Islands självstyre 100 år 2018

”Är det OK att låta Egil Skallagrimsson säga OK i den svenska nyöversättningen av den isländska släktsagan?” Redan nu vill jag lugna läsarna med beskedet, att Kristinn Jóhannesson besvarade frågan med ett klart nej.

100 år av självstyre

Lödöse museum flaggar isländskt. Foto: Lars Gahrn.

Lördagen den 27 oktober 2018 firades i Lödöse museum, att Island hade haft självstyre i 100 år. Utrikespolitiken sköttes även i fortsättningen av danskarna, men allt annat fick islänningarna sköta själva. Samtidigt fick Island en egen flagga, som dagen till ära fladdrade från en av museets flaggstänger. Den isländska eftermiddagen anordnades av Stödföreningen för Lödöse museum tillsammans med Föreningen Norden i Lilla Edet och Medborgarskolan. Platsen var väl vald. Lödöse har mycket att tacka islänningarna för. I några av de isländska sagorna (framför allt Håkon Håkonssons saga) finns många värdefulla uppgifter om landet kring Göta älv.

Isländska sagor gör Island känt

Ingvar Ekbrand, ordförande i stödföreningen, hälsade oss alla välkomna och erinrade om Islands frihet. Efter självstyret följde frigörelsen 1944. Den 17 juni detta år samlades islänningarna under sina paraplyer på Thingvellir och förklarade landet fritt igen. År 1262-1264 hade islänningarna hyllat den norske kungen som sin kung. Därefter hade den danske kungen tagit över Norge, Island och Grönland. När svenskarna fick Norge år 1814, behöll danskarna Island och Grönland, men 1944 gick islänningarna sin egen väg. För oss svenskar är kanske Island mest bekant för sina släktsagor från medeltiden. De skildrar eller avser att skildra livet på ön under vikingatiden. Konungasagorna skildrar de norska kungarnas bedrifter från äldsta tider fram till och en bra bit in på 1200-talet. Konungasagorna har alltsedan 1600-talet varit viktiga källor för historikerna. Släktsagorna eller åtminstone en del av dem tillhör litteraturhistorien.

En skäggig viking

Kristin Jóhannesson vid Bernadotte-upplagan av Islänningasagorna.

Släktsagorna utkom i nyöversättning 2014: Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar I-V (2014). Huvudredaktör var Kristinn Jóhannesson, tidigare isländsk lektor vid Göteborgs Universitet. Förnamnet får kanske en eller annan att förvänta sig en skön kvinna, men lektorn är i själva verket en skäggig viking. Hade han fötts i något av de andra nordiska länderna, hade namnformen varit Kristian. På senare år har han blivit bofast i sommarstugan på andra sidan älven, mittför Lödöse. Han bor granne med Sankt Olofs källa. Olav den helige omtalas ofta i de isländska konungasagorna, och källan bidrar till att Kristinn känner sig som hemma. Genaste vägen för honom till Lödöse skulle ha varit sjövägen. Han hade kunnat ro i sin eka över älven, men i själva verket hade han gjort en kringgående rörelse.

Torsten Söderbergs stiftelse räddade utgivningen

Engelsmännen hade tryckt en nyöversättning av släktsagorna. Då skulle danskarna, norrmännen och svenskarna ha likadana. Pengarna var säkrade, men så kom bankkrisen, och pengarna försvann. Vad skulle man göra då? Man började jaga sponsorer. Svenska Akademien betalade en del av den svenska upplagan. Torsten Söderbergs stiftelse betalade det mesta. Kristinn Jóhannesson tyckte att Torsten Söderbergs stiftelse är ”en underbar stiftelse”. Jag bör nämna, att ordförande var Tomas Söderberg, som bodde på Sporred Tvärgården i Kållered. Som tack för att han bidrog till att rädda utgivningen fick han en isländsk orden, Riddarkorset av Islands Falkorden, och blev isländsk riddare.

Många knäckfrågor för översättare

Kristin Jóhannesson stöder vänstra handen på ”Bernadotte-upplagan”.

Som biträdande redaktör har Jóhannesson haft litteraturhistorikern och skalden Gunnar D. Hansson och K. G. Johansson. Flera olika översättare har översatt de olika sagorna. De olika medarbetarna har haft ingående överläggningar om regler och riktlinjer för översättningen. ”Klassisk sagaöversättningsstil”, alltså lätt eller starkt föråldrat språk, skulle undvikas, likaså alltför modernt språk och slang. ”Modernt språk åldras snabbast”, påpekade Kristinn Jóhannesson. Det är alltså inte OK att låta Egil Skallagrimsson säga okej. Många andra över-väganden måste göras. Skulle man översätta namn och tillnamn till svenska motsvarigheter, eller skulle man låta de isländska namnen stå som de står i den isländska texten? Visst har man mycket att överlägga omkring.

Stilfrågor – angelägna för vem?

