Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn

Annonser

Starka kvinnor på medeltiden

Sveriges och Nordens mest kända invånare från medeltiden är en kvinna, nämligen Sankta Birgitta eller Heliga Birgitta, mycket känd och omtalad inom sitt hemland och ännu mer uppmärksammad utomlands, i Europas katolska länder. Nordens mest framgångsrika och mäktigaste regent under medeltiden var en kvinna, nämligen drottning Margareta, som var härskarinna över Danmark, Sverige (med Finland) och Norge (med Island, Färöarna och Grönland).

Kvinnor sända av Gud

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Den mycket krigiska medeltidens mest kända krigare var en ung flicka, nämligen Jeanne d’Arc, även känd som ”jungfrun av Orleans”. Manssamhället var ännu inte ifrågasatt och skulle sitta i ”orubbat bo” ännu några århundraden. Därför får sådana levnadsöden den eftertänksamme att fundera över kvinnans möjligheter under medeltiden och hennes förmåga att bryta ner de skrankor, som var satta för hennes möjlighet att verka. Alltsammans blir mer invecklat och svårbedömbart därigenom, att två av dessa storheter åberopade gudomliga ingripanden. Sankta Birgitta gjorde gällande att hon fick uppenbarelser från Gud. Jeanne d’Arc hävdade att Gud hade sänt henne för att befria Frankrike från engelsmännen. Gudomliga röster talade om för henne vad hon skulle göra. Omgivningen var i bägge fallen tveksam eller tvivlande, men alltfler blev övertygade. Hur mycket av framgången skall vi tillskriva Guds ingripande, och hur mycket kvinnornas duglighet? Ja, nog har vi mycket att fundera över och forska i, ty dessa storheter var långt ifrån ensamma om att vara bemärkta kvinnor i medeltidens manssamhälle.

Drottning Margareta – mycket framgångsrik

Omslaget på Stefan Högbergs första bok pryds av en medeltida bild, som föreställer Jeanne d’Arc.
Omslaget på Stefan Högbergs första bok pryds av en medeltida bild, som föreställer Jeanne d’Arc.

Stefan Högberg har tagit sig an detta ämne och berättar för oss om en förbluffande stor mängd kvinnor, som har övertagit manliga verksamheter under medeltiden. Hans verk har titeln: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater. (Boken är utgiven av Historieporten, Göteborg, 2017, och omfattar 292 sidor.) Omslaget pryds av en bild före­ställande Jeanne d’Arc. Däremot lyser drottning Margareta märkligt nog med sin frånvaro. Har Högberg kanske funnit ämnet vara alltför stort, eller tycker han att drottningen kan vara värd en egen bok? Margareta Valdemarsdotter står i historien som helt enastående. Hon lyckades samla Nordens tre riken under ett starkt kungligt styre, som varade även efter hennes död. Det välde som hon byggde upp varade mellan 30 och 40 år. Hennes efterföljare lyckades mycket dåligt. Kristoffer av Bayern, Kristian I, Hans och Kristian II lyckades visserligen vinna även Sverige men mycket kortvarigt. Ingen av dem regerade ens i tio år.

Sköldmör och andra vikingakvinnor

Jeanne d’Arc – enligt en sentida historiemålning.
Jeanne d’Arc – enligt en sentida historiemålning.

Stefan Högberg är väl insatt i sitt ämne. Han skriver både lärt och lättfattligt. Tankegångarna om berättelsernas källvärde och tillförlitlighet är kloka och välgrundade. Han bygger i första hand på anglosaxisk litteratur med påföljd att exemplen mestadels hör hemma utanför Norden. Det är utmärkt att på detta sätt fästa den svenska läsekretsens uppmärksamhet på denna litteratur. Även från Norden finns åtskilligt att uppmärksamma. Enligt de så kallade fornaldarsagorna skulle sköldmör eller sköldemör, kvinnliga och ogifta krigare, ha funnits i Norden under vikingatiden. Källorna är de mest sagoaktiga och de minst trovärdiga av de isländska sagorna, men sköldmörna speglar inte desto mindre en förfluten verklighet. På senare år har man nämligen funnit beväpnade kvinnor i några av den tidens gravar. Högberg berör sköldmörna i förbigående på sidan 177, men ämnet skulle vara värt en ingående behandling. Söker man efter ”starka kvinnor”, och sådana vill man ju gärna finna nu för tiden, behöver man inte leta länge i de isländska släktsagorna. De är visserligen ett slags historiska romaner, men även sådana speglar ju verkligheten eller de ideal, som med större eller mindre framgång förverkligades. Thyra Danabot, Sigrid Storråda och drottning Gunhild må vara mycket sagoaktiga gestalter, men vad som skrivs om dem i tidigmedeltida källor är av stort intresse. Birgit Sawyer (som då hette Birgit Strand) skrev sin doktorsavhandling om kvinnosynen hos den gamle krönikören Saxo Grammaticus. (Birgit Strand, Kvinnor och män i Gesta Danorum, avhandling, Historiska institutionen, Göteborgs universitet, Göteborg, 1980.) Birgit Sawyer undersöker utifrån Saxos kvinnoskildringar, vilken kvinnosyn han hade, och hur han tyckte att en kvinna skulle vara eller inte vara. Detta är inte svårt, ty gamle Saxo är mycket tydlig i sina omdömen, antingen vältaligt berömmande eller lika vältaligt fördömande. Både det ena och det andra är mycket intressant för kvinnohistorien.

Gå vidare!

Stefan Högberg har gjort en viktig insats genom att sammanfatta intressant kvinnohistoria, men många arbetsuppgifter återstår. Eftersom han är en bra historiker och skicklig författare har man all anledning att önska, att just han tar upp dessa frågor till behandling. I sin bok visar han hur kvinnor på område efter område kunde göra insatser, som vanligtvis utfördes av män. I ett manssamhälle blir det ju så att mannen blir den beundrade förebilden, som även kvinnor vill efterlikna. Om även kvinnan skulle haft en någorlunda stark ställning, skulle man däremot kunna vänta sig att vissa män gjorde försök att efterlikna kvinnan och tränga in på hennes verksamhetsområden. Finns några exempel på detta?

