Ljudaborg lyfter Ronja Rövardotter

Ronja Rövardotter – hur skulle denna berättelse kunna omvandlas till teater? Astrid Lindgrens berättelse är avsedd för barn och följaktligen enkel till sin uppläggning och handling. Två rövarband håller till i den stora skogen. De är fiender inbördes. Ronja är dotter till den ene rövarhövdingen. Birk är son till den andre. De båda ungdomarna (eller barnen) träffas och blir goda vänner. Följden blir, att de båda rövarbanden försonas och går samman.

Romeo och Julia förebilder

Ronja – en stark och självsäker ung kvinna. Foto: Lars Gahrn.

Ronja – en stark och självsäker ung kvinna. Foto: Lars Gahrn.

Själva uppläggningen är känd tack vare Shakespeares skådespel Romeo och Julia (1595) och har på svensk botten återanvänts av F. A. Dahlgren i Värmlänningarna (1846). Dahlgren gav sitt skådespel ett lyckligt slut, och så gör även Astrid Lindgren (1981). Den historiska förankringen är svag. Något svenskt rövarband, som har haft en riddarborg, är inte känt från historien, än mindre två – inbördes fientliga – rövarskaror, som innehar var sin del av samma borg. Astrid Lindgrens berättelse är ett sagospel eller en ”rövarhistoria”. Hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter? Hur skulle man kunna få djup i en grund berättelse? Hur skulle man kunna få något slags historisk trovärdighet i ett sagospel? Ja, hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter?

Ljudaborg klarar allt

Birk, Skalle-Per och Ronja, tre framstående skådespelare med bra samspel. Foto: Lars Gahrn.

Birk, Skalle-Per och Ronja, tre framstående skådespelare med bra samspel. Foto: Lars Gahrn.

Man hade all anledning att ställa sådana frågor, men jag var aldrig det minsta orolig, endast nyfiken. Ljudaborg kulturförening lyckas med allt. Med utmärkta skådespelare, god regi, bra dräkter, sång, dans och lyriska dikter lyckas Ljudaborg lyfta Ronja Rövardotter. Själva skådeplatsen är bästa tänkbara. Friluftsteatern Ljudaborg ligger bakom Lödöse museum och alldeles intill bergsfoten. Själva sluttningen är rikt bevuxen med ekar och annan växtlighet. Naturen är en del av skådeplatsen. Grönskan ger en stark verklighetskänsla. Skådespelarna förstärker denna känsla av verklighet genom utmärkt spel. De talar väl och tydligt. Dessutom har de lärt sig ansiktsuttryck och kroppsspråk. Även bifigurerna spelar med tack vare ansiktsuttryck och kroppsspråk. Detta skapar en mycket livaktig scenbild.

Besjälad natur

Ett av de många naturväsendena i skådespelet.

Ett av de många naturväsendena i skådespelet.

Dräkterna är utmärkta. Ljudaborg har i många år spelat teaterstycken med medeltida ämne. Föreningen eller medlemmarna har därför många medeltidsdräkter. Ronja Rövardotter har spelats in som film. Jag har endast sett några få filmsekvenser, men jag minns ännu med obehag de ohistoriska och osannolika dräkterna. Här på Ljudaborg känns allt (eller nästan allt) historiskt riktigt. Alla dräkter är dessutom vackra. När Astrid Lindgren (1907-2002) växte upp var naturen ännu, åtminstone bland ”de gamle”, besjälad, fylld av övernaturliga väsen. I sitt sagospel har hon tagit med sådana väsen: vildvittror, rumpnissar, grådvärgar, småvittror och skogsväsen (besjälade träd). I folktron var dessa väsen oberäkneliga, lättstötta och ibland farliga. De speglar naturens farlighet. Vi moderna människor, som lever vid sidan av naturen och ser den mer som ett antal vykortsbilder, har en romantisk och idylliserad natursyn, men människor, som lever i och av naturen, ser annorlunda på sin omgivning. De ser även farorna och grymheten.

Naturväsen gestaltas åskådligt

Att åskådliggöra dessa farliga väsen på teaterns skådebana är inte det lättaste, men Ljudaborg lyckas med allt. Dräkterna är uttrycksfulla. Genom sitt uppträdande lyckas dessa väsen förmedla en känsla av fientlighet och farlighet. Ljudaborg lyckades mycket bra åskådliggöra hur dimma i skogen omger Ronja och Birk, förvirrar dem och bringar dem i fara att komma vilse. Skogsväsendena håller upp vita lakan och tränger sig in på Ronja och Birk från alla sidor. Ibland dansar flickor i dräkter, som påminner om skator, in på scenen. Svart och vitt i svepande rörelser och påträngande danser efterbildar skators otrevliga och halvt hotfulla uppträdande.

Mänskligt djup i rolltolkningarna

Ett par slag på gong-gongen blir ett skådespel av det mindre slaget. Foto: Lars Gahrn.

Ett par slag på gong-gongen blir ett skådespel av det mindre slaget. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare sina skådespelarbegåvningar lyckas Ljudaborg ge mänskligt djup åt Astrid Lindgrens personer. Ingvar Henriksson är ålderman i sällskapet och ger en lysande gestaltning av Skalle-Per med eftertryck i replikerna, livliga ansiktsuttryck och väl avpassat kroppsspråk. I Astrid Lindgrens bok är Ronja och Birk två barn, men på Ljudaborg är de en ung kvinna och en ung man, gestaltade av Elin Jansson och Andreas Hallor. Ljudaborgs uppläggning är bättre. Endast ungdomar eller yngre vuxna kan visa sådan självständighet gentemot sina föräldrar som Ronja och Birk. Ronjas föräldrar heter Mattis och Lovis. De spelas mycket trovärdigt av Mikael Jakobsson och Anna Karlsson. Den sistnämnda lyckas mycket bra med att ge oss bilden av en hustru, som på många sätt är hövding över rövarhövdingen. Birks föräldrar, Borka och Undis, spelas av Jonny Sandström och Sorayah Hellberg. Bägge har skinn på näsan och sting i replikerna. Ungefär så bör man nog vara för att kunna bli och kunna förbli ett hövdingapar i ett rövarband.

Omsorg på detaljerna

Som en av åskådarna kan man bara ana allt arbete, som ligger bakom en sådan uppsättning och varje föreställning. Här har givits mycken och god regi. Regissören heter Martin Rossing, och han har gjort ett bra arbete. Även smärre scener har ägnats omsorg. Efter mellanakten skulle två rövare ge signal att teaterstycket skulle återupptas. Den ene höll en gonggong. Den andre skulle slå på gonggongen med en klubba. Denna signalgivning visade sig bli ett mindre komiskt skådespel, alltsammans givetvis noga förberett och instuderat. Ljudaborg lägger omsorg även på detaljerna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Starkodders sten i Trollhättan

”Starkodders sten” eller Stasten står i närheten av Starkodders väg i Trollhättan. Starkodder var en stark hjälte i de isländska hjältesagorna. Även dansken Saxo Grammaticus har mycket att berätta om denne store kämpe. På 1500-talet återberättade svensken Olaus Magnus Saxos berättelser. Han lät också framställa de första bilderna av kämpen. De är fritt framställda utan förlaga.

