Svarta Riddaren bejublas i Gräfsnäs

I nitton år har riddarspel anordnats i Gräfsnäs. Hur många spel och festivaler överlever så länge? Intresset för medeltiden är alltså mycket stort. Trots gassande sol och stekhet värme fyllde åskådarna slottsruinens vallar och en stor del av borggården.

Skicklig ryttaruppvisning

Flickorna vill gärna bli fotograferade tillsammans med Svarta Riddaren av Gräfsnäs. Foto: Lars Gahrn.
Flickorna vill gärna bli fotograferade tillsammans med Svarta Riddaren av Gräfsnäs. Foto: Lars Gahrn.

Söndagen den 8 juli 2018 var riddarna på plats. Där fanns Den Svarte Riddaren av Gräfsnäs (Kerstin Stråhlesköld), Silverbocken, Aldis af Silfvercrona, Hakon af Gripland (från Skåne), Svarte Korpen och Nordiska Räven. De tävlade i kända grenar. Med tung lans skulle man träffa en kvintan (en liten sköld på en svängarm). Med lans skulle man fånga upp högt hängande ringar. Med spjut skulle man spetsa en kudde på marken. Man skulle slå till en havregrynspåse, så att den gick sönder. Med svärd eller yxa skulle man klyva ett äpple. Med svärdet skulle man fånga upp fyra lågt sittande ringar. Slutligen skulle riddarna rida emot varandra och träffa den andres sköld med sin egen lans. Jag hade varit med om en sådan turnering senast söndagen den 3 juni på Lödöse medeltidsdagar. Då hade riddarna mycket ofta missat sina mål, så ofta att jag blev förvånad. På Gräfsnäs drygt en månad senare träffade de så ofta, att jag blev förvånad av den anledningen. Vad hade hänt? Hade de tränat upp sig under den månad, som hade förflutit? Jag ställde frågan till en av riddarna efteråt. ”Det är helt enkelt så, att ibland har man en bra dag och ibland en dålig”, förklarade hon. Detta måste tydligen gälla dem allesammans vid samma tillfälle!

Rolig underhållning

Flickan skräms inte av Svarta Riddarens mask. Bild från Lödöse medeltidsdagar.
Flickan skräms inte av Svarta Riddarens mask. Bild från Lödöse medeltidsdagar.

Skickliga var de allesammans denna dag. Dessutom är de genom långvarig vana bra på att roa åskådarna. Ibland får de (förhoppningsvis spelade) vredesutbrott. De kan börja skälla på domaren eller på någon annan riddare. Dessutom har vi gycklarna, som springer in på rännarbanan då och då, gör akrobatiska konster och kastar glåpord åt riddarna. Både gycklare och riddare är roliga och slagfärdiga, men tyvärr kan det vara svårt att göra sig hörd utomhus. Fastän riddare och gycklare höjer rösten så högt det går, hör man för det mesta inte vad de säger. Kanske skulle konferencieren kunna återberätta deras dråpliga inlägg och utgjutelser?

Svarta Riddaren – publikgunstlingen

Efter torneringen får ett av barnen rida på Svarta Riddarens häst. Foto: Agneta Elisabeth Muhr.
Efter torneringen får ett av barnen rida på Svarta Riddarens häst. Foto: Agneta Elisabeth Muhr.

När alla tävlingsgrenar hade avverkats, skulle dagens segrare utses. Detta tillgår på det sättet, att riddarna får spränga fram över rännarbanan en efter en under åskådarnas jubel. Den, som får högst och mest ihållande jubel, vinner. Både i Lödöse och i Gräfsnäs segrade Gräfsnäs’ svarta riddare Kerstin Stråhlesköld överlägset. När hon rider fram i sin svarta klädnad med vita bårder och med svenska flaggan i högerhanden, stiger jublet till hittills oanade höjder. Hon är inte bara känd på orten utan i hela Västsverige. Hon är mycket skicklig och sitter säkert i sadeln som om hon vore fastvuxen där. Barnen känner genast igen henne och ropar högt. Efteråt får barn och vuxna komma fram och se på hästarna och klappa dem. Givetvis står riddarna bredvid och pratar med både barn och vuxna. Många barn vill komma fram till Gräfsnäs’ svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. De beundrar henne och har henne givetvis som förebild. Vilket barn skulle inte vilja vara en skicklig ryttare och säker riddare som hon? Dessa drömmar är nog inte döda hos oss vuxna heller. Man behöver inte vara med länge förrän man begriper, att hon tycker om barn minst lika mycket som hon tycker om hästar. Sådant känner barnen snart av.

