hästar bli oroliga. I värsta fall stegrar de sig och börja skena. I detta fall gick händelseutvecklingen inte längre än till oro och dans.

Svårt att göra sig hörd

Black Fools var på många sätt inspirerade av medeltiden.

Torneringarna utvecklas till ett slags teater. Riddarna grälar på varandra, drar sina svärd och vill hugga in på varandra. (Förhoppningsvis spelar de.) Tyvärr hör man dock dåligt vad de säger, fastän de höjer rösten. Varje riddare kan kanske inte ha en egen mikrofon, men konferencieren kunde kanske återge vad riddare och gycklare säger? På den gamla tiden måste det ha varit svårt att göra sina kommandoord hörda. Man förstår att befälhavarna på den tiden gav order med trumpetsignaler och trumvirvlar. Fanan var viktig. Den visade vart truppen skulle gå. Om befälhavaren försökte ropa ut sina order, skulle han ha blivit hörd endast tio eller tjugo meter bort.

Medeltidsmarknad

Riddar Älgkrona måste avbryta tävlingen för att hålla sin häst lugn.

Tord Caligari skämtade, balanserade och gjorde andra konster, skickligt, spännande och lustigt. I museet anordnades visningar. Sagor berättades i lägret. (Tyvärr hade jag inte möjlighet att lyssna till dessa medeltidssagor denna gång.) Marknaden hade gott om varor, och dessa hade hög kvalitet. Följden blev att jag gjorde slut på mycket pengar. Jag handlade saker, som kunde användas som gåvor vid framtida uppvaktningar. Våren hade varit både långdragen och kall, men dessa dagar kom med både sol och värme. Medeltidsdagarna var en utmärkt början på sommaren 2019.

Lars Gahrn

Det myllrande livet i gamla Lödöse

För Ljudaborg Kulturförening har det alltid varit en viktig uppgift att spegla och återge så mycket som möjligt av det myllrande livet i medeltidsstaden Lödöse. Man började år 1994 med krönikespelet ’’Vid Ljuda Os’’. (Namnet Lödöse är en vidareutveckling av Ljuda os, som betyder Ljudaåns mynning.)

700-årsjubileum

Hertigarna Erik och Valdemar med sina gemåler, två norska prinsessor, som båda hette Ingeborg. Hertig Erik blev far till Magnus Eriksson. Foto: Lars Gahrn.

’’Vid Ljuda Os’’ (med Martin Rossing som författare) blev en verklig långkörare, som spelades år efter år. För tio år sedan gick man över till andra teaterstycken, men år 2019 var det dags igen. Oundvikligen hajar man till, då man läser spelprogrammet. Krönikespelet ges inte färre än elva gånger under tiden 1-15 juni. Endast en teaterförening med gott rykte och ett teaterstycke med många kvaliteter kan dra gott om åskådare elva gånger. Krönikespelet tas upp som ett 700-årsjubileum. År 1319 – alltså för sju århundraden sedan – valdes Magnus Eriksson till svensk kung. Magnus Eriksson är huvudperson i föreställningen. År 1371 har konungen frigivits ur sin fångenskap. Han infinner sig i Lödöse för att möta sin son, konung Håkon av Norge.

Magnus den gode hyllas

Den åldrade konung Magnus och den gamla kvinnan, som spelar upp händelser ur hans liv för honom.

Hans systerson Albrekt av Mecklenburg har tagit över det svenska riket och valts till ny kung, men Magnus har fått Västergötland, Värmland och Dalsland som förläning. Därför har kungen nu infunnit sig i Lödöse. Här möter han en äldre kvinna, som spelar upp händelser ur Lödöses historia och ur kungens eget liv för honom. (Konung Magnus dök ofta upp i Lödöse under sin långa regering.) Hela krönikespelet genomandas av en stark medkänsla med konung Magnus. Han drabbades av många olyckor och utsattes för våldsamt hat från stormännen. Så här i efterhand har man inte kunnat upptäcka några påtagliga orsaker till detta hat. Han styrde inte hårt och enväldigt, genomdrev inte några omvälvande förändringar och gjorde sig inte skyldig till några grymheter. Eftervärlden har så gott som genomgående tagit parti för konung Magnus. Här i krönikespelet kallas han ibland för Magnus den gode.