Edets övre fall

Kämpen Starkodder. Träsnitt i Olaus Magnus’ krönika.

Kämpen Starkodder. Träsnitt i Olaus Magnus’ krönika.

Har Starkodder haft en förebild i verkligheten, har denne levat under vikingatiden eller folkvandringstiden för mer än ett årtusende sedan. Från dessa dimomhöljda tider har vi inte mycken säker kunskap. Hur kommer det sig, att Starkodder har en bautasten i Trollhättan uppkallad efter sig? I den isländska Hervararsagan omtalas Starkoter. Hergrimer halvtroll hade rövat bort Starkoters fästekvinna. Starkoter kämpade mot Hergrimer ”vid Edets övre fall”, berättar sagan. Hergrimer föll i striden. Detta tyder på, att man har tänkt sig, att striden stod i Trollhättan. Nedanför Trollhättefallen ligger Lilla Edet, och Trollhättan kallades förr enbart Edet, 1655 Stora Edet (Gunnar Linde, Ortnamn i Västergötland, Sthlm 1982, s. 16). Med stor sannolikhet syftar ”Edets övre fall” på Trollhättefallen. De är ju de största och vildaste fall, som man kunde finna i södra och mellersta Skandinavien. Säker kan man dock inte vara.

Stasten i Trollhättan

Lars Gahrn, 185 centimeter lång, vid Starkodders höga sten.

Lars Gahrn, 185 centimeter lång, vid Starkodders höga bautasten.

Uppgifterna om att Stasten i Trollhättan skulle vara Starkodders sten är emellertid sena. De dyker upp på 1700-talet. Dan Korn, som har givit ut Hervararsagan, återger uppgifterna men säger inte vad han själv tror, om han nu skulle ha någon uppfattning i frågan. (Se: Tre isländska sagor om Sverige. Översatta till svenska av Olof Verelius åren 1664-1672. Nyutgåva med ordförklaringar, kompletteringar och en utförlig kommentar av Dan Korn. Illustrationer Oscar B. Oscarsson. Mölnlycke 1990, s. 202 och 276.) Hur det nu var med både det ena och det andra, har man i vilket fall som helst kopplat ihop kämpen med Trollhättan. Korn ansökte därför om tryckningsbidrag hos Trollhättans kommun under åberopande av Starkoters strid (Starkoter i Trollhättan, notis i tidningen Arbetet 13/3 1991). Några pengar fick han inte. Förhoppningsvis fick boken i stället litet reklam tack vare skrivelserna i ämnet. Hur som helst är boken numera slutsåld, berättar Dan Korn.

Starkad – en svensk kämpe

Birger Nerman har understrukit Starkads många anknytningar till Sverige och länderna öster om Sverige. Starkad var av allt att döma en östnordisk sagohjälte. Även hans namn är svenskt. (Se Birger Nerman, Studier över Svärges hedna litteratur, Uppsala 1913, s. 92-109.) Kanske förvirras läsaren av namnformerna. Sagohjälten hette Starkadr, vilket utvecklades till både Starkodder, Starkotter och liknande. Att denne svenske kämpe skulle återfinnas i Trollhättan var kanske inte helt oväntat. Här bör ha funnits många troll att kämpa mot. Tydligen fanns där även ”halvtroll”, vad det nu kan ha varit för några.

Var står Stasten?

Starkodders sten är en bred och inte särskilt tjock stenskiva. Foto: Lars Gahrn.

Starkodders sten är en bred och inte särskilt tjock stenskiva. Foto: Lars Gahrn.

Bortsett från Dan Korn, mig och några till är dock intresset för fornnordisk sagodiktning dalande. När jag ville bese stenen, visade det sig vara svårt att få reda på var den stod. Jag frågade i Kanalmuseet, där damerna visserligen inte kände till stenen men dock var vänliga nog att googla. De fick fram en gammal geografisk skildring, enligt vilken Stasten skulle stå i Trollhättans skog. Det sade inte vare sig dem eller mig något utöver att stenen då var känd. Damerna rådde mig att gå till Turistbyrån. Jag betvivlade, att jag skulle få någon hjälp där, men jag visste, att ”Starkodders väg” fanns i närheten av turistbyrån. Jag misstänkte, att stenen kunde stå vid eller i närheten av denna väg. Jag kunde ju titta in i turistbyrån, när jag ändå hade vägarna åt det hållet. I turistbyrån kände man inte alls till Stasten eller Starkodder. Jag vandrade därför iväg mot Starkodders väg. Där stod den, hög och bred, av ungefär dubbel manshöjd.

Flickorna kände till stenen

Några små flickor kom cyklande.

  • Har ni något namn på stenen, frågade jag.
  • Det är Starkodders sten, svarade de. En viking ligger begraven där.

Om dessa flickor blir turistvärdinnor i framtiden, behöver man inte fråga förgäves efter Starkodder. En av dem fotograferade mig bredvid stenen, för att ni skall få en föreställning om hur stor den är. Ursprungligen stod stenen i Olidehålan, men år1951 flyttades den till ”Starkodderparken”, alltså till nuvarande läge, allt enligt en informationstavla, som står uppe i bergen på andra sidan fallen. Icke blott Starkodder utan även hans sten har alltså rört på sig en hel del. Trollhättan har mycket att visa upp. Starkodders sten är verkligen en sevärdhet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Konungar och riksföreståndare besökte Älvsborg och Nya Lödöse

Gustaf Wasa har besökt Göteborg tre gånger. Detta meddelande är helt sant, fastän staden Göteborg grundades av hans sonson drygt 60 år efter konungens död. Inom Göteborgs gränser ligger nämligen Gamlestaden, som tidigare hette Nya Lödöse och grundades redan 1473. Här har Gustaf Wasa varit på besök minst tre gånger.

En dåtida storstad

Ungefär så här såg Nya Lödöse ut enligt en förenklad modell i Lödöse museum. Stadsplanen erinrar slående om Göteborgs stadsplan. Foto: Lars Gahrn.

Ungefär så här såg Nya Lödöse ut enligt en förenklad modell i Lödöse museum. Stadsplanen erinrar slående om Göteborgs stadsplan. Foto: Lars Gahrn.

