Händelserik nationaldag i Locks Rike

Den, som har varit i Locks Rike, vill gärna återvända dit. Högtidlig invigning av kungaborgen skedde 2015, och lördagen den 15 juli 2017 hade alla återigen möjlighet att komma in i detta rike mot erläggande av en ”gränsavgift” (eller snarare inträdesavgift) vid gränsstationen.

Locks Rike i Rollsbo

Konungaborgen i Locks Rike. Foto: Lars Gahrn.

En och annan läsare undrar nog vid det här laget, vad detta är fråga om. Låt mig förklara! I västra Rollsbo i Kungälvs Ytterby har Jan Erik Axelsson och hans maka Ann-Marie låtit bygga en stor villa i fornnordisk och medeltida stil. Han har också samlat marker, som tillhörde hans farfarsfar, den indelte soldaten Lock, till en större enhet, som han kallar Locks Rike. Kung och drottning i detta rike är han själv och hans hustru. Invigningen skedde som sagt 2015. När ett av deras barnbarn skulle döpas, beslöt han och frun att på nytt ställa till med marknad, uppträdanden och stridsövningar nedanför borgen (eller villan).

Salutkanoner i Locks Rike

Salutkanonerna stod uppställda framför borgen.

Sedan 2015 hade det inglasade uterummet på husets baksida fullbordats. Dessutom hade ett par skeppskanoner anskaffats och satts upp på lavetter framför huset. (Ännu fattades dock lavetternas hjul.) Kanoner finns alltså – i likhet med allt annat – till salu, om man bara vet vart man skall vända sig. (De lär för övrigt inte ha varit dyra.) När jag såg kanonerna, dök genast frågan upp: Varför skaffar man inte ett par salutkanoner till Bohus fästning? Vore det inte trevligt för Kungälvs kommun att kunna hälsa en del av sina gäster med kanonsalut? Kanonskott kunde bli ett uppskattat inslag i nyårsfyrverkerierna. Med kanonskott kunde man på valdagen tillkännage att vallokalerna öppnade. Bengt Rosander föreslog för många år sedan, att kanoner skulle anskaffas till Bohus fästning. Jag instämmer.

Verklighetsnära Caroliner

Pippi Långstrump lärde barnen rida.

Bohus Elfsborghs Caroliner hade ställt upp med en så manstark skara rytteri och fotfolk, att den räckte till såväl försvarare som angripare av borgen. Carolinerna är en stor tillgång för Västsverige. De har nu lång erfarenhet av att framföra krigsspel och framför allt av att skaffa vapen, kläder och annan utrustning av så tidstroget slag som möjligt. Genom lång och trogen tjänst har deras persedlar blivit ingångna och snyggt nötta. Denna lördag var en av sommarens varma dagar. Under förberedelserna gick de därför omkring i skjortärmarna. Man kunde därför se byxorna ordentligt. Dessa plagg hade blivit mycket nötta på grund av ridning och sittande på träbänkar. De hade också förlorat en del av sin färg. Utifrån måttet av förslitning och urblekning borde man kunna säga vilka, som hade varit med längst och mest. Jag känner igen många av dem sedan många år tillbaka och kunde fastslå, att så var det. De verkliga veteranerna hade mest slitna och mest urblekta uniformspersedlar.

Lappade ryttarbyxor

Så var det även i verkligheten. Man bytte inte ut ett klädesplagg på den tiden förrän plagget var utslitet och föll sönder på kroppen. De karolinska krigarna bör med åren ha blivit ganska luggslitna. I Linköpings museum förvaras en karolinsk uniform. Särskilt byxorna är värda en närmare granskning. Gustaf Näsström skriver: ”De skinnskodda knäbyxorna är hårt slitna och flitigt fodrade med randiga linnebitar, vilkas karakteristiska mönster skulle kunna vägleda en textilhistoriker längs Rålambs väg genom olika ryska provinser ned till Turkiet.” (Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige II, Kulturhistorisk bilderbok om Vasatid och karolinsk tid, Sthlm 1948, s. 254-255.)

Stor brandsäkerhet

Harald Stake och hans kära maka bjöd på utmärkt och rolig teater.

Carolinerna var med i krigsspelet. Svenskarna under sin konung Miguel Odhner försökte erövra Locks Rike med anledning av att dess konung inte hade skattat för inkomster från verksamhet utanför Locks Rike och med anledning av att Locks konung inte hade följt gällande bygglov. Krigsspelet genomfördes alltså med glimten i ögat och med anspelning på verkliga motsättningar, som jag inte känner till någonting om. Annars var själva krigsspelet verkligt nog med kanoner och kavallerianfall. Dagen var varm. Överallt var det torrt. Carolinerna var ytterst noggranna med brandsäkerheten. De hade vattenspänner till hands, om någon gnista skulle falla ned i det torra gräset. Generalordern löd: brandsläckning går före allt annat. Jag såg rentav en karolin, som släckte sin cigarettfimp i en burk med läskedryck. (Detta hände före slaget.) Noggranheten var stor, och inte minsta tillbud inträffade.

Framstående skådespelare

Mycket visades under dagens lopp. Trumslagare och soldater tågade upp till borgen, där Locks egen flagga hissades och nationalsången (Locks Rikes egen) sjöngs. För barnen fanns ponnyridning med Pippi Långstrump, hoppborg och bågskytte. Arkadia Trolleri visade trolleri i skämtsam form. Kärna Revysällskap spelade upp Kerstin Olssons teaterstycke ”De’ kunde blett värre – ett gränsfall”. Här fick vi följa landshövdingen Harald Stake (skickligt spelad av Jörgen Söderström), som skulle försvenska de motsträviga bohusläningarna och få dem att betala tyngre skatter. Skådespelarna har tydligen alla varit med länge i leken. De spelade mycket bra med kroppsspråk, ansiktsuttryck och snärt i replikerna. Här har vi amatörskådespelare, som är fullt jämförliga med professionella. Även dräkter och rekvisita hade valts med omsorg.

Högtidligt dop

Det högtidliga dopet.

