Nu börjar man se, hur långhuset i Mariebergsparken i Kinna kommer att se ut. Huset grundlades under 2016, men Rom byggdes inte på en dag. Detta gäller även långhuset i Kinna. Väldigt mycket arbete har utförts utan att besökarna anar det.
Omsorgsfullt grundarbete
Grunden är mycket viktig, och Marks Fornminnesförening går grundligare (!) tillväga än sina föregångare under vikingatiden. Man vill undvika sättningsskador. Då gäller det att utestänga fukt från husets stomme. Området under huset har schaktats ut och fyllts med lager av makadam och sand. Där lär även finnas ett frigolitlager för att hindra fukt från att stiga upp till husets stomme. Frigolit fanns förvisso inte under vikingatiden, men man tar sig vissa friheter under förutsättning att de inte syns.
Stolpar i marken
I vikingatida långhus är de stående stolparna nedslagna i marken. Det har dock visat sig, att stolparna då snart ruttnar. (Man brukade bränna eller sveda den del, som skulle slås ner i jorden, men i längden hjälpte inte heller detta.) I Kinna skall man inte slå ner stolparna i marken utan ställa dem på plattor, som ligger i marknivå. Plattorna och det översta makadamlagret kommer att täckas av ett tunt lerlager. Ingen kommer att märka denna avvikelse. Under vikingatiden stod ett långhus kanske 20-30 år, men i Kinna har man tänkt sig, att långhuset skulle kunna vara kvar i etthundra år.
Ekvirke och lerväggar
Stolparna är ekstolpar från virke, som har huggits i kommunens skogar. Marks kommun stöder detta bygge på alla sätt. Marks Fornminnesförening hade mycket gott att säga om Kerstin Furth, som är trädgårdstekniker och ordnar fram virke åt föreningen. Man behöver dessutom många hasselgrenar för att fläta en stomme till väggarna. Mellan de stående stolparna har man flätade väggar, som skall tätas på så sätt, att lera trycks dit från båda sidor. Leran skall vara blålera blandad med sand, halm och linolja. Man blandar i linolja för att väggarna lättare skall kunna stå emot väta. Än så länge har man klarat sig utan spik. Man använder enbart dymlingar av trä för att hålla ihop stolpar och bjälkar.
Torvtak på näver
Långhuset är 15 meter långt samt sju och en halv meter brett på mitten. Mot kortsidorna är byggnaden smalare. Långhusen är alltid närmast båtformade. Arkeologerna har givetvis frågat sig varför, men de har inte något svar. Inom Marks Fornminnesförening finns likaså många medlemmar, som grubblar över gåtan utan att – hittills – ha funnit något svar. Taket skall bli ett torvtak, har man tänkt sig. Under torven skall man ha sju lager björknäver, om vätan skall kunna hållas ute, men det är svårt att få tag i tillräckligt mycket näver. Marks Fornminnesförening tänker nöja sig med tre lager näver och ett lager fiberduk. Den sistnämnda kommer att anbringas så, att den inte syns. Överst kommer man att ha två lager torv. Det första läggs med gräset neråt, och det andra läggs med gräset uppåt.
Industrispionage
Marks Fornminnesförening vet hur den vill ha sitt långhus. Skämtsamt berättar man, att några medlemmar har ägnat sig åt ”industrispionage”. De har med andra ord åkt runt att tittat efter, hur man har gjort på andra platser, främst Ekehagens forntidsby. Även Äskhult nämndes i detta sammanhang. Vad jag förstår har andra forntidsbyggare gärna delat med sig av sina erfarenheter, men ordet ”studiebesök” är ju inte lika roligt som industrispionage. Föreningen har omkring ett hundra medlemmar, men alla är ju inte byggnadsarbetare. Ungefär fyra-fem man brukar ses arbeta på huset, men ibland kanske de inte är fler än en eller två. Klokt nog har man inte fastställt någon dag eller ens något år, då huset skulle vara färdigt. Man räknar med, att bygget kommer att ta ytterligare ett par år. Huset är inte färdigt än, men redan har folk visat intresse för att hyra byggnaden. Giftaslystna par tycker, att ett vikingatida långhus kan vara lämpligt för vigsel. De har tänkt sig att gifta sig i långhuset och sedan ha själva bröllopsfesten i logen, en stor föreningslokal, som Kinna hembygdsförening har låtit uppföra några hundra meter längre bort. Dessutom blir det lärorikt för skolklasser att komma till långhuset, där de kan få sova över och få ett begrepp om hur man levde på vikingatiden. Tack vare långhuset kan man i framtiden steg för steg uppleva boningshusens utveckling från äldsta tider fram till våra dagar.