Gamlestaden håller på att grävas ut. Arkeologerna är angelägna om att sätta in Nya Lödöse i ett större sammanhang. Per Cornell, professor i arkeologi, Christina Rosén, arkeolog och projektledare, och arkeologen Niklas Ytterberg sammanfattar några av rönen i häftet: Nya Lödöse, staden under Gamlestaden, 7 (2015). I jämförelse med andra europeiska städer nere på kontinenten var Nordens städer små, men i förhållande till Sveriges andra städer var Nya Lödöse både stor och tätt bebyggd. Nya Lödöse blev en av Sveriges största städer. En stad som Bogesund (nuvarande Ulricehamn) var snarare en större bondby. Den bestod av större stadsgårdar och hade mycket åkermark inom det inhägnade stadsområdet. I förhållande till Bogesund var Nylöse en både stor och tätt bebyggd stad. Det förvånar alltså inte, att konung Gustaf Wasa besökte staden tre gånger, fastän den låg i utkanten av hans rike och tillhörde ett landskap, som han mindre ofta gästade.

Besök i Lödöse och Nya Lödöse

Gustaf Wasa besökte av allt att döma Nya Lödöse fler gånger än vad som framgår av hans utfärdade skrivelser.

Gustaf Wasa besökte av allt att döma Nya Lödöse fler gånger än vad som framgår av hans utfärdade skrivelser.

Om konungens resvanor kan arkivarien och filosofie licentiaten JBLD Strömberg ge besked. Han var visserligen icke med, men han har följt den gamle landsfadern i spåren genom att sammanställa alla tillgängliga uppgifter om var och när kungen har utfärdat sina kungabrev. År 1526 kommer konungen farande över Växjö, Svenljunga och Kinna, där han utfärdar ett brev den 15 februari. Den 20 februari befinner konungen sig i Nylöses gråbrödrakloster, där han utfärdar ett brev. Besöket kan inte ha varit långvarigt, ty redan den 1 mars skriver han brev i Skara, där han stannar några dagar. Redan 1528 är han tillbaka. Han utfärdar brev i Lödöse och Nya Lödöse mellan den 10 och 28 augusti. Han kan med andra ord ha vistats här omkring tre veckor. Dock blir man minst sagt förbryllad av kungens resemönster. Från Lödöse skulle han ha åkt till Nya Lödöse och därifrån tillbaka till Lödöse. Från den gamla staden skulle han dock ha återvänt till den nya. Mellan de två städerna är det tre-fyra mils resa, vilket var ungefär en dagsresa på 1500-talet. Man ställer sig därför frågan, om kung Gustaf verkligen åkte fram och tillbaka som en pingpongboll. Kan det ha varit så, att hans skrivare ibland kallade även Nya Lödöse för enbart Lödöse?

Är vissa skrivelser feldaterade?

Jag lät denna fråga gå till Strömberg, som har brottats med den. Han svarar:

”Du återkommer till en principiellt intressant fråga två gånger:

”Kan det ha varit så, att hans skrivare ibland kallade även Nya Lödöse för enbart Lödöse?” Samt: ”Kan även Nylöse ibland ha kallats bara Lödöse?”

Ja, möjligen. Du kan f.ö. även hänvisa till Ortnamnsregistret, där även Nya Lödöse ju förekommer:

http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/phpform/_helareg1.php?socken=%25Hela+riket%25&rubrik=%25nya+l%F6d%F6se&nixrubrik=&lokal=%25&nixlokal=&sockenort=%25&haradort=%25&lanort=%25&landskap=%25&landomrade=Sverige&avdnr=0&sprak=alla&formular=+++S%F6k+++

Där finner man att allra äldsta belägget för ortnamnet Nylöse anses vara dateringen ”Giffuit i lødøse” från 24 juni 1510 (Skokl. 2:100), förekommande i ett original. Så att Nylöse möjligen övertog den gamla stadens namn oförändrat kan stämma. Dock var det inte nödvändigtvis så. En annan förklaring bör åtminstone nämnas.

När Älvsborgs slott var uppbyggt, tog Gustaf Wasa inte in i Nya Lödöse längre.

När Älvsborgs slott var uppbyggt, tog Gustaf Wasa inte in i Nya Lödöse längre.

Jag tänker på kapitel 5.2.2. (sidan 399 etc) i min bok. Det förekommer ofta att resande kungar flyttar över till en ny ort, men sedan plötsligt tycks ha återvänt till förutvarande residens. Förklaringen till att de skenbart ”åkte fram och tillbaka som en pingpongboll” kan ibland möjligen vara en verklig återkomst. Men eftersom fenomenet repeteras på flera stället – vanligen utan att någon orsak därtill framträder – har jag och vissa andra gissat på att breven felplacerats eller fått fel datumuppgifter. Kansliet skrev ofta ut brev som ibland fick vänta länge på utfärdandet, då hovets residentort stundom hunnit bli en annan. Sedan får man komma ihåg att riksregistraturets brev är kopior, vars ursprungliga koncept bara sporadiskt har bevarats. Den som skrev in texten (ibland långt efteråt) i registraturet kan ha gjort fel, på endera datum eller ort. Denna sorts konstigheter gör att man aldrig kan få någon detaljerat säker vetskap om var kungarna befann sig. (På sidan 401 i boken nämns t.ex. att Erik XIV enligt registraturet inte ens befann sig i Uppsala då sturemorden där begicks.) I stora drag kan kungarnas resemönster rekonstrueras genom brevens dateringar, men inte i det enskilda fallet. Vid samtal med personalen på Svenskt Diplomatarium har jag för övrigt fått intrycket att detta problem även förekommer då man försöker fastställa hur kyrkliga dignitärer ambulerade.”

Älvsborg låg öde

Vid inget av dessa tillfällen nämns Älvsborg. Det har sina orsaker. Älvsborg var före konungens regering en träfästning, som hade bränts ner av danskarna 1502. Ännu på 1520-talet hade slottet inte återuppbyggts. Gustaf nybyggde Älvsborg som ett stenslott. Man vill därför gärna tänka sig, att han vid något av sina besök, särskilt vid besöket i augusti 1528, har ridit fram till borgklippan eller färdats dit i båt för att bese det välbelägna och branta borgberget, som var lagom stort för en medeltida borg men kanske i minsta laget för en fästning under 1600-talet.

Älvsborg återuppbyggs

År 1540 är Älvsborg emellertid återuppbyggt eller åtminstone så färdigt att kungen kan bo där. Han utfärdar brev på Älvsborg från och med den 18 januari till och med den 12 mars. Kungen har med andra ord bott på borgen i omkring två månader. Den 2 april är kungen i Lödöse, men den 7 april är han i Nya Lödöse, där han utfärdar brev även den 12 och 14 april, men den 17 april är han märkligt nog återigen i Lödöse. Åtminstone för mig är detta resemönster ytterst osannolikt. Rimligtvis borde kungen ha rest från Älvsborg till Nylöse och därifrån till Lödöse. Kan även Nylöse ibland ha kallats bara Lödöse?

Älvsborg tar över som kungens vistelseort

JBLD Strömberg har följt konungar och riksföreståndare i spåren. Foto: Johannes Strömberg.

JBLD Strömberg har följt konungar och riksföreståndare i spåren. Foto: Johannes Strömberg.