Det är mycket viktigt att flera lärda personer får tillfälle att tränga in i sagornas värld och språk under översättningsarbetet. Översättningsarbete av detta slag markerar för allmänheten, att skrifterna bland många människor även idag anses vara av stort värde och vara angelägna. Detta leder förhoppningsvis till att fler läser dem än vad annars skulle ha varit fallet. Många tror nog också att det mer nutida språket lockar fler läsare. Själv tror jag, att man allmänt över-skattar betydelsen av en modernare språkdräkt. I min ungdom läste jag stora mängder gamla böcker med delvis mycket ålderdomligt språk. På den tiden uppfattade jag emellertid inte att språket var ålderdomligt. Först nu på äldre dagar har jag, vid förnyad läsning av några sidor här och var i dessa skrifter, märkt att både språk och meningsbyggnad är ålderdomliga. Kort sagt, ju okunnigare en läsare är, desto mindre märker han eller hon av stilen. Anpassnings-förmågan hos alla läsare är hög. Stilskillnader är när allt kommer omkring främst en fråga för översättarna själva och därmed likställda personer. För dem har dock över¬sättnings¬arbetet och överläggningarna om stilfrågor haft stor betydelse. Det är mycket nyttigt för en översättare att gå i närkamp med ett äldre verk. Man gör många intressanta iakttagelser och lär sig mycket. Översättningsarbete är ett slags mer ingående, mer uppmärksam och mer givande läsning än vanlig läsning. Målet för den föreliggande utgåvan var ”något mittemellan” klassisk sagaöversättningsstil och nutida språk.

Beröm åt Ohlmarks och Lönnroth

Givetvis jämför man med tidigare översättningar. Åke Ohlmarks var Kristinn Jóhannessons ”favorit”. Denne språkets mästare hade lyckats med att översätta även skaldedikterna på originalens versmått och med det dåtida skaldespråkets uttryck och verkningsmedel. Åke Ohlmarks var dock inte rädd att ge språket en lätt ålderdomlig prägel. Jag blev glad, när jag hörde detta omdöme om Ohlmarks. Han hade alltför få vänner bland akademikerna och alltför många fiender. Följden blev att han ofta förbigicks av tystnad. En annan översättare, som fick högt betyg av Jóhannesson, var Lars Lönnroth, som enligt honom är ”en gudabenådad översättare”. I första bandet av nyöversättningen finns konung Carl XVI Gustafs porträttfotografi och ett förord, skrivet av honom. Jóhannesson kallar därför denna utgåva för Bernadotteupplagan. Han har alltså klar blick för att kungar säljer och ger högre status åt saker och ting.

Fler sagor bör översättas

Islänningasagorna omfattar fem omfångsrika band, men de är bara en del av en stor litterär kvarlåtenskap. Vi har till exempel Sverres saga, Håkon Håkonssons saga och Baglersagan. Dessa sagor har många värdefulla upplysningar om Västsverige, men de har aldrig översatts till svenska. Släktsagorna och Snorres konungasagor har däremot översatts flera gånger. Det är angeläget att även dessa andra, historiskt värdefulla källor, blir tillgängliga i svensk språkdräkt. Mycket finns översatt till norska, men att få tag på norska översättningar i svenska bibliotek är inte det lättaste. Utöver släktsagorna och Snorres konungasagor är övriga isländska skrifter svårtillgängliga både vad gäller textutgåvor och översättningar (om sådana över huvud taget finns).

Uppvuxen med släktsagor

Även på Island tycks släktsagorna inneha första platsen. Kristinns far lovade honom, att han skulle få de isländska släktsagorna i tolv band, om han lärde sig läsa. Kristinn lärde sig läsa och fick de tolv banden, men ännu idag funderar han över hur fadern kunde ha råd med detta. Han var en fattig småbrukare. På radion gick alltid någon av släktsagorna som följetong. En dag när fadern och en granne satt och drack kaffe, sade grannen: ”Nu är Grette död.” Kristinn hoppade till. Vem hade nu dött? Grannen fortsatte: ”Han borde ha slagit ihjäl kärringdj-ln, som rodde ut till honom på ön!” Grette var huvudpersonen i den saga, som just då gick som radioföljetong. Han hade levat för ungefär 900 år sedan. (Grette Asmundsson dog 1030-1040.)

Isländska kören

Isländska kören sjunger.

Efter Kristinn Jóhannessons föredrag följde kaffe. Därefter framträdde isländska kören i Göteborg. Den firar 30-årsjubileum, och i många år har Kristinn Jóhannesson fört taktpinnen. Sångernas texter var isländska, och musiken hade komponerats av isländska kompositörer. Allt lät utmärkt, men både författarnas och tonsättarnas namn var okända för mig. Melodierna var utmärkta, men jag hade aldrig förut hört dem. Endast ett namn tillhörde de kända: Halldór Kiljan Laxness. Trots hög kvalitet har den isländska kulturen åtminstone tidigare haft svårt att bli känd i Sverige. Undantaget har varit släktsagorna. Numera är bilden delvis en annan tack vare bland andra världskända musiker och kriminalromanförfattare. En av sångerna hade isländskt ämne, nämligen Korpvisan. Enligt isländsk folktro håller korparna årligen ting och beslutar då om hur de skall fördela sig mellan gårdarna. Ännu idag finns många korpar på Island. I skaldediktningen förekommer de ymnigt. Ett annat ämne var lantlivets fröjder. Till dem hörde att lyssna till en galande tupp. Under sagatiden och följande århundraden var mandråpen många, och då kunde livet på landet vara nog så farofyllt. På senare år har där varit lugnare och händelselösare. Då kunde en tupps galande vara förströelse och ge tillvaron en liten guldkant. Isländska kören ger tack vare sin isländska repertoar omväxling åt musiklivet i Västsverige. Alltför många körer har ungefär samma repertoar, men islänningarna vågar vara självständiga i valet av sånger. Den isländska eftermiddagen avslutades med en skolfilm, som kortfattat berättade om Island från de flesta synvinklar.

