Det myllrande livet i gamla Lödöse

För Ljudaborg Kulturförening har det alltid varit en viktig uppgift att spegla och återge så mycket som möjligt av det myllrande livet i medeltidsstaden Lödöse. Man började år 1994 med krönikespelet ’’Vid Ljuda Os’’. (Namnet Lödöse är en vidareutveckling av Ljuda os, som betyder Ljudaåns mynning.)

700-årsjubileum

Hertigarna Erik och Valdemar med sina gemåler, två norska prinsessor, som båda hette Ingeborg. Hertig Erik blev far till Magnus Eriksson. Foto: Lars Gahrn.

’’Vid Ljuda Os’’ (med Martin Rossing som författare) blev en verklig långkörare, som spelades år efter år. För tio år sedan gick man över till andra teaterstycken, men år 2019 var det dags igen. Oundvikligen hajar man till, då man läser spelprogrammet. Krönikespelet ges inte färre än elva gånger under tiden 1-15 juni. Endast en teaterförening med gott rykte och ett teaterstycke med många kvaliteter kan dra gott om åskådare elva gånger. Krönikespelet tas upp som ett 700-årsjubileum. År 1319 – alltså för sju århundraden sedan – valdes Magnus Eriksson till svensk kung. Magnus Eriksson är huvudperson i föreställningen. År 1371 har konungen frigivits ur sin fångenskap. Han infinner sig i Lödöse för att möta sin son, konung Håkon av Norge.

Magnus den gode hyllas

Den åldrade konung Magnus och den gamla kvinnan, som spelar upp händelser ur hans liv för honom.

Hans systerson Albrekt av Mecklenburg har tagit över det svenska riket och valts till ny kung, men Magnus har fått Västergötland, Värmland och Dalsland som förläning. Därför har kungen nu infunnit sig i Lödöse. Här möter han en äldre kvinna, som spelar upp händelser ur Lödöses historia och ur kungens eget liv för honom. (Konung Magnus dök ofta upp i Lödöse under sin långa regering.) Hela krönikespelet genomandas av en stark medkänsla med konung Magnus. Han drabbades av många olyckor och utsattes för våldsamt hat från stormännen. Så här i efterhand har man inte kunnat upptäcka några påtagliga orsaker till detta hat. Han styrde inte hårt och enväldigt, genomdrev inte några omvälvande förändringar och gjorde sig inte skyldig till några grymheter. Eftervärlden har så gott som genomgående tagit parti för konung Magnus. Här i krönikespelet kallas han ibland för Magnus den gode.

Träldomen avskaffas

Konung Magnus får se sin gemål, drottning Blanka, under yngre dagar.

Eftervärlden har givit honom beröm för att han lät avskaffa träldomen. Denna regeringshandling belystes av en av de mest dramatiska scenerna i skådespelet. En stormannakvinna vill återföra en förrymd trälfamilj. Särskilt den vackra dottern i familjen råkar i fara på grund av sin beroendeställning. En av köpmännen i staden vill köpa henne för att ha henne som frilla, men hon har en fästman, och han vill med svärd i hand försvara sin fästmö. Fästmannen och köpmannen börjar fäktas, men då dyker konung Magnus upp som en räddande ängel. Han är uppbragt och förklarar, att han redan för ett par år sedan har avskaffat träldomen. Köpmannen och stormannakvinnan faller till föga, men kvinnan visar ingen ånger. Hon talar tvärtemot om för kungen, att många av samhällets store tycker, att kungen är alltför hård mot dem.

Medeltiden återspeglas

Lödöses myntmästare och hans medhjälpare.

Scenen visar att Martin Rossing har djup inlevelse i tiden historia. Så kan det mycket väl ha gått till. Lagar och förordningar antas, men detta innebär inte nödvändigtvis, att de blir kända eller tillämpade. (Den, som har inblickar i förvaltningen, vet, att så går det till även i våra dagar.) Mycket annat speglas i detta rika krönikespel: handel, hantverk, pilgrimsfärder, myntning, brott och straff, skörlevnad, dryckenskap, sång och musik. Alltsammans avslutas med digerdöden, den svarta döden. Redan på förhand vet man, att allt detta förekommer i en medeltida stad, men Ljudaborg Kulturförening levandegör historien genom att spegla verksamheterna genom levande människor, som arbetar, tvistar, älskar, hatar, slåss, dricker och sjunger, Ljudaborgs medlemmar eller åtminstone många av dem är bra på att sjunga. De har bildat en kör, som kallas Voces vivaces (Levande röster). Sångerna är väl framförda, och de klingar medeltidsaktigt.

Glada Lödösebor sjunger.