Tre gånger har kungen varit i Nya Lödöse, men i själva verket har han nog varit där fler gånger. År 1545 besökte han Lödöse och Älvsborg. Han uppehöll sig på slottet några dagar. Man har svårt att tro, att han inte skulle ha besökt även Nya Lödöse, som låg bara åtta kilometer från borgen. Detsamma gäller hans långa besök på Älvsborg i februari och mars 1550. År 1560 vistas kronprins Erik på Älvsborg, där han utfärdar brev från och med den 19 september till och med den 29 i samma månad. Rimligen har även konung Erik besökt Nya Lödöse, fastän breven ingenting har att berätta om detta. När två orter låg varandra så nära som dessa gör, är det självklart att kungen föredrog att bo på slottet, där han hade kungliga gemak, gott om betjäning och bästa skydd. Av samma orsaker var slottet och inte staden bästa platsen att utfärda brev. På samma sätt uppehöll sig riksföreståndare Sten Sture den äldre på Älvsborg 1477 utan att Nya Lödöse nämns i urkunderna. Ändå är det nödvändigt att förutsätta, att Sten Sture har besökt staden. Den grundades ju 1473, och givetvis ville Sten Sture se, hur staden hade utvecklats. Man har all anledning att tänka sig, att han infann sig på Älvsborg just för att se till den nygrundade staden, styra arbetet här nere och driva på. När Älvsborg finns till, omnämns alltså inte Nya Lödöse, men när Älvsborg är ödelagt, var kungen i Nya Lödöse eller gamla Lödöse i stället.

Kungarna var ibland misstänksamma mot städerna

Strömberg tillägger: ”Du har säkerligen rätt i att kungarna undvek att residera i en köpstad (Nylöse) ifall ett slott (Älvsborg) fanns tillgängligt. Eventuellt kan du ju nämna att monarkens relation till köpstäder rentav brukade kunna bli direkt fientligt. Se t.ex. fotnot 230 i min bok (sid 87-88), där kung Gustav gav order om att bränna staden Lödöse när man inte förmådde försvara den. Även Stockholm kunde behandlas på samma sätt. Så var det likaledes beträffande t.ex. engelska kungars förhållande till London och borgerskapet därstädes: de var gärna i närheten, men undvek helst att residera i själva staden, för att undgå konflikter. Men allt detta behöver kanske inte nämnas i din artikel, slutsatsen där är ju rätt.” Vad gäller Gustaf Wasa och Nylöse erinrar Strömberg om C.R.A. Fredbergs ord: ”Omedelbart efter anläggningen (av Älvsborgsstaden) befallde han borgarne i Ny Lödöse (Gamlestaden), vilka med anledning av oordentlighet i handel och vandel väckt hans misshag och vilka han rent ut kallade ’en hoop svin’, att flytta till Älvsborg.” Hans tillmäle tillhör inte de vänliga. Även i detta fall har alltså förhållandena mellan stad och borg tidvis varit ansträngda.

Läs vidare

JBLD Strömberg, De svenska resande kungarna – och maktens centrum, Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, Serie I. Svenska skrifter 97, Uppsala 2013.

JBLD Strömbergs bok är även tillgänglig på nätet:

http://litteraturbanken.se/#!/forfattare/StrombergJBLD/titlar/ResandeKungarna/sida/1/faksimil.

Nya Lödöse, staden under Gamlestaden, 7 (2015).

Klicka här för denna artikel som pdf

Göta älv – en farled utan motstycke

Vid en viktig farled eller väg kan man finna det mesta. Sällan har denna sats varit så sann som i fråga om Göta älv. Här har vikingarna seglat med sina knarrar och sina långskepp. Här har hanseaterna seglat med sina koggar. Här har Göta kanals ångbåtar gått uppför och nedför älven.

Erfaren författare

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Tack vare de goda förutsättningarna för varuforsling uppstod alla slags verksamheter utefter älven. Bo Björklund bor i Älvängen, som har ett Repslagarmuseum. Som historieintresserad lärare har han inte kunnat undgå att känna historiens vingslag. Tillsammans med Karl Eric Andersson har han tidigare skrivit tre böcker om Risveden. Han har på egen hand skrivit en bok om Kilanda säteri. Under 2016 har han fullbordat och utgivit en bok om Göta älv från mynningen i Älvsborgsfjorden ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar.  Huvudvikten i boken ligger på området från Göteborgs tidigare gräns vid Lärjeholm ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar. Han förklarar själv, varför han inte behandlar den nedersta delen av älven lika utförligt: ”Platser och verksamheter som finns beskrivna i andra böcker ganska sent har fått liten eller ingen plats. Sådana är Göteborg, Surte och Älvängen. Agnesberg, Nol, Alafors, Göta och Lilla Edet har det däremot inte skrivits något om eller inte skrivits om på väldigt länge. Där har jag lagt lite mera krut. Göteborgs hamn sträckte sig förr till Lärjeholm. Där fanns i älven ett vitmålat fat med en nyckel målad på fatet. Det vita fatet kallades ”Nyckelbojen”, berättade Rolf A Johansson i Trollhättan. Hur det är i dag vet jag inte. Det kan vara så att Trollhätte kanal här har sin ena ändpunkt.”

Långvarigt arbete

Bo Björklund har åstadkommit en bred och omfattande krönika, men klokt nog har han hållit sig till bygden vid älven och räknat bort upplandet. I annat fall hade han sannolikt aldrig blivit färdig. Det stora verket ”Med Dalälven från källorna till havet” av Karl Erik Forsslund hade en mycket bred uppläggning och blev följaktligen aldrig färdigt. Detta hindrar inte att även Björklund har hållit på länge. Hans förra bok, som handlade om Kilanda säteri, kom ut 2010. Dessutom har han givetvis samlat uppgifter om Göta älv redan dessförinnan, medan han sysslade med Risveden och Kilanda.

Museerna vid älven

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Områdets historiska betydelse kan avläsas i antalet museer utefter älven. Göteborgs museer är många, och flera av dem speglar områdets historia. I Surte finns ett glasbruksmuseum. I Älvängen finns ett Repslagarmuseum. Lödöse har ett medeltidsmuseum med en varvshistorisk avdelning, Trollhättan har ett kanalmuseum, Trollhättans Museum, Saabs Bilmuseum och en hembygdsgård. I Vänersborg finns Vänersborgs museum och Kulturlagret. Strax utanför älvens mynning finns Älvsborgs fästning. Vid mynningen är Oscar II:s fort insprängt i berget. Vid Nordre älv ligger Ragnhildsholmens ruin. Bohus fästning ligger där älven delar sig i sina två armar. Utöver dessa museimiljöer finns mycket annat, som är lika eller nästan lika sevärt, framför allt slussarna längst uppe i älven. Bo Björklund har alltså mycket att skriva om.