Förebild för barnen

Påfallande är, att flickorna är överlyckliga över att få komma fram till sin beundrade svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. För flickorna är hon en viktig förebild. Hon visar, att kvinnor kan – allting. Flickor kan bli skickliga ryttare och fruktade krigare. Kerstin Stråhlesköld är dessutom lärare i svetsteknik, framstående motorcykelförare och en målmedveten gymnast inom fitness. Hon har många och stora muskler. Slutligen är hon filosof och tänkare. På nätet lägger hon ut många tänkvärda sanningar (mestadels skrivna på engelska). Jag vet inte hur mycket av allt detta, som barnen har tagit del av, men med egna ögon ser de ju, att hon är en framstående riddare. Detta räcker långt.

Lars Gahrn

Lärdomar från Hunehals

Hunehals borg på Hanhals holme i Kungsbackafjorden låg länge, mycket länge i halvglömska, men nu har intresset ökat lavinartat. Detta historiska minne har lett till ett uppsving för hela bygden.

Fjärde medeltidsdagen

Medeltidsbandet Själ spelade med kraft och inlevelse. Spelmannen i mitten bildar en gotisk s-kurva. Sådana finns i verkligheten! Foto: Lars Gahrn.
Medeltidsbandet Själ spelade med kraft och inlevelse. Spelmannen i mitten bildar en gotisk s-kurva. Sådana finns i verkligheten! Foto: Lars Gahrn.

Hunehals borg och Varbergs borg uppfördes båda av greve Jakob av Halland. Varberg finns kvar ännu idag, men Hunehals tillhör medeltidens många kortvariga borgar. Den fanns några årtionden i slutet av 1200-talet och i början av 1300-talet. Sedan var det slut. Byggnadsstenen användes till andra byggen. Borgplatsen blev övervuxen och användes som betesmark. Tack vare föreningen Hunehals Borg har utvecklingen vänt. Borgplatsen grävs ut, och långsamt stiger borgen fram ur glömskans mörker. Föreningen anordnar medeltidsdagar på platsen. Lördagen den 8 juli 2017 anordnade man på nytt en medeltidsdag. Föreningen har varit mycket duktig. Man har exempelvis byggt upp den så kallade isladan för utställningar och föreläsningar. Föreningen består av många eldsjälar. I styrelsen finns många entusiastiska medarbetare. Där finns medeltidsarkeologer och medeltidshistoriker, företrädare för Hanhals Byalag och företrädare för Hanhals Gille (Hanhals hembygdsgille).

Föreläsning om Martin Luther

Sabina Henriksson, framstående musiker, utomordentlig berättare.
Sabina Henriksson, framstående musiker, utomordentlig berättare.

Många föreläsningar av det kortare slaget anordnades där. Kyrkoherde Anna Östberg i Kungsbacka/Hanhals församling berättade om ”Martin Luther – sista medeltidsmänniskan”. År 2017 firar Luthers reformation 500-årsjubileum. Med anledning av jubileet har Kungsbacka/Hanhals församling låtit trycka ett litet häfte, som berättar om Luther och ger oss huvuddragen av hans lära. Luther startade med att underkänna avlaten, som innebär att man påstods kunna köpa syndernas förlåtelse för pengar. Luther påpekade, att man får Guds förlåtelse gratis för Jesu Kristi skull utan att behöva vare sig betala eller göra goda gärningar. Denna Luthers lära är för Svenska kyrkan i våra dagar mer viktig än någonsin. Församlingarna har också tagit fram ett litet välillustrerat häfte om Sankta Gertrud, som förekommer i Kungsbackas stadsvapen. Hennes levnadsöde visar, att en kvinna kunde göra stora insatser inom kyrkliga sammanhang redan på den tiden. Hon framstår på många sätt som en förebild. Församlingarna hade ett eget stånd på marknaden, och kyrkoherde Östberg lyckades på ett utmärkt sätt berätta det viktigaste om Luther. Kristendom och kyrka präglade under medeltiden i stort sett all verksamhet. Därför var det utmärkt, att församlingarna deltog i medeltidsdagen.

Sång och musik av bästa slag

Utgrävning av en medeltidsborg fäster uppmärksamhet på platsen och ökar intresset för omgivningarna. Ingemar Olsson höll en föreläsning om Kungsbackafjorden som biologisk miljö. Sådana grunda kustvatten har största betydelse som barnkammare och skafferi, framhöll han. Här i isladan sjöng och spelade Sabina Henriksson medeltida musik. Hon spelade nyckelharpa och säckpipa. Den äldsta bevarade svenska nyckelharpan är Mora-harpan från 1526. Hon är enastående skicklig på att spela och sjunga. Dessutom har hon tillägnat sig den medeltida berättarkonsten. Hon berättade mycket inlevelsefullt om hur Väinämöinen fick sin kantele. Här inne i isladan spelade också medeltidsbandet Själ, som med stor kraft och stor kläm återgav medeltida slagdängor.