Skådespelet avslutas med en hyllning till staden Lödöse, staden som alltid kommer tillbaka, och som finns ännu idag, större än någonsin. Göteborg är Lödöses fortsättning och arvtagare. Därmed har konung Magnus fått se historiska scener ur sitt liv och stadens historia. Den gamla kvinnan har velat glädja konungen med dessa bilder. Hon tillhör trälfamiljen, som konungen räddade för många år sedan. Konungen kunde se tillbaka på en lång regering. Han valdes till kung vid tre års ålder 1319 och förlorade makten först 1364, Med sina 45 år som kung innehade han länge ett rekord. Ingen annan kung hade innehaft detta ämbete så länge. Först på 2010-talet blev han överträffad av konung Carl XVI Gustaf. Under 2019 har vår konung under 46 år varit Sveriges ”statschef”. Man har all anledning att vara tacksam för den politiska stabiliteten i gamla Sverige. Man är tacksam för, att man har upplevt 1200- och 1300-talens inbördesstrider, motsättningar och avsättningar endast på teatern. Ljudaborg har återigen levandegjort sin tid och sin stad. Teater och historieundervisning är förvisso inte detsamma, men de fyller samma syften. Ljudaborg ger oss värdefulla historielektioner, som har lättare att stanna i minnet än föreläsningar. Man följer andäktigt föreställningarna, och tiden går fort. Man sugs in i de dramatiska händelserna och lever med i stadens öden. När man lämnar teatern, förstår man varför detta teaterstycke  har kunnat spelas så många gånger under så många år.

Lars Gahrn

Drakdödaren i Masthuggskyrkan

Vad har drakdödaren att göra i Masthuggskyrkan? Har drakdödare och drakar med kyrka och kristendom att göra? Svaret är att draken och hans motståndare är en kristen bild, som från bibeln har spritts ut i folkdiktningen. Masthuggskyrkans arkitekt har återerövrat den till kyrkans värld.

Romanska reliefer

Masthuggskyrkan innehåller bland annat förnämliga stenhuggeriarbeten. Foto: Lars Gahrn.

Låt oss dock ta allt i rätt ordning! Masthuggskyrkan ligger på södra älvstranden i Göteborg och invigdes 1914. Den är byggd i nationalromantisk stil. Man efterbildade alltså äldre inhemska stilarter. Själva tornet, som har blivit ett landmärke och igenkänningstecken för Göteborg, påminner om tornet på Strängnäs domkyrka, som på liknande sätt ses långt utifrån Mälaren. Bland annat har man tagit efter romanska stenhuggeriarbeten. Här och var i kyrkan finns reliefer, som till stilen påminner om de kända romanska relieferna i Skara domkyrka. På utsidan av Masthuggskyrkan ser man en relief, som föreställer en skäggig man i medeltida kolt. I händerna håller han en dubbelyxa, som han höjer över sitt huvud för att slå mot en trehövdad drake. Ett av huvudena har blödande fallit till marken. Detta huvud är avhugget.

Gud skall döda ormar och drakar

Drakdödaren på en av Masthuggskyrkans reliefer.

Var och en begriper lätt, att detta är en bild av det godas kamp mot det onda. Djävulen liknas ju vid en orm, och Masthuggets drake är snarast en trehövdad orm. Varifrån har konstnären hämtat förebilderna? Detta är dock svårare att reda ut. Klart är att draken omnämns i Bibeln. Profeten Jesaja säger: ”På den tiden skall Herren med sitt svärd, det hårda, det stora och starka, hemsöka Leviatan, den snabba ormen, och Leviatan, den ringlande ormen, och skall dräpa draken, som ligger i havet.” (Jes. 27:1.) Detta är en bild av Guds kamp mot de onda makterna och hans fullständiga överlägsenhet. De onda makterna kan varken såra eller besegra honom. De dödas av hans svärd. Vapnet som nämns är alltså ett svärd och inte en dubbelyxa. Masthuggskyrkans bildhuggare bygger alltså inte på Jesaja.

Draken och vilddjuren i Uppenbarelseboken

Tors fiskafänge, avbildat på Altunastenen i Uppland. Tor har fått Midgårdsormen på Kroken.

I Uppenbarelseboken förekommer en drake, som kämpar mot Mikael och hans änglar. Här sägs uttryckligen, att draken är ”den gamle ormen”, … , han som kallas Djävul och Satan” (Upp. 12:9). Även om draken alltså har tre namn sägs aldrig, att han har mer än ett huvud. Inte heller sägs, att Mikael skulle ha kämpat med yxa. Drakdödaren i Masthugget saknar dessutom änglavingar och ser allt annat än änglalik ut. Masthuggskyrkans bildhuggare har inte velat skildra Mikaels kamp mot draken. I Uppenbarelseboken omtalas även två vilddjur. Det ena hade ”tio horn och sju huvuden”. Ett av dess huvuden var ”likasom sårat till döds, men dess dödssår blev läkt”. Vilddjuret ”liknade en panter, men det hade fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon.” (Upp. 13:1-3.) Även här saknas likheter vad gäller det mesta, men vi har ett vilddjur med många huvuden (dock inte tre), av vilka ett hade blivit sårat. Här finns alltså två likheter.