Lockande layout

Han är en skicklig författare och förstår även värdet i anförda stycken ur samtida tidningar och äldre litteratur. Framför allt är bilderna många och av mycket god kvalitet. Sidorna är stora, och Björklund har lagt ner mycket arbete på layout. Varje uppslag lockar läsaren med intressanta bilder och rubriker. Börjar man bläddra i boken, blir man snart fast.

En kör av många röster

Björklunds storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Björklund är – till skillnad mot många andra författare – klar över värdet i att låta också andra röster komma till tals i boken. Ofta förekommer anförda stycken ur den lokalhistoriska litteraturen, tidningar, tidskrifter, lagar och förordningar. Framställningen blir på detta sätt mer omväxlande och får samtidigt ibland direktkontakt med dåtiden. En kör av många röster möter läsaren.

Omväxlande och många ämnen

Ämnena i sig är omväxlande. Kapitlen handlar om: Det medeltida Lödöse, det medeltida Kungälv, Nordens oroliga hörn, Borgar och befästningar i gränsområdet, Göta älv, fallen, slussarna, kraftverken, Flottningen på Göta älv och Vänern, Sjöfart från vikingatiden till ångbåtsepoken, Trafiken över Göta älv, broar, färjor överroddare, Olyckor och tillbud på Göta älv, Varven vid Göta älv, Tegelbruken vid Göta älv och i Vänersborg, Göteborg och dess föregångare vid Göta älvs mynning, Det sentida Kungälv – den svenska staden, Trollhättan – industristaden vid forsarna, Vänersborg – hamn- och sjöfartsstaden, Andra platser i Göta älvdalen, Järnvägar i Göta älvdalen. Ämnena är både många och omväxlande samt – i viss mån – uttömmande, om man ser till huvuddragen.

Fisket – förr betydelsefullt

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Helt uttömmande kan dock inte ens en så noggrann och flitig forskare som Bo Björklund vara. I vissa fall kan det nämligen vara mycket svårt att få fram uppgifter. Under läsningen slog det mig, att fisket inte hade fått något eget kapitel. I det femte kapitlet finns visserligen ett mycket värdefullt avsnitt om ”Laxfisket i Lilla Edet”, men om det övriga fisket finns enbart smärre anteckningar här och var. Tack vare Göta älv kunde fattigt folk få gratis sovel till potäterna, om bara fiskelyckan var något så när. Givetvis måste pojkar, män och kanske även fruntimmer med metspön ha funnits överallt för några mansåldrar sedan, före den stora välståndsutvecklingen. Sådant fiske sätter dock som regel inte några spår i urkunderna, allra helst som dessa husbehovsfiskare nog föredrog att smyga med sin verksamhet. Deras fiskerätt var i många fall högst tvivelaktig. Fiskerätten tillhörde strandägarna, men till dem hörde inte glasbruksarbetarna i Surte eller pappersbruksarbetarna i Göta. Utvecklingen vad gäller insjöfiske gick under 1900-talet på de flesta ställen dithän, att markägarna inte brydde sig om sin fiskerätt utan lät folk fiska som de ville. Hade man inte fiskerätt, gjorde man dock klokt i att inte skylta med fisk och metspö och inte heller berätta alltför mycket om sina bravader som storfiskare. Ett och annat har Björklund dock funnit. Jag har stannat för ett avsnitt, som är belysande.

Fiskande flottningskarlar

På älven förekom flottning. Stockarna buntades ihop till stora buntar, så kallade ”moser”. Flottningskarlarna följde med dessa moser och bodde på dem som på ett slags farkoster. Björklund har funnit en intressant skildring, skriven av Stig Hallberg: ”Mosekarlarna var utrustade med roddbåt, en presenning, som riggades upp som skydd för väder och vind och där man lagade mat. På vägen fiskade man och sålde en del av fisken till bönder vid älvstranden och köpte kanske mjölk och potatis av dem. En del fisk åt man upp på resan, som ofta tog ganska lång tid om strömmen var svag. Man sålde också fisk i Göteborg.” Fisk från älven användes således till mycket. Hallbergs beskrivning visar också, att man gjorde som man ville. Flottningskarlarna saknade avgjort allt slags fiskerätt, men de fiskade ändå och bjöd ut sin fångst till salu. Flottningskarlarna levde både bokstavligt och bildligt av älven. Det finns mycket att säga i ämnet, och jag återkommer i en följande artikel.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Vad gjorde Gustaf Wasa i Angered?

Vad gjorde Gustaf Wasa i Angered? Alltsedan JBLD Strömbergs stora verk ”De svenska resande kungarna – och maktens centrum” kom ut år 2013 har denna fråga med ojämna mellanrum dykt upp bland mina tankar. I detta stora verk och storverk får vi veta väldigt mycket, bland annat att Gustaf Wasa den 13 mars 1550 uppehöll sig i Angered.

Angered – en medeltida kyrksocken

Alla vi västsvenskar, som känner till Angered eller kanske rentav har varit där någon gång, studsar till, när Angered dyker upp i Strömbergs omfångsrika register: Vad kan det finnas för något samband mellan Angered och Gustaf Wasa? Angered är ju en nybyggd förort till Göteborg, och den är mycket invandrartät. Kort sagt, Angered är ju på alla sätt en nutida förort från miljonprogrammets dagar. Angereds senare historia och utveckling har så helt tagit överhand i vår föreställningsvärld, att vi glömmer att Angered är en medeltida kyrksocken med fornminnen och lång historia. Till denna historia hör alltså även ett besök av konung Gustaf Wasa i mars månad anno 1550.

Långt uppehåll på Älvsborg

Älvsborgs slott nybyggdes av sten på Gustaf Wasas tid, men trots detta såg slottet på hans tid ännu ut som en medeltida borg. Bild från Älvsborgs belägring 1563.

Älvsborgs slott nybyggdes av sten på Gustaf Wasas tid, men trots detta såg slottet på hans tid ännu ut som en medeltida borg. Bild från Älvsborgs belägring 1563.

Strömberg förtecknar konungars och andra regenters brev. Han anger dag och år, då de har utfärdats, samt platsen, där de skrevs. Tack vare denna förteckning kan vi följa konungen i spåren. Efter fem års bortavaro hade konungen i januari 1550 bestämt sig för att resa till Västergötland. Över Vadstena reste han till Jönköping och därifrån till Torpa i Västergötland. Här utfärdades elva brev från och med den 3 februari till och med den 6 i samma månad. Nästa brev är skrivet i Gällsnäs den 11 februari. Denna ort bör rimligtvis vara Hjällsnäs i Stora Lundby socken. Därifrån har han begivit sig till Älvsborg, där icke färre än 19 brev utfärdades från och med den 14 februari till och med den 12 mars. Konungen har alltså uppehållit sig på Älvsborgs slott ungefär en månad eller drygt en månad. Under hans tid nybyggdes slottet i sten. (Det hade tidigare varit en träfästning, som danskarna hade intagit och bränt ner är 1502.) Konung Gustaf lät också anlägga en stad invid slottet. Även den fick namnet Älvsborg. Staden grundades 1547 och anlades söder och sydväst om slottet. Här fanns alltså mycket för konungen att inspektera och ge befallningar om. Att döma av uppehållets längd var Älvsborg huvudmålet i Västergötland för konungens resa. På övriga orter uppehöll man sig på sin höjd två-tre dagar, men här på Älvsborg varade besöket en hel månad (eller något mer).