Träldomen avskaffas

Konung Magnus får se sin gemål, drottning Blanka, under yngre dagar.

Eftervärlden har givit honom beröm för att han lät avskaffa träldomen. Denna regeringshandling belystes av en av de mest dramatiska scenerna i skådespelet. En stormannakvinna vill återföra en förrymd trälfamilj. Särskilt den vackra dottern i familjen råkar i fara på grund av sin beroendeställning. En av köpmännen i staden vill köpa henne för att ha henne som frilla, men hon har en fästman, och han vill med svärd i hand försvara sin fästmö. Fästmannen och köpmannen börjar fäktas, men då dyker konung Magnus upp som en räddande ängel. Han är uppbragt och förklarar, att han redan för ett par år sedan har avskaffat träldomen. Köpmannen och stormannakvinnan faller till föga, men kvinnan visar ingen ånger. Hon talar tvärtemot om för kungen, att många av samhällets store tycker, att kungen är alltför hård mot dem.

Medeltiden återspeglas

Lödöses myntmästare och hans medhjälpare.

Scenen visar att Martin Rossing har djup inlevelse i tiden historia. Så kan det mycket väl ha gått till. Lagar och förordningar antas, men detta innebär inte nödvändigtvis, att de blir kända eller tillämpade. (Den, som har inblickar i förvaltningen, vet, att så går det till även i våra dagar.) Mycket annat speglas i detta rika krönikespel: handel, hantverk, pilgrimsfärder, myntning, brott och straff, skörlevnad, dryckenskap, sång och musik. Alltsammans avslutas med digerdöden, den svarta döden. Redan på förhand vet man, att allt detta förekommer i en medeltida stad, men Ljudaborg Kulturförening levandegör historien genom att spegla verksamheterna genom levande människor, som arbetar, tvistar, älskar, hatar, slåss, dricker och sjunger, Ljudaborgs medlemmar eller åtminstone många av dem är bra på att sjunga. De har bildat en kör, som kallas Voces vivaces (Levande röster). Sångerna är väl framförda, och de klingar medeltidsaktigt.

Glada Lödösebor sjunger.

Skådespelet avslutas med en hyllning till staden Lödöse, staden som alltid kommer tillbaka, och som finns ännu idag, större än någonsin. Göteborg är Lödöses fortsättning och arvtagare. Därmed har konung Magnus fått se historiska scener ur sitt liv och stadens historia. Den gamla kvinnan har velat glädja konungen med dessa bilder. Hon tillhör trälfamiljen, som konungen räddade för många år sedan. Konungen kunde se tillbaka på en lång regering. Han valdes till kung vid tre års ålder 1319 och förlorade makten först 1364, Med sina 45 år som kung innehade han länge ett rekord. Ingen annan kung hade innehaft detta ämbete så länge. Först på 2010-talet blev han överträffad av konung Carl XVI Gustaf. Under 2019 har vår konung under 46 år varit Sveriges ”statschef”. Man har all anledning att vara tacksam för den politiska stabiliteten i gamla Sverige. Man är tacksam för, att man har upplevt 1200- och 1300-talens inbördesstrider, motsättningar och avsättningar endast på teatern. Ljudaborg har återigen levandegjort sin tid och sin stad. Teater och historieundervisning är förvisso inte detsamma, men de fyller samma syften. Ljudaborg ger oss värdefulla historielektioner, som har lättare att stanna i minnet än föreläsningar. Man följer andäktigt föreställningarna, och tiden går fort. Man sugs in i de dramatiska händelserna och lever med i stadens öden. När man lämnar teatern, förstår man varför detta teaterstycke  har kunnat spelas så många gånger under så många år.

Lars Gahrn

Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn

Ljudaborg levandegör Shakespeare

Komedin ”Förvillelser” av William Shakespeare är ett av författarens verkligt lättviktiga teaterstycken. Ljudaborg Kulturförening hade valt detta lustspel för årets föreställningar på Ljudaborgs teater vid Lödöse Museum. Skulle det bli platt fall? Ljudaborg Kulturförening har dock förmågan att göra obetydliga pjäser stora, att få fram väsentligheterna i dem eller fylla dem med väsentligheter. Man lyckades även 2018.