Herkules och den lerneiska hydran

Vi måste därför gå utanför bibeln i vår jakt efter förebilder. I de grekiska hjältesagorna berättas om Herakles eller Herkules och hans kamp mot den lerneiska hydran, som hade nio huvuden och var ”en ofantlig vattenorm”. Herkules avskar huvudena med ”en gyllene skära”. (Grekiska fornsagor efter F. Carl och H. Mehl, bearbetade av Axel Stridsberg, Sthlm 1880, s. 26-27.) Också här är det mesta olikt, men vi finner dock en vattenorm med många huvuden. Denna likhet är intressant.

Sigurd Fafnesbane på en stavkyrka

Sigurd Fafnesbane i Hylestad.

Går vi över till nordiska hjältesagor, är Sigurd Fafnesbane den store drakdödaren. Med sitt svärd Gram dödade han ormen Fafner. Här finner vi alltså återigen en drake, som snarast är en orm. Denna likhet är intressant, men den är också den enda. Händelser ur denna saga är avbildade på dörrstolparna till Hylestads stavkyrka i Setesdal i Norge (Anders Baeksted, Gudar och hjältar i Norden, 1970, s. 250-253). På medeltiden kunde man alltså på en norsk kyrka använda denna hedniska hjältesaga såsom en bild av det godas kamp och seger mot det onda. Därför kunde Masthuggskyrkans bildhuggare göra på samma sätt, när han efterbildade gamla motiv i sitt kyrkobygge.

Tors fiskafänge

Ytterligare en nordisk saga, berättelsen om Tors fiskafänge, är intressant. Snorre Sturlasson berättar, att Tor och jätten Hymer rodde ut på havet för att fiska. Tor agnade med ett huvud och fick Midgårdsormen på kroken. När han halade in detta odjur, blev Hymer rädd och skar av reven. Tor kastade sin hammare mot Midgårdsormen, och man menade att han slog huvudet av odjuret (Anders Baeksted, Gudar och hjältar i Norden, 1970, s. 95-97). Här finns vissa likheter, nämligen en orm (dock inte med tre huvuden), en hammare, som visserligen inte är en dubbelyxa men dock liknar yxan mer än de andra drakdödarnas vapen gör, och slutligen en drakdödare, som liknar Tor. Masthuggskyrkans drakdödare saknar dock Tors styrkebälte.

Allt begriper vi inte

Vi finner alltså likheter här och var men inte någon fullständig eller ens långtgående överensstämmelse mellan reliefen på kyrkan och de olika berättelserna. Bildhuggaren har hämtat drag ur berättelserna, men han vill inte att drakdödaren skall uppfattas som Herkules, Tor eller Sigurd Fafnesbane. Han har anknutit till förebilder men samtidigt varit självständig. Kanske finns en djupare beräkning bakom denna självständighet. I våra gamla kyrkor finns åtskilliga bilder och skulpturer, som anspelar på glömda folksagor och legender. Vi fattar dem nu bara delvis. Varför är jätten Finn avbildad i Lunds domkyrkas krypta? Är detta över huvud taget en jätte? Avbildas kanske Simson? Vem kan med säkerhet nu besvara dessa frågor? Här vid Masthuggskyrkan begriper vi vad bildhuggaren menar, men samtidigt får vi ett och annat att grubbla över. Mycket bra arbetat!

Lars Gahrn

Gotisk vagga i Masthuggskyrkan

En gotisk vagga var en av alla de sevärdheter, som Masthuggskyrkan hade att bjuda. Aldrig för ett ögonblick hade jag räknat med att finna en vagga i spetsbågestil, men där på en pelare fanns en relief, som visade Maria och barnet. Jesusbarnet låg i en gotisk vagga. Äntligen fick jag belägg för att sådana vaggor hade funnits till eller åtminstone hade avbildats innan jag gjorde det.

Jag ritade gotisk vagga 2006

Gotisk vagga, ritad av Lars Gahrn 2006.

Som museiman får man frågor av alla slag. En av de mera märkliga fick jag år 2006. En mölndalsbo undrade, om jag hade ritningar till en gotisk vagga. Det hade jag inte, och jag kunde inte erinra mig att jag någonsin hade sett en sådan. För säkerhets skull slog jag i tillgängliga handböcker. Till årsböckerna Fataburen och Kulturen finns register, som jag slog i. Jag fick se många vaggor, men i den mån de pryddes av bågar, rörde det sig om rundbågar. Jag kunde alltså inte meddela vare sig ritningar till eller bilder av gotiska vaggor. Jag hade inte ens något belägg för att sådana hade funnits. Vad gör man i ett sådant läge? I vissa fall har jag blivit klandrad för att jag skulle vara alltför tjänstvillig gentemot allmänheten. Åtminstone vad gäller vaggor finns nog visst fog för dessa förebråelser. Jag satte mig nämligen ner och ritade en gotisk vagga. Den hade givetvis spetsiga gavelöverstycken, icke raka eller rundade, och dessutom ritade jag spetsbågiga nischer eller insänkningar på vaggans långsidor och gavlar. Sådana finns på kyrkdörrar och allmogeskåp, men där är de alltid rundbågade upptill. Jag skickade iväg ritningen, och sedan hörde jag inte någonting. Huruvida något litet barn från Mölndal har vaggats i en gotisk vagga, vet jag inte.