Kort dagsresa till Angered

Många av männen i kungens följe såg nog så medeltida ut. Varken kungen eller hans män visste om, att medeltiden var slut. Denna benämning var på deras tid ännu inte uppfunnen. Här ses längst till höger Gustaf Wasa, även känd som Lars-Erik Lundin, i Kolbäck 2012. Foto: Lars Gahrn.

Många av männen i kungens följe såg nog så medeltida ut. Varken kungen eller hans män visste om, att medeltiden var slut. Denna benämning var på deras tid ännu inte uppfunnen. Här ses längst till höger Gustaf Wasa, även känd som Lars-Erik Lundin, i Kolbäck 2012. Foto: Lars Gahrn.

Från Älvsborg begav sig kungen till Angered, där han utfärdade ett brev den 13 mars. Resan gick vidare till Loholm (där ett brev utfärdades den 15 mars), Larvs prästgård, Genneved, Skara, Höjentorp, Orreholmen, Hadäng och Hjo. Därefter dyker konungen upp i Vadstena. Har han åkt släde över vinterns snövidder, eller har han ridit över barmark? Vi vet inte. Har kungen åkt (eller ridit) över Vätterns is, eller har han seglat över sjöns vatten, eller har han färdats landvägen över Jönköping? Vi vet inte. Vi får veta var kungen har uppehållit sig men inte hur han reste, Mellan Älvsborgs slott (i nuvarande Klippans kulturreservat) och Angereds kyrka har vi (högt räknat) två mils väg. Detta är en mycket kort dagsresa. Hade konungen något ärende i Angered, så att han stannade till där för den sakens skull? Jag ställde denna fråga till JBLD Strömberg själv. Han svarade:

”Ja, vad regenterna egentligen gjorde på platserna de besökte är en fråga som kräver livstidslång forskning. Kanske något kollektivt historieprojekt kan ge alla svar framdeles. Man vet ju inte heller vad Birger jarl egentligen gjorde i Stockholm då brevet (DS 390) varigenom staden förment ”grundades” blev utfärdat.

Brevet från Angered (RR, 13 mars 1550) handlar inte alls om själva platsen. Det rör sig ju om ett öppet brev, vari Georg Norman förlänas en holme (”Christenholm”, en oidentifierad plats) med tillhörande äng. Skälet till att just Angered skulle bli platsen för detta offentliggörande låter sig svårligen identifieras. Rättsligt bindande brev utfärdades ofta i kyrkor, varför man kan tänka sig att kanslisten satt där och präntade, även om en kringliggande by också fanns.

Spannmål till Älvsborg

Församlingen har medeltida ursprung, dock föga väl belagt. Svenska ortnamnsregistret (http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/) redovisar beläggen, men särskilt mycket som är äldre än femtonhundratal verkar inte finnas. (Från år 1440, belägg nummer 8-9, finns formen ”Awngarijdh” dokumenterad.) Som dateringsort för äldre kungabrev förekommer namnet endast i Gustav Vasas omnämnda brev: belägg nummer 36 i ortnamnsregistret. Riksregistraturet har dock just år 1550 ytterligare en förekomst av namnet Angered, ett brev daterat Vadstena den 2 januari (belägg nummer 2 i ortnamnsregistret) där Gustav Vasa omtalar en Birger i Angered som haft att göra med Älvsborgs spannmålstransporter. (Ortnamnsregistrets belägg nummer 10 omtalar 1540 en man som kanske är identisk med denne.) Dagen före vistelsen i Angered hade kungen varit på Älvsborgs slott och skrivit om hur man ordnat saker där. Hans närvaro följande dag i just Angered kan då möjligen förklaras som ett besök hos denne lokale troman.

Delar av borgklippan är sedan länge bortsprängda, och av själva Älvsborgs slott finns idag bara obetydliga lämningar. Den nutida borgliknande byggnaden hör 1800-talet till. Foto: Lars Gahrn.

Delar av borgklippan är sedan länge bortsprängda, och av själva Älvsborgs slott finns idag bara obetydliga lämningar. Den nutida borgliknande byggnaden hör 1800-talet till. Foto: Lars Gahrn.

Sedan bör man väl också beakta att kung Gustav besökte Loholmen, intill Alingsås, två dagar senare. Loholms borg (Lo slott) är ju förknippad med Margareta Leijonhufvud, kungens dåvarande hustru, och var en naturlig residensort för hovet. Borgen betraktas väl som föregångare till Gräfsnäs slott, tror jag, men det där kan du nog bättre. Tre dagar senare var Larv prästgård kungens vistelseort. Hovföljet är alltså på resa bort från älvdalen till Skara och västgötska inlandet. Angered var kanske bara en plats som kungen naturligt drog förbi. (På sidan 459 i min bok förklarar jag väl närmast hela det västgötska besöket som att kung Gustav ”skulle hälsa på hos fruns familj”, men bättre motiveringar kan möjligen framsökas.)”

Ungefär så här såg Gustaf Wasa ut på svenska sedlar under många år.

Ungefär så här såg Gustaf Wasa ut på svenska sedlar under många år.

Som vanligt lämnade Strömberg alltså ett väl genomtänkt och underbyggt svar. Vi får veta, att spannmål från Angered gick till Älvsborgs slott, men om dessa leveranser var anledningen till kungens besök, kan vi inte med säkerhet avgöra. Dock har vi fått ytterligare ett drag i Angereds historia. Vi får dessutom ytterligare ett exempel på att allt har skiftat om. Gustaf Wasa skulle inte känna igen sig i Angered, om han skulle återkomma i våra dagar. Han skulle inte känna igen sig på Älvsborg heller. Delar av borgklippan är bortsprängda. Av slottet finns endast obetydliga lämningar. Den stolta borg, som nu ses på platsen, hör 1800-talet till. Den gamle landsfadern skulle rentav ha mycket svårt att hitta platsen, om han skulle försöka göra om resan i våra dagar. Som JBLD Strömberg har påpekat är skyltningen dålig. Själva området är i våra dagar känt som Klippans kulturreservat. Där finns mycket att se, och om man spanar efter Klippan, är det lättare att finna trafikskyltar med detta namn.

Klicka här för denna artikel som pdf

Stenrikeborgs invigning 2016

Konungen och drottningen av Stenrikeborg.

Konungen och drottningen av Stenrikeborg.