Lars Gahrn

Musikens makt på Lödöse medeltidsmarknad

Lödöse medeltidsdagar den 25 och 26 maj 2019 rivstartade med sång- och musikgruppen Stormfrun. Full fart från början och bästa möjliga inledning. Stormfrun nydiktar och nykomponerar piratsånger på svenska och engelska. Förebilderna är brittiska och irländska sjömanssånger.

Sjörövarsånger

Stormfrun spelade och sjöng kraftfullt och livligt. Foto: Lars Gahrn.

Sång och musik är av bästa slag. Dessutom är framförandet livfullt och utvecklar sig omedelbart till ett uttrycksfullt skådespel, raskt men inte alltför snabbt framfört. Två cd-skivor har Stormfrun givit ut, den ena på svenska, den andra på engelska. En tredje är på väg. Ett instrument av mindre vanligt slag förhöjer uttrycksfullheten och kraften i framförandet. En medlem i bandet sitter på en låda och klappar rytmiskt på denna. Lådan är alltså ett slags trumma. Instrumentet är latinamerikanskt och kallas cajon. Jag har tidigare sett det i Mölndal, där Kvarnby Singers brukar ha en sådan klanglåda. Stormfruns medlemmar är klädda i sjömanskläder eller piratkläder från 1700-talet. Lyssnar man noga till sångtexterna, finner man att låtskrivarna har tolkat sjöröveriet som ett uppror och en motrörelse mot förtryck och laglig utplundring. Så var det ofta, även om brottslighet i många fall, kanske de flesta, för brottslingarna endast är ett sätt att förvärva pengar och ägodelar.

Medeltidsmusik

Livfullt och uttrycksfullt utspel av denne fribytare.

Musikaliskt hörde Stormfrun hemma efter medeltiden. Bandet Black Magic Fools hörde däremot hemma i medeltiden både vad gäller musik och klädedräkt. Även här fanns i musiken dock en snabbhet och en kraft, som rimligen är påverkad av senare tiders musikstilar. Bandets medlemmar har svarta kläder och var svartmålade runt ögonen. Senare tiders hårdrockare har nog delvis varit förebilder. Stildrag från skilda tider är ofrånkomliga och har alltid funnits. De berikar de musikaliska upplevelserna och skänker omväxling. Medeltidsdagarna anordnades av Ljudaborg Kulturförening, som har många framstående amatörskådespelare. Av sina många skönsjungande medlemmar har man bildat en sångkör, som kallas Voces Vivantes (Levande röster). Den framträdde med en mycket vacker och väl framförd konsert, som hade gjorts till ett skådespel. Körmedlemmarna tvistade om sångnummer och om kärleken, alltsammans på låtsas men trevligt och roande. Efter denna konsert skulle medeltidsdagen ha varit slut, men så blev det inte. Musiker och sångare slog sig ned vid några utomhusbord och började spela och sjunga. Den ena låten gav dem andra. Klockan fem skulle medeltidsmarknaden stänga, men när jag gick till bussen några minuter över fem höll de fortfarande igång. De bubblade av sång- och musikglädje.

Riddaren föll i marken

En cajon (klanglåda) förhöjde musikens kraft.

Dessförinnan hade mycket annat hänt. Ljudaborgs medlemmar visade medeltida dans och lät dem som ville vara med och lära sig. Man lärde ut en enklare ringdans, som de flesta kunde vara med i (även och kanske inte minst små barn). Tornering anordnades. Denna gång fick jag vara med om en riddare, som föll i marken. Riddar Silverkrona skulle böja sig åt sidan men miste balansen, gled ur sadeln och föll i marken med ena sidan före. Hon var dock snabbt på benen och satt snart i sadeln på nytt. Ingen blir som bekant en bra ryttare förrän han eller hon har blivit avkastad etthundra gånger. I detta fall berodde olyckan på ryttaren, och givetvis har ryttarna även under medeltiden fallit till marken. Man vågar inte tänka på, hur många som har blivit krymplingar på detta sätt. Den dåtida sjukvården hade inte många möjligheter att läka benbrott och krossade leder.

En orolig häst

Tord Caligari balanserade skickligt och halsbrytande.

Riddar Älgkrona hade en ståtlig och vacker häst, men stridshästen blev orolig och kunde inte lugnas. Den dansade omkring och kastade med huvudet. Riddar Älgkrona kunde inte genomföra sina övningar. Hon måste hela tiden arbeta på att hålla sin häst någorlunda lugn. Hästen är ett skyggt djur, som flyr undan så snart den märker eller befarar något farligt. När man dresserar en krigshäst, försöker man lära den att låta bli sitt medfödda beteende. Man försöker lära den att inte anse det farliga vara farligt. Helt kan man inte få hästen att övervinna sin medfödda skygghet. Ibland börjar även vana hästar bli oroliga. I värsta fall stegrar de sig och börja skena. I detta fall gick händelseutvecklingen inte längre än till oro och dans.

Svårt att göra sig hörd

Black Fools var på många sätt inspirerade av medeltiden.