Lars Gahrn

Birgitta Arkenback skildrar historien i bild

Birgitta Arkenback bodde och verkade i Mölndal under 22 år (1958-1976) och hann under denna tid få Mölndals kommuns kulturpris (tillsammans med författarinnan Astrid Pettersson), men nu är hon tillbaka till ursprunget, sitt föräldrahem i Glöskärs by i Torsby församling och Kungälvs kommun.

Barndomshemmet i Torsby

Birgitta Arkenbacks ateljé. Foto: Lars Gahrn.
Birgitta Arkenbacks ateljé. Foto: Lars Gahrn.

Under tiden i Mölndal bodde hon på Hagåkersgatan, Grangatan och Växthusgatan. Hennes man Bertil arbetade på Ericsson (med bland annat Jas Gripen). Själv arbetade hon som konstnärinna. Hon målade (i akvarell och akryl) och vävde egenhändigt komponerade motiv. Hon minns tiden i Mölndal med glädje. Alla var vänliga mot henne och jättebra. Hon fick ställa ut vid flera tillfällen. Hemma i Glöskär fortsätter hon med sin konstnärliga verksamhet. Gården var stor med bohus­länska mått mätt, en mindre herrgård. Här hade hennes mormor fött fjorton barn, däribland Birgittas mamma, på köksbordet. På betesmarkerna ner mot fjorden hade hon själv mjölkat kor för länge sedan. Här bor hennes söner och hennes dotter i närheten. Här har hon slutligen gott om plats för sitt konstnärskap. Till gården hör en källarvind med potatiskällare och mjölkrum i sten i bottenvåningen och en stor vind ovanpå. Här i vinden har Birgitta sin rymliga och ljusa ateljé.

Kungälvs historia i bild

När man träder in i den ljusa ateljén, kommer man rakt in i Kungahällas historia. Eftersom Kungälv, då Kungahälla, var en gränsort, där bohusläningarna och andra norrmän ägnade sig åt handel, och där de norska kungarna infann sig för att bevaka gränsen, invänta nyheter eller träffa konungarna av Sverige och Danmark, är Kungahälla ofta omtalat i de isländska sagorna. Allt är inte sant, men allt är intressant och framför allt fängslande. Bilder saknas från Kunga­hällas första årtusenden, men Birgitta kan skildra Kungälvs historia i bild. Kungälv har fått sin egen motsvarighet till Bayeuxtapeten, nämligen Kungälvsbroderiet, stora, väldiga dukar med broderade bilder ur gamla Kungahällas historia.

Forntidens bildvärld har studerats

Margareta Fredkulla, avporträtterad av Birgitta Arkenback.
Margareta Fredkulla, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Birgitta har tecknat förlagorna till de äldsta broderierna. Hon har lyckats fånga forntidens kraft och formvärld. Hon har givetvis noga granskat alla vikingatida och medeltida bilder och konstverk som hon har kunnat finna. Hon har gjort resor för att uppleva byggnadsverk och konstverk från dessa tider. Givetvis har hon besökt Normandie i Frankrike för att på ort och ställe se på Bayeuxtapeten, som skildrar förspelet till normandernas erövring av England 1066 och även själva erövringen. Förlagan till det äldsta Kungälvsbroderiet är fylld av myllrande liv, rörelse, kraft, uttrycksfullhet och bjärta färger. Förlagan är uppsatt här i ateljén som det största av de historiska konstverken.

Margareta Fredkulla

Drottning Silvia, avporträtterad av Birgitta Arkenback.
Drottning Silvia, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Vid trekungamötet i Kungahälla eller kanske snarare strax utanför byn avtalades att den norske kungen Magnus Barfot skulle få sveakonungen Inge Stenkilssons dotter Margareta Fredkulla till äkta. På en stor målning har Birgitta avbildat Margareta Fredkulla. Någon samtida bild av denna kraftfulla kvinna, som var svensk kungadotter och blev först norsk drottning och sedan drottning av Danmark, finns tyvärr inte, men när man ser Birgittas målning, känner man genast igen henne. Så måste Margareta Fredkulla ha sett ut. Hon är högrest och kraftfull. Ögonen tittar forskande och oblygt. Munnen är stor och uttrycksfull. Det blonda hårsvallet är vilt och ostyrigt. Till höger har hon gjort vissa fåfänga försök att fläta det, men till vänster är hårmassorna helt otämjda. Händerna är stora och fingrarna långa. Detta är en kvinna som en man både kan dras till och bli en smula rädd för. Så bör vikingatidens kvinnor ha sett ut, föreställer man sig. Margareta Fredkulla är nog den drottning, som Birgitta oftast har avbildat. Fredsrörelsen i Kungälv utdelar nämligen det så kallade Fredkullapriset till dem, som på olika sätt har verkat för fred och förståelse mellan människorna. Birgitta målar och textar diplomet, som pryds av Margareta Fredkulla, kungadottern och drottningen, som har tillhört alla de tre nordiska ländernas konungahus.

Drottning Silvia

Systrarna Margareta och Gudrun Lindorm.
Systrarna Margareta och Gudrun Lindorm.

Även drottning Silvia tittar fram ur en av målningarna. Birgitta har fångat drottningens livlighet och vänlighet. Blicken är glad, livlig och iakttagande. Huvudfärgen i denna målning är rött, som skiftar i gult. Birgitta har med den röda färgen skickligt återgivit värmen i drottningens personlighet. Den gula färgen ger uttryck för det ljusa rummet. Birgitta arbetar mycket skickligt med färgharmonier. I finrummet i boningshemmet hänger en stor olje­målning, som visar den tyske diktaren Johann Wolfgang von Goethe. Denna skickligt utförda kopia fann Birgittas man Bertil på en auktion i Dalsland och köpte den åt sin fru. Goethe har nämligen skrivit en färglära, som Birgitta noga har läst och begrundat. Den har betytt mycket för henne.