I nationaldagsfirandet ingick dop av kungaparets senaste barnbarn, Ed Arvedahl. Detta förrättades av rikets hovpredikant, kyrkoherde Peter Bratthammar, som gav oss undervisning om dopet. Varje kristen, som själv är döpt, kan förrätta dop, och dop kan förrättas var som helst. Gud vill att vi skall leva i gemenskap med honom. Därför upptar han oss genom dopet som sina barn och medlemmar i sin kyrka. Alla kyrkor, som finns i världen, erkänner varandras dop. De döpta ingår därför i ”världens största nätverk”, som omfattar 2,3 miljarder (2 300 miljoner) människor. Tack vare dopet kan vi också ta emot Nattvarden. Vi har en Gud, som kan förlåta allt. Vi människor kan inte förlåta allt, men Gud kan. Som dopfunt användes en stående trästock, vars övre kortända hade en grund urgröpning för vattnet. Efter väl förrättat dop, märkte kyrkoherden, att stocken hade sugit åt sig vattnet. Kyrkoherden såg i detta ett predikoämne: När vi känner oss avhuggna, kraftlösa och förbrukade, har vi all anledning att begärligt suga i oss Guds ord. Även vid dopet medverkade karolinerna. Med dragna värjor bildade de ett ”järnvalv”. Under detta valv tågade de stolta föräldrarna fram med lille Ed.

Lev dina drömmar

Här fanns många programpunkter. Barnen fick möta en drake. Kenta Pedersen sköt med pil och båge från hästryggen. ”A Clear Band” spelade 60-talsrock ”med ös”. Kungen av Locks Rike trodde, att 60-talsrock för det uppväxande släktet kunde låta nog så medeltida. Så är det kanske också, men de tre programpunkterna hade jag inte tillfälle att vara med om. Många tänkvärda sanningar sades. Miguel Odhner, för dagen konung av Sverige och Kungälv, framhöll: ”Det är viktigt att ha roligt och leva sina drömmar.” Jan Erik Axelsson inskärpte än en gång: ”Förverkliga det som du har tänkt dig!” Som synes lever han som han lär. Det tackar vi för.

 

Lars Gahrn

 

 

 

 

 

 

Hyllningssång
till
konungaparet i Locks Rike
och Locks slott

Jan Erik och Ann-Marie Axelsson

av
Lars Gahrn

2017

Sjunges som den kända sången:

”Om man inte har för stora pretentioner”.

Här i Rollsbo finns en dal,
rätt så lång och länge smal.
Bygden omges runtomkring av skog och grönska.
Här bland bergen finns en vrå,
en idyll med frid som få.
Här finns nog det mesta, som man brukar önska.

Under salig Lockens tid
var domänen stor och vid.
Den har splittrats senare på många händer.
En ny storhetstid har grytt
ty Jan Erik har på nytt
samlat och förenat dessa spridda länder.

Riket har vi återfått.
Lock har nu återuppstått.
Men var finns – så frågar vi – konungaslottet?
Riken bör ju ha en borg.
Men Jan Erik drar försorg
om den saken, och med tiden har vi fått det.

Kungar ägnar sig åt fejd,
somliga helt utan hejd,
men Jan Erik är jämt mild och snäll till sinnes.
Han blir dock en smula klämd
av kommunens byggnadsnämnd
och då visar han de lejonklor, som finnes.

Vår Jan Erik har jämt haft
seg uthållighet och kraft,
och då får han ju med tiden övertaget.
När han lägger manken till,
säger man: ”Gör som han vill!”
Byråkraterna gav efter vid det laget.

Man skall våga sticka upp
som en konung eller tupp.
Man bör inte ständigt följa jantevanan.
Man bör våga träda fram
under festlighet och glam
och till toppen av sin flaggstång hissa fanan.

                                         Mitt bland funkis har vi fått
ett detaljrikt sagoslott,
ja, en kungaborg, som prunkar i Locks Rike.
Man befinner sig på glid
mellan mången skönhetstid.
Därför har Locks kungaborg knappt här sin like.

Detta är ett riktigt slott,
mera än en herrgård blott.
Här finns torn, och stora stenblock bygger grunden.
Taket har en smyckad kam.
Egen flagga fladdrar fram.
Rött och grönt ses lysa stolt mot himlarunden.

Viking liksom riddersman
skulle säga: ”Kungen kan
välja bästa inslagen från skilda tider.
Långhus korsades minsann
med stenborgar. Stolt och grann
blev hans borg, och mycket gärna bodde vi där.”

Pris för sitt corps-de-logi
får vår drottning Ann-Marie,
när hon pyntar och möblerar i gemaken.
Allting kan beskrivas kort:
Här är allt av bästa sort,
ty hon vägledes av Skönheten och Smaken.

Lockens släkt har blivit van
att som hemvist för sin klan
se den kungaborg, som tronar högst på höjden.
Den, som tas emot som gäst,
tycker livet är en fest.
Varje gäst blir mycket snart en mycket nöjd en.

Här finns skog och öppna fält,
som har plats för stånd och tält
och för övningsplats åt våra krigarskaror.
Marknadsstånd ses då och då.
Här finns allt, som man kan få,
när en köpman salubjuder sina varor.

Många lockas hem till Lock
utan något lock och pock,
endast vägledda utav ett gynnsamt rykte.
Här i denna vackra vrå
får man höra: ”Ack!” och ”Åh!”
Alla tycker vad de andra förut tyckte.

Det är bra att ej bli skild
från en viktig förebild.
Det är lärorikt att vistas i Locks Rike.
Då och då föds en idé,
när man har något att se.
Detta slott skall – hoppas jag – få någon like.

Till att tacka är jag snar:
Tack, o höga kungapar!
Bröd och skådespel är passande för mängden.
Kan man finna bättre plats
än inunder ert palats,
i Locks Rike, på den gröna slagfältsängden?

Kungaparet i Locks Rike.

En av krigarna fotograferad nedanför kungaborgen.

Skickliga ryttare kan stå upp i sadeln.

Hovpredikanten Peter Bratthammar gjorde nationaldagen stilfull och högtidlig.

Det inglasade uterummet anslöt stilfullt till borgen.

Annonser

Nya Lödöse och Mölndal

För Mölndal var Göteborgs grundande 1621 en mycket viktig händelse. Tack vare ömsesidigt samspel växte och utvecklades båda samhällena kraftigt. Frågan är dock om det viktigaste årtalet för Mölndals vidkommande trots allt inte var 1473, då Nya Lödöse (nuvarande Gamlestaden i Göteborg) grundades.

Liknande stadsplaner

Nya Lödöse ses på denna förenklade modell. Staden genomdras av Säveån och har Mölndalsån strax intill (men tyvärr utanför bild). De bägge åarna har rimligen varit en av anledningarna till att staden anlades just här, skriver Lars Gahrn i dagens artikel.