Torneringarna utvecklas till ett slags teater. Riddarna grälar på varandra, drar sina svärd och vill hugga in på varandra. (Förhoppningsvis spelar de.) Tyvärr hör man dock dåligt vad de säger, fastän de höjer rösten. Varje riddare kan kanske inte ha en egen mikrofon, men konferencieren kunde kanske återge vad riddare och gycklare säger? På den gamla tiden måste det ha varit svårt att göra sina kommandoord hörda. Man förstår att befälhavarna på den tiden gav order med trumpetsignaler och trumvirvlar. Fanan var viktig. Den visade vart truppen skulle gå. Om befälhavaren försökte ropa ut sina order, skulle han ha blivit hörd endast tio eller tjugo meter bort.

Medeltidsmarknad

Riddar Älgkrona måste avbryta tävlingen för att hålla sin häst lugn.

Tord Caligari skämtade, balanserade och gjorde andra konster, skickligt, spännande och lustigt. I museet anordnades visningar. Sagor berättades i lägret. (Tyvärr hade jag inte möjlighet att lyssna till dessa medeltidssagor denna gång.) Marknaden hade gott om varor, och dessa hade hög kvalitet. Följden blev att jag gjorde slut på mycket pengar. Jag handlade saker, som kunde användas som gåvor vid framtida uppvaktningar. Våren hade varit både långdragen och kall, men dessa dagar kom med både sol och värme. Medeltidsdagarna var en utmärkt början på sommaren 2019.

Lars Gahrn

Det myllrande livet i gamla Lödöse

För Ljudaborg Kulturförening har det alltid varit en viktig uppgift att spegla och återge så mycket som möjligt av det myllrande livet i medeltidsstaden Lödöse. Man började år 1994 med krönikespelet ’’Vid Ljuda Os’’. (Namnet Lödöse är en vidareutveckling av Ljuda os, som betyder Ljudaåns mynning.)

700-årsjubileum

Hertigarna Erik och Valdemar med sina gemåler, två norska prinsessor, som båda hette Ingeborg. Hertig Erik blev far till Magnus Eriksson. Foto: Lars Gahrn.

’’Vid Ljuda Os’’ (med Martin Rossing som författare) blev en verklig långkörare, som spelades år efter år. För tio år sedan gick man över till andra teaterstycken, men år 2019 var det dags igen. Oundvikligen hajar man till, då man läser spelprogrammet. Krönikespelet ges inte färre än elva gånger under tiden 1-15 juni. Endast en teaterförening med gott rykte och ett teaterstycke med många kvaliteter kan dra gott om åskådare elva gånger. Krönikespelet tas upp som ett 700-årsjubileum. År 1319 – alltså för sju århundraden sedan – valdes Magnus Eriksson till svensk kung. Magnus Eriksson är huvudperson i föreställningen. År 1371 har konungen frigivits ur sin fångenskap. Han infinner sig i Lödöse för att möta sin son, konung Håkon av Norge.

Magnus den gode hyllas

Den åldrade konung Magnus och den gamla kvinnan, som spelar upp händelser ur hans liv för honom.

Hans systerson Albrekt av Mecklenburg har tagit över det svenska riket och valts till ny kung, men Magnus har fått Västergötland, Värmland och Dalsland som förläning. Därför har kungen nu infunnit sig i Lödöse. Här möter han en äldre kvinna, som spelar upp händelser ur Lödöses historia och ur kungens eget liv för honom. (Konung Magnus dök ofta upp i Lödöse under sin långa regering.) Hela krönikespelet genomandas av en stark medkänsla med konung Magnus. Han drabbades av många olyckor och utsattes för våldsamt hat från stormännen. Så här i efterhand har man inte kunnat upptäcka några påtagliga orsaker till detta hat. Han styrde inte hårt och enväldigt, genomdrev inte några omvälvande förändringar och gjorde sig inte skyldig till några grymheter. Eftervärlden har så gott som genomgående tagit parti för konung Magnus. Här i krönikespelet kallas han ibland för Magnus den gode.

Träldomen avskaffas

Konung Magnus får se sin gemål, drottning Blanka, under yngre dagar.

Eftervärlden har givit honom beröm för att han lät avskaffa träldomen. Denna regeringshandling belystes av en av de mest dramatiska scenerna i skådespelet. En stormannakvinna vill återföra en förrymd trälfamilj. Särskilt den vackra dottern i familjen råkar i fara på grund av sin beroendeställning. En av köpmännen i staden vill köpa henne för att ha henne som frilla, men hon har en fästman, och han vill med svärd i hand försvara sin fästmö. Fästmannen och köpmannen börjar fäktas, men då dyker konung Magnus upp som en räddande ängel. Han är uppbragt och förklarar, att han redan för ett par år sedan har avskaffat träldomen. Köpmannen och stormannakvinnan faller till föga, men kvinnan visar ingen ånger. Hon talar tvärtemot om för kungen, att många av samhällets store tycker, att kungen är alltför hård mot dem.

Medeltiden återspeglas

Lödöses myntmästare och hans medhjälpare.