Vackra kläder och järnframställning
Mycket annat hände i Mariebergsparken denna familjedag, söndagen den 26 augusti 2018. Här bjöds på sång och musik. Servering och lotterier förekom. Fornminnesföreningens medlemmar har sytt upp vikingatida kläder åt sig, men man har inte stannat i vikingatiden. Ett par damer spatserade omkring i vackra klänningar av 1800-talssnitt. En tredje dam hade satt ihop en dräkt med ledning av hur tyska landsknektar var klädda under 1500-talet. Fornminnesföreningen hade igång en järnugn av äldsta slag. I en sådan framställde man järn av rödjord. Rödjord finns närmast i Hajom. Jorden består till 17-20 procent av järn. Vid järnframställning får man med andra ord mycket slagg. Sju och ett halvt kilo rödjord hade man hällt ner i ugnen. Man kunde alltså förvänta sig en eller ett par större järnklumpar. Timme efter timme löste männen av varandra vid blåsbälgen, som pustade in syre på elden för att öka hettan.
Inget järn denna gång
På slutet stod en man uppe på ugnen och spettade ner i hålet för att få loss järnklumpar. Genom den vågräta öppningen rakade man ut klump efter klump, men de innehöll bara slagg. Den sista klumpen var ovanligt stor. Den kyldes ner i en hink vatten. Där bubblade och fräste det. Därefter knackades klumpen sönder, men man fick bara ut slagg av den, ingenting annat. Järnmakarna var besvikna och nedslagna. Många timmars arbete hade varit förgäves. Så kan det gå. Att framställa järn på detta sätt är en svår konst. Man måste räkna med misslyckanden. Marks järnmakare har lång erfarenhet och är erkänt skickliga. Det är inte fel på dem utan på själva framställningssättet, som är enkelt och mycket osäkert. Så här gick det ibland även på vikingatiden. Den, som får vara med om ett misslyckande, får vara med om verkligheten. Man undrar vad de gamla vikingarna sade, när de rakade ut enbart slagg ur ugnen. Vid andra tillfällen har dock järnmakarna från Mark fått fram järn. Som de gamla marborna är även dessa sega och uthålliga; de kommer igen. Förhoppningsvis kommer även jag igen med både långhus och järn. Från Mark och Mariebergsparken finns mycket att meddela.
Lars Gahrn
När man träder in i den ljusa ateljén, kommer man rakt in i Kungahällas historia. Eftersom Kungälv, då Kungahälla, var en gränsort, där bohusläningarna och andra norrmän ägnade sig åt handel, och där de norska kungarna infann sig för att bevaka gränsen, invänta nyheter eller träffa konungarna av Sverige och Danmark, är Kungahälla ofta omtalat i de isländska sagorna. Allt är inte sant, men allt är intressant och framför allt fängslande. Bilder saknas från Kungahällas första årtusenden, men Birgitta kan skildra Kungälvs historia i bild. Kungälv har fått sin egen motsvarighet till Bayeuxtapeten, nämligen Kungälvsbroderiet, stora, väldiga dukar med broderade bilder ur gamla Kungahällas historia.
Påfallande är, att flickorna är överlyckliga över att få komma fram till sin beundrade svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. För flickorna är hon en viktig förebild. Hon visar, att kvinnor kan – allting. Flickor kan bli skickliga ryttare och fruktade krigare. Kerstin Stråhlesköld är dessutom lärare i svetsteknik, framstående motorcykelförare och en målmedveten gymnast inom fitness. Hon har många och stora muskler. Slutligen är hon filosof och tänkare. På nätet lägger hon ut många tänkvärda sanningar (mestadels skrivna på engelska). Jag vet inte hur mycket av allt detta, som barnen har tagit del av, men med egna ögon ser de ju, att hon är en framstående riddare. Detta räcker långt.