Skogsdrottningen och romaren

Skogsdrottningen och romaren, skiss till gobeläng.
Skogsdrottningen och romaren, skiss till gobeläng.

I sin novellsamling ”Drottningar i Kungahälla” har Selma Lagerlöf infört novellen ”Skogsdrottningen”. Den handlar om en romersk köpmansson, som på ett av faderns handels­fartyg seglade ut på Atlanten och blev stormdriven till Nordre älv. Här blev han bortrövad av en flicka, som red på en älg. Han blev så småningom konung över bygdens folk och ”lade grunden till det stora Kungahällas härlighet”. Birgitta Arkenback har målat skisser till en gobeläng som skildrar romarens och skogsflickans möte. Skisserna är så skickligt och konst­närligt utförda att man genast önskar se själva gobelängen. Detta är inte historia utan en saga, diktad av Selma Lagerlöf, invänder kanske någon. Visst är det så, men märkligt nog kan Selmas saga mycket väl ha en kärna av sanning. På Törnskär utanför Tjörn hittades omkring 1920 kalkstenar från Medelhavsområdet en bit upp på land. Efter ingående undersökningar och överläggningar fann man att den rimliga förklaringen var att de hade utgjort barlast på ett strandat romerskt skepp (Johan Pettersson, De levde bland bergen: Studier i Tjörns kultur­historia, Malung, 1971, s. 9–15). Selma Lagerlöfs bok ”Drottningar i Kungahälla” kom ut 1899, alltså omkring 20 år före fyndet på Törnskär. Selma Lagerlöf föregrep med andra ord arkeologin. Novellen ”Skogsdrottningen” och dess illustrerande gobeläng kan alltså mycket väl spegla en historisk verklighet.

Fler måste få se detta

”Det var dans bort i vägen”, brodyrarbete av Birgitta Arkenback.
”Det var dans bort i vägen”, brodyrarbete av Birgitta Arkenback.

Hos Birgitta Arkenback finns mycket att beundra. Där finns en färgglad målning av den norske medeltidskungen Olav Kyrre, en annan målning av systrarna Gudrun och Margareta Lindorm, en uttrycksfull målning av Martin Luther, en tredje av Don Juan samt bildvävar. Där finns bland annat ett utmärkt broderiarbete, som återger Frödings dikt ”Det var dans bort i vägen”. Birgitta Arkenback ger liv åt historien med färger, fint tecknade människogestalter och dramatisk rörelse. Denna bildskatt har stort värde och bör föras ut till den stora allmän­heten. Föreningen Kungälvs Musei Vänner har givit ut skriften Kungälvsbroderiet 2003–2017 av Solveig Lanzén (2017, 24 sidor, rikt illustrerade med färgfotografier).

Lägg ut bilder på nätet!

Givetvis bör Kungälvs­broderiet ställas ut, men väl så viktigt vore att fotografera av de olika broderierna och Birgitta Arkenbacks målningar och lägga ut dem på nätet. Vårt behov av bilder är oändligt. En bild underlättar inlärning och gör att man lättare minns både människor och händelser. Ser man hennes bilder, känner man att historien får liv på nytt. Man önskar att många fler får ta del av denna upplevelse. Anders Johansson, tecknare på både Kungälvs-Posten och Mölndals-Posten, tog med mig på en biltur i södra Bohuslän. Då hälsade vi på hos Birgitta, och då fick jag se hennes konstverk. Alla intresserade kan inte få enskild visning. Varför inte då som sagt lägga ut bilderna på nätet?

Lars Gahrn

Svarta Riddaren bejublas i Gräfsnäs

I nitton år har riddarspel anordnats i Gräfsnäs. Hur många spel och festivaler överlever så länge? Intresset för medeltiden är alltså mycket stort. Trots gassande sol och stekhet värme fyllde åskådarna slottsruinens vallar och en stor del av borggården.

Skicklig ryttaruppvisning

Flickorna vill gärna bli fotograferade tillsammans med Svarta Riddaren av Gräfsnäs. Foto: Lars Gahrn.
Flickorna vill gärna bli fotograferade tillsammans med Svarta Riddaren av Gräfsnäs. Foto: Lars Gahrn.

Söndagen den 8 juli 2018 var riddarna på plats. Där fanns Den Svarte Riddaren av Gräfsnäs (Kerstin Stråhlesköld), Silverbocken, Aldis af Silfvercrona, Hakon af Gripland (från Skåne), Svarte Korpen och Nordiska Räven. De tävlade i kända grenar. Med tung lans skulle man träffa en kvintan (en liten sköld på en svängarm). Med lans skulle man fånga upp högt hängande ringar. Med spjut skulle man spetsa en kudde på marken. Man skulle slå till en havregrynspåse, så att den gick sönder. Med svärd eller yxa skulle man klyva ett äpple. Med svärdet skulle man fånga upp fyra lågt sittande ringar. Slutligen skulle riddarna rida emot varandra och träffa den andres sköld med sin egen lans. Jag hade varit med om en sådan turnering senast söndagen den 3 juni på Lödöse medeltidsdagar. Då hade riddarna mycket ofta missat sina mål, så ofta att jag blev förvånad. På Gräfsnäs drygt en månad senare träffade de så ofta, att jag blev förvånad av den anledningen. Vad hade hänt? Hade de tränat upp sig under den månad, som hade förflutit? Jag ställde frågan till en av riddarna efteråt. ”Det är helt enkelt så, att ibland har man en bra dag och ibland en dålig”, förklarade hon. Detta måste tydligen gälla dem allesammans vid samma tillfälle!

Rolig underhållning

Flickan skräms inte av Svarta Riddarens mask. Bild från Lödöse medeltidsdagar.
Flickan skräms inte av Svarta Riddarens mask. Bild från Lödöse medeltidsdagar.