Gotisk vagga i en relief

Jungfru Maria vid en gotisk vagga.

Tolv år senare på Apostladagen eller söndagen den 1 juli 2018 besökte jag Masthuggskyrkan, som har flera reliefer i romansk stil. En av dem visade Maria och barnet. Jesusbarnet låg i en gotisk vagga! Gaveln vid huvudändan var högre än gaveln vid fotändan. Hitre gaveln visade sig ha ett omfattande streckmönster. Om man betraktar mönstret noga, framträder en ängel på gaveln. Som bekant hade man ofta bilder på skyddsänglar vid barnens sängar. Här hade konstnären anbringat bilden av ängeln på själva vaggan. Även vaggans långsida har ett streckmönster, men man ser inte mycket av det, eftersom Maria sitter bredvid med ena foten på vaggans främre mede. Likheterna mellan denna vagga och den, som jag hade ritat, är inte många, men bägge är gotiska, och bägge har spetsiga gavlar. Inte heller denna vagga är strängt taget något bevis för att gotiska vaggor har funnits, men bilden visar åtminstone att någon ritat en gotisk vagga minst 92 år innan jag gjorde detta.

Gotiska vaggor från 1800-talet

Gotisk vagga från nätet.

Ännu kan vi alltså inte visa upp någon riktig vagga i gotisk stil. Jag vill därför ta tillfället i akt att efterlysa fler bilder av gotiska vaggor. Helst ser jag givetvis bevis för att gotiska vaggor har funnits i verkligheten. Finns någonstans en gotisk vagga från gotisk tid? Min vädjan om tips angående gotiska vaggor förklingade inte ohörd. Artikeln renskrevs på dator av Ulf Lundberg Andersson, som genast blev intresserad och började googla. Han hittade omgående gotiska vaggor på nätet. Intresset för gotisk stil var störst i Storbritannien under 1800-talets så kallade Gothic Revival (återfödelse av den gotiska stilen). Vaggorna hade tillverkats under detta tidsskede. En såg snarast ut som en krubba eller foderhäck. En annan var försedd med spetsiga stolpar runtom och såg närmast farlig ut. Löpte inte barnen risk att bli spetsade på denna spetsgård? Gotiska möbler tillverkades även i Sverige, men intresset tycks ha varit störst i England. Ännu så länge har vi inte funnit några vaggor från det gotiska skedet under medeltiden, men rimligtvis finns vaggor från detta tidsskede avbildade. Den, som får veta något, ombeds att höra av sig. Utvecklingen går snabbt. År 2006, när jag satt och slog i registren, hade jag nog ännu inte tillgång till nätet. I alla händelser fanns inte särskilt mycket utlagt. År 2018 kunde Ulf Lundberg Andersson på 10 minuter få fram ett flertal gotiska vaggor.

Gotisk vagga från nätet.

Lars Gahrn

Ett vikingatida långhus byggs i Mark

Nu börjar man se, hur långhuset i Mariebergsparken i Kinna kommer att se ut. Huset grundlades under 2016, men Rom byggdes inte på en dag. Detta gäller även långhuset i Kinna. Väldigt mycket arbete har utförts utan att besökarna anar det.

Omsorgsfullt grundarbete

Långhuset i Mariebergsparken kommer att bäras upp av kraftiga stolpar. Foto: Lars Gahrn.

Grunden är mycket viktig, och Marks Fornminnesförening går grundligare (!) tillväga än sina föregångare under vikingatiden. Man vill undvika sättningsskador. Då gäller det att utestänga fukt från husets stomme. Området under huset har schaktats ut och fyllts med lager av makadam och sand. Där lär även finnas ett frigolitlager för att hindra fukt från att stiga upp till husets stomme. Frigolit fanns förvisso inte under vikingatiden, men man tar sig vissa friheter under förutsättning att de inte syns.

Stolpar i marken

Mellan långhusets stolpar finns flätverk, som skall hålla upp lerklining.

I vikingatida långhus är de stående stolparna nedslagna i marken. Det har dock visat sig, att stolparna då snart ruttnar. (Man brukade bränna eller sveda den del, som skulle slås ner i jorden, men i längden hjälpte inte heller detta.) I Kinna skall man inte slå ner stolparna i marken utan ställa dem på plattor, som ligger i marknivå. Plattorna och det översta makadamlagret kommer att täckas av ett tunt lerlager. Ingen kommer att märka denna avvikelse. Under vikingatiden stod ett långhus kanske 20-30 år, men i Kinna har man tänkt sig, att långhuset skulle kunna vara kvar i etthundra år.

Ekvirke och lerväggar

En färgglad dräkt, som efterbildar landsknektars brokiga klädsel. Så kunde man vara klädd på 1500-talet.

Stolparna är ekstolpar från virke, som har huggits i kommunens skogar. Marks kommun stöder detta bygge på alla sätt. Marks Fornminnesförening hade mycket gott att säga om Kerstin Furth, som är trädgårdstekniker och ordnar fram virke åt föreningen. Man behöver dessutom många hasselgrenar för att fläta en stomme till väggarna. Mellan de stående stolparna har man flätade väggar, som skall tätas på så sätt, att lera trycks dit från båda sidor. Leran skall vara blålera blandad med sand, halm och linolja. Man blandar i linolja för att väggarna lättare skall kunna stå emot väta. Än så länge har man klarat sig utan spik. Man använder enbart dymlingar av trä för att hålla ihop stolpar och bjälkar.