Staden grundades 1473 och skulle heta Götaholm, var det tänkt. Staden befolkades dock huvudsakligen av borgare från Lödöse, och de ville ta detta namn med sig. Namnet blev Nya Lödöse eller Nylöse eller Nylös. Förutsättningarna för att Nylöse skulle ha haft likartad betydelse för Mölndal är att likheterna mellan städerna Nylöse och Göteborg är stora. De är mycket riktigt mycket stora. Harald Wideen har påpekat likheterna mellan Lödöse och Nya Lödöse rent stadsplanemässigt. Båda städerna genomdrogs av en å och omgavs av en grävd vallgrav eller två åarmar. (Norra delen av Lödöse hade dock inte detta skydd.) Fler likheter finns. När man ser Nya Lödöses stadsplan, kommer man dock på sig med att säga: Ja, men denna stadsplan finns ännu idag, nämligen i Göteborg. Bägge städerna omgavs av en grävd vallgrav och skyddades av jordvallar.

Mölndalsån – samfärdsled för två städer

På 1530-talet malde kvarnarna i Mölndal mjöl åt Älvsborgs lott. Detta är ett mycket intressant vittnesbörd om att Mölndals kvarnby redan då malde för folk långt utanför socknens gränser.

Det finns vidare likheter mellan Lödöse, Nya Lödöse och Göteborg. Lödöse genomdrogs av Ljudaån och Nylöse av Säveån. Göteborg har Stora hamnkanalen som motsvarighet. Denna kanal är dock grävd och inte en naturlig å. Det visade sig emellertid snart, att inte heller Göteborg kunde klara sig utan en å med rinnande vatten. Redan på 1640-talet grävdes en kanal från Mölndalsån fram till vallgraven och Stora hamnkanalen. Den kallades då Mölndalskanalen, men den får nu som regel heta Fattighusån. Rinnande vatten behövdes för att tillföra dricksvatten, spola undan avfall och hindra igenslamning. Det viktiga för oss mölndalsbor är, att Säveån och Mölndalsån går samman ungefär där Nylöse låg. Mölndalsån var en god samfärdsled mellan staden Nya Lödöse och Mölndal. Man har sedan länge varit övertygad om, att Säveån är en av förutsättningarna för att staden anlades just här. Vi har all anledning att tro, att Mölndalsån var en annan anledning. När Göteborg så småningom anlades, måste göteborgarna skicka ut sina pråmar på älven, om de ville fara till Mölndal. Pråmarna färdades ett kort stycke uppströms och girade sedan styrbord in på Säveån och Mölndalsån. Så kunde man ju göra, men behovet av Mölndalsån var således så stort, att man grävde en kanal från vårt vattendrag rakt fram till staden Göteborg.

Grundgrävning i leran

Det finns alltså likheter mellan de tre städerna, och man kan säga, att Göteborg har anor ett årtusende tillbaka i tiden. Lödöse som stad uppstod nämligen redan på 1000-talet. Förtätning är ett ledande begrepp inom nuvarande stadsplanering eller ”stadsbyggnad”. I Gamlestaden skall man riva många gamla landshövdingehus och bygga större, högre och tyngre hus i stället. Därför krävs bättre och djupare grunder. (Alla tre städerna har även det gemensamt, att de har byggts på sumpig lermark, som är allt annat än lämplig för tyngre byggnader.) Gräver man djupt, stöter man på kulturlagren, som tack vare lera och fuktighet är mycket bra bevarade. Här kan man finna mycket. Grävningarna har visat sig vara mycket givande. Utgrävningarna i Nya Lödöse på senare år är Västsveriges största arkeologiska projekt.

En efterlysning

För att återvända till Mölndal är samspelet mellan Göteborg och Mölndal mycket väl känt tack vare ett överflöd av källor, men århundradena före Göteborgs grundande är mycket källknappa. Rimligtvis borde man dock kunna finna antydningar i de källor, som trots allt står till buds. Tack vare grävningarna vänder man dessutom på varje sten; man undersöker med andra ord alla slags källor. Därför skickar jag ut en efterlysning: Kan man finna uppgifter om Mölndal i de skriftliga källorna om Nya Lödöse? Närmast till hands ligger att tänka sig, att kvarnarna i Mölndal har malt mjöl att invånarna i Nya Lödöse. Vi vet, att i början av 1530-talet malde en mjölnare i Mölndal mjöl åt Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg). (Uppgiften är lättillgängligast i boken: ”Mölndal, Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling”, 1993, s. 35.) Med den tidens samfärdsel på Mölndalsån låg Nylöse betydligt närmare Mölndal än vad slottet gjorde. Som sagt, uppgifter efterlyses. Peter Funke erinrar om uppgiften, att under 1530-talet åtminstone smörräntan från Bosgården uppbars av borgmästaren i Nya Lödöse, Anund Esbjörnsson. (Uppgifterna finns i boken: Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län III, Gbg 1932, s. 57.) Denna uppgift ligger bakom namnet Smörräntegatan. Fler upplysningar önskas.

Lars Gahrn

Stifts- och landsbiblioteket i Skara – en skattkammare med stora utvecklingsmöjligheter

Skulle staden Skara ha funnits utan Skara domkyrka? Så här i efterhand är det svårt att urskilja andra orsaker till stadsbildningen än domkyrkan, dess prästerskap och andra anställda, även om andra orsaker måste ha funnits.

Domkyrkan skapade kultur

Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.

Än i dag står domkyrkan mitt i byn eller mitt i staden. På södra sidan av domkyrkan ligger Djäkneskolan eller gymnasiet, som på senare tid blev högstadium och i skrivande stund skall byggas om till kommunhus. På norra sidan av kyrkan finns Stifts- och landsbiblioteket. Båda dessa har domkyrkan att tacka för sin tillkomst. Svenskt skolväsen har Svenska kyrkan som sitt ursprung. Biblioteket tog hand om gymnasiets och domkyrkans böcker, som drar till sig åtskilliga ”pilgrimer”, även från ”Utlanden”. Fredagen den 27 oktober 2017 besökte Niklas Krantz och jag Stifts- och landsbiblioteket. Biblioteksassistenten Sven-Olof Ask är också skattmästare i Föreningen för Västgötalitteratur. Niklas Krantz är en flitig styrelseledamot i denna förening. De två har ett ingående och omfattande samarbete. Denna fredag hade Ask lovat Krantz att visa oss omkring bakom de låsta dörrarna. Här i Skara har funnits en domkyrka och en skola sedan urminnes tider. Därför har biblioteket Sveriges äldsta bok.