Scenen visar att Martin Rossing har djup inlevelse i tiden historia. Så kan det mycket väl ha gått till. Lagar och förordningar antas, men detta innebär inte nödvändigtvis, att de blir kända eller tillämpade. (Den, som har inblickar i förvaltningen, vet, att så går det till även i våra dagar.) Mycket annat speglas i detta rika krönikespel: handel, hantverk, pilgrimsfärder, myntning, brott och straff, skörlevnad, dryckenskap, sång och musik. Alltsammans avslutas med digerdöden, den svarta döden. Redan på förhand vet man, att allt detta förekommer i en medeltida stad, men Ljudaborg Kulturförening levandegör historien genom att spegla verksamheterna genom levande människor, som arbetar, tvistar, älskar, hatar, slåss, dricker och sjunger, Ljudaborgs medlemmar eller åtminstone många av dem är bra på att sjunga. De har bildat en kör, som kallas Voces vivaces (Levande röster). Sångerna är väl framförda, och de klingar medeltidsaktigt.

Glada Lödösebor sjunger.

Skådespelet avslutas med en hyllning till staden Lödöse, staden som alltid kommer tillbaka, och som finns ännu idag, större än någonsin. Göteborg är Lödöses fortsättning och arvtagare. Därmed har konung Magnus fått se historiska scener ur sitt liv och stadens historia. Den gamla kvinnan har velat glädja konungen med dessa bilder. Hon tillhör trälfamiljen, som konungen räddade för många år sedan. Konungen kunde se tillbaka på en lång regering. Han valdes till kung vid tre års ålder 1319 och förlorade makten först 1364, Med sina 45 år som kung innehade han länge ett rekord. Ingen annan kung hade innehaft detta ämbete så länge. Först på 2010-talet blev han överträffad av konung Carl XVI Gustaf. Under 2019 har vår konung under 46 år varit Sveriges ”statschef”. Man har all anledning att vara tacksam för den politiska stabiliteten i gamla Sverige. Man är tacksam för, att man har upplevt 1200- och 1300-talens inbördesstrider, motsättningar och avsättningar endast på teatern. Ljudaborg har återigen levandegjort sin tid och sin stad. Teater och historieundervisning är förvisso inte detsamma, men de fyller samma syften. Ljudaborg ger oss värdefulla historielektioner, som har lättare att stanna i minnet än föreläsningar. Man följer andäktigt föreställningarna, och tiden går fort. Man sugs in i de dramatiska händelserna och lever med i stadens öden. När man lämnar teatern, förstår man varför detta teaterstycke  har kunnat spelas så många gånger under så många år.

Lars Gahrn

Drakdödaren i Masthuggskyrkan

Vad har drakdödaren att göra i Masthuggskyrkan? Har drakdödare och drakar med kyrka och kristendom att göra? Svaret är att draken och hans motståndare är en kristen bild, som från bibeln har spritts ut i folkdiktningen. Masthuggskyrkans arkitekt har återerövrat den till kyrkans värld.

Romanska reliefer

Masthuggskyrkan innehåller bland annat förnämliga stenhuggeriarbeten. Foto: Lars Gahrn.

Låt oss dock ta allt i rätt ordning! Masthuggskyrkan ligger på södra älvstranden i Göteborg och invigdes 1914. Den är byggd i nationalromantisk stil. Man efterbildade alltså äldre inhemska stilarter. Själva tornet, som har blivit ett landmärke och igenkänningstecken för Göteborg, påminner om tornet på Strängnäs domkyrka, som på liknande sätt ses långt utifrån Mälaren. Bland annat har man tagit efter romanska stenhuggeriarbeten. Här och var i kyrkan finns reliefer, som till stilen påminner om de kända romanska relieferna i Skara domkyrka. På utsidan av Masthuggskyrkan ser man en relief, som föreställer en skäggig man i medeltida kolt. I händerna håller han en dubbelyxa, som han höjer över sitt huvud för att slå mot en trehövdad drake. Ett av huvudena har blödande fallit till marken. Detta huvud är avhugget.

Gud skall döda ormar och drakar

Drakdödaren på en av Masthuggskyrkans reliefer.

Var och en begriper lätt, att detta är en bild av det godas kamp mot det onda. Djävulen liknas ju vid en orm, och Masthuggets drake är snarast en trehövdad orm. Varifrån har konstnären hämtat förebilderna? Detta är dock svårare att reda ut. Klart är att draken omnämns i Bibeln. Profeten Jesaja säger: ”På den tiden skall Herren med sitt svärd, det hårda, det stora och starka, hemsöka Leviatan, den snabba ormen, och Leviatan, den ringlande ormen, och skall dräpa draken, som ligger i havet.” (Jes. 27:1.) Detta är en bild av Guds kamp mot de onda makterna och hans fullständiga överlägsenhet. De onda makterna kan varken såra eller besegra honom. De dödas av hans svärd. Vapnet som nämns är alltså ett svärd och inte en dubbelyxa. Masthuggskyrkans bildhuggare bygger alltså inte på Jesaja.

Draken och vilddjuren i Uppenbarelseboken

Tors fiskafänge, avbildat på Altunastenen i Uppland. Tor har fått Midgårdsormen på Kroken.

I Uppenbarelseboken förekommer en drake, som kämpar mot Mikael och hans änglar. Här sägs uttryckligen, att draken är ”den gamle ormen”, … , han som kallas Djävul och Satan” (Upp. 12:9). Även om draken alltså har tre namn sägs aldrig, att han har mer än ett huvud. Inte heller sägs, att Mikael skulle ha kämpat med yxa. Drakdödaren i Masthugget saknar dessutom änglavingar och ser allt annat än änglalik ut. Masthuggskyrkans bildhuggare har inte velat skildra Mikaels kamp mot draken. I Uppenbarelseboken omtalas även två vilddjur. Det ena hade ”tio horn och sju huvuden”. Ett av dess huvuden var ”likasom sårat till döds, men dess dödssår blev läkt”. Vilddjuret ”liknade en panter, men det hade fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon.” (Upp. 13:1-3.) Även här saknas likheter vad gäller det mesta, men vi har ett vilddjur med många huvuden (dock inte tre), av vilka ett hade blivit sårat. Här finns alltså två likheter.