Torvtak på näver

Vackra damer i eleganta dräkter från fordom.

Långhuset är 15 meter långt samt sju och en halv meter brett på mitten. Mot kortsidorna är byggnaden smalare. Långhusen är alltid närmast båtformade. Arkeologerna har givetvis frågat sig varför, men de har inte något svar. Inom Marks Fornminnesförening finns likaså många medlemmar, som grubblar över gåtan utan att – hittills – ha funnit något svar. Taket skall bli ett torvtak, har man tänkt sig. Under torven skall man ha sju lager björknäver, om vätan skall kunna hållas ute, men det är svårt att få tag i tillräckligt mycket näver. Marks Fornminnesförening tänker nöja sig med tre lager näver och ett lager fiberduk. Den sistnämnda kommer att anbringas så, att den inte syns. Överst kommer man att ha två lager torv. Det första läggs med gräset neråt, och det andra läggs med gräset uppåt.

Industrispionage

Denna gång fick man mycket slagg men inget järn.

Marks Fornminnesförening vet hur den vill ha sitt långhus. Skämtsamt berättar man, att några medlemmar har ägnat sig åt ”industrispionage”. De har med andra ord åkt runt att tittat efter, hur man har gjort på andra platser, främst Ekehagens forntidsby. Även Äskhult nämndes i detta sammanhang. Vad jag förstår har andra forntidsbyggare gärna delat med sig av sina erfarenheter, men ordet ”studiebesök” är ju inte lika roligt som industrispionage. Föreningen har omkring ett hundra medlemmar, men alla är ju inte byggnadsarbetare. Ungefär fyra-fem man brukar ses arbeta på huset, men ibland kanske de inte är fler än en eller två. Klokt nog har man inte fastställt någon dag eller ens något år, då huset skulle vara färdigt. Man räknar med, att bygget kommer att ta ytterligare ett par år. Huset är inte färdigt än, men redan har folk visat intresse för att hyra byggnaden. Giftaslystna par tycker, att ett vikingatida långhus kan vara lämpligt för vigsel. De har tänkt sig att gifta sig i långhuset och sedan ha själva bröllopsfesten i logen, en stor föreningslokal, som Kinna hembygdsförening har låtit uppföra några hundra meter längre bort. Dessutom blir det lärorikt för skolklasser att komma till långhuset, där de kan få sova över och få ett begrepp om hur man levde på vikingatiden. Tack vare långhuset kan man i framtiden steg för steg uppleva boningshusens utveckling från äldsta tider fram till våra dagar.

Vackra kläder och järnframställning

Slagg och ingenting annat.

Mycket annat hände i Mariebergsparken denna familjedag, söndagen den 26 augusti 2018. Här bjöds på sång och musik. Servering och lotterier förekom. Fornminnesföreningens medlemmar har sytt upp vikingatida kläder åt sig, men man har inte stannat i vikingatiden. Ett par damer spatserade omkring i vackra klänningar av 1800-talssnitt. En tredje dam hade satt ihop en dräkt med ledning av hur tyska landsknektar var klädda under 1500-talet. Fornminnesföreningen hade igång en järnugn av äldsta slag. I en sådan framställde man järn av rödjord. Rödjord finns närmast i Hajom. Jorden består till 17-20 procent av järn. Vid järnframställning får man med andra ord mycket slagg. Sju och ett halvt kilo rödjord hade man hällt ner i ugnen. Man kunde alltså förvänta sig en eller ett par större järnklumpar. Timme efter timme löste männen av varandra vid blåsbälgen, som pustade in syre på elden för att öka hettan.

Inget järn denna gång

Järnugnen är mycket enkelt uppbyggd.

På slutet stod en man uppe på ugnen och spettade ner i hålet för att få loss järnklumpar. Genom den vågräta öppningen rakade man ut klump efter klump, men de innehöll bara slagg. Den sista klumpen var ovanligt stor. Den kyldes ner i en hink vatten. Där bubblade och fräste det. Därefter knackades klumpen sönder, men man fick bara ut slagg av den, ingenting annat. Järnmakarna var besvikna och nedslagna. Många timmars arbete hade varit förgäves. Så kan det gå. Att framställa järn på detta sätt är en svår konst. Man måste räkna med misslyckanden. Marks järnmakare har lång erfarenhet och är erkänt skickliga. Det är inte fel på dem utan på själva framställningssättet, som är enkelt och mycket osäkert. Så här gick det ibland även på vikingatiden. Den, som får vara med om ett misslyckande, får vara med om verkligheten. Man undrar vad de gamla vikingarna sade, när de rakade ut enbart slagg ur ugnen. Vid andra tillfällen har dock järnmakarna från Mark fått fram järn. Som de gamla marborna är även dessa sega och uthålliga; de kommer igen. Förhoppningsvis kommer även jag igen med både långhus och järn. Från Mark och Mariebergsparken finns mycket att meddela.