Sveriges äldsta bok

Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.

I en väl skyddad monter ligger Skaramissalet från omkring 1150. Detta är en mässbok eller kyrkohandbok med de liturgiska texter, som användes av prästen under gudstjänsterna. Många sidor fattas, men de återstående har bundits in i två band. Det ena är utställt i biblioteket, det andra i Västergötlands museum några hundra meter längre bort. (Detta har visat sig vålla viss förvirring. Somliga påstår att missalet finns i biblioteket. Andra påstår att missalet finns i museet. I värsta fall kan tvist uppstå, men båda sidor har alltså rätt.) Boken är visserligen 850 år gammal, men den tillhör inte desto mindre den levande litteraturen, som läses och studeras. Den är utgiven både i faksimil och med vanliga tryckbokstäver. Dessutom har flera forskare förklarat texten och skrivit om handskriften. Utgåvan är både stor och tjock, en riktig ”kaffebordsbok”. Detta är den största dyrgripen, men där finns fler, exempelvis Hemsjömanualet, en annan kyrkohandbok. För några år sedan gick man igenom samlingarna och hittade då många okända rariteter, bland annat en handskrift om gamla runinskrifter. Skolan i Skara är mycket äldre än Sveriges alla universitet. Följaktligen finns här många gamla böcker, som saknas i de flesta andra biblioteks samlingar.

Biblioteket – ett romanskt palats

Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.

Inte bara böckerna är av stort värde. Själva biblioteksbyggnaden är ett palats, byggt 1858-1860 i medeltida stil för att passa ihop med domkyrkan. I biblioteksbyggnaden härskar den romanska rundbågestilen. När detta palats uppfördes, hade nygotiken ännu inte slagit igenom. Rundbågen härskade i kyrkorna, och ännu hade man inte bestämt sig för att göra en gotisk katedral av Skara domkyrka. Skillnaderna mellan biblioteket och domkyrkan har alltså blivit större efter Zettervalls restaurering av domkyrkan 1886-1894. (Denna innebar som bekant, att man renodlade domkyrkans gotiska stildrag.) Man måste dock säga, att byggnaderna går mycket bra ihop trots skillnaderna, och att dessa snarare ökar än minskar de båda byggnadernas värde. Var och en har sin särprägel och lockar till ingående granskning. I denna byggnad härbärgerades en gång biskopen, biblioteket och fornminnesföreningens samlingar. Huset var biskopspalats, bibliotek och museum, allt på en gång.

Högtidligt bibliotek – nästan kyrka

Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.

I nedervåningen finns i våra dagar Skaras turistbyrå och utställningslokaler för bibliotekets samlingar. Här kan vi beskåda Skaramissalet bakom pansarglas. I andra våningen har vi biblioteket. Man tror sig nästan vara i en kyrka. Här är högt i tak. Överallt finns rundbågiga valv och fönster. I läsesalen finns ett bord och skinnklädda stolar från Skara tingshus. Här har vi en läsesal, som är en del av Skaras historia. Var finner man dess like? Vid vårt besök träffade vi Åke Möller i läsesalen. Han skriver Mariestads historia och anmäler sin ankomst i förväg, så att Ask kan leta fram de böcker, som han önskar denna gång. Här i Stifts- och landsbiblioteket lär Ask känna sina låntagare. Han visade sig vara mycket imponerad av Möllers insatser. ”Han är amatörforskare, men stryk ordet amatör!” Längst bort till vänster, omstrålad av fönstrets ljus, står en byst av Karl XIV Johan. ”Sådana byster skänktes år 1823 till alla läroverk”, berättade Ask. Så var det, men här i Skara står bysten kvar. Hur många andra byster har överlevt de två århundranden, som snart har gått?

Skattkammare med utvecklingsmöjligheter

I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.

Här finns mycket att fördjupa sig i, bland annat akademiska avhandlingar från 1700- och 1800-talen. De innehåller många värdefulla uppgifter, om de läses med urskiljning. Likaså finns här handskrifter av stort värde, bland andra västgötska sockenbeskrivningar, som likaledes kan visa sig vara mycket givande, om de läses med urskiljning. Med dagens teknik kan sådana källor och sådana avhandlingar skannas av och läggas ut på nätet. Så arbetar man utomlands och – i viss mån – även här hemma i Sverige. Avhandlingarna är skrivna på latin och följaktligen icke läsbara för det stora flertalet av dagens forskare. De borde översättas till svenska. Föreningen för Västgötalitteratur ger ut en och annan sådan äldre skrift i översättning. Man har rentav översatt samtliga topografiska avhandlingar, som handlar om Västergötland, men vi har ju även det övriga riket! Vilken förening tar hand om denna arbetsuppgift? Föreningens insatser manar till efterföljd. Stifts- och landsbiblioteket är fullt av arbetsuppgifter och utvecklingsmöjligheter. Jag hoppas verkligen, att de styrande inser, att Skaras lärdomshistoria kan bli en viktig del av dess framtid, om man bibehåller denna kulturinstitution och satsar lite mer på den.

Vilken härlig stad!

Domkyrkan gav upphov till skolan. Domkyrka och skola gav upphov till biblioteket. Skolan gav upphov till museet. Domkyrkan har varit en kulturskapare av stora mått. Präster och lärare har satt sin prägel på staden. Det är stil över den gamla stadskärnan. När Niklas Krantz körde in i stadskärnan, skymtade vi på kort tid allt det väsentliga: allén, domkyrkan, Djäkneskolan, Krönikebrunnen, Stifts- och landsbiblioteket. Här återsåg jag domkyrkostaden, och jag utbrast: ”Vilken härlig stad!” Skara är inte stort, men det har stil och kvalitet. Från domkyrkan gick jag till biblioteket. Därifrån gick vi till museet. När detta stängde, gick vi tillbaka till biblioteket. När Ask skulle stänga för dagen, gick vi till domkyrkan, som hade öppet en timme längre. Där blev jag kvar till stängningsdags. (Skara stiftshistoriska sällskap hade lagt ur sina nyutgivna skrifter i kyrkan.) Klockan 18.00 på fredagskvällen var allt stängt, och då for vi hem. Ingenstans hade man behövt kasta ut oss, men vi hade varit kvar till de sista minuterna. Man har all anledning att dröja sig kvar i Skara.