Herkules och den lerneiska hydran

Vi måste därför gå utanför bibeln i vår jakt efter förebilder. I de grekiska hjältesagorna berättas om Herakles eller Herkules och hans kamp mot den lerneiska hydran, som hade nio huvuden och var ”en ofantlig vattenorm”. Herkules avskar huvudena med ”en gyllene skära”. (Grekiska fornsagor efter F. Carl och H. Mehl, bearbetade av Axel Stridsberg, Sthlm 1880, s. 26-27.) Också här är det mesta olikt, men vi finner dock en vattenorm med många huvuden. Denna likhet är intressant.

Sigurd Fafnesbane på en stavkyrka

Sigurd Fafnesbane i Hylestad.

Går vi över till nordiska hjältesagor, är Sigurd Fafnesbane den store drakdödaren. Med sitt svärd Gram dödade han ormen Fafner. Här finner vi alltså återigen en drake, som snarast är en orm. Denna likhet är intressant, men den är också den enda. Händelser ur denna saga är avbildade på dörrstolparna till Hylestads stavkyrka i Setesdal i Norge (Anders Baeksted, Gudar och hjältar i Norden, 1970, s. 250-253). På medeltiden kunde man alltså på en norsk kyrka använda denna hedniska hjältesaga såsom en bild av det godas kamp och seger mot det onda. Därför kunde Masthuggskyrkans bildhuggare göra på samma sätt, när han efterbildade gamla motiv i sitt kyrkobygge.

Tors fiskafänge

Ytterligare en nordisk saga, berättelsen om Tors fiskafänge, är intressant. Snorre Sturlasson berättar, att Tor och jätten Hymer rodde ut på havet för att fiska. Tor agnade med ett huvud och fick Midgårdsormen på kroken. När han halade in detta odjur, blev Hymer rädd och skar av reven. Tor kastade sin hammare mot Midgårdsormen, och man menade att han slog huvudet av odjuret (Anders Baeksted, Gudar och hjältar i Norden, 1970, s. 95-97). Här finns vissa likheter, nämligen en orm (dock inte med tre huvuden), en hammare, som visserligen inte är en dubbelyxa men dock liknar yxan mer än de andra drakdödarnas vapen gör, och slutligen en drakdödare, som liknar Tor. Masthuggskyrkans drakdödare saknar dock Tors styrkebälte.

Allt begriper vi inte

Vi finner alltså likheter här och var men inte någon fullständig eller ens långtgående överensstämmelse mellan reliefen på kyrkan och de olika berättelserna. Bildhuggaren har hämtat drag ur berättelserna, men han vill inte att drakdödaren skall uppfattas som Herkules, Tor eller Sigurd Fafnesbane. Han har anknutit till förebilder men samtidigt varit självständig. Kanske finns en djupare beräkning bakom denna självständighet. I våra gamla kyrkor finns åtskilliga bilder och skulpturer, som anspelar på glömda folksagor och legender. Vi fattar dem nu bara delvis. Varför är jätten Finn avbildad i Lunds domkyrkas krypta? Är detta över huvud taget en jätte? Avbildas kanske Simson? Vem kan med säkerhet nu besvara dessa frågor? Här vid Masthuggskyrkan begriper vi vad bildhuggaren menar, men samtidigt får vi ett och annat att grubbla över. Mycket bra arbetat!

Lars Gahrn

Gotisk vagga i Masthuggskyrkan

En gotisk vagga var en av alla de sevärdheter, som Masthuggskyrkan hade att bjuda. Aldrig för ett ögonblick hade jag räknat med att finna en vagga i spetsbågestil, men där på en pelare fanns en relief, som visade Maria och barnet. Jesusbarnet låg i en gotisk vagga. Äntligen fick jag belägg för att sådana vaggor hade funnits till eller åtminstone hade avbildats innan jag gjorde det.

Jag ritade gotisk vagga 2006

Gotisk vagga, ritad av Lars Gahrn 2006.

Som museiman får man frågor av alla slag. En av de mera märkliga fick jag år 2006. En mölndalsbo undrade, om jag hade ritningar till en gotisk vagga. Det hade jag inte, och jag kunde inte erinra mig att jag någonsin hade sett en sådan. För säkerhets skull slog jag i tillgängliga handböcker. Till årsböckerna Fataburen och Kulturen finns register, som jag slog i. Jag fick se många vaggor, men i den mån de pryddes av bågar, rörde det sig om rundbågar. Jag kunde alltså inte meddela vare sig ritningar till eller bilder av gotiska vaggor. Jag hade inte ens något belägg för att sådana hade funnits. Vad gör man i ett sådant läge? I vissa fall har jag blivit klandrad för att jag skulle vara alltför tjänstvillig gentemot allmänheten. Åtminstone vad gäller vaggor finns nog visst fog för dessa förebråelser. Jag satte mig nämligen ner och ritade en gotisk vagga. Den hade givetvis spetsiga gavelöverstycken, icke raka eller rundade, och dessutom ritade jag spetsbågiga nischer eller insänkningar på vaggans långsidor och gavlar. Sådana finns på kyrkdörrar och allmogeskåp, men där är de alltid rundbågade upptill. Jag skickade iväg ritningen, och sedan hörde jag inte någonting. Huruvida något litet barn från Mölndal har vaggats i en gotisk vagga, vet jag inte.