Lars Gahrn

Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn

Starka kvinnor på medeltiden

Sveriges och Nordens mest kända invånare från medeltiden är en kvinna, nämligen Sankta Birgitta eller Heliga Birgitta, mycket känd och omtalad inom sitt hemland och ännu mer uppmärksammad utomlands, i Europas katolska länder. Nordens mest framgångsrika och mäktigaste regent under medeltiden var en kvinna, nämligen drottning Margareta, som var härskarinna över Danmark, Sverige (med Finland) och Norge (med Island, Färöarna och Grönland).

Kvinnor sända av Gud

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Den mycket krigiska medeltidens mest kända krigare var en ung flicka, nämligen Jeanne d’Arc, även känd som ”jungfrun av Orleans”. Manssamhället var ännu inte ifrågasatt och skulle sitta i ”orubbat bo” ännu några århundraden. Därför får sådana levnadsöden den eftertänksamme att fundera över kvinnans möjligheter under medeltiden och hennes förmåga att bryta ner de skrankor, som var satta för hennes möjlighet att verka. Alltsammans blir mer invecklat och svårbedömbart därigenom, att två av dessa storheter åberopade gudomliga ingripanden. Sankta Birgitta gjorde gällande att hon fick uppenbarelser från Gud. Jeanne d’Arc hävdade att Gud hade sänt henne för att befria Frankrike från engelsmännen. Gudomliga röster talade om för henne vad hon skulle göra. Omgivningen var i bägge fallen tveksam eller tvivlande, men alltfler blev övertygade. Hur mycket av framgången skall vi tillskriva Guds ingripande, och hur mycket kvinnornas duglighet? Ja, nog har vi mycket att fundera över och forska i, ty dessa storheter var långt ifrån ensamma om att vara bemärkta kvinnor i medeltidens manssamhälle.

Drottning Margareta – mycket framgångsrik

Omslaget på Stefan Högbergs första bok pryds av en medeltida bild, som föreställer Jeanne d’Arc.

Stefan Högberg har tagit sig an detta ämne och berättar för oss om en förbluffande stor mängd kvinnor, som har övertagit manliga verksamheter under medeltiden. Hans verk har titeln: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater. (Boken är utgiven av Historieporten, Göteborg, 2017, och omfattar 292 sidor.) Omslaget pryds av en bild före­ställande Jeanne d’Arc. Däremot lyser drottning Margareta märkligt nog med sin frånvaro. Har Högberg kanske funnit ämnet vara alltför stort, eller tycker han att drottningen kan vara värd en egen bok? Margareta Valdemarsdotter står i historien som helt enastående. Hon lyckades samla Nordens tre riken under ett starkt kungligt styre, som varade även efter hennes död. Det välde som hon byggde upp varade mellan 30 och 40 år. Hennes efterföljare lyckades mycket dåligt. Kristoffer av Bayern, Kristian I, Hans och Kristian II lyckades visserligen vinna även Sverige men mycket kortvarigt. Ingen av dem regerade ens i tio år.

Sköldmör och andra vikingakvinnor

Jeanne d’Arc – enligt en sentida historiemålning.

Stefan Högberg är väl insatt i sitt ämne. Han skriver både lärt och lättfattligt. Tankegångarna om berättelsernas källvärde och tillförlitlighet är kloka och välgrundade. Han bygger i första hand på anglosaxisk litteratur med påföljd att exemplen mestadels hör hemma utanför Norden. Det är utmärkt att på detta sätt fästa den svenska läsekretsens uppmärksamhet på denna litteratur. Även från Norden finns åtskilligt att uppmärksamma. Enligt de så kallade fornaldarsagorna skulle sköldmör eller sköldemör, kvinnliga och ogifta krigare, ha funnits i Norden under vikingatiden. Källorna är de mest sagoaktiga och de minst trovärdiga av de isländska sagorna, men sköldmörna speglar inte desto mindre en förfluten verklighet. På senare år har man nämligen funnit beväpnade kvinnor i några av den tidens gravar. Högberg berör sköldmörna i förbigående på sidan 177, men ämnet skulle vara värt en ingående behandling. Söker man efter ”starka kvinnor”, och sådana vill man ju gärna finna nu för tiden, behöver man inte leta länge i de isländska släktsagorna. De är visserligen ett slags historiska romaner, men även sådana speglar ju verkligheten eller de ideal, som med större eller mindre framgång förverkligades. Thyra Danabot, Sigrid Storråda och drottning Gunhild må vara mycket sagoaktiga gestalter, men vad som skrivs om dem i tidigmedeltida källor är av stort intresse. Birgit Sawyer (som då hette Birgit Strand) skrev sin doktorsavhandling om kvinnosynen hos den gamle krönikören Saxo Grammaticus. (Birgit Strand, Kvinnor och män i Gesta Danorum, avhandling, Historiska institutionen, Göteborgs universitet, Göteborg, 1980.) Birgit Sawyer undersöker utifrån Saxos kvinnoskildringar, vilken kvinnosyn han hade, och hur han tyckte att en kvinna skulle vara eller inte vara. Detta är inte svårt, ty gamle Saxo är mycket tydlig i sina omdömen, antingen vältaligt berömmande eller lika vältaligt fördömande. Både det ena och det andra är mycket intressant för kvinnohistorien.