Söndagen den 2 oktober invigdes högtidligen Stenrikeborg, den nybyggda medeltidsborgen i Dotorp i Kärna i södra Bohuslän. Inbjudan hade gått ut på Facebook till grannarna utefter vägen genom Dotorp, och folk strömmade till. Två spelmän stod inne på borggården och spelade på följt och oljefat. Kungen och drottningen (Mats och Ingela Axelsson) hade litet svårt att ta sig fram, ty borggården var full av folk. De steg upp på Skrikaretornet. Mats Axelsson hälsade alla välkomna. Jag höll ett invigningstal, överlämnade gåvor till kungaparet och läste upp ett nio strofer långt fröjdekväde, skrivet med anledning av denna invigning. Det följer som avslutning på denna artikel.

Locks rike och Stenrike

Drottning Blåklocka och kung Agust II av Stenrikeborg tillsammans med konungen av Locks rike, två kungar i bästa sämja. Foto: Lars Gahrn.

Drottning Blåklocka och kung Agust II av Stenrikeborg tillsammans med konungen av Locks rike, två kungar i bästa sämja. Foto: Lars Gahrn.

Mats Axelssons bror, den kände fastighetsmäklaren Jan Erik Axelsson, var där och uppvaktade sin bror och svägerska. Jan Erik Axelsson och hans fru har själva låtit uppföra ett slags medeltida borg eller rättare sagt en stilfull villa i borgstil. Den invigdes 2015, och jag har skrivit en särskild uppsats om denna invigning. Dessa marker kallas ”Locks rike” efter den gemensamme stamfadern, den indelte soldaten Lock. Jan Erik Axelsson framhöll, att skilda riken ofta brukar ligga i fejd med varandra, eller också är förhållandet dem emellan dåligt. Så har det emellertid aldrig varit mellan de båda bröderna och deras riken, Locks rike och Stenrike. Förhållandet dem emellan har alltid varit det bästa. För att lyckönska sin bror och svägerska överlämnade han nu en stenskiva med den inristade texten: Stenrike Borg.

Satsningar på Bohus

I vimlet såg man även Mats och Ingela Axelssons svärson, kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande i Kungälvs kommun, Miguel Odhner. Han har två 1600-talsfästningar inom sitt verksamhetsområde: Carlsten på Marstrand och Bohus fästning (med medeltida delar) i Kungälv. Nu har kommunen även en medeltidsborg. Kungälv har alla förutsättningar att bli en vallfärdsort för den, som intresserar sig för fästningar och borgar. Odhner berättade ett och annat för mig om kommunens planer för Bohus fästning. Kommunen och Statens Fastighetsverk satsar årligen ett par – tre miljoner var på fästningen. Kungälv kommer att låta tala om sig på många sätt. Jag kommer av allt att döma att ha anledning att skriva mycket mer om Kungälv.

Samling vid gillestugan

Borgens tinnar bär upp örnstatyer.

Borgens tinnar bär upp örnstatyer.

Efter själva invigningen slog sig kungen av Stenrike ner på en stol i borgstugan. Han och drottningen mottog här släktingars och grannars lyckönskningar, blommor och invigningsgåvor. Själv stod jag i ett hörn av borgstugan och fotograferade då och då de uppvaktande. Därefter vandrade vi alla ner till Axelssons gillestuga och utomhuskök. Här bjöds på varm korv och bröd jämte drycker. Drygt 200 personer, män, kvinnor och barn, hade infunnit sig, däribland flera medlemmar av Kärna revysällskap. Mats Axelsson har spelat med i detta sällskap, som fann sig väl till rätta i sina medeltidskläder. Stämningen var glad och gemytlig. Ingen behövde fråga efter vägen hit. Axelssons brukar inbjuda till trevlig samvaro. De flesta hade varit där förut.

Borgen är ett konstverk

Borgporten i Stenrikeborg.

Borgporten i Stenrikeborg.

I mitt invigningstal kom jag att utdela en känga till den moderna arkitekturen. Jag sade: Förr i världen skulle varje byggnad vara ett konstverk. Man lade ner stor möda och omsorg på att allt skulle vara både vackert och stilfullt. Sedan dess har mycket hänt. På senare år har man velat pressa ner priserna och följaktligen nöjt sig med att byggnaden kan tjäna sitt ändamål. Utseendet bryr man sig inte om. Därför har vi i våra städer husfasader, som är så fula, att man vill gå in i byggnaden för att slippa se utsidan. Här i Stenrike kan vi däremot se ett byggnadsverk, som byggherren har gjort till ett konstverk. Han har lagt ner omsorg på varje detalj för att allt skall vara så vackert och stilfullt som möjligt. Även på den gamla tiden var byggnader i första hand hus och i andra hand konstverk, men här i Stenrike kan vi se en borg, som i första hand är ett konstverk och i andra hand ett byggnadsverk. Samma höst försågs borgen med fasadbelysning.

Återuppbyggda borgar

Varför skall man då bygga en medeltida borg i våra dagar? Vill man se en medeltida borg i våra dagar, måste man bygga en på nytt. Våra medeltidsborgar är grus och aska eller ombyggda till oigenkännlighet. Utomlands har man långt före oss byggt upp medeltida slott och herresäten på nytt. Rhendalen är full av återuppbyggda borgar, just därför att man ville ha vackra blickfång i dessa sköna bygder. Tack vare Mats Axelsson har vi nu fått en borg även i Stenrike. Men en stor borgbyggare skall hyllas inte bara på prosa utan även på vers. Här kommer mitt Fröjdekväde på denna invigning.

Fröjdekväde

av Lars Gahrn

vid invigningen av
Stenrikeborg
i Dotorp, Kärna,
söndagen den 2 oktober 2016.

Kvädet sjunges som sången
”Om man inte har för stora pretentioner”.

 

Kung Agust II har nyss invigt Stenrikeborg med trumpetstötar från Skrikaretornet.

Kung Agust II har nyss invigt Stenrikeborg med trumpetstötar från Skrikaretornet.

Blott det bästa är nog gott,
och det bästa är ett slott.
Ja, ett slott finns nästan jämt i våra drömmar.
Alla drömmer, ej minst Mats,
och hans dröm tar mycket plats,
ty han låter fantasin ha fria tömmar.

 

Om man drömmer starkt och stort,
kan man även få det gjort.
Drömbilden står jämt och lockar, hägrar, manar.
Den är ej en flyktig sky.
Den står fast som en staty,
och den upptäcks inte endast, när man spanar.

 

En tinne med många skulpturer.

En tinne med många skulpturer.

Arbete för själ och kropp
håller människan på topp.
Tankar föds, och kroppens krafter stärks och livas.
Arbete i enskildhet,
fjärran oro och förtret,
gör att människorna fröjdas och kan trivas.

 

Mats är klok, ty se vi tror,
att hans borg är lagom stor.
Det är bra att inte uttömma sin kassa.
Visst har man en mängd bestyr
med en borg i miniatyr,
men man måste ej betala en hel massa.

 

Skrikaretornet.

Skrikaretornet.