Två par tvillingbröder

En man, som råkar befinna sig på fel sida av gränsen, kommer att bli avrättad, om han inte kan friköpa sig. Foto: Lars Gahrn.
En man, som råkar befinna sig på fel sida av gränsen, kommer att bli avrättad, om han inte kan friköpa sig. Foto: Lars Gahrn.

Shakespeares lustspel ”Förvillelser” skrevs i början av 1590-talet. Den tidigaste kända föreställningen ägde rum i december 1594. Man kan dock säga, att lustspelet är äldre än så. Handlingen är hämtad från romaren Plautus’ latinska lustspel Menaechmi. Man kan misstänka att Plautus i sin tur byggde på någon grekisk förlaga. I vilket fall som helst var handlingen eller intrigen i stycket inemot 1800 år redan, när Shakespeare skrev. Man måste säga, att något, som liknar lustspelets handling, omöjligen kan ha hänt. Två tvillingbröder blev åtskilda i barndomen. De hade två tvillingbröder som tjänare. Även dessa blev åtskilda samtidigt. Båda tvillingbröderna hade en tvillingbroder som tjänare. Den ene tvillingbrodern kom att bosätta sig i Syrakusa (i Kungahälla i Ljudaborgs uppsättning), den andre i Efesus (i Lödöse i Ljudaborgs uppsättning). Av en händelse kommer brodern från Kungahälla till Lödöse med sin tjänare. De båda bröderna och deras tjänare förväxlas givetvis av alla i alla sammanhang. Själva begriper de ingenting. Själva förväxlar de sina tjänare, och tjänarna förväxlar sina herrar. Slutligen dyker båda tvillingparen upp på scenen samtidigt, och alla begriper hur allt har kunnat trassla till sig.

Vitsar och ädelbuskis

Många förtjusande kvinnor ute på sta’n kan bringa de äkta männen på fall.
Många förtjusande kvinnor ute på sta’n kan bringa de äkta männen på fall.

Många blir arga på varandra under handlingens gång. Den ene brodern pucklar på den andres tjänare och omvänt, när tjänarna har utfört den andre broderns befallningar. Många vreda ord växlas. Dessutom förekommer många ordlekar och vitsar. Aron Jonason må ha skapat Göteborgsvitsen, men han hade föregångare. Shakespeare var igång med massproduktion av vitsar och ordlekar redan tre århundraden före Aron Jonason. Dessa engelska ordlekar och vitsar är givetvis svåröversättliga och ibland omöjliga att översätta, men en ordkonstnär som Åke Ohlmarks lyckas översätta dem eller omvandla vitsarna till något snarlikt. I Ljudaborgs uppsättning har Nina Pontén tagit med några skämt i sin översättning. Vad, som var roligt i slutet av 1500-talet, visar sig vara roligt även drygt 400 år senare. Ljudaborg regissör Martin Rossing kallar lustspelet träffande för ”god ädelbuskis”. Man frestas också att använda benämningen ”folklustspel”. Buskis och folklustspel har sina trogna publik, som skrattat gott, men de har inte något högre anseende.

En försummad hustru

Den övergivna hustrun blir förtvivlad, när hon tror att maken och familjeförsörjaren har mist minne och förstånd.
Den övergivna hustrun blir förtvivlad, när hon tror att maken och familjeförsörjaren har mist minne och förstånd.

Shakespeare vore dock inte Shakespeare, om han inte hade förmått att ge även denna pjäs ett tänkvärt och gripande innehåll. Ljudaborg lyfter på ett utmärkt sätt fram denna del av innehållet. Shakespeare målar upp en gripande bild av en försummad eller övergiven hustru. Tyvärr hade hon många olyckssystrar. Detta är en värdefull och gripande bild ur kvinnohistorien. Tvillingbrodern, som bor i Lödöse (eller Efesus enligt Shakespeare) är gift. Som köpman har han många ärenden på stan. Hemma sitter hustrun och sänder bud efter honom, att han skall komma hem och äta middag. Eva Larsson gör en utmärkt rolltolkning av denna hustru, och Martina Björnsvik spelar med bravur hennes syster. Kvinnorna var på ett annat sätt än männen hänvisade till hemmet och rörde sig inte på samma sätt fritt utanför hemmets väggar. Hustrun är orolig för att maken uppvaktar en sköka. Mycket riktigt äter han ibland middag hos en kurtisan (i pjäsen värdshusvärdinnan). Hustrurna hade all anledning att vara oroliga, när männen åt middag på krogar eller värdshus. Uppasserskorna tjänstgjorde nämligen ofta även som glädjeflickor. Den stackars hustrun klagar över, att hon har blivit ful, och att mannen därför tappat intresset för henne. Hon är rädd för att mannen genom sin otrohet skall få någon könssjukdom och sedan överföra den på sin stackars hustru. Vad har hon då för någon tröst av sin syster? Hennes syster tycks dela manssamhällets värderingar. Mannen har makten över skapelsen och även över kvinnan, som inte bör vara svartsjuk. Sin svåger förmanar hon att hyckla kärlek till sin hustru, även om hans glöd skulle ha falnat. Hon förmanar honom att dölja sin otrohet för hustrun, om han skulle vara otrogen. Hennes krav är alltså inte högt ställda.