Värdefulla självförsvarsövningar

Krigarna utgjorde en brokig samling såväl till klädsel som till beväpning.
Krigarna utgjorde en brokig samling såväl till klädsel som till beväpning.

Vid en medeltidsborg hör givetvis också stridsövningar till verksamheterna. Flera föreningar visade medeltida kampsporter. Bohus Elfsborghs Caroliner var där med ryttare. (Denna gång hade man klätt sig i medeltida dräkter, men de karolinska ryttarstövlarna fanns med även denna dag.) Kampsportgrupperna Gästerna och Compagnie Torpum utgjorde fotfolket, som anfölls av ryttarna vid ett par tillfällen. Vid andra tillfällen visade kampsportgrupperna hur strid mellan medeltida fotsoldater går till. Sådana övningar kan säkert vara värdefulla på mer än ett sätt. Det är värdefullt att på detta sätt få lära sig litet grand om självförsvar och avvärjningsrörelser. Dessutom tränar man upp balansen och rörligheten. Man får kondition genom att fäkta i tunga rustningar! Inte minst viktigt är, att man lär sig vara lugn, fastän man kämpar. Det gäller att aldrig gripas av bärsärkaraseri och bli vild. De unga män och den unga kvinna, som här kämpade, uppträdde föredömligt lugna och kallblodiga. Ibland avslutades tvekamperna av att de båda motståndarna kramade om varandra.

Lättrörlig och lättrustad

Utan tyngande pansar blev den kvinnliga krigaren till vänster både snabb och lättrörlig.
Utan tyngande pansar blev den kvinnliga krigaren till vänster både snabb och lättrörlig.

Medeltida fotsoldater har tunga rustningar och måste därför röra sig långsamt utan häftiga rörelser. Den unga kvinnan, som ingick bland kämparna, saknade dock så vitt jag kunde se alla slag av pansar eller ringbrynjor. Allt hon hade var en vadderad hätta, som brukade bäras under hjälmen. Pansarskyddet ersattes dock av en ökad snabbhet och rörlighet. Eftersom hjälm och harnesk (eller ringbrynja) inte tyngde överkroppen kunde hon böja sig framåt och sträcka sig framåt oftare och mera obehindrat än männen i rustning. Dessutom var hon snabbare och tycktes inte bli lika trött. De unga männen i rustning blev mörkröda i ansiktet och svetten rann. Håret var klibbigt av svett. På henne märktes inte något sådant. Att följa henne i hennes tvekamper gav ökad förståelse åt det förhållandet, att svenska bondesoldater inte sällan kunde fälla pansrade riddare eller fotsoldater. Eftersom de var lätt rustade, var de lätta i kroppen och kunde undvika hugg och stick genom att snabbt vika undan och anfalla bakifrån eller från sidan. Åtskilliga av dessa soldater skulle vi i våra dagar kalla barnsoldater. Tonåringar är ju (eller var åtminstone förr) kvicka och snabba. Särskilt i skog och på ojämn mark kunde de tungt rustade soldaterna ha svårt att röra sig och komma åt en snabbfotad och lättrustad fiende.

Greven själv var med!

Magikern och fakiren Caligari gjorde som vanligt bejublade insatser. Katja Maines lärde ut fårvallningens inte helt enkla konst. Hennes lärjungar blev tydligen inte mästare i denna konst med omedelbar verkan, ty åtminstone vid ett tillfälle kom några får på rymmen rusande. Berit Hall berättade om spår av medeltid här i Västsverige. Rose-Marie Eriksson föreläste om träldomen i Norden under tidig medeltid. Samtida anklagelser tyder på, att greve Jakob, som byggde borgen, ibland kunde vara en riktig bondeplågare. Icke desto mindre vågade man låta honom vara med på denna medeltidsdag. För säkerhets skull fick vi inte möta greven i egen hög person utan greve Jakob, spelad av Kjell-Åke Rinnarv. Han berättade om borgens byggherre. Platsen för medeltidsdagen och marknaden är bästa tänkbara. Här befinner man sig mitt ute i naturen vid Kungsbackafjorden och känner då och då den salta sjöluften. Samtidigt har man de medeltida lämningarna inpå sig. På grävplatsen fanns arkeologer, som med ett lyckligt leende i ansiktet förevisade murresterna och visade upp bilder av de senaste fynden. Här fanns mycket att vara med om. Fastän jag var med från början till slut, hann jag inte ta del av allt som skedde. Man håller redan på att förbereda nästa medeltidsdag, som kommer att hållas lördagen den 7 juli 2018. Då kommer vi förhoppningsvis att få vara med om ett riktigt bröllop.

 

Mölndalsbo på medeltidsmarknad

Den första mölndalsbon på bild eller möjligen Mölndals förste besökare på bild finns med på en bild av Mölndalsfallen från 1693. Inte desto mindre stod han framför mig på Lödöse medeltidsdagar den 3 och 4 juni 2017. Rättare sagt stod där en man i samma slags kläder eller åtminstone i kläder, som till det yttre liknade 1693 års man. Alltsammans visade sig – som så ofta annars – vara mer invecklat vid närmare undersökning.

Ett slags shorts från 1693?

Man med kärra, avbildad i närheten av Forsebron år 1693. Del av större bild.
Man med kärra, avbildad i närheten av Forsebron år 1693. Del av större bild.

På denna gamla bild från 1693 ser man Mölndalsfallen rakt framifrån. Man ser Kråkeberget långt upp i fallen och Forsebron långt ner i fallen. Norr om Forsebron ses en man, som går till fots och kör en häst med kärra. På kärran ses några spannmålssäckar med säd, som skall malas i någon av kvarnbyns kvarnar. Mannen har en bredbrättig hatt på huvudet, en rock med pälskrage och med ärmar på överkroppen och ett par byxor, som är breda, långa och liksom tvärt avskurna nedtill. Man kommer att tänka på ett slags breda och långa shorts. Detta begrepp fanns inte på den tiden, men i vissa folkdräkter finns så kallade holkbyxor, vilket är ungefär detsamma. Mycket finns skrivet om dräkter. I detta sammanhang hänvisar jag i första hand till boken: Erik Dahlberg, Teckningarna till Svecia antiqua et hodierna, IV Götaland och Finland, Sthlm 1970, (bilderna 2144-2148). I denna bok finns teckningen från 1693 återgiven. Redan för länge sedan uppmärksammade jag mannen vid Forsebron och skrev om honom i Mölndals-Posten (En forkarl i holkbyxor, MP 28/7 1983). Att jag skulle möta en sådan man öga mot öga kunde jag inte då föreställa mig. Mer än trettio år skulle förgå, innan så skedde, och innan jag fick anledning att ta upp ämnet på nytt.

Mellanting mellan shorts och knäbyxor

Mannen med de breda byxorna och kärran, avbildade 1693 och återgivna av Lars Gahrn. Avteckning.
Mannen med de breda byxorna och kärran, avbildade 1693 och återgivna av Lars Gahrn. Avteckning.

Mannen i Lödöse hade dock ett slags knäbyxor, som satt åt nedanför knäet. Byxorna bestod av så mycket tyg, att tyget föll ner ett bra stycke nedanför knäet. Vi hade alltså ett slags mellanting mellan knäbyxor och shorts. Tyget var mycket tunt. Hade vår man från 1693 samma slags byxor eller ett slags byxor, som till det yttre liknade dessa? Det vet vi inte. Alltsammans visade sig alltså – som så ofta annars – vara mer invecklat vid närmare undersökning. Det är inte lätt att återskapa dräkter från förflutna dagar. På medeltidsdagarna fanns mycket att beskåda och mycket att inhandla. Inte minst givande var att titta över åhörare och åskådare. Många av dem hade medeltida dräkter av olika slag. Här fanns mycket, som man gärna tittade närmare på. Kläder är sevärdheter. Det är en anledning till att vi lägger mycket tid och mycken omsorg på dem. Som synes blir mycket skrivet också.

Avvärjningsrörelser utlärdes

Mannen med de breda byxorna på Lödöse medeltidsdagar. Foto: Lars Gahrn.
Mannen med de breda byxorna på Lödöse medeltidsdagar. Foto: Lars Gahrn.

Compagnie Torpum visade och berättade om medeltida stridskonst med stor skicklighet och sakkunskap. Framför allt lärde de ut allehanda avvärjningsrörelser, lämpliga att använda, om man blir utsatt för anfall. Sådana avvärjningsrörelser kan ju vara bra att öva in i våra dagar, då rån och överfall är vanliga. Påfallande var det lugn och den behärskning Torpum Compagnies medlemmar visade under stridsövningarna. Håller man på med sådana övningar, kan man bli alltför ivrig, så att övningarna kan övergå i allvar. Av sådant märktes inte ett spår hos dessa lugna och trygga uppvisningskrigare, som hade lärt självbehärskningens svåra konst. Ibland fick även besökarna hålla i ett svärd och långsamt rikta ett hugg eller stick mot läraren, som visade hur man slår bort det. I strid var stick att föredraga framför hugg, berättade lärarna. Man kunde nämligen inte hugga sönder en rustning. På sin höjd kunde man åstadkomma bucklor och repor. Däremot kunde man skada eller döda motståndaren med stick.

Många marknadsstånd

Gycklarkonster på hög nivå.
Gycklarkonster på hög nivå.

Gycklargruppen Mareld framträdde med konster, som roade och fängslade både stora och små. Man jonglerade ibland en i taget, ibland två eller rentav tre tillsammans. Antalet bollar, som hanterades, var som mest sju. Gruppen Infensus bjöd på tornerspel, som följdes med stort intresse av oss åskådare. Ibland talade de uppträdande till åhörarna utan mikrofon. Fastän de ansträngde rösten till det yttersta, kunde de bara delvis göra sig hörda. Man fick en uppfattning av hur det kunde vara på medeltiden. Att hålla tal till en större åhörarskara måste ha varit mycket otacksamt. Mycket måste ha gått åhörarna förbi, eftersom det helt enkelt inte hördes. Utrymmet bakom Lödöse museum upptogs av tornerspelsbanan, ett marknadstorg, där Mareld framträdde, och många stånd med varor av alla slag. Här fanns mycket att se, höra och köpa. Liksom tidigare gick ingången till medeltidsdagarnas område genom Lödöse museum. Museets reception och butik var själva ingången. På detta sätt var museet inlemmat i verksamheten. Museipersonalen visade runt i museet och spred på sitt sätt kunskaper om denna tidsålder.

 

Hunehals Borg ökar medeltidsintresset

”Finns det så mycket medeltid i Norra Halland?” undrade jag under medeltidsdagen vid Hunehals Borg-området den 11 juli 2015. Folk strömmade till i det vackra sommarvädret. Visst hade man anledning att vara förvånad. Föreningen Hunehals Borg har varit både flitig och framgångsrik. På kort tid har medeltidsintresset i Nordhalland vuxit sig mycket starkt, men givetvis kom här – som på alla andra medeltidsmarknader – mycket folk i medeltidskläder utifrån.

En stor hall för utställningar

Hunehals borg på en nygjord historiemålning. Foto: Lars Gahrn.
Hunehals borg på en nygjord historiemålning. Foto: Lars Gahrn.

Föreningen har på kort tid uträttat förvånansvärt mycket. En bit vid sidan av borgområdet står nu en stor utställningshall. Här invigdes tre historiemålningar ur Hunehalsborgens korta historia och en modell av borgen. Här i denna hall finns nu goda möjligheter att med utställningar lyfta fram och klargöra både borgens och omgivningarnas historia. Inne på själva förborgen spelades ett skådespel om borgens historia. Här visades medeltida kampsporter och medeltida krigare i strid mot varandra. Medeltida kläder visades upp och fick sin historia förklarad. Gruppen ”Förgätmigej” framträdde. Hillewi Elgstrand sjöng, och Oscar Jacobsson spelade harpa. Tillsammans utgjorde de gruppen Förgätmigej. Om dem har jag skrivit en särskild bloggartikel. Sabina sjöng, spelade och dansade. Hon förevisade även sina instrument och berättade om dem.

Rustningar av många slag

Ryttare med högst skiftande utrustning så som det var på medeltiden.
Ryttare med högst skiftande utrustning så som det var på medeltiden.

Fakiren och trollkonstnären Caligari uppträdde. Han både roade och fängslade åskådarna, som var många, uppspelta och förundrade över hans osannolika konster. Vid tre tillfällen förekom ryttaruppvisningar. Män och kvinnor i medeltida rustningar red runt på strandängen och red till anfall mot en skara fotfolk. Ryttarna var en mycket brokig skara, om man ser till rustningarna. Här fanns pansar och hjälmar av vitt skilda slag. Så var det även i den medeltida verkligheten. Uniformer var ännu inte ens påtänkta, och standardisering var ett okänt begrepp. När arkeologerna öppnade Korsbetningens massgravar utanför Visbys ringmur, förundrades de över, hur många olika slag av skyddskläder och skyddande pansar som de fann.

Caroliner i medeltiden

Sabina spelar och sjunger.
Sabina spelar och sjunger.

Bland ryttarna såg jag välkända ansikten. Här hade vi återigen några av Bohus Elfsborghs Caroliner. Våra vänner karolinerna är den enda historieföreningen i Västsverige, som har ridhästar. Under varje århundrade av vår långa historia har människorna haft hästar till hjälp. Följaktligen växlar karolinerna friskt mellan århundradena. De växlar också klädedräkt men inte alltid ryttarstövlar. Om inte annat känns de igen på sina karolinska ryttarstövlar. Det är svårt att få tag i bra medeltida skor, och ännu svårare är nog att få tag i bra medeltida ryttarstövlar eller motsvarande. Kanske är det så, att deras karolinska ryttarstövlar är de bästa fotbeklädnader, som en ryttare kan ha? De berömmer den tidens stövlar mycket. Hur som helst är det alltid trevligt att träffa dem. Dessutom vet man på förhand, att ryttaruppvisningarna blir bra.

Medeltidsmarknad

Mellan borgberget och utställningshallen fanns marknadsstånd. Man förundrade sig över det breda utbudet. En av de varor, som salubjöds, var föreningens nyligen utgivna bok ”Hunehals Borg i nordhalländsk medeltid” av Berit Hall, Anders Håkansson, Mattias Niord, Birgitta Tingdal och Pablo Wiking-Faria (2014, 125 rikt illustrerade sidor). Man sålde 28 exemplar av boken. Den, som försöker sälja böcker, vet, att även denna siffra är en stor framgång för Föreningen Hunehals Borg. En av köparna var jag. Även denna försäljning (helt utan övertalning) var en stor framgång, eftersom jag, på grund av överfulla bokhyllor, har föresatt mig att framöver köpa så få böcker som möjligt.

Klicka här för denna artikel som pdf

Med ånglok till medeltida riddarspel

”Riddartåg” – finns verkligen sådana? Ja, åtminstone har jag åkt med ett ”riddartåg” på Anten-Gräfsnäs Järnväg. Söndagen den 29 juni 2014 anordnades riddarspel inom Gräfsnäs slottsruin, och då kunde man åka riddartåg dit på museijärnvägen från Antens station.

Tågmöten och mycket folk

Ett ånglok och en rälsbuss på Gräfsnäs station. Foto: Lars Gahrn.
Ett ånglok och en rälsbuss på Gräfsnäs station. Foto: Lars Gahrn.

Med på tåget fanns tre riddare, som gick igenom vagnarna och talade med resenärerna. De visade också upp sina vapen för barnen, som ibland var mer storögda och mer försagda än om självaste jultomten hade uppenbarat sig. Tack vare riddarspelen hade man fler tågsätt och tätare turer än vanliga söndagar, och även i Kvarnabo var stationen bemannad. Vi fick vara med om tågmöten i Kvarnabo, och på stationen i Gräfsnäs stod två tåg inne några minuter innan det var dags för det ena att gå tillbaka mot Anten. På söndagen kom och gick tågen, och där kryllade av både resenärer och järnvägspersonal. Två ånglok och en rälsbuss gick i skytteltrafik denna dag.

Stationerna är viktiga mötesplatser

Kvarnabo station.
Kvarnabo station.

Man kände sig tillbakaflyttad till de flydda dagar, då alla järnvägsstationer var bemannade, och då stationerna var viktiga mötesplatser för bygdens folk. Jag har varit med om järnvägens nedgångstid på 1960- och 1970-talen, då järnvägspersonalen drogs in, stationsbyggnaderna stängdes, resandeströmmen sinade och stationsområdena stegvis blev övergivna och ödsliga platser, där man inte önskade vara utan kände ett visst obehag. Här i Anten, Kvarnabo och Gräfsnäs har vi folklivet, gemytet, järnvägspersonalen och sist men inte minst de gamla tågen. Här känner man sig som hemma. Här råkar man alltid på några bekanta, och sist men inte minst känner järnvägspersonalen – alldeles som förr – igen sina stamkunder.

Vänlig och trevlig personal

Gräfsnäs svarta riddare, Kerstin Stråhlesköld, fångar upp ringar på svärdet. Foto: Anna Lynx.
Gräfsnäs svarta riddare, Kerstin Stråhlesköld, fångar upp ringar på svärdet. Foto: Anna Lynx.

Här är allt som i gamla tider – med ett viktigt undantag. Järnvägspersonalen på Anten-Gräfsnäs museijärnväg är vänlig, trevlig, hjälpsam och tillmötesgående, men sådan var SJ:s personal ingalunda alltid i min barndom och ungdom. Alltför många var arga och besvärliga gentemot allmänheten. Man levde kvar i det gamla överhets-Sverige. På senare år upplevde man en strömkantring: Alltfler konduktörer och stationsanställda blev vänliga och mindre besvärliga. David Kopp, en stor järnvägsvän och järnvägskännare, sammanfattade utvecklingen med orden: ”Förr krånglade konduktörerna vid minsta fel på biljetten, men nu skulle man mycket väl kunna sträcka fram visitkortet och få det klippt i stället för biljetten.”

Fortsätt att vara vänliga!

Jag vill bestämt understryka, att jag med dessa påpekanden icke vill klandra personalen på museibanan, och att jag inte önskar att den måtte bli avog och besvärlig mot oss resenärer för att i alla avseenden efterlikna sina föregångare. I vissa avseenden har utvecklingen gått mot det bättre. Må personalen fortsätta att vara vänlig, trevlig, hjälpsam och tillmötesgående. Vissa avsteg från det historiskt riktiga kan ju rentav vara önskvärda.

Verklighetens riddarspel

Tre ringar på svärdet! Foto: Anna Lynx.
Tre ringar på svärdet! Foto: Anna Lynx.

I Gräfsnäs fanns ”Munkens medeltidsmarknad”, och på borggården anordnades riddarspel. De beridna riddarna skulle fånga upphängda ringar på sin lans. De skulle spetsa en liggande kudde på lansen, slå sönder en påse havregryn med sin stridsklubba, klyva ett upplagt äpple med sitt svärd och ta fem ringar på lansspetsen och så vidare. Riddarna har nu lång vana att framträda och gav åskådarna en omväxlande föreställning med två mellanspel (två fotknektar som slogs och en eldjonglör). Mycket skämt bjöds också men inte alltför mycket. Man höll en klok balans. Nytt för i år var en beriden bågskytt, kallad ”Widowmaker” (Änkemakaren), från Texas. Riddarspelen är på sitt sätt en befriande upplevelse, ty riddarna misslyckas ofta med att ta ringarna, klyva äpplen, krossa havrepåsar eller annat. I Hollywoodfilmer klarar hjältarna som bekant däremot de allra svåraste övningar. I själva verket säger dock blotta eftertanken, att det kan vara svårt att klyva ett äpple, när man sitter på en galopperande häst. På grund av rustningens tyngd kunde riddarna inte böja sig alltför djupt ner åt sidan. När man såg dylika misslyckanden, kände man, att man befann sig i verkligheten och inte i någon film eller sagovärld. Det kändes befriande. Trots att årtalet var 2014 fick man känna en fläkt av en förgången verklighet. Man hade gjort en tidsresa med riddartåget och kommit tillbaka till medeltiden.

 Klicka här för denna artikel som pdf

Gästgiveriet i Kolbäck och medeltidsmarknaden

En hel tältstad växer upp mellan Kolbäcks gästgivaregård och Kolbäcksån i början av augusti månad. Då anordnas medeltidsmarknaden Birger-Jarl-dagarna i Kolbäck i Hallstahammars kommun i Västmanland. Platsen är väl vald. Här befinner man sig mitt i en tätort, men på denna plats känner man sig halvvägs ute i naturen. Gästgiveriets trädgård ligger vid Kolbäcksån, som omges av rik växtlighet utefter stränderna. Från trädgården har man utsikt mot ett av brofästena efter gamla Herrevadsbro.

Marknad med rikt utbud

Kolbäcks marknad – ett tältläger mellan Gästgiveriet och Kolbäcksån. Foto: Lars Gahrn.
Kolbäcks marknad – ett tältläger mellan Gästgiveriet och Kolbäcksån. Foto: Lars Gahrn.

Här i tältlägret möter man ett rikt utbud av allehanda, som skiftar år för år. Här kan man köpa smycken, många av dem kopior eller efterbildningar av medel­tida original. Musik­instrument av vikingatida eller medeltida slag finns också till salu. Den verkliga publikfram­gången blev dock ett träkar från Sätra brunn. Det skulle fyllas av vatten (från Kolbäcksån), och folk skulle här i karet genomgå Spa-behandling. Denna nyhet i utbudet blev genast omskriven i Vestmanlands Läns Tidning, och så började halva Hallstahammar undra vem som skulle hamna i detta kar. Förmodligen kom flera besökare till marknaden endast för att titta efter, vem som hade hamnat i baljan.

Gustaf Wasa på första sidan

På marknaden kan man möta åtskilliga människor, klädda i medeltida kläder, bland andra Hans Majestät Konung Gustaf Wasa. Mannen i fråga lystrar i vardagslag till namnet Lars-Erik Lundin eller kanske ännu hellre vid tillnamnet Arostomten. Han är glad och snäll och har glimten i ögat. När VLT:s reporter dök upp, fick han tag i en likaledes medeltidsklädd representant för det täcka könet, och så tog de en svängom till Detlev Brieses vevlira. På måndagen kunde de tre se sig själva på förstasidan i VLT (Daniel Gustafsson, Tillbaka till medeltiden och Hektisk helg i Hallsta, VLT 6/8 2012 s. 1 och 10).