Mats har synliggjort en dröm.
Därför skall han ha beröm.
När vi kommer ut till Dotorp, kan vi röna,
att hans dröm ej lider men
av att omsättas i sten.
Både dröm och borg hör till de verkligt sköna.

 

Många önskar stiga opp,
hit till bergets högsta topp.
Borgbyggarnas tidsepok är ju förliden.
Deras byggnadsverk är grus.
Vill man skåda hela hus,
far man hit ut för att möta medeltiden.

 

Tal och verser vid invigningen.

Tal och verser vid invigningen.

Här i Dotorp ser vi, hur
tinnarna bär upp skulptur.
Fågelkonstverk står och spanar över trakten.
Runtomkring står skogen grön.
Örnar fanns på bergens krön,
och dessutom är de sinnebild för makten.

 

Sagan segrade och vann.
Drömmen har nu blivit sann.
Det är tid nu, att Mats Axelsson skall hyllas.
Murare och arkitekt,
ja, till allting har han räckt,
och med lovord skall nu våra hävder fyllas.

 

Axelssonska släkten har ställt upp för fotografering.

Axelssonska släkten har ställt upp för fotografering.

Slutet gott, ja, allt är gott,
och nu har vi fått ett slott,
som beröms av alla olika personer.
Ryktet flyger som en pil.
Här finns skönhet. Här finns stil.
Ja, så låter det, fast vi har pretentioner.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

 

 

 

 

 

Vikingarna i Mark bygger långhus

Mycket arbete och litet järn – så gick det till, när man framställde järn under vikingatiden och medeltiden. Så går det också i våra dagar, när man visar, hur vikingarna tillverkade järn. Marks fornminnesförening har en järnugn i Mariebergsparken i Kinna. Söndagen den 28 augusti 2016 hade fornminnesföreningen och Kinna hembygdsförening en hembygdsdag i Mariebergsparken.

Två små järnklumpar

En viking drar blåsbälgen. Foto: Lars Gahrn.

En viking drar blåsbälgen. Foto: Lars Gahrn.

Redan på lördagen hade man satt fyr i järnugnen. Rödjord skulle förädlas till järn. Denna konst är svår. Man lyckas inte varje gång, och på somliga ställen lyckas man inte alls. Marks fornminnesförening har dock lång erfarenhet och behärskar nu denna svåra konst väl. Vid slutet av dagen hade man två järnklumpar att visa upp. De var så stora att de rymdes i en knuten näve. När man såg dessa små järnklumpar, som skulle vidareförädlas, förstår man klarare än annars, varför järn förr var mycket värdefullt. Ännu i början av 1900-talet rätade man gamla spikar och tog till vara allt järnskrot, som vidarebefordrades till skrothandlaren. Man kunde även få några ören, om man lämnade in några järnklumpar.

Blåsbälg och smedja

För att få upp värmen, måste man hela tiden stå och pumpa in syre med hjälp av en blåsbälg. På bälgens ovansida finns för övrigt en runinskrift. Rör man sig i sådana kretsar, inser man snart, att runskriften har många användare även i våra dagar. Intill järnugnen finns en smedja. Här har en gammal källare legat, och denna har byggts om till en smedja. Då och då hördes klang från städet.

Växtfärgning

Blir det järn i hyttan denna gång?

Blir det järn i hyttan denna gång?

Av rödjord kan man inte bara framställa järn utan även färga garner. Ann-Sofie Pettersson sysslade med växtfärgning. Rödlök kokades, och med hjälp av denna brygd kunde man få en rödaktig nyans. Krapp kokades också. Tack vare lummer kan textilfibrerna öppna sig, så att garnet kan suga åt sig färgerna. Lummer är numera fridlyst i Sverige men kan köpas från Östeuropa. Krapp odlades en gång i tiden här i Sverige men kan likaså inköpas utrikes ifrån. De färgade garnerna fick inte några grälla och bjärta färger utan dämpade och jordnära nyanser. På den gamla tiden var även ofärgat ylle vanligt. De flesta människor var grå, därför att de gick omkring i ofärgade vadmalskläder. Ann-Sofie Pettersson ger oss några fler uppgifter: ”Lummer använde man för länge sen. Nu har man för det mesta alun när man betar garnet. Och rödlöken fanns ju inte direkt på vikingatiden. (Den är ett modernare påfund.) Fina färger får man. Tänkte på människornas kläder förr; de var grå, men nu har man kommit på, att plaggen var mer färgglada än man har trott.”

Långhus skall byggas

Ann-Sofie Pettersson växtfärgar.

Ann-Sofie Pettersson växtfärgar.

Medlemmarna i Marks fornminnesförening har tillverkat tält åt sig, och dem kan de slå upp på de platser, som man besöker. Mariebergsparken i Kinna är dock så att säga hemmahamn för medlemmarna, och denna söndag, den 28 augusti 2016, tog man första spadtaget till ett långhus i denna hembygdspark. Detta hus skall bli femton meter långt och åtta meter brett. Sponsorer eller donatorer efterlystes. Man behöver allt från reda pengar till timmer och annat byggnadsmaterial. Mariebergsparken innehåller redan flera äldre byggnader från 1700- och 1800-talen, men nu kommer parken att få ett tillskott från äldsta tider. Medlemmarna har tittat sig omkring och ingående granskat andra långhus, särskilt det, som finns i Ekehagens forntidsby. Nu känner man sig redo att själv bygga.

Stridskonsten

Tre vikingar med stora sköldar. Två sköldar har samma färger som Västergötlands landskapsvapen och fotbollslaget Elfsborg.

Tre vikingar med stora sköldar. Två sköldar har samma färger som Västergötlands landskapsvapen och fotbollslaget Elfsborg.

 

 

Marks fornminnesförening har 80-100 medlemmar. Glädjande nog har man haft lätt att få in ungdomar i arbetet. Fyra av dessa visade oss hur vikingatida strid gick till eller kunde gå till. Man skilde bestämt mellan krigare och kämpar. De sistnämnda stred på egen hand och kunde kämpa utanför fylkingen eller förbandet. De utsatte sig för stora faror och stupade i många fall omgående. Krigarna stred på linje i en fylking. De samarbetade med varandra och gick till anfall tillsammans. De hade lärt sig stridskonsten. De fyra unga männen visade hur detta kunde gå till. Den, som först fick in en träff på den andre, hade vunnit. Denna uppvisning var inte någonting för folk, som ville se våld. Den var en förevisning av elegant stridsteknik. Tornerspel med riddare, häst och lans lär komma att bli OS-gren, berättade de unga vikingarna. Man talar som bekant om ”kampsporter”, och även vikingatida kamp kan betecknas som ett slags idrott. Att vikingatida kamp skulle bli OS-gren kunde de däremot inte ställa i utsikt, men vem vet? Vikingatiden är helt uppenbart på frammarsch, åtminstone i Marks härad.

Klicka här för denna artikel som pdf