Gå vidare!

Stefan Högberg har gjort en viktig insats genom att sammanfatta intressant kvinnohistoria, men många arbetsuppgifter återstår. Eftersom han är en bra historiker och skicklig författare har man all anledning att önska, att just han tar upp dessa frågor till behandling. I sin bok visar han hur kvinnor på område efter område kunde göra insatser, som vanligtvis utfördes av män. I ett manssamhälle blir det ju så att mannen blir den beundrade förebilden, som även kvinnor vill efterlikna. Om även kvinnan skulle haft en någorlunda stark ställning, skulle man däremot kunna vänta sig att vissa män gjorde försök att efterlikna kvinnan och tränga in på hennes verksamhetsområden. Finns några exempel på detta?

Lars Gahrn

Birgitta Arkenback skildrar historien i bild

Birgitta Arkenback bodde och verkade i Mölndal under 22 år (1958-1976) och hann under denna tid få Mölndals kommuns kulturpris (tillsammans med författarinnan Astrid Pettersson), men nu är hon tillbaka till ursprunget, sitt föräldrahem i Glöskärs by i Torsby församling och Kungälvs kommun.

Barndomshemmet i Torsby

Birgitta Arkenbacks ateljé. Foto: Lars Gahrn.

Under tiden i Mölndal bodde hon på Hagåkersgatan, Grangatan och Växthusgatan. Hennes man Bertil arbetade på Ericsson (med bland annat Jas Gripen). Själv arbetade hon som konstnärinna. Hon målade (i akvarell och akryl) och vävde egenhändigt komponerade motiv. Hon minns tiden i Mölndal med glädje. Alla var vänliga mot henne och jättebra. Hon fick ställa ut vid flera tillfällen. Hemma i Glöskär fortsätter hon med sin konstnärliga verksamhet. Gården var stor med bohus­länska mått mätt, en mindre herrgård. Här hade hennes mormor fött fjorton barn, däribland Birgittas mamma, på köksbordet. På betesmarkerna ner mot fjorden hade hon själv mjölkat kor för länge sedan. Här bor hennes söner och hennes dotter i närheten. Här har hon slutligen gott om plats för sitt konstnärskap. Till gården hör en källarvind med potatiskällare och mjölkrum i sten i bottenvåningen och en stor vind ovanpå. Här i vinden har Birgitta sin rymliga och ljusa ateljé.

Kungälvs historia i bild

När man träder in i den ljusa ateljén, kommer man rakt in i Kungahällas historia. Eftersom Kungälv, då Kungahälla, var en gränsort, där bohusläningarna och andra norrmän ägnade sig åt handel, och där de norska kungarna infann sig för att bevaka gränsen, invänta nyheter eller träffa konungarna av Sverige och Danmark, är Kungahälla ofta omtalat i de isländska sagorna. Allt är inte sant, men allt är intressant och framför allt fängslande. Bilder saknas från Kunga­hällas första årtusenden, men Birgitta kan skildra Kungälvs historia i bild. Kungälv har fått sin egen motsvarighet till Bayeuxtapeten, nämligen Kungälvsbroderiet, stora, väldiga dukar med broderade bilder ur gamla Kungahällas historia.

Forntidens bildvärld har studerats

Margareta Fredkulla, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Birgitta har tecknat förlagorna till de äldsta broderierna. Hon har lyckats fånga forntidens kraft och formvärld. Hon har givetvis noga granskat alla vikingatida och medeltida bilder och konstverk som hon har kunnat finna. Hon har gjort resor för att uppleva byggnadsverk och konstverk från dessa tider. Givetvis har hon besökt Normandie i Frankrike för att på ort och ställe se på Bayeuxtapeten, som skildrar förspelet till normandernas erövring av England 1066 och även själva erövringen. Förlagan till det äldsta Kungälvsbroderiet är fylld av myllrande liv, rörelse, kraft, uttrycksfullhet och bjärta färger. Förlagan är uppsatt här i ateljén som det största av de historiska konstverken.