Skickliga var de allesammans denna dag. Dessutom är de genom långvarig vana bra på att roa åskådarna. Ibland får de (förhoppningsvis spelade) vredesutbrott. De kan börja skälla på domaren eller på någon annan riddare. Dessutom har vi gycklarna, som springer in på rännarbanan då och då, gör akrobatiska konster och kastar glåpord åt riddarna. Både gycklare och riddare är roliga och slagfärdiga, men tyvärr kan det vara svårt att göra sig hörd utomhus. Fastän riddare och gycklare höjer rösten så högt det går, hör man för det mesta inte vad de säger. Kanske skulle konferencieren kunna återberätta deras dråpliga inlägg och utgjutelser?

Svarta Riddaren – publikgunstlingen

Efter torneringen får ett av barnen rida på Svarta Riddarens häst. Foto: Agneta Elisabeth Muhr.
Efter torneringen får ett av barnen rida på Svarta Riddarens häst. Foto: Agneta Elisabeth Muhr.

När alla tävlingsgrenar hade avverkats, skulle dagens segrare utses. Detta tillgår på det sättet, att riddarna får spränga fram över rännarbanan en efter en under åskådarnas jubel. Den, som får högst och mest ihållande jubel, vinner. Både i Lödöse och i Gräfsnäs segrade Gräfsnäs’ svarta riddare Kerstin Stråhlesköld överlägset. När hon rider fram i sin svarta klädnad med vita bårder och med svenska flaggan i högerhanden, stiger jublet till hittills oanade höjder. Hon är inte bara känd på orten utan i hela Västsverige. Hon är mycket skicklig och sitter säkert i sadeln som om hon vore fastvuxen där. Barnen känner genast igen henne och ropar högt. Efteråt får barn och vuxna komma fram och se på hästarna och klappa dem. Givetvis står riddarna bredvid och pratar med både barn och vuxna. Många barn vill komma fram till Gräfsnäs’ svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. De beundrar henne och har henne givetvis som förebild. Vilket barn skulle inte vilja vara en skicklig ryttare och säker riddare som hon? Dessa drömmar är nog inte döda hos oss vuxna heller. Man behöver inte vara med länge förrän man begriper, att hon tycker om barn minst lika mycket som hon tycker om hästar. Sådant känner barnen snart av.

Förebild för barnen

Påfallande är, att flickorna är överlyckliga över att få komma fram till sin beundrade svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. För flickorna är hon en viktig förebild. Hon visar, att kvinnor kan – allting. Flickor kan bli skickliga ryttare och fruktade krigare. Kerstin Stråhlesköld är dessutom lärare i svetsteknik, framstående motorcykelförare och en målmedveten gymnast inom fitness. Hon har många och stora muskler. Slutligen är hon filosof och tänkare. På nätet lägger hon ut många tänkvärda sanningar (mestadels skrivna på engelska). Jag vet inte hur mycket av allt detta, som barnen har tagit del av, men med egna ögon ser de ju, att hon är en framstående riddare. Detta räcker långt.

Lars Gahrn

Händelserik nationaldag i Locks Rike

Den, som har varit i Locks Rike, vill gärna återvända dit. Högtidlig invigning av kungaborgen skedde 2015, och lördagen den 15 juli 2017 hade alla återigen möjlighet att komma in i detta rike mot erläggande av en ”gränsavgift” (eller snarare inträdesavgift) vid gränsstationen.

Locks Rike i Rollsbo

Konungaborgen i Locks Rike. Foto: Lars Gahrn.
Konungaborgen i Locks Rike. Foto: Lars Gahrn.

En och annan läsare undrar nog vid det här laget, vad detta är fråga om. Låt mig förklara! I västra Rollsbo i Kungälvs Ytterby har Jan Erik Axelsson och hans maka Ann-Marie låtit bygga en stor villa i fornnordisk och medeltida stil. Han har också samlat marker, som tillhörde hans farfarsfar, den indelte soldaten Lock, till en större enhet, som han kallar Locks Rike. Kung och drottning i detta rike är han själv och hans hustru. Invigningen skedde som sagt 2015. När ett av deras barnbarn skulle döpas, beslöt han och frun att på nytt ställa till med marknad, uppträdanden och stridsövningar nedanför borgen (eller villan).

Salutkanoner i Locks Rike

Salutkanonerna stod uppställda framför borgen.
Salutkanonerna stod uppställda framför borgen.

Sedan 2015 hade det inglasade uterummet på husets baksida fullbordats. Dessutom hade ett par skeppskanoner anskaffats och satts upp på lavetter framför huset. (Ännu fattades dock lavetternas hjul.) Kanoner finns alltså – i likhet med allt annat – till salu, om man bara vet vart man skall vända sig. (De lär för övrigt inte ha varit dyra.) När jag såg kanonerna, dök genast frågan upp: Varför skaffar man inte ett par salutkanoner till Bohus fästning? Vore det inte trevligt för Kungälvs kommun att kunna hälsa en del av sina gäster med kanonsalut? Kanonskott kunde bli ett uppskattat inslag i nyårsfyrverkerierna. Med kanonskott kunde man på valdagen tillkännage att vallokalerna öppnade. Bengt Rosander föreslog för många år sedan, att kanoner skulle anskaffas till Bohus fästning. Jag instämmer.

Verklighetsnära Caroliner

Pippi Långstrump lärde barnen rida.
Pippi Långstrump lärde barnen rida.

Bohus Elfsborghs Caroliner hade ställt upp med en så manstark skara rytteri och fotfolk, att den räckte till såväl försvarare som angripare av borgen. Carolinerna är en stor tillgång för Västsverige. De har nu lång erfarenhet av att framföra krigsspel och framför allt av att skaffa vapen, kläder och annan utrustning av så tidstroget slag som möjligt. Genom lång och trogen tjänst har deras persedlar blivit ingångna och snyggt nötta. Denna lördag var en av sommarens varma dagar. Under förberedelserna gick de därför omkring i skjortärmarna. Man kunde därför se byxorna ordentligt. Dessa plagg hade blivit mycket nötta på grund av ridning och sittande på träbänkar. De hade också förlorat en del av sin färg. Utifrån måttet av förslitning och urblekning borde man kunna säga vilka, som hade varit med längst och mest. Jag känner igen många av dem sedan många år tillbaka och kunde fastslå, att så var det. De verkliga veteranerna hade mest slitna och mest urblekta uniformspersedlar.

Lappade ryttarbyxor

Så var det även i verkligheten. Man bytte inte ut ett klädesplagg på den tiden förrän plagget var utslitet och föll sönder på kroppen. De karolinska krigarna bör med åren ha blivit ganska luggslitna. I Linköpings museum förvaras en karolinsk uniform. Särskilt byxorna är värda en närmare granskning. Gustaf Näsström skriver: ”De skinnskodda knäbyxorna är hårt slitna och flitigt fodrade med randiga linnebitar, vilkas karakteristiska mönster skulle kunna vägleda en textilhistoriker längs Rålambs väg genom olika ryska provinser ned till Turkiet.” (Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige II, Kulturhistorisk bilderbok om Vasatid och karolinsk tid, Sthlm 1948, s. 254-255.)

Stor brandsäkerhet

Harald Stake och hans kära maka bjöd på utmärkt och rolig teater.
Harald Stake och hans kära maka bjöd på utmärkt och rolig teater.

Carolinerna var med i krigsspelet. Svenskarna under sin konung Miguel Odhner försökte erövra Locks Rike med anledning av att dess konung inte hade skattat för inkomster från verksamhet utanför Locks Rike och med anledning av att Locks konung inte hade följt gällande bygglov. Krigsspelet genomfördes alltså med glimten i ögat och med anspelning på verkliga motsättningar, som jag inte känner till någonting om. Annars var själva krigsspelet verkligt nog med kanoner och kavallerianfall. Dagen var varm. Överallt var det torrt. Carolinerna var ytterst noggranna med brandsäkerheten. De hade vattenspänner till hands, om någon gnista skulle falla ned i det torra gräset. Generalordern löd: brandsläckning går före allt annat. Jag såg rentav en karolin, som släckte sin cigarettfimp i en burk med läskedryck. (Detta hände före slaget.) Noggranheten var stor, och inte minsta tillbud inträffade.

Framstående skådespelare

Mycket visades under dagens lopp. Trumslagare och soldater tågade upp till borgen, där Locks egen flagga hissades och nationalsången (Locks Rikes egen) sjöngs. För barnen fanns ponnyridning med Pippi Långstrump, hoppborg och bågskytte. Arkadia Trolleri visade trolleri i skämtsam form. Kärna Revysällskap spelade upp Kerstin Olssons teaterstycke ”De’ kunde blett värre – ett gränsfall”. Här fick vi följa landshövdingen Harald Stake (skickligt spelad av Jörgen Söderström), som skulle försvenska de motsträviga bohusläningarna och få dem att betala tyngre skatter. Skådespelarna har tydligen alla varit med länge i leken. De spelade mycket bra med kroppsspråk, ansiktsuttryck och snärt i replikerna. Här har vi amatörskådespelare, som är fullt jämförliga med professionella. Även dräkter och rekvisita hade valts med omsorg.

Högtidligt dop

Det högtidliga dopet.
Det högtidliga dopet.

I nationaldagsfirandet ingick dop av kungaparets senaste barnbarn, Ed Arvedahl. Detta förrättades av rikets hovpredikant, kyrkoherde Peter Bratthammar, som gav oss undervisning om dopet. Varje kristen, som själv är döpt, kan förrätta dop, och dop kan förrättas var som helst. Gud vill att vi skall leva i gemenskap med honom. Därför upptar han oss genom dopet som sina barn och medlemmar i sin kyrka. Alla kyrkor, som finns i världen, erkänner varandras dop. De döpta ingår därför i ”världens största nätverk”, som omfattar 2,3 miljarder (2 300 miljoner) människor. Tack vare dopet kan vi också ta emot Nattvarden. Vi har en Gud, som kan förlåta allt. Vi människor kan inte förlåta allt, men Gud kan. Som dopfunt användes en stående trästock, vars övre kortända hade en grund urgröpning för vattnet. Efter väl förrättat dop, märkte kyrkoherden, att stocken hade sugit åt sig vattnet. Kyrkoherden såg i detta ett predikoämne: När vi känner oss avhuggna, kraftlösa och förbrukade, har vi all anledning att begärligt suga i oss Guds ord. Även vid dopet medverkade karolinerna. Med dragna värjor bildade de ett ”järnvalv”. Under detta valv tågade de stolta föräldrarna fram med lille Ed.

Lev dina drömmar

Här fanns många programpunkter. Barnen fick möta en drake. Kenta Pedersen sköt med pil och båge från hästryggen. ”A Clear Band” spelade 60-talsrock ”med ös”. Kungen av Locks Rike trodde, att 60-talsrock för det uppväxande släktet kunde låta nog så medeltida. Så är det kanske också, men de tre programpunkterna hade jag inte tillfälle att vara med om. Många tänkvärda sanningar sades. Miguel Odhner, för dagen konung av Sverige och Kungälv, framhöll: ”Det är viktigt att ha roligt och leva sina drömmar.” Jan Erik Axelsson inskärpte än en gång: ”Förverkliga det som du har tänkt dig!” Som synes lever han som han lär. Det tackar vi för.

 

Lars Gahrn

 

 

 

 

 

 

Hyllningssång
till
konungaparet i Locks Rike
och Locks slott

Jan Erik och Ann-Marie Axelsson

av
Lars Gahrn

2017

Sjunges som den kända sången:

”Om man inte har för stora pretentioner”.

Här i Rollsbo finns en dal,
rätt så lång och länge smal.
Bygden omges runtomkring av skog och grönska.
Här bland bergen finns en vrå,
en idyll med frid som få.
Här finns nog det mesta, som man brukar önska.

Under salig Lockens tid
var domänen stor och vid.
Den har splittrats senare på många händer.
En ny storhetstid har grytt
ty Jan Erik har på nytt
samlat och förenat dessa spridda länder.

Riket har vi återfått.
Lock har nu återuppstått.
Men var finns – så frågar vi – konungaslottet?
Riken bör ju ha en borg.
Men Jan Erik drar försorg
om den saken, och med tiden har vi fått det.

Kungar ägnar sig åt fejd,
somliga helt utan hejd,
men Jan Erik är jämt mild och snäll till sinnes.
Han blir dock en smula klämd
av kommunens byggnadsnämnd
och då visar han de lejonklor, som finnes.

Vår Jan Erik har jämt haft
seg uthållighet och kraft,
och då får han ju med tiden övertaget.
När han lägger manken till,
säger man: ”Gör som han vill!”
Byråkraterna gav efter vid det laget.

Man skall våga sticka upp
som en konung eller tupp.
Man bör inte ständigt följa jantevanan.
Man bör våga träda fram
under festlighet och glam
och till toppen av sin flaggstång hissa fanan.

                                         Mitt bland funkis har vi fått
ett detaljrikt sagoslott,
ja, en kungaborg, som prunkar i Locks Rike.
Man befinner sig på glid
mellan mången skönhetstid.
Därför har Locks kungaborg knappt här sin like.

Detta är ett riktigt slott,
mera än en herrgård blott.
Här finns torn, och stora stenblock bygger grunden.
Taket har en smyckad kam.
Egen flagga fladdrar fram.
Rött och grönt ses lysa stolt mot himlarunden.

Viking liksom riddersman
skulle säga: ”Kungen kan
välja bästa inslagen från skilda tider.
Långhus korsades minsann
med stenborgar. Stolt och grann
blev hans borg, och mycket gärna bodde vi där.”

Pris för sitt corps-de-logi
får vår drottning Ann-Marie,
när hon pyntar och möblerar i gemaken.
Allting kan beskrivas kort:
Här är allt av bästa sort,
ty hon vägledes av Skönheten och Smaken.

Lockens släkt har blivit van
att som hemvist för sin klan
se den kungaborg, som tronar högst på höjden.
Den, som tas emot som gäst,
tycker livet är en fest.
Varje gäst blir mycket snart en mycket nöjd en.

Här finns skog och öppna fält,
som har plats för stånd och tält
och för övningsplats åt våra krigarskaror.
Marknadsstånd ses då och då.
Här finns allt, som man kan få,
när en köpman salubjuder sina varor.

Många lockas hem till Lock
utan något lock och pock,
endast vägledda utav ett gynnsamt rykte.
Här i denna vackra vrå
får man höra: ”Ack!” och ”Åh!”
Alla tycker vad de andra förut tyckte.

Det är bra att ej bli skild
från en viktig förebild.
Det är lärorikt att vistas i Locks Rike.
Då och då föds en idé,
när man har något att se.
Detta slott skall – hoppas jag – få någon like.

Till att tacka är jag snar:
Tack, o höga kungapar!
Bröd och skådespel är passande för mängden.
Kan man finna bättre plats
än inunder ert palats,
i Locks Rike, på den gröna slagfältsängden?

Kungaparet i Locks Rike.
Kungaparet i Locks Rike.
En av krigarna fotograferad nedanför kungaborgen.
En av krigarna fotograferad nedanför kungaborgen.
Skickliga ryttare kan stå upp i sadeln.
Skickliga ryttare kan stå upp i sadeln.
Hovpredikanten Peter Bratthammar gjorde nationaldagen stilfull och högtidlig.
Hovpredikanten Peter Bratthammar gjorde nationaldagen stilfull och högtidlig.
Det inglasade uterummet anslöt stilfullt till borgen.
Det inglasade uterummet anslöt stilfullt till borgen.

Nya Lödöse och Mölndal

För Mölndal var Göteborgs grundande 1621 en mycket viktig händelse. Tack vare ömsesidigt samspel växte och utvecklades båda samhällena kraftigt. Frågan är dock om det viktigaste årtalet för Mölndals vidkommande trots allt inte var 1473, då Nya Lödöse (nuvarande Gamlestaden i Göteborg) grundades.

Liknande stadsplaner

Nya Lödöse ses på denna förenklade modell. Staden genomdras av Säveån och har Mölndalsån strax intill (men tyvärr utanför bild). De bägge åarna har rimligen varit en av anledningarna till att staden anlades just här, skriver Lars Gahrn i dagens artikel.
Nya Lödöse ses på denna förenklade modell. Staden genomdras av Säveån och har Mölndalsån strax intill (men tyvärr utanför bild). De bägge åarna har rimligen varit en av anledningarna till att staden anlades just här, skriver Lars Gahrn i dagens artikel.

Staden grundades 1473 och skulle heta Götaholm, var det tänkt. Staden befolkades dock huvudsakligen av borgare från Lödöse, och de ville ta detta namn med sig. Namnet blev Nya Lödöse eller Nylöse eller Nylös. Förutsättningarna för att Nylöse skulle ha haft likartad betydelse för Mölndal är att likheterna mellan städerna Nylöse och Göteborg är stora. De är mycket riktigt mycket stora. Harald Wideen har påpekat likheterna mellan Lödöse och Nya Lödöse rent stadsplanemässigt. Båda städerna genomdrogs av en å och omgavs av en grävd vallgrav eller två åarmar. (Norra delen av Lödöse hade dock inte detta skydd.) Fler likheter finns. När man ser Nya Lödöses stadsplan, kommer man dock på sig med att säga: Ja, men denna stadsplan finns ännu idag, nämligen i Göteborg. Bägge städerna omgavs av en grävd vallgrav och skyddades av jordvallar.