 

Lärdomar från Hunehals

Hunehals borg på Hanhals holme i Kungsbackafjorden låg länge, mycket länge i halvglömska, men nu har intresset ökat lavinartat. Detta historiska minne har lett till ett uppsving för hela bygden.

Fjärde medeltidsdagen

Medeltidsbandet Själ spelade med kraft och inlevelse. Spelmannen i mitten bildar en gotisk s-kurva. Sådana finns i verkligheten! Foto: Lars Gahrn.

Hunehals borg och Varbergs borg uppfördes båda av greve Jakob av Halland. Varberg finns kvar ännu idag, men Hunehals tillhör medeltidens många kortvariga borgar. Den fanns några årtionden i slutet av 1200-talet och i början av 1300-talet. Sedan var det slut. Byggnadsstenen användes till andra byggen. Borgplatsen blev övervuxen och användes som betesmark. Tack vare föreningen Hunehals Borg har utvecklingen vänt. Borgplatsen grävs ut, och långsamt stiger borgen fram ur glömskans mörker. Föreningen anordnar medeltidsdagar på platsen. Lördagen den 8 juli 2017 anordnade man på nytt en medeltidsdag. Föreningen har varit mycket duktig. Man har exempelvis byggt upp den så kallade isladan för utställningar och föreläsningar. Föreningen består av många eldsjälar. I styrelsen finns många entusiastiska medarbetare. Där finns medeltidsarkeologer och medeltidshistoriker, företrädare för Hanhals Byalag och företrädare för Hanhals Gille (Hanhals hembygdsgille).

Föreläsning om Martin Luther

Sabina Henriksson, framstående musiker, utomordentlig berättare.

Många föreläsningar av det kortare slaget anordnades där. Kyrkoherde Anna Östberg i Kungsbacka/Hanhals församling berättade om ”Martin Luther – sista medeltidsmänniskan”. År 2017 firar Luthers reformation 500-årsjubileum. Med anledning av jubileet har Kungsbacka/Hanhals församling låtit trycka ett litet häfte, som berättar om Luther och ger oss huvuddragen av hans lära. Luther startade med att underkänna avlaten, som innebär att man påstods kunna köpa syndernas förlåtelse för pengar. Luther påpekade, att man får Guds förlåtelse gratis för Jesu Kristi skull utan att behöva vare sig betala eller göra goda gärningar. Denna Luthers lära är för Svenska kyrkan i våra dagar mer viktig än någonsin. Församlingarna har också tagit fram ett litet välillustrerat häfte om Sankta Gertrud, som förekommer i Kungsbackas stadsvapen. Hennes levnadsöde visar, att en kvinna kunde göra stora insatser inom kyrkliga sammanhang redan på den tiden. Hon framstår på många sätt som en förebild. Församlingarna hade ett eget stånd på marknaden, och kyrkoherde Östberg lyckades på ett utmärkt sätt berätta det viktigaste om Luther. Kristendom och kyrka präglade under medeltiden i stort sett all verksamhet. Därför var det utmärkt, att församlingarna deltog i medeltidsdagen.

Sång och musik av bästa slag

Utgrävning av en medeltidsborg fäster uppmärksamhet på platsen och ökar intresset för omgivningarna. Ingemar Olsson höll en föreläsning om Kungsbackafjorden som biologisk miljö. Sådana grunda kustvatten har största betydelse som barnkammare och skafferi, framhöll han. Här i isladan sjöng och spelade Sabina Henriksson medeltida musik. Hon spelade nyckelharpa och säckpipa. Den äldsta bevarade svenska nyckelharpan är Mora-harpan från 1526. Hon är enastående skicklig på att spela och sjunga. Dessutom har hon tillägnat sig den medeltida berättarkonsten. Hon berättade mycket inlevelsefullt om hur Väinämöinen fick sin kantele. Här inne i isladan spelade också medeltidsbandet Själ, som med stor kraft och stor kläm återgav medeltida slagdängor.

Värdefulla självförsvarsövningar

Krigarna utgjorde en brokig samling såväl till klädsel som till beväpning.

Vid en medeltidsborg hör givetvis också stridsövningar till verksamheterna. Flera föreningar visade medeltida kampsporter. Bohus Elfsborghs Caroliner var där med ryttare. (Denna gång hade man klätt sig i medeltida dräkter, men de karolinska ryttarstövlarna fanns med även denna dag.) Kampsportgrupperna Gästerna och Compagnie Torpum utgjorde fotfolket, som anfölls av ryttarna vid ett par tillfällen. Vid andra tillfällen visade kampsportgrupperna hur strid mellan medeltida fotsoldater går till. Sådana övningar kan säkert vara värdefulla på mer än ett sätt. Det är värdefullt att på detta sätt få lära sig litet grand om självförsvar och avvärjningsrörelser. Dessutom tränar man upp balansen och rörligheten. Man får kondition genom att fäkta i tunga rustningar! Inte minst viktigt är, att man lär sig vara lugn, fastän man kämpar. Det gäller att aldrig gripas av bärsärkaraseri och bli vild. De unga män och den unga kvinna, som här kämpade, uppträdde föredömligt lugna och kallblodiga. Ibland avslutades tvekamperna av att de båda motståndarna kramade om varandra.

Lättrörlig och lättrustad

Utan tyngande pansar blev den kvinnliga krigaren till vänster både snabb och lättrörlig.

Medeltida fotsoldater har tunga rustningar och måste därför röra sig långsamt utan häftiga rörelser. Den unga kvinnan, som ingick bland kämparna, saknade dock så vitt jag kunde se alla slag av pansar eller ringbrynjor. Allt hon hade var en vadderad hätta, som brukade bäras under hjälmen. Pansarskyddet ersattes dock av en ökad snabbhet och rörlighet. Eftersom hjälm och harnesk (eller ringbrynja) inte tyngde överkroppen kunde hon böja sig framåt och sträcka sig framåt oftare och mera obehindrat än männen i rustning. Dessutom var hon snabbare och tycktes inte bli lika trött. De unga männen i rustning blev mörkröda i ansiktet och svetten rann. Håret var klibbigt av svett. På henne märktes inte något sådant. Att följa henne i hennes tvekamper gav ökad förståelse åt det förhållandet, att svenska bondesoldater inte sällan kunde fälla pansrade riddare eller fotsoldater. Eftersom de var lätt rustade, var de lätta i kroppen och kunde undvika hugg och stick genom att snabbt vika undan och anfalla bakifrån eller från sidan. Åtskilliga av dessa soldater skulle vi i våra dagar kalla barnsoldater. Tonåringar är ju (eller var åtminstone förr) kvicka och snabba. Särskilt i skog och på ojämn mark kunde de tungt rustade soldaterna ha svårt att röra sig och komma åt en snabbfotad och lättrustad fiende.