Gotisk vagga i en relief

Jungfru Maria vid en gotisk vagga.

Tolv år senare på Apostladagen eller söndagen den 1 juli 2018 besökte jag Masthuggskyrkan, som har flera reliefer i romansk stil. En av dem visade Maria och barnet. Jesusbarnet låg i en gotisk vagga! Gaveln vid huvudändan var högre än gaveln vid fotändan. Hitre gaveln visade sig ha ett omfattande streckmönster. Om man betraktar mönstret noga, framträder en ängel på gaveln. Som bekant hade man ofta bilder på skyddsänglar vid barnens sängar. Här hade konstnären anbringat bilden av ängeln på själva vaggan. Även vaggans långsida har ett streckmönster, men man ser inte mycket av det, eftersom Maria sitter bredvid med ena foten på vaggans främre mede. Likheterna mellan denna vagga och den, som jag hade ritat, är inte många, men bägge är gotiska, och bägge har spetsiga gavlar. Inte heller denna vagga är strängt taget något bevis för att gotiska vaggor har funnits, men bilden visar åtminstone att någon ritat en gotisk vagga minst 92 år innan jag gjorde detta.

Gotiska vaggor från 1800-talet

Gotisk vagga från nätet.

Ännu kan vi alltså inte visa upp någon riktig vagga i gotisk stil. Jag vill därför ta tillfället i akt att efterlysa fler bilder av gotiska vaggor. Helst ser jag givetvis bevis för att gotiska vaggor har funnits i verkligheten. Finns någonstans en gotisk vagga från gotisk tid? Min vädjan om tips angående gotiska vaggor förklingade inte ohörd. Artikeln renskrevs på dator av Ulf Lundberg Andersson, som genast blev intresserad och började googla. Han hittade omgående gotiska vaggor på nätet. Intresset för gotisk stil var störst i Storbritannien under 1800-talets så kallade Gothic Revival (återfödelse av den gotiska stilen). Vaggorna hade tillverkats under detta tidsskede. En såg snarast ut som en krubba eller foderhäck. En annan var försedd med spetsiga stolpar runtom och såg närmast farlig ut. Löpte inte barnen risk att bli spetsade på denna spetsgård? Gotiska möbler tillverkades även i Sverige, men intresset tycks ha varit störst i England. Ännu så länge har vi inte funnit några vaggor från det gotiska skedet under medeltiden, men rimligtvis finns vaggor från detta tidsskede avbildade. Den, som får veta något, ombeds att höra av sig. Utvecklingen går snabbt. År 2006, när jag satt och slog i registren, hade jag nog ännu inte tillgång till nätet. I alla händelser fanns inte särskilt mycket utlagt. År 2018 kunde Ulf Lundberg Andersson på 10 minuter få fram ett flertal gotiska vaggor.

Gotisk vagga från nätet.

Lars Gahrn

Ett vikingatida långhus byggs i Mark

Nu börjar man se, hur långhuset i Mariebergsparken i Kinna kommer att se ut. Huset grundlades under 2016, men Rom byggdes inte på en dag. Detta gäller även långhuset i Kinna. Väldigt mycket arbete har utförts utan att besökarna anar det.

Omsorgsfullt grundarbete

Långhuset i Mariebergsparken kommer att bäras upp av kraftiga stolpar. Foto: Lars Gahrn.

Grunden är mycket viktig, och Marks Fornminnesförening går grundligare (!) tillväga än sina föregångare under vikingatiden. Man vill undvika sättningsskador. Då gäller det att utestänga fukt från husets stomme. Området under huset har schaktats ut och fyllts med lager av makadam och sand. Där lär även finnas ett frigolitlager för att hindra fukt från att stiga upp till husets stomme. Frigolit fanns förvisso inte under vikingatiden, men man tar sig vissa friheter under förutsättning att de inte syns.

Stolpar i marken

Mellan långhusets stolpar finns flätverk, som skall hålla upp lerklining.

I vikingatida långhus är de stående stolparna nedslagna i marken. Det har dock visat sig, att stolparna då snart ruttnar. (Man brukade bränna eller sveda den del, som skulle slås ner i jorden, men i längden hjälpte inte heller detta.) I Kinna skall man inte slå ner stolparna i marken utan ställa dem på plattor, som ligger i marknivå. Plattorna och det översta makadamlagret kommer att täckas av ett tunt lerlager. Ingen kommer att märka denna avvikelse. Under vikingatiden stod ett långhus kanske 20-30 år, men i Kinna har man tänkt sig, att långhuset skulle kunna vara kvar i etthundra år.

Ekvirke och lerväggar

En färgglad dräkt, som efterbildar landsknektars brokiga klädsel. Så kunde man vara klädd på 1500-talet.