Mölndalsån – samfärdsled för två städer

På 1530-talet malde kvarnarna i Mölndal mjöl åt Älvsborgs lott. Detta är ett mycket intressant vittnesbörd om att Mölndals kvarnby redan då malde för folk långt utanför socknens gränser.
På 1530-talet malde kvarnarna i Mölndal mjöl åt Älvsborgs lott. Detta är ett mycket intressant vittnesbörd om att Mölndals kvarnby redan då malde för folk långt utanför socknens gränser.

Det finns vidare likheter mellan Lödöse, Nya Lödöse och Göteborg. Lödöse genomdrogs av Ljudaån och Nylöse av Säveån. Göteborg har Stora hamnkanalen som motsvarighet. Denna kanal är dock grävd och inte en naturlig å. Det visade sig emellertid snart, att inte heller Göteborg kunde klara sig utan en å med rinnande vatten. Redan på 1640-talet grävdes en kanal från Mölndalsån fram till vallgraven och Stora hamnkanalen. Den kallades då Mölndalskanalen, men den får nu som regel heta Fattighusån. Rinnande vatten behövdes för att tillföra dricksvatten, spola undan avfall och hindra igenslamning. Det viktiga för oss mölndalsbor är, att Säveån och Mölndalsån går samman ungefär där Nylöse låg. Mölndalsån var en god samfärdsled mellan staden Nya Lödöse och Mölndal. Man har sedan länge varit övertygad om, att Säveån är en av förutsättningarna för att staden anlades just här. Vi har all anledning att tro, att Mölndalsån var en annan anledning. När Göteborg så småningom anlades, måste göteborgarna skicka ut sina pråmar på älven, om de ville fara till Mölndal. Pråmarna färdades ett kort stycke uppströms och girade sedan styrbord in på Säveån och Mölndalsån. Så kunde man ju göra, men behovet av Mölndalsån var således så stort, att man grävde en kanal från vårt vattendrag rakt fram till staden Göteborg.

Grundgrävning i leran

Det finns alltså likheter mellan de tre städerna, och man kan säga, att Göteborg har anor ett årtusende tillbaka i tiden. Lödöse som stad uppstod nämligen redan på 1000-talet. Förtätning är ett ledande begrepp inom nuvarande stadsplanering eller ”stadsbyggnad”. I Gamlestaden skall man riva många gamla landshövdingehus och bygga större, högre och tyngre hus i stället. Därför krävs bättre och djupare grunder. (Alla tre städerna har även det gemensamt, att de har byggts på sumpig lermark, som är allt annat än lämplig för tyngre byggnader.) Gräver man djupt, stöter man på kulturlagren, som tack vare lera och fuktighet är mycket bra bevarade. Här kan man finna mycket. Grävningarna har visat sig vara mycket givande. Utgrävningarna i Nya Lödöse på senare år är Västsveriges största arkeologiska projekt.

En efterlysning

För att återvända till Mölndal är samspelet mellan Göteborg och Mölndal mycket väl känt tack vare ett överflöd av källor, men århundradena före Göteborgs grundande är mycket källknappa. Rimligtvis borde man dock kunna finna antydningar i de källor, som trots allt står till buds. Tack vare grävningarna vänder man dessutom på varje sten; man undersöker med andra ord alla slags källor. Därför skickar jag ut en efterlysning: Kan man finna uppgifter om Mölndal i de skriftliga källorna om Nya Lödöse? Närmast till hands ligger att tänka sig, att kvarnarna i Mölndal har malt mjöl att invånarna i Nya Lödöse. Vi vet, att i början av 1530-talet malde en mjölnare i Mölndal mjöl åt Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg). (Uppgiften är lättillgängligast i boken: ”Mölndal, Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling”, 1993, s. 35.) Med den tidens samfärdsel på Mölndalsån låg Nylöse betydligt närmare Mölndal än vad slottet gjorde. Som sagt, uppgifter efterlyses. Peter Funke erinrar om uppgiften, att under 1530-talet åtminstone smörräntan från Bosgården uppbars av borgmästaren i Nya Lödöse, Anund Esbjörnsson. (Uppgifterna finns i boken: Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län III, Gbg 1932, s. 57.) Denna uppgift ligger bakom namnet Smörräntegatan. Fler upplysningar önskas.

Lars Gahrn

Stifts- och landsbiblioteket i Skara – en skattkammare med stora utvecklingsmöjligheter

Skulle staden Skara ha funnits utan Skara domkyrka? Så här i efterhand är det svårt att urskilja andra orsaker till stadsbildningen än domkyrkan, dess prästerskap och andra anställda, även om andra orsaker måste ha funnits.

Domkyrkan skapade kultur

Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.
Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.

Än i dag står domkyrkan mitt i byn eller mitt i staden. På södra sidan av domkyrkan ligger Djäkneskolan eller gymnasiet, som på senare tid blev högstadium och i skrivande stund skall byggas om till kommunhus. På norra sidan av kyrkan finns Stifts- och landsbiblioteket. Båda dessa har domkyrkan att tacka för sin tillkomst. Svenskt skolväsen har Svenska kyrkan som sitt ursprung. Biblioteket tog hand om gymnasiets och domkyrkans böcker, som drar till sig åtskilliga ”pilgrimer”, även från ”Utlanden”. Fredagen den 27 oktober 2017 besökte Niklas Krantz och jag Stifts- och landsbiblioteket. Biblioteksassistenten Sven-Olof Ask är också skattmästare i Föreningen för Västgötalitteratur. Niklas Krantz är en flitig styrelseledamot i denna förening. De två har ett ingående och omfattande samarbete. Denna fredag hade Ask lovat Krantz att visa oss omkring bakom de låsta dörrarna. Här i Skara har funnits en domkyrka och en skola sedan urminnes tider. Därför har biblioteket Sveriges äldsta bok.

Sveriges äldsta bok

Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.
Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.

I en väl skyddad monter ligger Skaramissalet från omkring 1150. Detta är en mässbok eller kyrkohandbok med de liturgiska texter, som användes av prästen under gudstjänsterna. Många sidor fattas, men de återstående har bundits in i två band. Det ena är utställt i biblioteket, det andra i Västergötlands museum några hundra meter längre bort. (Detta har visat sig vålla viss förvirring. Somliga påstår att missalet finns i biblioteket. Andra påstår att missalet finns i museet. I värsta fall kan tvist uppstå, men båda sidor har alltså rätt.) Boken är visserligen 850 år gammal, men den tillhör inte desto mindre den levande litteraturen, som läses och studeras. Den är utgiven både i faksimil och med vanliga tryckbokstäver. Dessutom har flera forskare förklarat texten och skrivit om handskriften. Utgåvan är både stor och tjock, en riktig ”kaffebordsbok”. Detta är den största dyrgripen, men där finns fler, exempelvis Hemsjömanualet, en annan kyrkohandbok. För några år sedan gick man igenom samlingarna och hittade då många okända rariteter, bland annat en handskrift om gamla runinskrifter. Skolan i Skara är mycket äldre än Sveriges alla universitet. Följaktligen finns här många gamla böcker, som saknas i de flesta andra biblioteks samlingar.

Biblioteket – ett romanskt palats

Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.
Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.

Inte bara böckerna är av stort värde. Själva biblioteksbyggnaden är ett palats, byggt 1858-1860 i medeltida stil för att passa ihop med domkyrkan. I biblioteksbyggnaden härskar den romanska rundbågestilen. När detta palats uppfördes, hade nygotiken ännu inte slagit igenom. Rundbågen härskade i kyrkorna, och ännu hade man inte bestämt sig för att göra en gotisk katedral av Skara domkyrka. Skillnaderna mellan biblioteket och domkyrkan har alltså blivit större efter Zettervalls restaurering av domkyrkan 1886-1894. (Denna innebar som bekant, att man renodlade domkyrkans gotiska stildrag.) Man måste dock säga, att byggnaderna går mycket bra ihop trots skillnaderna, och att dessa snarare ökar än minskar de båda byggnadernas värde. Var och en har sin särprägel och lockar till ingående granskning. I denna byggnad härbärgerades en gång biskopen, biblioteket och fornminnesföreningens samlingar. Huset var biskopspalats, bibliotek och museum, allt på en gång.

Högtidligt bibliotek – nästan kyrka

Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.
Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.

I nedervåningen finns i våra dagar Skaras turistbyrå och utställningslokaler för bibliotekets samlingar. Här kan vi beskåda Skaramissalet bakom pansarglas. I andra våningen har vi biblioteket. Man tror sig nästan vara i en kyrka. Här är högt i tak. Överallt finns rundbågiga valv och fönster. I läsesalen finns ett bord och skinnklädda stolar från Skara tingshus. Här har vi en läsesal, som är en del av Skaras historia. Var finner man dess like? Vid vårt besök träffade vi Åke Möller i läsesalen. Han skriver Mariestads historia och anmäler sin ankomst i förväg, så att Ask kan leta fram de böcker, som han önskar denna gång. Här i Stifts- och landsbiblioteket lär Ask känna sina låntagare. Han visade sig vara mycket imponerad av Möllers insatser. ”Han är amatörforskare, men stryk ordet amatör!” Längst bort till vänster, omstrålad av fönstrets ljus, står en byst av Karl XIV Johan. ”Sådana byster skänktes år 1823 till alla läroverk”, berättade Ask. Så var det, men här i Skara står bysten kvar. Hur många andra byster har överlevt de två århundranden, som snart har gått?

Skattkammare med utvecklingsmöjligheter

I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.
I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.

Här finns mycket att fördjupa sig i, bland annat akademiska avhandlingar från 1700- och 1800-talen. De innehåller många värdefulla uppgifter, om de läses med urskiljning. Likaså finns här handskrifter av stort värde, bland andra västgötska sockenbeskrivningar, som likaledes kan visa sig vara mycket givande, om de läses med urskiljning. Med dagens teknik kan sådana källor och sådana avhandlingar skannas av och läggas ut på nätet. Så arbetar man utomlands och – i viss mån – även här hemma i Sverige. Avhandlingarna är skrivna på latin och följaktligen icke läsbara för det stora flertalet av dagens forskare. De borde översättas till svenska. Föreningen för Västgötalitteratur ger ut en och annan sådan äldre skrift i översättning. Man har rentav översatt samtliga topografiska avhandlingar, som handlar om Västergötland, men vi har ju även det övriga riket! Vilken förening tar hand om denna arbetsuppgift? Föreningens insatser manar till efterföljd. Stifts- och landsbiblioteket är fullt av arbetsuppgifter och utvecklingsmöjligheter. Jag hoppas verkligen, att de styrande inser, att Skaras lärdomshistoria kan bli en viktig del av dess framtid, om man bibehåller denna kulturinstitution och satsar lite mer på den.

Vilken härlig stad!

Domkyrkan gav upphov till skolan. Domkyrka och skola gav upphov till biblioteket. Skolan gav upphov till museet. Domkyrkan har varit en kulturskapare av stora mått. Präster och lärare har satt sin prägel på staden. Det är stil över den gamla stadskärnan. När Niklas Krantz körde in i stadskärnan, skymtade vi på kort tid allt det väsentliga: allén, domkyrkan, Djäkneskolan, Krönikebrunnen, Stifts- och landsbiblioteket. Här återsåg jag domkyrkostaden, och jag utbrast: ”Vilken härlig stad!” Skara är inte stort, men det har stil och kvalitet. Från domkyrkan gick jag till biblioteket. Därifrån gick vi till museet. När detta stängde, gick vi tillbaka till biblioteket. När Ask skulle stänga för dagen, gick vi till domkyrkan, som hade öppet en timme längre. Där blev jag kvar till stängningsdags. (Skara stiftshistoriska sällskap hade lagt ur sina nyutgivna skrifter i kyrkan.) Klockan 18.00 på fredagskvällen var allt stängt, och då for vi hem. Ingenstans hade man behövt kasta ut oss, men vi hade varit kvar till de sista minuterna. Man har all anledning att dröja sig kvar i Skara.