Greven själv var med!

Magikern och fakiren Caligari gjorde som vanligt bejublade insatser. Katja Maines lärde ut fårvallningens inte helt enkla konst. Hennes lärjungar blev tydligen inte mästare i denna konst med omedelbar verkan, ty åtminstone vid ett tillfälle kom några får på rymmen rusande. Berit Hall berättade om spår av medeltid här i Västsverige. Rose-Marie Eriksson föreläste om träldomen i Norden under tidig medeltid. Samtida anklagelser tyder på, att greve Jakob, som byggde borgen, ibland kunde vara en riktig bondeplågare. Icke desto mindre vågade man låta honom vara med på denna medeltidsdag. För säkerhets skull fick vi inte möta greven i egen hög person utan greve Jakob, spelad av Kjell-Åke Rinnarv. Han berättade om borgens byggherre. Platsen för medeltidsdagen och marknaden är bästa tänkbara. Här befinner man sig mitt ute i naturen vid Kungsbackafjorden och känner då och då den salta sjöluften. Samtidigt har man de medeltida lämningarna inpå sig. På grävplatsen fanns arkeologer, som med ett lyckligt leende i ansiktet förevisade murresterna och visade upp bilder av de senaste fynden. Här fanns mycket att vara med om. Fastän jag var med från början till slut, hann jag inte ta del av allt som skedde. Man håller redan på att förbereda nästa medeltidsdag, som kommer att hållas lördagen den 7 juli 2018. Då kommer vi förhoppningsvis att få vara med om ett riktigt bröllop.

 

Mölndalsbo på medeltidsmarknad

Den första mölndalsbon på bild eller möjligen Mölndals förste besökare på bild finns med på en bild av Mölndalsfallen från 1693. Inte desto mindre stod han framför mig på Lödöse medeltidsdagar den 3 och 4 juni 2017. Rättare sagt stod där en man i samma slags kläder eller åtminstone i kläder, som till det yttre liknade 1693 års man. Alltsammans visade sig – som så ofta annars – vara mer invecklat vid närmare undersökning.

Ett slags shorts från 1693?

Man med kärra, avbildad i närheten av Forsebron år 1693. Del av större bild.

På denna gamla bild från 1693 ser man Mölndalsfallen rakt framifrån. Man ser Kråkeberget långt upp i fallen och Forsebron långt ner i fallen. Norr om Forsebron ses en man, som går till fots och kör en häst med kärra. På kärran ses några spannmålssäckar med säd, som skall malas i någon av kvarnbyns kvarnar. Mannen har en bredbrättig hatt på huvudet, en rock med pälskrage och med ärmar på överkroppen och ett par byxor, som är breda, långa och liksom tvärt avskurna nedtill. Man kommer att tänka på ett slags breda och långa shorts. Detta begrepp fanns inte på den tiden, men i vissa folkdräkter finns så kallade holkbyxor, vilket är ungefär detsamma. Mycket finns skrivet om dräkter. I detta sammanhang hänvisar jag i första hand till boken: Erik Dahlberg, Teckningarna till Svecia antiqua et hodierna, IV Götaland och Finland, Sthlm 1970, (bilderna 2144-2148). I denna bok finns teckningen från 1693 återgiven. Redan för länge sedan uppmärksammade jag mannen vid Forsebron och skrev om honom i Mölndals-Posten (En forkarl i holkbyxor, MP 28/7 1983). Att jag skulle möta en sådan man öga mot öga kunde jag inte då föreställa mig. Mer än trettio år skulle förgå, innan så skedde, och innan jag fick anledning att ta upp ämnet på nytt.

Mellanting mellan shorts och knäbyxor

Mannen med de breda byxorna och kärran, avbildade 1693 och återgivna av Lars Gahrn. Avteckning.

Mannen i Lödöse hade dock ett slags knäbyxor, som satt åt nedanför knäet. Byxorna bestod av så mycket tyg, att tyget föll ner ett bra stycke nedanför knäet. Vi hade alltså ett slags mellanting mellan knäbyxor och shorts. Tyget var mycket tunt. Hade vår man från 1693 samma slags byxor eller ett slags byxor, som till det yttre liknade dessa? Det vet vi inte. Alltsammans visade sig alltså – som så ofta annars – vara mer invecklat vid närmare undersökning. Det är inte lätt att återskapa dräkter från förflutna dagar. På medeltidsdagarna fanns mycket att beskåda och mycket att inhandla. Inte minst givande var att titta över åhörare och åskådare. Många av dem hade medeltida dräkter av olika slag. Här fanns mycket, som man gärna tittade närmare på. Kläder är sevärdheter. Det är en anledning till att vi lägger mycket tid och mycken omsorg på dem. Som synes blir mycket skrivet också.

Avvärjningsrörelser utlärdes

Mannen med de breda byxorna på Lödöse medeltidsdagar. Foto: Lars Gahrn.

Compagnie Torpum visade och berättade om medeltida stridskonst med stor skicklighet och sakkunskap. Framför allt lärde de ut allehanda avvärjningsrörelser, lämpliga att använda, om man blir utsatt för anfall. Sådana avvärjningsrörelser kan ju vara bra att öva in i våra dagar, då rån och överfall är vanliga. Påfallande var det lugn och den behärskning Torpum Compagnies medlemmar visade under stridsövningarna. Håller man på med sådana övningar, kan man bli alltför ivrig, så att övningarna kan övergå i allvar. Av sådant märktes inte ett spår hos dessa lugna och trygga uppvisningskrigare, som hade lärt självbehärskningens svåra konst. Ibland fick även besökarna hålla i ett svärd och långsamt rikta ett hugg eller stick mot läraren, som visade hur man slår bort det. I strid var stick att föredraga framför hugg, berättade lärarna. Man kunde nämligen inte hugga sönder en rustning. På sin höjd kunde man åstadkomma bucklor och repor. Däremot kunde man skada eller döda motståndaren med stick.

Många marknadsstånd

Gycklarkonster på hög nivå.