Kvinnans beroendeställning

De två tvillingparen stöter samman, och missförstånden reds upp.
De två tvillingparen stöter samman, och missförstånden reds upp.

I detta fall nöjde sig den äkta mannen med att äta middag hos den lättfotade värdshusvärdinnan, men i verkligheten nöjde sig männen inte alltid med att spisa middag och dricka på tvivelaktiga ställen. Mannens ställning var stark i det gamla manssamhället och kvinnans svag. Då kunde han göra som han ville. De snälla och hederliga äktamännen var trogna mot sina fruar, men de andra gick till glädjeflickor, om de ville. Kvinnorna var tvungna att finna sig i detta. Skilsmässa var i stort sett otänkbar på denna tid. Möjligen kunde de flytta hemifrån, men hur gick det då med deras försörjning? Shakespeares drama är som sagt en komedi eller ett lustspel. Därför är upplösningen i detta fall lyckosam. Så var den ofta inte i verkligheten.

Familjesplittring

Även på annat sätt känner man, att detta teaterstycke har ett budskap till vår samtid. Det handlar om en familj, som har splittrats. Hur många splittrade familjer har vi inte fått besked om under 2000-talets många flyktingvågor? På slutet återförenas alla: man, hustru, tvillingsöner och tjänare. Detta är ju som sagt ett lustspel. Familjefadern (från Kongahälla) har under sitt sökande efter familjemedlemmarna hamnat i Lödöse, där han fängslas och döms till döden, eftersom han kommer från en fientlig stad. Hur många människor har inte under 2000-talets många krig och inbördesstrider avrättats på grund av sin härkomst, sin religion eller sin rikstillhörighet? I Shakespeares lustspel återförenas dock familjen, och den ene sonen betalar lösesumman för sin far. Allt reder upp sig.

Ljudaborg levandegör

Jag läste detta teaterstycke första gången omkring 1970. Sedan dess har jag inte haft en tanke på att läsa om det. Jag fann dramat visserligen fyndigt sammansatt men osannolikt, pratigt och inte särskilt roligt. Efter Ljudaborgs föreställning går jag hem med nyväckta tankar och känslor. Jag plockade fram Shakespearefolianten i fråga och var ivrig att åter läsa hans lustspel. Ljudaborg hade levandegjort Shakespeare och lyft fram väsentligheter, som talar till vår egen tid.

Lars Gahrn

Starka kvinnor på medeltiden

Sveriges och Nordens mest kända invånare från medeltiden är en kvinna, nämligen Sankta Birgitta eller Heliga Birgitta, mycket känd och omtalad inom sitt hemland och ännu mer uppmärksammad utomlands, i Europas katolska länder. Nordens mest framgångsrika och mäktigaste regent under medeltiden var en kvinna, nämligen drottning Margareta, som var härskarinna över Danmark, Sverige (med Finland) och Norge (med Island, Färöarna och Grönland).

Kvinnor sända av Gud

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Den mycket krigiska medeltidens mest kända krigare var en ung flicka, nämligen Jeanne d’Arc, även känd som ”jungfrun av Orleans”. Manssamhället var ännu inte ifrågasatt och skulle sitta i ”orubbat bo” ännu några århundraden. Därför får sådana levnadsöden den eftertänksamme att fundera över kvinnans möjligheter under medeltiden och hennes förmåga att bryta ner de skrankor, som var satta för hennes möjlighet att verka. Alltsammans blir mer invecklat och svårbedömbart därigenom, att två av dessa storheter åberopade gudomliga ingripanden. Sankta Birgitta gjorde gällande att hon fick uppenbarelser från Gud. Jeanne d’Arc hävdade att Gud hade sänt henne för att befria Frankrike från engelsmännen. Gudomliga röster talade om för henne vad hon skulle göra. Omgivningen var i bägge fallen tveksam eller tvivlande, men alltfler blev övertygade. Hur mycket av framgången skall vi tillskriva Guds ingripande, och hur mycket kvinnornas duglighet? Ja, nog har vi mycket att fundera över och forska i, ty dessa storheter var långt ifrån ensamma om att vara bemärkta kvinnor i medeltidens manssamhälle.

Drottning Margareta – mycket framgångsrik

Omslaget på Stefan Högbergs första bok pryds av en medeltida bild, som föreställer Jeanne d’Arc.
Omslaget på Stefan Högbergs första bok pryds av en medeltida bild, som föreställer Jeanne d’Arc.

Stefan Högberg har tagit sig an detta ämne och berättar för oss om en förbluffande stor mängd kvinnor, som har övertagit manliga verksamheter under medeltiden. Hans verk har titeln: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater. (Boken är utgiven av Historieporten, Göteborg, 2017, och omfattar 292 sidor.) Omslaget pryds av en bild före­ställande Jeanne d’Arc. Däremot lyser drottning Margareta märkligt nog med sin frånvaro. Har Högberg kanske funnit ämnet vara alltför stort, eller tycker han att drottningen kan vara värd en egen bok? Margareta Valdemarsdotter står i historien som helt enastående. Hon lyckades samla Nordens tre riken under ett starkt kungligt styre, som varade även efter hennes död. Det välde som hon byggde upp varade mellan 30 och 40 år. Hennes efterföljare lyckades mycket dåligt. Kristoffer av Bayern, Kristian I, Hans och Kristian II lyckades visserligen vinna även Sverige men mycket kortvarigt. Ingen av dem regerade ens i tio år.

Sköldmör och andra vikingakvinnor

Jeanne d’Arc – enligt en sentida historiemålning.
Jeanne d’Arc – enligt en sentida historiemålning.

Stefan Högberg är väl insatt i sitt ämne. Han skriver både lärt och lättfattligt. Tankegångarna om berättelsernas källvärde och tillförlitlighet är kloka och välgrundade. Han bygger i första hand på anglosaxisk litteratur med påföljd att exemplen mestadels hör hemma utanför Norden. Det är utmärkt att på detta sätt fästa den svenska läsekretsens uppmärksamhet på denna litteratur. Även från Norden finns åtskilligt att uppmärksamma. Enligt de så kallade fornaldarsagorna skulle sköldmör eller sköldemör, kvinnliga och ogifta krigare, ha funnits i Norden under vikingatiden. Källorna är de mest sagoaktiga och de minst trovärdiga av de isländska sagorna, men sköldmörna speglar inte desto mindre en förfluten verklighet. På senare år har man nämligen funnit beväpnade kvinnor i några av den tidens gravar. Högberg berör sköldmörna i förbigående på sidan 177, men ämnet skulle vara värt en ingående behandling. Söker man efter ”starka kvinnor”, och sådana vill man ju gärna finna nu för tiden, behöver man inte leta länge i de isländska släktsagorna. De är visserligen ett slags historiska romaner, men även sådana speglar ju verkligheten eller de ideal, som med större eller mindre framgång förverkligades. Thyra Danabot, Sigrid Storråda och drottning Gunhild må vara mycket sagoaktiga gestalter, men vad som skrivs om dem i tidigmedeltida källor är av stort intresse. Birgit Sawyer (som då hette Birgit Strand) skrev sin doktorsavhandling om kvinnosynen hos den gamle krönikören Saxo Grammaticus. (Birgit Strand, Kvinnor och män i Gesta Danorum, avhandling, Historiska institutionen, Göteborgs universitet, Göteborg, 1980.) Birgit Sawyer undersöker utifrån Saxos kvinnoskildringar, vilken kvinnosyn han hade, och hur han tyckte att en kvinna skulle vara eller inte vara. Detta är inte svårt, ty gamle Saxo är mycket tydlig i sina omdömen, antingen vältaligt berömmande eller lika vältaligt fördömande. Både det ena och det andra är mycket intressant för kvinnohistorien.

Gå vidare!

Stefan Högberg har gjort en viktig insats genom att sammanfatta intressant kvinnohistoria, men många arbetsuppgifter återstår. Eftersom han är en bra historiker och skicklig författare har man all anledning att önska, att just han tar upp dessa frågor till behandling. I sin bok visar han hur kvinnor på område efter område kunde göra insatser, som vanligtvis utfördes av män. I ett manssamhälle blir det ju så att mannen blir den beundrade förebilden, som även kvinnor vill efterlikna. Om även kvinnan skulle haft en någorlunda stark ställning, skulle man däremot kunna vänta sig att vissa män gjorde försök att efterlikna kvinnan och tränga in på hennes verksamhetsområden. Finns några exempel på detta?

Lars Gahrn

Kufiska mynt vid Göta älv

Hur kan muslimska mynt hamna i Göta älvs dalgång? Den frågan skulle Yngve Karlsson besvara i Lödöse museum söndagen den 8 oktober 2017. Göteborgs Numismatiska Förening, Lödöse museum samt Rut och Bengt Holméns Stiftelse för Numismatik anordnade då en mynthistorisk dag i Lödöse.

Kufiska mynt

Yngve Karlsson föreläste om kufiska mynt i Göta älvs dalgång. Foto: Lars Gahrn.
Yngve Karlsson föreläste om kufiska mynt i Göta älvs dalgång. Foto: Lars Gahrn.

Filosofie licentiat Yngve Karlsson har skrivit en bok om sasanidiska mynt. (Dessa mynt föregick muslimernas och efterbildades senare av muslimerna.) Muslimernas mynt kallas kufiska mynt. I staden Kufa (nära Bagdad) i nuvarande Irak fanns nämligen en skrivarskola, som formgav de arabiska bokstäverna. När muslimerna tog efter de sasanidiska mynten och de bysantinska mynten, hade deras mynt bilder, men med tiden kom deras mynt att innehålla enbart kufisk skrift. År 698 genomfördes en standardisering av mynten. De myntbitar, som hittades i Göta älvs dalgång, är delar av standardiserade kufiska mynt.

Köpingen – en av Lödöses föregångare

Mynten hittades i Köpingen, som ligger vid Slumpån i närheten av Lilla Edet och alltså uppströms, räknat från Lödöse. Här låg en handelsplats, som fanns till före Lödöse och följaktligen var en föregångare till denna stad. Av allt att döma fanns flera smärre handelsplatser i äldre tid. Genom metalldetektering har man hittat åtskilliga delar av föremål, däribland åtta delar av kufiska mynt. Dessa mynt har huggits eller brutits sönder för att man skulle ha mindre silverbitar att väga upp. Man betalade med silver och vägde silvret, även i de fall då man hade silvermynt. Silvrets kvalitet var därför av stor betydelse. ”Vikingarna tog inte hit dåligt silver”, påpekade Yngve Karlsson.

Myntbitarna kom genom handel

Michel Amandry – en framstående kännare av romerska mynt. Foto: Lars Gahrn.
Michel Amandry – en framstående kännare av romerska mynt. Foto: Lars Gahrn.

I och med att endast bitar av mynten finns, har det varit svårt att med bestämdhet avgöra vad för slags mynt de är och varifrån de kommer. Gert Rispling har arbetat med denna fråga och skrivit i ämnet. Den arabiska skriften visar, att mynten är kufiska. De äldsta mynten präglades under 700-talets senare hälft. De övriga myntbitarna härrör från 800-talet. Två av dem kommer från Nordafrika, vilket är intressant, eftersom vikingarna genomgående tog hem mynt, som hade präglats österut men inte i Afrika. Mynten är slitna och torde ha varit slitna redan i sina hemländer. Av allt att döma har de sakta vandrat norrut genom handel. Företeelsen är känd i våra historiska källor. På 500-talet skriver Jordanes, att pälsverk från Skandinavien når Medelhavsvärlden ”genom mellankommande handel” (commercio interveniente). Den ene köpmannen har sålt varor till den andre, och genom ett större antal mellanhänder har varorna sent omsider nått länderna vid Medelhavet.

Poppea på provinsmynt

Poppea Sabina.
Poppea Sabina.

Myntdagens andre föreläsare var Michel Amandry, som tidigare var direktör för Mynt- och Medaljkabinettet i Bibliothéque Nationale de France i Paris. Han talade om romersk provinsmyntning. Dels utgav den romerska centralmakten mynt. Dessa är behandlade i det stora bokverket Roman Imperial Coins. Dels utgav de romerska provinserna själva mynt. Dessa finns beskrivna i flerbandsverket Roman Provincial Coins. Myntningen ute i provinserna var inte omfattande vad gäller myntmängden, och följaktligen var den inte heller viktig. Däremot ger den forskningen många upplysningar av intresse och värde. På provinsmynten kan även medlemmar av kejsarfamiljen avbildas. På provinsmynt finns också Poppea Sabina och Antinous. Poppea var kejsar Neros andra gemål. Giftermålet mellan henne och kejsaren var inte omtyckt bland romarna (som tycks ha ogillat och klandrat väldigt mycket i kejsarens liv och leverne). Poppea badade varje dag i åsnemjölk för att hålla sin hud ungdomlig. Därför hade hon alltid med sig 500 åsneston på sina resor, berättade man. (Carl Grimberg, Världshistoria: Folkens liv och kultur, IV, Sthlm 1930, s. 403.) Att avbilda henne på mynt för Rom hade inte varit lämpligt. Däremot gick det tydligen bra, att hon förekom på provinsmynt.

Mynten berättar mycket

Antinous.
Antinous.

Antinous var kejsar Hadrianus’ unge vän och gunstling. Han offrade sitt liv för kejsarens välgång. Hadrianus hedrade honom därför på alla sätt. Många bildstoder avbildar den unge mannen och tydligen även provinsmynt. På dessa kan man även finna bilder av prokonsuler (ståthållare i provinserna). Tack vare mynten får vi kunskap om kejserliga besök ute i provinserna och om stadsnamn, som inte förekommer i andra källor. Vi får kunskap om stora idrottsspel och ”homonoia” (endräkt) mellan städer, vad nu det sistnämnda kan innebära. Städer, som har byggt tempel åt kejsarkulten, visar upp bilder av dessa tempelbyggen på sina mynt. Även bland dessa mynt finns felkällor. Michel Amandry berättade, att myntstampar tycks ha överflyttats från en myntort till en annan.

Viktiga böcker på gång

Även Lödöses mynthistoria är invecklad. Vi fick nu veta, att Rune Ekres stora bok om Lödöses medeltida myntning är långt kommen. Man saknar dock en fotograf, som kan ta de behövliga bilderna. I år har 30 år förflutit sedan man här i Lödöse fann präglingsunderlag av läder. Tack vare dem kunde man fastslå, att L- brakteaterna hade präglats här i staden. Göteborgs Numismatiska Förening ställde ut minnesmedaljer från 1600- och 1700-talen samt Göteborgsmedaljer. Här kunde man se kammarherre Magnus Lagerberg och donatorn Charles Felix Lindberg på bild, liksom många kungligheter. Föreningen medverkade även med myntbestämning och värdering av mynt. Myntvärderaren var högt värderad av besökarna. Vid hans bord fanns ständigt folk med gamla mynt, som de ville ha värderade. Föreningen håller på med en bok om Göteborgs polletter. Den har kommit så långt, att man korrekturläser texten, berättade Bo Gustavsson. Myntningsstaden Lödöse levde upp på nytt tack vare Lödöse Museum, Rut och Bengt Holméns Stiftelse för Numismatik och Göteborgs Numismatiska Förening, som gemensamt anordnade denna ”myntdag”. Var skulle man hålla till om inte i Lödöse, som har gett Västsverige en hedersplats i Sveriges mynthistoria?

Läs vidare

Yngve Karlsson, Sasanian Silver Coins, Mixtum Publishing 2015.

Yngve Karlsson, Coin Photos from the Book Sasanian Silver Coins, CD PC/MAC, 2015.

Köpingen – en handelsplats från yngre järnålder: Fastigheten Torpa 3:3 och 3:11: Arkeologisk efterundersökning: Lödöse museum Rapport 2014:2. (I denna rapport finns Gert Risplings uppgifter om myntdelarna.)

 

Klicka här för denna artikel som pdf