Dagarna före marknaden hade Lundin hört sig för, hur mycket det skulle kosta att hyra en dräkt av Gustaf Wasas snitt. Jo, det skulle kosta 500 kronor, ty efter varje uthyrning kemtvättas kläderna.
– Hur mycket kostar det, om jag köper dräkten?
– Sju hundra.
– Då köper jag den!

Svensk folkmusik – en rik skatt

Gästgivareparet Marianne och Jarmo Koskela anordnar Kolbäcks marknad. Foto: Lars-Erik Lundin.
Gästgivareparet Marianne och Jarmo Koskela anordnar Kolbäcks marknad. Foto: Lars-Erik Lundin.

Man måste verkligen säga, att dessa pengar satsades väl. Några dagar senare syntes han på VLT:s första sida, och den reklam, som han samtidigt gjorde för gamla Kolbäck, hade kostat 10 000-tals kronor, om man hade varit tvungen att betala för den.

Detlev Briese spelade på sin lira eller ”vevlira”. (Den senare benämningen är sentida, och Briese föredrar därför det enkla ordet lira.) Tonerna går fram mycket bra även utomhus, fastän ljudet inte är högt. Tydligen har man anpassat instrumentet för utomhusbruk. Jag började tala om, hur mycket tyskarna hade betytt för svenskt musikliv, och jag hoppades att få veta mer i detta ämne, men Briese talade istället om svensk folkmusik, som han beundrar och anser sakna motsvarighet på andra håll i Europa. Detta har jag hört även andra invandrare eller utländska musikanter säga. Svensk folkmusik är tydligen ovanligt rik och mångskiftande vid en internationell jämförelse.

Ung man i riddarrustning

Lars Gahrn berättar om Kolbäcks gästgiveri. Foto: Lars -Erik Lundin.
Lars Gahrn berättar om Kolbäcks gästgiveri. Foto: Lars -Erik Lundin.

Med på marknaden fanns även smeden Isak Krogh, en ung man, som hade smitt en egen riddarrustning. Han erbjöd mig att få vandra runt i rustningen, men det skulle ta en halvtimme att klä på sig den, och den väger 35 kilo. Tanken att gå omkring med 35 kilo utöver den vanliga tyngden, när jag fem eller sex timmar i sträck visade runt på marknadsområdet och däromkring, var inte tilltalande, och efter en viss självövervinnelse tackade jag nej till hans lockande erbjudande. I stället klädde han själv på sig sin rustning och blev flitigt fotograferad, kanske lika flitigt fotograferad som självaste Gustaf Wasa. Om man vill bli fotograferad, gäller det alltså att skaffa iögonenfallande och ovanliga kläder. Inre egenskaper betyder ingenting. Om man som Lundin och Krogh har inre egenskaper av stort värde, är dessa visserligen inte något hinder för fotografering, men de är alls inte nödvändiga.

Maria Lang har bott här

Färgglada dräkter och färgstarka marknadsdeltagare.
Färgglada dräkter och färgstarka marknadsdeltagare.

Där fanns mycket att ta del av, men besökare behöver även mat. Kolbäcks Gästgiveri är en förut­sättning för marknaden. Här finns vackra matsalar med högklassig konst och utsikt ner över Kolbäcksån. Gästgivareparet Jarmo och Marianne Koskela är arrangörer av Birger-Jarl-dagarna och lägger ner ett halvt omänskligt arbete på förberedelser och verkställ­ande av uppgjorda planer. Här på gästgiveriet kan man också hyra rum och ligga över. Själv vill jag be alla läsare att inte välja rum nummer 13, ty detta trevliga rum vill jag ha för mig själv. Välj i stället exempelvis rum nummer 12, Maria Langs rum. Också detta rum är utmärkt att bo i. (Jag har bott även där.) Den kända deckarförfattarinnan bodde ofta på Gästgiveriet, och en av hennes deckare, ”Vem väntar på värdshuset” (från 1972), utspelar sig på gästgiveriet här i Kolbäck. Det bästa med denna deckare är att inget av de ruggiga morden har skett i verkligheten. Gästgiveriet i Kolbäck är en fridens boning med många trevliga människor. Kom och pröva på själva någon gång! Detta är ett ställe, som ni kommer att minnas (och förmodligen även återvända till).

Klicka här för denna artikel som pdf