Gycklargruppen Mareld framträdde med konster, som roade och fängslade både stora och små. Man jonglerade ibland en i taget, ibland två eller rentav tre tillsammans. Antalet bollar, som hanterades, var som mest sju. Gruppen Infensus bjöd på tornerspel, som följdes med stort intresse av oss åskådare. Ibland talade de uppträdande till åhörarna utan mikrofon. Fastän de ansträngde rösten till det yttersta, kunde de bara delvis göra sig hörda. Man fick en uppfattning av hur det kunde vara på medeltiden. Att hålla tal till en större åhörarskara måste ha varit mycket otacksamt. Mycket måste ha gått åhörarna förbi, eftersom det helt enkelt inte hördes. Utrymmet bakom Lödöse museum upptogs av tornerspelsbanan, ett marknadstorg, där Mareld framträdde, och många stånd med varor av alla slag. Här fanns mycket att se, höra och köpa. Liksom tidigare gick ingången till medeltidsdagarnas område genom Lödöse museum. Museets reception och butik var själva ingången. På detta sätt var museet inlemmat i verksamheten. Museipersonalen visade runt i museet och spred på sitt sätt kunskaper om denna tidsålder.

 

Ljudaborg lyfter Ronja Rövardotter

Ronja Rövardotter – hur skulle denna berättelse kunna omvandlas till teater? Astrid Lindgrens berättelse är avsedd för barn och följaktligen enkel till sin uppläggning och handling. Två rövarband håller till i den stora skogen. De är fiender inbördes. Ronja är dotter till den ene rövarhövdingen. Birk är son till den andre. De båda ungdomarna (eller barnen) träffas och blir goda vänner. Följden blir, att de båda rövarbanden försonas och går samman.

Romeo och Julia förebilder

Ronja – en stark och självsäker ung kvinna. Foto: Lars Gahrn.

Själva uppläggningen är känd tack vare Shakespeares skådespel Romeo och Julia (1595) och har på svensk botten återanvänts av F. A. Dahlgren i Värmlänningarna (1846). Dahlgren gav sitt skådespel ett lyckligt slut, och så gör även Astrid Lindgren (1981). Den historiska förankringen är svag. Något svenskt rövarband, som har haft en riddarborg, är inte känt från historien, än mindre två – inbördes fientliga – rövarskaror, som innehar var sin del av samma borg. Astrid Lindgrens berättelse är ett sagospel eller en ”rövarhistoria”. Hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter? Hur skulle man kunna få djup i en grund berättelse? Hur skulle man kunna få något slags historisk trovärdighet i ett sagospel? Ja, hur skulle Ljudaborg kulturförening lyckas med Ronja Rövardotter?

Ljudaborg klarar allt

Birk, Skalle-Per och Ronja, tre framstående skådespelare med bra samspel. Foto: Lars Gahrn.

Man hade all anledning att ställa sådana frågor, men jag var aldrig det minsta orolig, endast nyfiken. Ljudaborg kulturförening lyckas med allt. Med utmärkta skådespelare, god regi, bra dräkter, sång, dans och lyriska dikter lyckas Ljudaborg lyfta Ronja Rövardotter. Själva skådeplatsen är bästa tänkbara. Friluftsteatern Ljudaborg ligger bakom Lödöse museum och alldeles intill bergsfoten. Själva sluttningen är rikt bevuxen med ekar och annan växtlighet. Naturen är en del av skådeplatsen. Grönskan ger en stark verklighetskänsla. Skådespelarna förstärker denna känsla av verklighet genom utmärkt spel. De talar väl och tydligt. Dessutom har de lärt sig ansiktsuttryck och kroppsspråk. Även bifigurerna spelar med tack vare ansiktsuttryck och kroppsspråk. Detta skapar en mycket livaktig scenbild.

Besjälad natur

Ett av de många naturväsendena i skådespelet.

Dräkterna är utmärkta. Ljudaborg har i många år spelat teaterstycken med medeltida ämne. Föreningen eller medlemmarna har därför många medeltidsdräkter. Ronja Rövardotter har spelats in som film. Jag har endast sett några få filmsekvenser, men jag minns ännu med obehag de ohistoriska och osannolika dräkterna. Här på Ljudaborg känns allt (eller nästan allt) historiskt riktigt. Alla dräkter är dessutom vackra. När Astrid Lindgren (1907-2002) växte upp var naturen ännu, åtminstone bland ”de gamle”, besjälad, fylld av övernaturliga väsen. I sitt sagospel har hon tagit med sådana väsen: vildvittror, rumpnissar, grådvärgar, småvittror och skogsväsen (besjälade träd). I folktron var dessa väsen oberäkneliga, lättstötta och ibland farliga. De speglar naturens farlighet. Vi moderna människor, som lever vid sidan av naturen och ser den mer som ett antal vykortsbilder, har en romantisk och idylliserad natursyn, men människor, som lever i och av naturen, ser annorlunda på sin omgivning. De ser även farorna och grymheten.

Naturväsen gestaltas åskådligt

Att åskådliggöra dessa farliga väsen på teaterns skådebana är inte det lättaste, men Ljudaborg lyckas med allt. Dräkterna är uttrycksfulla. Genom sitt uppträdande lyckas dessa väsen förmedla en känsla av fientlighet och farlighet. Ljudaborg lyckades mycket bra åskådliggöra hur dimma i skogen omger Ronja och Birk, förvirrar dem och bringar dem i fara att komma vilse. Skogsväsendena håller upp vita lakan och tränger sig in på Ronja och Birk från alla sidor. Ibland dansar flickor i dräkter, som påminner om skator, in på scenen. Svart och vitt i svepande rörelser och påträngande danser efterbildar skators otrevliga och halvt hotfulla uppträdande.

Mänskligt djup i rolltolkningarna

Ett par slag på gong-gongen blir ett skådespel av det mindre slaget. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare sina skådespelarbegåvningar lyckas Ljudaborg ge mänskligt djup åt Astrid Lindgrens personer. Ingvar Henriksson är ålderman i sällskapet och ger en lysande gestaltning av Skalle-Per med eftertryck i replikerna, livliga ansiktsuttryck och väl avpassat kroppsspråk. I Astrid Lindgrens bok är Ronja och Birk två barn, men på Ljudaborg är de en ung kvinna och en ung man, gestaltade av Elin Jansson och Andreas Hallor. Ljudaborgs uppläggning är bättre. Endast ungdomar eller yngre vuxna kan visa sådan självständighet gentemot sina föräldrar som Ronja och Birk. Ronjas föräldrar heter Mattis och Lovis. De spelas mycket trovärdigt av Mikael Jakobsson och Anna Karlsson. Den sistnämnda lyckas mycket bra med att ge oss bilden av en hustru, som på många sätt är hövding över rövarhövdingen. Birks föräldrar, Borka och Undis, spelas av Jonny Sandström och Sorayah Hellberg. Bägge har skinn på näsan och sting i replikerna. Ungefär så bör man nog vara för att kunna bli och kunna förbli ett hövdingapar i ett rövarband.