Margareta Fredkulla

Drottning Silvia, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Vid trekungamötet i Kungahälla eller kanske snarare strax utanför byn avtalades att den norske kungen Magnus Barfot skulle få sveakonungen Inge Stenkilssons dotter Margareta Fredkulla till äkta. På en stor målning har Birgitta avbildat Margareta Fredkulla. Någon samtida bild av denna kraftfulla kvinna, som var svensk kungadotter och blev först norsk drottning och sedan drottning av Danmark, finns tyvärr inte, men när man ser Birgittas målning, känner man genast igen henne. Så måste Margareta Fredkulla ha sett ut. Hon är högrest och kraftfull. Ögonen tittar forskande och oblygt. Munnen är stor och uttrycksfull. Det blonda hårsvallet är vilt och ostyrigt. Till höger har hon gjort vissa fåfänga försök att fläta det, men till vänster är hårmassorna helt otämjda. Händerna är stora och fingrarna långa. Detta är en kvinna som en man både kan dras till och bli en smula rädd för. Så bör vikingatidens kvinnor ha sett ut, föreställer man sig. Margareta Fredkulla är nog den drottning, som Birgitta oftast har avbildat. Fredsrörelsen i Kungälv utdelar nämligen det så kallade Fredkullapriset till dem, som på olika sätt har verkat för fred och förståelse mellan människorna. Birgitta målar och textar diplomet, som pryds av Margareta Fredkulla, kungadottern och drottningen, som har tillhört alla de tre nordiska ländernas konungahus.

Drottning Silvia

Systrarna Margareta och Gudrun Lindorm.

Även drottning Silvia tittar fram ur en av målningarna. Birgitta har fångat drottningens livlighet och vänlighet. Blicken är glad, livlig och iakttagande. Huvudfärgen i denna målning är rött, som skiftar i gult. Birgitta har med den röda färgen skickligt återgivit värmen i drottningens personlighet. Den gula färgen ger uttryck för det ljusa rummet. Birgitta arbetar mycket skickligt med färgharmonier. I finrummet i boningshemmet hänger en stor olje­målning, som visar den tyske diktaren Johann Wolfgang von Goethe. Denna skickligt utförda kopia fann Birgittas man Bertil på en auktion i Dalsland och köpte den åt sin fru. Goethe har nämligen skrivit en färglära, som Birgitta noga har läst och begrundat. Den har betytt mycket för henne.

Skogsdrottningen och romaren

Skogsdrottningen och romaren, skiss till gobeläng.

I sin novellsamling ”Drottningar i Kungahälla” har Selma Lagerlöf infört novellen ”Skogsdrottningen”. Den handlar om en romersk köpmansson, som på ett av faderns handels­fartyg seglade ut på Atlanten och blev stormdriven till Nordre älv. Här blev han bortrövad av en flicka, som red på en älg. Han blev så småningom konung över bygdens folk och ”lade grunden till det stora Kungahällas härlighet”. Birgitta Arkenback har målat skisser till en gobeläng som skildrar romarens och skogsflickans möte. Skisserna är så skickligt och konst­närligt utförda att man genast önskar se själva gobelängen. Detta är inte historia utan en saga, diktad av Selma Lagerlöf, invänder kanske någon. Visst är det så, men märkligt nog kan Selmas saga mycket väl ha en kärna av sanning. På Törnskär utanför Tjörn hittades omkring 1920 kalkstenar från Medelhavsområdet en bit upp på land. Efter ingående undersökningar och överläggningar fann man att den rimliga förklaringen var att de hade utgjort barlast på ett strandat romerskt skepp (Johan Pettersson, De levde bland bergen: Studier i Tjörns kultur­historia, Malung, 1971, s. 9–15). Selma Lagerlöfs bok ”Drottningar i Kungahälla” kom ut 1899, alltså omkring 20 år före fyndet på Törnskär. Selma Lagerlöf föregrep med andra ord arkeologin. Novellen ”Skogsdrottningen” och dess illustrerande gobeläng kan alltså mycket väl spegla en historisk verklighet.

Fler måste få se detta

”Det var dans bort i vägen”, brodyrarbete av Birgitta Arkenback.

Hos Birgitta Arkenback finns mycket att beundra. Där finns en färgglad målning av den norske medeltidskungen Olav Kyrre, en annan målning av systrarna Gudrun och Margareta Lindorm, en uttrycksfull målning av Martin Luther, en tredje av Don Juan samt bildvävar. Där finns bland annat ett utmärkt broderiarbete, som återger Frödings dikt ”Det var dans bort i vägen”. Birgitta Arkenback ger liv åt historien med färger, fint tecknade människogestalter och dramatisk rörelse. Denna bildskatt har stort värde och bör föras ut till den stora allmän­heten. Föreningen Kungälvs Musei Vänner har givit ut skriften Kungälvsbroderiet 2003–2017 av Solveig Lanzén (2017, 24 sidor, rikt illustrerade med färgfotografier).

Lägg ut bilder på nätet!

Givetvis bör Kungälvs­broderiet ställas ut, men väl så viktigt vore att fotografera av de olika broderierna och Birgitta Arkenbacks målningar och lägga ut dem på nätet. Vårt behov av bilder är oändligt. En bild underlättar inlärning och gör att man lättare minns både människor och händelser. Ser man hennes bilder, känner man att historien får liv på nytt. Man önskar att många fler får ta del av denna upplevelse. Anders Johansson, tecknare på både Kungälvs-Posten och Mölndals-Posten, tog med mig på en biltur i södra Bohuslän. Då hälsade vi på hos Birgitta, och då fick jag se hennes konstverk. Alla intresserade kan inte få enskild visning. Varför inte då som sagt lägga ut bilderna på nätet?

Lars Gahrn