Stolparna är ekstolpar från virke, som har huggits i kommunens skogar. Marks kommun stöder detta bygge på alla sätt. Marks Fornminnesförening hade mycket gott att säga om Kerstin Furth, som är trädgårdstekniker och ordnar fram virke åt föreningen. Man behöver dessutom många hasselgrenar för att fläta en stomme till väggarna. Mellan de stående stolparna har man flätade väggar, som skall tätas på så sätt, att lera trycks dit från båda sidor. Leran skall vara blålera blandad med sand, halm och linolja. Man blandar i linolja för att väggarna lättare skall kunna stå emot väta. Än så länge har man klarat sig utan spik. Man använder enbart dymlingar av trä för att hålla ihop stolpar och bjälkar.

Torvtak på näver

Vackra damer i eleganta dräkter från fordom.

Långhuset är 15 meter långt samt sju och en halv meter brett på mitten. Mot kortsidorna är byggnaden smalare. Långhusen är alltid närmast båtformade. Arkeologerna har givetvis frågat sig varför, men de har inte något svar. Inom Marks Fornminnesförening finns likaså många medlemmar, som grubblar över gåtan utan att – hittills – ha funnit något svar. Taket skall bli ett torvtak, har man tänkt sig. Under torven skall man ha sju lager björknäver, om vätan skall kunna hållas ute, men det är svårt att få tag i tillräckligt mycket näver. Marks Fornminnesförening tänker nöja sig med tre lager näver och ett lager fiberduk. Den sistnämnda kommer att anbringas så, att den inte syns. Överst kommer man att ha två lager torv. Det första läggs med gräset neråt, och det andra läggs med gräset uppåt.

Industrispionage

Denna gång fick man mycket slagg men inget järn.

Marks Fornminnesförening vet hur den vill ha sitt långhus. Skämtsamt berättar man, att några medlemmar har ägnat sig åt ”industrispionage”. De har med andra ord åkt runt att tittat efter, hur man har gjort på andra platser, främst Ekehagens forntidsby. Även Äskhult nämndes i detta sammanhang. Vad jag förstår har andra forntidsbyggare gärna delat med sig av sina erfarenheter, men ordet ”studiebesök” är ju inte lika roligt som industrispionage. Föreningen har omkring ett hundra medlemmar, men alla är ju inte byggnadsarbetare. Ungefär fyra-fem man brukar ses arbeta på huset, men ibland kanske de inte är fler än en eller två. Klokt nog har man inte fastställt någon dag eller ens något år, då huset skulle vara färdigt. Man räknar med, att bygget kommer att ta ytterligare ett par år. Huset är inte färdigt än, men redan har folk visat intresse för att hyra byggnaden. Giftaslystna par tycker, att ett vikingatida långhus kan vara lämpligt för vigsel. De har tänkt sig att gifta sig i långhuset och sedan ha själva bröllopsfesten i logen, en stor föreningslokal, som Kinna hembygdsförening har låtit uppföra några hundra meter längre bort. Dessutom blir det lärorikt för skolklasser att komma till långhuset, där de kan få sova över och få ett begrepp om hur man levde på vikingatiden. Tack vare långhuset kan man i framtiden steg för steg uppleva boningshusens utveckling från äldsta tider fram till våra dagar.

Vackra kläder och järnframställning

Slagg och ingenting annat.

Mycket annat hände i Mariebergsparken denna familjedag, söndagen den 26 augusti 2018. Här bjöds på sång och musik. Servering och lotterier förekom. Fornminnesföreningens medlemmar har sytt upp vikingatida kläder åt sig, men man har inte stannat i vikingatiden. Ett par damer spatserade omkring i vackra klänningar av 1800-talssnitt. En tredje dam hade satt ihop en dräkt med ledning av hur tyska landsknektar var klädda under 1500-talet. Fornminnesföreningen hade igång en järnugn av äldsta slag. I en sådan framställde man järn av rödjord. Rödjord finns närmast i Hajom. Jorden består till 17-20 procent av järn. Vid järnframställning får man med andra ord mycket slagg. Sju och ett halvt kilo rödjord hade man hällt ner i ugnen. Man kunde alltså förvänta sig en eller ett par större järnklumpar. Timme efter timme löste männen av varandra vid blåsbälgen, som pustade in syre på elden för att öka hettan.

Inget järn denna gång

Järnugnen är mycket enkelt uppbyggd.

På slutet stod en man uppe på ugnen och spettade ner i hålet för att få loss järnklumpar. Genom den vågräta öppningen rakade man ut klump efter klump, men de innehöll bara slagg. Den sista klumpen var ovanligt stor. Den kyldes ner i en hink vatten. Där bubblade och fräste det. Därefter knackades klumpen sönder, men man fick bara ut slagg av den, ingenting annat. Järnmakarna var besvikna och nedslagna. Många timmars arbete hade varit förgäves. Så kan det gå. Att framställa järn på detta sätt är en svår konst. Man måste räkna med misslyckanden. Marks järnmakare har lång erfarenhet och är erkänt skickliga. Det är inte fel på dem utan på själva framställningssättet, som är enkelt och mycket osäkert. Så här gick det ibland även på vikingatiden. Den, som får vara med om ett misslyckande, får vara med om verkligheten. Man undrar vad de gamla vikingarna sade, när de rakade ut enbart slagg ur ugnen. Vid andra tillfällen har dock järnmakarna från Mark fått fram järn. Som de gamla marborna är även dessa sega och uthålliga; de kommer igen. Förhoppningsvis kommer även jag igen med både långhus och järn. Från Mark och Mariebergsparken finns mycket att meddela.

Lars Gahrn

Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn