Mariakyrkan i Fässberg

En avskrift av en medeltida urkund visar, att Fässbergs gamla kyrka var en Mariakyrka, det vill säga en helgedom vigd åt jungfru Maria. Vi får även veta, att den var en vallfärdskyrka, besökt av pilgrimer.

Avlat beviljades 1292 för kyrkobesök

Fässbergs gamla kyrka, målad av Robert Högström under 1800-talets senare hälft. Foto: Knut Kjellman.

Fässbergs medeltidshistoria är mycket fattig på grund av källornas fåtalighet, men så sent som 2006 fick vi ett viktigt nytillskott, som dessutom är den äldsta urkunden om vår socken. År 1292 utfärdade påven Nicolaus IV ett öppet brev, vari han fastslog ”att den förtjänsten, att den högstes majestät lovprisas överallt, men särskilt i helgonens kyrkor, är mycket stor.” Syftet med brevet är, att påven vill att folk skall gå i kyrkan och där lovprisa den högste, det vill säga Gud. Vad gör han då för att öka kyrkornas dragningskraft? Jo, han beviljar avlat åt kyrkobesökarna, det vill säga, att han avskriver en del av den botgöring, som har blivit kyrkobesökarna ålagd. Går de i kyrkan, slipper den en del av sin botgöring. Även kyrkobesöket är dock en botgöring, och man kan säga, att pilgrimerna kan byta ut ett slags botgöring mot en annan och lindrigare.

Man kunde byta en sorts botgöring mot en annan

Fässbergs gamla kyrka, tecknad ur minnet av Carl Robert Berg.

Påven beviljar ett års och fyrtio dagars avlat från ålagd botgöring åt alla, som årligen besöker ”Sankta Marias kyrka i Fässberg i Skara stift” på festdagarna för den heliga jungfru Marias födelse, rening, bebådelse och himmelsfärd och under de åtta dagar, som följer omedelbart på dessa festdagar, ävensom på årsdagen för samma kyrkas invigning. Huvudvillkoret för avlat är dock, att kyrkobesökarna verkligen ångrar sig och har bekänt sina synder, och att de ”fromt” uppsöker kyrkan. (Antalet mindre fromma pilgrimer var tyvärr stort.) Det bör tilläggas, att reformatorn Martin Luther inte gick till storms mot sådan avlat utan mot helt andra former. Han blev – med all rätt – upprörd över att man kunde köpa syndernas förlåtelse, inte mot att man kunde byta en sorts botgöring mot en annan.

I urkunden står inte Fässberg utan Färsberg

En 1700-talsmålning från Fässbergs gamla kyrka visar Maria och det nyfödda Jesusbarnet i stallet. Foto: Lars Gahrn.

Här kan det vara skäl att hejda sig. Gäller brevet verkligen Fässbergs kyrka? I den latinska texten står ”Fersbergh”. Brevets översättare och utgivare är dock övertygad om, att Fässberg åsyftas. (Avlatsbreven från Västgötadelen av Skara stift, Red. Johnny Hagberg, Skara 2006. Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie 25. Carl-Gustaf Andrén skriver om avlatsbreven. Anna Fredriksson Adman har utgivit dem och översatt dem. Vårt avlatsbrev återfinns på sidorna 58 och 59. Det är utgåvans äldsta avlatsbrev.) Denna skrift berikar på många sätt vår medeltidshistoria. Fässbergs församling får här det första belägget för sin kyrka. Detsamma gäller även andra församlingar inom Skara stift.

Färsberg – en missuppfattad sidoform

I koret i Fässbergs nya kyrka målade J. A. Berg Maria och det nyfödda Jesusbarnet i eller kanske snarare vid stallet. Foto: Lars Gahrn.

 Av allt att döma har Carl-Gustaf Andrén och Anna Fredriksson Adman rätt, när de utan vidare meddelar, att brevet gäller Fässberg. Detta namn skrivs visserligen nästan alltid (med växlande stavningar) Fässberg och någon enstaka gång Fästberg (Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 3, 1932, s. 63), men på en karta från 1801 står namnen ”Färsbärga by” och ”Färsberge K-a” (Kyrka) (Christer Johansson & Fredrik Johansson, Bussar och Bönhasar, 2003, s. 39 och 123). Namnformerna Fästberg och Färsberga visar, hur namnet Fässberg kunde missuppfattas. Jag har dessutom gått igenom Svensk ortförteckning och Svenskt ortnamnslexikon. Någon socken med namnet Färsberg finns inte. Den enda som kommer i närheten av Fässberg är Fredsberg, men denna socken hette ”Frösbiaergh” år 1279. Namnet var alltså inte likt Fässberg på medeltiden. Inom Skara stift finns även Trässberg, men en skrivare, som använde latin, skulle knappast missuppfatta ett sådant namn. För honom gav det utmärkt mening. Han skulle ha trott att förleden var ”tres”, vilket är ordningstalet tre på latin. En förväxling av Fässberg och Trässberg är även på annat sätt långsökt. (R skulle ha bytt plats, och två olika medljud skulle ha förväxlats med varandra.)

Marias himmelska kröning avbildades ofta

Maria-ikon, skänkt till Fässbergs kyrka av Eva Forssell-Aronsson, som är en skicklig ikonmålare och själv har målat detta konstverk. Foto: Lars Gahrn.

Fässbergs gamla kyrka skulle alltså ha varit helgad åt Sankta Maria. Hon var det mest firade av alla helgonen. Hennes bild fanns som skulptur eller målning i så gott som varje kyrka eller kapell. Ofta hade hon också ett eget altare i kyrkorna. Tyvärr är all medeltida inredning från Fässbergs gamla kyrka borta, och vi vet inte alls hur Maria har hedrats i Fässbergs kyrka. I Hanhals kyrka i Nordhalland finns emellertid ett altarskåp till hennes ära. I mitten ses Marias kröning i himlen. Till höger och till vänster ses händelser ur hennes liv (Daniel Ysander och Erik Salvén, Hanhals Kyrka, 1980, s. 18). I denna kyrka kan man få en föreställning om hur Maria hedrades under medeltiden.

Maria – ett omtyckt helgon hos alla

Eva Forssell-Aronsson vid sitt konstverk. Foto: Lars Gahrn.

I och med reformationen på 1500-talet avskaffades helgondyrkan i Sverige, men jungfru Maria blev kvar i kyrkorna. Hon ingick i viktiga evangelietexter, som lästes i kyrkorna, och följaktligen avbildades hon även i fortsättningen av konstnärerna. I Fässbergs kyrka, under högra sidoläktaren, finns en 1700-talsmålning som visar barnet i krubban, och där är hon givetvis med. När Fässbergs nya kyrka hade invigts, målade Johan Alfred Berg Maria med barnet i kyrkans kor. Eva Forssell-Aronsson har målat en vacker Maria-ikon, som hon har skänkt till Fässbergs kyrka. Konstverket visades för allmänheten första gången, då kyrkan öppnade på nytt 2020 efter en omfattande restaurering. Tack vare den nyutgivna boken med utgivna avlatsbrev har vi fått det hittills äldsta belägget för att det fanns en kyrka i Fässberg och kännedom om vilket helgon, som i första hand vördades och hedrades i kyrkan. Lämpligt nog var det jungfru Maria, som både katoliker och protestanter hedrar.

Ett tack till Skara stiftshistoriska sällskap

Vi är skyldiga Skara stiftshistoriska sällskap stor tack för denna värdefulla källutgåva. Den är en i en lång rad av mycket värdefulla och intressanta skrifter. Niklas Krantz skaffade mig boken, men redan långt dessförinnan hade Staffan Bjerrhede uppsnappat, att en kommande källutgåva skulle ge oss belägg för att Fässbergs kyrka var en Mariakyrka. Även medeltida nyheter sprids således med oväntad snabbhet, och sådana nyheter kan vara angelägnare än många andra.

Lars Gahrn

Islands självstyre 100 år 2018

”Är det OK att låta Egil Skallagrimsson säga OK i den svenska nyöversättningen av den isländska släktsagan?” Redan nu vill jag lugna läsarna med beskedet, att Kristinn Jóhannesson besvarade frågan med ett klart nej.

100 år av självstyre

Lödöse museum flaggar isländskt. Foto: Lars Gahrn.

Lördagen den 27 oktober 2018 firades i Lödöse museum, att Island hade haft självstyre i 100 år. Utrikespolitiken sköttes även i fortsättningen av danskarna, men allt annat fick islänningarna sköta själva. Samtidigt fick Island en egen flagga, som dagen till ära fladdrade från en av museets flaggstänger. Den isländska eftermiddagen anordnades av Stödföreningen för Lödöse museum tillsammans med Föreningen Norden i Lilla Edet och Medborgarskolan. Platsen var väl vald. Lödöse har mycket att tacka islänningarna för. I några av de isländska sagorna (framför allt Håkon Håkonssons saga) finns många värdefulla uppgifter om landet kring Göta älv.

Isländska sagor gör Island känt

Ingvar Ekbrand, ordförande i stödföreningen, hälsade oss alla välkomna och erinrade om Islands frihet. Efter självstyret följde frigörelsen 1944. Den 17 juni detta år samlades islänningarna under sina paraplyer på Thingvellir och förklarade landet fritt igen. År 1262-1264 hade islänningarna hyllat den norske kungen som sin kung. Därefter hade den danske kungen tagit över Norge, Island och Grönland. När svenskarna fick Norge år 1814, behöll danskarna Island och Grönland, men 1944 gick islänningarna sin egen väg. För oss svenskar är kanske Island mest bekant för sina släktsagor från medeltiden. De skildrar eller avser att skildra livet på ön under vikingatiden. Konungasagorna skildrar de norska kungarnas bedrifter från äldsta tider fram till och en bra bit in på 1200-talet. Konungasagorna har alltsedan 1600-talet varit viktiga källor för historikerna. Släktsagorna eller åtminstone en del av dem tillhör litteraturhistorien.

En skäggig viking

Kristin Jóhannesson vid Bernadotte-upplagan av Islänningasagorna.

Släktsagorna utkom i nyöversättning 2014: Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar I-V (2014). Huvudredaktör var Kristinn Jóhannesson, tidigare isländsk lektor vid Göteborgs Universitet. Förnamnet får kanske en eller annan att förvänta sig en skön kvinna, men lektorn är i själva verket en skäggig viking. Hade han fötts i något av de andra nordiska länderna, hade namnformen varit Kristian. På senare år har han blivit bofast i sommarstugan på andra sidan älven, mittför Lödöse. Han bor granne med Sankt Olofs källa. Olav den helige omtalas ofta i de isländska konungasagorna, och källan bidrar till att Kristinn känner sig som hemma. Genaste vägen för honom till Lödöse skulle ha varit sjövägen. Han hade kunnat ro i sin eka över älven, men i själva verket hade han gjort en kringgående rörelse.

Torsten Söderbergs stiftelse räddade utgivningen

Engelsmännen hade tryckt en nyöversättning av släktsagorna. Då skulle danskarna, norrmännen och svenskarna ha likadana. Pengarna var säkrade, men så kom bankkrisen, och pengarna försvann. Vad skulle man göra då? Man började jaga sponsorer. Svenska Akademien betalade en del av den svenska upplagan. Torsten Söderbergs stiftelse betalade det mesta. Kristinn Jóhannesson tyckte att Torsten Söderbergs stiftelse är ”en underbar stiftelse”. Jag bör nämna, att ordförande var Tomas Söderberg, som bodde på Sporred Tvärgården i Kållered. Som tack för att han bidrog till att rädda utgivningen fick han en isländsk orden, Riddarkorset av Islands Falkorden, och blev isländsk riddare.

Många knäckfrågor för översättare

Kristin Jóhannesson stöder vänstra handen på ”Bernadotte-upplagan”.

Som biträdande redaktör har Jóhannesson haft litteraturhistorikern och skalden Gunnar D. Hansson och K. G. Johansson. Flera olika översättare har översatt de olika sagorna. De olika medarbetarna har haft ingående överläggningar om regler och riktlinjer för översättningen. ”Klassisk sagaöversättningsstil”, alltså lätt eller starkt föråldrat språk, skulle undvikas, likaså alltför modernt språk och slang. ”Modernt språk åldras snabbast”, påpekade Kristinn Jóhannesson. Det är alltså inte OK att låta Egil Skallagrimsson säga okej. Många andra över-väganden måste göras. Skulle man översätta namn och tillnamn till svenska motsvarigheter, eller skulle man låta de isländska namnen stå som de står i den isländska texten? Visst har man mycket att överlägga omkring.

Stilfrågor – angelägna för vem?

Det är mycket viktigt att flera lärda personer får tillfälle att tränga in i sagornas värld och språk under översättningsarbetet. Översättningsarbete av detta slag markerar för allmänheten, att skrifterna bland många människor även idag anses vara av stort värde och vara angelägna. Detta leder förhoppningsvis till att fler läser dem än vad annars skulle ha varit fallet. Många tror nog också att det mer nutida språket lockar fler läsare. Själv tror jag, att man allmänt över-skattar betydelsen av en modernare språkdräkt. I min ungdom läste jag stora mängder gamla böcker med delvis mycket ålderdomligt språk. På den tiden uppfattade jag emellertid inte att språket var ålderdomligt. Först nu på äldre dagar har jag, vid förnyad läsning av några sidor här och var i dessa skrifter, märkt att både språk och meningsbyggnad är ålderdomliga. Kort sagt, ju okunnigare en läsare är, desto mindre märker han eller hon av stilen. Anpassnings-förmågan hos alla läsare är hög. Stilskillnader är när allt kommer omkring främst en fråga för översättarna själva och därmed likställda personer. För dem har dock över¬sättnings¬arbetet och överläggningarna om stilfrågor haft stor betydelse. Det är mycket nyttigt för en översättare att gå i närkamp med ett äldre verk. Man gör många intressanta iakttagelser och lär sig mycket. Översättningsarbete är ett slags mer ingående, mer uppmärksam och mer givande läsning än vanlig läsning. Målet för den föreliggande utgåvan var ”något mittemellan” klassisk sagaöversättningsstil och nutida språk.

Beröm åt Ohlmarks och Lönnroth

Givetvis jämför man med tidigare översättningar. Åke Ohlmarks var Kristinn Jóhannessons ”favorit”. Denne språkets mästare hade lyckats med att översätta även skaldedikterna på originalens versmått och med det dåtida skaldespråkets uttryck och verkningsmedel. Åke Ohlmarks var dock inte rädd att ge språket en lätt ålderdomlig prägel. Jag blev glad, när jag hörde detta omdöme om Ohlmarks. Han hade alltför få vänner bland akademikerna och alltför många fiender. Följden blev att han ofta förbigicks av tystnad. En annan översättare, som fick högt betyg av Jóhannesson, var Lars Lönnroth, som enligt honom är ”en gudabenådad översättare”. I första bandet av nyöversättningen finns konung Carl XVI Gustafs porträttfotografi och ett förord, skrivet av honom. Jóhannesson kallar därför denna utgåva för Bernadotteupplagan. Han har alltså klar blick för att kungar säljer och ger högre status åt saker och ting.

Fler sagor bör översättas

Islänningasagorna omfattar fem omfångsrika band, men de är bara en del av en stor litterär kvarlåtenskap. Vi har till exempel Sverres saga, Håkon Håkonssons saga och Baglersagan. Dessa sagor har många värdefulla upplysningar om Västsverige, men de har aldrig översatts till svenska. Släktsagorna och Snorres konungasagor har däremot översatts flera gånger. Det är angeläget att även dessa andra, historiskt värdefulla källor, blir tillgängliga i svensk språkdräkt. Mycket finns översatt till norska, men att få tag på norska översättningar i svenska bibliotek är inte det lättaste. Utöver släktsagorna och Snorres konungasagor är övriga isländska skrifter svårtillgängliga både vad gäller textutgåvor och översättningar (om sådana över huvud taget finns).

Uppvuxen med släktsagor

Även på Island tycks släktsagorna inneha första platsen. Kristinns far lovade honom, att han skulle få de isländska släktsagorna i tolv band, om han lärde sig läsa. Kristinn lärde sig läsa och fick de tolv banden, men ännu idag funderar han över hur fadern kunde ha råd med detta. Han var en fattig småbrukare. På radion gick alltid någon av släktsagorna som följetong. En dag när fadern och en granne satt och drack kaffe, sade grannen: ”Nu är Grette död.” Kristinn hoppade till. Vem hade nu dött? Grannen fortsatte: ”Han borde ha slagit ihjäl kärringdj-ln, som rodde ut till honom på ön!” Grette var huvudpersonen i den saga, som just då gick som radioföljetong. Han hade levat för ungefär 900 år sedan. (Grette Asmundsson dog 1030-1040.)

Isländska kören

Isländska kören sjunger.

Efter Kristinn Jóhannessons föredrag följde kaffe. Därefter framträdde isländska kören i Göteborg. Den firar 30-årsjubileum, och i många år har Kristinn Jóhannesson fört taktpinnen. Sångernas texter var isländska, och musiken hade komponerats av isländska kompositörer. Allt lät utmärkt, men både författarnas och tonsättarnas namn var okända för mig. Melodierna var utmärkta, men jag hade aldrig förut hört dem. Endast ett namn tillhörde de kända: Halldór Kiljan Laxness. Trots hög kvalitet har den isländska kulturen åtminstone tidigare haft svårt att bli känd i Sverige. Undantaget har varit släktsagorna. Numera är bilden delvis en annan tack vare bland andra världskända musiker och kriminalromanförfattare. En av sångerna hade isländskt ämne, nämligen Korpvisan. Enligt isländsk folktro håller korparna årligen ting och beslutar då om hur de skall fördela sig mellan gårdarna. Ännu idag finns många korpar på Island. I skaldediktningen förekommer de ymnigt. Ett annat ämne var lantlivets fröjder. Till dem hörde att lyssna till en galande tupp. Under sagatiden och följande århundraden var mandråpen många, och då kunde livet på landet vara nog så farofyllt. På senare år har där varit lugnare och händelselösare. Då kunde en tupps galande vara förströelse och ge tillvaron en liten guldkant. Isländska kören ger tack vare sin isländska repertoar omväxling åt musiklivet i Västsverige. Alltför många körer har ungefär samma repertoar, men islänningarna vågar vara självständiga i valet av sånger. Den isländska eftermiddagen avslutades med en skolfilm, som kortfattat berättade om Island från de flesta synvinklar.

Lars Gahrn