Omsorg på detaljerna

Som en av åskådarna kan man bara ana allt arbete, som ligger bakom en sådan uppsättning och varje föreställning. Här har givits mycken och god regi. Regissören heter Martin Rossing, och han har gjort ett bra arbete. Även smärre scener har ägnats omsorg. Efter mellanakten skulle två rövare ge signal att teaterstycket skulle återupptas. Den ene höll en gonggong. Den andre skulle slå på gonggongen med en klubba. Denna signalgivning visade sig bli ett mindre komiskt skådespel, alltsammans givetvis noga förberett och instuderat. Ljudaborg lägger omsorg även på detaljerna.

Starkodders sten i Trollhättan

”Starkodders sten” eller Stasten står i närheten av Starkodders väg i Trollhättan. Starkodder var en stark hjälte i de isländska hjältesagorna. Även dansken Saxo Grammaticus har mycket att berätta om denne store kämpe. På 1500-talet återberättade svensken Olaus Magnus Saxos berättelser. Han lät också framställa de första bilderna av kämpen. De är fritt framställda utan förlaga.

Edets övre fall

Kämpen Starkodder. Träsnitt i Olaus Magnus’ krönika.

Har Starkodder haft en förebild i verkligheten, har denne levat under vikingatiden eller folkvandringstiden för mer än ett årtusende sedan. Från dessa dimomhöljda tider har vi inte mycken säker kunskap. Hur kommer det sig, att Starkodder har en bautasten i Trollhättan uppkallad efter sig? I den isländska Hervararsagan omtalas Starkoter. Hergrimer halvtroll hade rövat bort Starkoters fästekvinna. Starkoter kämpade mot Hergrimer ”vid Edets övre fall”, berättar sagan. Hergrimer föll i striden. Detta tyder på, att man har tänkt sig, att striden stod i Trollhättan. Nedanför Trollhättefallen ligger Lilla Edet, och Trollhättan kallades förr enbart Edet, 1655 Stora Edet (Gunnar Linde, Ortnamn i Västergötland, Sthlm 1982, s. 16). Med stor sannolikhet syftar ”Edets övre fall” på Trollhättefallen. De är ju de största och vildaste fall, som man kunde finna i södra och mellersta Skandinavien. Säker kan man dock inte vara.

Stasten i Trollhättan

Lars Gahrn, 185 centimeter lång, vid Starkodders höga bautasten.

Uppgifterna om att Stasten i Trollhättan skulle vara Starkodders sten är emellertid sena. De dyker upp på 1700-talet. Dan Korn, som har givit ut Hervararsagan, återger uppgifterna men säger inte vad han själv tror, om han nu skulle ha någon uppfattning i frågan. (Se: Tre isländska sagor om Sverige. Översatta till svenska av Olof Verelius åren 1664-1672. Nyutgåva med ordförklaringar, kompletteringar och en utförlig kommentar av Dan Korn. Illustrationer Oscar B. Oscarsson. Mölnlycke 1990, s. 202 och 276.) Hur det nu var med både det ena och det andra, har man i vilket fall som helst kopplat ihop kämpen med Trollhättan. Korn ansökte därför om tryckningsbidrag hos Trollhättans kommun under åberopande av Starkoters strid (Starkoter i Trollhättan, notis i tidningen Arbetet 13/3 1991). Några pengar fick han inte. Förhoppningsvis fick boken i stället litet reklam tack vare skrivelserna i ämnet. Hur som helst är boken numera slutsåld, berättar Dan Korn.

Starkad – en svensk kämpe

Birger Nerman har understrukit Starkads många anknytningar till Sverige och länderna öster om Sverige. Starkad var av allt att döma en östnordisk sagohjälte. Även hans namn är svenskt. (Se Birger Nerman, Studier över Svärges hedna litteratur, Uppsala 1913, s. 92-109.) Kanske förvirras läsaren av namnformerna. Sagohjälten hette Starkadr, vilket utvecklades till både Starkodder, Starkotter och liknande. Att denne svenske kämpe skulle återfinnas i Trollhättan var kanske inte helt oväntat. Här bör ha funnits många troll att kämpa mot. Tydligen fanns där även ”halvtroll”, vad det nu kan ha varit för några.

Var står Stasten?

Starkodders sten är en bred och inte särskilt tjock stenskiva. Foto: Lars Gahrn.

Bortsett från Dan Korn, mig och några till är dock intresset för fornnordisk sagodiktning dalande. När jag ville bese stenen, visade det sig vara svårt att få reda på var den stod. Jag frågade i Kanalmuseet, där damerna visserligen inte kände till stenen men dock var vänliga nog att googla. De fick fram en gammal geografisk skildring, enligt vilken Stasten skulle stå i Trollhättans skog. Det sade inte vare sig dem eller mig något utöver att stenen då var känd. Damerna rådde mig att gå till Turistbyrån. Jag betvivlade, att jag skulle få någon hjälp där, men jag visste, att ”Starkodders väg” fanns i närheten av turistbyrån. Jag misstänkte, att stenen kunde stå vid eller i närheten av denna väg. Jag kunde ju titta in i turistbyrån, när jag ändå hade vägarna åt det hållet. I turistbyrån kände man inte alls till Stasten eller Starkodder. Jag vandrade därför iväg mot Starkodders väg. Där stod den, hög och bred, av ungefär dubbel manshöjd.

Flickorna kände till stenen

Några små flickor kom cyklande.

• Har ni något namn på stenen, frågade jag.
• Det är Starkodders sten, svarade de. En viking ligger begraven där.

Om dessa flickor blir turistvärdinnor i framtiden, behöver man inte fråga förgäves efter Starkodder. En av dem fotograferade mig bredvid stenen, för att ni skall få en föreställning om hur stor den är. Ursprungligen stod stenen i Olidehålan, men år1951 flyttades den till ”Starkodderparken”, alltså till nuvarande läge, allt enligt en informationstavla, som står uppe i bergen på andra sidan fallen. Icke blott Starkodder utan även hans sten har alltså rört på sig en hel del. Trollhättan har mycket att visa upp. Starkodders sten är verkligen en sevärdhet.